När förlag hör av sig och vill läsa ens manus

Caroline Möllesand bokförlag

Jag hade egentligen inte tänkt säga något alls i det här skedet eftersom jag inte vill jinxa detta.
Men i kommande bloggenkät råkade vi få uppmaningen att vara ärliga och berätta hur det går för oss – och eftersom jag gärna är transparent med vad som händer i bokprocessen så släpper jag lite grann på vidskepligheten.


Jag vet att det som har hänt inte behöver betyda något alls, men …

Det är några förlag som har kontaktat mig.
Ja, utan att jag har skickat något till dem.

Tjoho! Hjärtat pickade på ordentligt när jag läste deras meddelanden och insåg att de var nyfikna på mitt manus. Givetvis är jag superglad och exalterad över intresset. Men … att skicka in manuset för bedömning innebär också att jag riskerar att få nej. Eftersom jag inte har skickat till förlag tidigare så har jag inte förberett mig på att bli refuserad. Men vad har jag att förlora (förutom självförtroendet) på att skicka in manuset?

Förmodligen har förlagen sett mig på Instagram och här på Debutantbloggen, och min gissning är att de tilltalats av att jag skriver en feelgood som utspelar sig på Öland. Dessutom skrev jag ett inlägg den 15 juni där jag var öppen med att jag kan tänka mig olika vägar, till exempel att ge ut tryckt bok själv och att låta ett förlag ta hand om ljudboksutgivningen. Det kanske var lockande för dem, vad vet jag? Jag är ju rookie i förlagssammanhang.

När jag förklarade för dem att jag inte var helt färdig med redigeringen än, fick jag till svar: ”Vi kikar gärna på ditt manus redan nu, trots att det är ofärdigt.” Och en annan sade: ”Vi är vana vid att läsa råmanus.”

Det blev några hektiska dagar med flera timmars intensiv redigering varje dag. Ville förstås arbeta igenom så mycket som möjligt, och jag märkte ännu en gång att jag jobbar bäst under press och får som mest skrivet när någon väntar på att få läsa. Det var likadant när jag skrev råmanuset och mina testläsare väntade på fler kapitel.

Och så var jag tvungen att sätta ihop ett följebrev. Och ett synopsis.
Sedan skickade jag allt.
Och nu väntar jag.

Tankarna går upp och ner, fram och tillbaka. Känslorna är lite ”all over the place”, som prinsen sade. Jag tänker saker som:

– De kanske blev intresserade av idén kring min bok, men tänk om de tycker att jag skriver så uselt att manuset är bortom all räddning?
Fy, det är den jobbigaste tanken. Rädslan för att bli dissad gör att jag har stunder då jag snuddar vid tanken på att ge upp helt, redan innan någon har lämnat besked. Fast ett av förlagen har redan förhandstittat och beslutat att skicka det vidare till en av sina lektörer. Så NÅGON har åtminstone bedömt att det var värt att ta det vidare så långt. Vad de andra förlagen tycker, eller om de ens har hunnit läsa, är jag än så länge lyckligt ovetande om.

– De kanske struntar i kvalitén och säger ja till digital utgivning utan att erbjuda samarbete med redaktör?
För mig är det självklart att en redaktör behövs, så det vore ju trist. Fast å andra sidan känns samtliga tre förlag seriösa och kvalitetsmedvetna. (Jag vågar faktiskt till och med nämna ordet ”drömförlag” – i plural!)

– OM de möjligtvis skulle säga ja, då kanske processen blir så utdragen att utgivning under 2021 bara är att glömma?
Jo, jag fattar att det kan bli så. Men om det ”bara” handlar om ljudbok så kan processen bli kortare, det har jag förstått. Då finns det kanske en chans?

– Ska jag passa på att skicka till ännu fler förlag medan jag väntar?
Det kan i och för sig vara bra att öka möjligheterna, fast det är ju semestertider och tidsaspekten ställer till det lite. Hur länge vågar jag vänta på svar? Jag vill inte hamna för mycket på efterkälken i processen för egenutgivning om det är den vägen jag ändå ska gå.

Medan tankar som dessa cirkulerar försöker jag rikta fokus mot tangenterna. Jag skriver om två kapitel. Fortsätter peta lite här och där. Har ett annat projekt jag tänker ta tag i också. Den härliga sommaren är också, som tur är, en bra distraktion.

/Caroline

Det här med följebrev

Hej!

Framför dig har du en diktsvit som jag kallar Stillna. Den handlar om en pappa och en dotter, om sprit, svek och – möjligen – kärlek. Förlåtelsen, ja, den jobbar jag på. 

Jag vill berätta om hjälplösheten inför en förälders beroende, den ständiga beredskapen och hur man lär sig att hålla allt ifrån sig – löftena, besvikelsen, skammen, till slut hoppet. Om hur man värjer sig för den omsorg som i nästa stund kan övergå i en veckolång fylla. Och jag letar efter förklaringar vi aldrig får av den som inte kan formulera sin smärta. Kanske kan det finnas ledtrådar i hans egna förluster. Eller i en countrysång med Dolly Parton.

Förutom dikter skriver jag en del noveller och jag har publicerats i tre antologier: På denna grund (Pop up Publishing, 2015), 30 nyanser av saknad (Ordberoende förlag, 2016) och Nyanser av passion (Ordberoende förlag, 2018). Jag har även belönats i ett par av Tidningen Skrivas novelltävlingar. När jag inte skriver noveller, dikter eller romanfragment, undervisar jag i svenska, svenska som andraspråk och latin på en gymnasieskola i Borås. Nyligen har jag också blivit ordförande i Boråsbygds-Lyriker, en boråsbaserad förening med poesin i första rummet.

Hoppas att du tycker om att läsa vad jag skrivit!

Vänliga hälsningar

Jag läser i Tidningen Skriva om följebrev och den svåra och kanske avgörande konsten att formulera ett bra sådant. Vi som läser skrivbloggar som denna är säkerligen överens om att det är väl investerad möda att författa ett välkomponerat brev. Ovan ser du mitt följebrev till Stillna, som jag på intet sätt vill framhäva som exemplariskt, men däremot som ett exempel. 

Ivrig som man är att förlagen så snart som möjligt ska få chans att lägga vantarna på ens äntligen färdiga manus, kanske det känns lite som en hämsko att också behöva skriva ihop ett brev. Men utan brev blir det lite som att (i min värld) gå ut utan accessoarer; det blir liksom lite naket och man vill ju gärna framhäva sin image med rätt sorts bling. Och läppstift. 

Det finns hur många tips som helst: Beskriv boken, berätta var inspirationen kommer ifrån, lagom textstorlek, skriv kort, skriv långt, berätta om dina skrivutbildningar etc. etc. Men precis som man inte kan ha på sig ALLA accessoirer på en gång (hallå julgran!), så kan man ju hålla igen lite även i följebrevet. Det kan ju bli lite overkill med halsband, stora örhängen OCH tiara, förutom kanske på nobelfesten, men man är tyvärr inte automatiskt inbjuden på någon nobelfest bara för att man har skrivit en bok. 

I mitt brev tänkte jag så här:

Boken är viktigast; då beskriver jag den. Men jag ville inte göra det med adjektiv, för den bedömningen kan inte jag göra. Så jag skrev vad jag tycker att den handlar om och några lite mer konkreta exempel på det. Vilka ämnen som kommer fram. 

Sen vore det bra om det stod något om mig. Men jag var inte så säker på att något förlag ville läsa hela mitt CV, inte om min au pair-karriär i Tyskland, inte om kvällskursen i isländska, inte ens om olika skrivkurser jag gått, så jag koncentrerade mig på vad jag fått ut i litterär form tidigare, ackompanjerat av uppgifter om mitt yrkesliv och min fritid. 

Det där med adjektiv gäller ju även omdömen. Eget beröm luktar illa. Och jag kan ju inte skriva att min bok är bra eller spännande eller läsvärd eller originell. Det behöver jag bevisa, när de nu kommer så långt som till själva manuset. Inte heller kan jag skriva att min storasyster tyckte att den var bra. Hon är ju partisk. 

Även om mitt brev här ovan skulle kunna funka till olika mottagare, så är jag inte för att man skriver ett standardbrev som passar alla. I andra följebrev har jag t.ex. lyft fram andra författare hos förlaget som inspirerar mig och varför de gör det. T.ex. att någon ritar poetiska bilder i mitt huvud. Eller att någon skriver romangestalter med blodådror som räcker upp till månen. En annan skriver rått och komiskt, men låter melankolin skymta fram i en till synes obetydlig sats, som förändrar hela min relation till texten. Jag slösar hellre papper på det än på meritlistor, eftersom jag tror att det säger mer om mig som författare. Plus att det blir lite beröm åt förlaget som har sådana fina författare. 

