Boksläpp, vilket konstigt ord. Igår var det min tur att släppa boken, men det blev inte ett enda fall, inte ens från låg höjd. För böcker är man rädd om. Ord, kan man däremot behandla lite hur som helst. Det som är otänkbart ena årtiondet kan vara på allas läppar några år senare. Är det någon som vet vem som var först med att släppa sin bok?
Jag fick lära mig tidigt som journalist att boksläpp heter det inte, då kan författaren bli förolämpad. Böcker har releasedatum. Nu släpps det böcker varje dag och även vid ljudböcker och e-böcker talas det om boksläpp – på samma sätt som man alltid har pratat om skivsläpp.
Det finns inget rätt eller fel när det gäller att fira sin bokrelease, oavsett vad man kallar det. För mig har det varit viktigt att debutboken inte skapar stress och maj det här året har bjudit på tillräckligt mycket av den varan. Dessutom har jag haft boken i min hand flera veckor redan, recensionsex har skickats ut, den finns på det lokala biblioteket och bokhandlarna i stan har tagit in den. Det känns som jag har firat tillräckligt mycket redan.
Däremot njuter jag stort av att se andras boksläpp firas. Det är något vackert med att uppmärksamma både bok och författare. Jag deltar gärna på virtuella releaser där författare, förläggare och andra bokpersoner intervjuar och intervjuas. Det är härligt med personer som slår på stort och ger sin bok skjuts ut i vida världen. Men det är inte för mig. Inte just nu. Inte för den här boken. Den får flyga iväg lite stillsamt i sin ensamhet och det känns passande såhär på Kristi himmelsfärd.
I framtiden kanske jag ångrar mig, men jag skulle inte tro det. För mig är det just nu viktigare att fira det lilla. En nyfunnen författarvän, ett par fina ord om boken, en beställning från ett bibliotek jag inte visste fanns. Och på måndag kommer tjejerna. Den lilla klick som vår bokcirkel sedan femton år tillbaka består av. Vi träffas, pratar, dricker vin och diskuterar böcker. Jag vet att några av dem har läst min bok. Det ska vi fira med rosa bubbel och chokladpraliner.
Gissa om jag blev glad när jag fick en inbjudan till Ann Edlidens bokrelease i Stockholm! Först och främst lät det roligt att få träffa bloggkompisen i verkligheten, och eftersom det inte duggar tätt av releasepartyn i Kalmar så ville jag absolut inte missa den här chansen.
Det är ganska långt att åka från Kalmar till huvudstaden för ”bara” ett kvällsevent, därför passade jag på att utöka äventyret till några dagars skrivresa. Jag har ju som bekant en del redigering kvar av manuset så det var perfekt att kunna sitta på hotellet och bara fokusera på det.
Nja, inte bara. Jag såg till att boka in några skrivrelaterade möten också. På senare tid har jag fått kontakt med flera skrivande personer som bor i, eller i närheten av, Stockholm. Visst är huvudsyftet med en skrivresa oftast att få massor av skrivarbete gjort, men för mig är det minst lika värdefullt att prata med likasinnade om glädje och bedrövelser i skrivarlivet.
En dag lunchade jag på NK med min kära skrivarvän Anette. Vi fick kontakt under Författarkurs 2 på distans och har haft tät mailkontakt sedan dess. Tack vare det kände vi varandra ganska väl redan. Det blev massor av snack om såväl privata angelägenheter som bokutgivning och kommande skrivresor. Spännande!
En eftermiddag hade jag stämt träff med Åsa, som tog tåget från Uppsala. Vi hade inte haft så mycket kontakt tidigare men är med i samma lilla FB-grupp som utbyter erfarenheter då och då. Under en promenad längs vattnet kom vi fram till att vi är i exakt samma fas när det gäller våra manus – redigering efter lektörsutlåtande. Vi hade så mycket att prata om att vi till slut hamnade i Kungsträdgården där snacket fortsatte över en middag. Härligt!
Morgonen därpå kom en Stockholmsförfattare till mitt hotell för en intervju. Från början hade jag tänkt att prata med henne på telefon men vi kom överens om att ta ett personligt möte istället – så mycket trevligare! Hon debuterade förra året och jag tror att det är fler än jag som tycker att hennes erfarenheter är intressanta. Det kommer alltså ett blogginlägg om henne längre fram här på Debutantbloggen. Håll utkik!
