Var går egentligen gränsen för bekvämlighetszonen?

I veckan fick jag en fråga om jag kunde komma till ett företag och prata lite om att gå utanför bekvämlighetszonen. Som en inspirationsföreläsning på temat ”Lunch & Learn.”

”Gärna”, ropade jag hurtfriskt och började genast fundera. För bara ett halvår sedan hade en sådan fråga gjort mig superstressad.

Jag är jurist och har de senaste femton åren jobbat inom staten. Dötrist tänker du kanske nu, men det har sina sidor det också. Vad det emellertid inte innebär är att synas, framhålla sina egna åsikter eller på andra sätt vara personligt exponerad. Vi är formella och följer regler, det är vår grej. Att bli ombedd att prata fritt om ett ämne eller ännu värre, uttala sig medialt, är något som de flesta i vår miljö undviker. Själv har jag alltid varit livrädd för att säga fel eller för mycket. Som jurist kan man inte heller börja slira på orden eller lyfta fram ett konkret exempel bara för att poängen ska gå hem. Tack och lov har det här aldrig varit något jätteproblem i mitt yrkesliv eftersom frågorna mest intresserar en ytterst begränsad skara. De närmast sörjande och eventuellt någon bedrövad handläggare under tvång.

När jag kom till mitt första jobb som nyutexad satte någon upp en lapp utanför kontorslandskapet med inskriptionen ”Moms är sexigt”. Jag tror att det var ett desperat försök att få arbetsuppgifterna att verka spännande, men jag ville mest dö. Vi behövde inte heller sätta upp kravallstängsel framför dörren. Tro mig, folk märker skillnaden på moms och typ Mads Mikkelsen.

Med det i bagaget är ”släppa bok” det överlägset läskigaste jag har gjort. Stockholm psycho är inte politisk men i hög grad samhällskritisk och den beskriver personer och miljöer som existerar på ett sätt som inte är speciellt smickrande. När jag skrev den tänkte jag inte heller på vad andra skulle tycka utan lät mig för första gången sväva ut precis som jag ville. Därför är den uppskruvad, cynisk och makaber. När jag fick kontrakt ville jag ge ut den under pseudonym. Att det är inläsaren och inte författaren som promotas när det gäller Storytel Original såg jag som en fördel.

”Men va fan, är det inte något att vara stolt över? Klart du ska använda ditt eget namn”, tyckte min man. Han har inte gått i messkolan som jag. Efter att ha rannsakat mig själv kom jag fram till att jag måste testa hur det känns att faktiskt våga något på riktigt och tryckte morskt dit hela mitt namn på kontraktet. Alla efternamnen. (Min svärmor som är en ursnäll kvinna i 70-årsåldern från Småland heter annars samma och det kan lätt bli en rörig mix-up om hon plötsligt förknippas med en blodig thriller i storstadsmiljö. Hon skulle till exempel aldrig släpa hem någon i röda framgångsbyxor från Riche och döda bara sådär).

Min bok står jag för men jag tror inte att jag kan hitta en större kontrast till annat jag gjort när det gäller exponering. Det finns inte heller något ”skyddsnät” som fångar mig om folk misstycker – som på myndighet. ”Det här följer av reglerna, är du inte nöjd kan du överklaga”, kan jag inte snabbt ropa till den provocerade.

Jag darrade när jag satte lurarna i öronen minuten efter releasen. En enda sak snurrade i mitt huvud. ”Herregud, vad kommer folk tycka?” För en person som slösat ett liv på att försöka vara till lags är det fruktansvärt obehagligt när någon ogillar, i synnerhet som det är min egen bild som skildras. Boksläppet blev den yttersta formen av ”hets-KBT för mesproppar”. Jag kan ärligt säga att det hade känts mindre jobbigt att posera naken på varenda reklampelare längs Sergels torg den dagen.

En del blev arga och skrev otrevliga saker till mig. Det kändes som att få en smocka i magen och jag tappade livslusten och ville kräkas. Mest av allt ångrade jag mig. Varför i hela helvetet fick jag för mig att göra det här? Hur kunde jag vara så dum i huvudet? Tills jag blev kontaktad av någon som hade blivit berörd, fascinerad och uppslukad av berättelsen. Vissa förstod poängen och tyckte boken var träffsäker och viktig. Andra tyckte den var skitbra. Sakta började allt vända igen och det fanns en mening.

På ett mingel ett tag senare träffade jag en rutinerad skådespelare och beklagade mig genast. (Inte Mads Mikkelsen givetvis, då hade jag inte kunnat prata). Han sa: ”Du måste lära dig att man inte kan ta ansvar för andra människors känslor, de är aldrig rationella. Inget går att förutse och allt handlar alltid om de själva.”

