En pandemi och två boksläpp – mitt 2020

2020 har – med rätta – fått mycket skit. Det låter som om de flesta bara vill lämna det här året bakom sig och kasta sig in i nästa (inte för att allt lär förändras över tolvslaget…). När det gäller covid håller jag givetvis med. Jag kan knappt beskriva hur utled jag är på ord som distans, handsprit, avstånd, håll i och håll ut, och jag är garanterat inte den enda. Men när jag blickar tillbaka på året som gått, och när jag gör det i det forum som Debutantbloggen är, ser jag det i ett helt annat ljus. För 2020 är också året då jag debuterade och släppte två böcker.

I januari fick jag för första gången se och hålla i Som en öppen bok. Ett sådant där ögonblick som många (jag också) drömt om. I samma veva skrev jag på agentavtal med Norstedts Agency, efter att ha blivit kontaktad av dem. En annan rolig sak var att jag var på förlaget och signerade böcker som senare skickades ut som recensionsexemplar. Och, inte minst – jag gick på Kristins Stockholms-releasefest! Det var första (och, av ovan nämnda skäl, hittills enda) gången vi träffades. Jag tror och hoppas att vi – och resten av bloggänget, såklart – kommer att få tillfälle att ses fler gånger, under lika roliga omständigheter.

Feburari – månaden jag debuterade. Den här månaden var galen, på ett helt underbart vis. Releasefest på Akademibokhandeln med massor av gäster. Besök på Akademibokhandeln i Örebro tillsammans med Jenny Fagerlund, medverkan i P4 Stockholm, intervju med Lärarnas tidning och flera fina recensioner.

Mars – Två för mig väldigt stora händelser: Johan Anderblad tipsade om boken i Nyhetsmorgon och Lotta Olsson i DN. Sedan var pandemin ett faktum och allt stannade av.

April – Det blev helt klart att Som en öppen bok sålts till Tyskland! Och omslaget till En oönskad julklapp var vid det här laget helt klart. (Själva manuset var det däremot inte!)

Maj – Den här månaden tog jag tag i att fixa en hemsida. Eller, jag fick hjälp att göra det, och jag blev jättenöjd med resultatet. Den här månaden listade Göteborgs-Posten de bästa feelgoodböckerna, och Som en öppen bok fanns med som nummer tre. Overkligt! Dessutom fick jag respons från förläggaren på En oönskad julklapp, och gjorde en rejäl omskrivning.

Juni – Här drog den intensiva redigeringen tillsammans med redaktör igång. Jag satt en stor del av månaden och slet med redigeringsvända 1.

Juli bestod av redigeringsvända 2. Inte fullt lika intensiv, utan mer finlir. Under den här tiden stängde jag in mig i en ledig vrå av huset och lyssnade på julmusik medan jag jobbade med manuset.

Augusti kom, och det var äntligen dags för korr. Även om korrläsning är lite läskigt (rädslan för att missa saker), är det skönt att inte behöva vända upp och ner på hela manuset. Den här månaden hade jag också äran att delta på Feelgoodfestivalen i Printz Publishings regi. Istället för att äga rum i Mariefred, som planerat, blev den dock – som allt annat – digital. Kul ändå.

September – ja, vad hände här? Jag minns september som månaden då hoppet började spira så smått, och känslan av att vara på väg tillbaka till mer normala omständigheter märktes hos många. Sedan kom bakslaget med våg nummer två, vilken ju egentligen inte var oväntad. Skrivmässigt handlade den här månaden mest om att längta till, och våndas inför, boksläpp. September var också månaden då Bokmässan inte blev av. (Ja, det blev en digital variant, men ni vet vad jag menar).

Oktober – En minst sagt händelserik månad! En oönskad julklapp släpptes, och en vecka senare släpptes Som en öppen bok som pocket. Jag fick också veta att TT ville ha boken som vinterföljetong. En del recensioner började trilla in, men de flesta lät vänta på sig – inte så konstigt, med tanke på bokens jultema.

November – Följetongen drog igång i fler och fler tidningar, och recensionerna blev också fler.

December – Vid det här laget tycks de flesta ha välkomnat julen, det märks att det är många som läser. Jag får läsarreaktioner varje dag, och jag tar inte en enda av dem för given. Ja, och så skriver jag på nytt manus! Jag är väldigt förtjust i det, men jag vet ännu ingenting om dess framtid. Jag hoppas att jag, under mitt gästinlägg i slutet av nästa år, kan berätta att det blev – eller i alla fall kommer att bli – en bok.

Men innan dess hörs vi nästa vecka, då det är dags för mitt sista (!!) inlägg för året. Är det något jag har glömt att ta upp? Hör gärna av er om ni har frågor eller önskemål om något jag ska skriva om! Antingen via bloggen, eller enklast på instagram (saramolin_forfattare).

Att vänta en bok

zsfuzzg

Många kallar skämtsamt sina böcker för sina ”bebisar”. Även om jag inte på något sätt vill jämställa min bok med mina barn (det tror jag inte att någon gör), kan jag ändå se en del paralleller mellan att vänta barn och att vänta bok.

Första trimestern utmärks för många av morgonillamående och trötthet, men vad mer? Hemlighetsmakeriet! Det finns de som tidigt basunerar ut en graviditet, på samma sätt som en del skrivande människor är modiga nog att berätta för världen att de har en bok på gång. Men en stor del drar sig för att berätta under den där första tiden, när allt känns nytt och osäkert och ingen ändå inte kan se på dig vad som händer.

Andra trimestern, den period av graviditeten man ska se till att njuta av, fick jag höra. Ta vara på tiden då illamåendet i bästa fall gett med sig, kulan är lagom stor och du fortfarande kan ta på dig strumporna. Och visst, är det inte en ganska trevlig känsla att ha kommit så pass långt i manuset att du inser att det faktiskt är på väg att bli något, samtidigt som du ännu inte har hunnit tröttna på det?

Tredje trimestern, du är stor som ett hus och hela sängen skakar när du försöker vända dig i sängen på nätterna. Det här är den fasen när man känner sig väldigt färdig med havandeskapet och bara vill få ut bebisen. Jämförbart med skrivandet? För mig, absolut. Och jag tror att det är fler än jag som under slutfasen av ett manus helst bara vill att allt ska vara färdigt.