När jag skriver merparten av det här inlägget är det onsdag eftermiddag och releasefesten är i kväll. Då får jag även träffa min allra första skrivkompis, Hanna, som jag redan skrivit ett helt blogginlägg om. Ha ha, hon behöver inte mer uppmärksamhet här just nu.
Nu till höjdpunkten och orsaken till resan: Mingel hos bokförlaget Polaris på en innergård på Söder … Drömmigt till tusen för en aspirerande författare som jag, men direkt när jag hade bestämt mig för att gå, frågade jag mig: Vad ger man i present till en debutant? Vännen Anette avrådde mig från blommor – visst är det vackert, men författare brukar tydligen drunkna i blombuketter. Därför fick det bli lokalt te – ”Ölandsblandning” från Gerdas Tehandel i Kalmar tillsammans med en teburk med Ölandsmotiv. En påse öländska biscotti med smak av havtorn köpte jag också. Genomtänkt och personligt, eller hur? Om det inte hade varit för den lilla detaljen att jag dagen efter att jag inhandlat presenten läste Ann Edlidens svar i bloggens lördagsenkät. Där skrev hon att hon INTE dricker te. Vafalls?! Typiskt!
Ja ja, antingen får hon bjuda sina gäster på te eller ge bort det till de trevliga människorna på förlaget. Det är väl fortfarande tanken som räknas? (Som en slags kompensation inhandlade jag även en flaska rosa bubbel och en burk cider på plats i Stockholm. Hoppas att hon gillar det bättre.)
Uppdatering: Klockan är nu 23:06 och jag är nyss hemkommen från bokfesten. Jag överlåter till Ann själv att berätta mer utförligt om den i sitt blogginlägg på tisdag. Missa inte det!
Jag kan dock berätta att för mig var det spännande, trevligt, roligt, generöst, mysigt, inspirerande och alldeles underbart. Särskilt kul var det att prata med förlagsfolk som var både uppmuntrande och hoppingivande. Det var förstås också roligt att träffa en av mina andra bloggkollegor, Gudrun. (Vi glömde ta bild!)
Caroline och skrivkompisen Hanna Roos.
Det här med releasefest gör jag gärna om. Både som besökare hos andra författare och hemskt gärna som huvudperson vid släppet av min egen bok. Det blir en fin målbild som jag tar med mig. Tack till alla inblandade för de här dagarna!
Det här inlägget var det första jag visste att jag skulle skriva för Debutantbloggen och jag har ingen aning om varför det tagit mig 45 veckor att göra det.
Releasefesten för min novellsamling Passioner var (enligt mig själv) en succé.
Då novellsamlingen är utgiven via förlaget Lust, som är fokuserade på den digitala utgivningen och marknadsföringen plus sitter i Köpenhamn så var det jag själv, utan förlag, som fixade releasefesten.
Efter att ha kollat runt på olika ställen att hyra kom jag fram till att Secret Garden var perfekt. Secret Garden är en gaybar i Gamla Stan. Där omringad av prideflaggor, kändes det tryggt att ha en queer erotikfest. Personalen var trevliga och tillmötesgående, jag kan verkligen rekommendera det.
Jag köpte stora ballonger och sådana pinnar med olika saker på som exempelvis en hatt eller mustasch eller hjärta för ett photobooth plus glittrande guldiga bokstäver att skriva Passioner med. Skynket som i sista stund sattes upp för att det skulle gå att ta bilder vid mitt photobooth var inte det proffsigaste men det fungerade okej.
Jag bestämde mig för att go all in för erotiktemat och hade på mig en av mina tajtaste mest urringade klänningar och sminkade mig med glitter på glitter på glitter, och självklart med mitt enhörningsörhänge.
Vi beställde in skumpa och när alla började komma blev rummet snart helt fullt av människor som minglade och köpte boken. Jag var så uppe i allting att jag knappt lyckades signera böckerna och var tvungen att tänka efter vad jag hette för att inte skriva fel.
