Kommer ni ihåg min historia av egenutgivning? Jag har alltså gett ut en kåseribok via print on demand för tretton år sedan och varit delaktig i utgivningen av en stadsvandringsbok. Mitt mål har hela tiden varit att debutera med skönlitterär bok på traditionellt förlag och det har jag gjort i år.
Tanken (från min sida) var att samma förlag skulle ge ut uppföljaren Jul i Ulebergshamn. Men efter några veckors betänketid sedan jag skickade in manus nummer två säger förlaget stopp.
Egentligen skriver de ”Ja, vi vill gärna ge ut den” … men som ni förstår finns det ett men, ett villkor och det är att jag betalar för ”språkgranskning, formgivning och inte minst marknadsföring och införsäljning”. Eftersom jag har gått igenom hela processen med förlaget en gång vet jag exakt vad de olika delarna innebär, jag vet alltså vad jag skulle få i paketet. Däremot vet jag inte vad det skulle kosta, för jag tackade nej med vändande mail.
Och det är nu det blir intressant med min bakgrund. För jag vet ju att det finns alternativ. Jag kan ge ut boken på print on demand. Jag kan trycka upp den själv. Jag kan läsa in den som ljudbok. Jag kan göra en e-bok av den. På något sätt känner jag att den här boken som ”har en mysig idé, härlig ton och och tydligt mål” (förlagets ord, inte mina) behöver komma ut och nå sina läsare på något sätt. Ibland är ett nej (eller ett villkorat ja) inte en stängd port eller en återvändsgränd, utan en möjlighet att ta sig vidare på något annat, kanske rent av bättre, sätt. Det återstår bara för mig att klura ut vad det bästa för just det här manuset är.
Jag har inte bråttom med ett beslut. Faktum är att jag tänker inte ens fundera på uppföljaren under hela november. För det är Nanowrimo. Ska du vara med? Jag har precis börjat med ett helt nytt manus och befinner mig just nu i förälskelsefasen. Jag vill tillbringa varje minut med mitt manus. Jag tycker också att jag har en fantastisk story på gång och vill verkligen att den här relationen ska funka. Bästa sättet att komma över en besvikelse är väl att skaffa sig en ny kärlek, eller hur?
Ni vet Askungen? Hon som kommer sent till festen och tappar sin glassko när hon i sista sekund tar sig därifrån?
Det var jag på bokmässan.
När jag klev innanför portarna stannade allt upp ett ögonblick. Jag minns barndomens bokmässor och bokreor när det var själva bokomslagen som utgjorde hela dragningskraften. När pengarna i plånboken på kronan räckte till bokhögen som jag kammade hem. Idag, med hela bokhyllan i mobilen, är det författarna bakom böckerna som är kungligheterna och jag strosar omkring som en statist i kulisserna.
Så plötsligt ligger de där. Tre för hundra. Klassiska, illustrerade verk och jag känner dragningskraften. Vid ett annat bokbord händer det igen. Rikt illustrerade böcker som passar en vetgirig, sagoälskande treåring och ryggsäcken blir inom kort alldeles för tung för en ömtålig rygg.
Bara ett varv till, sen går vi.
Ett litet varv till. Ett barnboksbord till. En författare som signerar, han ser så förväntansfullt glad ut när han förstår att jag är på väg att köpa. Och så förlagschefen. Det är en hon, men hon blir min prins för kvällen. För när hon börjar prata med mig kan jag inte hejda mig längre utan säger det.
”Jag har ett manus till dig.”
Det är långt ifrån klart, men jag vill att hon ska veta. Jag har precis det hon letar efter och jag vet att jag kan göra det bra. Men jag måste köpa mig mer tid och det är därför jag säger det. Så hon inte ska välja någon annan.
”Det är på väg!”
Jag vänder, rusar därifrån innan jag får fler frågor. Jag får för mig att hon skriker ”hallå, hallå!” efter mig men jag vänder mig inte om och hon kommer aldrig hitta mig i vimlet, för jag är redan på väg ut genom dörrarna.
Det är en alldeles särskild känsla att skicka iväg ett manus till förlag. Att sträcka ut händerna som i en tiggargest och be om 1) uppmärksamhet 2) gillande 3) pengar. För det är ju det allt handlar om. Att hitta någon som tycker om det du har skrivit tillräckligt mycket för att vilja investera i dig. Manus nummer två är skickat. Jag vill ju så gärna att uppföljaren ska bli antagen. En man till Amanda behöver och längtar efter Jul i Ulebergshamn (men sen är det slut med hurtfriska boktitlar).
Allra värst är det första gången och jag känner så med dig som just nu sitter och väntar på ditt allra första förlags-ja. Att inte veta om det någonsin blir ett ja, den känslan är svår att värja sig mot. Och jag vet att det går att ge ut böcker själv. Jag vet att det finns hybridlösningar, men för den som väntar just på ett förlags-ja är det en klen tröst.
Jag jobbade en gång på en veckotidning där jag bestämde hela innehållet (i princip) själv. Stressen och produktionstakten var tidvis hög men jag behövde aldrig fundera på om det skulle bli en tidning eller om mina texter dög. Jag inbillar mig att det är så det känns att vara riktigt populär författare.
Är det min tur nu?Eller blir det aldrig min tur? Jag tror varje opublicerad författare i takt med att tiden går känner av uppgivenheten. Hur mycket tid kan man med att lägga ned på en dröm som kanske aldrig blir sann? Vem är jag om jag aldrig blir publicerad? Har jag då kastat bort mitt liv på luft?
Jag önskar jag kunde säga att just din tid kommer. Men jag vet inte. Att även kända författare har blivit refuserade någon eller några gånger är inte heller det någon garanti för att ditt manus ska bli antaget på sikt.
Däremot kan jag skicka med dig ett ord på vägen. Skriv. Producera så mycket text du bara kan. Byt genre, försök få noveller publicerade, nappa på allt du kan. Och skriv med ett självförtroende som om du vet, ända in i själen, att din tid kommer.
Jag har bara skrivit ett följebrev med kontrakt som påföljd och kan alltså inte veta hur man ska skriva det perfekta följebrevet. Men jag kan ge er mitt följebrev i sin helhet. Och responsen på det från redaktören.
En man till Amanda Genre: feelgood Miljö: Handelsträdgård i Dingle och gård på västkusten samt en glimt av Göteborg Antal ord: Knappt 70 000 Tilltalar: Den som odlar, skulle vilja odla, älskar västkusten och gillar romantik
Hej! 2021-05-24
En man till Amanda handlar om att hitta sin egen väg och om att forma sin framtid. Den handlar om rötter, men framför allt om att våga ta ansvar för sin egen framtid. Berättelsens Amanda kommer från studentmiljö i Göteborg och tvingas hem till handelsträdgården under sommaren, men väl där går det upp för henne att hon måste klippa vissa band för att kunna växa själv.