Det kan låta enkelt men den tanken fick betydelse. En mycket klok man. (Lite som Mads Mikkelsen faktiskt.)

Sedan Stockholm psycho släpptes har jag blivit intervjuad i några tidningar, pratat i radio, hållit föredrag och stått på scen. Situationer som jag i min yrkesroll hade tyckt var oerhört obehagliga. Jag blir nervös nu också men skillnaden är att jag inte behöver vara rädd för att säga fel eller berätta något jag inte får. Min bok är ingen hemlighet och jag sätter själv gränserna. Inte ens rubriken ”Det är mycket knark och otrohet” på tidningen i grannskapets brevlådor bekymrar mig.  (Den rubriken hade varit en absolut katastrof i en annan situation). Jag bjuder också gärna på en historia om processen eller en galen anekdot, jag har hundra. Som hur det till exempel kommer sig att ett mänskligt revben hamnade i min grannes myrstack. När det gäller Stockholm psycho är allt rimligt. Den som inte gillar behöver dessutom varken lyssna eller läsa. Det är valfritt till skillnad från tidigare dragningar om momsregler och konsekvensutredningar. Bäst av allt är att jag inte behöver spela någon roll längre utan får vara precis den jag är.

Juristen i mig tänkte att en ”inspirationslunch” är att gå så långt utanför  bekvämlighetszon som det går men för författaren visade det sig vara precis tvärtom. Jag aldrig känt mig mer bekväm som talare.

 

Vad finns det i en busbil?

Jag älskar spänning och jag har hela hjärnan full med läskiga scener. Man sitter och skriver, skärmen slocknar och på den svarta ytan framträder spegelbilden av en människa bakom ryggen. Man drar upp persiennen och står öga mot öga med en maskerad främling på andra sidan rutan. Eller kanske somnar i soffan och armen trillar mot golvet. Det som väcker en är ett varmt andetag mot handen som kommer underifrån. Någon ligger där.

Ni fattar. Situationer i vardagen.

Därför hoppade jag upp och ner av glädje när jag fick frågan om jag kunde skriva ett kriminalmanus. Jag hade direkt tusen idéer och det finns en rad rättsfall som jag av någon osund anledning har lekmannadoktorerat på och tänkt att jag skulle vilja skriva om. Jag kastade mig över skissblocket, gjorde en planering och tänkte ut en handling.

När jag kommit en bit insåg jag att jag vet väldigt lite om polisarbete. Utöver det som GW berättar på tisdagar förstås.

Jag har själv jobbat som jurist i många år och vet att arbetet i verkligheten skiljer sig ganska mycket från bilden som ofta förmedlas i TV eller beskrivs i litteraturen. För att göra mitt manus mer polisigt kontaktade jag en åklagare, en kriminaltekniker, en brottsutredare som arbetar med grova brott och en f.d. spanare.

Om du direkt tänker att åklagaren är en stressad kvinna i kostym som snubblar över jättesmå gummistövlar när hon springer till rättssalen, kriminalteknikern en medelålders mörkhårig man som är specialiserad på blodanalys och extraknäcker som seriemördare, brottsutredaren en lönnfet halvalkoholiserad äldre man som lyssnar på opera och spanaren en nerdekad femtioåring i jeans som sitter i en listigt kamouflerad skåpbil och ropar ”Va fan! Lisa är min källa” på göteborgska, kan jag direkt säga att inget av detta stämmer med verkligheten. (Det är också världens längsta mening som du just tagit dig igenom).

Min samling består av en stilig man i 40-årsåldern med lätt silversprängt hår som gillar hiphop, en cool blond dedikerad hockeymamma, en glad norrländska med skinn på näsan i blå klänning och röda gympaskor och en stentuff lite mystisk kvinna med benvärmare över knäna och svarta glittrande naglar. Du får själv gissa vem av dem som jobbar med vad.

Känner du dig påhoppad för att du gjort alldeles för lite efterforskning till din text kan jag berätta att det här researcharbetet är lika spännande som själva deckaren (som också kan vara jättespännande även om brottsutredaren är just en lönnfet man som dricker whisky och lyssnar på klassisk musik.) Det finns inga rätt eller fel.

