Så nära, men ändå så långt ifrån

 

emelie-novotny_075_c-stefan-tell.jpg

Foto: Stefan Tell

I helgen arrangerades Sweden International Horse Show på Friends arena i Stockholm. När jag var barn gick showen på Globen, men sen ett antal år håller den till på Friends. Det är en tillställning med stort engagemang och popularitet, många har det som stående tradition att vara på SIHS varje första advent.

Fördelen med att vara utgiven på ett stort förlag är att förlaget har möjlighet att genomföra stora aktiviteter, som att ha en monter full med böcker på mässan på SIHS. Nackdelen med att vara utgiven på ett stort förlag är att förlaget har massor av böcker att fylla montern med och ens egna lilla bok lätt hamnar i skymundan av alla storsäljande bokserier. Det är inte lätt att konkurrera med PAX-böckerna, LasseMaja, Ninja Timmy och Ylvania.

Både Lin Hallberg med Siggeböckerna och Helena Dahlgren med Star Stable var där och deras signeringsköer kommer jag nog aldrig att leva upp till. Jag önskar att jag hade kunnat sprida min bok till fler montrar, låtit den göra ett gästspel hos Uhip, PS of Sweden, eller något annat trendigt ridsportmärke där min målgrupp fanns och provade ridbyxor och täckjackor.

 

Konsekvensen av att montern redan var bemannad var att vi författare istället fick se alla shower inne på arenan – så himla generöst! Jag har fått se allt ifrån dressyr på högsta nivå till gulliga, fartfyllda shownummer. På söndagen hade vi riktiga parkettplatser på Grand Prix-hoppningen. Jag har aldrig förut sett en så svår hoppklass på så nära håll. Det var fantastiskt att kunna se alla detaljer under ritterna, fokuset hos både häst och ryttare, hur musklerna rör sig, hur det låter när hovarna slår emot bommarna och hur ryttarnas blick hela tiden visar vägen genom banan.

Det blev verkligen en fantastisk helg som handlat om hästar och ridsport varje vaken minut. Trots att jag är så tacksam för att mitt förlag ger mig och Vänd rätt upp möjligheter är det ändå frustrerande att vara så nära sin målgrupp, men ändå inte lyckas nå ända fram.

VM-revolution

Emelie-Novotny_Bonnier_009_c Stefan Tell webb

Foto: Stefan Tell

Precis som i fotboll är det världsmästerskap i ridning vart fjärde år. Det är alltså inget som hör till vanligheterna. Men där ett fotbolls VM inte går någon förbi brukar ett ryttar-VM inte göra så stort väsen av sig. För mig är det en attityd- och jämställdhetsfråga att Sveriges andra mest populära sport syns och pratas om. Därför hoppas jag nu på en ryttar-VM-revolution.

Föreställ er att landets alla barn helt plötsligt skulle gå omkring i blå-gula tröjor som det står Tinne, Peder eller Malin på. Att det skulle säljas samlarkort med Don Auriello, Indiana, Christian K, Wega och de andra hästarna. Eller att det skulle visas ridsport på kontorstid. Det känns ju som helt vansinniga fantasier, men när det är fotbolls-VM visas det utan problem fotbollsmatcher på i princip alla kontor som jag har hört talas om – framförallt om det är Sverige-match. En fotbollsmatch tar flera timmar, det är uppsnack och eftersnack, halvlekar och halvlekspauser, laguppställningar och intervjuer. En dressyrritt tar kanske fem minuter, det är visserligen hela fyra svenska ryttare som ska rida. En hoppbana hoppas på två eller tre minuter. Så släng upp era mobiler på kontoret och titta på när världens bästa ryttare rider. Samla ridkompisarna i soffan eller fikarummet i stallet. Prata snygga hästar, svåra rörelser, höga hinder, kläder, musik eller bara titta. Håll tummarna när våra svenska ryttare rider och låt helt enkelt ridsporten ta lite mer plats!

Det har redan varit fina svenska ritter i lagdressyren och när jag skriver det  här på torsdagseftermiddagen har jag dressyren på i bakgrunden. Många lyssnar på musik när de skriver, men jag föredrar att skriva till dressyr. Ofta rider ekipagen till musik och kommentatorerna förtydligar hästarnas rörelser och ryttarnas hjälper. Det är lågmält, långsamt och rytmiskt. Jag kan tänka mig att stressnivåerna skulle gå ner och produktionen upp om fler jobbade till dressyren.

Ryttar-VM håller på ända till 23:e september och SVT sänder många av klasserna. Jag vill verkligen rekommendera dig som läser här på Debutantbloggen att titta på någon av klasserna, även om du inte är så speciellt hästintresserad, det är många gånger magiskt att se vad dessa duktiga ryttare kan göra tillsammans med sina hästar.

daphne-624225-unsplash

Foto: Daphne

För dig som gillar dramatik tipsar jag om terrängritten på lördag, en av tre grenar i fälttävlan. Tilltalas du av kreativitet, konstnärlighet och musik ska du slå på teven på söndag eftermiddag när küren rids. Och vill du ha puls ska du kika på hoppklassen på mästerskapets sista dag. Alla tevetider finns här nere.

Det finns ytterligare ett plus med ryttar-VM gentemot fotbolls-VM och det är att det delas ut fler medaljer. När det här inlägget går ut imorgon kan Sverige redan ha tagit medalj i lagdressyren, jag håller tummarna!

 

Torsdag 13 september
14.45-19.00 SVT Play Dressyr: lagtävling samt individuellt kval. Medaljutdelning i lagtävlingen.
14.45-18.00 SVT1
18.00-19.00 SVT2
20.00-00.00 SVT24 och SVT Play

Fredag 14 september
16.15-19.30 SVT Play Dressyr: individuell Grand Prix special samt medaljutdelning
16.15-18.00 SVT1
18.00-19.30 SVT2
20.15-23.45 SVT24 och SVT Play

Lördag 15 september
16.30-23.15 SVT Play Fälttävlan: terrängritt
16.30-17.50 SVT1
17.50-23.15 SVT2

Söndag 16 september
14.15-18.00 SVT Play Dressyr, Kür, individuellt samt medaljutdelning
14.15-17.00 SVT2
17.00-18.00 SVT1
21.00-00.00 SVT24 och SVT Play
Fälttävlan: Banhoppning Medaljutdelning – lag och individuellt. Lagresultatet beräknas på de tre bästa resultaten inom laget efter dressyr, terrängritt och banhoppning.

