”You Arrive At Things”

Min salig katt Liebling som alltid ”hjälpte” mig i min författargärning

För lite sedan dök det upp ett minne på Facebook. “Den här dagen för 5 år sedan”. Det var ett foto jag var taggad i (shock! horror!), en väns vän hade tagit det när han och jag läste texter på Folkets hörna, en scen för manus under arbete, som jag ska berätta mer om i ett annat inlägg.

Jag läste några sidor ur projektet jag redan hade jobbat på i ett år, en del av en då rätt ny grej där en av huvudpersonerna även fick vara perspektivkaraktär, sjuåriga Lo. Jag hade lyft idén på en skrivkurs och blivit påhejad där, börjat tåta med det och tyckt det funkade, och när jag testade det inför publik fick jag bra återkoppling. De flesta verkade gilla det, men någon uttryckte tvivel inför att alls ha med ett barnperspektiv i en vuxenroman och några andra påpekade hur viktigt det var att få helt rätt på rösten, hur den behövde vara fullkomligt trovärdig.

Jag gillade henne så mycket att jag fortsatte.

Och fortsatte och fortsatte.

Till slut var karaktären Lo och hennes båge genom berättelsen nog den mest utvecklade av de tre som utgör Outsäglig sorg och saknad.

Men i boken som snart ska gå till tryck är hon inte längre en perspektivkaraktär.

I den sista redigeringen jag gjorde innan jag skickade till förlag i fjol tog jag bort delarna skrivna ur hennes perspektiv. Allihop. Vissa scener skrev jag om och “gav” till någon annan karaktär, men många försvann. Flera kapitel fick skrivas till för att berättelsen skulle bli komplett utan henne, samtidigt som vissa mindre trådar gick liksom upp i rök.

Jag gjorde det dels på inrådan av S, min vän och lektör (och personen som redan från början var tveksam till att låta ett barn komma till tals i en bok för vuxna, btw), dels för att ett av förlagen som gav mig en väldigt fin refusering tyckte att barnperspektivet fick manuset att spreta för mycket.

Vad hade jag att förlora?

Förutom tid, då.

Och känslan av att veta vad jag sysslade med.

Men så här är det att skapa. Jag tror det stämmer in på de flesta kreativa processer, man liksom testar olika saker, prövar sig fram, och ibland fastnar man. Både som i att man inte kan ta sig vidare och som i att man blint håller tag i något man kanske borde släppa. 

Jag tror det var i gruppen Författare på Facebook som någon etablerad författare påpekade att oerfarna skribenter ofta inte tar i tillräckligt vid redigering, man liksom fegar ur när man stryker och ändrar, man kanske inte fattar att texten tål rätt mycket omformulering och ommöblering och så vidare. 

Det stämmer, men det finns en psykologisk dimension som spökar också. Det behöver inte ens vara medvetet, utan man kanske helt enkelt inte kan se några andra möjligheter för saker i sitt manus eftersom man har lagt så mycket tid och energi på en viss sak, en viss väg. Det kostar ju på att erkänna att man tog fel.

Fast det är så klart värt att göra just det. Om man kan inrymma att nä, det där blev fan inte bra, öppnar allt upp sig. 

Det är ju självklart, egentligen. Men vissa självklarheter behöver man påminna sig om, gång efter annan.

När jag pluggade performancekonst sa en lärare “you arrive at things”, man kommer fram till saker, “kommer fram” i avseendet “anlända”, som om man ständigt reser och når olika mål.

Det var i samband med ett grupparbete jag hörde det första gången. Vi var väl fem personer, och vi skulle hitta på ett performancestycke på ett tema jag inte längre minns, men vi satt mest och drack kaffe. Snackade, gjorde lite anteckningar, rökte en massa cigg. Vi hade hur många idéer som helst, och vissa av dem var säkert bra, men vi gjorde liksom inget av dem. Vi pratade om dem, dunkade varandra i ryggen för helvete, vad smart!, men sedan blev det inte mer. Deadline för framträdandet närmade sig med stormsteg, och vi började bli nervösa. Vår lärare kom för att se hur det gick för oss, och det kändes pinsamt eftersom det inte riktigt gick … alls. Men hon satte sig med oss, lyssnade på en del av våra ändlösa uppslag, gav feedback på de hon uppfattade som mest bärande, och när hon gick uppmanade hon oss att “get on the floor”, upp och hoppa och testa saker. Motvilligt gjorde vi det. Det blev bara pannkaka. Men nästa gång vi träffades började vi inte med att fika och fika och fika utan vi testade saker. Gången efter det, samma sak. När vår lärare kom för att ta en till titt ett par dagar innan det var showtime hade vi faktiskt ett helt stycke att visa upp. Hon gillade det, och en person i gruppen sa urskuldande:

“Tänk att det tog oss så lång tid att nå hit.”

“Tja. Man kommer fram till saker”, sa läraren.

Det är bland det klokaste jag har hört. Fortfarande, fast det där var för snart 25 år sedan. Det är ett bra råd för att tackla livet i stort, tycker jag, men kanske särskilt för att tackla konsten, kreativiteten, skapandeprocessen.

Jag är rätt säker på att en anledning till att mitt manus blev antaget är att jag tog bort den där högt älskade darlingen i form av perspektivkaraktär. Det blev en rakare och mer engagerande berättelse av det. Och Lo finns ju kvar! Hon är fortfarande en enorm del av berättelsen, och nu när jag har korrläst den satta inlagan ett par gånger slås jag av hur bra hon är, hur levande och hel. 

Det är ju något jag har “arrived at”, något jag kom fram till, och det kanske krävde den där stora omvägen, vad vet jag? Lite av poängen med det där tankesättet är att man kommer fram, fast målen i fråga är inte definierade från början. Att skapa är att göra Någonting av Ingenting, och det måste få innebära att man inte bara tar sig från A till B utan går på upptäcktsfärd också.

Det är för sent

Klockan är snart midnatt och jag har inte skrivit något blogginlägg den här veckan. Jag har inte haft styr på mina känslor, inte vetat vad jag har velat förmedla. Pendlat mellan all-time high och deepest low. Har 24 kapitel att redigera i bok nummer två. Ett kapitel tar mig ungefär en timme. Vill sitta ett dygn non-stop så är det klart att skicka till förlag sen. Men jobbet kan jag inte bara strunta i. Inte familjen heller. Istället väger jag allt på den gyllene skrivarvågen. En middag tar ungefär en timme. Jag hade hunnit till kapitel fem istället för fyra om ni inte hade varit hungriga … En timme städning? Tvätten? Fika? Allt känns som förlorad redigeringstid. Och då kommer de märkliga känslorna fram. Är det verkligen värt att lägga så mycket tid på sin hobby? Varför anstränga sig så mycket för att lägga ytterligare en bok till den bokflod som publiceras varje år? Den kanske inte ens blir publicerad. Är det då bortkastad tid? Och om den väl publiceras stjäl den ju tid från någon annan som läser boken istället för att tvätta, laga mat och annat nödvändigt.