Efter en stund av mingel och bubbel och bokköpande gick jag upp på den lilla platån som fungerade utmärkt som scen och valde att läsa ett stycke ur novellen Julönskningen. Julönskningen är en lesbisk novell som utspelar sig, som en säkert kan gissa, under julen. Stycket jag läste var inte en explicit sexscen, mycket för att mina föräldrar var där men också ifall att någon annan skulle känna sig obekväm av den offentliga högläsningen. Mina föräldrar sa att de inte skulle bry sig men jag valde ändå en scen som ledde upp mot sexet och inte själva sexet i sig. Det kändes jättebra att läsa, stämningen var på topp och jag red vågen av eufori resten av kvällen.
Efter högläsningen var det mer mingel, bubbel och signering innan rummet blev till ett dansgolv, vilket känns långt bort i dessa tider men det var väldigt roligt och vi var ett gäng som dansade nästan till stängning.
Det var en riktig fest och även om det inte var några kritiker eller kändisar eller journalister där utan istället vänner, bekanta, kollegor och andra som läst eller ville läsa mina noveller så kunde jag inte varit mer nöjd med min första egna release.
Min första releasefest ägde rum på Folkoperan (söder, Stockholm) för lite mer än två år sedan och det var releasefesten för antologin Feministisk erotik av Leopard förlag.
Jag har två noveller i antologin. Den första erotiska novellen jag skrev Ett rosa begär som är utgiven under (den inte så kluriga) pseudonymen Ottilia E, samt min andra erotiska novell Sexklubben i Mount Pleasant.
Jag minns så väl hur jag tog på mig en av mina balklänningar inför eventet för att sedan äta thaimat med en nära vän och dåvarande rumskompis och mina föräldrar. Jag hade så trevlig så att jag inte hann fixa mitt hår innan vi var tvungna att bege oss, vilket kändes som en ”smärre” katastrof.
När vi kom till Folkoperan fanns det bubbel och stämningen var på topp. Böcker såldes, jag fick blommor och signerade böcker och flöt runt på ett lyckligt litet moln. Det var mycket folk, trångt och svettigt och de flesta hade sina vinterjackor på sig. Det kändes overkligt att jag var en av författarna och att det var så många där som ville köpa och läsa boken. På ett sätt kändes det som om jag bara låtsades, som om det egentligen var någon annans release och jag hade klätt upp mig och signerade böcker fast jag inte hade något med boken att göra. Tror håret på mina armar stod upp under hela kvällen.
Efter massa mingel var det högläsning ur boken. Saga Becker läste ur sin novell Sommarnatt och Anna Suvanna Davidsson ur sin novell Mästaren och Margaritan, det var riktigt fint. Efter högläsningen var det dags för burlesqueshow av Ivoncita och stämningen blev aningen stel för mig som stod bredvid mina föräldrar, men det var fantastiskt och dessutom väldigt passande – erotiskt.
Förutom mingel, högläsning och burlesque fanns en liten konstutställning en trappa upp, där bland annat originalmålningen Three wyas to love av Linnea Strid, som är på omslaget till Feministisk erotik såldes. Detta omslag är fortfarande mitt allra allra bästa omslag, jag älskar det verkligen! Perfekt erotikomslag.
Generellt tyckte jag att releasefesten var fantastisk och jag var så glad. Några saker som jag hade ändrat på om jag kunde var dock hur varmt det var i lokalen, att alla gick runt och antingen bar på eller hade på sig sina jackor samt att jag aldrig blev presenterad som en av författarna. Eftersom jag inte skulle läsa upp något och många skriver under psedonym eller inte kunde närvara så var det enbart Saga och Anna som blev uppmärksammade, vilket jag förstår men tyckte det var lite tråkigt. Tror de flesta ändå förstod att jag var en av författare med tanke på min balklänning, ett fynd från kungliga operans utförsäljning samma år, vilket kändes passande. Men det kändes ändå lite tråkigt att inte bli uppmärksammad, det förstärkte känslan av att jag bara låtsades vara en del av alltihop.
Efter ett par förseningar kunde jag äntligen välkomna vänner och bekanta till min släpphändelse i lördags. Det var en bra idé med öppet hus några timmar på dagen, då besökarna kunde droppa in när de ville och inte trängas alltför mycket. Att vi kunde vara utomhus och hålla avstånd till varandra kändes också bra. Pingstsolen sken över gården, där jag dukat upp med tårta, handsprit och solkräm. Och böcker, så klart.