Och så omgivningens frågor under tiden. Du lär dig snabbt vilka frågor som är att vänta, och övar snabbt in dina standardsvar. Vet ni om det ska bli en pojke eller en flicka? (Nej) Oj vilken stor mage, är du SÄKER på att det inte är tvillingar? (Ja) / Vad handlar den om? (Öh…) Åh, så du tänker bli nya Läckberg, hahaha! (Eh…) Och så frågan som är densamma oavsett vad det är du väntar: När kommer den? (Äntligen en fråga som kan besvaras med något så tydligt som ett datum)

Ja… här någonstans slutar liknelsen tror jag, för en förlossning är trots allt något helt annat än en bokrelease. 🙂 Men den är ute, den sitter inte längre ihop med dig, och det är dags för omvärlden att få möta den. Och nu börjar istället en tillvaro där du lägger ner väldigt mycket tid på att förvissa dig om hur det går för det lilla livet.

 

Tusen historier, ett hus

zsfuzzg

Foto: Kajsa Göransson

För drygt två år sedan skrev Helena Hedlund (vars fantastiska Kerstin-böcker nu har blivit tre till antalet – läs!) det här inlägget. Det handlar om vilka bilder vi skapar i vårt huvud när vi läser. Hur ser miljöerna ut för just oss? För även om miljöer kan skissas upp olika i olika berättelser, så handlar det ofta om just skisser. Vissa mer specifika än andra, men det är sällan jag läser en bok där författaren beskriver hela planlösningen på karaktärernas bostäder. Det här lämnar därför ofta stort utrymme för läsaren att fylla i, och precis som Helena tycker jag att det är väldigt intressant hur vi gör det.

Helena tyckte att hon var ”nästan är löjligt begränsad” i sin ”fantasis miljövariation”, eftersom hon ofta brukar se ett av två hus framför sig när hon läser. Hus från verkligheten. Själv befinner jag mig oftast i ett av ETT hus när jag läser, nämligen huset vi bodde i fram till att jag var ungefär åtta år.

Åtta år! Det är inte särskilt mycket. De flesta åren minns jag ju inte ens, och de minnen jag ändå har av huset är ganska avlägsna. Ändå är det just det där huset om är utgångspunkten när jag ska fylla i böckers miljöbeskrivningar med min egen fantasi. Inte inredning och färger, men själva planlösningen. Var köket ligger i förhållande till entrén, hur vardagsrummet ser ut, och så vidare. Men det finns en viktig skillnad, och det är att jag brukar lägga till en våning. Huset vi bodde i var ett enplanshus, men i många böcker går karaktären upp och ner för trappan och håller ibland till på övervåningen, och detta har jag alltså löst genom att helt enkelt addera en trappa och en övervåning.

Det här sker helt omedvetet. Ibland blir det förstås omöjligt – om handlingen utspelar sig i ett palats eller en liten lägenhet, eller i en miljö väldigt skild från min, lösgör jag mig från min barndoms hus. Men många gånger kan jag också tänja lite på bokens miljöbeskrivning för att huset ska platsa. Även i min egen bok ser jag det just det där huset framför mig. Andra ser något helt annat, vilket är en fascinerande tanke. Att orden som jag har skrivit, utifrån bilder i mitt eget huvud, kan bilda andra bilder i läsarnas huvuden.

Varför det blev just det huset, har jag ingen aning om. Kan det ha att göra med att jag läste mycket redan som barn, och att jag därför ”satte” min miljö redan då? Ingen aning, men jag skulle inte bli förvånad om samma hus kommer att följa med mig genom mina framtida läsupplevelser. Hur som helst känns det lite skönt att veta att jag inte är ensam om det här, och jag tyckte att det var så roligt att läsa Helenas inlägg den där dagen. Kanske finns det fler som vi?

Helande humor och tröstande trams

zsfuzzg

”Ganska tramsig”, tyckte en Storytel-lyssnare om Som en öppen bok, och av de två stjärnorna att döma förstod jag att det var avsett som något negativt. Ändå känner jag mig lite nöjd med omdömet. Jag gillar trams. Behöver det, rentav. Nu mer än någonsin.

Det är intressant att iaktta hur människor reagerar på olika saker, tycker jag. En pandemi med social distansering som följd, till exempel. Många kliver fram och visar ryggrad, medkänsla och handlingskraft. En hel del visar i sociala medier på vilka sätt de har sträckt ut en hand till sina grannar i riskgrupper, eller tar i samma kanaler chansen att påminna sina vänner och följare om hur man bör och inte bör agera. Vissa lyfter istället fram fina saker som andra har gjort – vänner, bekanta eller okända sjuksköterskor som blivit virala. Inget fel i det, det är klart behjärtansvärt och jag kan se det fina i att vilja lyfta positiva krafter i en tid då många känner sig utsatta och oroliga.

Själv är jag dock lite för cyniskt lagd för att bli riktigt berörd av den där bilden på en läkare i ansiktsmask när den passerar mitt flöde för tionde gången, ackompanjerad av en uppmaning att stanna hemma/tvätta händerna/hosta i armvecket. Notera att jag inte har något emot att folk lägger upp sådant – det finns säkert många som behöver påminnas – men jag är inte den som går igång på det och delar vidare. Jag scrollar snarare snabbare när det blir för tätt mellan de där inslagen som man nästan förväntas trycka ett hjärta på och skicka vidare.

Det jag däremot uppskattar är de humoristiska inläggen. Människorna som på olika sätt driver med sig själva, och med glimten i ögat även med oss andra. Efter att vi gick över till distansundervisning på gymnasiet, snubblade jag över ett klipp som Katrin Sundberg spelat in. Det var en sketch om att ställa om till att jobba hemifrån och försöka ha videomöten och upprätthålla en professionell nivå i sitt eget hem. Jag skrattade och tittade igen. Sedan gjorde jag samma sak med Quarantine Math Class Disaster och snarlika klipp.