Som lärare vet jag att något av det svåraste man lär sig i skolan är att skriva sitt namn i dokumentet. I följebrevet behöver man skriva sina kontaktuppgifter, vilket tydligen är ganska vanligt att missa. Om man mejlar, så får väl förlaget mejladressen? kanske du resonerar. Men om den som ska läsa printar ut ditt manus, så vill du inte att hen ska behöva leta i inkorgen efter din adress, när hen efter tre till fyra månader väl vill svara dig hur gärna de vill ge ut. Vi lärare som har klasser med 30 elever där ingen är någon direkt stjärna på att skriva namn i dokumentet, vi vet vilket detektivarbete det är att spåra alla anonyma texter. Den irritationen vill du bespara mottagaren, särskilt som den kommer att spilla över på din person. Så tänker jag. 

Säkerligen finns det tusen andra sätt att tänka, och de är säkert också bra. Och ibland kanske man till och med kan ha tiara en helt vanlig torsdag.

Lördagsenkät: Tips och råd för följebrev och kontakt med förlag

Många av er följare har skrivit att ni har som mål det här året att skicka in era manus till förlag, därför tänkte vi idag dela med oss av våra bästa tips och råd för att den där första kontakten ska bli så bra som möjligt. Oavsett om ni skriver följebrev, pitch eller rätt och slätt ett mejl hoppas vi att ni blir inspirerade till att ta det där sista steget!

01_jennygromarkwennberg_foto_henrikberglund_mellan

Jenny: När jag skickade in pitchen till Kämpa tjejer! skrev jag inget följebrev, det var en tävling, men jag tror att det är bra att vara tydlig. Kan du formulera i en eller ett par meningar vad din berättelse handlar om har du vunnit mycket. Berätta också vilken genre du skriver i och kort om dig själv. I andra sammanhang, när jag läst jobbansökningar eller lektörsläst tv-serieidéer, vinner alltid den som är tydlig. Då får jag förtroende för skribenten. Att skriva ”och den är jättespännande” och ”hör av dig så berättar jag resten” tror jag inte på. Folk har inte tid! Så lägg krut på ett kort följebrev som presenterar din idé och en riktigt bra inledning på din pitch eller bok. Den kommer alla att läsa!

HelenaHedlund20171207013

Foto: Kicki Nilsson

Helena: Jag skrev ett personligt brev där jag kort berättade om mig själv och boken. Inte vet jag om det var brevet som fick förlaget att visa intresse för just mig? Vad jag däremot har hört i efterhand från förlagshåll, som jag tycker är intressant, är att följebrev i allmänhet ofta skiljer sig åt rent genusmässigt. Att många manliga författaraspiranter beskriver sig själva och sin bok på ett kaxigt och självsäkert sätt. De kan ha en plan för hur många uppföljare deras debutbok ska få, idéer kring ersättningsnivåer och de ger inte sällan förlaget ett tidsultimatum: – Om ni inte har läst inom två veckor så ger jag rättigheterna till någon annan, och då går ni miste om mig! Kvinnliga skribenter däremot skriver alltför ofta ungefär så här: – Hejsan, jag har skrivit en liten bok, tror jag, inget märkvärdigt men om ni har lust och tid att läsa den någon gång så skulle jag bli jätteglad men ni måste inte… Så mitt tips är att snegla en aning över genusgränserna och blanda stolthet med ödmjukhet på ett ärligt och trevligt sätt.

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

Mia: Jag är verkligen ingen expert på hur ett följebrev ska se ut, men kan dela med mig av hur jag utformade mitt.
Jag började med att presentera mitt manus med titel, vilken åldersgrupp det riktar sig till och vilken genre det tillhör. Därefter en kort presentation av innehållet i manuset. Jag tänkte mig presentationen som en säljande baksidestext på en bok som ska locka till läsning av boken och förklara vad som gör den unik. Sedan skrev jag några tankar om varför jag tycker att just den här boken behövs och även varför manuset passar just det förlaget. Efter det ett par korta rader om vem jag är.
Och sist hänvisade jag till en nyhetsartikel som visade på hur tokigt det kan bli om en inte har koll på sådana ord som jag har med i min bok (det är ju en ABC-bok) för att påvisa att boken behövs.

DSC03878 ret

Foto: Jakob Almer

 

Veronica: Det här med följebrev är svårt. Otroligt svårt, för vad är egentligen det perfekta följebrevet? Jag har dock hört många saker som man inte bör göra. Man ska exempelvis inte skicka med bild på sig själv, för det är irrelevant, det kvittar hur stilig man än är. Att skriva följebrev på toapapper eller något annat spexigt val av papper är också ett big no no.

Ifall jag ska ge något tips på vad man bör göra så är det att berätta kort om vad boken handlar om, genre och målgrupp. Det ska vara en intresseväckande text. Samt några rader om dig själv och ditt skrivande. Ett följebrev ska inte vara långt, utan cirka ett A4. Men glöm inte, följebrevet ska vara grammatiskt korrekt utan stavfel eller konstiga formuleringar, det blir inget bra första intryck! Innan jag skickade mitt följebrev bad jag min skrivgrupp massakrera varje stavelse. Det var till enorm hjälp!

 

Emelie-Novotny_021_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Emelie: Förlagen letar efter författarskap och inte enbart ”bra manus”. Betona att du tar ditt skrivande på allvar och att det är en del av din vardag (om det nu är det – ljug inte!). Om du har skrivit fler manus eller planerar att skriva fler, berätta det, och kort om vad de handlar om eller hur de förhåller sig till det manus du nu skickar in. Av samma anledning ska du också berätta om du har skrivit i andra former tidigare, recensioner, reportage, dagbok eller blogg.

Och var modig, visa att du tror på dig själv, för annars kommer ingen annan att göra det!

 

 

 

 

Har du som läser debutantbloggen något tips eller råd? Dela gärna med dig i kommentarsfältet!

Temavecka: Christinas antagningshistoria

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Denna vecka har vi temavecka 🙂 Vi kommer alla skriva varsitt inlägg om hur det gick till när vi blev antagna och eftersom jag bloggar på måndagar så har jag den stora äran att börja.

För lite mer än ett år sedan, i mars 2016 för att vara exakt, satt jag med ett färdigt manus. Eller i alla fall ett manus som var så färdigt som jag själv kunde göra det. Detta manus tog sina första stapplande steg hösten 2014 men det var först våren 2015 som jag verkligen bestämde mig för att skriva klart det. Nästan varje dag i sex månader skrev jag och på slutet var jag som besatt. Det enda jag tänkte på, nästan dygnet runt var mitt manus. Så osocial som jag var då har jag nog aldrig varit tidigare 🙂

I september 2015 skickade jag in det första kapitlet av manuset till Harlequins författartävling. Jag gick vidare och fick skicka in hela mitt manus. Men där tog det stopp. Jag bröt ihop i några dagar innan jag gav mig tusan på att detta manus, min berättelse om Daniel och Alexandra, skulle bli en bok. På ett eller annat sätt.

Det var då jag beslöt mig för att ta hjälp av en lektör. Jag gick igenom manuset en gång till och skickade sedan iväg det till lektören jag varit i kontakt med.

Med hjälp av lektörens feedback – som jag, om jag ska vara ärlig, gick och surade över i några dagar då jag inte kunde förstå hur hen inte kunde se hur fantastiskt mitt manus var utan hen hade hittat en hel del saker som behövde ändras, förtydligas eller plockas bort –  jobbade jag igenom manuset ytterligare två gånger och skickade det sedan till fyra testläsare. När de sagt sitt gick jag igenom manuset ytterligare två gånger.

Så satt jag där, för lite mer än ett år sedan, med ett manus som var färdigt. Jag hade lätt kunnat pilla i det i en evighet men någon gång måste man helt enkelt sätta stopp och ta nästa steg.

Jag skickade mitt manus till åtta olika förlag.

Väntan på svar var olidlig. Som att vänta barn skulle jag gissa. Vad då tänker ni nu, hon har ju två barn så hon borde ju veta hur det känna att gå och vänta på att förlossningen ska sätta igång men tji fick ni. Mina två är förlösta med planerat kejsarsnitt så jag har vetat nästan exakt på klockslaget när de ska komma 🙂

1 april fick jag den första refuseringen. Det kändes stort. Jag hade skrivit klart ett manus som ett förlag kunde refusera. Det är inte alla aspirerande författare som ens kommer så långt. De nästkommande veckorna trillade det in ytterligare några refuseringar och när det gått tre månader och jag fortfarande inte hört av några av förlagen jag skickat till så var jag på väg att gå upp i atomer. Jag skickade iväg några mejl där jag försiktigt hörde mig för hur det gick med mitt manus och fick en personlig refusering tillbaka av ett av dem och av ett annat fick jag svaret att mitt manus fortfarande var ute hos lektör och de bad mig avvakta.

Ni kan ju tänka er hur jobbigt det var. Att sitta och vänta när men vet att manuset gått vidare ytterligare ett steg och man ville bara veta om det skulle bli ett ja eller inte.

Medan jag väntade fick jag ytterligare två personliga refuseringar.

Sedan kom det. Mejlet från förlaget som bett mig avvakta. Med darrande händer klickade jag upp mejlet och läste. De ville ge ut min bok.