En möjlighet att flytta till morfar på västkusten uppenbarar sig när en gammal träbåt behöver restaureras och sjösättas. Morfars bakgrund är inte den som Amanda alltid har föreställt sig, och ett irritationsmoment är att morfars nye vän Russ ständigt kommer på besök.
Sjöräddaren Russ har svårt att öppna sitt hjärta eftersom händelser i hans förflutna förföljer honom vad han än gör. Tack vare Amanda börjar han lyfta blicken och se en framtid för sig själv. Men när han väl är redo har Amanda svårt att skaka av sig en tidigare kärlekshistoria som får hennes hjärta att bulta lite extra om nätterna.
Det finns en fortsättning till boken som utspelar sig ett halvår senare, alltså i jultid på gården i Ulebergshamn. Om En man till Amanda doftar av hav, jordgubbar och solvarma tomater så är julboken en hyllning till varma julkänslor i ett landskap som på vintern är både kargt och ogästvänligt.
Jag som har skrivit manuset heter Emma Lind och jobbar som kommunikatör. Jag har tidigare jobbat både som copywriter och som journalist/redaktör och är alltså van vid redigering, textkritik och att jobba mot deadlines. Jag är riktigt sugen på att utveckla det här manuset tillsammans med er och är angelägen om att det kommer ut medan odlingstrenden fortfarande håller i sig.
Vänliga Hälsningar Emma Lind
Förlaget svarade 13 juli 2021 och erbjöd kontrakt. Medskickad feedback från redaktören:
”En man till Amanda” är en välskriven feel-good roman. Riktigt bra följebrev också! Hon har gjort sina läxor och det visas direkt – hon vet vilken stil av böcker är populär just nu och skriver riktigt bra. Hon har arbetat som journalist/redaktör och det känns i språket och romanens uppbyggnad.
Författaren skriver att romanen har en uppföljare. Skulle passa bra för ljudformatet. Karaktärer är välformulerade och dialoger känns naturliga.
Jag tycker att manuset är fantastiskt, men jag kan inte beskriva det på ett bättre sätt än författaren själv gjort i följebrev.
Vi vet att många av våra bloggläsare älskar att få reda på hur förlagsfolk tänker och arbetar. Äntligen har det blivit dags för mig att intervjua min förläggare, Johanna Rydergren på Word Audio Publishing International.
En del frågor är exakt samma som Ann och Anna ställde till sina förläggare i våras. Längst ner i inlägget hittar du länkar till deras intervjuer.
Hej Johanna, berätta lite om dig själv! – Jag började som förläggare på WAPI så sent som i juni 2021, men jag har jobbat i över 20 år i förlagsbranschen. Min första anställning var som redaktör på Förlaget Harlequin – en bra skola eftersom jag fick redigera mängder av böcker. Jag har därefter drivit eget som frilansredaktör och översättare, samt jobbat på Bonnierförlagen och HarperCollins.
Gedigen erfarenhet alltså, kan du nämna några du har jobbat med? – Några av de författare jag har samarbetat med de senaste åren är Emelie Schepp, Mariette Lindstein, Gabriella Ullberg Westin och Eli Åhman Owetz.
Vad är roligast med ditt jobb? – Det jag tycker mest om är att bygga författarskap och hjälpa författare att utvecklas i sitt skrivande.
Alla kanske inte känner till så mycket om WAPI, kan du berätta om förlaget? – Word Audio Publishing International (WAPI) är ett ljudboksförlag med storsäljande författare som Sara H. Olsson, Christina Larsson och Susan Casserfelt. Förlaget ger ut underhållningslitteratur och sätter stort värde i att optimera berättelserna till ljudformatet. WAPI var bland de första att producera böcker direkt för ljud, och under nästa år kommer vi även att kunna ge ut pappersböcker. Vi ger framför allt ut titlar inom genrerna spänning, feelgood och sanna berättelser. 2021 köpte det danska förlaget Gyldendal WAPI och vi tar nu våra svenska författare vidare ut i världen på nya marknader, som i nuläget inkluderar Danmark, Norge, Finland, Spanien, Polen och Ryssland.
Okej, då går vi vidare till den frågan jag är lite nervös inför. Vad var det ni gillade med mitt manus? – Vi föll för karaktärerna, miljön och tonen i ditt manus. Skildringen av hur de två lite kantstötta och väldigt olika kvinnliga huvudpersonerna reser sig och tar tag i sina liv fångade oss. Karaktärerna är trovärdiga, då både sympatiska och osympatiska drag hos dem skildras. Platsen där boken utspelar sig, Öland på sommaren, är perfekt för feelgood-genren och du är duktig på att levandegöra miljön. De korta kapitlen, med cliffhangers i slutet, för handlingen framåt och gör manuset väl anpassat för ljudboksformatet. Att du omväxlande ger oss Melindas och Sannas perspektiv driver på läsningen. Bokens huvudtema – att hitta tillbaka till livsglädjen efter en livsförändring – är starkt. Kort sagt, en välskriven feelgood-roman som innehåller både djup och en gnutta humor.
Oj … Tack! Det där får jag nog skriva ut och rama in tror jag. ❤ Vad letar ni efter när det gäller manus och författarskap? – Vi letar efter riktigt bra feelgood-romaner, deckare/spänningsromaner och skildringar av starka livsöden. I utgivningsbeslutet väger vi också in om författaren har en egen plattform och intresse för att nå ut med sitt författarskap. Det viktigaste är självklart ett starkt och välskrivet manus, men har författaren en vision om sitt författarskap och kommande böcker är det positivt.
Hur gör man för att sticka ut i manushögen? – Det första vi läser är följebrevet, så mitt tips är att lägga ner en del möda på det för att sticka ut i mängden. Brevet bör innehålla en kort sammanfattning av innehållet i manuset, gärna vilken genre manuset ingår i och om det finns tankar om att det kan byggas vidare på till en serie, och givetvis en presentation av författaren. Det är bättre att lägga tid på ovanstående än att formge texten på något speciellt sätt.
Vilka är de vanligaste misstagen folk gör när de skickar in manus? – Det vanligaste misstaget är att man inte skickar ett helt råmanus utan bara några kapitel eller avsnitt. Förlaget behöver läsa ett helt manus, eller i alla fall ett väl utbyggt synopsis som även innehåller slutet på boken, för att kunna göra en bedömning om det håller hela vägen. Ett annat tips är att ta reda på vilka genrer förlaget är intresserad av innan du skickar in ditt manus.
Hur jobbar ni i er manusgrupp? – Manusgruppen, där förläggare och redaktörer ingår, har möte en gång i veckan och då läser vi så mycket vi hinner i de manus som kommit in till förlaget och diskuterar tillsammans. Ibland kan det räcka att läsa tio sidor, andra gånger behövs kanske femtio för att bilda oss en uppfattning. De manus som har potential skickar vi vidare till lektör, eller så fortsätter någon av oss i gruppen att läsa. Efter att vi fått tillbaka manuset från lektör diskuterar vi och kommer fram till ett beslut.
