I redigeringens slutfas är alla katter grå

I redigeringens slutfas uppenbarar sig de mest pinsamma fadäser. Min redaktör har läst manuset med hökögon och här är några axplock av vad hon hittade:

Den gamla katten var först gråstrimmig, sedan brunstrimmig. Den fick bli grå.

En person steg upp ur en säng och svepte om sig en morgonrock. Sedan svepte hon om sig en jacka. Nej, det fick räcka med morgonrocken.

Det var en gång en bonde som hade kor och höns. Några sidor senare fanns det visst en flock får. De skulle varit med från början.

Ögonfärg kan skifta. Eller så håller man sig till den ursprungliga tanken att ögonen var gröna.

Egentligen är det märkligt hur sådana här dumma felaktigheter kan smyga sig in i ett manus. Hur många gånger har jag läst det nu? Jag vet inte. Manuset i sin helhet har jag kanske läst 30-40 gånger, men sedan tillkommer alla gånger jag suttit med ett visst kapitel eller stycke och jobbat med dem. Och ÄNDÅ finns det kvar sånt här. Visst kan man bli galen?

Nu hoppas jag att tokigheterna är borttagna eftersom Nattens färger snart ska gå iväg till sättning. Jag har en chans till att läsa korrekturet sedan.

Råmanus

Råmanus. Jag hade ingen aning om vad det betydde för sådär två och ett halvt år sedan. Sedan fick jag lära mig att det är det första fullständiga utkastet av en berättelse. Innan dess hade jag sett det som att jag producerade en mängd utkast och en vacker dag skulle jag skicka in ett av dem till ett förlag. Nu fick jag veta att när jag hade ett råmanus var det som den verkliga redigeringen började (i det läget undrade jag vad jag hade sysslat med innan när jag ändrat och ändrat och lagt till och strukit men det var alltså inte redigering. Det var pre-råmanusarbete).

Någonstans läste jag också då att det tar lika lång tid att redigera råmanuset till en tillräckligt bra version som är värd att skicka till ett förlag som att skriva det. Jag räknade efter: sex månader. Herregud, tänkte jag, vad ska jag göra i sex månader med mitt manus??? Det kan omöjligen ta mer än halva tiden att fixa till det så att det duger (jag har en viss förmåga att tro att jag ibland är bättre än de flesta på att vara effektiv, ni vet ju att jag har raljerat över mina civilekonom-skills tidigare). Max tre månader ville jag ge det, och då tyckte jag att jag tagit i väldigt generöst med tid. Förmodligen skulle jag hinna det snabbare, det var jag övertygad om.

Det var ungefär i den vevan som jag kom i kontakt med min skrivkompis Ifiyenia. Hon fick läsa mitt och jag fick läsa hennes manus. Jag fick skriva om mycket efter det, kan jag säga. Hon tänkte ju nämligen inte som jag, att allt var lysande och i princip oklanderligt (hon är en mycket snäll människa så hon sa många fantastiska saker också, och det som var fel framförde hon på allra bästa sätt!).

Kanske skulle jag satsa på lektör också? Det gjorde jag, och bokade en tid med personen jag valde ut. Tänkte att sedan är det ju klart. Skicka in till ett förlag borde jag kunna göra några veckor efter det – jag låg fortfarande inom min tremånadersram då.

Det är nu ni ska börja höra en siren i bakgrunden och en röd lampa som blinkar med ilsket ljus. Fel, fel, fel. Jag måste säga att min optimistiska tidsplan inte berodde på att jag trodde att jag var världens mest lysande författare, nej, jag tvivlar ständigt på vad jag skriver och om någon tycker det är bra. Jag var bara så himla naiv och ”grön”. Jag hade noll koll helt enkelt.

Även om lektören var positiv till manuset på många sätt så fanns det många saker hon tyckte att jag skulle åtgärda. Väldigt många faktiskt. Så jag satte mig och skrev om igen – ganska grundligt.

Men i början av november 2018 skickade jag in mitt manus till fyra förlag. Då hade jag en månad tillgodo på årsgränsen, så det där jag hade läst om att det tog lika lång tid att redigera som att skriva råmanuset stämde ganska väl. Av de fyra förlagen svarade ett väldigt snabbt, och det är på det manuset jag nu är utgiven. (Här gjorde jag en förenkling av tidsförloppet, för under tiden mellan jag skrev avtal och boken kom ut i januari 2020 så fick jag order om att skriva om boken igen på ett antal punkter som inte var smådetaljer. Det tog mig ungefär fyra månader och sedan följde ca tre månaders arbete med redaktör efter det. Totalt sett tog det alltså två år innan boken kom ut från det att jag började skriva på den.)