När man träffar fascinerande personer med fascinerande jobb som vem som helst verkligen inte skulle fixa väcker det enormt många frågor. Vilka drivkrafter, utmaningar och uppoffringar ställs man inför när man arbetar med grova brott? Hur kombinerar man ett familjeliv med ett arbetsliv starkt präglat av miljöer där våld och död förekommer? Vilket är det värsta dilemmat man kan ställas inför? Hur är det att möta en psykopat som har gjort förskräckliga handlingar? Hur känns det när bevisningen inte räcker? Vad gör man om man blir igenkänd i ett kritiskt läge eller träffar en gärningsperson som just har muckat? Sådana frågor, och tusen till, intresserar mig egentligen mer än de rent utredningstekniska delarna men för mitt kriminaldramas skull vill jag veta även detaljerna. Hur går arbetet till praktiskt? Vilka konflikter kan finnas? Hur luktar det i en obduktionssal? Hur benämner man sitt tjänstevapen när man pratar med kollegan? För er som särskilt har undrat det senare har jag hört att tjänstevapnet tydligen  internt kan kallas: Vapnet, Gun (inte som på engelska utan tantnamnet), Puffran, Siggen (Sig Sauer), Pickan och Pangen.

När jag har beskrivit situationerna i mitt påhittade manus för mina intervjuoffer och frågat vad de skulle gjort om fallet hamnade på deras skrivbord (eller hur det nu ser ut där de jobbar, det kan vara hemligt, de kanske inte alls sitter vid ett skrivbord) slås jag av en sak. Verkligheten verkar överträffa dikten. Både när det gäller brott och lösningar.

De är grymt proffsiga och har imponerande teknik att tillgå. Mitt fiktiva fall skulle de lösa på några timmar. Det skulle bli världens kortaste och dramaturgiskt tristaste story. Ett bestialiskt mord, en jättepuckad gärningsperson och en lång väntan efter provsvar. (Gärningspersonen kommer inte hinna begå mer än ett brott innan hen grips.)

Brottsutredarna i mitt manus måste som det verkar göra fel, sakna resurser och hela tiden hamna sist i kön för att det ska bli spännande. Eller så måste mördaren vara extremt mycket smartare. Det sista saknar jag dessvärre fantasi och intellektuell kapacitet för att skapa. Därför har jag ägnat jättemycket tid till att omarbeta och förtäta intrigen. Men också fråga proffsen vad man absolut inte får göra. Hur uppför sig en riktigt irriterande kollega? Hur sabbar man effektivast en utredning? Vad händer om någon ljuger, råkar kräkas på brottsplatsen eller, ännu värre, strular med den misstänktes advokat? Plötsligt är detta precis lika relevanta frågor som de utredningstekniska för att få ihop historien.

Jag är otroligt tacksam över att det finns fantastiska personer som tar sig tid att svara också på larviga frågor (och ännu mer naturligtvis att de klarar upp och förhindrar svåra brott i samhället). Min största stress nu, är att mitt manus ska göra dem besvikna.

En liten detalj i samband med researcharbetet är att vid flera av tillfällena har jag lyckats bestämma träff med någon av mina intervjupersoner på samma restaurang som en chef från mitt jobb också lunchar. Han vet naturligtvis inte att jag skriver en bok. Jag misstänker att han tror att jag håller på med något förbjudet, om han har noterat mig.

Jag är tidig, väntar nervöst utanför, kollar klockan. Är översvallande glad när någon främmande dyker upp, nästan lite generad. Ibland hälsar jag på fel person och rodnar. Ibland sitter jag redan inne i restaurangen när han kommer, fullt upptagen i ett samtal med en främling (eftersom poliser och krimmare verkar äta på dagistider). Om det går har jag givetvis bokat ett mer privat bord lite längre bort. Det är olika personer jag träffar varje vecka. Jag inser när jag skriver detta att det antagligen ser ut som en hemlig dejt eller olaglig affär av något slag.

Han skulle bara veta att när jag böjer mig fram, tittar intresserat på personen mitt emot, lägger huvudet på sned och ler är frågan jag ställer: Vad är det egentligen man brukar hitta när man beslagtagit en så kallad busbil?

Som sagt, situationer i vardagen.

 

 

Vem är psykfallet som förföljer mig?

img_6998

När jag skriver är jag inne i berättelsen hela tiden, jag kan aldrig koppla bort den. Det är på gränsen till maniskt. Alltså, jag lever mitt vanliga liv med familj, vänner och ett vuxet jobb men någonstans i bakhuvudet är mina karaktärer alltid med mig.