Vilka är dina bästa råd till aspirerande författare? – Fortsätt skriv! Har du en historia som du känner starkt för så ska du inte ge upp om du får nej från ett förlag. Det kan bero på tajming, att man redan har ett eller flera liknande manus på utgivningslistan, eller att manuset inte passar för just det förlaget. Kör du fast i skrivandet så finns det många skrivcoacher som du kan anlita privat för att få feedback på ditt manus. Var öppen och prestigelös inför feedback, ingen kan skriva en bok helt ensam.
Stort tack för att du delade med dig Johanna! Hoppas att många får nytta av det du har berättat.
Det är ungefär som jag trodde: att vänta på förlagsbesked kan verkligen kännas som ett vakuum. För det mesta går livet vidare precis som vanligt men ibland stannar jag upp och undrar vad som händer hos förlagen. Läser någon? Har de pratat om mitt manus? Ligger det i en hög bland andra bortsorterade debutanttexter? Ska jag vänta tre veckor till på besked eller dröjer det två månader? Borde jag ha skickat till ännu fler?
Du har kanske, liksom jag, upptäckt att det är ganska mycket hemlighetsmakeri i bokbranschen? Särskilt det här med förlagskontakter känns heligt. Åtminstone för mig. Jag är rädd att berätta för mycket.
Jag vill inte jinxa något. (Ja, jag är vidskeplig. Tviar alltid tre gånger oavsett kattfärg och lägger nycklar överallt utom på bordet.)
Av respekt för förlagen. (Vill helst inte snacka om detaljer som vi har diskuterat.)
Men nu tänker jag ändå snudda vid det som jag knappt vågar prata om.
Det har gått tre veckor sedan jag fick ett mycket positivt mejl från ett förlag, men eftersom jag är nybörjare på det här så visste jag inte vad det kunde betyda. Eller, rättare sagt, jag visste inte hur mycket jag vågade hoppas. Utan att ta ut för mycket i förskott valde jag ändå att bli superglad och fira.
Bara två dagar efter det fick jag min första refusering från ett annat förlag. ”Vi kommer tyvärr inte gå vidare med ditt manus, lycka till med ditt författarskap.”
Hur det kändes? Knappt ingenting. Som att dra av ett plåster, lika bra att bli av med det. Klart att det hjälpte att jag fortfarande var lyrisk över det där första mejlet. Vilken tur att jag vågade fira då, haha, underskatta inte effekten av endorfiner! (Jag måste påminna om att min tanke från början var att ge ut boken själv. Jag har inte haft några förhoppningar om förlag, därför är det kanske inte lika laddat för mig att få nej?)
Därefter har det kommit några fler negativa besked, men även positiva. Kan inte säga mer än så, men det är cementblandare och torktumlare på riktigt här nu. Det är ungefär som att gå på hus- eller lägenhetsvisning. Man drömmer, möblerar i fantasin och kollar upp affärer och skolor i omgivningarna. När det gäller förlagen spanar jag in deras andra författare, lusläser hemsidorna och försöker föreställa mig hur samarbetet kommer se ut. NEJ, STOPP! Dröm dig inte iväg för mycket ifall allt skulle rinna ut i sanden. Inget är klart!
Helst skulle jag vilja fråga andra författare: Vad får du i royalty för tryckt bok? Hur mycket tjänar du på din ljudbok? Vad fick du för garantihonorar? Men nej, det är förstås sekretessbelagda grejer. Ifall det går så långt att man får ett avtalsförslag så finns ju författarförbundet som bistår med kostnadsfri avtalsgranskning för debutanter. Och i senaste numret av Tidningen Skriva fanns ett intressant reportage med exempel på upplagor, förskott och royalty.
För det är sannerligen inte lätt för en längtande och aspirerande författare att helt på egen hand väga olika procentsatser mot möjligheten att bli utgiven. Vad är det värt? Var går gränsen? Vilka detaljer är viktiga för mig?
Jag hoppas att jag snart får anledning att blogga vidare om ämnet. Tvi, tvi, tvi. 😀
Mitt i allt det här pirriga och förväntansfulla trillade det in ett helt annat besked i måndags: Att jag har blivit antagen till en skrivarkurs. Det är en ettårig utbildning i Litterärt Skrivande på Malmö Folkhögskola. Den är på halvfart och distans vilket passar mig helt perfekt just nu.
Jag skickade in ansökan i slutet av maj och redan i juni fick jag veta att jag inte hade kommit in. Vet inte ens vilken reservplats jag hade, så de planerna släppte jag direkt. Men så blev det tydligen en plats ledig några dagar efter att kursen hade börjat. (Stort tack till dig som hoppade av!) Ser fram emot att få lära mig mer om poesi, dramatik och essä samtidigt som det finns utrymme att arbeta med eget skrivprojekt. Visst låter det toppen?
Jag hade egentligen inte tänkt säga något alls i det här skedet eftersom jag inte vill jinxa detta. Men i kommande bloggenkät råkade vi få uppmaningen att vara ärliga och berätta hur det går för oss – och eftersom jag gärna är transparent med vad som händer i bokprocessen så släpper jag lite grann på vidskepligheten.
Jag vet att det som har hänt inte behöver betyda något alls, men …
Det är några förlag som har kontaktat mig. Ja, utan att jag har skickat något till dem.
Tjoho! Hjärtat pickade på ordentligt när jag läste deras meddelanden och insåg att de var nyfikna på mitt manus. Givetvis är jag superglad och exalterad över intresset. Men … att skicka in manuset för bedömning innebär också att jag riskerar att få nej. Eftersom jag inte har skickat till förlag tidigare så har jag inte förberett mig på att bli refuserad. Men vad har jag att förlora (förutom självförtroendet) på att skicka in manuset?
Förmodligen har förlagen sett mig på Instagram och här på Debutantbloggen, och min gissning är att de tilltalats av att jag skriver en feelgood som utspelar sig på Öland. Dessutom skrev jag ett inlägg den 15 juni där jag var öppen med att jag kan tänka mig olika vägar, till exempel att ge ut tryckt bok själv och att låta ett förlag ta hand om ljudboksutgivningen. Det kanske var lockande för dem, vad vet jag? Jag är ju rookie i förlagssammanhang.
När jag förklarade för dem att jag inte var helt färdig med redigeringen än, fick jag till svar: ”Vi kikar gärna på ditt manus redan nu, trots att det är ofärdigt.” Och en annan sade: ”Vi är vana vid att läsa råmanus.”
Det blev några hektiska dagar med flera timmars intensiv redigering varje dag. Ville förstås arbeta igenom så mycket som möjligt, och jag märkte ännu en gång att jag jobbar bäst under press och får som mest skrivet när någon väntar på att få läsa. Det var likadant när jag skrev råmanuset och mina testläsare väntade på fler kapitel.
Och så var jag tvungen att sätta ihop ett följebrev. Och ett synopsis. Sedan skickade jag allt. Och nu väntar jag.