Onsdag 19 september
14.30-18.45 + 19.15-23.00 SVT Play Hoppning: Tidshoppning. Lag och individuellt, kval 1.
14.30-18.00 SVT1
18.00-18.45 SVT2
19.15-20.00 SVT2
20.00-23.00 SVT24

Torsdag 20 september
14.45-18.30 + 19.15-23.00 SVT Play Hoppning: Nationshoppning omgång 1, individuellt kval.
14.45-18.00 SVT1
18.00-18.30 SVT2
19.15-20.00 SVT2
20.00-23.00 SVT24

Fredag 21 september
19.00–23.00 SVT Play Hoppning: Nationshoppning omgång 2, individuellt kval. Medaljutdelning lag.
19.00-21.00 SVT2
21.00-23.00 SVT24

Söndag 23 september
15.15-20.00 SVT Play Hoppning: Individuell finalrunda A (topp 25) samt individuell finalrunda B (topp 12)
Medaljutdelning individuellt.
16.00-18.00 SVT1
18.00-20.00 SVT2

Grundhjälpskontroll för skrivandet

Emelie-Novotny_Bonnier_009_c Stefan Tell webb

Foto: Stefan Tell

September är en av mina bästa månader på året, luften är hög, temperatureren är oftast lagom och sådär så att en kan vara snyggt klädd utan att varken frysa eller svettas. Det är dessutom månaden när landets alla ridskolor har startat upp igen och hästarna och ryttarna börjar komma igång efter sommarbetet. Och så blir det bokmässa sista helgen i september.

För mig är den tidiga hösten den bästa perioden för kreativitet. Det är något med naturens förändring som väcker idéer och känslor hos mig. Jag känner mer, vill mer. Förut älskade jag våren, det spirande nya, de ljusa kvällarna som återvänder – just det älskar jag fortfarande – men jag blir inte kreativ av det. Istället blir jag distraherad av att gräva i rabatterna, plocka blommor och köpa gödsel. Och av att allt går så fort.

Nu är det lite som att tiden går långsammare och tankar hinner tänkas. När det är så mår både min ridning och mitt skrivande som bäst. Att skriva är många gånger som att rida. I inledningen av passet går det långsamt och lite trevande, jag måste känna av hästen och texten. Hur är dagsformen, vad är dagens syfte eller övning, vad är mina svagheter och textens eller hästens?

IMG_1817

Inom ridningen börjas varje pass med att kontrollera grundhjälperna: framåtdrivande skänkel, förhållande tygel, vikt och ledande tygel, sidförande skänkel och galoppfattning åt båda hållen. Det är för att checka av att kommunikationen med hästen fungerar, att vi förstår varandra. Om något inte fungerar måste jag gå tillbaka till den grundhjälpen och rensa och förtydliga. Så att hästen förstår att när jag gör så här så vill jag att den stannar eller svänger eller vad det nu kan vara. På samma sätt behöver jag checka av mig själv och texten när jag börjar, jag flödesskriver ett par meningar, läser igenom det senaste stycket som jag skrev, påminner mig om vems perspektiv berättar jag från, och försöker leta upp samma röst och samma ton som innan. Jag frågar mig om jag har alla fakt jag behöver för att ta tag i dagens uppgift. Därefter har jag rätt förutsättningar att utföra dagens arbete.

Oavsett om det är sidvärtsrörelser på volt eller att skriva dialog känns det oftast spretigt och svårt i början. Hästen rör sig för mycket eller för lite, jag använder för stora hjälper och planerar inte min ridning. På samma sätt är texten ofta kal i början, saknar riktning och kanske tempo. Men ju varmare jag och hästen blir desto lättare flödar det. Plötsligt är hästens rörelser inte längre skumpiga och yviga och min sits mer upprätt och mina hjälper mindre. På samma sätt kan texten flöda, huvudet tänka snabbare och tangentbordet knappra vidare.

När jag tänker på texten som en häst som jag ska ta fram det bästa ur blir jag mer ödmjuk inför texten och skapandet. Som hästtjej är jag djupt rotad i att det aldrig är hästen som gör fel utan jag som ryttare som ger den dåliga förutsättningar och ställer fel frågor. På samma sätt vet skrivande människor att det är de själva som har skapat textens förutsättningar. Men när jag ser texten som en häst blir dömandet av mig själv inte lika hårt. En häst och en ryttare kan ha en dålig dag, tankarna kan vara ofokuserade och frånvarande. Det är så ibland.

Hästtjejers beroendeställning

Emelie-Novotny9_001_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

En hästtjejs kärlek till hästen gör att hon ofta sätter sig själv och sina egna behov efter hästens behov. I ett stall är det alltid hästens behov först, oavsett allt. Efter ridningen ska hästen skötas, fodras, utrustningen ska tas om hand och stallet ska städas. Det spelar ingen roll hur trött, hungrig, varm eller kall ryttaren är. Vi använder hästen och måste därför se till att den har allt för att må bra. Därför ligger det i hästtjejers natur att bortse från sina egna behov och med det medföljer en risk för att bli utnyttjad.

Stallet är oftast en bra och trygg plats att växa upp på. Men få hästtjejer äger hästen som de älskar över allt annat och kan då lätt bli utnyttjade av häst- eller stallägare som alltid befinner sig i en maktposition. Det är lätt att spela på ett dåligt samvete, att använda argument som ”för hästens skull” eller att hota med att hästtjejen får sluta rida hästen om hon inte ställer upp på villkor som hela tiden förändras.

I Vänd rätt upp har jag velat gestalta både kärleken till hästarna men också hästtjejens och hästskötarens utsatthet. Ylva äger inte hästarna hon älskar, det gör att hon är mer sårbar i stallet än vad Nicole är. Nicole har möjlighet att själv bestämma över sin häst, vilket Ylva inte har. Ylva måste hela tiden anpassa sig efter hur Solveig, Fredrik eller Sara vill ha det och har liten möjlighet att påverka trots att de är nöjda med hennes arbetsinsats. Hon gör allt för att vara dem till lags och skjuter sina egna gränser längre och längre bort. 

Det håller på att ske en förändring inom ridsporten gällande yrkesverksamma hästskötares villkor och rättigheter. Men det var inte längesedan som det gick att läsa i annonserna: ”egen häst kan inte medtas eftersom du inte kommer ha tid att rida”. Vilket indirekt säger att den anställde förväntas jobba dygnet runt. I många fall räknas bostad, stallplats och ridlektioner som del av lönen, kvar blir endast ett par tusenlappar i fickpengar. Det är inte ovanligt att tjänsterna istället kallas för ”praktikplats” eller ”elevplats” trots att inga skolor är inblandade. Oftast är det långa dagar och hårt arbete. De senaste halvåret händer det dock allt oftare att det är ”lön enligt avtal” och ”rullande 5-dagars schema” i annonserna.

Hästskötarens ickeexisterande villkor och dåliga löner är ett av ridsportens största problem och bidrar till den låga status som ridsport ofta är förknippad med. Att rättigheterna stärks och lönerna höjs är otroligt viktigt, både för sporten och för att komma tillrätta med den beroendesituation många hästtjejer sätts i när de får ansvar för en häst.