Jag är väldigt glad att jag har så många i min närhet som både är intresserade av litteratur i allmänhet och av min bok i synnerhet. Utan er blir det liksom inget bokkalas! Så tack för att ni tog bussen, cyklade, promenerade, fickparkerade, bokade hotellnatt i Borås för att fira med mig och min bok.
Mest nöjd med: – Uppmanade mina gäster att i stället för att ha med blommor skänka en slant till BRIS. – Skylt med pris och swish-nummer gjorde att jag kunde koncentrera mig på viktigare saker än att upprepa mitt telefonnummer. – Liten bärbar bluetooth-högtalare för pappa-musik (country och Elvis) ute på gården. – Alla glada som kom och firade.
Minst nöjd med: – Hett tevatten som skvimpade ut ur termosen och ned på min tumme, som numera mest liknar en stekt, sprucken korv och gör ganska ont. Och vem dricker ens te när det är 25 grader varmt? Ingen, visade det sig.
Utgivning närmar sig. Inom en månad är det inte omöjligt att jag har min bok i handen. Självklart ämnar jag fira, men formerna för firandet är inte klara. Inte tidpunkten heller, men eventuellt kan du göra en liten notering i kalendern vid den 3:e maj.
Även utan coronahot har jag funderingar kring hur en releasefest ska ta form. Senast jag ordnade släppfest, för en novellantologi, var det hemma i lägenheten, massor av prosecco och inget att äta. Jag hade föreställt mig en eftermiddagstillställning, förvarnat om att grunda med lunch och att gästerna skulle gå hem efter ett par timmar. Istället blev det tolvtimmars, bubblet tog slut och övergick i bib och fortfarande inget ätbart. Ändock – helt fantastiskt!
Med min diktsvit vill jag förstås också fira. Det är ju min debutbok, för tusan. Men alkoholens vara eller icke vara vållar huvudbry. Temat för dikterna är alkoholism, och jag vet inte, det kan ju bli lite olustig känsla. En sida av mig säger att jag ska strunta i känslan och köra på. Skilja på sprit och sprit. En annan sida säger mig att låta bli starkare drycker än kaffe denna gång, fundera på vad jag egentligen vill säga med alltihop. En tredje sida, för det finns alltid alternativ, säger åt mig att ställa fram marinella och cola att blanda själv, kanske gömma undan en explorer i tvättstugan som gästerna kan smyga ned och leta efter. Och känna hur det känns, liksom.
Nu lutar det åt kaffekalas istället, dagtid, men då flyter ju andra problem upp till ytan: städningen, eller rättare sagt avsaknad av städning. Dagsljuset jobbar inte riktigt med mig där, om man säger så. Inte berget av stryktvätt heller.
Och den här virussituationen. Vågar man alls planera att samla ett flertal människor på liten yta? Kan jag rentav ha ihjäl någon? Kommer det att finnas wc-papper till alla?
Många frågor hopar sig, som du förstår. Jag vet inte ens om jag kan kalla det “fest”. Release-event, kanske. Släpphändelse, på svenska. Jag ska fira med släpphändelse. Med eller utan sprit – och toapapper.
I torsdags, samma dag som boken släpptes i bokhandeln och ljudboken på streamingtjänsterna, hade vi releasefirande på Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan. Jag kom dit runt kl. 17 (det skulle börja 17:30), och möttes av min egen bild på en stor skärm, mina böcker fint uppradade bakom scenen och personal (från butiken och förlaget) som höll på att ordna med snacks och dricka. Själv hängde jag av mig jackan, bytte skor och försökte ta in att allting var för min – ja, eller min boks – skull. Nervositeten låg och puttrade. Tänk om det inte kommer någon? Sade jag. Tänk om jag har lurat alla.
Jag hade inte behövt oroa mig. Strax före 17:30 började det dyka upp människor, och sedan fylldes det snabbt på. Det kom ganska många fler än jag hade räknat med, vilket gjorde mig väldigt rörd och glad. Hur långt drickan räckte har jag däremot ingen aning om. 🙂 Jag försökte hinna hälsa på alla under minglet, och sedan var det dags för mig och min förläggare att dra på oss mick-anordningar och sätta oss på scen. (Som ni kanske ser på bilderna hade jag matchat klänningen med boken, inte med fåtöljen jag satt i!).