Varför pratar jag så mycket om råmanus? Jo, för det är så lätt att tro att det är slutprodukten när det bara i själva verket är prototypen. Som ni alla vet är det sällan en prototyp som når marknaden oavsett om det gäller en bil, ett klädesplagg, en låt eller en bok. Jag trodde jag var i mål när jag hade skrivit klart min berättelse men i själva verket – såhär i efterhand – kan jag konstatera att jag hade mer än ca 75% av arbetet kvar då. Jag skriver inte det här för att trycka ner eller hämma dig. Jag skriver det här för att du ska fatta det lite snabbare än vad jag gjorde.

Varför ens bry sig om att prata om ett råmanus då, om det är så mycket arbete kvar innan det är färdigt, kan man ju undra. Därför att ha skrivit färdigt råmanuset är en stor grej! Du har tänkt ut en historia från a till ö (eller någon annan väg däremellan, jag är faktiskt mer imponerad av sådana är en rätlinjig variant), du har ett persongalleri, du har en poäng, du har rott i land ett jätteprojekt. Fira! Stanna upp och ge dig en klapp på axeln, tyck att du är helt jävla otrolig – för det är du! Det är inte varje dag man blir klar med ett råmanus och långt ifrån alla som sätter igång och skriva en bok kommer så långt som till råmanus. Du har alltså redan kommit mycket längre än de flesta, grattis!

Sedan ska du pausa. Låt manuset vila innan du ger dig på det igen. Om du ”glömmer bort” ditt råmanus lite så ser du det med nya ögon senare och kan slipa på detaljer, twists och andra saker som får det att lyfta. Du kanske också ska skicka det till olika testläsare eller varför inte byta manus med någon annan som skriver. Det är nu du befinner dig i redigeringsfasen, och den kan jag inte göra rättvisa i ett enda litet stycke i ett inlägg som inte borde bli längre. Det får du läsa mer om på bloggen (kolla inläggen med taggen ”redigering”).

Summera sommaren

Ja, jag vet. Sommaren är inte slut än, men idag börjar jag jobba på mitt vanliga jobb igen och snart drar skolorna igång igen (eller hur blir det pga coronan?), så på ett sätt känns det som om sommaren är slut.

Till helgen ska jag skicka in manuset till bok nummer två till redaktören igen. Sedan återstår en tredje runda då det bara är småpill kvar att göra. Den här omgången känns det som om texten hittat sin rätta form. Jag minns känslan från förra boken, när man läser och tänker ”wow, nu är det snart som en riktig bok”. Missförstå mig rätt. Alla redigeringsomgångar gör ju texten bättre, men det finns alltid något att fila på och vid det här laget tycker jag att redaktören har lyckats boxa in de kvarstående problemen åt mig så att jag har haft en relativ enkel uppgift att rätta till dem. Onödiga meningar är strukna, en del passager borttagna. Det blir mer slimmat och strömlinjeformat. Det känns bra!

I förra veckan fick jag se omslaget till boken. Det känns helt rätt men som alltid får jag inte visa det för er än. Den som läst debutboken Klar himmel kommer att känna igen sig till Nattens färger för det är samma stil på dem om jag säger så. Tanken är att det så småningom ska bli en tredje roman som utspelar sig under samma tid (andra världskriget) och den ska då också få samma prägel på omslaget. Men den boken, Svarta vingar, är inte klar än och jag vet inte när den blir det heller… Det blir alltså som en liten ”serie” även om böckerna är fristående från varandra.

De sista sommarveckorna tänkte jag ägna åt att skriva nytt medan redaktören granskar manuset till bok två. Inte förrän v 44 kommer boken gå till tryck, så jag kommer ha gott om tid att fixa till de sista justeringarna.

För att summera sommaren tycker jag att den har varit bra. Vädret lämnade en hel del att önska i juli, åtminstone där jag befann mig, men samtidigt passade det mig eftersom jag slet med redigering då. Innan dess hade jag hunnit med rätt så mycket nyskrivning så jag tycker att jag har varit effektiv. Nu känner jag mig laddad för att ta mig an hösten!

De sista besluten

zsfuzzg

I uppstarten av ett manus går skrivandet ganska långsamt för mig, och jag har hört flera som säger samma sak. I det skedet är det så många val som behöver göras. Vad heter karaktärerna? Var bor de? Hur gamla är de? Vad har de för sysselsättning? Och givetvis allt som hör till själva händelseförloppet. Research, kanske. Dessutom tar det ett tag att hitta tonen, tycker jag. Även om man har sin egen ton som författare, har berättelsen på något vis sin ton också. Egentligen tycker jag att det är först efter att ha skrivit hela råmanuset (det där shitty första utkastet) som det börjar sätta sig.

