Hej då, bloggen!

Att debutera som författare är verkligen omvälvande. Jag skrev mitt första inlägg på nyårsafton förra året, och nu kan jag nästan inte förstå att det inte har gått mer än ett år, för det är så mycket som har hunnit hända. Många lärdomar, erfarenheter och insikter – och jag hoppas att jag har lyckats förmedla åtminstone en del av dem här på bloggen.

Att få till ett inlägg varje vecka har inte alltid varit lätt. Vissa veckor har jag haft gott om tid på mig och hunnit redigera texterna ordentligt – andra gånger har jag kommit på det sent måndag kväll, och skrivit ihop något snabbare. Jag kan tänka mig att det har märkts av. En gång slog det mig klockan halv två på natten att jag hade glömt blogginlägget. Jag steg upp, slog igång datorn och skrev ihop och publicerade mitt inlägg på en kvart. Nu när jag går tillbaka och letar minns jag faktiskt inte ens vilket det var. En lärdom från bloggandet som jag tar med mig i mitt fortsatta skrivande, är i alla fall att en deadline innebär producerad text. Inte nödvändigtvis alltigenom skinande text, men alltid mer än ett blankt blad.

Vi fem har pratat ett tag om att året går mot sitt slut, inte minst eftersom det för oss har inneburit uppgiften att utse nästa års bloggare och förbereda överlämningen till dem. Ändå blev jag lite vemodig när jag läste Kristins inlägg igår, eftersom det först då blev tydligt att vi faktiskt avslutar vårt bloggår den här veckan. Gemenskapen med de andra bloggarna har helt klart varit en av de stora vinsterna med att blogga – så tack Kristin, Malin, Hanna och Daniel för att jag fick dela debutantåret med er, och för alla tankar ni har väckt hos mig vecka efter vecka!

Jag vill också önska 2021 års bloggare stort lycka till. Jag ser fram emot att fortsätta följa bloggen – och för egen del ska det ändå bli ganska skönt att kunna använda måndagskvällarna (ja, eller –nätterna då …) till annat. Skriva manus, till exempel.

Målet för 2021 är att skriva klart min tredje bok. Den som vill fortsätta att följa mig och mitt skrivande, hittar mig på instagram som saramolin_forfattare. Jag har också en blogg på min hemsida (saramolin.com) som jag inte har uppdaterat särskilt mycket det senaste året – men nu när jag inte har Debutantbloggsinlägg att skriva kan det hända att jag uppdaterar den egna bloggen emellanåt istället.

Till sist, ett stort tack till er läsare som har följt oss under året! Jag önskar er alla en god jul, ett gott nytt år all lycka med det egna skrivandet.

En pandemi och två boksläpp – mitt 2020

2020 har – med rätta – fått mycket skit. Det låter som om de flesta bara vill lämna det här året bakom sig och kasta sig in i nästa (inte för att allt lär förändras över tolvslaget…). När det gäller covid håller jag givetvis med. Jag kan knappt beskriva hur utled jag är på ord som distans, handsprit, avstånd, håll i och håll ut, och jag är garanterat inte den enda. Men när jag blickar tillbaka på året som gått, och när jag gör det i det forum som Debutantbloggen är, ser jag det i ett helt annat ljus. För 2020 är också året då jag debuterade och släppte två böcker.

I januari fick jag för första gången se och hålla i Som en öppen bok. Ett sådant där ögonblick som många (jag också) drömt om. I samma veva skrev jag på agentavtal med Norstedts Agency, efter att ha blivit kontaktad av dem. En annan rolig sak var att jag var på förlaget och signerade böcker som senare skickades ut som recensionsexemplar. Och, inte minst – jag gick på Kristins Stockholms-releasefest! Det var första (och, av ovan nämnda skäl, hittills enda) gången vi träffades. Jag tror och hoppas att vi – och resten av bloggänget, såklart – kommer att få tillfälle att ses fler gånger, under lika roliga omständigheter.

Feburari – månaden jag debuterade. Den här månaden var galen, på ett helt underbart vis. Releasefest på Akademibokhandeln med massor av gäster. Besök på Akademibokhandeln i Örebro tillsammans med Jenny Fagerlund, medverkan i P4 Stockholm, intervju med Lärarnas tidning och flera fina recensioner.

Mars – Två för mig väldigt stora händelser: Johan Anderblad tipsade om boken i Nyhetsmorgon och Lotta Olsson i DN. Sedan var pandemin ett faktum och allt stannade av.

April – Det blev helt klart att Som en öppen bok sålts till Tyskland! Och omslaget till En oönskad julklapp var vid det här laget helt klart. (Själva manuset var det däremot inte!)

Maj – Den här månaden tog jag tag i att fixa en hemsida. Eller, jag fick hjälp att göra det, och jag blev jättenöjd med resultatet. Den här månaden listade Göteborgs-Posten de bästa feelgoodböckerna, och Som en öppen bok fanns med som nummer tre. Overkligt! Dessutom fick jag respons från förläggaren på En oönskad julklapp, och gjorde en rejäl omskrivning.

Juni – Här drog den intensiva redigeringen tillsammans med redaktör igång. Jag satt en stor del av månaden och slet med redigeringsvända 1.

Juli bestod av redigeringsvända 2. Inte fullt lika intensiv, utan mer finlir. Under den här tiden stängde jag in mig i en ledig vrå av huset och lyssnade på julmusik medan jag jobbade med manuset.