Författarens dilemma. Komma framåt i manuset eller rent kök?

Men så redigerar jag ett kapitel till och känner av den gyllene kreativitetsvågen som sveper manuset framåt. När man är på topp och orden skriver sig själva, då känns det plötsligt både nödvändigt och meningsfullt att skriva. Och även om inte just den här boken förändrar någons liv kanske det är meningen att jag ska jobba mig uppåt, skriva några böcker till som övning innan jag kommer till en bok som verkligen spelar roll för någon.

Jag tänker på Bodil Jönssons bok Leva livet hela livet. Jag hade förmånen att lyssna på hennes föredrag för drygt fyra år sedan och efter det läste jag hennes bok. Det som ständigt upptog mina tankar då var om jag hade blivit för gammal för ett sista barn, eller om det kanske, möjligen skulle kunna vara okej att försöka igen. Bodils ord att man ska leva livet hela livet och inte låta sig begränsas av känslan att inte ha tid kvar ledde så småningom till sladdisen som nu 3 år gammal. En bok kan mycket väl förändra livet för någon. Och det behöver inte vara för sent, trots att det är så det känns.

Prestationsångest, tvivel och rädsla

Förra veckan skrev jag om höjdpunkter i författarskapet.
Idag handlar det om motsatsen.
För det känns inte alltid bra.
Varsågod och kliv in i hissen. Vi åker nedåt.
Mot mörkret, där prestationsångesten och tvivlet lurar.

Jag bläddrade bakåt bland mina inlägg eftersom jag redan har bloggat om tvivel. Det var den 11 mars. Över åtta månader sedan. Den svackan inträffade när jag hade skrivpaus medan manuset var hos lektören.

Nu har jag paus från manuset igen. Det har redan redigerats i några omgångar och är nu hos redaktören. Och ser man på – en ny pissig känsla har smugit sig in:
RÄDSLA.

Tänk om manuset blivit sämre istället för bättre!
Tänk om jag inte klarar det här!
Tänk om jag inte hinner!
Tänk om slutresultatet blir skit!

Jag VET … Jag är inte ensam. Nästan alla går igenom detta. Det hör till. Och det kommer gå över.
Önskar bara att den vetskapen hade gjort en lite mer immun.

Jag VET också att jag bör acceptera och omfamna min rädsla. Så jag får väl försöka göra det med det här inlägget. Att hitta orsaken till de jobbiga känslorna ska visst också vara bra.

Troligtvis är den stora boven just nu STRESS. Inte alls svårt att komma fram till det.

Jag har ovanligt många saker på gång samtidigt. Det är verkligen inget jag beklagar mig över, bara konstaterar. Det är roliga saker som jag vill ska bli riktigt bra. (Jobbuppdrag, manus 1, manus 2, kursuppgifter, bloggen, m.m.)

Tidigare har jag sagt att det är en trygghet att ha ett förlag i ryggen. Det är det, men det medför också att prestationsångesten ökar – jag vill ju göra dem nöjda. Helst överträffa förväntningarna. Boken ska ju ges ut.

Boksläppet börjar bli mer och mer på riktigt. Jag märker hur fort dagarna, veckorna och månaderna går. Kommer jag någonsin bli klar? Och om jag blir det, hur kommer boken tas emot? Stopp! De jobbiga tankarna blir för mycket just nu. Dem måste jag skjuta på framtiden.

I morgon fredag ska jag ha möte med redaktören. (”I början är det alltid större ändringar och det är lättare att ta det muntligt.”) HJÄLP! Det är inte oväntat på något sätt, jag har ju till och med längtat efter detta. Men ihop med allt det andra får jag nog erkänna att det bidrar ytterligare till stressen.

Och nu blir jag till och med rädd för att det här inlägget ska uppfattas som för negativt. Fy, så dumt. Klart att ni tål det, eller hur?

Så. Nu får det vara färdigomfamnat.
Dags att ta sig uppåt igen. Mot ljuset.

Skillnader och likheter mellan mina två pågående bokprojekt

Det här ska bli spännande.
För två dagar sedan hade jag manusgenomgång med förlaget och ska nu redigera min kommande feelgoodroman.
Jag har dessutom påbörjat ett jobbuppdrag som frilansskribent, som innebär att jag ska skriva texter till en jubileumsbok.

De här två projekten kommer pågå parallellt med varandra de närmaste månaderna. Känns det möjligtvis som att de krockar lite?
Ja.
Finns det något positivt med det?
Ja.

Det finns tydliga deadlines för båda projekten vilket förhoppningsvis sätter fart på mig så att jag blir mer effektiv. Inget mer prokrastinerande nu. Plötsligt har jag inte all tid i världen längre och det tror jag är nyttigt.

En rolig bonusgrej är att båda dessa böcker handlar om Öland. Jubileumsboken ges nämligen ut av Hotell Borgholm som fyller 50 år 2022.

Det finns några tydliga skillnader. Visst har jag gjort en del research till min roman för att min story ska bli så bra som möjligt, men jubileumsboken kräver betydligt mer förarbete. Jag kan inte gräva där jag står och det går knappast att hitta på grejer eller åberopa konstnärlig frihet. Den blir uppenbarligen mer som en reportagebok och all fakta måste stämma. Därför behöver jag sätta mig in i hotell- och restaurangbranschen och har fått massor av material till min hjälp. Två stora kassar med gamla fotografier, menyer, broschyrer, nyhetsbrev, annonser och tidningsartiklar har jag att gå igenom. Självklart kommer jag också att intervjua eldsjälarna och entreprenörerna bakom verksamheten samt gäster som har njutit och roat sig i Borgholm genom åren.

Textmässigt kommer jubileumsboken inte vara alls lika omfattande som romanen. Jag behöver alltså fånga historien och känslan med färre antal tecken.

Utan att säga för mycket om bokens upplägg eller innehåll så kommer proffsiga kreatörer att ha en stor del och betydelse i projektet. Efter att ha träffat och pratat med dem är jag redan nu mycket nyfiken på slutresultatet.

Trots skillnaderna hittar jag ändå en stor likhet med det skönlitterära skrivandet:
Jag får sätta mig in i en ny värld, ta del av härliga miljöer och lära känna intressanta personligheter – precis det som jag älskar att göra.

Båda böckerna är planerade att komma ut till våren och det kan mycket väl falla sig så att de har release ganska nära inpå varandra. Svårt att fatta! Men jag säger som en källarmästare på 70-talet kanske skulle ha sagt:
”Angenämt och synnerligen delikat.”

Snart redigering, och många vändor ska det bli

Det var ett tag sedan jag delade med mig av hur jag ligger till med manusarbetet, så här kommer en uppdatering.