Nu är jag i andra änden av skrivprocessen. Jag ska just skicka tillbaka manuset till redaktören efter andra redigeringsomgången (andra mellan henne och mig, vill säga – jag har redigerat det fler gånger innan hon blev inkopplad). Sedan väntar sättning och korrläsning. Det är alltså nu jag fortfarande har chans att ändra på saker, och det sätter igång tankeverksamheten på nytt. Små idéer som ställer mig inför nya val. Köra på den nya idén, eller låta det vara som det är? Det handlar alltså bara om detaljer, men ändå, känslan av slutgiltighet får mig att fundera fler varv än jag hade gjort under råmanusskrivandet.

Hur som helst, snart går boken till tryck, och det är nog bra att det finns en deadline att förhålla sig till. Om det inte hade funnits, hade jag nog kunnat hålla på hur länge som helst. För det finns alltid saker som skulle kunna ändras, olika valmöjligheter och kanske någon ny idé att ta i beaktande. Någon gång måste man sätta punkt och tänka att det har blivit så bra som det kunnat.

Nästa fas för min del? Ja, då väntar alltså korrskräcken, som jag kände igen så väl i Daniels senaste inlägg. Men först ska jag vara ledig några dagar. Planen är avkoppling, återhämtning och häng med familjen, men jag blir inte förvånad om nästa manus gör sig påmint under tiden. Kanske bäst att ha ett anteckningsblock tillhands i alla fall.

Min stora korrskräck

Nyligen twittrade en författare om en bok hen läst. Det var i stort sett endast en hyllning till verket, men det som fastnade hos mig var hur författaren avslutade det hela. Nämligen påpekandet om hur många korrfel boken innehöll de sista tvåhundra sidorna. Det fick mig att tänka på vilken skräck jag känner inför det som kommer den 22 september. Just nu håller jag på och jagar korrfel i mitt manus och när jag (och min lokala språkpolis, som är min farsa) är klara med detta ska det lämnas över till förlaget som ska göra samma sak och dessutom korrigera de saker vi hittar.

Manuset är rättat flera gånger redan, av mig och av den redaktör jag använde mig av innan jag skickade in manuset till något förlag. Och även hennes uppgift inte var att korrläsa på det sättet hittade hon ändå en hel del och det har jag också gjort. Ändå meddelade språkpolisen nyligen att han hittat ett flertal trots att han hittills bara läst ungefär 40 sidor.

I slutet av maj frågade jag mina följare på Instagram hur de kände inför ett språkligt val som många antagligen skulle kunna komma att tolka som en särskrivning. Det väckte en viss debatt i kommentatorsfältet. De flesta menade att mitt val var rätt och riktigt, men runt tio procent menade att de såg det som en särskrivning och att just detta skulle få dem att studsa till. I slutändan behöll vi orden som de stod skrivna och så får jag hoppas att de som inte gillar det ändå godtar det hela.

Just korrmissar är annars alltså något som oroar mig. Det är sällan jag läser en bok utan att se åtminstone något eller några fel. Vi är trots allt människor och vi vet att vi felar av just det skälet. Att skriva närmare 90 000 ord utan att snubbla till låter sig inte göras och uppenbarligen klarar inte ens proffsen av att plocka upp alla misstag som görs längs vägen, men om det är något enstaka står jag ut.

Däremot skulle även den vackraste av hyllningar fläckas ner något enormt av ett påpekande om att boken innehöll en mängd korrfel. Med det sagt fortsätter jakten på de där irriterande ordfadäserna som på sätt och vis tycks multipliceras ju mer jag tittar på texten. Det är mindre än två månader kvar innan boken kommer ut och snart kommer stressen, det vet jag. Å andra sidan jobbar jag som bäst när deadline närmar sig. Så har det alltid varit. Nu gäller det bara att jobba rätt också.

Och plötsligt ryckte han lite villrådigt på axlarna

zsfuzzg

Det händer fortfarande ibland att elever förvånat utbrister: ”Vadå, FÅR man börja en mening med och?”. Och jag tänker lika förvånat, finns det fortfarande de som lär ut att det skulle vara förbjudet? Samma sak som att börja en mening med men, att dem hör hemma i slutet av meningar eller att man aldrig får använda slang – det beror ju liksom på. Visst, dem-formen kanske vanligen förekommer i slutet av meningar, men det är ju ingen regel att luta sig mot. Dem är objekt och de är subjekt, det är vad man behöver ha koll på. Och det finns en massa tillfällen då det går alldeles utmärkt att inleda en mening med och.

Jag hörde en gång en person förfasa sig över Jonas Hassen Khemiris sätt att skriva. Det gjorde mig minst sagt häpen, eftersom han så vitt jag kan bedöma är ett språkligt och stilistiskt geni. Vad var det då som den här personen ogillade med hans språk? Jo, han använder sig ju av ofullständiga meningar! Hrm… förstår ni vart jag vill komma här..?