Jag borde ha blivit överlycklig. Dansat runt av glädje men jag kände mest panik. Kalla fötter kanske man skulle kunna säga. Var jag verkligen beredd att lämna över kontrollen? Tillsammans med förläggaren kom vi överens om att jag skulle redigera mitt manus en gång till utefter deras feedback och sedan skulle vi ta ställning till det igen. Jag fick sommaren på mig.

Jag gissar att ni som läser detta kan tycka att gud vad konstigt. Att hon inte kastade sig över chansen att få sin bok utgiven av ett stort förlag, men för mig blev det bara konstigt. Inte alls som jag hade tänkt att det skulle bli. Jag ville ju bli utgiven på ett ”traditionellt” sätt. Med en inbunden bok som kommer ut i de fysiska bokhandlarna, med ett debutantporträtt i Svensk Bokhandels katalog osv. Alltså tvärtemot vad de erbjöd mig.

I två månader redigerade och funderade jag över vad skulle göra.

I augusti skickade jag in manuset till förläggaren. Jag var redo om de var det.

5 september 2016 skrev jag på kontraktet och har inte ångrat mig en enda sekund sedan dess.

Min debut blir kanske inte som jag föreställde mig det när jag satt där och skrev som besatt på mitt manus, men jag kan verkligen inte vara nöjdare. Min förläggare, mina redaktörer, min omslagsdesigner, ja alla som jag hittills kommit i kontakt med på förlaget har varit så hjälpsamma och tillmötesgående. De har svarat på alla knasiga frågor, stått ut med min envishet och varit tålmodiga när det känts jobbigt. De har verkligen haft mitt manus, Hemligheter små, bästa i åtanke under hela den här processen.

Ibland blir det inte som man planerat, men vem säger att det inte kan bli riktigt, riktigt bra ändå bara man vågar ta steget!

PhotoGrid_1487580975385.png

Det fruktade följebrevet

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Du har skrivit klart ditt manus. Redigerat, filat och putsat på det och du känner dig äntligen klar. Det är dags att ta steget att skicka in din ögonsten till förlagen och förhoppningsvis ta dig igenom nålsögat. Men du har en sak kvar att göra innan du kan trycka på skicka knappen, nämligen skriva det där fruktade följebrevet.

Det värsta du kan göra i detta läge är att börja googla på följebrev och förvänta dig att hitta exempel på hur de kan vara utformade, tro mig för jag har själv gjort det misstaget. Om du hade lite lätt ångest innan du googlade så kommer du att sitta likt Goldie Hawn i filmen Tjejen som föll överbord efter att ha läst hur otroligt viktigt följebrevet är för att förlaget ens ska ta en titt på ditt manus.

Visst är följebrevet viktigt, det är där du ska presentera dig själv och ditt manus så lockande att personen som läser det blir nyfiken på vad du skrivit för något. Men mer än så är det egentligen inte. Resten är upp till manuset.

När jag skrev mina följebrev, efter att jag slutat mumla osammanhängande, så försökte jag göra dem personliga och visa vem jag är utan att skriva det rakt ut. Jag hade med en kort beskrivning av manuset och även ett litet stycke där jag tog upp vad jag vill med mitt författarskap. Krångligare än så behöver det inte vara.

Så, ta ett djupt andetag och skriv de där följebreven. Bara gör det. För om du har ett tillräckligt bra manus så kommer du att få ett ja, med eller utan det perfekta följebrevet. För i ärlighetens namn, blir vi författare någonsin helt hundra procent nöjda med något vi skriver?

Och för att öka chansen att den som ändå ger sig på att googla följebrev faktiskt ska få upp ett exempel på hur ett kan se ut och inte bara en massa tips och råd och ord som påpekar hur otroligt viktigt det är att ha ett riktigt bra följebrev, så tänkte jag dela med mig av det som jag bifogade mitt manus Hemligheter små när jag skickade det till HarperCollins Nordic.

Så här kommer det, mitt ena följebrev, i sin helhet!

Hej!

Mitt manus som jag skickar in till er har ni redan läst delar av då jag var med och tävlade i Författartävlingen 2015 som ni anordnade. Jag fick skicka in hela mitt manus till er men sen tog det stop. Jag lät det inte stoppa mig utan jag har fortsatt att jobba på manuset då jag tror på det, det har en bra story och karaktärerna griper tag i en. Efter några vändor hos testläsare och lektör så har jag redigerat, skrivit om och skrivit nytt och manuset har genomgått en totalrenovering.

Hemligheter små (ja manuset har även fått ett nytt namn) är en nutida Romance och är den första fristående delen i en planerad trilogi. Del två är påbörjad och går under namnet Penseldrag.

Svensk Romance är på frammarsch just nu och det är en genre jag älskar och brinner för. Mitt mål med skrivandet är att dela med mig av mina berättelser, ge läsarna en upplevelse och få dem att förälska sig i mina karaktärer. Med hårt arbete är allt möjligt och jag tar mitt skrivande på största allvar. Jag är öppen för feedback och villig att lägga ner det arbete som krävs för att manuset ska bli så bra det bara går.

Här kommer en kort beskrivning av manuset:
Alexandra Kristensen lever för att fotografera och har lyckats skapa sig ett namn inom konstvärlden med sina nakna och utlämnande fotografier. Men själv har hon fler hemligheter än Area 51 och hon vaktar dem lika väl. Med kameran i händerna kan hon fly verkligheten för en stund och glömma det som lämnat så många ärr på hennes hjärta och kropp. Ett telefonsamtal förändrar allt och utan förvarning kastas hon rakt in i det hon försökt att glömma och mannen som hon svurit på att hålla sig undan kommer kraschande in i hennes liv igen, på fler sätt än ett.

Efter broderns tragiska olycka och familjens långsamma sönderfall har Daniel Bergnér bara fokus på en enda sak: Handelsträdgården han äger och driver ska bli den största och bästa i hela Värmland. Men när det förflutna knackar på dörren vänds livet upp och ner och han tvingas ta i tu med allt det som han försökt att glömma. Framförallt flickan med de blåa ögonen. Flickan som han älskade men som inte älskade honom, utan hans bror.

När ödet, eller kanske bara en helt vanlig hare, för Alexandra och Daniel tillsammans igen räknade ingen av dem med den passion som skulle flamma upp. Trots deras försök att ignorera känslorna dras de till varandra och snart befinner de sig i ett hett men komplicerat förhållande. Men vad händer när hemlighet efter hemlighet sakta gör sin väg ut i ljuset? När det man trodde att man visste inte ens är hälften av vad som är sanningen?

I sann Romance anda så får de varandra till slut men vägen ditt kantas av hemligheter, skuldkänslor, ärrade hjärtan och rädslan för att bli sårad eller att såra.
Att gå vidare betyder inte att glömma. Det betyder att acceptera det som hände och fortsätta leva.

Vem är då jag som skrivit manuset som jag nu hoppas att ni känner att ni bara måste läsa.

Här kommer en liten faktaruta om mig:

Namn: Christina Schiller

Ålder: 34

Stjärntecken: Skorpion

Familj: 2 barn, en äkta man och en tokig kinesisk nakenhund

Yrke: Sömmerska

Motto: ”You have to work for it”

Har ni några frågor är det bara att höra av er.

Med vänlig hälsning Christina Schiller

 

Nu ska jag bara ta till mig mina egna råd och inte noja så mycket över om mitt brev jag sitter och filar på just nu är tillräckligt bra, tillräckligt perfekt, för att ta mig igenom ett ännu mindre nålsöga.
Vi får hålla tummarna för varandra helt enkelt!

Som Romeo och Julia fast inte

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

”Som Romeo och Julia fast i nutid, och det utspelar sig i ett somrigt Värmland istället för i Verona, och ingen dör på slutet utan de får varandra istället.”

Jag kunde riktigt se hur kugghjulen snurrade i min bekantes huvud när jag kortfattat försökt att ge ett svar på frågan: Vad handlad boken om?

För hur kokar man egentligen ner handlingen i ett manus som inrymmer så mycket, så många trådar och vändningar, till några få meningar? Meningar som helst ska locka till nyfikenhet och en känsla av att den boken vill jag läsa.

Hisspitch brukar det kallas.

Man ska kunna pitcha sin bok på inte mer tid än vad det tar att åka hissen i Gothia Towers.

Detta är något som jag funderat mycket på. Redan innan jag blev antagen kunde jag ligga och fundera på detta i sängen när jag skulle sova. Och särskilt när manuset började bli så färdigt att det var dags att skicka in det till förlagen. Hur skulle jag pitcha manuset i följebrevet så att de skulle vilja läsa det? Att komma fram till det var nästan svårare än att skriva själva manuset. Nästan.

Pitchen i följebrevet blev något längre än den här ovan. Mer som en baksidetext. Men tydligen gjorde den tricket som tur är 🙂

Än har jag inte hittat den perfekta hisspitchen utan jag fortsätter att klura ett tag till. Jag har ju som tur är några månader på mig innan den behöver sitta. Innan jag ska ge mig ut och förklara för folk vad den handlar om och varför de ska köpa den.