Augusti kom, och det var äntligen dags för korr. Även om korrläsning är lite läskigt (rädslan för att missa saker), är det skönt att inte behöva vända upp och ner på hela manuset. Den här månaden hade jag också äran att delta på Feelgoodfestivalen i Printz Publishings regi. Istället för att äga rum i Mariefred, som planerat, blev den dock – som allt annat – digital. Kul ändå.

September – ja, vad hände här? Jag minns september som månaden då hoppet började spira så smått, och känslan av att vara på väg tillbaka till mer normala omständigheter märktes hos många. Sedan kom bakslaget med våg nummer två, vilken ju egentligen inte var oväntad. Skrivmässigt handlade den här månaden mest om att längta till, och våndas inför, boksläpp. September var också månaden då Bokmässan inte blev av. (Ja, det blev en digital variant, men ni vet vad jag menar).

Oktober – En minst sagt händelserik månad! En oönskad julklapp släpptes, och en vecka senare släpptes Som en öppen bok som pocket. Jag fick också veta att TT ville ha boken som vinterföljetong. En del recensioner började trilla in, men de flesta lät vänta på sig – inte så konstigt, med tanke på bokens jultema.

November – Följetongen drog igång i fler och fler tidningar, och recensionerna blev också fler.

December – Vid det här laget tycks de flesta ha välkomnat julen, det märks att det är många som läser. Jag får läsarreaktioner varje dag, och jag tar inte en enda av dem för given. Ja, och så skriver jag på nytt manus! Jag är väldigt förtjust i det, men jag vet ännu ingenting om dess framtid. Jag hoppas att jag, under mitt gästinlägg i slutet av nästa år, kan berätta att det blev – eller i alla fall kommer att bli – en bok.

Men innan dess hörs vi nästa vecka, då det är dags för mitt sista (!!) inlägg för året. Är det något jag har glömt att ta upp? Hör gärna av er om ni har frågor eller önskemål om något jag ska skriva om! Antingen via bloggen, eller enklast på instagram (saramolin_forfattare).

Boken som följetong

En rolig sak som jag inte har berättat om här på bloggen, är att En oönskad julklapp går som TT:s vinterföljetong! I höstas fick jag ett mejl från pressavdelningen på förlaget, som meddelade att TT ville göra följetong av boken, och ganska snart därefter blev allt klart.

En journalist ringde mig för att göra en telefonintervju, och jag fick besök av en fotograf som fotade mig ute på vår altan och framför samfällighetens garagelängor. Efter intervjun fick jag utkastet av intervjun skickad till mig, så att jag kunde läsa igenom och komma med synpunkter. Bilderna såg jag inte alls förrän de gick i tryck i tidningen. Inte långt efter intervjun och fotograferingen var allt klart, och jag fick se det färdiga resultatet när följetongen drog igång i Örnsköldsviks Allehanda. En helsida med intervju och bild, och så första delen av boken på en annan sida. Helt surrealistiskt, i den mest positiva bemärkelse.

Jag vet inte exakt hur många tidningar som har tagit in följetongen, men en hel del! Förlaget har skickat pressklipp med utdrag från några olika tidningar, och vänner, bekanta och släktingar hör av sig och meddelar att de har sett den i sin tidning. Det känns fantastiskt kul att boken får så stor spridning, och jag är verkligen hedrad att TT valde just min bok att ha som följetong.

Vi har pratat en del om drömmar på bloggen. Jag har en tendens att undvika att formulera drömmar, ens för mig själv, kanske för att jag inte vill bli besviken. Kristins inlägg igår antydde liknande tankegångar, och jag tror att det är en ganska vanlig hållning – att inte ha för stora förhoppningar. Med tanke på hur tuff den här branschen är, är det kanske sunt. Och det här med följetong är definitivt ingenting som jag har haft som mål – men det handlar lika mycket om att jag inte ens har tänkt tanken att det är något som skulle kunna hända. Som debutant räknar man inte riktigt med sådant – åtminstone inte jag. Det är en sådan ofattbar lycka i sig att få en bok utgiven, att varje framgång är en bonus.

Därmed inte sagt att det inte ligger mycket slit bakom. Det gör det väl alltid bakom en bok? Så mycket tid, vånda, uppförsbackar, tvivel, väntan och refuseringar. Stel nacke och mosigt, tankspritt huvud. Slitande av hår och dödande av darlings. Omöjliga omskrivningar och sega skrivsvackor. Med det i åtanke får man passa på att fira ordentligt när sådana här saker händer! Eller när boken har sålt i över 20000 ex – GRATTIS, Kristin! Det är helt sanslöst mycket för en debutbok! (Säger jag, utan att vara någon som helst expert på området).

En extra rolig skrivdag (och om att uppskatta det man tidigare tagit för givet)

Tisdag betyder skrivdag. Inga lektioner, inga ämneslagsmöten, inga bedömningar av andras texter, inga elever som knackar på dörren och säger hej, ska vi göra något viktigt på lektionen idag? (Nej, vi ska som vanligt bara hänga gubbe). (Inte för att hänga gubbe inte kan vara viktigt – för nyanlända kan det vara en bra träning i uttal av vokaler, t.ex. – men nu kommer jag bort från ämnet här). Skrivdag, alltså. Men det roliga är att jag idag faktiskt har ett par andra, författarrelaterade saker inplanerade utöver själva skrivandet.