Helst av allt skulle jag vilja dyka ner i den världen och förlora mig tills jag är klar med historien men verkligheten fungerar inte så. Man måste gå upp halv sex när väckarklockan ilsket ringer, driva på tre motvilliga barn till skolan (oftast i omaka stumpor, rufsigt hår och utan läxböcker) bara för att direkt bli åthutad av en sträng klassföreståndare när vi har glömt extrakläder och lovlappar. Man måste också sköta sitt arbete och upprätthålla en professionell fasad. Eventuellt äta en vegetarisk lunch (med lite bacon om ingen ser) tillsammans med en god vän, boxas hämningslöst med en likasinnad kollega och handla färdigmat på hemköp på vägen från bussen. Om hemmet överraskas av barnens kompisar säger jag att middagen är ekologisk och lagad från grunden.

Däremellan drar jag på mig klackstövlarna och vimlar ut i innerstadens folkliv. Låtsas att trendiga måltider bestående av mellanrätter som kommer in sådär lite skönt i omgångar, är min vardag. Att halva sällskapet är ute och röker och notan slutar på en halv månadslön trots att ingen blev mätt, är helt i sin ordning. Ni fattar.

Fördelen med den röriga tillvaron är att jag får besöka inspirerande miljöer och träffa spännande människor som hela tiden ger mig nya idéer till berättelsen. Kanske är restaurangen vi valt perfekt för en bråkscen mellan karaktärerna. Kanske kan någon av dem slänga ur sig just den där frasen som den bittra kvinnan i baren nyss sa om att alla män är lata och helt befriande från känslor. Kan det verkligen stämma att det kostar 20 000 kronor att specialsanera en sanitär olägenhet mitt på Sergels torg som min biodejt berättade? Ni hör ju, allt detta måste helt enkelt dokumenteras.

Precis så besatt härjar min hjärna under skrivprocessen när den går på högvarv. Får jag ett infall antecknar jag det, inget går förlorat.

Först använde jag notisar. Skrev korta rader eller signifikanta ord på de gula klisterlapparna och fäste vid datorn. När skrivbordet såg ut som jag föreställer mig att ”Palmerummet” måste ha sett ut i slutet av åttiotalet (med risk för att mitt pappersarbete helt saknade verkshöjd förstås) köpte jag istället en stor stilig svart anteckningsbok. Det kändes franskt att plocka fram den närhelst det kom en ingivelse till mitt manus. Det visade sig emellertid att anteckningsboken inte fick plats i min enda rimlig handväska och jag kasserade idén (på den ostrukturerade asiatiska middagen i jetsetvimlet måste man ha en väska som matchar klackskorna och samtidigt får rum i den trånga baren – livsviktigt!).

Det var då jag kom på det, telefonerna.

Jag har två mobiler. Inte för att jag är kriminell – jag är statligt anställd. Den ena är min privata från vilken jag sköter hela mitt författarliv och den andra tillhör mitt riktiga jobb. Den är min arbetsgivares. Min egen är jag beroende av, den enda ägodelen jag har med mig i princip överallt. Även när jag går på toaletten.

Jag började messa bokimpulserna från min privata mobil till jobbtelefonen. Någon måste ju ta emot meddelandena och det blev ett sätt att notera händelserna. Dessutom väcker det märkligt nog inte några konstiga reaktioner hos omgivningen om man plötsligt drar upp en telefon mitt i ett samtal eller under ett möte. Det uppfattas som normalt.

Mobilerna var den optimala lösningen och jag praktiserade knepet hardcore. Fram tills jag för någon vecka sedan satte morgonkaffet i halsen när jag läste nyheterna. Det var en artikelserie som handlade om it-säkerhet och risken för dataintrång hos svenska myndigheter. De av er som lyssnade på Statsministerns tal under Folk och Försvar eller tog del av den efterföljande debatten i media vet vad jag menar. Myndigheten där jag själv arbetar anklagades exempelvis för att ha haft bristande säkerhetsrutiner när det gällde it. Rubriken träffade som en blixt. Vilken bild möter den som skannar av den senaste trafiken  till min jobbmobil?

Jag såg framför mig hur jag skulle bli inkallad till ett allvarligt samtal. ”Anna, det är en galning som försöker komma i kontakt med dig. Du har 739 sms från samma avsändare. De senaste tio meddelandena lyder: ”Följer efter in och tar av sig skorna, sitter på huk bredvid”, ”Huvan faller av, det är Karim”, ”Fredrik är speltorsk, köper kokain via signalappen – ladda ner den”, ”Göran är en kattmänniska”, ”Dödsorsaken hängning syns under obduktionen”, ”Medvetslöshet är en glidande skala”, ”Ett trubbigt slag mot huvudet ger flisor i hjärnan”, ”Mordutredning är inte allmänhetens åkning”, ”Fiber från tröjan kan fastna på spiken” och ”Margareta Öhman”.

