Att stå ut med refuseringar

Idag blir det extra fredagspeppigt, för nu handlar det om refuseringar! 

Jag skämtar inte.

Inte bara, i alla fall. Bear with me.

En Instagram-hashtagg jag glodde på när det började bli dags att skicka mitt manus till förlag var #refusering, och varje gång det dök upp något nytt blev jag pirrig. Inte av skadeglädje, av nyfikenhet. För hur funkar det egentligen? Hur upplever människor att få nej från förlagen? Och hur står man ut? Sabina och Sara har redan tagit upp sina erfarenheter, och här kommer mina från den första turen längs de många nej:ens väg:

Jag skickade in mitt manus första gången i mitten av oktober 2019. Det var aningen (läs: JÄTTEMYCKET) för långt och det hade nog mått bra av att vila ett tag efter min sista redigering, men what the hell, det var dags, jag var otålig, nu kör vi! Jag hade snappat upp tillräckligt för att veta att de flesta inte får sin första roman utgiven på första försöket. Jag visste således att jag inte kunde räkna med att bli antagen av första bästa förlag, kanske inte av något, men jag visste att de ibland gav återkoppling, uppmuntran och bad om omskrivningar, och något sådant trodde jag väl ändå att jag skulle kunna få, åtminstone av någon. 

Jag hade valt ut nio förlag, och jag skickade till alla samtidigt. Två av dem svarade inte alls, men den första refuseringen kom exakt en månad senare. En standardrefusering från ett av de större förlagen. Jag blev inte nedslagen. Blir man refuserad har man vågat skicka in något, och för att skicka in något måste man ha skrivit ett helt manus – det är ju stort! Nästa refusering kom ett par veckor senare, även den av standardvarianten. Den var från mitt drömförlag, så det sved lite, men jag hängde inte läpp. Flera förlag kvar, ju! 

November blev december, och då började det trilla in mejl. Två standardrefuseringar till, en efter en annan. Jag började svettas lite, och sa till mig själv att fick jag ett till tack-men-nej-tack så skulle jag läsa mitt manus igen, grundligt! Skoningslöst! Nästa dag kom en till standardrefusering, så ner i gruvan med mig. Efter några timmar hade jag ful-strukit en femtedel av berättelsen, och alla korta nej var med ens lite rimligare. Jag hade nog skickat in för tidigt ändå. Det kändes kluvet – jag fattade ju lite bättre varför ingen ville anta det, det var vansinnigt snackigt, men var det så pass kasst att ingen hade något att säga om det? Skulle ingen ens ge mig några små smulor feedback eller ett sådant där nej med lite socker på som jag hade sett på Instagram? 

Det dröjde en vecka, och så kom nästa avslag. Återigen utan krusiduller. Det var surt att få ett sådant mejl en fredagsmorgon, och när det dök upp ännu ett “ang ditt manus” i inkorgen senare samma dag ville jag inte ens öppna det. Till slut gjorde jag det, och möttes av ett meddelande från en riktig människa! En människa som skrev att de hade tyckt mitt manus verkade så intressant att de gett det till en lektör att läsa, och denne tyckte de skulle läsa det på förlaget också, så var det okej om de behöll det ett tag till?

Eh, ja. JA. Jaaaa!

Om jag hade vetat då att de skulle ha kvar det i evigheter utan att säga ett pip och att de i slutändan, efter att ha haft manuset i sju månader, skulle tacka nej, hade jag kanske inte blivit lika glad.

Eller? 

För jag blev inte knäckt av avslaget när det väl kom. Jag fick lektörsutlåtande och matnyttiga kommentarer från manusredaktionen, och min desperata monsterstrykningssession hade ju redan visat att det fanns vägar framåt för mitt manus, så det kändes inte hopplöst. I utlåtandet stod det dessutom att “den här tjejen verkligen kan skriva”, och det värmde så klart. Det råkade även finnas något annat i mitt liv just då som på sätt och vis är refuseringens antites: en hundvalp.