Klockan elva har jag en telefonintervju inbokad! Det är inte jag som ska bli intervjuad – det rör sig istället om research. Min syster har förmedlat kontakten till en kvinna som jag ska få fråga om saker som rör hennes arbete. Trots att jag är inne på tredje boken nu, är det första gången som jag ringer till en person jag inte känner i researchsyfte. Jag har förberett frågor och känner mig, trots en lätt telefonrädsla, väldigt peppad!

I eftermiddag händer något annat kul – jag ska träffa två bibliotekarier och en bokbloggare och spela in ett boksamtal! När allt annat är inställt känns det som en stor ynnest med något sådant. Ingen publik på plats, förstås, bara vi fyra (med avstånd och handsprit och allt naturligtvis), men ändå – vi ska prata böcker! Och efteråt kommer samtalet att kunna ses av alla som vill och orkar se ännu en digital inspelning.

Mycket kan man säga om den här pandemin, men den har åtminstone lärt oss att uppskatta saker på ett nytt sätt, eller vad säger ni? Till och med lektioner kan man uppskatta mer efter att ha varit utan dem (eller ja, haft dem på distans) under flera månader. Inte på hela terminen har någon knackat och frågat om man behöver komma på lektionen (och tro mig, det var ingen ovanlig fråga innan dess).

Ett råmanus blir till

Jag är helt inne i skrivandet av mitt tredje manus (jag vågar inte säga bok, för om det vet jag inget än), och min digitala mapp för sagda manus fylls på med nya dokument hela tiden. Att få ihop ett helt manus är verkligen ett projekt, det är inte bara att öppna ett dokument och skriva ner hela rasket. Inte för mig, åtminstone.

Förutom att skriva består arbetet med manuset nu mest av att tänka, planera, skissa på dramaturgin och researcha. Någon kanske minns att research togs upp som ett av mina fokusområden under utvecklingssamtalet jag hade med mig själv, och jag har redan många fler krokar utkastade i researchsyfte, än vad jag har haft med något av de andra manusen. Tidigare har jag allra mest vänt mig till närstående, men nu har jag en hel rad personer att fråga om olika saker. Yrkesrelaterade frågor och en hel del om språk och kultur.

De dokument som jag hittills har liggande i manus 3-mappen, är förutom själva råmanuset:

  • Synopsis, version 1 (det som har gått iväg till förläggaren)
  • Synopsis, egen version (jag ändrar kontinuerligt)
  • Ett dokument kallat ”scener”, med lösa anteckningar av scener, dialoger och händelser som jag vet att jag förmodligen vill ha med någonstans, än så länge oklart var.
  • Kapitelöversikt med tidsangivelser för att hålla koll på dagar och veckor
  • Ett dramaturgi-dokument där jag väldigt skissartat har skrivit hur jag tänker mig storyn i akter och vändpunkter. Det här dokumentet återvänder jag gärna till för att få inspiration – att läsa det är som att tänka manuset som en film, och på sätt och vis säger det mig mer än vad det mer utförliga synopset (synopsiset?) gör.
  • Ett dokument där jag har samlat bilder på hur huvudkaraktärens lägenhet ser ut.
  • Ett dokument som en av mina hjälpsamma källor har skrivit ihop, med värdefulla upplysningar om huvudkaraktärens yrke.
  • Två ytterligare researchdokument, ett där jag har sammanställt info från sådant jag googlat om en viss företeelse, och ett som jag fyller på löpande efter att ha ställt frågor till hjälpsamma elever och kollegor.

Nu när jag skriver det här inlägget inser jag att det kan kvala in som det mest intetsägande i bloggens historia, men det fina med bloggen är ju också att det kommer nya inlägg varje dag – och Malin har säkert något mindre sövande att bjuda på imorgon. 🙂 Själv ska jag hänga kvar i min röriga mapp och försöka omvandla idéer och nya kunskaper till den berättelse jag ser framför mig.

Om recensioner, del 2: Älta lagom

I våras skrev jag om recensioner, och om hur jag efter debuten gick in i en manisk period av recensionsfixering. Nu har jag släppt ännu en bok, och jag tänkte att det är dags för en ett andra inlägg i ämnet. Boken har fått jättefin respons, men det är klart att det alltid finns de som inte gillar. Eftersom jag har förstått att jag inte är ensam om att påverkas mer av negativa kommentarer än positiva (det är väl helt enkelt väldigt mänskligt?), utgörs dagens inlägg av en samling knep. Här kommer fem tips till dig som också tenderar att älta dåliga recensioner lite för mycket:

  1. Titta igenom listan nedan. Kan du komma på en bok som faller alla dessa kategorier av läsare i smaken?

* De som gillar action och cliffhangers

* De som uppskattar det lågmälda, outtalade

* De som vill ha verklighetstrogna berättelser

* De som är ute efter fantasispäckade historier, gärna med övernaturliga inslag

* De som tycker om ett brett persongalleri

* De som har svårt att hålla isär många karaktärer

* De som bara vill ha lyckliga slut

* De som tycker att lyckliga slut är tråkiga

* De som vill ha mörka berättelser

* De som läser för att fly det mörka och tunga

* De som föredrar historiska romaner

* De som vill ha nutida samtidsskildringar

Ja, ni fattar, jag kan fortsätta länge. Kommer ni på någon? Inte? Då är det kanske inte så konstigt att inte heller din bok gör det. Den är helt enkelt i gott sällskap, bland alla världens övriga böcker.