När det är tungt är det befriande att få skratta. Skrattet är ett ändamål i sig. Men det finns något mer i de där tramsiga klippen, som gör att jag finner mig själv surfande efter fler – det är känslan av att inte vara ensam. Skickliga komiker förmår hitta det där som bränner, vågar gå in i rollen och gestalta det, och resultatet blir att alla som känner igen sig kan skratta åt eländet. För visst är det så humor funkar? Det måste finnas något obekvämt eller mörkt att ta avstamp i. Den bästa humorn handlar inte om roliga saker, som att åka berg- och dalbana eller äta middag med sina bästa vänner. Hur kul blir det att gestalta en trevlig händelse, rätt och slätt? Humorn kommer ju fram där det ruffiga, tunga och jobbiga finns. Och att få skratta åt någon som kämpar med samma sak som man själv, kan vara verkligt tröstande.

Sjukvårdspersonalen hyllas, med rätta. De drar kanske det allra tyngsta lasset just nu. Det finns många andra som helt uppenbart gör ett särskilt viktigt jobb den här tiden: Löfvén, Tegnell, journalister, poliser, busschaufförer, butikspersonal, lärare, förskollärare och många fler. Men även komikerna har, som jag ser det, en viktig funktion att fylla i tider som dessa. Jag är så glad att de bjuder på skratt, igenkänning och tröstande trams när vi sitter och utkämpar våra egna små strider, var och en i sitt hem.

 

Full fart framåt

zsfuzzg

Foto: Kajsa Göransson

Precis som Kristin är jag i redigeringsfasen. Mitt andra manus ska bli min andra bok, och faktum är att det har gått så snabbt att jag inte riktigt har hunnit fatta det än. Eller, egentligen har det väl inte gått så snabbt – min förläggare läste början av det manuset redan innan vi skrev avtal för Som en öppen bok. Sedan dess har tanken varit att det också ska bli bok, så jag kan inte säga att det kom som en blixt från klar himmel när avtalet landade hos mig nyligen – men i jämförelse med hur lång tid det tog innan jag skrev avtal för debutboken, har det gått undan.

En annan sak som kommer att gå undan är själva utgivningen – bok nummer två kommer redan i höst! Det blir alltså två böcker på ett år, och jag vet inte om jag är mest överlycklig eller mest stressad (jo, det vet jag – överlycklig såklart). Manuset har funnits med mig under lång tid, och i perioder har det legat och jäst när jag haft fullt upp med debuten. Men det kommer att bli en intensiv redigeringsvår, och därefter en (minst) lika intensiv redigeringssommar.

När syrenerna slår ut kommer jag att lyssna på Stilla natt och Last Christmas, kanske värma lite glögg och på andra sätt försöka komma i julstämning, för boken utspelar sig under november och december och innehåller en hel del jul (därav förlagets önskan att ge ut den redan till hösten).

Att få två böcker utgivna så tätt ser jag i stort sett bara fördelar med. Först, och mest uppenbart: jag kommer snart att få hålla i och lukta på en ny bok och återuppleva den oslagbara känslan av att mitt manus förvandlats till fina boksidor att bläddra i. Och så nämnde jag stressen, men faktum är att jag behöver den. Jag är en sådan där person som prokrastinerar hejvilt så länge det bara är möjligt och ofta får fart först när jag närmar mig deadline. Nu är det bara att sätta igång, för deadline är påtagligt nära.

Ännu en fördel: med den här takten antar jag att jag inte kommer ha tid att fastna i andraboksångest och –tvivel. Ni vet, de där tankarna på huruvida boken kommer att matcha sin föregångare, om det är nu det ska visa sig att jag är en bluff, om de läsare som gillade första boken kommer att bli besvikna… hrm, ja, och så vidare. Sådana tankar kommer jag alltså inte att ha tid för. Alls.

Snåla med målen

zsfuzzg

Foto: Kajsa Göransson

Nyligen skrev jag om att jag är dålig på att fira. Istället för att stanna upp och fira när jag nått ett mål, blickar jag framåt mot nya utmaningar. Man kan tycka att jag borde ha en tydlig bild av dessa framtida mål, men faktum är att jag inte bara är dålig på att fira – jag snålar med målsättningarna också. Kanske är det bara den andra sidan av samma mynt.

En del skrivande människor sätter upp tydliga mål, och några modiga går även ut med dem till andra. När jag skrev mitt första manus bloggade jag, och följde flera andra skrivbloggar. Det i särklass mest inspirerande för mig då, var nog dessa listor med mål som andra satte upp. Höga mål och tydliga punkter, typ:

  • Få förlagskontrakt
  • Få boken översatt till andra språk
  • Delta på Bokmässan
  • Hamna på topplistorna
  • Recenseras i DN
  • Priser, utmärkelser, osv, osv

Som sagt, den här typen av listor har jag alltid tyckt är riktigt inspirerande att läsa. Så varför sätter jag inte upp en liknande lista? Är jag för feg? Kanske. Men framförallt tror jag att det handlar om att jag inte vill låsa mig vid några särskilda saker. Jag kanske aldrig hamnar på en topplista, men istället kanske jag får chansen att prata om min bok på ett mysigt bibliotek, eller får ett särskilt fint läsaromdöme på Goodreads. Då vill jag glädjas över det istället för att gräma mig över det som inte blev.

Så varför gillar jag ändå att läsa dessa listor så mycket? Jag tror att det beror på att jag ser dem som en samling av alla möjligheter som finns, en katalysator för drömmar och pirriga framtidstankar. Det finns så mycket som skulle kunna hända, och bara tanken på det är kittlande. Lätt för mig att säga, som faktiskt har fått en bok utgiven, kanske du tänker? Ja, visst. Men såhär fungerade jag innan jag fick kontrakt också. I slutet av 2018 gick jag ut på Instagram med några mål för 2019, däribland att skriva bokkontrakt. Men vid det laget hade jag redan fått erbjudande om avtal, så det var ett allt annat än våghalsigt mål. 🙂

Såhär funkar jag. Jag avser inte försöka pådyvla någon annan samma snåla hållning till målsättningar, för vi är som bekant alla olika. Vissa sporras av att sätta upp mål, och uppenbarligen kan det även sporra andra. Men om du som jag är ovillig att sikta mot stjärnorna – våga åtminstone drömma! Och ge inte upp när den fyrtionde standardrefuseringen landar i inkorgen, för som du vet har vi alla fått dem. En dag kan det vända!