För några veckor sedan gjorde jag en snabbredigering och förde in de ändringar och tillägg jag kom fram till under min skrivresa i Grekland. Därefter skickade jag den senaste manusversionen till min förläggare, Johanna Rydergren på WAPI, som har gjort en ingående förläggarläsning.

Tidsplanen som jag har fått från förlaget ser ut så här:

Mycket snart: Manusgenomgång
Vilken dag som helst ska jag få tillbaka manuset med feedback från Johanna. Väntan har gått riktigt bra, det kanske är för att jag känner mig trygg med att det är fler än bara jag som har ansvar för manuset nu. Okej, ibland har jag undrat ifall hon ångrar att de skrev avtal med mig. Men, men … När jag har hunnit läsa och begrunda kommentarerna kommer vi att ha ett möte för att gå igenom allt.

November: Redigering
Jag kommer att ha ungefär en månad på mig att åtgärda, ändra och förbättra enligt Johannas önskemål. Hur det känns? Hmm, det kan jag inte riktigt svara på förrän jag vet hur mycket omskrivning som krävs. Önskar fortfarande att jag kommer älska redigeringen men erkänner att det än så länge framkallar en hel del prestationsångest.

December: Till redaktör
Senast 1 december är det äntligen dags för min redaktör, Emma, att ta över och gå igenom manuset. Är mycket nyfiken på den processen och kanske blir det tillfälle att återkomma närmare till den punkten här på bloggen.

December/januari: Mer redigering
Tanken är att manuset ska bearbetas av mig och redaktören i minst två vändor. För att förtydliga blir det ungefär så här:

Redaktör
I
Jag
I
Redaktör
I
Jag
I
Redaktör

Mitten av februari: Förlaget tar över
Vi har inte diskuterat fler detaljer än, men någonstans längs vägen ska förstås även titel bestämmas, omslag produceras, inläsare väljas och boken sättas.

Hittills har jag inte heller fått exakt utgivningsdatum. Vet faktiskt inte om det är helt spikat eller om det hänger på hur redigeringen går eller andra omständigheter. Våren 2022 är det sagt i alla fall och jag hoppas kunna berätta innan bloggåret är slut.

Jag har redan sagt det på mitt instakonto, men vill betona det här också: Jag är så tacksam över att jag och manuset får den här möjligheten till utveckling.

Och till dig som är någonstans i skrivprocessen och ännu inte har ett förlag i ryggen – jag hoppas innerligt att du också får uppleva det någon gång. ❤

Tack för idag!
/Caroline

På skrivresa i Grekland med tid att tänka

Författardiva, visst finns det något som heter så? Jag vet inte exakt vad det är, men till viss del känner jag mig som en just nu. För här är jag – ensam på Rhodos och kan glida mellan hotellrummet, poolen, restaurangen, stranden och balkongen och dessutom skriva precis när jag själv känner för det. Lyx!

All inclusive-buffén är generös och står uppdukad med läckra desserter till både lunch och middag. Gästvänliga människor serverar dryck och dukar av efter mig. Jag känner mig enormt bortskämd och vet att många är avundsjuka på mig, fast troligtvis inte missunnsamma. Och jag är mycket medveten om att många av mina skrivarvänner säkerligen skulle ha behövt en sån här resa bättre än jag. (Ni som jonglerar skrivande med småbarn och/eller arbete – wow för er! Hoppas att ni också får chansen till det här någon gång.)

Jag är i all fall otroligt tacksam över att jag hade möjlighet att kasta mig iväg på den här skrivresan med kort varsel. För så var det. Jag bokade på onsdagen och åkte på torsdagen. Min man skulle ändå resa bort så det passade extra bra för mig att också sticka iväg.

En annan fördel med resan, förutom friheten och maten, är själva miljöombytet. Trots att jag inte är någon stor soldyrkare är det härligt att komma till värmen. För mig blir det lättare att komma ut och promenera, jag varken behöver eller orkar gå långt, men det är större chans att det blir av i behagligt klimat och med vackra omgivningar.
(Behöver du övertala någon om ditt behov av en skrivresa kan du hänvisa till forskning som säger att miljöombyte sätter fart på idéerna. Och när vi betraktar något vi tycker är vackert frisätts dopamin i kroppen som också har koppling till vår kreativitet. Bra va?)

Med dessa fantastiska förutsättningar önskar jag nästan att jag hade varit i råmanusstadiet nu, det vill säga skrivit på något helt nytt. Jag inbillar mig att jag hade fått massor skrivet då. Men … jag är inte så fixerad vid antal ord, den här resan har varit värdefull på ett annat sätt. För jag har verkligen fått tid att TÄNKA. Och det var exakt vad jag behövde.

Mitt manus ska ju snart redigeras på allvar i samarbete med förlaget, men vi har inte haft vår genomgång än. Däremot har jag fått med mig några övergripande saker att fundera över. Att få ensamtid många timmar i sträck och slippa bli avbruten har varit oslagbart för tankeverksamheten.

Mycket av manusarbetet på den här resan har således gjorts på förmiddagarna i solstolen. Jag har legat där och blundat och försökt ta mig in i mina karaktärers liv igen. Med mobilen nära till hands har jag antecknat alla idéer som poppat upp. Senare har jag sammanställt och fört över allt till datorn, antingen på min mysiga balkong eller vid poolbaren.

Ytterligare en bonus som jag har njutit av här är att jag har hunnit läsa mycket. Hemma blir det tyvärr inte av att jag läser så många böcker eftersom jag helst vill ha längre sammanhängande stunder för läsning. Så jag har läst vid poolen, efter lunchen när jag haft siesta på rummet, på balkongen före solnedgången, vid middagen och förstås flera timmar i sängen innan jag ska sova. Just det, även klockan fem på morgonen när jag väcktes av skällande hundar en dag.

Här kommer ett tips om du skulle bli sugen på att göra något liknande på egen hand: Att resa på charter ensam är oftast dyrt, nästan samma pris som för två personer. Jag kom billigare undan genom att bara boka flygstol och så hittade jag hotell via Booking, så det kan vara värt att testa.

Och nej, man behöver förstås varken åka utomlands eller flyga om man inte vill. Jag säger som Carina Bergfeldt förmodligen skulle ha sagt: Det finns många andra bra skrivresor man kan åka på.
Man måste inte heller åka själv. Somliga ser fler fördelar med att åka ihop med någon annan. Ta reda på vad som funkar bäst för dig.

Nu ser jag fram emot att komma hem och gå igenom manuset ordentligt ihop med min förläggare. Fast det första jag ska göra är nog att prata sönder min man.

När förlag hör av sig och vill läsa ens manus

Jag hade egentligen inte tänkt säga något alls i det här skedet eftersom jag inte vill jinxa detta.
Men i kommande bloggenkät råkade vi få uppmaningen att vara ärliga och berätta hur det går för oss – och eftersom jag gärna är transparent med vad som händer i bokprocessen så släpper jag lite grann på vidskepligheten.