2. Har du fått en dålig recension? Grattis, då har du nått ut! För så länge du inte har elaka vänner eller familjemedlemmar, är det sannolikt någon utanför din närmaste krets som har läst och recenserat. Även läsare som inte vet vem du är har valt att läsa din bok. Var glad åt det istället!

3. Titta på någon av de riktigt stora. Läckberg, Guillou, Sarenbrant, Schulman. Läs några recensioner från vanliga läsare, och du kommer att hitta sågningar, en del förmodligen ganska elaka också. Det är såklart inget att glädjas åt, men det är ett tydligt tecken på att du inte är ensam! Även bästsäljarna får dåliga recensioner (skillnaden är kanske att de inte ens läser dem?).

4. Det är skillnad på en välskriven, genomtänkt recension och ett omdöme som ryms i bara några få ord. Har en recensent i en tidning hittat något att anmärka på i din bok? Kanske är det något att fundera på när du skriver nästa bok, något du kan bli hjälpt av? Eller så är det inte det, du bestämmer. Men att någon skriver ”dålig” på Storytel säger ingenting om vad läsaren inte gillade. Och om ”recensenten” inte har lagt mer än två sekunder på att formulera sitt omdöme, då kanske du inte ska lägga så mycket mer än det på att fundera över det?

5. Glöm för allt i världen inte den fina återkopplingen du får! Tänk på de läsare som gillar boken och väntar på nästa. Skriv med dem i åtanke!

Skriva på dagtid

Idag har jag skrivdag! Tisdagar och fredagar är jag ledig från lärarjobbet. Det här är det andra läsåret jag jobbar halvtid, och fortfarande är det en enorm lyx att få de där hela, sammanhängande skrivdagarna. Efter att ha skrivit en hel bok (debuten) på små lediga stunder här och där, är det underbart att få skriva i lugn och ro, på dagtid.

Det är på dagen jag jobbar som bäst. Visserligen är jag extremt morgontrött, och stiger aldrig upp tidigare än jag absolut måste (vilket oftast ändå är relativt tidigt eftersom jag har barn som ska till skolan och … ja, ett jobb att gå till tre dagar i veckan), men när jag väl är uppe och igång har jag min mest produktiva stund på dygnet. Som kvällsmänniska är jag gärna vaken ganska sent, men särskilt bra på att skriva så dags är jag inte. Kanske har det att göra med att hjärnan liksom har gjort sitt under dagen, och går in i något slags viloläge på kvällarna.

Jag läste nyligen någonstans att man inte ska starta dagen med att läsa och svara på mejl, just av den anledningen att det är den mest värdefulla tiden under arbetsdagen. De där mejlen som ska betas av klarar man säkert av även med en småmosig hjärna, och det är bättre att fokusera på det som är mer krävande under de där gyllene timmarna.

Själv kan jag bli betydligt bättre på det här. När jag sätter mig vid datorn börjar jag alltför ofta med att få undan småsaker som jag har på att göra-listan. Skickar mejl, gör administrativa saker, företagsrelaterade saker och annat som jag liksom vill få ur vägen för att helt kunna koncentrera mig på manuset – med resultatet att det hinner bli lunchdags innan jag har börjat skriva. Bättre då att göra en kom ihåg-lista att beta av under eftermiddagen, och ge manuset det bästa av ens tid.

När det här inlägget är postat ska jag alltså dyka in i manuset, och stanna där i några timmar. Allt krafs runtomkring kommer jag att hinna med senare.

Lättnaden

Någon gång har jag tänkt att det nog skulle kännas lättare att släppa den andra boken. Att den stora nervositeten och ängsligheten inte skulle vara fullt lika grotesk som vid debuten. I själva verket måste jag nog säga att det är precis tvärtom, och jag har hört flera författare säga samma sak: Nervositeten växer för varje boksläpp.

Till viss del beror det på att många som läser andra boken har den första att jämföra med – och de är inte precis likadana, förstås. Båda mina böcker hör till samma genre, de innehåller till stor del liknande teman, och de är båda skrivna med min berättarröst. Men exakt samma stil är det kanske inte. Tonen är nog lite allvarligare i den andra boken, tempot lite långsammare. Boktemat finns inte där, och inte heller skolvärlden.

I andra boken skildrar jag sjukhusvärlden, och det är också en sak som jag har varit (är) nervös för: att vårdpersonal ska läsa. Idag fick jag respons från en läsare som själv jobbar inom vården, och när hon skrev att hon tyckte att jag ”verkligen fångat känslan i vården”, var lättnaden enorm. Visst har jag låtit annan vårdpersonal läsa innan, men det har varit personer i min närhet, och det är ändå en annan sak när alla kan läsa och tycka till.

Några andra recensioner har börjat dyka upp, och för varje positivt omdöme jag läser andas jag ut lite till. Jag gillar ju min berättelse jättemycket, men man blir otroligt blind för sin egen text efter att ha jobbat intensivt med den i flera omgångar, och när boken till slut gick till tryck hade jag ingen aning om hur den skulle uppfattas. Därför är det magiskt att få höra att andra personer roas och berörs av det jag skrivit.

Jaja, visst. Jag räknar med negativa omdömen också, men just nu är jag bara väldigt, väldigt glad, lättad och tacksam.

Skriva under press (NaNoWriMo light?)