Själv ska jag nu på morgonen besöka min sexårige sons klass, för att prata om skrivandet. Hans lärare har läst min bok, och bjöd in mig förra veckan. Det kom som en glad överraskning, och jag ser verkligen fram emot det. En annan sak som jag inte hade satt upp på min mål-lista (eftersom jag inte har någon), är att boken skulle tipsas om i Nyhetsmorgon. Det blev den i fredags, av ingen mindre än Johan Anderblad! Och även om jag inte kommer att sätta upp några mål i fortsättningen heller, ska jag se till att stanna upp och njuta av det roliga som händer. Ikväll ska jag rentav fira.

xb10ni1

Lördagsenkäten – The Actors Studio – del 2

I veckan somnade James Lipton in. Programledaren för The Actors Studio förvandlade ett intervjuprogram till en njutning och jag har alltid tänkt att jag skulle velat sitta där och svara på hans 10 frågor. Så skulle det aldrig bli givetvis. Jag är ju inte skådespelare. Men jag fick åtminstone en chans att leka lite James Lipton här under mina två första veckor som administratör för Debutantbloggen. I förra veckan ställde jag de sex första frågorna. Nu tar vi de avslutande fyra.

Daniel Sjöberg

  1. Vilken är din favoritsvordom?Helvetes jävla skit. Eller bara Fuck.

2. Vilket annat yrke än det du har idag skulle du vilja ha?Antingen musikalartist (en gång i tiden kunde jag hela Fantomen på Operan utantill – alla roller) eller rymdforskare. Jag är fascinerad av rymden, men tyvärr usel på matematik. Ja, och så författare förstås. Jag jobbar på det där sista.

3. Vilket yrke skulle du inte vilja ha?Vilket som helst som innefattar starka dofter. Jag är väldigt känslig för saker som luktar illa.

4. Om himlen existerar, vad skulle du vilja att Gud säger när du anländer? – Jag vet, du är chockad. Du hade fel. Jag finns faktiskt på riktigt. Men du hade helt rätt i att jag struntar fullständigt i och vem som ligger med vem, om man tror på mig eller ber. Det enda som spelar någon roll är att du är en schysst människa. Donald Trump? Nä, han är inte här.

Hanna Nordlander

1. Vilken är din favoritsvordom? Helvete, tror jag. Eller Fuck. Eller Helvetes jävla bajskorv; det beror på situationen.

2. Vilket annat yrke än det du har idag skulle du vilja ha? Biblioterapeut. Ibland drömmer jag om en enklare tillvaro, sortera skruvar eller något, och gå hem och glömma jobbet tills nästa dag. 

3. Vilket yrke skulle du inte vilja ha? Chef.

4. Om himlen existerar, vad skulle du vilja att Gud säger när du anländer? Biblioteket ligger rakt fram, chokladen är gratis och det finns inga celluliter här.

Malin Edholm

1. Vilken är din favoritsvordom?Fan! Men jag uppskattar också kreativa, långa haranger som man kan höra någon säga ibland. Jag har en vän som ofta säger: ”Satans lille pung”, det är ganska roligt.

2. Vilket annat yrke än det du har idag skulle du vilja ha?Jag skulle inte ha något emot att få vara författare på heltid

3. Vilket yrke skulle du inte vilja ha?Det finns nog många .. men kanske ekonom eller rörmokare, det hade jag förmodligen inte varit bra på.

4. Om himlen existerar, vad skulle du vilja att Gud säger när du anländer?Är du redo att äntligen få träffa din bror?

Sara Molin

1. Vilken är din favoritsvordom? Generellt gillar jag inte svordomar. Det är klart att det behövs kraftuttryck ibland (oftast blir det något på temat avföring), men favorit? Nej, jag får passa på den

2. Vilket annat yrke än det du har idag skulle du vilja ha? Jag har redan två jobb som jag gillar väldigt mycket (om man nu kan säga att jag jobbar som författare – det är ju en omtvistad fråga när man får börja använda den titeln, men hur som helst utför jag arbetet). Ett annat yrke skulle innebära att jag fick släppa lärarjobbet eller skrivandet, och det vill jag inte. (Det är inte på något sätt meningen att verka motvalls och undvika att svara på frågorna! Jag är bara väldigt nöjd med tillvaron som den ser ut nu.)

3. Vilket yrke skulle du inte vilja ha? Ja, men här finns det mycket att säga. Kirurg är det första jag kommer att tänka på. Bara tanken på en kirurgs arbetsuppgifter får mig nästan att svimma

4. Om himlen existerar, vad skulle du vilja att Gud säger när du anländer? Det tror jag absolut att den gör. Huruvida det är upp till mig att önska hur jag ska bli mottagen är väl mer tveksamt. 🙂 Men ”välkommen in” hoppas jag på..

.

Kristin Fägerskjöld

1. Vilken är din favoritsvordom?Får jag vara så präktig att jag säger att jag inte gillar svordomar och att jag försöker att låta bli att använda det? Om jag ändå gör det blir det nog mest ett vanligt ”jävla”..

2. Vilket annat yrke än det du har idag skulle du vilja ha? Florist eller fotograf.

3.Vilket yrke skulle du inte vilja ha? Politiker.

4. Om himlen existerar, vad skulle du vilja att Gud säger när du anländer? ”Kul att du är här, ta på dig ett par änglavingar så går vi och käkar.” Nej. Vilken svår fråga. ”Allt kommer att bli bra”, är nog mer troligt att jag skulle vilja höra.

I väntan på dynghögen

zsfuzzg

Att skriva böcker är att vänta, som Daniel så klokt uttryckte det. För ett par veckor sedan skickade jag in mitt nya manus till förläggaren, och nu väntar jag. Jag har saker att göra under tiden, så jag sitter i och för sig inte sysslolös. Vissa scener ska byta miljö till exempel, det vet jag redan nu. Jag skulle också kunna skriva ut alltihop och läsa igenom det. Men än så länge inväntar jag förläggarresponsen, för den kommer givetvis att ha stor betydelse när jag ska dra igång redigeringen.