Läsningens magi

Emelie-Novotny_037_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Min upplevelse av läsning på sommaren är att det aldrig blir läst lika mycket som det planerades för innan sommaren. Innan jag hade barn kunde jag utan problem läsa ut en bok varannan dag under ledigheten. I år fick jag inte med mig så mycket böcker i packningen. För att jag packade dåligt och för att jag någonstans hoppades att jag skulle vilja skriva istället. Två av sommarens läsupplevelser vill jag dock dela med er.

Det tog bara några dagar för mig att läsa klart Anton och Teitur av Angelica Öhrn, jag hade börjat med den tidigare i våras men slutat för att jag inte kunde ge boken den närvaro jag ville ge den. Så jag började helt enkelt om. Det bästa med Anton och Teitur är att den är en hästbok med en islandshäst och en kille i huvudrollen och att det aldrig är något som är problematiskt eller konstigt. Anton är en riktig hästtjej (trots att han är kille) och i stallet är han som vem som helst i gänget. Teitur står i ett stall tillsammans med hästar av andra raser, och redan här slår min okunskap om islandshästar in. I min värld står islandshästar ihop med islandshästar och befinner sig i ett eget riduniversum. Så är det såklart inte enbart och det var bra att få den bilden utmanad.

Förutom hästarna och hästkulturen i Anton och Teitur så gillar jag hur skilsmässorna som drabbat så många av bokens familjer gestaltas. Skilsmässan blir som en epidemi som härjar fram och riskerar att smitta alla i dess väg. I boken finns det inga lyckliga skilsmässor, det är splittrade familjer och rakt igenom barnets perspektiv. Jag tror aldrig att jag har läst en så hänsynslös och rak skildring av vad barn går igenom när dess föräldrar väljer att leva sina liv isär. Men också hur lojal ett barn alltid är gentemot sina föräldrar. Tar jag föräldraperspektivet i detta känner jag mig tröstad av att jag som förälder inte behöver vara perfekt, mitt barn kommer att stanna hos mig ändå. Tar jag barnperspektivet känner jag mig också tröstad, jag är inte ensam om att ge nya chanser och förlåta.

Det stora läsprojektet den här sommaren var att läsa om Maria Gripes Skuggserien. Två dagar innan vi skulle åka hade jag fortfarande inte införskaffat någon av böckerna. Jag började söka på biblioteken i Stockholm och konstaterade snabbt att inget bibliotek inom rimligt avstånd hade fler än en bok i serien inne. Lyckligtvis hade mitt bibliotek på Kungsholmen ett exemplar av första delen Skuggan över stenbänken, som jag hade turen att få med mig hem. Med stort mod började jag läsa. Försöker minnas i vilken ålder jag var när jag läste dem första gången, tror att jag borde ha varit kanske elva. Jag minns mycket av första boken, hur Caroline kommer till familjen, fotografierna på barnet på stenbänken och familjeträdet. Men många av detaljerna i berättelsen skulle jag inte kunnat återberätta. Ändå går det så snabbt när jag börjar läsa, mycket kommer tillbaka bara jag kommer in i berättelsen.

IMG_3488

När första boken är slut blir jag i sann bokslukaranda helt besatt över att få tag i del två, jag måste ju läsa vidare! Jag åker till biblioteket i Fårösund som inte har den inne och jag tänker att jag inte kommer att kunna vänta på att läsa den. Och det är då jag inser att den finns på e-bok. Jag har aldrig tidigare lånat en e-bok på biblioteket, vilken förlust tänker jag så här i efterhand. Sanningen är väl att jag aldrig tidigare har behövt låna en e-bok eftersom jag har tryckta böcker i överflöd var jag än vänder mig. Men jag kastar mig över …och de vita skuggorna i skogen innan minns jag ingenting av den. Eller snarare, jag minns massor om ödet på slottet där Berta och Caroline tjänstgör en sommar, men att det var i den här serien har jag glömt. Jag är övertygad om att det är här min förkärlek för rött hår är grundlagt.

Jag upplever bitvis att …och de vita skuggorna i skogen är lite långrandig att läsa och blir förvånad över att jag läste det här på mellanstadiet och gillade det så mycket. Men framförallt får jag bilder från min mormor och morfars hus i Dalarna när jag läser. Jag minns ofta var jag har läst en bok och även om jag inte kan säga att jag minns att jag har läst den här boken i deras hus så är det ändå så tydligt att det är där jag har läst den. Jag ligger i sängen i ”blå rummet” där jag oftast sov, jag går i deras knarriga trapp, kikar in i spegeln i vardagsrummet, jag sitter i trädgården. Och kanske är det läsningens största magi att den möjliggör förflyttning genom tid och rum på flera plan. I ena sekunden är det sommar på Fårö och jag är vuxen, i den andra är det tidigt 1900-tal och jag befinner mig på ett slott i Småland och i det tredje är jag drygt tio år och hemma hos min mormor och morfar i Dalarna, det var sommar då också.

Normbrytande och normskapande

Emelie-Novotny_071_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Det passerar en sommar och det där vakuumet av tid tar slut. Plötsligt är det aktivitet runt omkring igen, sociala medier ger sig tillkänna, det dimper in mejl i inboxen och telefonen ringer. Förra veckan var det Pridefestival i Stockholm och det dök upp regnbågsflaggor överallt – och listor på normbrytande böcker med HBTQ-personer. Selmastories listade 28 böcker varav Vänd rätt upp är den ena. Att få vara på samma listasom geniala författare som Jenny Jägerfeld, Jessica Schiefauer och Sara Bergmark Elfgren är svindlande. Dessutom är de tidigare debutantbloggarna Anna Ahlund och Johan Ehn med på samma lista. Snacka om fint sällskap!

Jag har (nästan) alltid sett på monogam kärlek som kärlek mellan två individer, inte mellan två kön. När litteratur skrivs speglar den samhällets normer och om vi skriver att kärlek mellan två individer av samma kön är problematisk kommer den fortsätta vara problematisk. Kärlek uppstår ofta där en minst anar det, mellan personer som kanske inte först ser på varandra som en person att bli förälskad i. Precis så är det i Vänd rätt upp. Jag önskar att förälskelse, attraktion och sexualitet som är oproblematisk för individerna som upplever den ska få vara oproblematisk även för dem som står bredvid. Ingen ska behöva skämmas, dölja eller ändra sitt sätt att bli förälskade på för att någon annan eller normen säger det. I vänd rätt upp är den normativa kärleksrelationen långt mycket mer problematisk än den ickenormativa. För så kan det också vara.