Tankarna går upp och ner, fram och tillbaka. Känslorna är lite ”all over the place”, som prinsen sade. Jag tänker saker som:
– De kanske blev intresserade av idén kring min bok, men tänk om de tycker att jag skriver så uselt att manuset är bortom all räddning? Fy, det är den jobbigaste tanken. Rädslan för att bli dissad gör att jag har stunder då jag snuddar vid tanken på att ge upp helt, redan innan någon har lämnat besked. Fast ett av förlagen har redan förhandstittat och beslutat att skicka det vidare till en av sina lektörer. Så NÅGON har åtminstone bedömt att det var värt att ta det vidare så långt. Vad de andra förlagen tycker, eller om de ens har hunnit läsa, är jag än så länge lyckligt ovetande om.
– De kanske struntar i kvalitén och säger ja till digital utgivning utan att erbjuda samarbete med redaktör? För mig är det självklart att en redaktör behövs, så det vore ju trist. Fast å andra sidan känns samtliga tre förlag seriösa och kvalitetsmedvetna. (Jag vågar faktiskt till och med nämna ordet ”drömförlag” – i plural!)
– OM de möjligtvis skulle säga ja, då kanske processen blir så utdragen att utgivning under 2021 bara är att glömma? Jo, jag fattar att det kan bli så. Men om det ”bara” handlar om ljudbok så kan processen bli kortare, det har jag förstått. Då finns det kanske en chans?
– Ska jag passa på att skicka till ännu fler förlag medan jag väntar? Det kan i och för sig vara bra att öka möjligheterna, fast det är ju semestertider och tidsaspekten ställer till det lite. Hur länge vågar jag vänta på svar? Jag vill inte hamna för mycket på efterkälken i processen för egenutgivning om det är den vägen jag ändå ska gå.
Medan tankar som dessa cirkulerar försöker jag rikta fokus mot tangenterna. Jag skriver om två kapitel. Fortsätter peta lite här och där. Har ett annat projekt jag tänker ta tag i också. Den härliga sommaren är också, som tur är, en bra distraktion.
Idag gästbloggar dietisten och skribenten Sara Ask. Hon har skrivit flera böcker, bland annat de populära Vego kokböckerna (tillsammans med Lisa Bjärbo).
Sara Ask och Sally Ask
Det här är historien om hur viktigt det är att inte ge upp om du har ett manus eller en idé som du verkligen tror på, och om hur bra det är att utrusta sig med envishet och tålamod när refuseringsbreven börjar ticka in.
För ungefär tio år sedan gick jag runt och drog barnvagn i Aspudden i södra Stockholm och småpratade med andra föräldrar, så som man (eller åtminstone jag) gör när ens cirklar är små och ofta går in i andras. Där någonstans mellan förskolan och parken föddes idén om att göra en kokbok med vegetarisk mat som var lite mer inriktad mot barnfamiljen än de få vegetariska kokböcker som fanns på marknaden på den tiden var. Det ska sägas att det inte var första gången tanken på en bok hade dykt upp i mitt huvud – jag har skrivit så länge jag kan minnas. Fiktion på fritiden, patientmaterial på mitt dåvarande jobb som barndietist, och många långa brev i perioder. Men det här var speciellt – jag kände mig så säker på att det verkligen skulle kunna bli en bok.
I samma veva upptäckte jag en blogg som jag tyckte var rolig och välskriven, såg att bloggaren bodde i mina kvarter och att hon var författare, vegetarian och hade små barn. Så en kväll skrev jag till henne: ”Hej, vill du göra en kokbok tillsammans med mig?” ”Jaa!” svarade hon, nästan direkt. En fikadejt senare hade vi dragit upp planerna för vårt projekt och sågs igen för att göra några provsidor med recept och bilder, så att förlagen skulle kunna få en känsla av vilken sorts bok vi ville göra. När vi var klara tyckte vi att vi hade en fantastiskt synopsis. Vilket förlag skulle kunna motstå det här?
De flesta, visade det sig.
Vi började med att skicka vår skiss till förlag där vi hade någon form av kontakt, sedan vidare till förlag som vi tyckte gjorde snygga kokböcker. Sedan till förlag som gjorde kokböcker, kort och gott, även mindre snygga. Men inga på vår sändlista nappade. ”Målgruppen är för snäv”, ”Vår erfarenhet är att den här typen av böcker inte säljer”, ”Lycka till på annat förlag”, eller bara en tom tystnad – det var responsen som vi fick.
Tiden gick, jag fick en till bebis och hade fullt upp med att få vardagen att gå ihop. Energin i projekt vegokokbok började sina. Kanske var det ingen bra idé ändå?
Men jo-o! Skam den som ger sig, tänkte vi och bläddrade vidare bland förlagen. Ordfront kanske? De hade visserligen bara gett ut någon enstaka kokbok förut, men det kunde vi kanske ändra på? Sagt och gjort, vi skickade vår synopsis. Tiden gick och vi hörde ingenting. För säkerhets skull skickade vi vår synopsis igen – den kanske hade försvunnit på vägen? Och en sen kväll kom det där mejlet vi hade längtat så länge efter. Förlagschefen Pelle hörde av sig, beklagade att det hade tagit så lång tid, berättade att de var jättesugna på vår bokidé och avslutade med orden: ”När kan vi ses – om ni fortfarande tror på oss?”
Om VI trodde på dem? Eh … ja!
Och det blev en bok, ett av de allra roligaste projekt jag har jobbat med. Och målgruppen visade sig vara allt annat än snäv, så det blev till och med fler böcker i samma serie. För min del blev det också en väg in i bokvärlden som gav möjligheter att skriva andra böcker jag haft på hjärtat, främst faktaböcker om barn och mat. Jag skriver mina böcker med ett finger, höger långfinger för att vara exakt, precis som jag gjorde när jag som barn började skriva på min pappas gamla tröga skrivmaskin. Hade någon berättat för mig då att jag skulle få ge ut böcker när jag blev stor hade jag blivit överlycklig – var det alltså en dröm som kunde bli sann?! (Hade jag fått veta att böckerna skulle handla om mat hade jag inte trott mina öron – mat var ungefär det mest ointressanta jag visste på den tiden, det fanns bara en handfull rätter jag vågade mig på att äta och en endaste grönsak: morot. Så böcker om vegetarisk mat? Nä, det går jag inte på!)
Den stora fördelen med min långfingervals är att det går att ha en katt i famnen samtidigt som jag skriver. Jag tackar min envishet och mitt tålamod för att vi får jobba så här.
Framför dig har du en diktsvit som jag kallar Stillna. Den handlar om en pappa och en dotter, om sprit, svek och – möjligen – kärlek. Förlåtelsen, ja, den jobbar jag på.