Jämfört med förra gången, när jag kastade ut mitt första manus till en rad manushögar utan att veta om någon skulle ta emot det eller se åt det, har jag ett guldläge nu. Jag påminner mig själv om det. Jag har en förläggare som har läst början av manuset (och synopsis) och gillat det. Tanken är att manuset ska ges ut, inom en hyfsat överskådlig framtid till och med. Tänk om jag hade vetat det när jag slogs mot standardrefuseringar, väntan, tystnad och hopplöshet!

Men det är ändå nervöst att vänta, främst för att manuset är så fasansfullt ofärdigt. The first draft of anything is shit, lär Ernest Hemingway ha sagt, och oavsett om orden kommer från honom eller inte ligger det mycket i dem. Och i det här fallet stämmer det mer än någonsin – jag har skickat iväg ett första utkast, och i mångt och mycket är det att likna vid en hög med dynga.

De dramaturgiska kurvorna är intrasslade i varandra, karaktärerna utvecklas märkligt, miljöerna är platta kulisser och gestaltningen kusligt frånvarande. Det sista kapitlet – av vilket man väl ändå ska kunna förvänta sig något slags stämning – är bara en sammansättning av ord som jag krystade ur mig med ren viljestyrka. Här följer ett litet utdrag, fritt ur minnet:

Jag sätter mig i soffan. Billy leker. Det är flera andra i rummet. Vi sitter bredvid varandra. Jag tittar på när barnen leker. Kanske är det grannbarn. (OBS IN MED MER STÄMNING OCH MILJÖ)

Wow! Vilken upplösning! Så vackert hopknutna trådar! Om feelgoodromaner brukar man säga att de gärna ska lämna läsaren med en känsla av hopp, men min avslutning kan inte riktigt passera som hoppfull och upplyftande, som ni märker. Återstår att se om det lämnar förläggaren med en känsla av hopp om att jag kommer kunna fixa till det.

En vecka i rampljuset

zsfuzzg

Ja, jag tar mig friheten att överdriva en aning vid rubriksättningen. Allt är som bekant relativt, och jämfört med min tidigare tillvaro har jag den senaste veckan levt rena rockstjärnelivet.

Förra måndagen kom en journalist och en fotograf för Lärarnas Tidnings räkning till mitt jobb för en intervju. Det blev en bra start på min vecka i offentligheten, på så sätt att det inte var värre än ett avslappnat samtal med två trevliga människor, om ett för mig kärt ämne (min bok). Inte ens någon inspelningsanordning fanns på plats i rummet, utan journalisten tog anteckningar för hand medan jag pratade på för glatta livet. Ja, jag skrev förra veckan om att jag som liten var blyg och tystlåten. Men när någon frågar mig om något som jag är intresserad av eller har mycket att säga om (min bok), går jag igång och det kan snarare vara svårt att få stopp på mig. Efter intervjun fick jag posera med boken ute i skolan, alltmedan mina elever nyfiket iakttog oss. Jag har inte pratat så mycket om mitt skrivande eller min bok med dem, eftersom det handlar om dem och inte mig när vi har lektioner. Men efter den här dagen kan man nog säga att jag har kommit ut som författare, även bland dem.

hkfa56w

Dagen därpå, i tisdags, bar det så av till Örebro. Jenny Fagerlund och jag skulle besöka Akademibokhandeln under något som lanserades som en Feelgoodkväll. Jag var lite pirrig innan, men det hjälpte mycket att vara två, och det kändes skönt att ha erfarna Jenny vid min sida. På plats i butiken fick vi träffa den kvinna som skulle hålla i kvällen och intervjua oss, en av butikens anställda. Hon började med att visa de frågor hon tänkt ställa, fråga om det var något annat vi skulle vilja prata om, och sedan ösa lovord över våra böcker. En mycket fin start som fick mig att känna mig mer trygg än vilsen, trots att det var en helt nu situation för mig. Kvällen inleddes med en intervju, där Jenny och jag turades om att besvara initierade, roliga frågor om vårt skrivande och våra böcker. Därefter signerade vi några böcker, och pratade med en del av de som kommit dit, bland andra några bokbloggare.

ss1a6nv

Sedan kom onsdagen, och med den min största utmaning såhär långt: Jag fick delta i direktsändning i P4 Stockholm! Jag har nog fortfarande inte riktigt fattat hur stort det är. När min presskontakt på förlaget frågade om jag hade möjlighet att ställa upp på det under vecka 7, svarade jag bara ”åh, vad synd, då är jag i fjällen.” Flera dagar senare nämnde jag det för min man, som bildligt talat tog sig för pannan och konstaterade att jag nog behöver en manager. P4 tackar man inte nej till, tydligen (vilket jag också insåg, när jag såg lyssnarsiffrorna). Lyckligtvis fick jag en ny chans, och i onsdags kom således Henrik Olsson till mitt jobb för inspelning. Innan han dök upp var jag riktigt nervös, men det dröjde inte lång tid förrän det kändes lugnare. Henrik var totalt avslappnad och hade den effekten på mig också, och jag lyckades tänka bort mikrofonen och tänka att jag bara satt i ett samtal med honom – trots att allt jag sade gick ut i direktsändning.

72d7jls

Så. Från blyg flicka till någon sorts trestegsraket ut i offentligheten. Ja, jag fortsätter att överdriva en aning. På det personliga planet har jag nämligen övervunnit mig själv den gångna veckan. Och jag hoppas att mina före detta lärare är nöjda, för nu följer jag uppenbarligen deras uppmaning och tar plats. Sådär tjugofem år senare, men jag är av den bestämda uppfattningen att allt har sin tid.

Ta plats!

zsfuzzg

Foto: Kajsa Göransson

Jag var blyg som barn. Bland människor jag inte kände var jag tystlåten, jag iakttog mer än jag pratade och i stojiga klassrum fokuserade jag på mitt. Under min uppväxt har jag nog inte suttit på ett enda kvartssamtal/utvecklingssamtal utan att ha fått höra:

Jo, det går så bra så. Men det vore bra om du kunde ta lite mer plats.

Vad som vore så bra med det fick jag aldrig klart för mig, och än idag vet jag faktiskt inte. Ett argument som ibland används vid sådana uppmaningar (som jag vet att jag inte är ensam om att ha fått), är att du har ju säkert mycket att bidra med! Våga prata lite mer så tillför du saker till klassen!