Jag vet att det som har hänt inte behöver betyda något alls, men …

Det är några förlag som har kontaktat mig.
Ja, utan att jag har skickat något till dem.

Tjoho! Hjärtat pickade på ordentligt när jag läste deras meddelanden och insåg att de var nyfikna på mitt manus. Givetvis är jag superglad och exalterad över intresset. Men … att skicka in manuset för bedömning innebär också att jag riskerar att få nej. Eftersom jag inte har skickat till förlag tidigare så har jag inte förberett mig på att bli refuserad. Men vad har jag att förlora (förutom självförtroendet) på att skicka in manuset?

Förmodligen har förlagen sett mig på Instagram och här på Debutantbloggen, och min gissning är att de tilltalats av att jag skriver en feelgood som utspelar sig på Öland. Dessutom skrev jag ett inlägg den 15 juni där jag var öppen med att jag kan tänka mig olika vägar, till exempel att ge ut tryckt bok själv och att låta ett förlag ta hand om ljudboksutgivningen. Det kanske var lockande för dem, vad vet jag? Jag är ju rookie i förlagssammanhang.

När jag förklarade för dem att jag inte var helt färdig med redigeringen än, fick jag till svar: ”Vi kikar gärna på ditt manus redan nu, trots att det är ofärdigt.” Och en annan sade: ”Vi är vana vid att läsa råmanus.”

Det blev några hektiska dagar med flera timmars intensiv redigering varje dag. Ville förstås arbeta igenom så mycket som möjligt, och jag märkte ännu en gång att jag jobbar bäst under press och får som mest skrivet när någon väntar på att få läsa. Det var likadant när jag skrev råmanuset och mina testläsare väntade på fler kapitel.

Och så var jag tvungen att sätta ihop ett följebrev. Och ett synopsis.
Sedan skickade jag allt.
Och nu väntar jag.

Tankarna går upp och ner, fram och tillbaka. Känslorna är lite ”all over the place”, som prinsen sade. Jag tänker saker som:

– De kanske blev intresserade av idén kring min bok, men tänk om de tycker att jag skriver så uselt att manuset är bortom all räddning?
Fy, det är den jobbigaste tanken. Rädslan för att bli dissad gör att jag har stunder då jag snuddar vid tanken på att ge upp helt, redan innan någon har lämnat besked. Fast ett av förlagen har redan förhandstittat och beslutat att skicka det vidare till en av sina lektörer. Så NÅGON har åtminstone bedömt att det var värt att ta det vidare så långt. Vad de andra förlagen tycker, eller om de ens har hunnit läsa, är jag än så länge lyckligt ovetande om.

– De kanske struntar i kvalitén och säger ja till digital utgivning utan att erbjuda samarbete med redaktör?
För mig är det självklart att en redaktör behövs, så det vore ju trist. Fast å andra sidan känns samtliga tre förlag seriösa och kvalitetsmedvetna. (Jag vågar faktiskt till och med nämna ordet ”drömförlag” – i plural!)

– OM de möjligtvis skulle säga ja, då kanske processen blir så utdragen att utgivning under 2021 bara är att glömma?
Jo, jag fattar att det kan bli så. Men om det ”bara” handlar om ljudbok så kan processen bli kortare, det har jag förstått. Då finns det kanske en chans?

– Ska jag passa på att skicka till ännu fler förlag medan jag väntar?
Det kan i och för sig vara bra att öka möjligheterna, fast det är ju semestertider och tidsaspekten ställer till det lite. Hur länge vågar jag vänta på svar? Jag vill inte hamna för mycket på efterkälken i processen för egenutgivning om det är den vägen jag ändå ska gå.

Medan tankar som dessa cirkulerar försöker jag rikta fokus mot tangenterna. Jag skriver om två kapitel. Fortsätter peta lite här och där. Har ett annat projekt jag tänker ta tag i också. Den härliga sommaren är också, som tur är, en bra distraktion.

/Caroline

Lägesrapport för min bokprocess – snart halvtid

Hörni, det har snart gått ett halvår sedan jag började blogga här. Har jag kommit dit jag ville med den blivande boken?
NEEEJ!

Mitt inledningskapitel äger rum på lördagen före midsommarhelgen – det är alltså nu på lördag. Planen var att ge ut boken lagom till dess så att den hade gått att läsa under samma veckor som boken utspelar sig.

Det blir tyvärr inte alltid som man har tänkt sig. Livet kom emellan och shit happened. Klyschornas klyschor.

Men äsch, vad spelar det för roll att tidsplanen inte höll? Som lektör-Lena sade till mig: ”Tänk så härligt att få läsa om ett somrigt Öland och drömma sig tillbaka till sol och värme när höstmörkret har gjort sitt intåg!”
Okej då, jag kan hålla med om att alla inte bara vill läsa romaner med jultema i oktober/november.

Nu kanske ni undrar: Är det inte bättre att vänta med utgivning till nästa sommar istället?

NEEEJ! Det vill jag inte. Av den simpla anledningen att jag, när jag ansökte hit till Debutantbloggen, sade att jag skulle debutera under 2021. Jag skulle känna mig som världens största bluff om det inte blir så.

För ungefär en månad sedan skrev jag ett inlägg om att jag var tveksam till att ge ut själv, vilket var min plan från början. Sedan dess har tveksamheten gett med sig och jag har tuffat till mig – det får bli egenutgivning. Nu har jag mer tid till mitt förfogande och är fri att göra en seriös och fokuserad satsning. Jag kommer därmed prova på att vara författare på heltid i sommar, utan något jobb vid sidan om.

Men … När jag är klar med redigeringen kommer jag ändå skicka manuset till några utvalda förlag. En möjlig väg är ju faktiskt att någon förläggare vill ge ut mitt manus som ljudbok och att jag trycker en upplaga själv. Det kan nog bli en bra kombination.

Det var allt för idag. Nu ska jag först redigera ett kapitel och sedan ta tag i checklistan för de olika momenten fram till utgivning. Ha det fint!

Skriv och redigera effektivt med Pomodoro

Är du duktig på att skjuta upp saker? Är du dessutom lättdistraherad? Försöker du att göra flera saker samtidigt också?
Det där stämmer på mig ibland. Nu pratar vi om på hemmaplan och på fritiden, inte på jobbet. Där beter jag mig förstås oklanderligt.

Sådana egenskaper gör att vi ibland inte får så mycket gjort som vi skulle vilja. Som tur är finns det knep för att bli mer effektiv och produktiv, ett av dem är Pomodoro-metoden.

Jag testade det när jag fick lite skrivkramp i slutspurten av mitt råmanus – och det hjälpte mig faktiskt att komma igång igen. När jag skulle börja redigera på allvar i tisdags bestämde jag mig för att köra Pomodoro-metoden igen.