November är NaNoWriMo-månad – det vill säga National Novel Writing Month. Under hela månaden sitter massor av människor i olika länder med samma mål: att få ihop 50000 ord på 30 dagar. Själv har jag aldrig deltagit, och jag tror helt ärligt att min typ av skrivprocess inte är så lämpad för det tempo som krävs för att lyckas. I perioder går skrivandet väldigt långsamt, och då kanske jag istället ägnar mig åt att researcha, fundera och låta tankarna mogna. Så måste det nog få vara ibland, tänker jag – särskilt efter en intensiv period med många deadlines.

Men saken är också den, att hur mycket jag än intalar mig det där – att det måste få ta tid, att jag inte kan tvinga fram det – finns det också en lat sida i mig som gärna slappar till om jag får chansen. Jag behöver deadlines och delmål att förhålla mig till, annars drar jag ut på det mycket längre än jag egentligen behöver. Jag kan ta bloggen som exempel. Ganska många veckor har jag satt mig ner måndag kväll för att skriva ihop något – oinspirerad, trött och utan idéer. Men de gångerna har det inte varit ett alternativ att skjuta på det och vänta på att jag ska känna mig piggare och mer kreativ, för då hade tisdagarna varit tomma på inlägg. Bara att gilla läget och få ur sig något, alltså. Och i de allra flesta fall har saker och ting faktiskt fallit på plats när jag väl har kommit igång. Någonstans ifrån kommer en idé, inte sällan en som legat i bakhuvudet men som jag avfärdat som alltför krånglig/tidskrävande, och så försvinner jag in i skrivandet tills jag har mitt inlägg. Det här är mitt fyrtiofjärde inlägg, tror jag, och utan deadlines hade det ärligt talat inte blivit så många.

Alltså – jag behöver lite press. Kanske inte så mycket press som 50000 på 30 dagar, men jag funderar på att göra mig ett eget litet NaNoWriMo och försöka få ihop åtminstone 25000 ord under november månad. Förra året tajmade NaNoWriMo dåligt för mig eftersom jag höll på med redigering då, men nu behöver jag verkligen få fart på mitt nya manus. Ju mer jag tänker på det, desto mer sugen blir jag. Om du också blir nyfiken på att testa, sök upp NaNoWriMos sida så kan du få en massa skrivkompanjoner på kuppen! Eller så hakar du på min lightversion, så kan vi peppa varandra mot 25000 ord.

Frågan om alltings syfte

Mer än en gång har jag hört skrivrådet som går ut på att allt man skriver, varje scen i ens berättelse, ska ha ett syfte. Det kan formuleras på olika sätt – det behövs en konflikt, något som för berättelsen framåt, något som bränner. Ni är nog många fler som har hört det rådet, i någon form. Man behöver inte ens ha gått en skrivkurs för det, utan man kan snappa upp det i artiklar/bloggar/tidningar om skrivande, eller på olika digitala forum för skrivande personer.

Förra veckan svarade vi på frågan vad vi skulle vilja utveckla som författare – och även i mitt eget inlägg några dagar tidigare skrev jag om research som ett av mina förbättringsområden. Men jag har också kommit att fundera alltmer på detta – att jag behöver hitta en sund balans när det gäller att förhålla mig till nyss nämnda råd. Jag behöver våga bre ut mig, låta min text ta plats och bli lite långrandig.

För vi kan hårdra det där rådet. Skala bort allt krimskrams runtomkring – detaljerade miljöbeskrivningar, dialoger som inte är tillräckligt pang på rödbetan, för utförliga inre monologer, kanske några sidohistorier, en och annan bikaraktär – tills det inte återstår mycket mer än själva fabeln. Okej, jag fattar att det inte är vad som avses. Visst fyller miljöbeskrivningar en funktion, till och med de lite mer detaljerade (eller?). Men i mitt fall kan det här ibland skapa en alltför snabb framåtrörelse i manuset. När jag har redigerat mina manus har jag flera gånger fått fördjupa, bygga ut, förankra storyn och karaktärerna i en bakgrund. Och en hypotes jag har är att jag har hoppat över det där under råmanusfasen eftersom jag hör en röst i mitt huvud som påminner mig om att allt måste ha ett syfte, att vartenda ord ska driva berättelsen framåt.

När jag nu har startat upp nästa manus, försöker jag att värja mig mot den där rösten och invända att en långsam scen visst kan vara läsvärd, att det är okej att stanna upp och dra ut på saker, att det kan vara intressant nog ändå. Jag läste nyligen ut Marian Keyes Vara vuxen. En 600 sidor lång roman som lätt hade kunnat vara minst 100 sidor kortare – ändå uppskattade jag varje sida. Som läsare sitter jag alltså inte och somnar om jag inte upplever att precis varenda scen för handlingen framåt tillräckligt snabbt (så länge det jag läser ändå på något sätt är fängslande/vackert/intressant/tankeväckande förstås), så jag borde kunna släppa den tanken även när jag skriver (det bygger i och för sig på att jag litar på min egen förmåga att skriva fängslande/vackert/intressant/tankeväckande, och det känner jag ju sannerligen inte alltid att jag gör. Kanske är det det som är problemet).

För övrigt kanske alla skrivråd inte är för alla. Vissa behöver höra en viss typ av skrivråd, och andra en annan. I det här fallet kanske man ska rikta rådet mer till, säg, Tolkien och Proust..? Jaja, jag vet att de har sina stilar och är älskade och upphöjda, men visst skulle de kunna skala ner sina texter pyttelite utan att det gjorde så hemskt mycket? Eller svor jag precis i kyrkan nu?