Nu menar jag inte att husdjur är sättet att stå ut med att bli nekad utgivning, men de kanske kan agera symbol för att inte låta antagningshetsen ta över hela livet. Viktigast av allt är nog att hålla fast vid att det är texten som refuseras, inte en själv som person. Det är kanske lättare om man har en varelse hos sig som blir överlycklig bara man återvänder från soprummet, som vill vara nära-nära och som utan någon helst motprestation ser en som en självklar medlem av sin flock.

Nu tog det stopp!

Kommer ni ihåg min historia av egenutgivning? Jag har alltså gett ut en kåseribok via print on demand för tretton år sedan och varit delaktig i utgivningen av en stadsvandringsbok. Mitt mål har hela tiden varit att debutera med skönlitterär bok på traditionellt förlag och det har jag gjort i år.

Tanken (från min sida) var att samma förlag skulle ge ut uppföljaren Jul i Ulebergshamn. Men efter några veckors betänketid sedan jag skickade in manus nummer två säger förlaget stopp.

Egentligen skriver de ”Ja, vi vill gärna ge ut den” … men som ni förstår finns det ett men, ett villkor och det är att jag betalar för ”språkgranskning, formgivning och inte minst marknadsföring och införsäljning”. Eftersom jag har gått igenom hela processen med förlaget en gång vet jag exakt vad de olika delarna innebär, jag vet alltså vad jag skulle få i paketet. Däremot vet jag inte vad det skulle kosta, för jag tackade nej med vändande mail.

Och det är nu det blir intressant med min bakgrund. För jag vet ju att det finns alternativ. Jag kan ge ut boken på print on demand. Jag kan trycka upp den själv. Jag kan läsa in den som ljudbok. Jag kan göra en e-bok av den. På något sätt känner jag att den här boken som ”har en mysig idé, härlig ton och och tydligt mål” (förlagets ord, inte mina) behöver komma ut och nå sina läsare på något sätt. Ibland är ett nej (eller ett villkorat ja) inte en stängd port eller en återvändsgränd, utan en möjlighet att ta sig vidare på något annat, kanske rent av bättre, sätt. Det återstår bara för mig att klura ut vad det bästa för just det här manuset är.

Jag har inte bråttom med ett beslut. Faktum är att jag tänker inte ens fundera på uppföljaren under hela november. För det är Nanowrimo. Ska du vara med? Jag har precis börjat med ett helt nytt manus och befinner mig just nu i förälskelsefasen. Jag vill tillbringa varje minut med mitt manus. Jag tycker också att jag har en fantastisk story på gång och vill verkligen att den här relationen ska funka. Bästa sättet att komma över en besvikelse är väl att skaffa sig en ny kärlek, eller hur?

Till dig som väntar

Det är en alldeles särskild känsla att skicka iväg ett manus till förlag. Att sträcka ut händerna som i en tiggargest och be om 1) uppmärksamhet 2) gillande 3) pengar. För det är ju det allt handlar om. Att hitta någon som tycker om det du har skrivit tillräckligt mycket för att vilja investera i dig. Manus nummer två är skickat. Jag vill ju så gärna att uppföljaren ska bli antagen. En man till Amanda behöver och längtar efter Jul i Ulebergshamn (men sen är det slut med hurtfriska boktitlar).

Allra värst är det första gången och jag känner så med dig som just nu sitter och väntar på ditt allra första förlags-ja. Att inte veta om det någonsin blir ett ja, den känslan är svår att värja sig mot. Och jag vet att det går att ge ut böcker själv. Jag vet att det finns hybridlösningar, men för den som väntar just på ett förlags-ja är det en klen tröst.

Jag jobbade en gång på en veckotidning där jag bestämde hela innehållet (i princip) själv. Stressen och produktionstakten var tidvis hög men jag behövde aldrig fundera på om det skulle bli en tidning eller om mina texter dög. Jag inbillar mig att det är så det känns att vara riktigt populär författare.

Är det min tur nu? Eller blir det aldrig min tur? Jag tror varje opublicerad författare i takt med att tiden går känner av uppgivenheten. Hur mycket tid kan man med att lägga ned på en dröm som kanske aldrig blir sann? Vem är jag om jag aldrig blir publicerad? Har jag då kastat bort mitt liv på luft?