I början av veckan blev jag kontaktad av Hippson, en av Sveriges mest aktiva hästtidningar som är högst närvarande i sociala medier och på webben och som rapporterar om allt som har om hästar och ridsport att göra. När tidningen frågade om de fick göra en intervju med mig var mitt svar ett självklart ja! Vi pratade om relationen och kärleken till hästar, om vikten av att bli ihågkommen på ridskolan och såklart hästtjejen. Både om mig själv som hästtjej och om Ylva. För trots att hennes sexualitet kan ses som normbrytande är det relationen till hästarna som identifierar henne.

img_3447.jpg

Foto: Ben North

I samma veva kom det en krönika i Aftonbladet av Patrik Lundberg ”Ode till landets alla hästtjejer”. En krönika som handlar om allt det som hästtjejer redan vet: att det krävs mod och fysisk och psykisk styrka att rida. Han skriver att det är till alla hästtjejer som fått sin passion förminskad. ”På oklar grund påpekade jag ofta att hästar var för töntar och att ridning inte var en sport. Ibland ritade jag hästhamburgare.” Ämnen som tas upp av hästtjejer hela tiden, men som blir giltiga först när en man påpekar det. Jag gillar oftast det Patrik Lundberg skriver och jag gillar att synen på ridsport ifrågasätts och når en bredare publik som Aftonbladet gör. Men samtidigt blir jag provocerad av att en man måste föra våran talan. Och varför lägger tidningen in en bild på Rolf-Göran Bengtsson när krönikan för en gångs skull handlade om hästtjejer? Att hästtjejen inte får vara norm ens när det handlar om hästar.

 

Hos russen på Lojsta hed

Version 2

En av mina absolut viktigaste litterära platser som också finns i verkligheten är Lojsta hed. Ända sedan jag läste böckerna om Vitnos som barn har jag fantiserat om Lojsta-skogen och de vilda russen som lever där (här kan du läsa om inlägget som jag har skrivit om Vitnos-böckerna tidigare). Som barn var min högsta dröm att få gå omkring i reservatet och jag skrev redan då en berättelse om en flicka som hälsade på sin mormor som bodde precis bredvid grinden till reservatet. Men det närmsta jag kom var ett ridläger på Gotland, som inte på något sätt var ett dåligt alternativ. På ridlägret fick jag känna russet Mio. Det är fortfarande en av de få gånger i mitt liv som jag faktiskt har ridit ponny.

På senare år har jag tillbringat stor del av mina somrar på Fårö och vår stående utflykt är till russen på Lojsta. Ungefär 50 gotlandsruss, alla ston, bor i russparken. De varierar på tre hagar, vinterhagen, sommarhagen och hösthagen, totalt har de en yta på 650 hektar. Russen stödfodras med hö på vintern, deras hovar verkas två gånger per år, i övrigt klarar de sig själva och lever på det som skogen ger dem. Självklart får de tillsyn och omsorg vid behov. Varje sommar går det en utvald hingst tillsammans med stona i skogen och till våren föds det ett 30-tal föl. Ett fåtal av dessa blir kvar hos flocken, resten säljs till avel, ridning och körning.

Skogen på Lojsta är tät tallskog med enar och sly, stora delar av skogen är svårframkomlig och det bästa sättet att hitta russen är att lyssna efter dem. Grenar som knäcks, hästar som frustar och föl och ston som gnäggar efter varandra. Den här torra sommaren misstänkte vi att hästarna skulle stå nere vid Mallgårds källmyr i den stora sommarhagen. Det är alltid lite av en chansning att lyckas få syn på hästarna i russparken eftersom deras ytor är så stora. En sommar gick vi i flera timmar med vår då treåring och fick endast se ett enda sto med föl. Därefter har vi haft större tur. Men den här sommaren kom vi inte längre än 150 meter in i reservatet innan vi såg de första hästarna på vägen. Fölen låg och sov i sanden på vägen som går igenom skogen och stona stod och sov över dem.

DSC05124 - Version 2

Det är alltid magiskt att se russen i skogen. Det är som en saga, eller en tidslucka i verkligheten – russen bor och lever där på nästan samma sätt som de gjort i flera hundra år. Gotlandsrusset är Sveriges äldsta inhemska hästras och parken mitt på Gotland är den enda i sitt slag. Russen levde tidigare vilt på hela Gotland, men när marken blev mer och mer avstyckad av gårdar, betesmark och åkrar upplevdes hästarna vara skadedjur som förstörde för bönderna, de blev bortträngda och minskade kraftigt i antal. För att rädda rasen från utrotning kom hägnet till. Genom att låta Gotlandsrusset leva i sin ursprungliga miljö med sina ursprungliga förutsättningar behålls den karaktäristiska rastypen.

Trots att hästarna många gånger kan vara nära är de ofta svåra att upptäcka för ögat. Deras små kroppar smälter in så väl i den täta tallskogen. Russ är inte stora, fullvuxna mäter de mellan 120 och 130 centimeter i mankhöjd, fölen är nu i juli knappa metern höga. Russen hanteras inte av människor annat än vid de tillfällen som flocken drivs ihop och de som utfodrar dem på vintern. De lever fritt, men är inte direkt skygga utan snarare nyfikna. Russen kommer gärna fram till den som besöker dem om en är lugn och inte tränger sig på. För dig som vill besöka flocken på Lojsta hed är det viktigt att tänka på att russen inte är vaccinerade mot de virussjukdomar som hästar kan få. Därför är det extra viktigt att tänka på att inte använda kläder som har varit i kontakt med andra hästar – precis som vid all kontakt mellan stall.

IMG_3565

När vi efter mötet med de första hästarna gick ner mot källmyren följde gruppen med hästar efter oss dit. Där skogen öppnar sig breder i vanliga fall den fuktiga och sanka myren ut sig. I år är den endast en ihoptorkad äng. Men än finns det lite färskvatten till russen och i närheten av källan uppehöll sig ett 30-tal hästar. Precis som vanligt ville jag aldrig gå hem därifrån. Vi stannade länge och njöt av hästarna som rofyllt tuggade, tankade inspiration och idéer för kommande skrivprojekt.

Har du vägarna förbi Gotland är ett besök i russparken ett måste. För dig som vill stödja russen och det oersättliga arbete som görs för att bevara rasen kan du bli vän med russen på Lojsta. Läs mer om russen, vad som händer hos dem och hur du kan bidra – här!

”Ändra så lite som möjligt men så mycket som krävs” – Peder Fredricsons sommarprat

Emelie-Novotny9_001_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Igår (torsdag 19/7) var det Peder Fredricsons tur att sommarprata i Sommar i P1. Peder är en av Sveriges mest framgångsrika ryttare. I banhoppning har han fått störst framgångar, men han har tidigare även tävlat i fälttävlan. I banhoppning är hans största meriter ett individuellt OS-silver och ett individuellt EM-guld, samt EM-silver i lag. Alla dessa medaljer har han tagit tillsammans med hästen All In. De största framgångarna har kommit de senaste åren men för dem som följt ridsporten är Peder ingen ny stjärna, han har funnits med i Sverige-toppen under många år. Under OS 2004 tog han OS-silver med hopplandslaget.

