En pandemi och två boksläpp – mitt 2020

2020 har – med rätta – fått mycket skit. Det låter som om de flesta bara vill lämna det här året bakom sig och kasta sig in i nästa (inte för att allt lär förändras över tolvslaget…). När det gäller covid håller jag givetvis med. Jag kan knappt beskriva hur utled jag är på ord som distans, handsprit, avstånd, håll i och håll ut, och jag är garanterat inte den enda. Men när jag blickar tillbaka på året som gått, och när jag gör det i det forum som Debutantbloggen är, ser jag det i ett helt annat ljus. För 2020 är också året då jag debuterade och släppte två böcker.

I januari fick jag för första gången se och hålla i Som en öppen bok. Ett sådant där ögonblick som många (jag också) drömt om. I samma veva skrev jag på agentavtal med Norstedts Agency, efter att ha blivit kontaktad av dem. En annan rolig sak var att jag var på förlaget och signerade böcker som senare skickades ut som recensionsexemplar. Och, inte minst – jag gick på Kristins Stockholms-releasefest! Det var första (och, av ovan nämnda skäl, hittills enda) gången vi träffades. Jag tror och hoppas att vi – och resten av bloggänget, såklart – kommer att få tillfälle att ses fler gånger, under lika roliga omständigheter.

Feburari – månaden jag debuterade. Den här månaden var galen, på ett helt underbart vis. Releasefest på Akademibokhandeln med massor av gäster. Besök på Akademibokhandeln i Örebro tillsammans med Jenny Fagerlund, medverkan i P4 Stockholm, intervju med Lärarnas tidning och flera fina recensioner.

Mars – Två för mig väldigt stora händelser: Johan Anderblad tipsade om boken i Nyhetsmorgon och Lotta Olsson i DN. Sedan var pandemin ett faktum och allt stannade av.

April – Det blev helt klart att Som en öppen bok sålts till Tyskland! Och omslaget till En oönskad julklapp var vid det här laget helt klart. (Själva manuset var det däremot inte!)

Maj – Den här månaden tog jag tag i att fixa en hemsida. Eller, jag fick hjälp att göra det, och jag blev jättenöjd med resultatet. Den här månaden listade Göteborgs-Posten de bästa feelgoodböckerna, och Som en öppen bok fanns med som nummer tre. Overkligt! Dessutom fick jag respons från förläggaren på En oönskad julklapp, och gjorde en rejäl omskrivning.

Juni – Här drog den intensiva redigeringen tillsammans med redaktör igång. Jag satt en stor del av månaden och slet med redigeringsvända 1.

Juli bestod av redigeringsvända 2. Inte fullt lika intensiv, utan mer finlir. Under den här tiden stängde jag in mig i en ledig vrå av huset och lyssnade på julmusik medan jag jobbade med manuset.

Augusti kom, och det var äntligen dags för korr. Även om korrläsning är lite läskigt (rädslan för att missa saker), är det skönt att inte behöva vända upp och ner på hela manuset. Den här månaden hade jag också äran att delta på Feelgoodfestivalen i Printz Publishings regi. Istället för att äga rum i Mariefred, som planerat, blev den dock – som allt annat – digital. Kul ändå.

September – ja, vad hände här? Jag minns september som månaden då hoppet började spira så smått, och känslan av att vara på väg tillbaka till mer normala omständigheter märktes hos många. Sedan kom bakslaget med våg nummer två, vilken ju egentligen inte var oväntad. Skrivmässigt handlade den här månaden mest om att längta till, och våndas inför, boksläpp. September var också månaden då Bokmässan inte blev av. (Ja, det blev en digital variant, men ni vet vad jag menar).

Oktober – En minst sagt händelserik månad! En oönskad julklapp släpptes, och en vecka senare släpptes Som en öppen bok som pocket. Jag fick också veta att TT ville ha boken som vinterföljetong. En del recensioner började trilla in, men de flesta lät vänta på sig – inte så konstigt, med tanke på bokens jultema.