Under redigeringen är det lätt att dra sig till minnes allsköns råd och tips som man har snubblat över genom åren. En vanlig uppfattning är att småord ska strykas, och sådant som tenderar att försvaga gestaltningen. Ju, lite och plötsligt är exempel på ord som det verkar hållas utkik efter. Och visst (ha, nu gjorde jag det igen), i många fall kan jag hålla med om att det blir bättre om dessa ord stryks – men det betyder inte att de aldrig ska användas. Tycker jag.

En del går igenom sina texter och grämer sig över att de har låtit sina karaktärer skaka på huvudet, nicka, rycka på axlarna och harkla sig. Bort, bort, bort. Men (sic!) här får jag samma känsla som när elever försöker undvika att börja med och. Huruvida det passar eller inte beror ju på hur texten i övrigt ser ut. Har du en karaktär som inte kan yttra sig utan att rycka på axlarna? Ja, då ska du kanske se över det om du inte vill framställa hen som en särdeles ängslig eller otydlig typ (med spasmer). Å andra sidan, rycker vi inte alla på axlarna ibland? Skakar på huvudet och nickar? Jag skulle snarare säga att det är en ganska vanlig form av kroppsspråk, och ger man sig ut på jakt efter ett mer unikt sätt att uttrycka det på riskerar det att låta tillgjort, tror jag. Ungefär som när mina elever ersätter ord med synonymer som de inte riktigt förstår. Måste karaktärerna uttrycka sig med kroppsspråk då? Det måste de kanske inte, men kom ihåg Daniels Psycho Killer-skrivtips. En dialog kan behöva livas upp med annat än enbart repliker.

Stephen King, som är både extremt framgångsrik som författare och något slags skrivråds-guru, har sagt att ”the road to hell is paved with adverbs”. Han menar att man ska undvika att försöka förstärka, eller förtydliga, sin text med adverb. Behövs adverb är texten inte tillräckligt precis eller tydlig från början. Han har onekligen en stor poäng, åtminstone är det inget jag tänker neka till. Men (börjar jag verka obstinat nu?) det är inte Svea Rikes Lag vi snackar om här. Det är upp till varje skrivande person (och så småningom, kanske förläggare och redaktör) att sålla bland alla välmenta råd och tips och bedöma vad som är bäst för ens egen text. Jag bröt till exempel mot Kings råd redan i den här textens första mening, och det har jag inga planer på att redigera bort.

Redigering omgång två

Jag är mitt uppe i den andra redigeringsomgången av Nattens färger. Åtminstone här i Småland är vädret inte det bästa just nu, så det känns inte så illa att sitta inne med näsan över tangentbordet. Om tre veckor ska manuset tillbaka till redaktören och sedan är det eventuellt en tredje omgång kvar efter det (med i stort sett bara småpill) och därefter korrekturläsning. Den här andra vändan var det inte så stora utmaningar jag skulle ta mig an som i den första. Jag har åtgärdat allting och håller just nu på med genomläsning för att identifiera en massa ”fulheter” som jag hittills missat. Ni vet, två meningar efter varandra som börjar med samma ord, en upprepning av ett ord eller böjningar av samma ord inom loppet av ett par meningar. Och försöker utöka gestaltningen. Det vet jag att jag inte är direkt världsbäst på.

Tänk vad mycket sådana ”fulheter” jag hittar, trots att jag har läst manuset fler gånger än jag vill tänka på vid det här laget. Jag gör den här genomläsningen nu, för med min debutbok gjorde jag inte det förrän precis innan korrekturläsningen. Jag hade trott att min redaktör skulle påpeka detta men det gjorde hon inte och sedan fick jag nästan lite tidsångest för om jag skulle hinna rätta allt sådant innan korrekturläsningen. Det gick vägen, men jag tänkte redan då att jag aldrig skulle utsätta mig för en sådan press igen och därför gör jag det nu när jag har gott om tid och hinner läsa ytterligare ett par gånger.

Om ni inte redan har hittat sidan, vill jag passa på att tipsa om synonymer.se, åtminstone är den väldigt bra för mig som i en mening kan skriva ”varm” för att några meningar senare klämma till med ”värmande”. Det är ju inte direkt snyggt och jag är glad att jag nu har tid att läsa med hökögon och hittar de här ställena.

Mina tankar skenar när jag koncentrerar mig på den kommande boken. Jag längtar så efter att få se något omslagsförslag, men får lugna mig. Eftersom jag själv har fullt upp och ”jobbar” med boken på semestern från mitt vanliga jobb har jag en tendens att glömma bort att det faktiskt är semester för i stort sett alla andra, inklusive omslagsdesignern. Jag har också funderat på releasefest. Undrar om det går att ha det i januari? Mina författarkollegor som släppt böcker under våren/sommaren har gjort det som ett digitalt event och jag har hela tiden tänkt att vi nog kommer att vara utom coronafara i januari så att jag kan ha en ”vanlig” (fysisk) släppfest, men nu vet jag inte hur det kommer bli… Ja, ja, det återstår att se.