Utvecklingssamtal för författare

Den senaste tiden har jag suttit på utvecklingssamtal med mina barn. Ett stort fokus under dessa samtal är att hitta mål att sätta upp och försöka jobba mot. Det verkar finnas en allmänt accepterad uppfattning om att vi alltid vill eller ska vara på väg någonstans. Mitt äldsta barn hade förberett sig noga och satte som mål att bli bättre på division och att skriva faktatexter. Mellanbarnet hade svårare att komma på egna mål, men hans ömma moder kom lyckligtvis till undsättning (du kanske kan ha som mål att äta mer grönsaker? *försiktig blick på läraren* Är det okej att ha som mål? *ignorera blick från sonen*)

Häromveckan hade jag medarbetarsamtal på jobbet, och sådana samtal fungerar ju på ungefär samma sätt, med tillägget att man med fördel ska försöka visa hur duktig och framåt man är som sätter upp så genomtänkta och utmanande mål för sig själv. Nu råkade mitt samtal äga rum samma dag som boken släpptes – det vill säga en dag när jag svävade fram i en lyckobubbla och inte för mitt liv kunde hitta något att anmärka på i min arbetssituation. Jag är bara så glad, sade jag. Det är så perfekt att få jobba halvtid här och skriva på halvtid. Mål? Nja, jag är verkligen helnöjd som det är.

Men nu när jag har börjat skriva på nästa bok, kanske det vore på sin plats att ha ett litet medarbetarsamtal med mig själv? För när det gäller skrivandet finns det ändå saker jag skulle vilja utvecklas i och lära mig mer om: research, närmare bestämt.

När jag skrev Som en öppen bok grävde jag precis där jag stod. Jag skrev om lärarlivet och skolvärlden, som är min egen verklighet. Visst gjorde jag en del research ändå, men det var begränsat till relativt små saker som ofta kunde googlas fram.

En oönskad julklapp handlar om en sjuksköterska, och när jag skrev den tog jag ett steg bort från mig själv – men även den gången gjorde jag det ganska bekvämt för mig, eftersom min man, min mamma, min syster och flera av mina vänner är sjuksköterskor. Det krävde efterforskningar såklart, men jag hade mina källor på nära håll. Dessutom handlade det inte enbart om min egen bekvämlighet, utan om att alla små inblickar i sjukvården jag samlat på mig under årens lopp låg där och pockade på uppmärksamhet. Mer än en gång när jag hört någon av sjuksköterskorna i mitt liv berätta något, har jag tänkt att det där vill jag skriva om. Sådär som man gör.

Huvudpersonen i min andra bok har bott och jobbat i Tanzania – där jag också har bott en period i mitt liv. Lathet och ovilja att researcha? Nja, jag får i och för sig medge att jag är en person som gärna väljer den enkla och bekväma vägen, men även här berodde det framförallt på att det fanns intryck och tankar som jag ville omvandla till en berättelse.

Nu då? Manus tre är alltså på gång så smått, och nu har jag tagit ännu ett kliv bort från min egen grop. Även denna gång har jag i och för sig låtit huvudkaraktären ha samma yrke som en person i min närhet, men det är ett område som jag inte alls har så mycket insyn i från start som jag hade förra gången. Det är ett riktigt spännande område som jag gärna vill utforska, och än så länge känns det faktiskt enbart roligt med den research som ligger framför mig. Det finns flera saker som jag kommer att researcha under skrivandets gång, och det känns så kul att få träda in i den här rollen – förbereda intervjufrågor, boka in researchträffar och så vidare. En ny, rolig utmaning och samtidigt ett led i att ta mitt skrivande på allvar.

Långsamt och lekfullt skrivande

Ojojoj, vad snabbt du skriver! Utbrister folk när jag berättar att min andra bok släpps på torsdag (!!). Men det gör jag ju inte. Skriver snabbt, alltså. Att jag släpper två böcker på ett år beror helt enkelt på de långsamma processerna i förlagsvärlden, inte på min oerhörda produktivitet. Som de flesta utgivna och aspirerande författare vet, innebär det mycket väntan att leta förlag till sitt manus. Under tiden jag väntade på svar från förlag angående Som en öppen bok, hann jag skriva en hel del på En oönskad julklapp.

Sanningen är att jag skriver rätt långsamt, jag tror att jag har varit inne på det förut (det här är mitt fyrtioförsta inlägg eller något, så ni får förlåta mig om jag börjar upprepa mig!). Jag tilltalas av tanken på att sätta upp delmål vad gäller antal ord och så vidare, det känns så härligt greppbart och överskådligt. Då och då sätter jag upp sådana mål, och känner mig peppad och motiverad bara av tanken på att målet finns där. Men när det kommer till kritan lyckas jag faktiskt sällan nå de djärva mål jag sätter upp. Vill inte gärna klämma ur mig ord bara för ordklämmandets skull. Visserligen kan man inte sitta i all oändlighet och vänta på Den Stora Inspirationen, för då blir det inte mycket gjort – men lite känsla behöver det ändå finnas, tycker jag. Dessutom sitter jag gärna och pillar lite för mycket med det rent språkliga även på ett tidigt stadium (dumt egentligen, eftersom mycket ändå riskerar att ryka under redigeringen).