Herregud, vad skulle jag ha svarat? ”Eh jo, det är så här, jag gillar och skriva och…” Jag skulle antagligen stamma fram orden medan alla i rummet strängt tittade på mig och någon irriterat avbröt.

”Anna, det verkar vara en djupt störd människa som förföljer dig, en total knäppgök. Förstår du allvaret? Vi har dessutom spårat numret. Det finns kopplingar till ett mycket suspekt företag i ditt närområde. Du kan aldrig ana vad rörelsen heter. Stockholm psycho AB.”

Det slog mig att psykfallet är jag.

fullsizerender

Jag ska inte döda någon, lovar!

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

Det är ganska roligt, det här med att vara författare. Själva författandet i sig förstås, att komma på nya världar och personer som ska bo i dem. Personer att hata och att älska. Det är underbart skojigt, men det som nästan är ännu roligare är vad du utsätter dina vänner och bekanta för.

Jag slänger ganska ofta ut frågor på sociala medier. Det kan handla om lite allt möjligt som rör texterna jag just då arbetar med. Namn på karaktärer, tankar om händelseutvecklingar och så vidare. Av vänner och bekanta har jag också fått de allra bästa svaren när jag fastnat i en text. Till exempel så hade jag under väldigt lång tid inget namn på Flax, berättarjaget i Snack. Jag hade många förslag på lut, men inget fastnade. Inget kändes rätt. Så jag slängde ut frågan på Facebook. Vad ska karaktären heta?

Jag hade nog inte förväntat mig att folk skulle engagera sig så mycket, men det gjorde de. Det ena grymma förslaget efter det andra ramlade in, däribland just Flax. Och det var så klockrent. Samtidigt som jag nog aldrig kommit att tänka på det själv. Jag förstod vilka häftiga grejer som kan hända när du bjuder in andra till din text. Att de kan bidra med en kunskap du själv saknar.

Men.

Det finns ju också en del frågor du är lite tveksam till att ställa, framför allt offentligt. De där som kan få folk att undra om du EGENTLIGEN planerar ett massmord eller två. Jag var med om en sådan för inte så länge sedan. Just nu håller jag nämligen på och filar på ett utkast till en novell. Till min stora glädje, och förvåning, fick jag frågan om jag ville vara med i skräckförlaget Swedish Zombies kommande novellsamling, 13 Svarta sagor om ond bråd död. En hyllning till klassiska splatterfilmer från 80-talet. Jag var såklart på. Bara det att bli tillfrågad, snarare än att försöka armbåga sig in i diverse sammanhang, kändes häftigt.

Men vad skulle jag skriva om? Det fick ligga och gro ett tag, och till slut hittade jag en tråd som intresserade mig. Den här gången började det faktiskt med en person. Jag såg framför mig historien om Britt-Marie, pensionären som håller sig på sin kant, bakar kakor och stickar babykläder till välgörenhet. Jag såg också framför mig hur det plötsligt börjar diskuteras att hyreslägenheterna där hon bor ska omvandlas till bostadsrätter. De flesta andra boende är lyriska över möjligheterna som det innebär, tänk bara på vilken bra investering det är! Men Britt-Marie är inte lika nöjd. Hon kommer inte ha råd att köpa ut sin lägenhet. Om förslaget går igenom blir hon tvungen att flytta.

Någonstans här får tanten nog. Hon har snällt flyttat på sig i hela livet, gett plats åt andra på sin egen bekostnad, men nu räcker det. Hon beslutar sig för att börja döda av alla de som är för en ombildning. Problemet är bara att Britt-Marie inte dödat någon förut, och det är betydligt svårare än hon tror. Både själva dödandet och det som kommer efter – att bli av med kroppen.

So far so good. Jag hade en historia som skulle kunna funka. Men så till dilemmat. HUR ska då den här snälla lilla tanten gå tillväga för att ta livet av folk? Jag hade väldigt svårt att komma på det. Framför allt det där första mordet. Min första tanke var att det skulle vara ganska oplanerat. Någonting som sker i stundens hetta, med någonting som kan finnas hemma hos en äldre kvinna.

Jag fastnade för att hon häller kaustiksoda i kaffe och bjuder på. När jag googlade detta (jag ber just nu för att ingen ska titta närmare på min sökhistorik!) blev jag dock lite osäker. Skulle det verkligen vara trovärdigt att personen inte märker det utan dricker kaffet ändå? Jag ville trots allt att det skulle finnas realism i det.