Nu ska jag återgå till mitt manus, men jag önskar er en trevlig vecka!

Redigering, agent, boksamtal

zsfuzzg

Imorgon har jag deadline för nästa inlämning till redaktören. Den här redigeringsvändan har gått förhållandevis smärtfritt, och det är fantastiskt kul att se hur manuset blir mer och mer likt en bok. Berättelsen stramas upp tills bara det som hör dit återstår, små knutar på trådarna trasslas ut och språket putsas.

Igår skickade jag också in de 50 första sidorna för en provöversättning. Tidigare i våras blev jag kontaktad av Norstedts Agency, som hade läst manuset till Som en öppen bok och gärna ville samarbeta med mig. Stort! Därefter har rättigheterna till boken sålts till Tyskland, vilket jag fortfarande inte riktigt har greppat. Och nu ska alltså en provöversättning av andra boken påbörjas. Om jag saknade motivation innan (det gjorde jag inte), så har jag i alla fall fått det nu!

Det är en helt annan sak att skriva när det redan finns mottagare. Med det första manuset satt jag i min bubbla och stretade på månad efter månad, år efter år, utan att veta om någon annan än mina närmast sörjande någonsin skulle läsa. Nu finns en förläggare och en redaktör som jag från början har vetat ska läsa och tycka till. Dessutom finns det de som har läst den första boken och uttryckt att de väntar på nästa. Det är väldigt dubbelt – på sätt och vis är det läskigt, eftersom jag inte har en aning om hur den här texten kommer att landa hos läsarna, och har svårt att se om den ger en motsvarande läsupplevelse som den första. Men på samma gång är det förstås oerhört hedrande och en stor morot. Att veta att människor kommer att avsätta tid och läsa den – det är ju det finaste av allt.

Om bara någon månad går boken till tryck (tror jag), och jag har börjat fundera alltmer på nästa bok. Ju mer färdig den här blir, desto mer pockar idéerna på. Att skriva råmanus är inte min favoritdel av skrivprocessen, men efter en lång period av många redigeringsomgångar och korrläsningar tror jag att jag kommer att vara mer än redo att skriva nytt!

Eftersom det här blev ännu ett kort mitt-i-redigeringen-inlägg, fyller jag ut det med ett klipp från när jag träffade Ofelia och Ewa från mitt lokala bibliotek, för att prata om boken och skrivandet. Corona-anpassat och väldigt roligt!

Släpp älsklingarna

zsfuzzg

Jag fångar upp ett av Kristins förträffliga råd från igår, nämligen det som handlar om ödmjukhet. Jag instämmer helt med det Kristin skriver – man ska lyssna på förläggare och redaktörer!

Det är en ynnest att få jobba med en kunnig redaktör, även om det innebär att älsklingarna stryker med en efter en. Kill your darlings, ni vet. Ju mer jag skriver, och ju mer respons jag får från förläggare och redaktör, desto mer förstår jag innebörden av det. För ofta är det just älsklingarna som blir rödmarkerade.  De där uttrycken eller kanske sidospåren som man själv hade roligt åt när man skrev. Tillskruvade formuleringar och långsökta metaforer. Men redaktören låter inte saker passera för att de visar på min förmåga att få ihop en allitteration eller en tjusig koppling. Hör det inte hemma i berättelsen, sabbar det flytet, krånglar det till det – bort, bort, bort.   

Försvinner inte den personliga rösten då? Nej, långt ifrån. Jag har suttit och accepterat ändringar i hela manuset sedan jag fick tillbaka det från redaktören i torsdags, och det är fortfarande i allra högsta grad min historia, mitt språk och min stil. Bara väldigt mycket renare. När jag klickar fram ändringarna ser jag direkt hur mycket bättre det blir, och inte sällan har redaktören hittat sådana saker som jag själv innerst inne har känt mig tveksam till.

Man skulle ju kunna tänka sig att kommentarerna skulle bli färre ju fler manus man skrev, men jag vet faktiskt inte om det kommer att bli så. Vissa saker lär jag mig förhoppningsvis till kommande manus – som att mail ska skrivas mejl. Men de där älsklingarna som inte hör hemma i storyn, de kommer nog att fortsätta dyka upp i råmanusen. Det hör ju liksom till den fasen av skrivprocessen att låta fantasin flöda fritt, experimentera och var kreativ med språket. Renodlingen hör till nästa fas, men jag tror inte att man ska hålla foten över bromspedalen när man skriver nytt. Då är det bara att gasa.