Jag vill berätta om hjälplösheten inför en förälders beroende, den ständiga beredskapen och hur man lär sig att hålla allt ifrån sig – löftena, besvikelsen, skammen, till slut hoppet. Om hur man värjer sig för den omsorg som i nästa stund kan övergå i en veckolång fylla. Och jag letar efter förklaringar vi aldrig får av den som inte kan formulera sin smärta. Kanske kan det finnas ledtrådar i hans egna förluster. Eller i en countrysång med Dolly Parton.
Förutom dikter skriver jag en del noveller och jag har publicerats i tre antologier: På denna grund (Pop up Publishing, 2015), 30 nyanser av saknad (Ordberoende förlag, 2016) och Nyanser av passion (Ordberoende förlag, 2018). Jag har även belönats i ett par av Tidningen Skrivas novelltävlingar. När jag inte skriver noveller, dikter eller romanfragment, undervisar jag i svenska, svenska som andraspråk och latin på en gymnasieskola i Borås. Nyligen har jag också blivit ordförande i Boråsbygds-Lyriker, en boråsbaserad förening med poesin i första rummet.
Hoppas att du tycker om att läsa vad jag skrivit!
Vänliga hälsningar
Jag läser i Tidningen Skriva om följebrev och den svåra och kanske avgörande konsten att formulera ett bra sådant. Vi som läser skrivbloggar som denna är säkerligen överens om att det är väl investerad möda att författa ett välkomponerat brev. Ovan ser du mitt följebrev till Stillna, som jag på intet sätt vill framhäva som exemplariskt, men däremot som ett exempel.
Ivrig som man är att förlagen så snart som möjligt ska få chans att lägga vantarna på ens äntligen färdiga manus, kanske det känns lite som en hämsko att också behöva skriva ihop ett brev. Men utan brev blir det lite som att (i min värld) gå ut utan accessoarer; det blir liksom lite naket och man vill ju gärna framhäva sin image med rätt sorts bling. Och läppstift.
Det finns hur många tips som helst: Beskriv boken, berätta var inspirationen kommer ifrån, lagom textstorlek, skriv kort, skriv långt, berätta om dina skrivutbildningar etc. etc. Men precis som man inte kan ha på sig ALLA accessoirer på en gång (hallå julgran!), så kan man ju hålla igen lite även i följebrevet. Det kan ju bli lite overkill med halsband, stora örhängen OCH tiara, förutom kanske på nobelfesten, men man är tyvärr inte automatiskt inbjuden på någon nobelfest bara för att man har skrivit en bok.
I mitt brev tänkte jag så här:
Boken är viktigast; då beskriver jag den. Men jag ville inte göra det med adjektiv, för den bedömningen kan inte jag göra. Så jag skrev vad jag tycker att den handlar om och några lite mer konkreta exempel på det. Vilka ämnen som kommer fram.
Sen vore det bra om det stod något om mig. Men jag var inte så säker på att något förlag ville läsa hela mitt CV, inte om min au pair-karriär i Tyskland, inte om kvällskursen i isländska, inte ens om olika skrivkurser jag gått, så jag koncentrerade mig på vad jag fått ut i litterär form tidigare, ackompanjerat av uppgifter om mitt yrkesliv och min fritid.
Det där med adjektiv gäller ju även omdömen. Eget beröm luktar illa. Och jag kan ju inte skriva att min bok är bra eller spännande eller läsvärd eller originell. Det behöver jag bevisa, när de nu kommer så långt som till själva manuset. Inte heller kan jag skriva att min storasyster tyckte att den var bra. Hon är ju partisk.
Även om mitt brev här ovan skulle kunna funka till olika mottagare, så är jag inte för att man skriver ett standardbrev som passar alla. I andra följebrev har jag t.ex. lyft fram andra författare hos förlaget som inspirerar mig och varför de gör det. T.ex. att någon ritar poetiska bilder i mitt huvud. Eller att någon skriver romangestalter med blodådror som räcker upp till månen. En annan skriver rått och komiskt, men låter melankolin skymta fram i en till synes obetydlig sats, som förändrar hela min relation till texten. Jag slösar hellre papper på det än på meritlistor, eftersom jag tror att det säger mer om mig som författare. Plus att det blir lite beröm åt förlaget som har sådana fina författare.
Som lärare vet jag att något av det svåraste man lär sig i skolan är att skriva sitt namn i dokumentet. I följebrevet behöver man skriva sina kontaktuppgifter, vilket tydligen är ganska vanligt att missa. Om man mejlar, så får väl förlaget mejladressen? kanske du resonerar. Men om den som ska läsa printar ut ditt manus, så vill du inte att hen ska behöva leta i inkorgen efter din adress, när hen efter tre till fyra månader väl vill svara dig hur gärna de vill ge ut. Vi lärare som har klasser med 30 elever där ingen är någon direkt stjärna på att skriva namn i dokumentet, vi vet vilket detektivarbete det är att spåra alla anonyma texter. Den irritationen vill du bespara mottagaren, särskilt som den kommer att spilla över på din person. Så tänker jag.
Säkerligen finns det tusen andra sätt att tänka, och de är säkert också bra. Och ibland kanske man till och med kan ha tiara en helt vanlig torsdag.
Är tålamod en dygd eller en finne i röven? Är agent automatiskt en snabb väg till förlag? Och vad är skillnaden på att ges ut av ett litet, nystartat förlag och ett större och väletablerat? Det skriver jag om i detta gästinlägg.
När debutromanen väl är antagen så rullar författarkarriären på. Du har ett förlag som du bollar idéer med och som ivrigt väntar på ditt nästa manus. Är du riktigt på G kanske du skriver ett flerboksavtal och kan börja jobba med nästa bok i trygg förvissning om att den kommer ges ut.
Eller inte.
För somliga av oss är det tvärtom dags att ladda för en ny resa mot antagning. För även om debuten är ett kliv in, så är bokbranschen nyckfull.
Mitt första manus refuserades överallt, men mitt nästa, Dränkt, antogs snabbt av ett nystartat fantastikförlag. Det lades dessvärre ner, och Dränkt gavs istället ut av ett annat nystartat förlag.
Jag var den enda svenska författaren och hade tät kontakt med förläggaren – som även var ägare, marknadsförare och insäljare. Vi tog ingenting för givet, jublade när BTJ recenserade, för att inte tala om när bokhandeln tog in Dränkt i butikerna. Den stod lite undanskymd i Fantasy-hyllan, men den var där! Vi gjorde allt själva och eftersom det var pandemifritt släpade jag runt en rollup (som jag fixat själv) och en rullväska med böcker lite överallt.
När Dränkt blev ljudbok var det för att jag tagit kontakt med ett ljudboksförlag. Det var ett hektiskt, roligt och väldigt energikrävande år. Och när jag var nästan klar med mitt nya manus, lades även det förlaget ner.
Båda de nya små förlagen jag haft kontakt med var duktiga och drivna, men det räckte inte. Jag ville desperat undvika ytterligare en krasch.