Precis innan jag klev upp på scenen trodde jag att det var nu jag skulle bli nervös på riktigt. Darra, staka mig, svettas, kanske kräkas. Men till min förvåning (och glädje!) kändes det bara roligt och lugnt. Vi pratade om mitt skrivande och min bok (ämnen jag trots allt behärskar ganska väl), och jag var omgiven av familj, släkt, vänner, kolleger och bekanta som alla kommit dit för min skull. Därefter signerade jag en hel massa böcker – så roligt!
Så ja, Hanna, nu har jag firat! 🙂 Och jag är oändligt tacksam till förlaget som styrde upp allt och ordnade så fint. Med tanke på hur dålig jag själv är på att fira (se mitt förra inlägg), hade det väl annars dröjt till bok nummer fem innan jag hade vågat ställa till med fest. Den här kvällen blev verkligen ett minne för livet. Både för att min bok äntligen släpptes, förstås, men allra mest för alla de fina människor som kom för att fira med mig.
Och nu är boken alltså ute. Det var faktiskt på tiden. Den och jag var redo att skiljas nu, förberedda på att den skulle lämna boet och flyga iväg (och jag hade inte klarat en enda redigeringsrunda till!). Nu är det istället fullt ös med nästa manus. I slutet av veckan ska jag ha ett hyfsat sammanhängande råmanus att skicka till min förläggare och ett par testläsare. Därefter väntar… just det, redigering. 🙂
Om jag har drömt om den här veckan – veckan då min debutbok ska släppas – sedan år och dar? Svar: Nej.
Okej, jag hör redan invändningarna, jag ser era höjda ögonbryn och viftande, ifrågasättande händer. Om man inte har levt med drömmen om en releasefest, visualiserat den minst i några månaders tid, är man då ens värd att HA en releasefest? Jag fattar vad ni menar, ni kan ta ner händerna så ska jag försöka förklara.
Grejen är den att så fort jag passerar det som jag under en tid sett som mållinjen, flyttas den fram några steg. När målet om ett färdigskrivet råmanus är uppnått, korkar den vettiga författaraspiranten upp en flaska gott och firar. Jag? Funderar över hur jag ska lyckas redigera dynghögen till ett läsbart manus. När grovredigeringen är klar och manuset kanske åker iväg till testläsare, då är det väl ändå läge att fira? Ja, absolut, det har jag nog tänkt flera gånger – men när jag väl är där, tar jag istället sikte på nästa mål. Skicka till lektör. Få lektörsrespons och överleva den. Gå ännu en rond mot manuset, som blir lite mindre av en dynghög för varje redigeringspass. Och så inskick till förlag, det ska vi inte ens tala om.
Det där nålsögat har vi som skriver ofta hört om, eller hur? Inte för att vi ber om att få den dystra statistiken upptryckta i våra inspirerade ansikten, men när man är i inskickar-tagen känns det som om man hör det överallt, det där om hur o-er-hört få promille har chans att plockas upp av ett förlag. Eller, som det heter: Nålsögat.
Vad gjorde den här cynikern när nålsögat var passerat och förlagsavtalet påskrivet, då? Ja, nu skäms jag nästan, för inte firade jag särskilt stort. Istället blickade jag fram mot… just precis, nästa nålsöga. Har ni tänkt på att nålsöga är ett sådant där substantiv som sällan böjs i plural? Nålsögon. I ordets natur ligger väl liksom något så extraordinärt omöjligt att det bara behöver användas om någon enstaka företeelse. Men redan innan jag fick bokkontrakt, tänkte jag faktiskt på de nålsögon som skulle torna upp sig om det där första väl kunde passeras.
Kommer boken att sälja? Ännu ett nålsöga. Kommer den att bli omtyckt av läsare och recensenter? Kommer den överhuvudtaget att recenseras? Kommer jag att lyckas skriva ett nytt manus? Och kommer det i så fall att ges ut? Idel nålsögon. Därav min återhållsamma inställning även inför releasefesten. En ovilja att ropa hej förrän jag är över bäcken, eller något ditåt.