Där tog de välmenande råden slut. Inga tips på hur jag skulle gå tillväga för att våga, inga talövningar eller retoriklektioner eller gruppindelningar för att stötta oss tystlåtna. Bara prata mer! Som lärare bär jag med mig de erfarenheterna, och jag har aldrig uppmanat en elev att ”ta mer plats”. Alla elever tar plats, på sitt sätt, och man måste inte vara den som gapar högst. En del elever pratar gärna, många är dessutom väldigt bra på det, medan andra hellre iakttar och lyssnar. Vissa hörs inte så mycket i klassrummet, men lämnar in briljanta texter eller uppmärksammar den där klasskamraten som hamnat utanför. Bidrar de inte? Jo, självklart gör de det.

Nuförtiden tror jag också att skolan har blivit mycket bättre på att jobba med retorik och faktiskt lära ut det. På gymnasiet ingår muntliga framföranden i varje svenskkurs (och flera andra kurser). Som lärare har vi ansvar för att få eleverna att känna sig så trygga som möjligt, genom exempelvis träning, avväpnande övningar, mindre grupper och så vidare. Men min upplevelse är också att eleverna är vana vid att jobba med tal, även från grundskolan. Min yngste son (fyra år) har fått träna på att stå framme och berätta saga på samlingen på förskolan. Jättebra, tycker jag!

Under min antagningsprocess fick jag frågan om hur jag ställer mig till att tala inför folk. Inte för att jag tror att det var avgörande för huruvida jag skulle erbjudas ett avtal eller inte, men för att det var relevant för förlaget att veta. Idag är många författare väldigt synliga på framträdanden, signeringar, intervjuer och så vidare. ”Men du är ju lärare, så det går säkert bra?” Ja, sade jag, det ska nog inte vara några problem.

Faktum är att min blyghet är så gott som borta. Hur det gick till vet jag faktiskt inte. Att det inte var utvecklingssamtalen i skolan som hjälpte mig, vet jag med säkerhet. Kanske har det gjort skillnad att jag har haft vänner som varit betydligt mer framåt. Hur som helst kändes det inte skrämmande att få frågan från förlaget. De har ju rätt i att jag ofta står i ett klassrum fullt av elever och håller låda.

Igår gjorde jag en intervju med Lärarnas Tidning. Det var väldigt avslappnat och inte skrämmande på något sätt, utan enbart trevligt. Idag ska jag till Örebro, där Akademibokhandeln anordnar Feelgoodkväll med mig och Jenny Fagerlund som gäster. Jag får återkomma nästa vecka med en rapport kring det, men jag försöker att ställa in mig på att det inte kommer att vara riktigt som att tala inför en av mina klasser. På jobbet känner jag mina elever väl och vet ungefär vad som väntar. Men jag kan också tänka mig att publiken imorgon kommer att vara mer lättflirtad. De kommer ju dit av egen fri vilja och med ett intresse för det vi ska prata om. Har jag riktig tur slipper jag till och med avbryta mig mitt i en utläggning för att gasta ”nej, du får inte gå på toaletten mitt under genomgången!” eller ”lägg undan mobiltelefonen!”.

Samtidigt som jag sitter på tåget till Örebro, ska min man på utvecklingssamtal med dottern. Jag hoppas innerligt att hon slipper höra den uttjatade uppmaningen som borde vara förbehållen konduktörer.

 

Release!

zsfuzzg

Foto: Kajsa Göransson

I torsdags, samma dag som boken släpptes i bokhandeln och ljudboken på streamingtjänsterna, hade vi releasefirande på Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan. Jag kom dit runt kl. 17 (det skulle börja 17:30), och möttes av min egen bild på en stor skärm, mina böcker fint uppradade bakom scenen och personal (från butiken och förlaget) som höll på att ordna med snacks och dricka. Själv hängde jag av mig jackan, bytte skor och försökte ta in att allting var för min – ja, eller min boks – skull. Nervositeten låg och puttrade. Tänk om det inte kommer någon? Sade jag. Tänk om jag har lurat alla.

Jag hade inte behövt oroa mig. Strax före 17:30 började det dyka upp människor, och sedan fylldes det snabbt på. Det kom ganska många fler än jag hade räknat med, vilket gjorde mig väldigt rörd och glad. Hur långt drickan räckte har jag däremot ingen aning om. 🙂 Jag försökte hinna hälsa på alla under minglet, och sedan var det dags för mig och min förläggare att dra på oss mick-anordningar och sätta oss på scen. (Som ni kanske ser på bilderna hade jag matchat klänningen med boken, inte med fåtöljen jag satt i!).

Precis innan jag klev upp på scenen trodde jag att det var nu jag skulle bli nervös på riktigt. Darra, staka mig, svettas, kanske kräkas. Men till min förvåning (och glädje!) kändes det bara roligt och lugnt. Vi pratade om mitt skrivande och min bok (ämnen jag trots allt behärskar ganska väl), och jag var omgiven av familj, släkt, vänner, kolleger och bekanta som alla kommit dit för min skull. Därefter signerade jag en hel massa böcker – så roligt!

Så ja, Hanna, nu har jag firat! 🙂 Och jag är oändligt tacksam till förlaget som styrde upp allt och ordnade så fint. Med tanke på hur dålig jag själv är på att fira (se mitt förra inlägg), hade det väl annars dröjt till bok nummer fem innan jag hade vågat ställa till med fest. Den här kvällen blev verkligen ett minne för livet. Både för att min bok äntligen släpptes, förstås, men allra mest för alla de fina människor som kom för att fira med mig.

Och nu är boken alltså ute. Det var faktiskt på tiden. Den och jag var redo att skiljas nu, förberedda på att den skulle lämna boet och flyga iväg (och jag hade inte klarat en enda redigeringsrunda till!). Nu är det istället fullt ös med nästa manus. I slutet av veckan ska jag ha ett hyfsat sammanhängande råmanus att skicka till min förläggare och ett par testläsare. Därefter väntar… just det, redigering. 🙂

 

Ett nålsöga, flera nålsögon

zsfuzzg

Om jag har drömt om den här veckan – veckan då min debutbok ska släppas – sedan år och dar? Svar: Nej.