Jag önskar jag kunde säga att just din tid kommer. Men jag vet inte. Att även kända författare har blivit refuserade någon eller några gånger är inte heller det någon garanti för att ditt manus ska bli antaget på sikt.

Däremot kan jag skicka med dig ett ord på vägen. Skriv. Producera så mycket text du bara kan. Byt genre, försök få noveller publicerade, nappa på allt du kan. Och skriv med ett självförtroende som om du vet, ända in i själen, att din tid kommer.

Några nej men KANSKE kontrakt i kulisserna

Det är ungefär som jag trodde: att vänta på förlagsbesked kan verkligen kännas som ett vakuum. För det mesta går livet vidare precis som vanligt men ibland stannar jag upp och undrar vad som händer hos förlagen. Läser någon? Har de pratat om mitt manus? Ligger det i en hög bland andra bortsorterade debutanttexter? Ska jag vänta tre veckor till på besked eller dröjer det två månader? Borde jag ha skickat till ännu fler?

Du har kanske, liksom jag, upptäckt att det är ganska mycket hemlighetsmakeri i bokbranschen? Särskilt det här med förlagskontakter känns heligt. Åtminstone för mig. Jag är rädd att berätta för mycket.

1. Jag vill inte jinxa något. (Ja, jag är vidskeplig. Tviar alltid tre gånger oavsett kattfärg och lägger nycklar överallt utom på bordet.)
2. Av respekt för förlagen. (Vill helst inte snacka om detaljer som vi har diskuterat.)

Men nu tänker jag ändå snudda vid det som jag knappt vågar prata om.

Det har gått tre veckor sedan jag fick ett mycket positivt mejl från ett förlag, men eftersom jag är nybörjare på det här så visste jag inte vad det kunde betyda. Eller, rättare sagt, jag visste inte hur mycket jag vågade hoppas. Utan att ta ut för mycket i förskott valde jag ändå att bli superglad och fira.

Bara två dagar efter det fick jag min första refusering från ett annat förlag. ”Vi kommer tyvärr inte gå vidare med ditt manus, lycka till med ditt författarskap.”

Hur det kändes? Knappt ingenting. Som att dra av ett plåster, lika bra att bli av med det. Klart att det hjälpte att jag fortfarande var lyrisk över det där första mejlet. Vilken tur att jag vågade fira då, haha, underskatta inte effekten av endorfiner!
(Jag måste påminna om att min tanke från början var att ge ut boken själv. Jag har inte haft några förhoppningar om förlag, därför är det kanske inte lika laddat för mig att få nej?)

Därefter har det kommit några fler negativa besked, men även positiva. Kan inte säga mer än så, men det är cementblandare och torktumlare på riktigt här nu.
Det är ungefär som att gå på hus- eller lägenhetsvisning. Man drömmer, möblerar i fantasin och kollar upp affärer och skolor i omgivningarna.
När det gäller förlagen spanar jag in deras andra författare, lusläser hemsidorna och försöker föreställa mig hur samarbetet kommer se ut. NEJ, STOPP! Dröm dig inte iväg för mycket ifall allt skulle rinna ut i sanden. Inget är klart!

Helst skulle jag vilja fråga andra författare: Vad får du i royalty för tryckt bok? Hur mycket tjänar du på din ljudbok? Vad fick du för garantihonorar?
Men nej, det är förstås sekretessbelagda grejer. Ifall det går så långt att man får ett avtalsförslag så finns ju författarförbundet som bistår med kostnadsfri avtalsgranskning för debutanter. Och i senaste numret av Tidningen Skriva fanns ett intressant reportage med exempel på upplagor, förskott och royalty.

För det är sannerligen inte lätt för en längtande och aspirerande författare att helt på egen hand väga olika procentsatser mot möjligheten att bli utgiven.
Vad är det värt?
Var går gränsen?
Vilka detaljer är viktiga för mig?