Om jag ser fram emot releasefesten? Ja, givetvis gör jag det. Tro inte att jag är otacksam, för det är jag verkligen inte. Och jag tror att torsdagens tillställning kan hjälpa mig att inse att jag redan har kommit över inte bara en, utan en hel rad bäckar. Helt klart värt att fira, även om det finns många fler bäckar längre fram.
Min förra vecka var fantastisk på många sätt. På tisdagskvällen hade jag min första release i bokhandeln på min hemort. Det var ungefär 30 gäster och jag tyckte från mitt håll att alla var glada, nöjda och uppskattade maten! Jag hade beställt afternoon tea från ett lokalt konditori och min mamma och syster hade hjälpt till att baka extra bakverk till den. Anledningen till det? Jo, Klar himmel utspelar ju sig i både Sverige och England och dessutom är jag en riktig anglofil som älskar te. Jag fick så många fina ord från min förläggare och så många presenter. Det hade jag inte varit beredd på (lärdom nr 1: fixa presentbord, lärdom nr 2: fixa bärhjälp hem).
På torsdagskvällen var det release på förlaget. Vi var runt 30 personer då med och då kände jag att jag hade fått lite mer rutin på det hela. Dels var jag beredd på att ta emot presenter och dels hade jag övat upp autografen. I Stockholm stod förlaget för tilltugget och det var ganska skönt att slippa fixa det innan själva festen (lärdom nr 3: jobbigt att själv vara ansvarig för maten, trots att jag hade min syster till hjälp med upplägg och koll på hur bordet såg ut under festen).
Jag kom hem i fredags strax efter lunch och var helt slut. Vilken tur att jag hade tagit ledigt från mitt vanliga jobb såväl onsdag, torsdag som fredag. Andra bra saker jag noterade var lärdom nr 4-7: Skriv med bra penna, ha en plats där du kan stå eller sitta där du signerar, förbered dig på att tala om vad boken handlar om (jag fick mumla fram något hastigt), be någon annan fotografera (du kommer inte hinna göra någonting annat än att mingla och hälsa på folk – dessa bilder har jag ”snott” från Sara Molin och hennes mamma, haha), ha sköna skor på dig. Jag hade stövlar och kände mig helt plattfotad när jag kom tillbaka till hotellet vi bodde på.
Jag vill passa på att säga TACK till alla som kom, som hade med sig en present, som köpte boken, som sa snälla ord, som gladdes med mig och som verkligen FÖRGYLLDE dessa två kvällar. Ni gjorde dem helt oförglömliga!
Imorgon har jag min första releasefest. Ni som läste ett av mina första inlägg vet ju att jag har haft den som ett av mina skrivmål när det har känts tungt att redigera och vänta på att boken ska ges ut. Och imorgon är det alltså dags, då firar jag i min hemstad Nässjö. Jag ska bjuda på afternoon tea – eftersom det finns så många brittiska kopplingar i min bok – och kanske ha en rödprickig klänning som Léonie har på bokens omslag. Har tagit ledigt från jobbet halva dagen för att hinna fixa fint i bokhandeln där vi ska vara. Min lillasyster är festfixaren i familjen och det känns tryggt att hon är med. På torsdag firar jag en gång till, denna gång i Stockholm på förlaget. Kan jag ha samma klänning eller ska jag ta en annan? Har tagit ledigt hela dagen då. Jag ville gärna ha två releaser eftersom jag kände att de jag känner och önskar ska komma bor i två ”läger” och de på hemmaplan skulle aldrig hinna/orka/vilja ta sig till Stockholm allihopa och vice versa. Ett verkligt i-landsproblem. Som tur var kunde jag ha fest på två ställen, tyckte förlaget!
Efter festerna kommer jag nog ha noll ork kvar. Jag ska försöka vila upp mig under helgen och återkommer sedan med 1) hur releaserna gick, 2) mina lärdomar från dem och 3) vilken klänning jag hade på mig.
I torsdags var det dags att inta Grand Hotel i Lund och jag var så nervös. Undrade vad jag i hela friden hade gett mig in på. Och hur jag hade tänkt när jag hade promotat min releasefest så att det var nästan 60 anmälda. Herregud! Men det var inte mycket att be för. Bara att köra. Gå all-in.