Har ni funderat på era hisspitchar? Kan ni koka ner manuset till bara några rader?
Testa och skriv dem gärna i kommentarerna 🙂

 

Att sälja in sin bok med text

porträtt johannes2 Idag kommer Svensk bokhandels vårnummer ut. I det får alla de författare som debuterar under våren 2015 presentera sig (vårsäsongen börjar enl SVBs tideräkning i december). Bland annat jag.

I linje med det, och nu när jag bara är dagar från att min debutroman ”Vackra kyrkor jag besökt” kommer från tryckeriet, så tänkte jag här publicera några olika texter som jag skrivit under färdens gång med boken, från början fram till nu.
Du vet, såna där superviktiga texter. Såna som man aldrig blir riktigt nöjd med, eftersom man känner att hur mycket man än sliter med dem så kan de bli lite bättre.

Det kanske är dumt att visa upp dem: de allra flesta som läser dem nu kommer garanterat se saker som hade kunnat göras bättre (jag ser ju saker som hade kunnat göras bättre nu efteråt). Men hey, att skriva på debutantbloggen är att bjuda på sig själv. Så jag bara kör. Det är tre olika texter: Följebrev, debutantpresentationen till SVBs vårkatalog och bokens baksida.
Here we go.

1: FÖLJEBREVET
(längd: 1 A4)

Hej, mitt namn är Johannes Pinter. Jag sänder er härmed manuset till den övernaturligt orienterade romanen ”Vackra kyrkor jag besökt”, med undertiteln ”och de fruktansvärda väsen jag där mött”.
I ”Vackra kyrkor jag besökt” har jag velat skapa en mytologi kring en övernaturlig värld som existerar mitt i dagens Sverige, strax utanför vårt synfält, med sina epicentra runt landets alla kyrkor.

Huvudperson är Valdemar Aurelius, 58, vars kall är att bekämpa den uppsjö av mytologiska varelser och väsen som rör sig i och omkring dessa kyrkobyggnader. ”Vackra kyrkor jag besökt” är en skräckroman. Men det är inte den typ av skräck som smyger sig på dig, skickar ilningar längs din ryggrad och får dig att drömma mardrömmar. Det är skräck i mustig äventyrsförpackning som till formen – men utan att glömma sina svenska rötter! – influerats av popkulturhorror som ”Van Helsing”, ”Hellboy” och ”Hansel & Gretel: Witch hunters”, och som utspelar sig på gränsen till en värld befolkad av varelser och företeelser hämtade ur välkänd nordisk sago- och skräckmytologi.
Men det är mer: ”Vackra kyrkor jag besökt” är dessutom ett mörkt drama om en man som ska rädda världen, och parallellt kämpar mot ett dödligt hot inom honom själv – cancern. Det är även en ”road movie”, som förflyttar läsaren mellan ett antal av de vackra kyrkomiljöer vi har i Sverige, från Halland i söder och Gotland i öst till Norrbotten i norr.

Manuset har kort och gott ett antal tydliga ”krokar” att fånga in en potentiell läsekrets med: det är en väldigt ”filmisk” läsunderhållning med spänning och framåtrörelse, och modernt och lustfyllt användande av nordisk mytologi som idag blivit en populär nisch inom genrelitteraturen. Det är en gripande resa på flera plan med starka, mångfacetterade karaktärer.
Det är (om jag får säga det själv) infallsrikt, intelligent och välskrivet!

Jag är född 1965, är gift och har två tonårsbarn. Till vardags frilansar jag inom filmbranschen där jag behärskar ett antal olika yrkesroller. Som manusförfattare har jag bl.a varit delaktig i manuskripten till amerikanska ”Pathfinder” och filmatiseringen av Roslund & Hellströms ”Odjuret” för SVT (så jag är van att färdigställa texter på deadline). Jag har regisserat två långfilmer: ”Sleepwalker” 2000 och ”Skills” 2011 (den sistnämnda skrev jag även manus till). Jag klipper även film, och har jobbat med exempelvis vampyrfilmen ”Frostbiten” och norska ”Trolljägaren”.
Jag är i skrivande stund publicerad eller antagen med nio olika novelltexter: två i antologin ”Eskapix”, en i Swedish zombies antologi ”Bländverk” och en i tidskriften Bonne Nouvelle. Dessutom i inte mindre än sju olika amerikanska antologiböcker (mer om detta på min hemsida johannespinter.se/litteratur.htm). Kontaktuppgifter…

  1. DEBUTANTPRESENTATION SVENSK BOKHANDEL
    (längd: max 3000 tecken)

artikel SVB

Artikeln i Svensk Bokhandels vårnummer.

Svenska väsen och myter. Finns det något mer spännande? Jag har alltid fascinerats av det vackra, skrämmande och gåtfulla. Det där som rör sig i verklighetens utkant, som en skugga i ögonvrån. Det där som fortfarande var en realitet när livet i Sverige främst levdes på landsbygden, och formades av händer istället för av maskiner och datorer. På den tiden då man trodde att det fanns saker i skogarna som förvred huvudet på människor. Som rövade bort dem, eller rätt och slätt dödade dem om de inte hade vett att akta sig för det sällsamt vackra nere vid bäcken eller inne bland granarna… Som liten fångades jag av sagornas och myternas känslor och fantasirikedom, som äldre av deras symbolvärde och allegoriska kraft. Och de nordiska väsenas dunkla, melankoliska nyanser har alltid legat mig extra varmt om hjärtat. Senare har jag kommit att roas av filmvärldens lekfulla användande av sagostoff och mytologier, såsom ”Trolljägaren”, ”Ghostbusters” och ”Hansel and Gretel, witch hunters”.
När jag fick idén till min debutroman så såg jag en möjlighet att kombinera dessa saker.

I ”Vackra kyrkor jag besökt” har jag skapat en värld där alla upptänkliga mytologiska väsen och fasor existerar i dagens Sverige, parallellt med vår värld, i och omkring alla de kyrkor som finns runt om i landet.
Historien kretsar kring Valdemar Aurelius, som tillsammans med en liten skara medhjälpare arbetar han med att hålla dessa varelser i schack. Hans kall är att se till att varelserna inte tar sig in i vår verklighet till allmänheten som lever i lycklig ovetskap om deras existens. Redan på romanens allra första sida ställs Valdemar inför två fakta: det är nånting i görningen i världen bredvid, nånting som hotar att ödelägga vår värld. I samma ögonblick får han veta att han har cancer.
Valdemar måste nu gå i strid mot förgörande ondska på två flanker – utom och inom honom själv. Frågan är om det är en strid för mycket, och i så fall vilken strid han ska välja.

Jag har velat skriva en bok som tar avstamp i den svenska sago- och mytmyllan. Som kombinerar min fascination för skräck med lustfyllt äventyr. Stråket av mörkare mänskligt drama är delvis självupplevt: jag har sett cancern härja i min egen närhet och vet att denna osynliga, destruktiva kraft är en minst lika fruktansvärd ondska som någonsin ett troll eller en svulten odöd.
Sammanfattningsvis är ”Vackra kyrkor jag besökt” en roman så som jag själv vill ha den: en känslomässig, filmisk, dramatisk bergochdalbana som inte låter läsaren vila förrän resan är över. Glädjande nog är denna skräck-subgenre med fokus på nordisk mytologi dessutom något som blivit alltmer populär på senare år.
När jag inte författar så arbetar jag i den svenska filmbranschen som regissör (två långfilmer), manusförfattare och klippare. Jag har fått ett antal noveller publicerade i svenska och amerikanska antologier. Under 2014 har jag varit en av fem skribenter på debutantbloggen.

  1. BOKENS BAKSIDESTEXT
    (längd: lagom för en bokbaksida)

VK_baksida_FINAL

Baksidan på ”Vackra kyrkor jag besökts” omslag.

Du kommer att se dig över axeln nästa gång du stiger in i en kyrka…

”Vackra kyrkor jag besökt” utspelar sig i Sverige idag och handlar om Valdemar Aurelius, väktare och väsenjägare. De gamla nordiska sagorna och myterna är sanna, och dess varelser och väsen lever bland oss, strax utanför vårt synfält, i och omkring landets kyrkor. Det är Valdemar som håller ordning på dem.
Nu måste Valdemar möta ondskan på två flanker: han finner inte bara att det är något stort i görningen i denna övernaturliga värld parallell med vår, han får dessutom diagnosen cancer. Kommer två strider att bli en för mycket?

Johannes Pinter har med ”Vackra kyrkor jag besökt” skapat en mytologisk värld mitt i dagens Sverige som kryllar av fantastiska, välkända väsen – fast på ett sätt du inte upplevt tidigare.
Han är till vardags filmmanusförfattare och regissör med tre långfilmer och mängder av kortfilmer bakom sig. I debutromanen ”Vackra kyrkor jag besökt” har han överfört den filmiska, visuella energin till bokform.  Inspirationen kommer från böcker som ”Bland tomtar och troll” och ”Nordiska väsen”, och filmäventyrsskräck som ”Trolljägaren” och ”Van Helsing”.