Nästa deadline är om åtta dagar, så nu ska jag återgå till manuset. Alla de där ändringarna är som sagt accepterade (alla förutom en enda, tror jag), och nu går jag igenom hela manuset från början till slut med min checklista bredvid mig. Den består av sådant som redaktören har påpekat, men också av sådant som jag själv har kommit på sedan den senaste omskrivningen, och en del kommentarer jag har fått från min man (som precis som min huvudkaraktär är sjuksköterska).

Den här typen av strama deadlines passar mig väldigt bra, åtminstone när jobbet känns genomförbart. Lycka till alla ni andra som också sitter och sommarskriver!

Småord och kapitelordning

Hepp. Den här veckan ska jag sända tillbaka mitt manus för andra boken till redaktören. Jag tycker redigeringen har pågått i en evighet. I helgen läste jag igenom allting igen, i ett sträck – helst allt på en dag så jag inte får något avbrott i läsningen. Det är då jag bäst ser de stora dragen.

Jag berättade här hur jag åtgärdade de enklaste problemen först. Sedan hade jag ett större problem med en viss scen som jag jobbade med här. Det blev mycket bättre sedan jag skrev om den, även om jag hade stor vånda inför det och det krävde mycket justeringar i de efterföljande kapitlen. Nu de senaste två veckorna har jag mest ägnat mig åt att fila på kapitelindelningen. Hur svårt kan det vara, undrar ni kanske. Det är väl bara att sätta punkt och börja på ny sida? Nja. Jag har två huvudkaraktärer och tre berättelsespår, så det är inte helt lätt att föra alla tre perspektiven framåt utan att avslöja för mycket eller för lite.

Först hade jag en strikt uppdelning så att alla perspektiv återkom i var tredje kapitel. Det höll inte, sa min redaktör. Som vanligt har hon helt rätt och jag har nu gjort ett perspektiv mindre frekvent (det var rent ordmässigt det minsta perspektivet). Enkelt uttryckt klumpade jag helt enkelt ihop ungefär tre små avsnitt av detta perspektiv till ett nytt kapitel. Men det är inte så enkelt att jag bara kan köra vartannat kapitel med de andra perspektiven och stoppa in det tredje var sjunde kapitel. Nu har jag hittat en ordning som innebär både bättre flyt och att det jackar ihop på ett bättre sätt, vi får se vad redaktören säger. Känner mig inte alls säker på att hon kommer vara helt nöjd, men just nu kan jag inte göra det bättre.

Jag har också ägnat mig åt småord, eller rättare sagt att plocka bort dem. Förvånansvärt många så, nu, lite, sin, sitt, hennes, hans, min, mitt och liknande ord har raderats. Smått pinsamt, för jag tycker jag har försökt undvika dem redan tidigare, men de har alltså smugit sig tillbaka. Helt plötsligt ser jag också att jag börjat tre meningar på raken med ”Jag” eller ”Hon”. Inte snyggt. Vilken tur att jag har fler redigeringsvändor kvar och det inte är sista slutkorret jag sitter med!

Ja, i slutet av veckan skickar jag alltså iväg manuset igen. Det sammanfaller med barnens skolavslutningar och jag kan inte låta bli att känna det som om jag också får lite sommarlov. Åtminstone i en månad kan jag roa mig med att skriva på något nytt projekt istället för att redigera. Sedan är det dags igen, och då har jag hunnit samla på mig lite mer energi inför en ny vända.

Ha en skön vecka och njut av sommaren!

Rapport från redigeringsbubblan

zsfuzzg

The first draft of anything is shit, lär Ernest Hemingway ha sagt. Jag kan göra ett tillägg där, nämligen att även the second och third draft till stor del is shit. Men nu är ännu en ny version av manuset i vardande, och jag håller tummarna för att det tar sig.

Redigeringen är alltså i full gång. Det är mycket som ska göras, eftersom en hel del av feedbacken jag fått handlar om huvudpersonens framtoning. Hon framstår inte som särskilt trevlig, helt enkelt. Det behöver en karaktär i och för sig inte göra, men det här är ingen Ove-typ eller avdankad-kommissarie-typ, utan det beror på en miss i mitt sätt att porträttera henne. Jag måste få läsaren att förstå varför hon kanske är lite kantig ibland, och jag måste få in fler reflektioner som visar hur hon fungerar och förhåller sig till saker. I arbetet med det här har jag behövt gräva i hennes bakgrund och erfarenheter, så redigeringsjobbet har hittills mest bestått av tankearbete. Nu har bilden av huvudkaraktären klarnat, och jag har löst en del knutar. Jag tror verkligen att den nya versionen kommer att bli mycket bättre än den förra. Om jag lyckas ro det i land, vill säga, för det återstår att skriva ihop allt igen.