Jag hoppas att jag snart får anledning att blogga vidare om ämnet. Tvi, tvi, tvi. 😀

Mitt i allt det här pirriga och förväntansfulla trillade det in ett helt annat besked i måndags: Att jag har blivit antagen till en skrivarkurs. Det är en ettårig utbildning i Litterärt Skrivande på Malmö Folkhögskola. Den är på halvfart och distans vilket passar mig helt perfekt just nu.

Jag skickade in ansökan i slutet av maj och redan i juni fick jag veta att jag inte hade kommit in. Vet inte ens vilken reservplats jag hade, så de planerna släppte jag direkt.
Men så blev det tydligen en plats ledig några dagar efter att kursen hade börjat. (Stort tack till dig som hoppade av!) Ser fram emot att få lära mig mer om poesi, dramatik och essä samtidigt som det finns utrymme att arbeta med eget skrivprojekt. Visst låter det toppen?

Målgruppen är för snäv

Idag gästbloggar dietisten och skribenten Sara Ask. Hon har skrivit flera böcker, bland annat de populära Vego kokböckerna (tillsammans med Lisa Bjärbo).

Sara Ask och Sally Ask

Det här är historien om hur viktigt det är att inte ge upp om du har ett manus eller en idé som du verkligen tror på, och om hur bra det är att utrusta sig med envishet och tålamod när refuseringsbreven börjar ticka in.

För ungefär tio år sedan gick jag runt och drog barnvagn i Aspudden i södra Stockholm och småpratade med andra föräldrar, så som man (eller åtminstone jag) gör när ens cirklar är små och ofta går in i andras. Där någonstans mellan förskolan och parken föddes idén om att göra en kokbok med vegetarisk mat som var lite mer inriktad mot barnfamiljen än de få vegetariska kokböcker som fanns på marknaden på den tiden var. Det ska sägas att det inte var första gången tanken på en bok hade dykt upp i mitt huvud – jag har skrivit så länge jag kan minnas. Fiktion på fritiden, patientmaterial på mitt dåvarande jobb som barndietist, och många långa brev i perioder. Men det här var speciellt – jag kände mig så säker på att det verkligen skulle kunna bli en bok.

I samma veva upptäckte jag en blogg som jag tyckte var rolig och välskriven, såg att bloggaren bodde i mina kvarter och att hon var författare, vegetarian och hade små barn. Så en kväll skrev jag till henne:
”Hej, vill du göra en kokbok tillsammans med mig?”
”Jaa!” svarade hon, nästan direkt.
En fikadejt senare hade vi dragit upp planerna för vårt projekt och sågs igen för att göra några provsidor med recept och bilder, så att förlagen skulle kunna få en känsla av vilken sorts bok vi ville göra. När vi var klara tyckte vi att vi hade en fantastiskt synopsis. Vilket förlag skulle kunna motstå det här?

De flesta, visade det sig.

Vi började med att skicka vår skiss till förlag där vi hade någon form av kontakt, sedan vidare till förlag som vi tyckte gjorde snygga kokböcker. Sedan till förlag som gjorde kokböcker, kort och gott, även mindre snygga. Men inga på vår sändlista nappade. ”Målgruppen är för snäv”, ”Vår erfarenhet är att den här typen av böcker inte säljer”, ”Lycka till på annat förlag”, eller bara en tom tystnad – det var responsen som vi fick.

Tiden gick, jag fick en till bebis och hade fullt upp med att få vardagen att gå ihop. Energin i projekt vegokokbok började sina. Kanske var det ingen bra idé ändå?

Men jo-o! Skam den som ger sig, tänkte vi och bläddrade vidare bland förlagen. Ordfront kanske? De hade visserligen bara gett ut någon enstaka kokbok förut, men det kunde vi kanske ändra på? Sagt och gjort, vi skickade vår synopsis. Tiden gick och vi hörde ingenting. För säkerhets skull skickade vi vår synopsis igen – den kanske hade försvunnit på vägen? Och en sen kväll kom det där mejlet vi hade längtat så länge efter. Förlagschefen Pelle hörde av sig, beklagade att det hade tagit så lång tid, berättade att de var jättesugna på vår bokidé och avslutade med orden: ”När kan vi ses – om ni fortfarande tror på oss?”