November – Följetongen drog igång i fler och fler tidningar, och recensionerna blev också fler.

December – Vid det här laget tycks de flesta ha välkomnat julen, det märks att det är många som läser. Jag får läsarreaktioner varje dag, och jag tar inte en enda av dem för given. Ja, och så skriver jag på nytt manus! Jag är väldigt förtjust i det, men jag vet ännu ingenting om dess framtid. Jag hoppas att jag, under mitt gästinlägg i slutet av nästa år, kan berätta att det blev – eller i alla fall kommer att bli – en bok.

Men innan dess hörs vi nästa vecka, då det är dags för mitt sista (!!) inlägg för året. Är det något jag har glömt att ta upp? Hör gärna av er om ni har frågor eller önskemål om något jag ska skriva om! Antingen via bloggen, eller enklast på instagram (saramolin_forfattare).

Boken som följetong

En rolig sak som jag inte har berättat om här på bloggen, är att En oönskad julklapp går som TT:s vinterföljetong! I höstas fick jag ett mejl från pressavdelningen på förlaget, som meddelade att TT ville göra följetong av boken, och ganska snart därefter blev allt klart.

En journalist ringde mig för att göra en telefonintervju, och jag fick besök av en fotograf som fotade mig ute på vår altan och framför samfällighetens garagelängor. Efter intervjun fick jag utkastet av intervjun skickad till mig, så att jag kunde läsa igenom och komma med synpunkter. Bilderna såg jag inte alls förrän de gick i tryck i tidningen. Inte långt efter intervjun och fotograferingen var allt klart, och jag fick se det färdiga resultatet när följetongen drog igång i Örnsköldsviks Allehanda. En helsida med intervju och bild, och så första delen av boken på en annan sida. Helt surrealistiskt, i den mest positiva bemärkelse.

Jag vet inte exakt hur många tidningar som har tagit in följetongen, men en hel del! Förlaget har skickat pressklipp med utdrag från några olika tidningar, och vänner, bekanta och släktingar hör av sig och meddelar att de har sett den i sin tidning. Det känns fantastiskt kul att boken får så stor spridning, och jag är verkligen hedrad att TT valde just min bok att ha som följetong.

Vi har pratat en del om drömmar på bloggen. Jag har en tendens att undvika att formulera drömmar, ens för mig själv, kanske för att jag inte vill bli besviken. Kristins inlägg igår antydde liknande tankegångar, och jag tror att det är en ganska vanlig hållning – att inte ha för stora förhoppningar. Med tanke på hur tuff den här branschen är, är det kanske sunt. Och det här med följetong är definitivt ingenting som jag har haft som mål – men det handlar lika mycket om att jag inte ens har tänkt tanken att det är något som skulle kunna hända. Som debutant räknar man inte riktigt med sådant – åtminstone inte jag. Det är en sådan ofattbar lycka i sig att få en bok utgiven, att varje framgång är en bonus.

Därmed inte sagt att det inte ligger mycket slit bakom. Det gör det väl alltid bakom en bok? Så mycket tid, vånda, uppförsbackar, tvivel, väntan och refuseringar. Stel nacke och mosigt, tankspritt huvud. Slitande av hår och dödande av darlings. Omöjliga omskrivningar och sega skrivsvackor. Med det i åtanke får man passa på att fira ordentligt när sådana här saker händer! Eller när boken har sålt i över 20000 ex – GRATTIS, Kristin! Det är helt sanslöst mycket för en debutbok! (Säger jag, utan att vara någon som helst expert på området).

Lättnaden

Någon gång har jag tänkt att det nog skulle kännas lättare att släppa den andra boken. Att den stora nervositeten och ängsligheten inte skulle vara fullt lika grotesk som vid debuten. I själva verket måste jag nog säga att det är precis tvärtom, och jag har hört flera författare säga samma sak: Nervositeten växer för varje boksläpp.