Så här går Pomodoro till:

1… Välj EN uppgift du ska göra, till exempel skriva eller redigera.

2… Ta bort alla potentiella distraktioner: Sätt på dig hörlurar, stäng in dig om det behövs, pausa mejlnotiserna, lägg bort eller sätt telefonen på ljudlöst – inget ska kunna störa dig.

3… Sätt en timer på 25 minuter.

4… Jobba fokuserat och intensivt!

5… När tiden är slut tar du en paus på 3-5 minuter och påbörjar ännu en 25-minutersperiod.

På sajten https://productivitytimer.com finns en timer som du kan välja att använda. För mig duger det med mobilen. På samma sajt finns mer information om metoden och även svaret på frågan du säkert redan ställt dig:
Varför just 25 minuter?

Här är de viktigaste anledningarna till tidsomfånget:
Det är INTE FÖR LÄNGE så att du får tillfälle att prokrastinera.
25 minuter känns överkomligt även för att ägna sig åt något som känns tråkigt och jobbigt. Förhoppningsvis brukar inte skrivandet kännas tråkigt, men du fattar tanken. Även om du inte hinner med hela uppgiften på 25 minuter är det mycket värt att åtminstone ha påbörjat något. Allt som är gjort är gjort.

Det är INTE FÖR KORT så att du inte hinner göra något vettigt.
Du hinner mer än du tror på 25 minuter. Om det hade varit kortare tid hade det varit svårare att se framstegen. Framsteg är viktiga för motivationen, det ska kännas kul att återgå till nästa Pomodoro efter pausen.

Det är TILLRÄCKLIGT KORT för att du ska hålla dig fokuserad
Många presterar som bäst under lagom mycket press. Du vet att du behöver koncentrera dig extra för att få något gjort under de där 25 minuterna och den pressen gör dig produktiv.

Självklart kan du bestämma andra intervaller om du vill, men det här är beprövat sedan 1980-talet. Det var då som studenten Francesco Cirillo utvecklade metoden och han använde den välkända kökstimern i form av en tomat. Pomodoro betyder just tomat på italienska.

Vissa använder sig av Pomodoro under en hel arbetsdag och delar in varje timme i två 25-minuters pass. För mig räcker det fint att göra det i en timme och främst när det naturliga flowet inte infinner sig.

Det finns också särskilda appar där man kan ha sina att-göra-listor och föra statistik över sin produktivitet. Nej, tack. Det är inget för mig. Jag behöver inte fler saker att hålla reda på, jag vill bara få en extra kick för att komma igång ibland eller ha en stödjande krycka för att behålla fokus. Testa vetja!

Hur gick första redigeringspasset då?
Bra tack. Dagarna innan hade jag funderat en del över HUR och VAR jag skulle börja. Skulle jag ta tag i en karaktär i taget eller göra allt i kronologisk ordning?
Jag hade inte bestämt mig riktigt när jag satte timern, men det blev som en signal – sluta tänka, bara gör. Så jag började från början, sida för sida, och tog mig igenom den första biten ganska enkelt.

Skönt att vara igång!

Om mina låtsaskompisar: Att fylla på och förtydliga

Dags för påfyllning lite överallt!

Redigeringen upptar fortfarande mycket av mina tankar så jag fortsätter att blogga på det temat. Som jag skrev förra veckan behöver jag bearbeta mina karaktärer, och jag tänker att du kanske är nyfiken på att veta mer om det. Det hade jag varit!

För några dagar sedan stötte jag på en träffande formulering. Therese Widenfjord skrev så här i ett inlägg på Instagram:
”Herregud, vad jag börjar tycka synd om mina huvudpersoner…! Allt elände jag utsätter dem för. Jag lovar att skicka dem på spa när det här är över! (Möjligen åker jag med själv också.)”

Sedan avslutade hon med hashtaggen #lekamedlåtsaskompisar. Ha ha, precis så är det ju! Att skapa sina karaktärer är som att att skaffa sig låtsaskompisar. Jag har helt klart hängt mer med Melinda och Sanna än mina verkliga vänner det senaste året. Det finns flera anledningar till det, pandemin till exempel.

Det var både roligt och spännande att utforma mina två huvudpersoner. Till en början var de ganska suddiga och när det gäller namnen tog det ett tag innan de föll på plats. Nu känns de så inarbetade att jag förmodligen kommer behålla dem. Sanna kallade jag för Fia ett tag, och Melinda hette både Mikaela och Josefine innan jag landade i just Melinda.

Mycket viktigare än namn är så klart deras erfarenheter och personligheter – hur de agerar och varför. Min tanke var att de här två kvinnorna ska vara ganska olika och därmed pusha och bromsa varandra i olika situationer. Jag har den mesta informationen om dem klar för mig i huvudet och mycket finns nerskrivet i deras karaktärsmappar i datorn.

Något som är tydligt om man läser lektörsomdömet är att jag ibland berättar för lite. Särskilt i inledningen var jag ganska noga med att inte avslöja för mycket bakgrund. Jag ville väcka nyfikenhet utan att texten blev baktung av långtråkig information.

Det är precis det som lektör-Lena har bett mig fokusera på i redigeringen. På vissa håll behöver jag förtydliga förutsättningarna så att läsaren förstår Melindas reaktioner och handlingar bättre. Jag funderar mycket på hur jag ska göra det så snyggt som möjligt och var det är läge att flika in ledtrådar och detaljer.

När jag skapade Sanna passade jag på att ta ut svängarna och låta henne vara åt det hämningslösa hållet. Det är väl det man har låtsaskompisar till? Låta dem tänja på gränserna medan man själv står bredvid och väntar på smällen.
Kloka Lena säger dock att jag behöver putsa på Sanna och välja antalet gånger hon går över gränsen. Hon får gärna sticka ut men inte så mycket att hon förstör stämningen, he he.

Som du ser finns det en del att pyssla med. Jag har försökt göra det tydligt för mig själv genom att bena ut svaren på frågorna vad, hur och varför:

VAD? Även om läsaren redan nu tar Melinda och Sanna till sig och vill veta hur det ska gå, bör jag göra det möjligt att förstå dem ännu bättre och sympatisera ännu mer med dem.

HUR? Genom att fylla på med nödvändig bakgrund så att vissa reaktioner blir mer rimliga. Kapa de värsta sensationerna så att degklumpen blir mjukare i kanterna. Se över så att händelser, känslor och insikter som innebär nästa steg i utvecklingen hos karaktärerna blir tydligare.

VARFÖR? För att romanen ska bli så harmonisk och trovärdig som möjligt. Lite mer feelgood helt enkelt.