En erfaren deckarförfattare hade sagt att om det var någonting hen ångrade, så var det att hen inte orkat vänta in rätt förlag i början av karriären. Det tog jag fasta på. Mitt nya manus skulle åtminstone få chansen att hamna på ett förlag som inte riskerade omedelbar nedläggning.
Planen var att gå ”uppifrån och ner”. Först agenturer, när de sade nej stora förlag, därefter mindre förlag tills något förhoppningsvis sade ja. Så jag skickade det som blev ”Ek” till agenturer och räknade med snabba nej.
Det tog mer än ett år. Flera gånger ville jag strunta i min dumma plan och gå vidare, men jag hade lovat mig själv att vara tålmodig. Och till slut fick jag svar. Jag hade en agent!
Nu skulle det gå fort att hitta ett förlag.
Eller inte.
Medan författarvänner kom ut med bok efter bok så väntade jag. Och började tvivla. Var det dumt att hoppades få ett stort förlag till en bok med övernaturliga inslag? Drygt ett år gick. Sedan hittade Ek hem. I juli kom den ut på rutinerade och väletablerade Modernista.
Jag har nu både agent och förlag. Men det tog två och ett halvt år av bara väntan och hann gå hela fem år mellan böckerna.
Ibland säger folk att på ett litet förlag blir du ”en stor fisk i en damm” och på ett större förlag ”en liten fisk i ett hav”. Det ligger någonting i det. Modernista är väloljat med många författare och flera anställda. Jag har fått väldigt bra hjälp av förläggare och redaktör, men har inte så tät kontakt med själva förlaget sedan boken kom ut. Däremot har jag tillgång till en PR-agent, som både har egna uppslag och hjälper till att administrera mina. (Pandemin är dock begränsande.) Det var så självklart att Ek skulle finnas i bokhandeln att det inte ens nämndes, och ljudboken kommer i december utan att jag gör mer än tycker till om inläsare. Det är alltså mindre personligt, men du får mycket mer ”gratis”.
En annan skillnad är förskottet, som var symboliskt för Dränkt men hade mer substans för Ek. Och så mitt viktigaste önskemål: Förlaget kommer med stor sannolikhet finnas kvar under lång tid framöver.
Skulle jag orka ha samma tålamod igen? Vi får se. Mitt nästa projekt – förutom fler böcker – är att bli avsnittsförfattare för tv. Den branschen verkar ungefär lika lätt att komma in i som bokbranschen …
Vägen till ett antaget manus är sällan kort och rak. Att skriva ett manus tar sin tid, och att vänta på besked från förlagen kan ta ännu längre tid. Men ibland kan det också gå snabbt! Idag svarar vi på hur lång tid det tog för oss, från det att vi började till dess att manuset blev antaget.
Kristin Fägerskjöld
Jag fick de första konkreta idéerna till min debutroman i början av december 2017. Sedan skrev jag färdigt råmanuset på ett halvår ungefär. Därefter redigerade jag det själv ett antal gånger, hade testläsare och bokade också en lektör som läste och gav mig feedback. Det var augusti 2018. I början av november skickade jag in manuset till fyra förlag varav ett svarade inom tre veckor att de ville ge ut min bok, och det var LB Förlag. Inget av de andra hade hunnit svara, så jag är fortfarande orefuserad, haha! I slutet av november skrev vi kontrakt på boken och då hade det alltså gått 11 månader från idé till avtal. (Kan också tillägga att jag sedan jobbade med att skriva om en hel del på egen hand under vårvintern 2019 innan jag fick börja jobba med en redaktör i maj till november. Strax därefter gick boken i tryck och den släpptes nu i januari 2020.)
Sara Molin
Lång tid. Idén växte fram (eller, jag jobbade fram den) i slutet av 2015. 2016 var jag föräldraledig och skrev samtidigt råmanuset. Efter det följde testläsare, lektörsläsning och flera redigeringsvändor. Inskick till förlag efter sommaren 2017, ett napp som sedan drogs tillbaka, ny redigering och inskick på nytt efter sommaren 2018. I december 2018 blev jag erbjuden kontrakt, och i januari 2019 skrev vi på. Drygt ett år senare kom boken äntligen ut! Men från idé till avtal tog det alltså ca tre år för mig.
Malin Edholm
Jag kan inte riktigt svara på veckans enkätfråga. För mig var det annorlunda, jag blev tillfrågad att skriva en novell och hade ett avtal efter förlaget läst novellen. Innan hade jag gett upp/lagt tankarna om att bli publicerad på is.
Hanna Nordlander
Det är inte helt lätt att säga när idén föddes. Jag hade en mängd stoff som jag tänkt använda i en bok om dödsfallen i min familj. Men det var svårt att skilja det ena från det andra och jag började plocka ut det som handlade om pappa.
Den tidigaste versionen av dokumentet “Pappadikter” i min dator är från april 2018, så rimligen har jag fattat ett beslut vid den tiden. Efter lite mer än ett års arbete och en förvånansvärt kort väntetid, fick jag så ett glatt och läskigt besked från Ekström & Garay i augusti 2019.
Daniel Sjöberg
Helt ärligt så vet jag inte riktigt vad jag ska svara på den frågan. Idén till boken har jag på sätt och vis burit på länge innan jag ens började skriva den, men åtminstone ett par år om vi räknar från det att jag verkligen började fundera över hur allt skulle hänga ihop, börja och sluta.
För två veckor sedan gick uppföljaren till ”Emmas nya liv” iväg till förlag och även några agenter. Ett förlag svarade snabbt och tackade nej då de helst ville ha möjlighet att ge ut samtliga delar i en serie. Fullt förståeligt, men synd att de inte nappade på ”Emmas nya liv” när det manuset valsade runt hos förlagen då 😉 Skämt åsido så är det kanske svårt att få napp på en uppföljare.
Jag har tidigare fått kommentarer som ”du har ju redan ett förlag” och det stämmer. Jag har ett, eller numera faktiskt två förlag till ”Emmas nya liv”. Nicole Publishing har gett ut min debutbok som vanlig bok samt e-bok och Lind & Co kommer att ge ut den som ljudbok. Men jag har inget avtal på en uppföljare. Jag har inte skrivit på för en serie. Så jag förutsätter inget. Tar inget för givet. Men jag hoppas att något förlag ska nappa. Och drömmen är i första hand ett traditionellt avtal med ett förskott. Det skulle verkligen inte vara så dumt.
För att kunna ta min författardröm ett steg längre, kanske kunna ha en skrivdag i veckan, behöver jag nå ut till fler, få fler läsare. Jag tror personligen att det är lättar att göra det med ett lite större förlag i ryggen. Att både bok och författare då automatiskt får en slags kvalitetsstämpel på sig. Å andra sidan hade förmodligen inte ”Emmas nya liv” kommit ut om inte ett litet förlag nappat på det. Men vi får se vad som händer. Har jag tur är det något förlag som vill jobba vidare med mig och mitt (mina) manus.