Till viss del beror det på att många som läser andra boken har den första att jämföra med – och de är inte precis likadana, förstås. Båda mina böcker hör till samma genre, de innehåller till stor del liknande teman, och de är båda skrivna med min berättarröst. Men exakt samma stil är det kanske inte. Tonen är nog lite allvarligare i den andra boken, tempot lite långsammare. Boktemat finns inte där, och inte heller skolvärlden.

I andra boken skildrar jag sjukhusvärlden, och det är också en sak som jag har varit (är) nervös för: att vårdpersonal ska läsa. Idag fick jag respons från en läsare som själv jobbar inom vården, och när hon skrev att hon tyckte att jag ”verkligen fångat känslan i vården”, var lättnaden enorm. Visst har jag låtit annan vårdpersonal läsa innan, men det har varit personer i min närhet, och det är ändå en annan sak när alla kan läsa och tycka till.

Några andra recensioner har börjat dyka upp, och för varje positivt omdöme jag läser andas jag ut lite till. Jag gillar ju min berättelse jättemycket, men man blir otroligt blind för sin egen text efter att ha jobbat intensivt med den i flera omgångar, och när boken till slut gick till tryck hade jag ingen aning om hur den skulle uppfattas. Därför är det magiskt att få höra att andra personer roas och berörs av det jag skrivit.

Jaja, visst. Jag räknar med negativa omdömen också, men just nu är jag bara väldigt, väldigt glad, lättad och tacksam.

Långsamt och lekfullt skrivande

Ojojoj, vad snabbt du skriver! Utbrister folk när jag berättar att min andra bok släpps på torsdag (!!). Men det gör jag ju inte. Skriver snabbt, alltså. Att jag släpper två böcker på ett år beror helt enkelt på de långsamma processerna i förlagsvärlden, inte på min oerhörda produktivitet. Som de flesta utgivna och aspirerande författare vet, innebär det mycket väntan att leta förlag till sitt manus. Under tiden jag väntade på svar från förlag angående Som en öppen bok, hann jag skriva en hel del på En oönskad julklapp.

Sanningen är att jag skriver rätt långsamt, jag tror att jag har varit inne på det förut (det här är mitt fyrtioförsta inlägg eller något, så ni får förlåta mig om jag börjar upprepa mig!). Jag tilltalas av tanken på att sätta upp delmål vad gäller antal ord och så vidare, det känns så härligt greppbart och överskådligt. Då och då sätter jag upp sådana mål, och känner mig peppad och motiverad bara av tanken på att målet finns där. Men när det kommer till kritan lyckas jag faktiskt sällan nå de djärva mål jag sätter upp. Vill inte gärna klämma ur mig ord bara för ordklämmandets skull. Visserligen kan man inte sitta i all oändlighet och vänta på Den Stora Inspirationen, för då blir det inte mycket gjort – men lite känsla behöver det ändå finnas, tycker jag. Dessutom sitter jag gärna och pillar lite för mycket med det rent språkliga även på ett tidigt stadium (dumt egentligen, eftersom mycket ändå riskerar att ryka under redigeringen).

Nu är jag hur som helst på gång med manus tre. Det går inte fort (särskilt inte nu när jag har boksläppet att tänka på), men det går framåt, och framförallt är det väldigt roligt att få skriva nytt igen. Att få jobba med förläggare och redaktör är en ynnest, och jag är fantastiskt tacksam över att jag har fått göra det med mina böcker. Men det är något speciellt med råmanustiden, då det bara är jag och manuset. Visst, de där blanka sidorna kan vara skräckinjagande och ibland tar det tvärstopp. Men det är ändå något lustfyllt med att vara i den där bubblan då ingen annan lägger sig i. Tids nog måste andra släppas in såklart, men just nu behöver jag inte tänka på mer än att få ihop min berättelse och lära känna mina karaktärer ordentligt. Det är den fasen i skrivprocessen som allra mest liknar det man gjorde som barn när man lekte med t.ex. barbiedockor. Var det inte lite samma sak? Hitta på namn och personligheter åt dem och låta dem samspela med varandra. Malin har skrivit om det tidigare, om skrivandet som en lek för vuxna, och jag håller verkligen med.