KOMMENTAR TILL TEXTERNA:

Faktabiten om mig själv är mer eller mindre detaljerad beroende på dokument. Det knepigaste har varit att på ett ”säljande” sätt formulera bokens koncept, det märks genom att varje texts konceptbeskrivning ser rätt olika ut (även om jag använder ungefär samma vokabulär osv). I brevet till SVBs vårkatalog får man dessutom egentligen inte skriva något om bokens handling, vilket gjorde det extra svårt.
Det gick ju bra med följebrevet.
SVB-texten är inte så mycket orda om, den vet jag inte hur säljande den egentligen är för boken (speciellt som man inte fick skriva om handlingen).
Nu återstår det att se om baksidestexten gör jobbet… Winner-2014-Square-Button

PS: måste bara nämna att jag gick i mål i NaNoWriMo. Landande till slut på drygt 53300 ord.
Om romanen sen kommer ut är en annan femma, men det var himla kul att skriva den (och jag tror att folk som läser den också kommer ha, ehum, kul)!

Att ge ut noveller på engelska

porträtt johannes1

För några veckor sedan skrev jag om bekräftelsebehov och ”att bli läst och sedd. Jag tänkte plocka upp det ämnet idag igen, och främst den del av texten som handlade om att skriva noveller och få dem översatta och publicerade i till exempel USA.

Varför inte börja med att skriva om hur man blir publicerad på hemmaplan, kanske någon klok människa undrar. Jodå, jag ska skriva om det också så småningom. Men anledningen nu är att jag varit mer framgångsrik på bortaplan. Dessutom har jag ett par relativt färska antagningar som jag tänkte använda som exempel.

Första gången lusten dök upp att skicka in en novell till en amerikansk antologi, var när jag läste Stephen Kings formidabla ”Att skriva” för ett antal år sen. I kapitlet ”C.V.” i underkapitel 12 och 13, berättar han om hur han som liten kille första gången skickade in korta texter till ett par olika skräcktidningar och blev antagen. Då tänkte jag att vad himla kul det skulle varit att bo i USA där det finns en sådan uppsjö av möjligheter att få texter publicerade. Men faktum är, upptäckte jag senare, det finns inte några begränsningar – mer än din egen idébank och skicklighet.

Fundamentet är givetvis detta: man behöver en text att skicka in. Då finns det ett par olika vägar att gå.

Första alternativet är att sätta dig ner och bara skriva precis vad du känner för. Som man brukar göra. Detta gäller för en av mina senaste antagna amerikanska noveller: ”Caretaker of the moon”. Jag är en av 50 författare som regelbundet skriver flash fiction-noveller för en serie antologier betitlade ”Demonic visions”. Redaktören hade denna plan redan när han sökte texter till bok nummer 1, att välja ut de 50 bästa texterna och sen låta detta gäng bilda en ständigt föränderlig massa av berättelser utan några som helst ramar, i en rad återkommande böcker (här finns den första boken). Så jag lät tankarna vandra fritt och plockade upp en genre som jag i princip aldrig arbetat i: science fiction. Historien är twilight zone-inspirerad och utspelar sig under det ögonblick när Neil Armstrong placerade sin fot på månen och sa sina berömda ord.

Andra alternativet är att använda dig av en text som du redan har skrivit vid ett tidigare tillfälle. Denna väg har jag gått. Rätt många gånger faktiskt. Under mina två första terminer skrivarkurs i skräck producerade jag sammanlagt ett drygt tiotal noveller med allehanda teman och stämningar. Denna lilla skattkista har jag länsat så gott som ner till botten. En risk här är att kvaliteten inte alltid håller så hög standard som den borde, då många noveller skrivits i just syftet att lära sig av sina misstag. Så det gäller att välja med omsorg; först och främst försöka ha omdöme nog att se om en text faktiskt inte håller måttet, eller be någon annan läsa och vara ärlig nog att säga om det inte är bra nog.
Jag har nämligen suttit i andra änden av postgången, och tagit emot alster inte i novelltävlingar men i kortfilmstävlingar. Och oj vilken smörja som skickas in – man blir förbannad på folk för att de tagit upp ens tid med sin undermålighet!
Mina texter fick så pass gott omdöme på skrivarkursen att jag kände att jo, de kan hålla (obs! ALLA texter har inte hållit måttet ska jag tillägga).
En av mina senast antagna noveller platsar här, ”The ceiling with no hook”, för antologin Cosmic horror från Dark hall press. Det var faktiskt den allra första novellen som jag nånsin skrev på skrivarkursen, och är en HP Lovecraft-doftande liten historia om en hantverkare som kommer till en öde lägenhet och ska måla ett innertak som visar sig inte vara ett tak utan mer påminner om en fosterhinna…

Tredje alternativet är att specialskriva en text för en specifik antologi eller tävling som söker texter. Väldigt ofta brukar amerikanska antologier ha teman, basically för att motivera sin egen existens. Vissa av mina gamla texter har gått att skohorna in i teman, men i några fall har jag specialskrivit texter för valda antologier – och det har visat sig fruktbart. Det kräver lite extra betänketid, att hitta på en story som inte är för uppenbar utan har en twist på ämnet. Men det är värt den extra mödan (och kan vara kul att öva sig i att ”skriva en novell på beställning”)! Detta gäller den näst senaste novellen som jag fick antagen, ”Monocling the ghost of the zombie vampire, my love”. Här var det antologin ”Dark monocle – the steampunk monster hunter” som sökte steampunkhistorier som skulle fokusera på någon form av övernaturlig jaktsituation. Det gick ganska fort att hitta på storyn om en man i ett alternativt steampunk-1800-tals-Stockholm som tvingas döda sin älskade tre gånger. Men att skriva steampunk har jag aldrig gjort, så det tog sin tid. Men kul var det, och gav definitivt blodad tand!

När du väl har skrivit din text måste du få den översatt. Här ska jag vara ärlig och säga att jag inte har så stor erfarenhet av att få texter översatta ”professionellt”. Det finns riktlinjer om detta på Författarförbundets sida för översättare. Jag brukar ta hjälp av duktiga människor i min bekantskapskrets. För att hålla kostnaden nere brukar jag först göra en grov översättning med hjälp av Google translate som jag sen kammar till – sen får min översättare i uppdrag att rätta alla fel.

shunn_manusformat

Att formatera sin text rätt är viktigt!

När du har en översatt text måste du formatera den rätt. Detta kan inte nog poängteras hur otroligt mycket viktigare det är än vad vi svenskar ofta vill tro. Om en text inte är korrekt formaterad så slänger de amerikanska redaktörerna den i papperskorgen utan att först läsa den. SÅ noga är det! De får in så många texter, så det är viktigt för redaktörerna att inte behöver lägga onödigt tankearbete på att ”få skallen runt” textens form. Som tur är så finns det en hemsida som visar exakt hur en novelltext ska formateras här!

Ett följebrev måste också skrivas. Du har antagligen koll på detta – det är ju en av de mest intressanta kringgrejerna med författandet, hur man presenterar sig själv och sitt projekt. Men till skillnad från att sälja in en roman till potentiella förlag så handlar följebrevet i det här fallet mest om att presentera fakta om sig själv –insäljandet står själva novellen för. Läs in dig på hur ett bra följebrev (”cover letter”) ska innehålla hos Writers digest eller About.com fiction writing.

”Vad får man betalt för sina texter?” undrar många då inför inskickandet. Det är olika. På många håll får man bara äran, ibland får man äran och ett par ex av boken, på några håll får man 25 dollar eller procent på intäkterna. I stort sett kan man väl konstatera att man inte blir rik. I alla fall inte på pengar. Vill man inte ”ge bort” sina texter så ska man såklart inte göra det. Själv har jag dock fram till nu sett det som ett ändamål att bli publicerad, enda kriteriet jag haft är att antologin ska komma ut som fysisk bok. Det är en dröm, att hålla i en bok som innehåller en text jag skrivit. Jag har i dagsläget kommit upp ca femton olika antologier, svenska och amerikanska.

Nu har du din text klar och redo – var skickar du den då? Då tänkte jag bjuda på lite nyttiga länkar dit du kan skicka ditt väl översatta och rätt formaterade manus. Varje länk bjuder på en massa underlänkar, så det är bara att börja klicka. Jag skriver själv skräck, men om du scrollar neråt så finns sidor för alla typer av texter. Klicka lugnt!