När det gäller min cliffhanger så kan jag fortfarande inte avslöja något, men förhoppningsvis blir det klart innan jag tackar för mig här på Debutantbloggen om två veckor. (Två veckor? Hur kan det bara vara två veckor kvar? Vad hände?)
Det här inlägget är lite tufft att skriva, men det känns viktigt att även dela med mig av de jobbigare bitarna. Motgångarna. När det inte blev som man tänkt. Eller hoppats. Men vi tar det från början.
Mitt tredje manus skrev jag ganska hastigt på två månader och skickade sedan in det till förlag i mars (länk). Efter två dagar fick jag feedback från ett förlag som gärna läste igen om jag skrev om till ljudbok (länk). Jag påbörjade detta arbete så smått men fick sedan mail från ett stort förlag. Och med stort, menar jag verkligen stort. Visserligen var det nej tack, men de kom med oerhörd värdefull input. Lyfte fram flera positiva aspekter samt pekade på vad som behövde förbättras. Nedan följer lite utvalda delar av feedbacken jag fick. Jag har utelämnat en hel del för att inte avslöja för mycket om mitt manus, men jag tror att ni ändå kan förstå min lycka och varför jag valde att jobba utefter detta.
”Med det sagt – du har skrivit en mysig liten pärla som vi hoppas att du fortsätter jobba på!”
”Vi är nyfikna att se hur du fortsätter utveckla XXX eller andra framtida projekt.”
”Det finns massvis med positiva aspekter i ditt manus och jag personligen ville bara fortsätta läsa när jag väl börjat. Man kan verkligen känna stämningen mellan karaktärerna och deras laddning, samt den härliga miljön de vistas i och sommarens varma och härliga månader.”
”Även den manliga karaktärens dotter var en fröjd, en härlig ung tjej som kändes verklig, glad och helt underbar. Relationen mellan henne och pappan var välskriven av dig. Fint!”
”Lyft med dig att vi tyckte detta var ett mysigt manus, men det behövs mer arbete. Så fortsätt jobba på dessa aspekter, och låt din kreativitet flöda om du väljer att fortsätta arbeta med XXX och speciellt i relation till den avslutande konflikten …”
”Vi hoppas att du fortsätter arbeta vidare med detta eller andra projekt och att vi hörs i framtiden.”
Jag var så peppad att arbeta vidare med manuset. Så i somras, parallell med redigeringen av ”Emmas nya liv” skrev jag om. Det passade ju utmärkt då vi befann oss i vår sommarstugan i Blekinge där jag hämtat inspiration till det fiktiva området i min historia. Den 21 augusti var jag klar och skickade tillbaka manuset till förlaget. Dagen efter passade jag även på att skicka det till fler förlag. För trots den fina feedbacken var jag helt på det klara med att inget var säkert. Förlaget behövde inte tycka om min omskrivning. Och även om de gjorde det så var det ändå inte säkert att det var tillräckligt bra eller att det passade i deras utgivning.
Exakt två månader senare, måndagen den 21 oktober, hade jag smitit in på mitt lilla hemmakontor en stund. Gömt mig undan morgonbestyren för att läsa en fantastiskt fin recension av ”Emmas nya liv” på Instagram (länk). Samtidigt som jag delade inlägget i min egen profil kastade jag ett öga på datorn och såg i förbifarten att det trillat in ett mail redan klockan sju på måndagsmorgonen. Jag noterade att det var en standarsrefusering och reflekterade inte så mycket över det. Men så fångade avsändaren min blick och allt stannade upp. Det var från detförlaget. Luften gick ur mig och jag läste mailet flera gånger. Hade svårt att ta in vad det stod. Dubbelkollade avsändaren flera gånger och jo, det var från dem. Inte ett ord nämndes om vår tidigare kontakt. Det var en helt vanlig standarsrefusering. Vad hände nu? Jag hade absolut varit beredd på ett nej tack (länk), men jag hade ändå trott, faktiskt förväntat mig, att det skulle komma något mer än så. Åtminstone en mening om min omskrivning. Att den var bra. Eller dålig. Något. De hade ju skrivit att de ville höras i framtiden. Men tydligen inte längre. Jag var inte intressant längre. Visst förstår jag att förlagen har otroligt mycket att göra, men det var så snopet. Från citaten ovan till detta:
”Hej Anna!
Tack för att vi fick läsa ditt manus XXX.
Tyvärr har vi nu beslutat att tacka nej till erbjudandet om utgivning. Varje år får vi in cirka 1 000 svenska manus och utgivningsförslag till förlaget och av dem ger vi endast ut ett fåtal.
På grund av den stora mängden manus har vi sällan möjlighet att ge personliga omdömen.
Lycka till på annat håll!
Med vänlig hälsning
Manusavdelningen, XXXXX”
Hur hade jag ens kunnat tro att de var intresserade av mitt manus? Trots att jag är den som aldrig vågar ta ut något i förskott hade jag ändå hoppats. Tänkt att det kanske, kanske kunde bli något. Eller att jag skulle få mer feedback att jobba vidare med. Vad skulle jag göra nu? Vänta in de som inte svarat än? Skicka till fler förlag? Besvikelsen inom mig rasade. Korta stunder funderade jag på att strunta i allt. Ge upp. Sluta med det självplågeri det är skriva, blottlägga sig, för att sedan falla pladask. Slippa känna sig tom. Värdelös. Med känslan av att ge upp var ändå kortvarig. Förmodligen för alla fina ord som samtidigt trillade in om ”Emmas nya liv”.
Tillslut skrev jag ett svar tillbaka. Kände att jag var tvungen. Att det faktiskt inte var konstigt att jag hade förväntat mig mer än ett standardsvar. Efter några dagar fick jag svar från förläggaren som ursäktade sig och sa att jag självklart skulle få ett personligt svar. Hon skrev att manuset är bra och välskrivet, men att nålsögat just nu är extremt litet då de arbetar hårt med ett antal svenska författarskap. Att timingen helt enkelt är lite olycklig. Det kändes ju bättre. Men jag inte kan låta bli att tänka att de ändå hade lagt beslag på manuset om det varit tillräckligt bra.
Så här två veckor senare har jag väl ändå landat, men en viss deppighet dröjer sig kvar. Kanske för att det även varit mycket samtidigt (nyopererad dotter och nyopererad hund) och jag är något sliten. Jag vet att jag borde vara glad och tacksam. Tänk så mycket som hänt. I oktober förra året skrev jag kontrakt på ”Emmas nya liv” och ett år senare har jag inte bara släppt en bok, utan två noveller. Och två andra noveller ska vara med i varsin antologi. Så visst är jag nöjd. Ödmjuk. Jag som under trettio år var övertygad om att jag inte kunde skriva har gjort mer än vad jag trodde var möjligt. Och har jag tur slutar inte min författarresa här. Jag ska bara ladda om lite.
När det gäller ”manus 3” så fick jag ett annat mail samma dag som refuseringen. Ett betydligt roligare mail. Men trots att jag inte gillar cliffhangers så avslutar jag med en sådan idag och lovar att berätta mer i ett annat inlägg.