Jag stannade i och för sig inte vid barbiedockorna. Även gosedjur, plastdinosaurier, Sylvanian family-djur och studsbollar (japp!) tilldelades identiteter. Jag klippte ut papperskaniner, sydde tygkatter och virkade ormar som fick namn och blev kompisar och familjemedlemmar. Och nu gör jag ungefär samma sak, fast med ord. Den där lekfullheten tror jag är viktig att hålla fast vid medan det ännu bara är jag och manuset. Som sagt, det kommer en tid då det är dags att sluta leka och bjuda in andra att tycka till, men än är det långt dit. Än så länge är det bara jag och min fantasi. Jag tror att jag kanske försöker att skriva under på vad Ifiyenia och Kristin precis har skrivit om, fast med andra ord – att skrivandet i grunden är något vi gör för vår egen skull.

Pitchplågan

Först av allt: stort GRATTIS till Daniel! Idag är ingen vanlig dag, för det är Nästan Friends´ födelsedag!

Så till mitt ämne för dagen, pitchplågan. Det här med att pitcha sin bok är vi flera som har tagit upp på bloggen (bland andra Karl och Jannice). Det är ju så SVÅRT. Pitcher kan finnas i flera varianter – jag antar att baksidestexten kan klassas som en lite längre pitch, medan många också framhåller den så kallade hisspitchen som betydelsefull. Det vill säga, den versionen som är så kortfattad att du ska kunna dra den under en hissfärd. Sedan finns det pitcher med en mer personlig knorr, och en sådan sitter jag och filar på nu – följebrev till recensionsexemplaren av En oönskad julklapp. Texten bör förstås handla om boken på något sätt, men det bör ju inte vara precis samma som baksidestexten eftersom den ju medföljer i utskicket. Ett brev är ju i regel lite personligare än så, det finns en mottagare och en avsändare, och jag behöver därför komma på hur jag ska kombinera bokpitch med personlig ton … utan att det liknar baksidestexten för mycket.

För någon som sysslar med att skriva böcker borde det kanske inte vara någon konst? Plocka ut kärnan och formulera den på ett lite piffigt och lockande sätt. Men det är det verkligen, det är jätteJÄTTEsvårt. Jag har funderat en hel del på vad det beror på, och jag tror att det åtminstone delvis kan bero på att när man beskriver eller pitchar en bok, behöver man på samma gång göra sig till en uttolkare av den. En läsare. Och då blir det genast subjektivt, för det finns ju lika många läsupplevelser som det finns läsare. Vad den ena läser som en berättelse om sorg och saknad, läser en annan som en skildring av kampen mellan ont och gott. I bästa fall finns det flera lager i en roman, många olika komponenter som kan vara mer eller mindre framträdande för olika läsare. Så vad ska man välja att lyfta fram i en kortfattad pitch? Har jag tolkningsföreträde för att det är jag som har skrivit boken? Jag vet faktiskt inte – jag har ju min egen syn på boken, förstås, men i samma stund som boken släpps och andra börjar läsa kommer det att finnas många fler tolkningar. Många fler sätt att sammanfatta bokens kärna.

En del tar förläggaren eller någon annan till hjälp för att skriva baksidestext. Det kan jag verkligen förstå. Förläggarna är proffs, och de ser boken med en blick som författaren nästan inte kan ha efter att ha varit insyltad i manuset under så lång tid. Men jag har skrivit mina baksidestexter (förläggaren putsade till den senaste lite). Delvis för att det ju ändå är roligt med utmaningar, men också för att det trots allt är min bok och jag kommer att få prata om den i olika sammanhang. Jag kan inte gärna putta fram min förläggare att svara på frågor varje gång någon undrar vad boken handlar om (nu får jag det att låta som att det kommer att hända massor av gånger, men ja, det är ju förhoppningen).