  • Dark markets. Sida för skräck/fantasy/scifi-antologier, ezines och tävlingar.
  • The horror tree. Sida för antologier och bloggande om att skriva och skicka in skräck.
  • Aswiebes market list. Sida för olika antologier och ezines inom skräck, fantasy och scifi.
  • Morgen Baileys fantasy, horror och scifi list. Diger lista på olika webbsidor om att skriva inom dessa genrer, samt om förlag och tidskrifter som söker texter.
  • Ralan.com. Listar antologier rangordnade efter hur mycket de betalar, från ”pro” till ”token”.
  • Once upon a romance. Lista över en massa förlag som fokuserar på romance, många förlag brukar med jämna mellanrum söka medverkande för sina antologier, så klicka runt. 
  • Cindi Myers market news. Market för olika typer av genreantologier, främst romance och mystery. 
  • Morgen Baileys children list. Diger lista på olika webbsidor om att skriva för barn, samt om förlag och tidskrifter som söker sådana texter.
  • Fiction factor. En sida med allehanda markets för olika genrer som poesi, skräck, romantik, fantasy och så vidare. 
  • Short mystery fiction society. Sida för mystery-antologier.
  • Writers who kill. Resource-sida med en massa länkar inom mysterygenrern – antologier, förlag, sammanslutningar osv.
  • My little corner. Skrivarblogg som då och då har inlägg om olika antologier, men framför allt: om man scrollar sig ner så finns i den högra menyn en lång lista på både antologier och flashmarkets.
  • Write to the end. Blogg som listar olika typer av antologier inom olika genrer som romantik, ”holiday” och mystery.
  • Morgen Baileys submission list. Diger lista på olika webbsidor om att skriva inom olika genrer, samt om förlag och tidskrifter som söker texter.
  • Writers relief. Lista på aktuella antologier inom olika genrer som söker noveller och flash fiction.

Flash fiction, det vill säga noveller som oftast är kortare än 1000 ord

  • Flash fiction online. En sida där man kan få sina flash fictiontexter publicerade online mot ersättning.
  • Flash fiction chronicles. En ambitiös blog som listar olika flash fictionantologier, uppspaltat i kategorierna 50-100 ord, 101-599 ord, 600-999 ord och upp till 1000 resp 1500 ord. Betalande antologier är speciellt uppmärkta.
  • Katriena Knight’s list. En lista på olika flash fictionmarkets inom allehanda genrer.
  • Morgen Baileys flash fiction list. En galet lång och matig lista på olika webbsidor om att skriva flash fiction, samt om förlag och tidskrifter som söker flash fictiontexter.

Och just det, en sista grej att aldrig glömma bort i skrivstressen: engelskans ”novel” och svenskans ”novell” är ju inte samma sak…

Myten om följebrevet

När manuset är färdigskrivet, färdigomskrivet, färdigredigerat och färdigkorrat, är det dags att släppa det lös, låta det pröva sina vingar och se om de bär. Men innan dess ska ett följebrev till. Jag vet att många oroar sig över detta. Till alla er som våndas säger jag: ta det lugnt. Visst är följebrevet viktigt men det är inte det viktigaste. Ett bra manus kommer inte att hamna i papperstuggen bara på grund av ett kasst följebrev.

Här kommer några tips:

– Be inte om ursäkt för att du skickar in ett manus, kör inte ”här kommer lilla-jag och jag vore SÅ tacksam om ni kunde ta er tid att …”

– Tro på ditt manus, på att du har någonting att berätta.

– Var inte privat, ta inte med tårdrypande detaljer. Håll dig kort och berätta för guds skull ingenting om vad någon annan tycker om ditt manus; vare sig mamsen, lektören eller testläsaren. Den informationen är helt irrelevant för förlaget. Låt det självt upptäcka den oslipade diamant ditt manus är.

– Berätta kort om vem du är och lägg gärna med en liten personlig detalj, någonting som är utmärkande för just dig.

– Presentera manusets handling på några få rader. Berätta också vem du ser som den huvudsakliga målgruppen. Förlag gillar att författaren är medial och har en tanke med sin blivande bok.

– Du behöver inte bifoga någon bild av dig. Gillar förlaget manuset kommer du ändå att bli googlad …

Och så här skrev jag:

”Kära Förlag,

Varför finns det så få svenska feelgoodböcker i bokhandlarnas utbud? Översatta, i huvudsak anglosaxiga, berättelser finns det gott om men just svenska är det mer tunnsått med.Detta har jag tänkt försöka råda bot på …

Föreställ er kontorsråttan Marie som farligt nära fyrtioårsstrecket fortfarande väntar på att Professorn ska skilja sig och livet börja på riktigt.
Föreställ er att Marie får besked om ett oväntat arv. Ödet, eller om det är faster Greta, har pekat ut en riktning åt henne: Roslagens skärgård.
Föreställ er ett färgglatt sommarhus, en glittrande vik, en katt som alltid är hungrig, en händig fritidsledare, en strulpelle som avskyr Paulo Coelho, en hängbuk som lurar i buskarna och en olycklig muräna som bevakar och intrigerar för att behålla kontrollen över allt och alla.
Föreställ er årstidsväxlingar, konflikter, missförstånd, klockor som ringer och hjärtan som slår, livet på landet och livet i stan. Blommor och bin …
Och så ett ljust och hoppfullt slut som egentligen inte är något slut utan början på något nytt.
Det är vad min berättelse handlar om. Den om Solviken.

Jag har försökt att utgå från en dramatisk grund och sedan skapa ett luftigt bygge, ett potpurri av kärlek, vänskap och humor. Eftersom jag skrivit en typ av berättelse jag själv alltid tyckt om att läsa, tror jag att den kan passa kvinnor i nästan alla åldrar.

Om mig kan jag berätta att jag har bl.a. studerat litteraturvetenskap och gått på Poppius journalistskola. Efter journalistiken hamnade jag i filmbranschen. Sexton år och hundratals manusläsningar och filmbedömningar senare, växlade jag om och arbetar för närvarande med folkbildning.

Jag har skrivit några noveller och följetonger för Allers och Året Runt och fått beställning på fler, vilket förstås är fantastiskt roligt. Det är en intressant utmaning att skriva i en så mallad genre och samtidigt försöka utveckla den.

Fritiden ägnar jag helst åt att knapra i mig berättelser av olika slag. Skrivandet är allvarligt menat och jag har redan påbörjat arbetet med mitt nästa manus.

Varma hälsningar,

Annika Estassy”

Ännu mer följebrev

För inte så länge sedan avslöjade Sofia följebrevet för ”Mina fräknar”. I det här inlägger spinner jag vidare på den tråden.

Det följebrev jag skickade med mitt manus till förlagen liknar Sofias, fast kanske lite torrare och tråkigare (så fantasilöst att jag skulle skämmas om jag publicerade det här). Det är kort, bara några få stycken. Det innehåller ett litet intro, en kort beskrivning av boken och en presentation av mig själv. Mer än så behövs inte. Faktum är att jag snarare tror att det läggs för mycket tid och kraft på följebreven än för lite.

På författarskolan hade vi då och då besök av förlagsfolk. Och varje gång det hände handlade ungefär hälften av frågorna från klassen om hur man skriver ett bra följebrev. Varje gång fick vi samma svar: det spelar inte jättestor roll hur följebrevet ser ut så länge där finns en kort presentation av dig själv och boken. Det är inte följebrevet de antar, eller ens dig som person, utan manuset. Följebrevet är inget CV, utan bara något som skummas igenom för att ha något hum om vad manuset handlar om. Trots mitt ganska trista följebrev (eller: urtrista faktiskt) hade fyra av fem förlag jag skickade manuset till noggrant läst igenom hela manuset och gett mig ett utlåtande om innehållet i det. Följebrevet hade alltså knappast någon betydelse för om de skulle börja läsa.

Men alla de där frågorna till förlagsredaktörerna som besökte författarskolan, gav de alltså ingenting?

Jodå. Om jag sammanfattar deras svar skulle det enligt mig bli följande två handfasta tips:

  1. Skriv inte för långt brev.
  2. Om du har gått en författarutbildning, skriv det i brevet! Förr brukade man råda författaraspiranter att utelämna detta, men idag har skrivarutbildningar så hög status att detta enbart är ett plus.

Och det var det. Lycka till!

Sofia avslöjar följebrevet till ”Mina fräknar”

En oansenlig vårdag för ganska exakt ett år sedan var ”Mina fräknar” färdigskriven. Jag visste inte om det kvällen innan. Helt plötsligt var känslan där att det var slut. Och upplevelsen var definitiv. Inte förhandlingsbar. Hit men inte längre skulle berättelsen gå. Jag lutade mig tillbaka, drog ett djupt andetag och stirrade tomt på skärmen medan huvudpersonerna långsamt tonade ut.

Min underbara mentor Unni Drougge sa till mig att njuta i några dagar (tre, tror jag att hon sa). Fira och slappna av. Ska jag vara ärlig har jag inget minne av vad jag gjorde. Jag kommer bara ihåg känslan av ihålighet. Förundran över att berättelsen (och personerna i den) som hade kommit så starkt, kompromisslöst och förtrollande bara försvann i samma stund som jag satte den sista punkten.

Det gjorde den så klart inte. Den sov bara räv. Jag bar med mig varenda bokstav, känsla och karaktär dag som natt, men lite längre bak i huvudet. Lite djupare in i hjärtat. Det var som om ”Mina fräknar” behövde vila också från mig. Precis som ett nyfött barn och dess mamma båda behöver ta igen sig efter en förlossning.

Men vi var inte färdiga med varandra ännu (inte på långa vägar skulle det visa sig men det visste jag såklart inte då).

Jag var tvungen att skriva om berättelsen på några korta säljande rader. Och jag var tvungen att sälja in mig själv som författare. Jag hade ju för avsikt att skicka in manuset till de stora förlagen. Helst redan i går! Och i kuvertet behövdes det ett följebrev.