Det finns mycket att ta del av i Peders sommarprat, både som hästintresserad men även som skrivare. För mig finns det mycket gemensamt mellan ridning och skrivande. En av de egenskaper som har gjort Peder så framgångsrik inom sin sport är att han inte lämnar något åt slumpen. Han har förstående för sammanhang och att allt runt omkring en häst och dess människa påverkar hästen. Att det är i detaljerna som framgången sitter. Precis på samma sätt behöver en text gås igenom, om karaktärerna inte känns trovärdiga blir inte intrigen och handlingen det heller, om det finns hål i bakgrundshistorien, eller om korrekturläsningen är slarvigt genomförd.

Att ha någon som tror på en är en viktig faktor för att lyckas. Peder berättar om hur hans fru Lisen Bratt Fredricson, även hon hoppryttare, sålde sin topphäst Casanova och att det var den försäljningen som gjorde att de kunde köpa gården Grevlunda där paret fortfarande bedriver sin verksamhet. ”Jag kunde inte jobba hårdare och trodde därför inte heller att jag kunde bli bättre”, säger Peder om den tiden, och berättar att förändringen kom först med sponsorkontraktet med H&M. Att viljan och förmågan höjdes med förtroendet, ungefär det som händer när en text blir antagen av ett förlag. ”De satsar på mig för att få något tillbaka, deras pengar är inte välgörenhet”. Nästan exakt de orden fick jag höra av en kollega när jag precis fått mitt antagningsbesked.

Peder Fredricson

Foto: Mattias Ahlm Sveriges Radio

För Peder var det sponsoravtalet som fick honom att analysera och organisera sin träning, vad det var han lade tid på och att förändra sin livsstil med mental träning. Han läste och tog hjälp av de som kan för att nå dit han ville, för att han hade bestämt sig.

När Peder letar efter hästar värdesätter han egenskaper som att hästen ska kännas okomplicerad och enkel att rida, den ska vara kraftfull och explosiv i språnget men samtidigt kvick och smidig. Han beskriver den perfekta hästen som en blandning mellan ”ett modigt lejon och en känslig kyckling”. Men det viktigaste av allt är att den gillar att tävla, är smart nog att förstå vad den ska göra på tävlingsbanan och att den vill hoppa felfritt. Ett synsätt på hästar som har följt Peder genom åren är ”ändra så lite som möjligt men så mycket som krävs”. Ett arbetssätt som jag ska ta med mig till nästa text jag redigerar. Det som är svårast med både ridningen och skrivandet är att det ska göras med känsla och känsla är så lätt att tvivla på. Negativa tankar kan förstöra den där känslan som ingenting. Men som Peder säger: ”förlora ingår i jobbet att vinna”.

Sommarpratet handlar också om den tuffa tiden efter OS-framgången i Rio. Peder berättar att det är välkänt inom idrottspsykologin att idrottsmän ofta går in i väggen efter att de har uppfyllt ett mål, just för att planen bara sträcker sig fram till prispallen. Oftast ökar trycket utifrån efter framgång och det är svårare att säga nej i medgång. Har du uppnått ditt uppsatta skrivmål? Peder Fredricsons tips till dig är att ”tvinga dig själv att ta en paus”.

Jag rekommenderar verkligen att alla som håller på med hästar och skrivande att lyssna på Peder – det kan ni göra här.

Ridsport på semestern

Emelie-Novotny_037_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Sedan en vecka tillbaka är ridsportvärldens blickar vända mot Falsterbo och tävlingarna där. Falsterbo Horse Show är ett av ridsportsveriges största evenemang, i Vänd rätt upp är tävlingarna där ett av sommarens stora tävlingsmål, precis som det är för många av de deltagande ekipagen.

Veckan började med de mindre klasserna, amatörtouren i dressyr och hoppning, unghästklasserna och ponny klasserna och avslutas med de riktiga höjdarklasserna där världseliten gör upp om resultaten. De större klasserna sänds på SVT, så om ni vill ha paus från stranden, solen och semestern i helgen finns nu en giltig orsak till att sitta inne och kolla på teve. Vill en fortfarande njuta av sol och bad går det lika bra att ta med hästarna till stranden i telefonen eller se på play hela natten.

I september är det även ryttar-VM i Tryon i USA. Precis som i fotboll rids VM i ridsport vart fjärde år. Att se tävlingarna i Falsterbo är ett perfekt sätt att sätta sig in i de svenska lagen, vilka ryttare som rider i vilka discipliner och såklart vilka deras bästa hästar är. Eftersom VM ligger så nära finns det stor chans att ryttarna tar sina bästa hästar till Falsterbo för att stämma av det sista.

I veckan presenterades också en regeländring gällande dressyren som ska börja gälla nästa år. Tidigare har hoppryttare fått behålla sin rankingpoäng under tiden som de är föräldralediga, nu ska detta även gälla dressyrryttare. Det kan verka som en liten regeländring i ett komplicerat system, men för kvinnliga elitryttare som både vill tävla och kunna skaffa barn gör det stor skillnad att kunna vara borta från tävlandet utan att få börja om igen efter föräldraledighetens slut. Förhoppningsvis gör detta att vi får behålla fler av våra kvinnliga elitryttare inom sporten.

Eftersom SVT endast sänder de stora klasserna från Falsterbo har jag fått hålla tillgodo med sociala medier och korta klipp på ridsportmediernas webbsidor under veckan. Istället har jag haft mer tid till att ta mig igenom min hög med sommarläsning. Nu är Anton och Teitur utläst och även första delen i Maria Gripes Skuggserie, jag har precis laddat hem uppföljaren som e-bok från biblioteket för första gången i mitt liv – få se om jag listar ut hur det fungerar också.

IMG_2940

För dig som vill följa tävlingarna i Falsterbo i helgen:

SVT Ridsport

Tidningen Ridsport

Hippson

Falsterbo Horse Show

Hästboken som feministisk strategi

Emelie-Novotny9_001_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Under Littfest i Umeå i mars höll bloggen Bara Hästböcker ett samtal om Hästboken som feministisk strategi. Med på samtalet var Katja Timgren och Malin Eriksson, båda hästboksförfattare.

De ställde frågan till varandra om hur deras hästböcker och författarskap är feministiska. I samtalet pratar både Katja och Malin om stallet som ett matriarkat, alltså en plats där kvinnan har makten. Men det betyder inte att det endast existerar kvinnor i stallet. Katja pratar om stallet som en värld av tjejer och kvinnors relationer till varandra, där männen oftast inte står i centrum. Det är en plats där det råder andra normer och tjejer till exempel måste vara starka. Framförallt så har de sitt fokus på hästtjejen, de vill vara lojal mot henne och ta hennes frågor på allvar.