Så jag ska få ihop det där brevet, sedan ska jag värka fram en hisspitch. Men jag längtar efter att få se  hur andra läsare beskriver min bok. Inte bara för att få veta om de gillar boken eller inte, utan för att få veta vilken kärna de har hittat, vad som gjorde avtryck och vad som inte fastnade eller funkade. Jag är med andra ord spänd på att få höra från andra människor vad min bok handlar om.

De sista besluten

zsfuzzg

I uppstarten av ett manus går skrivandet ganska långsamt för mig, och jag har hört flera som säger samma sak. I det skedet är det så många val som behöver göras. Vad heter karaktärerna? Var bor de? Hur gamla är de? Vad har de för sysselsättning? Och givetvis allt som hör till själva händelseförloppet. Research, kanske. Dessutom tar det ett tag att hitta tonen, tycker jag. Även om man har sin egen ton som författare, har berättelsen på något vis sin ton också. Egentligen tycker jag att det är först efter att ha skrivit hela råmanuset (det där shitty första utkastet) som det börjar sätta sig.

Nu är jag i andra änden av skrivprocessen. Jag ska just skicka tillbaka manuset till redaktören efter andra redigeringsomgången (andra mellan henne och mig, vill säga – jag har redigerat det fler gånger innan hon blev inkopplad). Sedan väntar sättning och korrläsning. Det är alltså nu jag fortfarande har chans att ändra på saker, och det sätter igång tankeverksamheten på nytt. Små idéer som ställer mig inför nya val. Köra på den nya idén, eller låta det vara som det är? Det handlar alltså bara om detaljer, men ändå, känslan av slutgiltighet får mig att fundera fler varv än jag hade gjort under råmanusskrivandet.

Hur som helst, snart går boken till tryck, och det är nog bra att det finns en deadline att förhålla sig till. Om det inte hade funnits, hade jag nog kunnat hålla på hur länge som helst. För det finns alltid saker som skulle kunna ändras, olika valmöjligheter och kanske någon ny idé att ta i beaktande. Någon gång måste man sätta punkt och tänka att det har blivit så bra som det kunnat.

Nästa fas för min del? Ja, då väntar alltså korrskräcken, som jag kände igen så väl i Daniels senaste inlägg. Men först ska jag vara ledig några dagar. Planen är avkoppling, återhämtning och häng med familjen, men jag blir inte förvånad om nästa manus gör sig påmint under tiden. Kanske bäst att ha ett anteckningsblock tillhands i alla fall.

Att skriva en bok flera gånger

zsfuzzg

Äntligen har manuset gått iväg till redaktören (och förläggaren, för att hon ska få säga sitt eftersom det har hänt mycket under den senaste omskrivningen). Nu har jag suttit så mycket med texten, dagarna i ända och hela kvällarna, att den står mig upp i halsen och jag har inte längre en aning om hur det har blivit – jag kan bara hoppas att det jag gjort har blivit till det bättre.

”Men igår sade du ju att du tyckte att det kändes som att det blev bra?” sade min man förvirrat idag.

”Ja, precis. IGÅR, ja.”

För det går ju liksom en kvart i taget ibland. En kvarts eufori, en kvarts tandagnisslan.

Det jag har lärt mig av redigeringen (både av den här boken och debuten), är att det tar några gånger att skriva fram berättelsen. Det första utkastet är verkligen bara ett första utkast – när jag sedan ska göra en omskrivning, börjar jag på nytt. Ny kapitelöversikt, ny plan, nytt dokument. En del av det redan skrivna kan förstås platsa i den nya versionen, men mycket ändras, kastas om eller lämnas därhän, medan nytt kommer till. Det känns som om jag kommer närmare och närmare berättelsens kärna för varje omskrivning i alla fall, och jag hoppas att det är något positivt.