Så, mina vänner, nu tänkte jag bjuda på mitt följebrev. Ta det för vad du vill. Jag har inte sett många andra och kan därför inte säga om det är bra eller dåligt. Det enda jag vet är att ”Mina fräknar” gick igenom nålsögat.

Jag hörde en gång en förläggare säga att de får in extra många manus efter helger och ledigheter. Kanske har du hunnit skriva färdigt din berättelse över påsk? Då är det dags att skriva det där brevet som är så oerhört viktigt. Nu får du något att jämföra med …

Sofia Hallbergs följebrev till ”Mina fräknar” (titeln har för övrigt hängt med från början!):

”Hej,
En eftermiddag i vintras slog jag på tv:n. Programmet på den kanal som var inställd handlade om en hundpsykolog. Han var hemma hos ett par som hade en Rhodesian Ridgeback som ställde till med stora problem. Bland annat tuggade hunden sönder alla deras möbler. Ceasar Millian sa: Skaffar man en så intelligent hund och låser in den hela dagarna kommer den till slut kanalisera sina tankar och sina känslor på något. Den klarar inte av att hålla krafterna inom sig.

Det här blev utgångsläget för min huvudperson Karin Silvius. Hon är en intelligent kvinna med undantryckt känsloliv. Karin är 40 år och bor tillsammans med Mats i Vasastan, Stockholm. Inte mycket i livet är som hon drömde om när hon en dag upptäcker att fräknarna på huden bildar bokstäver. Finns det någon som vill säga henne något? Och i så fall vad?

Jag som har skrivit det här heter Sofia Hallberg. Jag är 41 år, har en examen inom medie- och kommunikationsvetenskap och har arbetat i många år som kommunikationschef. Min senaste anställning var inom SCAs globala babysortiment. I Sverige är blöjvarumärket Libero välkänt.

Jag har under våren gått på Skrivarakademien för Stig Larsson och jag har haft den stora förmånen att få lära känna Unni Drougge, vars rekommendationsbrev jag bifogar.

Jag hoppas att min berättelse underhåller!

Trevlig läsning och sommar.

Vänliga hälsningar,
Sofia Hallberg
(kontaktuppgifter)”

Sedan började min väntan på svar.

Piratförlaget har svarat på frågor här på Debutantbloggen om var man hittar förlag att skicka in sitt manus till och de berättar också vad de tycker är ett bra följebrev.

Lycka till med allt!
Sofia

www.sofiahallberg.se

Hur väljer man förlag?

Äntligen, äntligen är manuset klart! Du har satt punkt för den sista meningen av något tiotusental (om du inte är gravt inspirerad av James Joyce förstås; då kan slutet på sista meningen till exempel vara början på den första, eller till och med vara den första). Kanske gråter du en skvätt  — det gjorde jag efter mitt första manus — men sedan börjar du nog snart fundera på vad du ska göra av det. Och en av de första frågor som far genom din euforiskt överhettade hjärna är antagligen vilka förlag du ska skicka det till.

Detta med att välja förlag är knappast någon exakt vetenskap, och jag tror absolut inte att jag är någon expert på det. Men eftersom jag skrivit tre manus har jag förstås funderat en hel del på hur man bör göra och dessutom tagit del av andras synpunkter, så jag tänkte våga mig på att själv ge några råd. Närmare bestämt tre stycken.

1. Skicka absolut inte till alla förlag på en gång

En del verkar förespråka att man ska skicka till så många förlag som möjligt, helst allihop på en gång. Jag tror personligen att det är en dum idé. För det första finns det förlag som aldrig kommer att vilja ha ditt manus, hur bra det än är. Försök att i första hand skicka till förlag där du tycker att din bok passar (mer om det under nästa punkt). Att göra alltför långsökta försök är inte bara trädmord utan även slöseri med din och förlagens tid. För det andra kan du råka skriva kontrakt med ett förlag som egentligen är ditt tjugosjundehandsval, för att dagen efter få ett entusiastiskt samtal från ett som du mycket hellre hade velat ligga på.

Med tanke på det sistnämnda tycker jag det är klokt att i första rundan skicka bara till de förlag man tror skulle vara allra bäst för ens bok. Vilket osökt leder mig till …

2. Prioritera rätt sorts förlag

Smockadoll förlag kommer inte att ge ut din glimrande chick lit-karamell som utspelas i Båstad och Nice, men å andra sidan kommer inte Piratförlaget att vilja befatta sig med din geniala centrallyriska 70-sidors-volym där din trädgårdskompost blir en metafor för Västerlandets förfall, trots att just den kommer att väga tungt när du får Nobelpriset om 25 år. Ibland är det inte någon idé att skicka in, och är man osäker så tror jag att de flesta förlag uppskattar om man skickar ett mail eller ringer och beskriver sitt manus innan man skickar. Pernillas historia visar att sådana samtal kan löna sig.

Det lönar sig även att göra research. Kika till exempel i Svensk Bokhandels kataloger och se vilka förlag som har annonser som känns lockande. Titta runt på närmaste bibliotek. Öppna de böcker som borde kunna bli kompisar med din bok och se vilket förlag som de ligger på. Om ett och samma förlag gett ut två av dem så kanske det längtar efter en bok som din!

Vissa förlag har å andra sidan så bred utgivning att det nästan alltid är värt ett försök att skicka dit. Inte minst de allra största, Bonniers och Norstedts, har både finlitterära titlar (ibland ytterligt finlitterära) och ren underhållning, och både prosa och lyrik. Men å andra sidan  …

3. Störst går inte alltid först

OK, jag erkänner. Jag började med Albert Bonniers och Norstedts som nästan alla andra.De två koncernerna är så mycket större än de andra förlagsgrupperna att det nästan är löjligt, och det är klart att det finns stora fördelar med att ligga hos dem. Ty bokklubbarna är deras, och kanalerna, och makten och härligheten, i evighet, amen.

Men så här i efterhand är jag så nöjd med att ligga på Damm (som i och för sig är ett rätt stort förlag det också; Forma Publishing som koncern ligger trea i storleksordningen efter Bonniers och Norstedts). De har satsat på mig mer än jag hade vågat hoppas som debutant. På något av de två största förlagen är risken däremot stor att jag hade kommit bort. Jag fick höra en sedelärande historia om en kompis kompis, som ligger på en av bjässarna, och som vann Augustpriset. Men när hon ringde sitt förlag fick hon höra att de inte skulle göra något särskilt med anledning av detta! Några av deras största författare släppte nämligen sina nya romaner i samma veva. Jag är rätt säker på att Damm inte skulle ignorera om jag mot förmodan vann en August …

Jag ska inte orda mer om detta, men läs följande utmärkta inlägg av Marcus Priftis. Han förklarar bättre än jag varför små förlag faktiskt kan vara att föredra.

Så, det var allt jag hade att komma med. Jag hoppas att det kan vara till någon nytta.

Piratförlaget svarar på frågor om manus

Anna Hirvi Sigurdsson, redaktör på Piratförlaget, svarar i dag på Debutantbloggarnas frågor om manus:
Piratförlaget utger främst skönlitteratur, i första hand av svenska författare men också från övriga nordiska länder. Förlagets idé är att ge författarna större inflytande och bättre ekonomiska villkor.

Genom att kombinera professionell förlagsverksamhet med nyskapande idéer ska vi vara ett av Sveriges största, oberoende skönlitterära förlag med god avkastning på lång sikt.

Piratförlaget startade 1999 och under år 2000 gav vi ut våra första böcker. Piratförlaget ersätter sina författare bättre än andra förlag. Istället för det gängse royaltysystemet använder vi oss av hälften var-principen, dvs när kostnader för produktion, marknadsföring och distribution dragits av delar förlaget och författaren lika på alla intäkter (i de fall då sedvanlig royalty är mer gynnsamt för författaren tillämpas sådan). Piratförlaget ägs av journalisterna och författarna Jan Guillou och Liza Marklund tillsammans med bokförläggaren Ann-Marie Skarp.

Var hittar man olika förlag att skicka in sitt manus till?
Ett enkelt sätt är att kolla igenom branschregistret som finns på tidningen Svensk Bokhandels hemsida, http://www.svb.se/ under fliken Branschen.

Hur vet man vilket av alla förlag man ska skicka till?
Genom att studera de olika förlagens hemsidor kan man med hjälp av utgivningen få ett grepp om inriktningen, många förlag informerar också om vad de är intresserade av på sin hemsida. Sedan kan man skicka till dem som verkar rätt för den typen av berättelse som man själv skrivit.

Hur många förlag ska man skicka till?
Det är helt upp till var och en att bedöma.

Hur vill förlagen ha texten i fontstorlek och typsnitt?
Piratförlaget har inga riktlinjer för det, men vill givetvis att texten ska vara lätt att ta till sig. Enkelt radavstånd och liten text blir jobbigt för ögat, så om man ska rekommendera något är det väl ett och ett halvt radavstånd och runt 12 punkter.