Nu är jag hur som helst på gång med manus tre. Det går inte fort (särskilt inte nu när jag har boksläppet att tänka på), men det går framåt, och framförallt är det väldigt roligt att få skriva nytt igen. Att få jobba med förläggare och redaktör är en ynnest, och jag är fantastiskt tacksam över att jag har fått göra det med mina böcker. Men det är något speciellt med råmanustiden, då det bara är jag och manuset. Visst, de där blanka sidorna kan vara skräckinjagande och ibland tar det tvärstopp. Men det är ändå något lustfyllt med att vara i den där bubblan då ingen annan lägger sig i. Tids nog måste andra släppas in såklart, men just nu behöver jag inte tänka på mer än att få ihop min berättelse och lära känna mina karaktärer ordentligt. Det är den fasen i skrivprocessen som allra mest liknar det man gjorde som barn när man lekte med t.ex. barbiedockor. Var det inte lite samma sak? Hitta på namn och personligheter åt dem och låta dem samspela med varandra. Malin har skrivit om det tidigare, om skrivandet som en lek för vuxna, och jag håller verkligen med.

Jag stannade i och för sig inte vid barbiedockorna. Även gosedjur, plastdinosaurier, Sylvanian family-djur och studsbollar (japp!) tilldelades identiteter. Jag klippte ut papperskaniner, sydde tygkatter och virkade ormar som fick namn och blev kompisar och familjemedlemmar. Och nu gör jag ungefär samma sak, fast med ord. Den där lekfullheten tror jag är viktig att hålla fast vid medan det ännu bara är jag och manuset. Som sagt, det kommer en tid då det är dags att sluta leka och bjuda in andra att tycka till, men än är det långt dit. Än så länge är det bara jag och min fantasi. Jag tror att jag kanske försöker att skriva under på vad Ifiyenia och Kristin precis har skrivit om, fast med andra ord – att skrivandet i grunden är något vi gör för vår egen skull.

Based on a true story

Annas och Kristins inlägg om hur mycket som måste stämma med verkligheten i historiska romaner, fick mig att tänka på samma fråga – hur troget verkligheten måste det vara? – även i nutidsromaner. Även om jag inte skriver berättelser som utspelar sig på fyrtiotalet, kan jag instämma i resonemanget att känslan/den språkliga spänsten/berättelsens driv måste vara viktigare än att precis allt stämmer överens med verkligheten. Om vi nu pratar fiktion, vill säga.

På jobbet har jag precis läst Jonas Hassen Khemiris utmärkta Jag ringer mina bröder med en elevgrupp. Under läsningens gång har vi fått tillfälle att diskutera var gränsen mellan fakta och fiktion går, hur samhällsutvecklingen påverkar litteraturen och vice versa, och intertextualitet, alltså hur texter samspelar med varandra. Romanen utgår från en krönika som författaren skrev strax efter bombattentatet i Stockholm 2010. 2013 blev berättelsen dramatiserad, och senare publicerades i en annan tidning krönikan ”Jag ringer mina systrar”, en pastisch på Hassen Khemiris krönika (vilket gav oss tillfälle att även diskutera skillnaden mellan plagiat och pastisch).

Ibland skämtas det om begreppet ”based on a true story”, att det används väldigt lättvindigt och att det inte behöver betyda mer än att författaren har blivit lite inspirerad av en verklig händelse och sedan gjort något helt annat av den. Några tydliga ramar för när och hur begreppet får användas vet jag inte heller om det finns. Och med en väldigt bred tolkning av begreppet går väl det mesta som någon gång skrivits in därunder?

För visst inspireras vi av verkliga livet. Utan intryck finns det väl knappast något att uttrycka, och texter uppstår inte ur tomma intet. De är resultatet av människor vi mött, känslor vi haft, saker vi sett, och inte minst, texter vi läst.

Vart jag vill komma? Ja, det är högst oklart, får jag nog erkänna. Jag tog avstamp i Annas och Kristins inlägg och hamnade någon helt annanstans, men även det är väl någon form av samspel texter emellan. Kanske vill jag mest förmedla en fascination för hur fiktionen kan vara så nära verkligheten, och på samma gång inte behöva vara den trogen. Den är som ett samtal om verkligheten, inte en exakt beskrivning av den. (Blir jag bara flummigare för varje vecka? Jag tror bestämt det.)

Pitchplågan

Först av allt: stort GRATTIS till Daniel! Idag är ingen vanlig dag, för det är Nästan Friends´ födelsedag!

Så till mitt ämne för dagen, pitchplågan. Det här med att pitcha sin bok är vi flera som har tagit upp på bloggen (bland andra Karl och Jannice). Det är ju så SVÅRT. Pitcher kan finnas i flera varianter – jag antar att baksidestexten kan klassas som en lite längre pitch, medan många också framhåller den så kallade hisspitchen som betydelsefull. Det vill säga, den versionen som är så kortfattad att du ska kunna dra den under en hissfärd. Sedan finns det pitcher med en mer personlig knorr, och en sådan sitter jag och filar på nu – följebrev till recensionsexemplaren av En oönskad julklapp. Texten bör förstås handla om boken på något sätt, men det bör ju inte vara precis samma som baksidestexten eftersom den ju medföljer i utskicket. Ett brev är ju i regel lite personligare än så, det finns en mottagare och en avsändare, och jag behöver därför komma på hur jag ska kombinera bokpitch med personlig ton … utan att det liknar baksidestexten för mycket.