Så med det tydliga målet i sikte tänker jag ta mig framåt.
Fast jag kan erkänna att ungefär en tiondel av mig, innerst inne, önskar att någon annan kan fixa allt det här åt mig.
Å andra sidan vill jag inte vara utan erfarenheten av omskrivning heller och jag kan tänka mig den totala tillfredsställelsen när det väl är färdigt. Jag vet att det tillhör processen och det räcker som motivation.

Omdömet från lektören är här! Vem är Lena Sanfridsson?

Kl. 19:34 i tisdags kväll höll jag på att koppla in sladdar och rigga datorn för ett Zoom-möte när mejlplinget fick mig att slänga en blick på skärmen.
Oj … Hjälp!
Från Lena Sanfridsson. Min lektör.

I ämnesraden stod det: ”Omdömet! Äntligen!”
Trots att jag inte hade särskilt gott om tid läste jag direkt vad hon hade skrivit i själva mejlet.

---

Hej!
Här kommer mitt omdöme. Ditt manus har så stora kvaliteter att jag är tuff mot dig. Så tag djupa andetag, ofta, och kom ihåg att min grundinställning är att du har något riktigt intressant på gång.

Glöm inte att skönlitteratur inte är en exakt vetenskap. Det finns många möjligheter, det finns många sätt att förändra och utveckla. Jag tar upp det jag reagerar på och kommer med en hel del förslag på vad som kan göras åt det.

Läs, låt det sjunka in, bli förbannad och svär åt mig, ta till dig det du tycker låter vettigt och när du har samlat dig så hör du av dig och vi bestämmer tid för ett telefonmöte, där du har möjlighet att diskutera och ställa frågor. Låter det bra?
/Lena

---

Bifogat fanns ett dokument på 16 sidor och jag kunde förstås inte låta bli att öppna det. Jag skummade igenom inledningen:

---

Vilken härlig läsning det här har varit! Bravo! Jag är imponerad över att du som debutant har kommit långt på vägen i hantverket att skriva skönlitteratur. Det finns så många som tror att man bara skriver ihop en roman, speciellt när det gäller underhållningslitteratur. Det stämmer inte alls. Det finns många regler att hålla sig till och läsare av feelgood är kräsna och vet skillnaden mellan bra och mediokert. Jag gläds åt din berättarglädje och att du bryr dig tydligt om dina huvudpersoner! Dessutom märks det att du är ambitiös och jag applåderar dig för detta!

Men i och med att du är en god skribent och vill mycket, så höjer jag så klart kraven! Håll i dig, jag är en sträng lektör och redaktör. Men det vet du, eller hur!

Bär med dig under läsningen att du har en bra grundstory och att jag nu vill förmå dig att lägga mer tid och energi på karaktärerna för att göra romanen ännu bättre!

---

Så fort mötet var avklarat kastade jag mig över resten. Läste, nickade och hummade. Wow, det var mer utförligt än jag hade vågat hoppas på. Jag tror att jag gick igenom det fyra gånger och gissa om det satte fart på tankarna.

Jag kan förstås inte gå in på några avslöjande detaljer om karaktärerna eller handlingen, men följande stycke förklarar ganska bra vad det är jag behöver fokusera på:

---

Du skriver mycket bra. Jag har inga invändningar runt ditt språk, så därför tar jag inte specifikt upp det.
Mitt fokus i omdömet kommer att ligga på dina två huvudkaraktärer. Jag tycker mycket om dem båda två, och det är positivt att de är sinsemellan olika och triggar varandra till förändring. Men jag vill att du gör bearbetningar som gör både Melinda och Sanna mer begripliga för läsaren och skapar en tydligare utvecklingslinje för var och en av dem. Jag förespråkar en blandning av kill your darlings och fyll i för att förtydliga.

---

Dagen efter skrev jag så här till Lena:

---

Hej Lena!
Tack för ditt gedigna utlåtande! Jag är så glad att jag anlitade just dig. 😃
Jag har verkligen inte blivit förbannad och har inte heller svurit. Du har ju kommit med massor av värdefull input!

Jag har läst ditt omdöme flera gånger och jag är inte särskilt förvånad över det du tycker jag behöver fördjupa och ändra.
Visst har jag massor att göra och jag vet inte riktigt HUR jag ska lyckas med alla stora förändringar, ha ha. Men det är klart att jag både vill och ska fixa det här. Planen är att fundera ordentligt ett tag innan vi tar vårt uppföljande möte.
/Caroline

---

Hej Caroline!
Så proffsig du är! Jag vet hur hårt det tar när man petar på ens bebis. Bravo!
/Lena

---

Tack! 🙂 Ha ha, jag är inte så sentimental med min bebis, den får gärna bli uppfostrad av någon utifrån! It takes a village …
/Caroline

---

Vem är Lena Sanfridsson?

När jag letade efter lektör var jag omsorgsfull och noggrann. Efter ett tag hade jag fem välrenommerade lektörer/redaktörer att välja mellan och det var ett svårt val. Till slut var det Lenas rutin, ett trevligt telefonsamtal och magkänslan som avgjorde saken.

Lena Sanfridsson har över trettio års erfarenhet i branschen. Hon har varit anställd redaktör, chefredaktör och förläggare på Bra Böcker, Richters, Damm Förlag, Bazar Nordic och startat och drivit Silke Förlag i Norge. Dessutom har hon arbetat internationellt med att köpa in titlar, varit ansvarig utgivare för ett antal bokklubbar, sålt rättigheter som litterär agent och upptäckt och utgett ett stort antal bästsäljare.

Nu för tiden är hon frilansande redaktör och anlitas av nästan samtliga stora förlag i Sverige. Genom åren har hon arbetat med författare som Simona Ahrnstedt, Åsa Hellberg, Birgitta Bergin, Marie-Louise Marc, Jenny Fagerlund, Anna Lönnqvist, Mikael Bergstrand, Karin Brunk Holmqvist och Carin Hjulström.

Parallellt med dessa uppdrag händer det också att Lena åtar sig sidoprojekt – till exempel en hobbyförfattare i Kalmar som är inställd på att göra det bästa möjliga av sitt feelgood-manus.

Nu ska jag syna mina karaktärer rejält. Jag återkommer med en uppdatering!

/Caroline

Redo för redigering!

För tre veckor sedan skrev jag ett inlägg om stiltje i skrivandet och paus från manuset. Det skavde just då men nu i efterhand upplever jag den perioden som skön och välbehövlig. (Bra, då vet jag det till nästa gång. Det är riktigt intressant att upptäcka hur man reagerar och fungerar i de olika faserna.)

Tack vare pausen har jag laddat om ordentligt och fått tillbaka lusten. Snart kommer det efterlängtade lektörsutlåtandet och då är det äntligen dags för nästa steg i processen: redigeringsfasen!

För att förbereda mig på bästa sätt har jag marinerat mig i andras erfarenheter av redigering. Jag har läst blogginlägg, lyssnat på poddar och utbytt tankar med skrivkompisar.