Om VI trodde på dem? Eh … ja!

Och det blev en bok, ett av de allra roligaste projekt jag har jobbat med. Och målgruppen visade sig vara allt annat än snäv, så det blev till och med fler böcker i samma serie. För min del blev det också en väg in i bokvärlden som gav möjligheter att skriva andra böcker jag haft på hjärtat, främst faktaböcker om barn och mat. Jag skriver mina böcker med ett finger, höger långfinger för att vara exakt, precis som jag gjorde när jag som barn började skriva på min pappas gamla tröga skrivmaskin. Hade någon berättat för mig då att jag skulle få ge ut böcker när jag blev stor hade jag blivit överlycklig – var det alltså en dröm som kunde bli sann?! (Hade jag fått veta att böckerna skulle handla om mat hade jag inte trott mina öron – mat var ungefär det mest ointressanta jag visste på den tiden, det fanns bara en handfull rätter jag vågade mig på att äta och en endaste grönsak: morot. Så böcker om vegetarisk mat? Nä, det går jag inte på!)

Den stora fördelen med min långfingervals är att det går att ha en katt i famnen samtidigt som jag skriver. Jag tackar min envishet och mitt tålamod för att vi får jobba så här. 

Från feedback till standardrefusering

Det här inlägget är lite tufft att skriva, men det känns viktigt att även dela med mig av de jobbigare bitarna. Motgångarna. När det inte blev som man tänkt. Eller hoppats. Men vi tar det från början.

Mitt tredje manus skrev jag ganska hastigt på två månader och skickade sedan in det till förlag i mars (länk). Efter två dagar fick jag feedback från ett förlag som gärna läste igen om jag skrev om till ljudbok (länk). Jag påbörjade detta arbete så smått men fick sedan mail från ett stort förlag. Och med stort, menar jag verkligen stort. Visserligen var det nej tack, men de kom med oerhörd värdefull input. Lyfte fram flera positiva aspekter samt pekade på vad som behövde förbättras. Nedan följer lite utvalda delar av feedbacken jag fick. Jag har utelämnat en hel del för att inte avslöja för mycket om mitt manus, men jag tror att ni ändå kan förstå min lycka och varför jag valde att jobba utefter detta. 

”Med det sagt – du har skrivit en mysig liten pärla som vi hoppas att du fortsätter jobba på!”

”Vi är nyfikna att se hur du fortsätter utveckla XXX eller andra framtida projekt.”

”Det finns massvis med positiva aspekter i ditt manus och jag personligen ville bara fortsätta läsa när jag väl börjat. Man kan verkligen känna stämningen mellan karaktärerna och deras laddning, samt den härliga miljön de vistas i och sommarens varma och härliga månader.” 

”Även den manliga karaktärens dotter var en fröjd, en härlig ung tjej som kändes verklig, glad och helt underbar. Relationen mellan henne och pappan var välskriven av dig. Fint!”

”Lyft med dig att vi tyckte detta var ett mysigt manus, men det behövs mer arbete. Så fortsätt jobba på dessa aspekter, och låt din kreativitet flöda om du väljer att fortsätta arbeta med XXX och speciellt i relation till den avslutande konflikten …” 

”Vi hoppas att du fortsätter arbeta vidare med detta eller andra projekt och att vi hörs i framtiden.” 

Jag var så peppad att arbeta vidare med manuset. Så i somras, parallell med redigeringen av ”Emmas nya liv” skrev jag om. Det passade ju utmärkt då vi befann oss i vår sommarstugan i Blekinge där jag hämtat inspiration till det fiktiva området i min historia. Den 21 augusti var jag klar och skickade tillbaka manuset till förlaget. Dagen efter passade jag även på att skicka det till fler förlag. För trots den fina feedbacken var jag helt på det klara med att inget var säkert. Förlaget behövde inte tycka om min omskrivning. Och även om de gjorde det så var det ändå inte säkert att det var tillräckligt bra eller att det passade i deras utgivning. 