Det jag i själva verket gör under alla de där omskrivningarna, är att lära känna karaktärerna bättre. Flera av kommentarerna jag fått har rört just karaktärernas handlande, bakgrund osv. (Varför gör hon så? Hur tänker hon nu? Vad får henne att säga det?). När jag påbörjar ett nytt manus har jag sällan precis allt om karaktärerna klart för mig. Det hade antagligen underlättat, men jag vet ärligt talat inte om det hade gått? Jag tror att jag behöver hela den här processen för att förstå mig på dem ordentligt. Visst skulle jag kunna vara noggrannare med att fylla i karaktärsbeskrivningar innan, men dels har jag sällan ro till det, och dels känns det mest som att man sitter och fyller i ögonfärg och andra attribut som ändå inte kan besvara de där frågorna man så småningom får…

Nu ser jag fram emot ett par veckors ledighet innan manuset (och domen…) kommer från redaktören. Under tiden ska jag passa på att läsa! Och såklart semestra eller hemestra eller vad det nu kallas, och hitta på roliga saker med familjen. Och inte minst ska jag se till att få lite välbehövlig distans till manuset, så att jag samlar på mig lite ny energi till nästa redigeringsvända.

Hoppas att ni har det bra i sommarvärmen!

Andraboksångest

zsfuzzg

Jag har hört och läst många som berättat om den förlamande andraboksångesten. Själv trodde jag att jag var hyfsat klar med min andra bok (som man gör innan förlaget har fått läsa…). Och visst, stommen finns ju där. Men jag gör ganska stora saker under den här redigeringsomgången, sådant som berör mycket av manuset och gör att jag behöver skriva en hel del nytt. Det gör också att jag stryker mycket, men jag kan säga att jag är way past kill your darlings-ångest nu. Jag stryker och stryker och sörjer inte särskilt mycket det som försvinner. Det finns liksom inte tid att sitta och gråta över spilld mjölk. Stadiet nu är istället kommer-jag-att-få-ihop-en-vettig-andra-bok-ångest.

Att jag inte är den enda som har upplevt den känslan är en tröst. Helst skulle jag vilja sätta mig och googla efter berättelser och reflektioner från andra som har slitit med andra boken, men ironiskt nog har jag ju liksom inte tid med det. Jag har en deadline och ett manus som ska levereras om två veckor, och då funkar det inte att sitta här och vältra sig i oroskänslor kring om de som gillade Som en öppen bok kommer att gråta när de läser den nya för att den inte alls är samma sak. Men det finns något konstigt samband där; ju mer jag har att göra, desto närmare har jag till att prokrastinera. Jag kan sätta mig och googla på vilka konstigheter som helst, medan manuset ligger där som ett enda trassel. Det är väl kanske någon sorts försvarsmekanism. Fly istället för fäkta.

Ja, puh. Längre inlägg blir det som sagt efter deadline den 22 juni, men jag slänger in omslaget på nämnda bok två här, för att fylla ut lite. Känns bra att åtminstone utsidan kommer att vara fin!

fqdbnvt

Rapport från redigeringsbubblan

zsfuzzg

The first draft of anything is shit, lär Ernest Hemingway ha sagt. Jag kan göra ett tillägg där, nämligen att även the second och third draft till stor del is shit. Men nu är ännu en ny version av manuset i vardande, och jag håller tummarna för att det tar sig.

Redigeringen är alltså i full gång. Det är mycket som ska göras, eftersom en hel del av feedbacken jag fått handlar om huvudpersonens framtoning. Hon framstår inte som särskilt trevlig, helt enkelt. Det behöver en karaktär i och för sig inte göra, men det här är ingen Ove-typ eller avdankad-kommissarie-typ, utan det beror på en miss i mitt sätt att porträttera henne. Jag måste få läsaren att förstå varför hon kanske är lite kantig ibland, och jag måste få in fler reflektioner som visar hur hon fungerar och förhåller sig till saker. I arbetet med det här har jag behövt gräva i hennes bakgrund och erfarenheter, så redigeringsjobbet har hittills mest bestått av tankearbete. Nu har bilden av huvudkaraktären klarnat, och jag har löst en del knutar. Jag tror verkligen att den nya versionen kommer att bli mycket bättre än den förra. Om jag lyckas ro det i land, vill säga, för det återstår att skriva ihop allt igen.