Vi var på plats i god tid och kunde ställa iordning i lugn och ro; rulla upp rollup:en, plocka upp böcker, ställa fram skylt med Swish-nummer och QR-kod (underlättade verkligen), stämma av med personalen och ta en välbehövlig drink. Folk började trilla in så smått redan strax före klockan sex och där i början kände jag ändå att jag hann prata med de som kom. Men sen dök det upp så mycket människor att det inte riktigt fanns tid. Plötsligt stod jag och sålde böcker för glatta livet medan det swishades pengar i en rasande fart.
Tillslut lyckades vi få till en paus från försäljningen och så var det dags för det jobbigaste. Det som inte alls är min grej. Det som jag egentligen inte gör frivilligt. Men jag kände att jag var tvungen att säga något. Att jag ändå ville det. Och det hade nog varit konstigt om jag inte gjorde det. För att underlätta hade jag tvingat min man, som är synnerligen extrovert och inte har några problem att prata inför folk, att intervjua mig. Med genomtänkta frågor som jag skrivit ner. Han skötte sig bra, men givetvis smög han in några egna frågor.
Jag säger inte att jag gjorde det bra, men jag pratade. Framför massa människor. Även om jag tydligen hade en tendens att hålla mikrofonen för långt ifrån min mun. Som om jag omedvetet gjorde mitt bästa för att inte höras. I efterhand har jag ingen aning om vad jag sa, men jag hoppas att jag inte svamlade för mycket. Att det jag sa åtminstone var hyfsat begripligt.
Efter ”intervjun” tog signeringen fart igen och allt gick i ett. Jag skrev hälsningar i böcker samtidigt som jag försökte konversera. Det var inte lätt och det gick runt i huvudet. På slutet arbetade hjärnan för högvarv och jag tappade bort namn på nära vänner. Helt snurrigt. Men roligt, galet, underbart och helt fantastiskt! Vilken kväll! Ett minne för livet. Jag har svårt att ta in att det kom så många för min skull. Familj, släkt, vänner, grannar, kollegor, gamla barndomsvänner, bekanta, bokbloggare, följare på sociala medier, författare och så Lundabor som läst om mig i tidningen var där. Jag är så innerligt tacksam och lycklig. Tänk, vilket tur att jag bokade en releasefest.
PS. Vill ni se fler bilder kika in i mitt album på min Facebook-sida.
Efter att ha laddat inför boksläpp och Bokmässa så är det nu plötsligt över. Det känns onekligen lite tomt. Vardagen har tagit vid och livet fortsätter precis som vanligt. Enda skillnaden är att det numera finns en bok med mitt (författar-) namn på. Men är det någon som läser ”Emmas nya liv”? Är det någon som i denna stund fnissar åt något som Emma gör eller säger? Som lider med henne. Gläds med henne.
Men jag har egentligen inte tid att gå runt och fundera på om huruvida någon läser ”Emmas nya liv” eftersom jag har en releasefest att planera. Och det är skönt att ändå ha något annat att se fram emot. För just idag är det vad jag gör, ser förväntansfullt fram emot nästa torsdag. Men när det närmar sig kommer jag förmodligen att bli nervös. Undra hur jag tänkte när jag planerade in ett event där jag ändå måste stå lite i centrum. Eller lite är väl kanske en underdrift, det är ju ändå min releasefest. Nästa vecka, torsdagen den 17 oktober, smäller det alltså och jag hoppas att det blir en härlig tillställning. Att jag kommer att släppa det mesta av nervositeten och kunna slappna av, njuta av att alla är där för att fira ”Emmas nya liv”. Ja, för att fira mig. Och efteråt, när det förmodligen känns tomt igen, kan jag ju fortsätta fundera på om det är någon som läser boken.
PS. Man kan anmäla sig till releasfesten för ”Emmas nya liv” här
Piratenfoajén på Grand Hotel i Lund där releasefesten för ”Emmas nya liv” kommer att hållas.
Kolla så fint det var förra helgen! Jag hade min releasefest på båten Tintin som ligger förtöjd vid Anna Lindhs plats i Malmö. Vänner och familj och människor jag inte alls kände kom för att fira och köpa signerade böcker!