30703876_10216026817733429_4055138821862326272_n.jpg

Jag ska försöka svara på samma fråga som Katja och Malin ställde till varandra utifrån mitt eget skrivande:

Det som intresserar mig mest med stallet är precis som Katja och Malin redan sagt relationerna, både de mellan människa och häst och de mellan människor. Hästtjejen ligger även mig varmt om hjärtat och jag har tidigare skrivit om henne här på bloggen. Att skildra ett intresse som utövas av tjejer i så stor majoritet är i sig feministiskt eftersom det innebär ett synliggörande av tjejers intressen. I stallet finns det ofta både uttalade och outtalade hierarkier och statusmarkörer och precis som Malin är inne på i samtalet är stallet ingen oproblematisk plats. De strukturer som ligger bakom detta har jag velat utforska, även om jag inte hade en formulerad feministisk problemställning när jag påbörjade skrivandet.

Vänd rätt upp utspelar sig i ett litet stall med få karaktärer och tydliga arbetsuppgifter och ansvarsområden. En av karaktärerna är dressyrryttaren Fredrik. Han är en typisk man i ett kvinnodominerat område och han blir hyllad för allt han gör, ett fenomen som jag har varit väldigt intresserad av att utforska. På ett sätt blir stallet i Vänd rätt upp inte ett matriarkat då den manliga karaktären till en början formar de övriga karaktärerna efter sig själv. Men berättelsen och miljön rör sig fortfarande i en matriarkal struktur där hela världen formas av kvinnor, även om ryttareliten fortfarande är orimligt mansdominerad. Det är först när huvudkaraktärerna i boken börjar ifrågasätta Fredriks roll som eftertraktad man och slutar att anpassa sig efter honom som deras egna relationer hamnar i fokus. För mig har det varit väldigt viktigt att låta karaktärerna genomgå den utvecklingen.

I Vänd rätt upp har jag också ställt mig frågor om kvinnlig vänskap i sena tonåren. Oftast skildras den vänskapen som nära och förtrolig, att ha en bästa vän i den åldern är att ha någon att dela allt med urskiljningslöst. Den vänskapen ses oftast som den mest åtråvärda och mest värdefulla. Huvudkaraktären i Vänd rätt upp, Ylva, och hennes kompisgäng från skolan har helt olika behov av deras vänskap. Ylva vänder sig istället till hästarna för närhet, förtrolighet och stöd. Det har också varit viktigt för mig att skildra tjejers sexualitet utan pekpinnar och skambeläggande.

Katja och Malin samtalar också om vad tjejer egentligen gör i stallet och vad utomstående och medier tror eller framställer att tjejer gör i stallet. Dessa bilder visar sällan samma sak och därför tycker jag att det är så viktigt att vi både skildrar stallet och pratar om hästböcker på ett mer nyanserat sätt. Där fyller Bara hästböcker en jätteviktig roll för hästboken, har ni inte tittat in hos dem än, gör det nu!

Samtalet mellan Katja och Malin kan ni titta på i sin helhet på Bara hästböcker.

Bara Hästböcker som består av Anna Nygren, Katja Timgren och Malin Eriksson har tidigare gästbloggat här på Debutantbloggen.

Tisdagskvällar

Emelie Novotny 01

Foto: Stefan Tell, hästen på bilden heter Mozart E. Stavinsky  UE. Amiral och bor på Vendelsö ridskola.

Just nu är det tisdagskvällar, men det har varierat över åren. Förr var det flera dagar varje vecka med medryttarhäst och uteritter. Men nu är ridskolekvällarna på tisdagar. Behöver jag säga att det är min bästa kväll i veckan?

På en gång när jag öppnar dörren till stallet och möts av lukterna och ljuden kommer den där känslan av att vara hemma. Jag började rida på Vendelsö ridskola som åttaåring. Och när jag efter tio år runtom i världen och Sverige flyttade tillbaka till Stockholm var det självklart för mig att rida där. Trots att jag egentligen bor på fel sida om stan och har mängder av ridskolor inom samma restid var det en självklarhet för mig. Jag ser på ridskolan i ett mer långsiktigt perspektiv än min lägenhet.

När jag återvände till Vendelsö ridskola möttes jag av samma ridlärare och samma ridskolehästar som när jag lämnade. För mig är det ett bevis på hållbarhet. Att det finns tanke och plan för hästarnas arbete och utveckling. Och att det finns hagar för hästarna att gå ut i. Alltså inte fyrkantiga plättar, utan hagar med gräs och träd.

 

IMG_0759

I min ridgrupp är vi tolv tjejer, kvinnor, tanter från slutet av tonåren och uppåt. Vissa har ridit tillsammans alltid, andra är nyare. Det finns alltid någon att prata med inför lektionen, om allt från barn och barnbarn till odlingar, jobb och semesterresor. Jag har varit i stallet och ridit när jag varit nyförälskad, med mitt barn i magen och samma dag som jag fick veta att min mormor gått bort. Jag har varit glad och ledsen och allt däremellan och det har alltid fått vara precis så. Är det en kväll när vi föredrar hästarnas sällskap framför de andra ryttarnas går det också bra. Det är ingen som ifrågasätter när någon vill vara ifred med hästen, när rykten får ta tid och utrustningen läggs på utan hast. För det är ju för hästarna som vi är där.

Det är inte mycket i ridningen som är mjukt och mysigt, men det momentet finns där också. Rosa mular och sammetslen päls, som läker ut den där vardagsstressen på nolltid.

IMG_2350

 

I stallet är det aldrig någon som kommenterar hur någon annan ser ut. För att det är ett värde som inte räknas där. Så här på vintern kommer vi i våra tjocka vantar och lager på lager av ull och täckjackor, vi har mössor under hjälmarna och hästarna rimfrost i skägget. Vi rider i ridhus, men alla som någonsin varit i ett ridhus vet att det oftast är kallare innanför än utanför.

Det finns en gemenskap och ett systerskap i de där tisdagkvällarna som jag värdesätter mycket högre än vad jag nog själv förstår. Trots att vår ridlärare Anna ibland skriker på oss om sitsen och att vi måste vara avslappnade och andas ordentligt. Det är den bästa kombinationen av den högsta ambitionsnivån och den lägsta prestigen. För att komma vidare måste vi göra fel, men för hästarnas skull måste vi hela tiden bli bättre. Under den timmen som vi rider finns bara nuet, då tänker jag bara på kroppen och hästen och de andra ekipagen i ridhuset. Det är den enda timman på hela veckan som jag inte tänker på jobb, barn, skrivande eller när våren egentligen ska komma. Det enda som finns då är perfekt runda volter, blicken, takten, känna hästens båda sidor och att inte spänna musklerna i rumpan.

Och sådär fortsätter vi år efter år, tisdagskväll efter tisdagskväll. Och alla andra kvällar, på alla andra ridskolor runt om i landet. Vi gör det för dofterna och för ljudet när hästarna tuggar på sitt kvällshö. När vi åker därifrån så vet vi att hästarna och ridningen gör oss till lite bättre människor.