Rent praktiskt har jag börjat med att sätta ihop en ny kapitelöversikt, för att få överblick. Den är inte hundraprocentigt vattentät, allt finns inte med och en del saker som inte längre är aktuella står nog kvar. Men den är tillräckligt tydlig för ändamålet, det vill säga att ge mig något att hålla mig i under skrivandet, klippandet och klistrandet.

Jag har också gjort en planering för hur mycket jag behöver hinna med varje dag. Deadline är den 22 juni – då ska manuset till redaktör. Jag kommer att behöva jobba en hel del och utnyttja varje dag fram till dess, men jag hoppas att det ska gå. Fördelen med att intensivjobba på det här sättet är att startsträckan ofta blir kortare – när jag sätter mig ner vid manuset har jag redan allt färskt i minnet, jag befinner mig redan i den världen. På kvällarna är det manuset jag tänker på innan jag somnar, och när jag grejar med disken så… ja, ni fattar. Kanske inte helt hälsosamt på lång sikt, men faktiskt ganska kul under begränsade perioder.

Efter deadline blir det kanske lite längre blogginlägg igen… hoppas att ni alla får en bra dag!

 

Bättre kan du!

zsfuzzg

Jag befinner mig för närvarande i en kritisk fas av skrivprocessen. Jag har fått respons från förläggaren. Massor av kommentarer, om allt från huvudkaraktärens personlighetsdrag och utveckling till bristande trovärdighet i enskilda, korta händelser. Nu är det alltså upp till mig att göra något av detta innan manuset ska vandra vidare till redaktören.

Jag vet inte hur ni reagerar på konstruktiv kritik, men jag är inte bättre än att jag ägnade den första halvtimmen åt att tycka synd om mig själv (och till viss del även om förläggaren, som skrivit avtal med mig utan att veta hur misslyckad jag tydligen är som författare). Ni vet, man har sytt ihop någonting, lagt ner timmar och tankar på det, och känt både glädje och stolthet när det gått iväg till mottagaren. Och så visar det sig att det finns en hel del kvar att göra.

Det borde förstås inte vara någon nyhet. Självklart finns det mycket kvar att göra efter att ett proffs har gått igenom det. Och faktiskt tog jag mig ganska snabbt upp ur offergropen jag till en början kröp ihop i, och fokuserar nu istället på det fantastiska i att få jobba ihop med en erfaren förläggare, som delar mitt mål: Inte att jag ska bli mallig och få känna mig som en komplett skribent, utan att boken ska bli så bra som möjligt innan den når läsarna i oktober. Det är stor skillnad på att mellan raderna på kommentarerna läsa ”vad dålig du är” och ”bättre kan du!”. Det senare får mig att kavla upp ärmarna.

Så, del ett avklarad – att släppa prestigen och acceptera det jobb som återstår, anta utmaningen. Del två blir att reda ut kommentarerna och sortera upp dem efter:

  • Större saker som påverkar väsentliga delar av manuset. Det här är sådant som rör karaktärernas bakgrund, egenskaper, mål osv. Här kan jag inte börja punkta upp en att göra-lista på stört, utan måste låta tankar och idéer ta form i lugn och ro. Typiskt sådant som ofta görs under promenader och joggingturer.
  • Mindre saker som handlar om trovärdighet, logiska luckor, otydlighet. Här handlar det mest om att justera, bara göra, det kräver inte direkt några långa promenaders tankearbete, och det bär inte heller emot att ändra eftersom det är för perifera saker för att vara darlings.
  • Vissa saker har kanske inte gått fram tillräckligt tydligt, och om det är sådant som jag vet hör till berättelsen, och som jag inte vill göra avkall på, då måste jag göra det på ett annat sätt så att jag faktiskt når fram till läsaren.

Det är en bitterljuv känsla – att inse att förläggaren har rätt och ana den bättre version av boken som finns bortom nästa redigeringsvända, men också vilket arbete som ligger framför. Men det är inte direkt läge att ge upp nu. Nej, nu är det full fart framåt. Rapport lär följa nästa vecka.