Rent praktiskt har jag börjat med att sätta ihop en ny kapitelöversikt, för att få överblick. Den är inte hundraprocentigt vattentät, allt finns inte med och en del saker som inte längre är aktuella står nog kvar. Men den är tillräckligt tydlig för ändamålet, det vill säga att ge mig något att hålla mig i under skrivandet, klippandet och klistrandet.

Jag har också gjort en planering för hur mycket jag behöver hinna med varje dag. Deadline är den 22 juni – då ska manuset till redaktör. Jag kommer att behöva jobba en hel del och utnyttja varje dag fram till dess, men jag hoppas att det ska gå. Fördelen med att intensivjobba på det här sättet är att startsträckan ofta blir kortare – när jag sätter mig ner vid manuset har jag redan allt färskt i minnet, jag befinner mig redan i den världen. På kvällarna är det manuset jag tänker på innan jag somnar, och när jag grejar med disken så… ja, ni fattar. Kanske inte helt hälsosamt på lång sikt, men faktiskt ganska kul under begränsade perioder.

Efter deadline blir det kanske lite längre blogginlägg igen… hoppas att ni alla får en bra dag!

 

Bättre kan du!

zsfuzzg

Jag befinner mig för närvarande i en kritisk fas av skrivprocessen. Jag har fått respons från förläggaren. Massor av kommentarer, om allt från huvudkaraktärens personlighetsdrag och utveckling till bristande trovärdighet i enskilda, korta händelser. Nu är det alltså upp till mig att göra något av detta innan manuset ska vandra vidare till redaktören.

Jag vet inte hur ni reagerar på konstruktiv kritik, men jag är inte bättre än att jag ägnade den första halvtimmen åt att tycka synd om mig själv (och till viss del även om förläggaren, som skrivit avtal med mig utan att veta hur misslyckad jag tydligen är som författare). Ni vet, man har sytt ihop någonting, lagt ner timmar och tankar på det, och känt både glädje och stolthet när det gått iväg till mottagaren. Och så visar det sig att det finns en hel del kvar att göra.

Det borde förstås inte vara någon nyhet. Självklart finns det mycket kvar att göra efter att ett proffs har gått igenom det. Och faktiskt tog jag mig ganska snabbt upp ur offergropen jag till en början kröp ihop i, och fokuserar nu istället på det fantastiska i att få jobba ihop med en erfaren förläggare, som delar mitt mål: Inte att jag ska bli mallig och få känna mig som en komplett skribent, utan att boken ska bli så bra som möjligt innan den når läsarna i oktober. Det är stor skillnad på att mellan raderna på kommentarerna läsa ”vad dålig du är” och ”bättre kan du!”. Det senare får mig att kavla upp ärmarna.

Så, del ett avklarad – att släppa prestigen och acceptera det jobb som återstår, anta utmaningen. Del två blir att reda ut kommentarerna och sortera upp dem efter:

  • Större saker som påverkar väsentliga delar av manuset. Det här är sådant som rör karaktärernas bakgrund, egenskaper, mål osv. Här kan jag inte börja punkta upp en att göra-lista på stört, utan måste låta tankar och idéer ta form i lugn och ro. Typiskt sådant som ofta görs under promenader och joggingturer.
  • Mindre saker som handlar om trovärdighet, logiska luckor, otydlighet. Här handlar det mest om att justera, bara göra, det kräver inte direkt några långa promenaders tankearbete, och det bär inte heller emot att ändra eftersom det är för perifera saker för att vara darlings.
  • Vissa saker har kanske inte gått fram tillräckligt tydligt, och om det är sådant som jag vet hör till berättelsen, och som jag inte vill göra avkall på, då måste jag göra det på ett annat sätt så att jag faktiskt når fram till läsaren.

Det är en bitterljuv känsla – att inse att förläggaren har rätt och ana den bättre version av boken som finns bortom nästa redigeringsvända, men också vilket arbete som ligger framför. Men det är inte direkt läge att ge upp nu. Nej, nu är det full fart framåt. Rapport lär följa nästa vecka.

Jordnötter och döda älsklingar

Under en lång tid nu har jag suckat och skjutit upp redigeringsarbetet. Nej, inte ska jag sätta mig vid datorn när det är så fint väder? Borde jag inte köra tvättmaskinen först kanske? Eller städa? (Ni anar inte hur eftersatt det är hemma hos oss just nu.)