För någon som sysslar med att skriva böcker borde det kanske inte vara någon konst? Plocka ut kärnan och formulera den på ett lite piffigt och lockande sätt. Men det är det verkligen, det är jätteJÄTTEsvårt. Jag har funderat en hel del på vad det beror på, och jag tror att det åtminstone delvis kan bero på att när man beskriver eller pitchar en bok, behöver man på samma gång göra sig till en uttolkare av den. En läsare. Och då blir det genast subjektivt, för det finns ju lika många läsupplevelser som det finns läsare. Vad den ena läser som en berättelse om sorg och saknad, läser en annan som en skildring av kampen mellan ont och gott. I bästa fall finns det flera lager i en roman, många olika komponenter som kan vara mer eller mindre framträdande för olika läsare. Så vad ska man välja att lyfta fram i en kortfattad pitch? Har jag tolkningsföreträde för att det är jag som har skrivit boken? Jag vet faktiskt inte – jag har ju min egen syn på boken, förstås, men i samma stund som boken släpps och andra börjar läsa kommer det att finnas många fler tolkningar. Många fler sätt att sammanfatta bokens kärna.

En del tar förläggaren eller någon annan till hjälp för att skriva baksidestext. Det kan jag verkligen förstå. Förläggarna är proffs, och de ser boken med en blick som författaren nästan inte kan ha efter att ha varit insyltad i manuset under så lång tid. Men jag har skrivit mina baksidestexter (förläggaren putsade till den senaste lite). Delvis för att det ju ändå är roligt med utmaningar, men också för att det trots allt är min bok och jag kommer att få prata om den i olika sammanhang. Jag kan inte gärna putta fram min förläggare att svara på frågor varje gång någon undrar vad boken handlar om (nu får jag det att låta som att det kommer att hända massor av gånger, men ja, det är ju förhoppningen).

Så jag ska få ihop det där brevet, sedan ska jag värka fram en hisspitch. Men jag längtar efter att få se  hur andra läsare beskriver min bok. Inte bara för att få veta om de gillar boken eller inte, utan för att få veta vilken kärna de har hittat, vad som gjorde avtryck och vad som inte fastnade eller funkade. Jag är med andra ord spänd på att få höra från andra människor vad min bok handlar om.

När karaktärerna får liv

Foto: Kajsa Göransson

Ibland berättar skrivande människor om hur deras karaktärer börjar leva sina egna liv. Plötsligt är det inte författaren som styr vad som händer, utan karaktärerna har blivit så levande att de tar berättelsen i egna händer och för den i riktningar som författaren inte haft en tanke på. Jag har tidigare varit lite skeptisk när jag hört sådana historier. Visst, ny inspiration föds väl ju mer tid man lägger på manuset, men det är väl ändå från författaren själv som texten kommer? Någon beskrev det till och med som att hen inte hade någon makt över manuset alls, utan såg sig bara som den som knackade ner orden som behövde berättas, ord i en redan färdig berättelse som liksom bara … kom. För mig låter det som om man ser sig själv som en förmedlare av en helig skrift, och det är inte så jag ser på mina berättelser. Det är mina berättelser, och jag är högst delaktig i att skapa dem.

Men (som ni kanske har förstått vid det här laget gillar jag att inleda meningar med men), jag har ändå börjat förstå vad de där personerna menar. Litegrann. Inte om den-heliga-skrift-tillblivelsen, men det här med att karaktärerna börjar leva egna liv. Ju mer jag lär känna mina karaktärer, desto större utrymme får de att påverka berättelsen. Karaktärerna agerar, reagerar och kommunicerar, och hur de gör det blir ibland tydligt först när jag skriver det. Ibland upptäcker jag att de inte beter sig precis i linje med det jag har planerat, och ofta är det i de stunderna som skrivandet är absolut roligast.

Jag har nyligen börjat skriva på mitt tredje manus, efter en ganska lång period av tänkande, idéutvecklande och antecknande. Det är nu när jag är igång och skriver som karaktärerna börjar få liv. Visst har jag en bild av dem redan innan (även om jag inte hör till de författare som skriver långa listor med karaktärernas utseende, bakgrund och karaktärsdrag), men det är faktiskt först under själva skrivandet som jag lär känna dem på riktigt. Eller, i vissa fall, under redigeringen.

Karaktärerna är det jag tycker är allra roligast med skrivandet. Jag är ingen val-fantast (som i den dramaturgiska valen). Jag har i och för sig en tanke om dramaturgin när jag skriver, men det är karaktärerna och deras utveckling och relationer som är min motor. Att nu få starta upp med ett helt nytt gäng, är hur kul som helst! Och just den här gången ser jag extra mycket fram emot att få umgås med och lära känna mina nya karaktärer, kanske för att det var så längesedan jag skrev nytt. (En oönskad julklapp, som kommer ut i oktober, skrev jag en stor del av redan innan jag fick avtal för Som en öppen bok – så det har hunnit gå lång tid!).

Så idag, när jag är ledig från lärarjobbet och har en hel skrivdag, ska jag kasta mig ut med mitt nya gäng. En som jag beundrar, en som jag skulle vilja våga vara lite mera som, en som skrämmer mig, en som jag relaterar väldigt mycket till och en som jag redan är hopplöst förälskad i. Bland andra. Vi får väl se hur lång tid det tar innan de börjar ta makten över manuset.