Mina första böcker kom ut 2011. Det var magiskt. Så oerhört inspirerande. Jag skrev och skrev på den inspirationen, och skickade in mina manus, men det var tvärstopp. Standardrefuseringarna fortsatte komma som om världen inte märkt att jag faktiskt fått böcker utgivna.
Sen blev jag sjuk. Under en längre tid orkade jag inte slutföra några projekt. Jag påbörjade massor av berättelser, kom en bit på dem och sen blev de liggande. När orken sakta kom tillbaka låg alla de där halvfärdiga projekten och störde. Jag bestämde mig för att ge mig själv tiden att arbeta färdigt dem. Då hade det gått fem år sedan mina första böcker kom.
Jag plockade fram texterna och de bilder jag hade. Läste, skrev om, slet mitt hår, läste igen. Slutförde många av dem och skickade iväg dem till förlag. Jag fullkomligt bombade förlagen med manus. Den första månaden skickade jag arton manus, en del med bilder, andra bara med text.
Jag räknade inte alls med att få några ja. Det handlade mer om min egen sinnesro, att avsluta det jag påbörjat. Men det är klart att jag hoppades.
En kväll var det sista jag gjorde innan jag stängde av datorn att skicka in manus på en bilderboksserie jag gjort ihop med en vän. När jag vaknade morgonen efter fanns det ja från ett svenskt och ett danskt förlag. Vi skrev kontrakt med båda.
Sen var det som om nån dragit ur proppen. Innan jag fattat vad som hände hade jag skrivit tretton kontrakt med fem förlag. Nu har två år gått sen jag fattade det där beslutet. Nio böcker har kommit ut, tre har översatts till danska, en till kommer snart.
Ibland har jag varit rädd att det kommer ta slut där, att jag inte skulle få ur mig fler historier, att det kanske helt enkelt inte fanns fler berättelser i mig. Eller att förlagen inte skulle vilja ha mer. Men så blev det inte. Det fanns fler historier i mig. Och det fanns förlag som ville ha dem. Och det där att det alltid finns nya historier att berätta är ju liksom lika magiskt som att det finns förlag som vill ge ut dem.
Många av er följare har skrivit att ni har som mål det här året att skicka in era manus till förlag, därför tänkte vi idag dela med oss av våra bästa tips och råd för att den där första kontakten ska bli så bra som möjligt. Oavsett om ni skriver följebrev, pitch eller rätt och slätt ett mejl hoppas vi att ni blir inspirerade till att ta det där sista steget!
Jenny: När jag skickade in pitchen till Kämpa tjejer! skrev jag inget följebrev, det var en tävling, men jag tror att det är bra att vara tydlig. Kan du formulera i en eller ett par meningar vad din berättelse handlar om har du vunnit mycket. Berätta också vilken genre du skriver i och kort om dig själv. I andra sammanhang, när jag läst jobbansökningar eller lektörsläst tv-serieidéer, vinner alltid den som är tydlig. Då får jag förtroende för skribenten. Att skriva ”och den är jättespännande” och ”hör av dig så berättar jag resten” tror jag inte på. Folk har inte tid! Så lägg krut på ett kort följebrev som presenterar din idé och en riktigt bra inledning på din pitch eller bok. Den kommer alla att läsa!
Foto: Kicki Nilsson
Helena: Jag skrev ett personligt brev där jag kort berättade om mig själv och boken. Inte vet jag om det var brevet som fick förlaget att visa intresse för just mig? Vad jag däremot har hört i efterhand från förlagshåll, som jag tycker är intressant, är att följebrev i allmänhet ofta skiljer sig åt rent genusmässigt. Att många manliga författaraspiranter beskriver sig själva och sin bok på ett kaxigt och självsäkert sätt. De kan ha en plan för hur många uppföljare deras debutbok ska få, idéer kring ersättningsnivåer och de ger inte sällan förlaget ett tidsultimatum: – Om ni inte har läst inom två veckor så ger jag rättigheterna till någon annan, och då går ni miste om mig! Kvinnliga skribenter däremot skriver alltför ofta ungefär så här: – Hejsan, jag har skrivit en liten bok, tror jag, inget märkvärdigt men om ni har lust och tid att läsa den någon gång så skulle jag bli jätteglad men ni måste inte… Så mitt tips är att snegla en aning över genusgränserna och blanda stolthet med ödmjukhet på ett ärligt och trevligt sätt.
Foto: Jini Sofia Lee
Mia: Jag är verkligen ingen expert på hur ett följebrev ska se ut, men kan dela med mig av hur jag utformade mitt.
Jag började med att presentera mitt manus med titel, vilken åldersgrupp det riktar sig till och vilken genre det tillhör. Därefter en kort presentation av innehållet i manuset. Jag tänkte mig presentationen som en säljande baksidestext på en bok som ska locka till läsning av boken och förklara vad som gör den unik. Sedan skrev jag några tankar om varför jag tycker att just den här boken behövs och även varför manuset passar just det förlaget. Efter det ett par korta rader om vem jag är.
Och sist hänvisade jag till en nyhetsartikel som visade på hur tokigt det kan bli om en inte har koll på sådana ord som jag har med i min bok (det är ju en ABC-bok) för att påvisa att boken behövs.
Foto: Jakob Almer
Veronica: Det här med följebrev är svårt. Otroligt svårt, för vad är egentligen det perfekta följebrevet? Jag har dock hört många saker som man inte bör göra. Man ska exempelvis inte skicka med bild på sig själv, för det är irrelevant, det kvittar hur stilig man än är. Att skriva följebrev på toapapper eller något annat spexigt val av papper är också ett big no no.
Ifall jag ska ge något tips på vad man bör göra så är det att berätta kort om vad boken handlar om, genre och målgrupp. Det ska vara en intresseväckande text. Samt några rader om dig själv och ditt skrivande. Ett följebrev ska inte vara långt, utan cirka ett A4. Men glöm inte, följebrevet ska vara grammatiskt korrekt utan stavfel eller konstiga formuleringar, det blir inget bra första intryck! Innan jag skickade mitt följebrev bad jag min skrivgrupp massakrera varje stavelse. Det var till enorm hjälp!
Foto: Stefan Tell
Emelie: Förlagen letar efter författarskap och inte enbart ”bra manus”. Betona att du tar ditt skrivande på allvar och att det är en del av din vardag (om det nu är det – ljug inte!). Om du har skrivit fler manus eller planerar att skriva fler, berätta det, och kort om vad de handlar om eller hur de förhåller sig till det manus du nu skickar in. Av samma anledning ska du också berätta om du har skrivit i andra former tidigare, recensioner, reportage, dagbok eller blogg.
Och var modig, visa att du tror på dig själv, för annars kommer ingen annan att göra det!
Har du som läser debutantbloggen något tips eller råd? Dela gärna med dig i kommentarsfältet!
Debutantbloggen 