Så jag kontaktade en kompis som jobbar som apotekare och ställde den här frågan:

”Nu har jag en lite underlig fråga, och jag LOVAR att det är i rent researchsyfte för en novell. Jag undrar nämligen om du vet vad som händer om man dricker kaustiksoda? Dör man på direkten? Eller vad borde reaktionen bli? Vet du vad kaustiksoda smakar? Skulle det funka att hälla det i kaffe utan att personen märker någonting, eller är det helt otroligt?”

Jag förväntade mig nästan lite tveksamhet. Kanske i alla fall ett ifrågasättande. VARFÖR vill du veta det här? Men istället kom svaret:

”Kaustik är frätande, så om du ska dö av det måste du få i dig en hel del. Om den mängden hälldes i kaffe skulle vemsomhelst rygga direkt, eftersom det skulle vara så starkt frätande att det sved i ögonen när en lyfte koppen. Om en dör, så tar det flera dagar. Väldigt få toxiner som gör att en faller död ned på plats, men saker som hämmar andningsmuskulaturen gör att en dör relativt fort och okladdigt, samt går att smyga ned i drycker.”

Jag ska inte återge den efterföljande diskussionen i detalj, för att behålla någon illusion om mig själv som den oskuldsfulla barnboksförfattaren, men i efterhand är det roligt att se vilka frågor jag tyckte att jag kunde ställa. När en författare är inne i bubblan är liksom ingenting konstigt. Inte ens ingående frågor om vilket är det mest splattriga (och lättillgängliga) sättet att ta livet av någon på.

Jag har tänkt på det en del sedan dess. Hur det blir när vi författare går så totalt upp i en fråga och vill veta allt om den. Hur konstigt det måste se ut för omvärlden. Och hur inne vi är i bubblan för att inse hur konstigt det är.

Ibland ser jag såna här frågor flimra förbi i olika författargrupper ”hur gör jag mig bäst av med ett lik”, ”hur lång tid tar det för en kropp att ruttna om den är ingjuten i betong” och tänker att det nog är ganska vettigt att vi omger oss med människor som fattar var den där besattheten kommer ifrån. Att det inte nödvändigtvis är en vilja att döda någon på riktigt, utan att kunna beskriva det trovärdigt. Vi är nog trots allt väldigt måna om att kunna porträttera vår verklighet, att göra den realistisk. Oavsett om det handlar om gestaltning eller … tja, blodiga sätt att ta livet av någon på.

Har du också exempel på udda frågor du ställt?

 

 

När det inte blir som du tänkt dig

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

Det sägs att livet är det som händer dig medan du är upptagen med att göra upp andra planer.

Om det är något jag lärt mig i år så är det att livet inte går att planera. Jag vet. Den vetskapen borde jag fått redan när jag fick barn. Innan det nya lilla livet anlände hade jag en väldigt tydlig bild av hur det skulle vara. Hur det skulle kännas, vad som skulle hända. Efteråt stod jag där och undrade hur sjutton jag kunde tänka så fel. Med det inte sagt att det blev sämre. Det blev bara annorlunda mot hur jag trodde.

Lite likadant känner jag inför debutantåret. Det som nu – faktiskt – börjar gå in på upploppet. Det har inte alls blivit som jag tänkt mig. Och det är svårt att gå in i någonting helt okänt och veta vilka förväntningar du borde ha. Vad som är rimligt. Just den där rimligheten krockar ofta med verkligheten. Återigen både på gott och på ont. Mycket har varit helt fantastiskt. Bara att få hålla min bok – min alldeles egna bok – i handen var magiskt. Det kändes precis som jag trodde att det skulle kännas. Lika underbart var det att få fira tillsammans med nära och kära på releasefesten. Och att få responsen från de som läst boken – och tyckt om den!
Men jag hade inte räknat med allt det extra arbetet, hur hårt jag skulle vara tvungen att kämpa, alltid med känslan av uppförsbacke, administrationen som höll på att knäcka mig. Väggen som rusade mot mig.

Jag har haft en hel del förväntningar på mig själv. Höga förväntningar. Det skulle inte bara bli en bok, utan två under året. Under sommaren skulle jag skriva uppföljaren till Snack. Så var planen.

Och sedan slog livet till. Sådär som det gör. Istället blev jag gravid.

Och livet tog med ens en helt annan väg.

Jag vet inte om ni testat på att skriva med bultande trötthet och ständigt illamående. Det är inget jag rekommenderar, för er som eventuellt blir lockade av beskrivningen. Det blir minst sagt svårare. Trots allt blev det ett utkast. Ett väldigt hafsigt och osammanhängande sådant. Ett shitty first draft, som en skrivarvän ganska kärleksfullt beskrev det. För trots allt finns det ett utkast. Det finns någonting att jobba vidare med. Förhoppningsvis. Men det beror såklart på vad som kommer hända under hösten, hur det kommer att kännas.