Okej, jag hör redan invändningarna, jag ser era höjda ögonbryn och viftande, ifrågasättande händer. Om man inte har levt med drömmen om en releasefest, visualiserat den minst i några månaders tid, är man då ens värd att HA en releasefest? Jag fattar vad ni menar, ni kan ta ner händerna så ska jag försöka förklara.

Grejen är den att så fort jag passerar det som jag under en tid sett som mållinjen, flyttas den fram några steg. När målet om ett färdigskrivet råmanus är uppnått, korkar den vettiga författaraspiranten upp en flaska gott och firar. Jag? Funderar över hur jag ska lyckas redigera dynghögen till ett läsbart manus. När grovredigeringen är klar och manuset kanske åker iväg till testläsare, då är det väl ändå läge att fira? Ja, absolut, det har jag nog tänkt flera gånger – men när jag väl är där, tar jag istället sikte på nästa mål. Skicka till lektör. Få lektörsrespons och överleva den. Gå ännu en rond mot manuset, som blir lite mindre av en dynghög för varje redigeringspass. Och så inskick till förlag, det ska vi inte ens tala om.

Det där nålsögat har vi som skriver ofta hört om, eller hur? Inte för att vi ber om att få den dystra statistiken upptryckta i våra inspirerade ansikten, men när man är i inskickar-tagen känns det som om man hör det överallt, det där om hur o-er-hört få promille har chans att plockas upp av ett förlag. Eller, som det heter: Nålsögat.

Vad gjorde den här cynikern när nålsögat var passerat och förlagsavtalet påskrivet, då? Ja, nu skäms jag nästan, för inte firade jag särskilt stort. Istället blickade jag fram mot… just precis, nästa nålsöga. Har ni tänkt på att nålsöga är ett sådant där substantiv som sällan böjs i plural? Nålsögon. I ordets natur ligger väl liksom något så extraordinärt omöjligt att det bara behöver användas om någon enstaka företeelse. Men redan innan jag fick bokkontrakt, tänkte jag faktiskt på de nålsögon som skulle torna upp sig om det där första väl kunde passeras.

Kommer boken att sälja? Ännu ett nålsöga. Kommer den att bli omtyckt av läsare och recensenter? Kommer den överhuvudtaget att recenseras? Kommer jag att lyckas skriva ett nytt manus? Och kommer det i så fall att ges ut? Idel nålsögon. Därav min återhållsamma inställning även inför releasefesten. En ovilja att ropa hej förrän jag är över bäcken, eller något ditåt.

Om jag ser fram emot releasefesten? Ja, givetvis gör jag det. Tro inte att jag är otacksam, för det är jag verkligen inte. Och jag tror att torsdagens tillställning kan hjälpa mig att inse att jag redan har kommit över inte bara en, utan en hel rad bäckar. Helt klart värt att fira, även om det finns många fler bäckar längre fram.

Återkommer med releaserapport nästa vecka!

Konsten att skriva bok nummer två

zsfuzzg

Foto: Kajsa Göransson

Det är väl allmänt känt att det första barnet ofta behandlas annorlunda jämfört med småsyskonen. Förstagångsföräldrar tenderar att ta allt på största allvar. Det mosas hemlagad potatispuré och inhandlas giftfria, ekologiska leksaker i trä och BVC:s ord är lag. Så kommer barn nummer två och kanske tre, och dels finns inte all den där tiden längre, och dels har man kanske kommit till insikt om att även om BVC besitter en stor kunskap så klarar man uppenbarligen mycket själv och är den som känner sina barn bäst. Missförstå mig inte nu – jag tycker inte att man ska slarva med barnen. Men ärligt talat, de där färdiglagade puréerna i glasburkar från Semper? De är så väldigt smidiga. Det går så mycket snabbare (och kan innebära hela skillnaden mellan ett psykbryt och en härlig dag, men nu håller vi på att hamna för långt ifrån ämnet.)

Mitt första manus fick bästa möjliga start. Jag gick två skrivkurser på distans, där jag förutom mycket matnyttig kunskap och kloka råd dessutom hittade ett sammanhang av andra skrivande människor och, inte minst, fick respons på mina texter. Jag använde mig av testläsare, både närstående och främmande, och lektör. Jag läste på om dramaturgiska mallar och gestaltning och dialog och karaktärer och konflikter och miljöer och undertext och allt som fanns att läsa. Jag skrev om manuset en ofantlig mängd gånger, med utgångspunkt i återkoppling från en massa olika människor. Förutom de redan nämnda t.ex. förläggare på olika förlag. Det manus som så småningom hamnade på min nuvarande förläggares bord var med andra ord minst sagt genomarbetat.

Om drygt ett par veckor (mitten av februari, som jag skrev i ett tidigare inlägg) ska jag skicka in mitt nästa manus. Det är uppfött på helfabrikat från Semper och skulle antagligen inte klara av besiktningen på BVC. Visserligen har manuset funnits med mig under en längre tid, men då främst på idéstadiet. Själva skrivandet, framförallt andra delen av manuset, har jag skrivit relativt snabbt. Och jag har inte stannat upp efter varje kapitel för att analysera var på ”valen” jag befinner mig, eller huruvida mina bikaraktärers respektive utveckling är trovärdig och engagerande. Jag skriver bara på. Idén har som sagt funnits med mig länge, men den har ofta fått stå tillbaka för sitt äldre syskon som har fått uppmärksamhet i form av redaktörsläsning, korrläsning med mera. Nu när jag kan gå all in, går det alltså undan.

Men. Innan manuset går iväg till förläggaren kommer jag inte att hinna med mer än en mycket grov redigering. Det kommer att vara ett rått manus, riktigt rått (i bemärkelsen ofärdigt – innehållsligt är det fortfarande feelgood!), och jag kan bara hoppas att min förläggare inte blir avskräckt och inser att vi får sätta punkt för mitt författarskap här.

Nedan, från vänster: Debuten och manus 2.

 

Talang + pannben = succé?

zsfuzzg

Foto: Kajsa Göransson

Ofta sägs det, i olika skrivsammanhang, att envishet och tålamod är (minst) lika viktigt som någon sorts talang eller fallenhet. Så är det nog, för visst finns det många ställen längs vägen som man skulle kunna ge upp.