Det är ändå svårt att veta exakt vad jag kan förvänta mig eftersom det är första gången jag ska gå igenom det här. Så här går tankarna:

Fundering 1: Hur omfattande kommer redigeringen bli?

Det enda jag vet med säkerhet är att omdömet kommer ta upp helheten, storyn och karaktärerna och jag kommer få reda på vad jag bör bearbeta för att förbättra manuset. Men hur detaljerat blir det? Och hur stora ingrepp kommer krävas? Ingen aning.

Jag räknar inte med något gullegull eller fjäsk, utan vill veta ALLT som behöver strykas, utvecklas och skrivas om. Jag har mina aningar om vad som kräver fördjupning men det är inte så stor mening med att spekulera i det. Jag litar på min lektör som är ett textproffs med gedigen kunskap och erfarenhet, och även om processen kräver mycket omskrivning kommer jag lära mig massor.

Fundering 2: Hur lång tid kommer redigeringen ta?

För en del författare tar den här fasen tydligen bara några veckor medan andra skriver om och slipar på sina manus i flera månader. Självklart beror det först och främst på omfattningen, som jag inte har koll på ännu. Och eftersom jag gör det här på min fritid och bara när jag har tillräckligt mycket lust och ork, så får det ta den tid det tar.

Om jag är realistisk så är det nog rimligt för mig att pyssla med redigering mellan två och fyra dagar i veckan och ungefär en eller ett par timmar åt gången. Jag vill verkligen att det här ska bli lustfyllt och roligt istället för påtvingat och jobbigt.

En dag när jag satt och grunnade på det där, dök det upp ett inlägg på Instagram av Veronica Almér. (Hon var förresten Debutantbloggare under 2018.) Så här skrev hon:

”Jag älskar nog redigeringsfasen mest av allt. Skrivandet är kul men det är oxå så ångestladdat o jag bråkar jämt med frågor som hur fasiken ska detta bli en bok. Hur ska jag få ihop alla trådar? … Under redigeringen är det som att jag slappnar av något. Jag har då ett helt manus skrivet – wow jag fick ihop något trots allt. Jag kan då fokusera på att knyta samman alla trådar, städa upp i texten och göra det läsbart. Så nu njuter jag av att få redigera …”

Varje gång jag stöter på liknande inlägg, ofta av rutinerade författare, blir jag lika hoppfull.
Jag tror att jag också kommer att älska redigering.
Så måste det bli, för nu jäklar ska det här manuset korrigeras och putsas tills det glänser.

(Du som har läst mitt första blogginlägg om mina ”inre typer” fattar nog … Den sista meningen kommer givetvis från jaguaren. Kycklingen är fullt upptagen på annat håll de här dagarna.)

Glad Skrivpåsk!

Om att bestämma sig: ”Jag SKA ge ut en bok”

I skrivande stund är det tre månader sedan jag startade mitt skrivkonto på Instagram. Utan det kontot hade jag inte varit där jag är i skrivprocessen. Tack vare det bestämde jag mig för att mitt påbörjade manus skulle bli en bok och mina sporadiska skrivstunder blev betydligt mer målmedvetna efter beslutet.

Delmål 1 är uppnått: Jag har fått ur mig ett helt manus som är ivägskickat till lektör för en första läsning.

(Här är krävs ett förtydligande. Du som läste förra veckans blogginlägg minns nog att min deadline blev lite för tuff och att jag inte var nöjd med slutet. Du som även följer mig på Instagram och såg inlägget den 12/2 vet att jag fick en hel vecka på mig att rätta till det som skavde. Jag har nu skrivit fem nya kapitel för att få bättre ordning på upplösningen. Jabba dabba doo!)

Jag bläddrar tillbaka bland mina Instagraminlägg. Den 18 november skrev jag så här:

***
Vad ska det bli av mitt skrivande?
Ja, vem vet? När jag berättar att jag skriver på ett manus blir många exalterade och säger att de ser fram emot att köpa min bok. Jag svarar skämtsamt att jag förstås ska signera den åt dem. Men är det på skoj eller allvar jag säger så? Måste det bli en bok? Vet inte. De där tankarna växlar lika ofta som vädret i maj.

Ibland tänker jag: ”Nej, jag orkar inte, vågar inte och det är inte tillräckligt bra.” Jag undrar om det är så klokt att utsätta mig för den processen eftersom jag fortfarande återhämtar mig efter utmattning.

Andra dagar är jag ivrig och kan knappt vänta tills min historia blir en färdig bok att stryka handen över. Entreprenören och idésprutan i mig funderar då över saker som bokomslag, baksidestext och försäljningskanaler.

Men så poppar det upp något annat i hjärnan som gör att jag måste plocka fram mobilen och skriva ner det som vill ut. Det är mina två kvinnliga huvudkaraktärer som pratar med varandra om något viktigt. Deras konversation tar sig alltså från mina tankar och blir till meningar som jag senare kan föra över till lämpligt kapitel i manuset.

Precis då känner jag att det kanske inte alls behöver bli någon fysisk produkt som det går att bläddra i. Det är på något sätt tillräckligt för mig att känna hur den där dialogen jag nyss skrev, säger så mycket om mina karaktärer samtidigt som handlingen råkade ta en annan riktning.

Ja, skrivprocessen är nog faktiskt det som fascinerar och ger mig mest just nu. Samtidigt är jag nyfiken. Hur känns det att ge ut en bok? Hur skulle min påhittade historia tas emot?
***

Mitt Instagram-konto: @caroline.skriver

Tack vare att jag formulerade och skrev ner mina tankar i det där inlägget blev det tydligt hur velig jag var. Jag både ville och inte ville. En ganska frustrerande vardag ihop med den där meningen på slutet, ”Hur känns det att ge ut en bok?”, var anledningen till att jag äntligen bestämde mig. Något måste hända. Det SKA bli en bok.

Bara några dagar senare skickade jag iväg min ansökan hit, till Debutantbloggen. Jag formulerade mina mål om att, och varför, jag satsar på egenutgivning. Det lät förmodligen intressant (eller galet), för här är jag idag.

Det faktum att jag satte ett väldigt tydligt mål – en utgiven bok under 2021 – gjorde att jag nu har fått ihop 90.000 ord. Jag begriper inte riktigt hur det gick till, men det gick snabbt den sista trimestern. Äh, både termen och den matematiska logiken blir fel, för min råmanusgraviditet har varat i hela 16 månader.

Hur som helst … Mitt skrynkliga foster (eh, manus) är nu i nästa stadie och ska med hjälp av barnmorska (lektör/redaktör) genomgå en utdragen förlossning (redigering) och så småningom bli en fullgången och någorlunda välartad bebis.

Även om jag har långt kvar till slutmålet är det intressant att reflektera över hur mycket som kan hända när man väl bestämmer sig för något. För mig var det avgörande att 1. komma ut ur skrivgarderoben och 2. berätta om mitt mål även för andra.