Anledningen har varit att jag inte vet hur jag ska angripa ett problem. Jag har haft en tung sak hängande över mig, en händelse i manuset som redaktören inte tyckte kändes särskilt trovärdig, men som jag byggt en lång händelsekedja efter. Först funderade jag på om jag skulle kunna lösa det genom att skriva om/till saker för att få det att bli bättre, men ju mer jag funderade på den här händelsen desto säkrare blev jag på att jag behövde ta bort den helt och hållet och skriva någonting annat istället. Men hur? Till sist kom jag på lösningen och i veckan ägnade jag många timmar åt att ändra. Inte bara scenen i sig, utan även efterföljande händelser som ju byggde på den där problematiska. Som så många gånger förr behövde jag killa en darling. Det är lika jobbigt varje gång, tycker jag, men det blir ju bättre efteråt. Borde jag inte lära mig det snart?

Nu ska jag ägna kommande vecka åt att läsa om manuset från början och se om den röda tråden finns där och det nya konceptet håller. Den största knuten är upplöst och det som är kvar att göra innan redigeringen är klar för den här omgången är peanuts i jämförelse.

Hoppas ni får en bra vecka!

Nytt, blankt blad (nej, fortfarande manus två!)

zsfuzzg

Foto: Kajsa Göransson

Jag hakar på Kristins bekännelse, eftersom jag också är mitt uppe i redigeringen. Här är vad som händer i mitt manus just nu. Jag:

  • Stryker en besatt förälskelse
  • Fördjupar huvudkaraktärerna
  • Ändrar namn och ursprung på en familjemedlem
  • Flyttar en viktig vändpunkt till flera år innan manuset börjar
  • Reducerar två bikaraktärers roll
  • Förstärker en vändpunkt
  • Väver in en ny tankebana som leder fram till en annan vändpunkt
  • Byter miljö på en minisemester

Bland annat. Den här redigeringsvändan handlar mycket om att jag får dramaturgin lite mer på plats, och huvudkaraktärernas bakgrund, motiv och utveckling sätter sig. De stora bitarna, alltså. Jag har skissat upp de grova dragen, så som jag har kommit på att jag vill ha det, och skrivit en kapitel-/scenöversikt utifrån den. För det krävs tydligen att jag skriver ett helt råmanus innan saker och ting klarnar – det hade ju varit behändigt om man kom på det bästa sättet från början. 🙂

Är det något jag har lärt mig från förra gången, är det att inte vara sentimental. Jag vet att älsklingar måste dödas, och oftast är det ingen stor grej eftersom jag vet att det kommer att göra manuset bättre. Det är liksom ingen idé att klamra sig fast vid en formulering som kändes SÅ rätt en gång, och som man var SÅ nöjd med just då – om det inte längre passar in i boken.

Knepet (och det här gjorde jag förra gången också), är att jag skapar ett nytt dokument. Ett helt tomt. Och så för jag in den nya versionen där, utifrån den kapitelöversikt jag skrivit. Det innebär att vissa kapitel kan klistras in som de är från den förra versionen, medan en hel del skrivs om och annat skrivs helt nytt. Det här hjälper mig att döda de älsklingar som inte ska vara med – vissa saker försvinner säkert utan att jag ens tänker på det, eftersom det aldrig klipps in i den nya versionen.

Känslan just nu är god. Jag har kommit förbi de första stampande stegen då jag inte vet hur jag ska angripa råmanuset, och jag har ännu inte nått den punkten då jag vill kräkas på alltihopa. Tvärtom har jag det rentav ganska mysigt med texten. Bäst att njuta så länge det varar!

Redigeringsbekännelser

Snart har jag tagit mig igenom manuset för Nattens färger en första omgång efter genomgången med redaktören. Jag plockade alla lågt hängande frukter först, det där som är enkelt att åtgärda. Jag har en del som hänger jävligt högt (ursäkta uttrycket men det är så det känns) som jag inte listat ut hur jag ska få ner i korgen än så länge.

Hittills har jag gjort följande:

Raderat en gammal pojkvän.

Bytt kön på en karaktär som är med frekvent genom hela boken.

Strukit två mostrar som bara var med på en begravning och stökade till det.

Berövat ett barn hennes namn.

Jag funderar också på att låta bli att namnge en grannfru. Det är lite klurigt det där med namn. Har ni någon bra regel för när någon ska nämnas vid namn och inte bara figurera som ”han” eller ”hon”? Hur många gånger måste de vara med för att förtjäna ett namn? Jag är inne på att ”three is the magic number”, är jag ute och cyklar? Jag är rädd för att få kritiken att det blir för många namn att hålla reda på, men jag gillar inte heller att det blir för opersonligt. En balansgång!

Utöver karaktärsrensning har jag också jobbat en hel del med dramaturgiska kurvan. Stuvat om lite i kapitelordningen. Är långt ifrån klar, men det känns som om jag är på rätt väg där i alla fall.

Rapporter lär följa hur det går. Jag har ju som sagt bara börjat nosa på allt arbete än. Men det känns roligt och efter mitt snack med redaktören förra veckan har jag fått mycket konkret att arbeta med och är taggad att fortsätta!