Grejen är att det inte alltid går att styra vad som händer. Och jag tror att det är en viktig lärdom att ta med sig, framför allt när det handlar om debutantåret. Förväntningarna kommer att vara många, och så höga. Många kommer att gå uppfyllelse, andra inte alls. Några kommer förändras helt på vägen. Du kommer att förändras helt på vägen. För det händer ju också andra saker. I det där stora pusslet som vi kallar livet. Saker som påverkar oss. Saker som får det som en gång var livsviktigt att verka litet, nästan obetydligt.

Jag tänker inte lika mycket på försäljningssiffror och att uppföljaren måste bli klar. Jag tänker på att räcka till för ännu en liten person. Att finnas där för de som behöver mig. Jag tänker på hur jag ska kunna behålla det kreativa, andningshålet, utan att det ska kännas som ett krav. Som något som stressar.

Förra föräldraledigheten var min mest kreativa och produktiva period någonsin, trots ett barn som roade sig med att vakna varje timme nätterna igenom. Kanske kommer det bli likadant nu. Eller så kommer jag inte kunna skriva ett ord.
Det enda jag vet är att det kommer förändras. Tiden som inte finns kommer att dyka upp igen. Någonstans längre fram. Ingenting är konstant, utom kanske just det, att allting förändras.
Jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig. Det enda jag förväntar mig är att det inte kommer att bli som jag tror.

Precis så som det här året har varit.

 

Är superhjältar rimliga?

GB_Karl_Modig_1Tänk dig att du en dag blir biten av radioaktiv spindel och kan klättra på väggar. Eller att du träffas av blixten och kan få folk att känna smärta. Eller att du en dag vaknar upp och kan höra andra människors tankar. Är då din första instinkt att gå ut och stoppa brott? När du har fått superkrafter, ska du verkligen leta efter bankrånare och kriminella?
Jag undrar helt enkelt: Är superhjältar rimliga?

Alltså, bortsett från själva krafterna och rimligheten i det, är det rimligt att en människa bestämmer sig för att försöka stoppa brott på egen hand?

 

Ursprungshistorier (också kallade Origin-stories) för superhjältar innehåller generellt sett två huvudingredienser som definierar superhjälten:
Ögonblicket då de får sina superkrafter: Peter Parker bits av en radioaktiv spindel.
Ögonblicket då de bestämmer sig för att bli superhjältar: Peter Parkers farbror mördas och säger de kända orden: ”With great power comes great responsibility”. Och sen bestämmer de sig för att klä ut sig i en (oftast) färgglad kostym och leta efter brott.

Det ligger såklart mer bakom deras beslut att klä ut sig och bli superhjältar. Batman klär ut sig till det han själv fruktar (fladdermöss) för att skrämma kriminella och på något sätt hämnas/ära sina föräldrars död. Spider-Man (Ja, det ska vara ett ”-”tecken.) har varit med i en wrestlingmatch i ett försök att tjäna ihop pengar och har därför gjort en hemmgjord kostym till det. När hans farbror blir dödad så tar Spider-Man på sig wrestlingkostymen och följer efter mördaren.

Så… känns det rimligt?
Nja, måste jag säga. I alla fall inte i textform såhär. Men i serietidningen eller filmen eller tv-serien så tycker jag nog oftast att det kan kännas rimligt. Men det kanske också är grejen med superhjältar, att det inte alltid måste vara rimligt.

Jag inser samtidigt som jag skriver detta att jag älskar superhjältar alldeles för mycket för att kunna svara på min egen fråga. I min bok försökte jag att göra idén om superhjältar rimlig. Vad skulle två ungdomar göra ifall de träffas av blixten och får superkrafter?
Förhoppningsvis känns i alla fall den superhjälte-historien rimlig.

Går Jesus på vatten eller finns ens Jesus?

GB_Karl_Modig_1Idag fortsätter jag att skriva om rimligheter och den här gången tänkte jag gå in på egna rimlighetsproblem som jag stött på i mitt skrivande.

Till er som inte läst min bok, Superkrafter – på gott och ont, så handlar den om två ungdomar som träffas av blixten och får superkrafter. Men bara i den där meningen finns ett rätt stort rimlighetsproblem: Hur inser man att man har fått superkrafter?

 

 

Efter att Oscar och Klara träffas av blixten så går de hem och lägger sig. Nästa dag runkar Oscar i sängen och lakanen börjar brinna. Klara bråkar med sin mamma och plötsligt börjar mamman att skrika och svimmar av smärta. Båda huvudkaraktärer förstår att något konstigt har hänt, men hur ska de förstå att de har fått superkrafter?