Och jo, det ÄR läskigt att tvinga sig själv att hoppa – men för mig har det varit värt det flera gånger om.

Är du också en velpotta? Testa och se vad som händer om du bestämmer dig!

I redigeringens slutfas är alla katter grå

I redigeringens slutfas uppenbarar sig de mest pinsamma fadäser. Min redaktör har läst manuset med hökögon och här är några axplock av vad hon hittade:

Den gamla katten var först gråstrimmig, sedan brunstrimmig. Den fick bli grå.

En person steg upp ur en säng och svepte om sig en morgonrock. Sedan svepte hon om sig en jacka. Nej, det fick räcka med morgonrocken.

Det var en gång en bonde som hade kor och höns. Några sidor senare fanns det visst en flock får. De skulle varit med från början.

Ögonfärg kan skifta. Eller så håller man sig till den ursprungliga tanken att ögonen var gröna.

Egentligen är det märkligt hur sådana här dumma felaktigheter kan smyga sig in i ett manus. Hur många gånger har jag läst det nu? Jag vet inte. Manuset i sin helhet har jag kanske läst 30-40 gånger, men sedan tillkommer alla gånger jag suttit med ett visst kapitel eller stycke och jobbat med dem. Och ÄNDÅ finns det kvar sånt här. Visst kan man bli galen?

Nu hoppas jag att tokigheterna är borttagna eftersom Nattens färger snart ska gå iväg till sättning. Jag har en chans till att läsa korrekturet sedan.

Råmanus

Råmanus. Jag hade ingen aning om vad det betydde för sådär två och ett halvt år sedan. Sedan fick jag lära mig att det är det första fullständiga utkastet av en berättelse. Innan dess hade jag sett det som att jag producerade en mängd utkast och en vacker dag skulle jag skicka in ett av dem till ett förlag. Nu fick jag veta att när jag hade ett råmanus var det som den verkliga redigeringen började (i det läget undrade jag vad jag hade sysslat med innan när jag ändrat och ändrat och lagt till och strukit men det var alltså inte redigering. Det var pre-råmanusarbete).

Någonstans läste jag också då att det tar lika lång tid att redigera råmanuset till en tillräckligt bra version som är värd att skicka till ett förlag som att skriva det. Jag räknade efter: sex månader. Herregud, tänkte jag, vad ska jag göra i sex månader med mitt manus??? Det kan omöjligen ta mer än halva tiden att fixa till det så att det duger (jag har en viss förmåga att tro att jag ibland är bättre än de flesta på att vara effektiv, ni vet ju att jag har raljerat över mina civilekonom-skills tidigare). Max tre månader ville jag ge det, och då tyckte jag att jag tagit i väldigt generöst med tid. Förmodligen skulle jag hinna det snabbare, det var jag övertygad om.

Det var ungefär i den vevan som jag kom i kontakt med min skrivkompis Ifiyenia. Hon fick läsa mitt och jag fick läsa hennes manus. Jag fick skriva om mycket efter det, kan jag säga. Hon tänkte ju nämligen inte som jag, att allt var lysande och i princip oklanderligt (hon är en mycket snäll människa så hon sa många fantastiska saker också, och det som var fel framförde hon på allra bästa sätt!).

Kanske skulle jag satsa på lektör också? Det gjorde jag, och bokade en tid med personen jag valde ut. Tänkte att sedan är det ju klart. Skicka in till ett förlag borde jag kunna göra några veckor efter det – jag låg fortfarande inom min tremånadersram då.

Det är nu ni ska börja höra en siren i bakgrunden och en röd lampa som blinkar med ilsket ljus. Fel, fel, fel. Jag måste säga att min optimistiska tidsplan inte berodde på att jag trodde att jag var världens mest lysande författare, nej, jag tvivlar ständigt på vad jag skriver och om någon tycker det är bra. Jag var bara så himla naiv och ”grön”. Jag hade noll koll helt enkelt.

Även om lektören var positiv till manuset på många sätt så fanns det många saker hon tyckte att jag skulle åtgärda. Väldigt många faktiskt. Så jag satte mig och skrev om igen – ganska grundligt.

Men i början av november 2018 skickade jag in mitt manus till fyra förlag. Då hade jag en månad tillgodo på årsgränsen, så det där jag hade läst om att det tog lika lång tid att redigera som att skriva råmanuset stämde ganska väl. Av de fyra förlagen svarade ett väldigt snabbt, och det är på det manuset jag nu är utgiven. (Här gjorde jag en förenkling av tidsförloppet, för under tiden mellan jag skrev avtal och boken kom ut i januari 2020 så fick jag order om att skriva om boken igen på ett antal punkter som inte var smådetaljer. Det tog mig ungefär fyra månader och sedan följde ca tre månaders arbete med redaktör efter det. Totalt sett tog det alltså två år innan boken kom ut från det att jag började skriva på den.)

Varför pratar jag så mycket om råmanus? Jo, för det är så lätt att tro att det är slutprodukten när det bara i själva verket är prototypen. Som ni alla vet är det sällan en prototyp som når marknaden oavsett om det gäller en bil, ett klädesplagg, en låt eller en bok. Jag trodde jag var i mål när jag hade skrivit klart min berättelse men i själva verket – såhär i efterhand – kan jag konstatera att jag hade mer än ca 75% av arbetet kvar då. Jag skriver inte det här för att trycka ner eller hämma dig. Jag skriver det här för att du ska fatta det lite snabbare än vad jag gjorde.

Varför ens bry sig om att prata om ett råmanus då, om det är så mycket arbete kvar innan det är färdigt, kan man ju undra. Därför att ha skrivit färdigt råmanuset är en stor grej! Du har tänkt ut en historia från a till ö (eller någon annan väg däremellan, jag är faktiskt mer imponerad av sådana är en rätlinjig variant), du har ett persongalleri, du har en poäng, du har rott i land ett jätteprojekt. Fira! Stanna upp och ge dig en klapp på axeln, tyck att du är helt jävla otrolig – för det är du! Det är inte varje dag man blir klar med ett råmanus och långt ifrån alla som sätter igång och skriva en bok kommer så långt som till råmanus. Du har alltså redan kommit mycket längre än de flesta, grattis!

Sedan ska du pausa. Låt manuset vila innan du ger dig på det igen. Om du ”glömmer bort” ditt råmanus lite så ser du det med nya ögon senare och kan slipa på detaljer, twists och andra saker som får det att lyfta. Du kanske också ska skicka det till olika testläsare eller varför inte byta manus med någon annan som skriver. Det är nu du befinner dig i redigeringsfasen, och den kan jag inte göra rättvisa i ett enda litet stycke i ett inlägg som inte borde bli längre. Det får du läsa mer om på bloggen (kolla inläggen med taggen ”redigering”).