Vägen till ett färdigt manus är ingen smidig raksträcka, utan en slingrande, skumpig liten väg förbi Skrivtorkans rödljus (som kan lysa länge!), Självtvivlets rondell (där man kan ta mååånga varv), Netflixseriernas rastplats, Brödjobbets vägarbetsplats och Själslig soppatorsk. Och når man väl slutdestinationen, det färdigskrivna manuset, så kommer i regel Refuseringarna smattrande och ifrågasätter varför man har färdats hela vägen över huvud taget.

Så ja, pannben behövs. Men saken är den att jag inte ser mig som en särskilt envis eller ihärdig person. Jag är inte den där personen som ger 110 procent, utan ganska lat. Har aldrig känt behov av att vara den duktiga flickan, stressar så lite som möjligt, bryr mig sällan om att försöka framstå i en imponerande dager och nöjer mig gärna med good enough. Inget strålande utgångsläge för en aspirerande författare, kanske.

Men de här dragen tror jag att många kan känna igen. Tendensen att prokrastinera, trots att man så gärna, egentligen, vill skriva (eller åtminstone ha skrivit – och det senare är ju väldigt svårt utan det förra). Till och med i Bibeln står det:

Ty jag förstår in­te mitt sätt att hand­la. Det jag vill, det gör jag in­te, men det jag av­skyr, det gör jag.

Nu var det kanske inte jag slösurfar på mobilen istället för att skriva på mitt manus som Paulus försökte säga, men ändå. Känner du igen dig? Är du liksom jag benägen att sjunka ner i soffan och slå på något lättsamt att titta på eftersom du ju faktiskt är värd det efter en arbetsam dag? Undrar du ibland hur du någonsin ska ro iland ditt stackars åsidosatta manus? Då kommer här mitt universalknep för latmaskar: Delmål och deadlines.

Det här har funkat för mig ända sedan gymnasietiden (i grundskolan brydde jag mig inte det minsta om vad jag fick för betyg). Delmål är motiverande för mig. Stora mål också, förstås, men jag vill gärna att det ska kännas överkomligt och greppbart. Med tanke på det stora arbete och den långa process det innebär att skriva ett helt romanmanus, hjälper det att sätta upp mål längs vägen så att jag kan bocka av dem allt eftersom. Och med en deadline får jag saker gjorda. Nära en deadline jobbar jag ofta snabbt och effektivt. Min förläggare är snäll och förstående, och eftersom vi ganska nyligen diskuterade en del förändringar jag ska göra i mitt manus (manus två, det vill säga – Som en öppen bok är redan tryckt!) gav hon mig mer tid. Idag mailade jag dock henne och tog själv initiativ till en deadline, eftersom jag vet att jag behöver det. Så – i mitten av februari ska jag ha en sammanhängande historia att skicka till henne.

Rapporter lär följa!

 

 

Det började med ett tåg, en dörr och en ut-och-in-vänd päls

zsfuzzg

Mars 2014 (oroa er inte, jag ska inte pracka på er en milslång punktlista av månader och år, som förra gången) frågade min bror om jag var sugen på att skriva noveller. Jag har alltid tyckt om att skriva, men texterna fram till dess hade skiftat mycket genom åren. Berättelser och dagböcker när jag var barn, dikter och bloggtexter när jag blev äldre, examinationsuppgifter när jag blev vuxen och gick på universitetet. Efter det torra, akademiska skrivandet under utbildningen hade jag inte riktigt hittat tillbaka till det mer lustfyllda. Några dikter hade det blivit, men inte mycket mer än så. Det krävdes dock ingen övertalning från min brors sida. Jag nappade på novellidén direkt, och sedan dess har jag inte kunnat sluta skriva.

Konceptet gick ut på att vi skulle turas om att hitta på utmaningar. Varje månad kom någon av oss på en utgångspunkt för novellerna. I slutet av månaden skickade vi våra texter till varandra och gav respons. Vår duo utökades snabbt med mamma, syster och morbror, och vi fem höll igång novellklubben i över ett år. Vi skrev noveller som utspelades på tåg, som kretsade kring en dörr, som inleddes eller avslutades med en bestämd mening, som utspelades under en natt, som var tolkningar av Narcissus-myten, som skulle utgå från en Winnerbäck-låt, som tolkade Pälsen ur herr Richardts perspektiv, och många fler.

Det finns så mycket i det här som jag idag kan se att jag har haft nytta av. Glädjen jag hittade i det kreativa skrivandet inspirerade mig att fortsätta, men novellklubben blev också min första skrivarskola. Där lärde jag mig bland annat:

  • Att hålla en deadline. En tydlig uppgift med en tydlig och överskådlig tidsram. Inget utrymme att sitta och vänta på inspiration i all oändlighet, utan här gällde det att arbeta fram en idé och sedan arbeta efter den.
  • Att skriva olika typer av texter och därmed gå utanför bekvämlighetszonen. När det var min tur att välja utmaning kunde jag ju passa på att gå helt och hållet på lust och inspiration (Winnerbäcknovellen var exempelvis min idé), men jag tror att jag utvecklades mest av att ta mig an de andras utmaningar. Mest nöjd blev jag nog med Pälsen-novellen, och den hade jag aldrig skrivit om inte min bror hade kommit med den utmaningen. Genom att skriva allt möjligt, i olika genrer och om olika ämnen, tror jag också att man alltmer hittar sin egen berättarröst.
  • Att låta andra läsa och ge respons. Det är i mötet med läsare, när texten får andra ögon på sig, som syret kommer in i skrivprocessen. Just nu närmar jag mig ett nytt, färdigställt råmanus, och jag vet att den återkoppling jag får av de första läsarna (min förläggare, men även mamma och syster ska få läsa) kommer att bli avgörande. Det är först när jag bearbetar responsen och tar tag i manuset igen, utifrån deras ord, som det kommer att börja likna något. Och även om vi i novellklubben var väldigt snälla i vår återkoppling, gjorde det mig van vid att höra hur andra uppfattade min text. Väldigt nyttigt.

Så dagens tips till dig som skriver, blir att försöka hitta ett sammanhang av andra skrivande människor. Människor som kan utmana dig att utvecklas, heja på dig när det går bra och peppa dig när det går sämre.