Välkomna till ”Går Jesus på vattnet eller finns ens Jesus?”-problemet. Formuleringen låter kanske konstig, men den representerar två olika världsbilder för karaktärerna i historien. Antingen så har människorna accepterat att Jesus finns och att han kan gå på vatten, eller så ifrågasätter människorna att Jesus ens existerar.

Och om jag översätter problemet till min superhjältevärld blir det såhär: ”Kan superhjältar flyga eller finns ens superhjältar?”. För om mina huvudkaraktärer tvekar på om det ens finns superhjältar, hur ska då Klara och Oscar kunna tro att deras (konstiga) engångshändelser betyder att de har superkrafter?

I min värld är superhjältar lite som Yeti, Bigfoot eller UFOn. Den genomsnittsliga människan tror inte på dom, men det finns grupper som skapat konstiga hemsidor och lägger upp suddiga videos där superhjältar flyger omkring. Jag löste ”Jesus”-problemet med att låta Oscar vara en av dessa människor.
Så när han och Klara träffas så är Oscar en ”Jesus kan gå på vattnet”-människa och Klara en ”Finns ens Jesus?”-människa. De fick diskutera fram och tillbaks tills dess att Oscar övertygat Klara om att de i alla fall måste testa om de har superkrafter eller inte. Och så löste jag det rimlighetsproblemet.

Vad tycker ni? Har ni några andra tankar kring hur man skulle kunna lösa liknande rimlighetsproblem? Har ni några tips på andra rimligheter jag ska skriva om i framtiden?

Rimligheter

GB_Karl_Modig_1I några veckor framöver tänkte jag skriva lite om det som är rimligt i historier och hur man håller sig inom det rimliga och varför det är viktigt.

Jag tänkte börja med att prata om slutet på tv-serien Springfloden, så du är nu varnad för spoilers.

Tv-serien handlar om olika människor som försöker ta reda på vem som mördat en ung kvinna. Och mycket av serien centrerar kring själva mordet och på sättet som hon mördats. Hon har nämligen grävts ned i en strand och dränkts av tidvattnet (Namnet på serien kommer från detta). Det här mordet är, tror jag, ett av skälen till tv-seriens dragningskraft. Ett så hemskt sätt att dö på, vad är det för galen mördare som gjort detta?

 

I sista avsnittet får vi veta att mördaren är en kvinna som blivit bedragen och att den mördade kvinnan hade besökt henne för att (ja, det gick framgick aldrig helt ordentligt vad den mördade kvinnan tänkte göra). Mördaren ville i alla fall ta reda på var hennes ex-man är. Helt rimligt, det skulle de flesta nog vilja veta.
MEN mördaren tycker att det bästa sättet att få den information ur den unga kvinnan är att knarka ned henne, bära ned henne till stranden och gräva ned henne i sanden. Läs igenom meningen igen. Känns det rimligt?

Det är helt förståeligt att mördaren blir arg. Och det hade kunnat vara förståeligt om mördaren hade begått mordet i ögonblicket, t.ex: slagit en sten mot tinningen.
MEN istället bestämmer sig mördaren för att gräva ned den här (förövrigt också gravida) kvinnan i sanden. Har du någonsin grävt någonting? Det är svinjobbigt. Det tar lång tid. Man hinner ifrågasätta vad man håller på med.
Det ska också tilläggas att mördaren fick hjälp av två knarkare. Dock verkade det som att ingen av dom var särskilt våldsbenägna.

Tänk dig att du tillsammans med två andra människor bär ned en människa till stranden (det är tungt och jobbigt att bära människor), och gräver en grop så djup att ni kan begrava denna människa. Det tar lång tid, ni får ont i ryggen, byter av varandra. Ingen av er har gjort något liknande förut, ni är inte mördare, ni är inte fanatiker. Ni är vanliga människor. Någon av er kommer att ifrågasätta vad ni håller på med.
Varför gör ni det här? För att få lite information? Är det här verkligen det smartaste sättet att göra det på?
Det är helt enkelt inte rimligt.

springfloden-jpg.jpg

Utmärkta skådespelare i huvudrollerna, Kjell Bergqvist och Julia Ragnarsson

 

Det är synd, för Springfloden var på många sätt väldigt  bra. Den var välskriven, intressanta karaktärer, bra skådespelare. Den hade andra problem med rimligheter (barn som slåss i burar, men det blir en annan gång). Men när avslöjandet om mordet kom så satt jag bara i soffan och skakade på huvudet.