Girl power inom ryttareliten

Emelie Novotny 01

Foto: Stefan Tell

Under helgen som gick har det varit Göteborg Horse Show i Scandinavium med massor av ridtävlingar inom både hoppning och dressyr. Vi har haft sjukstuga här hemma så jag har sett det mesta av det som gått att se på teve. Skickliga ryttare och fantastiska hästar. Ridsport när den är som bäst. Jag är glad över att ridsporten nu får en hel del sändningstid, för bara några år sedan var det mycket sämre med just ridsport på teve. Men med framgångar följer ett större allmänintresse.

Däremot reagerar jag på att det fortfarande är så många män i både dressyr- och hoppklasserna. I Sverige är det ca 90% kvinnor i ridsporten totalt och ca 10% män. Tittar vi till hur fördelningen ser ut i landslaget i dressyr och hoppning 2018 är siffrorna helt annorlunda. I spetstruppen i landslaget för dressyr är det tre kvinnor och en man, alltså 75% mot 25%. I samma trupp för hoppningen är siffrorna omvända, 25% kvinnor och 75% män. Totalt en könsfördelning på lika många kvinnor som män.

Att könsfördelningen hos ryttareliten är så annorlunda mot hur könsfördelningen inom hobbysporten ser ut förvånar mig tyvärr inte. Ridsport är från början en mansdominerad sport som härstammar från det militära. Det var först på 50-talet som kvinnor överhuvudtaget fick börja vara med, men då tilläts de tävla mot männen på samma villkor. Idag är ridsport en av få sporter som män och kvinnor tävlar i tillsammans.

Det kan vara så att de killar som faktiskt söker sig till stallet är mer dedikerade, mer intresserade och mer målmedvetna. Att tjejerna hänger med lite slentrianmässigt för att det är vad som förväntas av dem. Är så fallet kanske urvalet görs redan där.

Dressyr

Cora Sidney Hirn och Bluffing Spirit vann klassen Morgondagens vinnare i Göteborg. Foto: Roland Thunholm.

Men min upplevelse är att ridsporten värnar väldigt mycket om de få pojkar som söker sig till stallet. Att killarna i ridgruppen skulle hållas kvar till vilket pris som helst, de fick ofta rida de mest populära hästarna och flyttades snabbare upp i svårare grupper. Att deras närvaro premierades på bekostnad av tjejerna, de var ju ändå så många. Jag tror inte att det finns en medfödd tävlingsinstinkt hos killar som gör att de har ett större behov för att tävla än vad tjejer har. Jag tror att barn utvecklas efter det som vuxna och samhället förväntar sig av dem.

Idag blir männen som rider ofta följda av en hyllningskör. De är jämställda som kan tänka sig att tävla mot tjejer. De applåderas när de sätter hästens välbefinnande först. När de har tanke och mål med sin ridning. När Jerringpriset delas ut till en ryttare är det till en man framröstad av ett systerskap av tjejer som inte vill något annat än att deras sport ska bli tagen på allvar. Jag säger inte att alla önskar vara i elitens hetluft, ridning handlar om så mycket mer än att tävla. Men när Sveriges mest kvinnodominerande sports ansikten utåt i många fall är män tappar vi något på vägen.

Tittar vi på elitryttarnas hästskötare så är de nästan alltid tjejer. Hästtjejer som ställer upp i alla lägen, som packar, fixar, håller koll, kliver upp tidigast och går och lägger sig senast. Det är de som kör stora lastbilar genom hela Europa med fyra, fem, sex stora hästar i lasten. Anledningen till att dessa tjejer inte tävlar på de stora arenorna kan ha att göra med att de istället blev premierade när de tog den ansvarstagande och omhändertagande rollen.

Men det finns hopp även för de kvinnliga ryttarna, höjer vi blicken lite och räknar in de kommande generationernas toppryttare så är de allra flesta tjejer och det är den sortens girl power som behövs inom ridsporten!

Ryttarspråket

Emelie-Novotny_Bonnier_009_c Stefan Tell webb

Foto: Stefan Tell

Precis som alla andra specialområden kryllar hästvärlden av terminologi och begrepp. Ryttarspråket är dessutom fullt av poetiska ord som beskriver det komplexa samspel som finns mellan hästen och dess människa. I ridningen kommunicerar vi med hjälper, ryttarens ben är skänklar som förmedlar rörelse hos hästen. Dessa används i kombination med förhållningar och eftergifter som tillsammans med den lodräta sitsen kommunicerar riktning och stopp.

Grunden i all ridning är hästens rakriktning som innebär att hästen jobbar med båda sidor. Precis som vi människor är höger- eller vänsterhänta, har hästen en stark och en svag sida. Målet med ridningen är att ha en lösgjord häst som tar stöd och jobbar med bakbenen, när en häst gör allt detta kallas det också för att hästen går i form.

I den traditionella hästboken har ryttarspråket tagit ganska liten plats. Hinder benämns ofta som hinder och inte som rättuppstående, oxer, kryss eller stigsprång. En av anledningarna till det, tror jag, är av rädsla för att exkludera de som inte redan har förkunskap. Som läsare av hästlitteratur krävs det inte att du själv är ryttare. Många har till och med lärt sig allt om hästar genom hästboken, vilket så väl fångar in hur mycket engagemang, kärlek och kunskap om hästar som hästlitteraturen förmedlar. Men om vi inte använder oss av korrekta benämningar i hästböckerna får vi ett fattigare språk att arbeta med och svårare att formulera vad vi faktiskt menar.

Ridningens militära arv finns också tydligt kvar i språket, även om det också är på väg att förändras. När jag var barn och lärde mig rida använde ridlärarna fortfarande kommandon som framåt marsch och vi red med tätryttare. Nu används oftare det mildare uttrycket kom fram i skritt, men vi gör fortfarande idag halt när vi ber hästen att stanna.

 

hastens_anatomi_194373971

 

När jag har skrivit Vänd rätt upp har jag använt mig av ryttarspråket. Inte för att exkludera de som inte har kunskap, utan för att ta den kunskap som finns på allvar. Eftersom min bok utspelar sig i ett stall där de rider dressyr på elitnivå har det också varit viktigt för berättelsens trovärdighet att använda ett korrekt språk. I svår dressyr rids skolor som öppna och sluta som är sidvärtsrörelser samt piruetter där hästen galopperar på en liten volt. Galoppen innehåller svävmoment och det är önskvärt att hästen spårar. För att ryttare och ridlärare ska kunna orientera sig på ridbanan används ridvägar. Den ridväg som inleder varje dressyrprogram vänd rätt upp har också fått bli titeln på boken.