Foto: Jenny Brandt Grönberg
Har ju fått massa grattis redan, men att få kramas och skåla ihop på just den här dagen var verkligen något alldeles extra. Och ja, det kom några tårar.
Foto: Jenny Brandt Grönberg
*GOALS*
Foto: Jenny Brandt Grönberg
Folk gick runt och minglade och drack bubbel och BAR OMKRING PÅ MIN BOK! Boken som jag slitit med under vad som kanske varit mitt tuffaste år i mitt vuxna liv, och nu var jag på riktigt i mål. Det krävdes lite bubbel för att lugna nerverna.
Foto: Jenny Brandt Grönberg
För alla som kämpar, som sitter uppe på nätterna och skriver när barnen sover, som tvivlar på om all den här tiden och alla textmassor verkligen är värda att kämpa med och för.
Förra tisdagen hade Frida Skybäck release för sin nya bok ”Bokcirkeln vid världens ände” på Akademibokhandeln Gleerups i Lund. Frida var en av debutantbloggarna under 2011 och jag älskade hennes förra bok ”Bokhandeln på Riverside Drive”. Och nu skulle hon alltså ha release här hemma i Lund. Skulle jag våga mig dit? Visst skulle jag väl ångra mig annars? Via Instagram fick jag reda på att två andra författare skulle komma, Lilly Emme och CT Karlsson, och de tog mig under sina vingar. Helt fantastiskt! Och till min stora lycka fick jag även en av mina fina vänner (tack Malin 😘) att följa med. Plötsligt fanns det inga hinder längre.
Det bjöds på bubbel, kakor och ett oerhört inspirerande samtal mellan Frida och hennes förläggare Louise Bäckelin. Jag är verkligen imponerad av Frida och min stora dröm är att en dag komma lika långt som hon. När jag pendlar till jobbet lyssnar jag på Författarpodden där Frida tillsammans med Agnes Hellström pratar om skrivandet och det är påtagligt hur målmedveten Frida är. Redan 2015 hade hon målet klart för sig; hon ville kunna försörja sig på sitt skrivande. Och det gör hon nu. Fantastiskt!
Detta är första gången jag var ute på något författarrelaterat och jag måste säga att det var över förväntan. Alla var så himla snälla, trevliga och glada. Jag träffade även på Caroline Säfstrand och när jag vågade mig fram tyckte hon att hon kände igen mig vi Instagram. Va? Helt galet ju! Jag är så glad att jag kom iväg och Bokmässan känns nu inte lika läskig.
Jag passade även på att hälsa på Louise Bäckelin, VD på LB-förlag, men där svamlade jag mest. Pratade om att jag och Frida bodde hyfsat nära varandra. Det var ju verkligen intressant för Louise att veta och det gagnar nog min författarkarriär något oerhört …
När det gällde min egen releasefest hade jag varken fått napp på Akademibokhandeln Gleerups eller Stadsbiblioteket. Grand Hotel kändes som det perfekta stället fast jag hade ännu inte vågat kontakta dem. Men när jag kom hem efter Fridas release kände jag mig så peppad och upplyft att jag bestämde mig för att slänga iväg ett mail. Och dagen efter fick jag svar och nu är min egen releasefest spikad. Torsdagen den 17 oktober kl. 18-19:30 kan man komma till Grand Hotel i Lund och få lite bubbel samt köpa ett signerat exemplar av ”Emmas nya liv”. Det ska bli så himla kul och jag hoppas att det kommer lite folk så jag inte står där ensam …
Det är stilla dagar för mig i manusarbetet just nu, har precis lämnat första korret på inlagan och nu är det lite paus innan det fortsätter med en likadan omgång till, och sedan? Ja, sedan går den till tryck.
*insert hysteriskt skrik*
Men stilla dagar det betyder inte att jag är helt syssslolös. Förutom att jag driver ett företag, har ett extrajobb vid sidan av plus är tvåbarnsmorsa så har jag ju en festlig releasefest att planera! Det är förvisso rätt länge kvar, men med tanke på att jag exakt varje torsdag panikslaget tänker ”men hur kan det REDAN vara dags för nytt inlägg i morgon?” så lär ju 21 september också stå för dörren innan jag vet ordet av!
Debutantbloggen 