Hur lång tid tar det att få besked?
Vårt mål är att lämna besked inom tre månader. Under vissa perioder på året har vi svårt att leva upp till det.

Varför tar det så lång tid?
Det beror på hur långt manuset når i processen, men vi försöker lämna besked inom tre månader. Den långa väntetiden beror dels på att mängden manus som hanteras är enorm, och dels på att de personer som sköter detta även gör det redaktionella arbetet med förlagets utgivning som i perioder tar så mycket tid att manushanteringen blir lidande.

Läser ni alla manus som skickas in eller sållas det redan vid följebrevet och hur gör ni i så fall urvalet?
Allt som inte är romaner för vuxna sållas bort direkt, liksom de manus som har uppenbara språkliga brister. Övriga blir helt eller delvis lästa, beroende på hur långt de når i processen.

Måste man skriva ett följebrev eller räcker det att beskriva manuset i korthet?
Vi ser gärna att man skickar med ett följebrev som innehåller en presentation av manuset, några rader om författaren och hans eller hennes syn på sitt skrivande i ett längre perspektiv.

Hur ser ett bra följebrev ut?
Se föregående fråga.

Måste man skicka hela manuset eller räcker det med några kapitel? Och om man har skrivit eller påbörjat fler delar i en serie, ska man då även skicka med dessa?
För att kunna göra en rättvis bedömning av ett skönlitterärt manus krävs, tycker vi, ett komplett manus. Om det är del av en serie räcker det i ett första skede med att nämna det, eventuellt kan man bifoga en presentation av de övriga delarna. Skulle det sedan visa sig vara intressant kan manusen till övriga delar bli aktuellt att titta på.

Behöver man skriva något som liknar ett CV till en anställningsansökan?
Nej.

Behöver man skicka med en bild på sig själv eller ett förslag på omslag? Skulle det vara en fördel om man gjorde det?
Det känns inte aktuellt i ett så tidigt skede att ens diskutera omslag, men har man egna idéer om det är det givetvis intressant om manuset skulle bli antaget. Och bild på författaren är inget vi känner att vi behöver ha.

Hur får man som skribent ett positivt besked från er?
Det vanligaste är nog att vi ringer upp personen i fråga.

Hur får man som skribent ett negativt besked från er?
Antingen per mejl eller brev.

Vad krävs för att man ska få ett skrivet utlåtande och inte bara ett nej tack?
Alla manus som går vidare till läsning av lektör får ett personligt svar med ett kortare eller längre utlåtande.

Varför kan förlagen inte ge en kort ärlig förklaring till alla om varför ett manus refuseras?
Vi tar emot ungefär tusen manus på ett år och de hanteras av personer som har andra redaktionella uppgifter som tar mycket tid. Så det är av tidsbrist och behovet av en effektiv hantering som inte alla kan få personliga svar.

Tar ni emot manus via e-post? Om nej, varför inte?
I dagsläget gör vi inte det, men planen är att kunna göra det inom kort. Vi har inte riktigt hittat den optimala tekniska lösningen för just oss ännu.

Hur tänker förlagen när de kontaktar en författare om ett manus och är sådär mitt emellan ett ja och ett nej? Författaren kanske ombeds arbeta vidare eller skriva om en speciell del av boken. Hur vanligt är det att det sedan i slutänden blir ja?
Vi antar ytterst få manus och tackar därmed nej till både bra och lovande manus. Ibland känns det viktigt att uppmuntra en person som skrivit något vi gillar.

Vad händer i turordning när ett manus kommer in till förlagen? Vem läser det först och vilka läser det sedan? Hur går det till när beslut fattas och vem tar besluten?
Manusen registreras och en första gallring görs av redaktören. Sedan hamnar de hos manusgruppen som sållar fram de mest intressanta som läses av lektören. Om det visar sig vara intressant läser förläggare och andra personer på redaktionen, ibland också andra personer på förlaget. Allmänna diskussioner kan hållas, men i slutändan är det nog redaktionen som fattar beslutet.

Vad söker ni för manus just nu? Vilket skulle vara det perfekta manuset?
Vi söker nog inget specifikt, utan är alltid intresserade av originella, fräscha och välskrivna berättelser. Däremot hittar vi sällan guldkorn i den enorma mängd kriminalromanmanus som skickas till oss.

Hur går kontraktsskrivning till? Behöver man anlita en advokat?
Piratförlaget har enkla och tydliga kontrakt, som förläggaren går igenom med varje författare.

Vad kan man förvänta sig i upplaga och ersättning (pengar) som debutant?
Det går inte att förvänta sig någonting, man kan bara hoppas att en bok når ut till många. Det finns många exempel i branschen på förväntade succéer som gått obemärkt förbi liksom på oväntade succéer. Ett realistiskt synsätt är att det krävs några titlar innan ett författarskap blir etablerat.

Några andra tankar eller goda råd till alla skribenter och läsare på Debutantbloggen?
Om du tror på din historia och din egen röst, läser in dig på hur en intrig byggs upp och jobbar på gestaltning och dialog, samt vänder dig till rätt förlag för just ditt manus – då har du förutsättningar att nå ända fram.

Besök gärna Piratförlagets hemsida för ytterligare information:
www.piratforlaget.se

Sofia
www.sofiahallberg.se

Frågor och svar om manus

Har du kommit en bit med ditt manus? Börjar det till och med bli dags att skicka in det till förlagen? Stort grattis!

Du har fullföljt något som många bara påbörjar. Njut, tillåt dig att känna stolthet. Det är du verkligen värd!

Lyckan blir dessvärre tämligen kort. När det gått några dagar förstår du att fasen du befinner dig i nu är extremt jobbig. Det handlar om väntan, väntan och åter väntan.

Tre månader säger de flesta förlagen att de behöver för att kunna lämna besked. Tre månader är som tre livstider i isoleringscell med enbart vatten och bröd för en skribent!

Och vad gör man medan man väntar? Man plockar fram sitt manus och hittar tusen stavfel och andra brister. Man skäms, ångrar sig, lider ännu mer och ber till alla man kan be till att förlagen ändå ska ge texten en ärlig chans. Kanske kan man till och med hinna skicka in en nyare version?

När jag var i denna fas med ”Mina fräknar” fann jag stor tröst i Piratförlagets hemsida med frågor och svar kring hur förlagen behandlar inskickade manus.
Vad händer på förlaget när ett manus kommer in?
Vem läser det?
Hur snabbt sorteras dåliga manus bort?
Hur viktigt är följebrevet och hur bör man skriva det?
Hur går det till om texten går vidare?
Vilka personer fattar beslut?
Hur får man som skribent besked?

Vad säger du om att göra en ny fräsch lista med ännu fler frågor och ännu bättre svar här på Debutantbloggen?
Vad skulle du vilja veta? Det kan handla om vad som helst som har med manus, utgivning, böcker, författare, refusering, marknadsföring och så vidare att göra.

Låt oss hjälpas åt att göra Sveriges bästa lista med frågor och svar kring manus! Skriv dina frågor så ser jag till att rätt person besvarar dem. För vad vi kan göra som inte Piratförlaget gjort är att ha med svar från många förlag.

Kom igen nu! Något undrar du säkert eller önskar att du visste tidigare. Vad?

Sofia
www.sofiahallberg.se

Facebook som följebrev?

När man har skrivit, läst, reviderat, redigerat, läst om och granskat sitt manus börjar det bli dags att skicka in till förlag. Och då är det bara den lilla detaljen följebrev också. Ett brev som kortfattat beskriver för den som tar emot ditt manus varför just du ska bli antagen. Varför just din bok är så intressant. Varför de inte ska kasta just den direkt i återvinningen.

För ungefär ett år sedan började det bli dags för följebrev för mig och i min dåvarande blogg fick jag många goda råd. Jag googlade och jag besökte förlagens sidor. Jag försökte baka ihop all information och göra det ultimata följebrevet. Och som jag donade med detta följebrev. Jag satte till och med ihop ett litet fotocollage, med bilder som jag tyckte passade till boken. Jag filade på mina meningar in absurdum. Och då menar jag in absurdum. Och ändå blev jag aldrig riktigt nöjd. (Är nog ärligt talat aldrig riktigt nöjd med något jag skriver. Det finns alltid en gnagande tanke om att jag kanske kunde ha gjort det ännu bättre ändå).

Ungefär samtidigt hade jag postat på Facebook att jag minsann var klar med manus och snart skulle skicka ut det. Mitt bland alla ”hurra” och ”grattis” dök det upp en kommentar från Pia Printz. Hon hade nyligen startat sitt förlag Printz Publishing och vi hade efter ett väldigt kort möte på Bokmässan 2010 blivit vänner på Facebook. Hennes inlägg i hurradebatten var att hon gärna ville läsa manuset. Och det fick hon ju. Och the rest is history.

Jag skickade mitt manus till sammanlagt sju förlag. Tre av dem hade jag lite personlig kontakt med och fick mejla in mitt manus, inget följebrev nödvändigt. Tre av dem skickade jag helt vanligt till, med följebrev. Det sjunde hojtade till mig på Facebook och antog mig. Facebook som följebrev – där ser man.