Av mina tidiga testläsare fick jag ofta frågan om jag verkligen skulle använda mig av alla fackuttryck, eller om jag skulle ha någon ordlista där orden förklarades. Vilket jag valde att inte ha. Min förhoppning är att handlingen är tillräckligt stark för att en läsare som inte vet den exakta betydelsen ska kunna släppa det och läsa vidare. För den som har intresse att lära sig mer är det lättare än någonsin att med sökmotorernas hjälp hitta rätt betydelse (alla kursiverade ord i det här inlägget går att googla). Men framförallt så hoppas jag att den läsare som har förkunskapen ska få ytterligare en dimension till sin läsupplevelse.

Huvudkaraktär: Hästtjej

DSC00783 kopia

Hästtjejen är den vanligast förekommande karaktären i hästlitteraturen, och även i verklighetens hästvärld. Ridsport är Sveriges andra största ungdomsidrott, bara fotbollen är större, och 90% av alla medlemmar i Ridsportförbundet är tjejer (statistik från Svenska ridsportförbundet ridsport.se).

När jag använder ordet hästtjej tänker jag på den person som alltid sätter hästen i första rummet, som trotsar sin egen bekvämlighet för hästens behov oavsett om hon själv fryser, är hungrig eller trött. Hästtjejen är den som tillbringar all sin lediga tid i stallet, som borstar, smörjer läder, släpper ut och in hästar, som mockar. En hästtjej behöver inte nödvändigtvis kunna eller vilja rida, men de allra flesta hästtjejer gör det.

För mig kan även killar vara hästtjejer, det sitter inte i könstillhörighet utan i kärleken till hästar. Speciellt inte i en sport där tjejer och killar, kvinnor och män, ston, hingstar och valacker deltar och tävlar mot varandra på samma villkor. Det finns absolut inget syfte i att med ordet hästtjej exkludera killar från stallet, men som det ser ut i Sverige just nu så är det tjejer och kvinnor som driver ridsporten.

För verklighetens hästtjej är livet i stallet långt mycket mer upprepande sysslor än för den litterära hästtjejen. I böckernas värld kan ju allt hända och det gör det i hästböckerna. I den traditionella hästboken tillhör det till och med vanligheterna att hästtjejen vinner en häst på lotto eller får ta hand om någon stackars häst som annars riskerar att åka till slakt. Men verkligheten och även böckernas värld förändras. Idag har hästboken flyttat in på ridskolorna och realismen i att det kostar mer att hålla än häst än att köpa den har kommit ikapp även hästboken.

På ridskolorna är det hästtjejen som tar hand om de nya eleverna, som leder hästar på nybörjarlektionerna, visar till rätta och förklarar. För i stallet är det viktigt att allt blir rätt, annars riskerar hästen att bli lidande. Det spelar ingen roll om nybörjaren är äldre eller yngre, i stallet räknas bara kunskap och då blir andra hierarkier underordnade. Jag hade en av mina första upplevelser i hur män reagerar när de inser att en liten tjej kan något bättre än de själva på just ridskolan.

Hästar är flockdjur och behöver sammanhang, rutiner och riktlinjer för att vara trygga. Hästar är även flyktdjur vilket innebär att om de ser något som verkar hotfullt så flyr de. En fullstor häst väger ca. 500 – 800 kg. För att kunna hantera den krävs kunskap. Och om det är något som hästtjejer i alla stall runtomkring oss har så är det just kunskap. I stallet betyder kunskapen allt, men utanför den värld som stallet utgör ogiltigförklaras den.

Ser vi till det statliga idrottsstödet som betalas ut till idrottsföreningar runt om i landet får ridsporten och därmed tjejerna mycket mindre bidrag än lagidrotterna som domineras av killar. Det samhället indirekt säger till tjejerna är att deras val av fritid är mindre värd, trots att den är en perfekt plats att växa upp på. I stallet får hästtjejer kvinnliga förebilder som premierar andra egenskaper än vad som normalt uppmärksammas hos tjejer. I stallet får hästtjejer vara modiga, starka, smutsiga och lära sig att sätta gränser. Egenskaper som alla tjejer borde få chans att pröva på.

Att hitta sin berättelse

 

fullsizeoutput_17ac

Under min uppväxt hade jag två intressen i livet: hästar och böcker. När jag inte var i stallet så läste jag om hästar. Tidigt väcktes även intresset för att skriva, men jag lämnade snart den fiktiva stallvärlden när mina litterära ambitioner växte. Det var aldrig någon som behövde berätta för mig att hästböcker inte var fin litteratur, det märktes med all tydlighet: böckerna gick inte att låna på biblioteket och alla som hade chansen stoppade åt mig andra böcker att läsa. Riktig litteratur. Jag läste det också, precis så som bokälskande barn läser det mesta i deras väg.

Innan jag började skriva Vänd rätt upp hade jag skrivit två fullånga manus. Några år tidigare hade jag läst den tvååriga skrivutbildningen på Skurups Folkhögskola och jag hade ett mindre antal positiva refuseringar bakom mig, jag hade till och med blivit kallad på möte hos ett av de större förlagen. Jag hade suttit där och varit tillräckligt ung och tillräckligt begåvad för att väcka deras intresse.

Jag visste allt om hur många manus förlagen får in, hur få som ens blir lästa i sin helhet, att det inte var många konkurrenter kvar när jag hade nått så där långt. Kanske skulle det gå att likställa med att vara i Idol-final i Globen men att inte vinna. För jag fick ju inget bokkontrakt den gången heller. Det var alltid något som inte var tillräckligt bra eller tillräckligt unikt. Och skillnaden mot att vara i Idol-final kunde inte vara större.

Det gick ett par år till och jag letade mer eller mindre aktivt efter den där berättelsen som var min. För det var just där skon klämde, mitt språk var det inget fel på. Så jag rannsakade mig själv och började formulera vilken berättelse som bara jag kunde berätta.

Ett av de vanligaste tipsen i skrivkurs-sammanhang är ”gräv där du står”, ett tips som jag alltid har skjutit ifrån mig. För mig handlar böckernas värld om att få uppleva någon annans verklighet. Men sedan förstod jag att det ju var hästar jag skulle skriva om. Plötsligt fick jag användning för all kunskap som jag samlat på mig under alla de år jag tillbringat i stallet. Men det dröjde innan jag kunde och ville benämna min bok som hästbok. Det är fortfarande viktigt för mig att påpeka att det inte är någon vanlig hästbok. Att den här berättelsen handlar om så mycket mer än bara hästar och hästtjejer. Precis som alla andra hästböcker också gör.

Därför rätar jag nu på ryggen och säger: Hej, jag heter Emelie, i maj debuterar jag med min hästbok Vänd rätt upp — för det är nu vi hästtjejer återtar genren och kräver att även vårt intresse tas på allvar. Litteratur handlar inte bara om vad som skrivs, utan även om hur det skrivs och pratas om.

På fredagar skriver jag om hästar och böcker här på bloggen, hoppas ni vill följa med!