Exakt två månader senare, måndagen den 21 oktober, hade jag smitit in på mitt lilla hemmakontor en stund. Gömt mig undan morgonbestyren för att läsa en fantastiskt fin recension av ”Emmas nya liv” på Instagram (länk). Samtidigt som jag delade inlägget i min egen profil kastade jag ett öga på datorn och såg i förbifarten att det trillat in ett mail redan klockan sju på måndagsmorgonen. Jag noterade att det var en standarsrefusering och reflekterade inte så mycket över det. Men så fångade avsändaren min blick och allt stannade upp. Det var från det förlaget. Luften gick ur mig och jag läste mailet flera gånger. Hade svårt att ta in vad det stod. Dubbelkollade avsändaren flera gånger och jo, det var från dem. Inte ett ord nämndes om vår tidigare kontakt. Det var en helt vanlig standarsrefusering. Vad hände nu? Jag hade absolut varit beredd på ett nej tack (länk), men jag hade ändå trott, faktiskt förväntat mig, att det skulle komma något mer än så. Åtminstone en mening om min omskrivning. Att den var bra. Eller dålig. Något. De hade ju skrivit att de ville höras i framtiden. Men tydligen inte längre. Jag var inte intressant längre. Visst förstår jag att förlagen har otroligt mycket att göra, men det var så snopet. Från citaten ovan till detta:

”Hej Anna!

Tack för att vi fick läsa ditt manus XXX.

Tyvärr har vi nu beslutat att tacka nej till erbjudandet om utgivning. Varje år får vi in cirka 
1 000 svenska manus och utgivningsförslag till förlaget och av dem ger vi endast ut ett fåtal.

På grund av den stora mängden manus har vi sällan möjlighet att ge personliga omdömen.

Lycka till på annat håll!

Med vänlig hälsning

Manusavdelningen, XXXXX”

Hur hade jag ens kunnat tro att de var intresserade av mitt manus? Trots att jag är den som aldrig vågar ta ut något i förskott hade jag ändå hoppats. Tänkt att det kanske, kanske kunde bli något. Eller att jag skulle få mer feedback att jobba vidare med. Vad skulle jag göra nu? Vänta in de som inte svarat än? Skicka till fler förlag? Besvikelsen inom mig rasade. Korta stunder funderade jag på att strunta i allt. Ge upp. Sluta med det självplågeri det är skriva, blottlägga sig, för att sedan falla pladask. Slippa känna sig tom. Värdelös. Med känslan av att ge upp var ändå kortvarig. Förmodligen för alla fina ord som samtidigt trillade in om ”Emmas nya liv”.

Tillslut skrev jag ett svar tillbaka. Kände att jag var tvungen. Att det faktiskt inte var konstigt att jag hade förväntat mig mer än ett standardsvar. Efter några dagar fick jag svar från förläggaren som ursäktade sig och sa att jag självklart skulle få ett personligt svar. Hon skrev att manuset är bra och välskrivet, men att nålsögat just nu är extremt litet då de arbetar hårt med ett antal svenska författarskap. Att timingen helt enkelt är lite olycklig. Det kändes ju bättre. Men jag inte kan låta bli att tänka att de ändå hade lagt beslag på manuset om det varit tillräckligt bra. 

Så här två veckor senare har jag väl ändå landat, men en viss deppighet dröjer sig kvar. Kanske för att det även varit mycket samtidigt (nyopererad dotter och nyopererad hund) och jag är något sliten. Jag vet att jag borde vara glad och tacksam. Tänk så mycket som hänt. I oktober förra året skrev jag kontrakt på ”Emmas nya liv” och ett år senare har jag inte bara släppt en bok, utan två noveller. Och två andra noveller ska vara med i varsin antologi. Så visst är jag nöjd. Ödmjuk. Jag som under trettio år var övertygad om att jag inte kunde skriva har gjort mer än vad jag trodde var möjligt. Och har jag tur slutar inte min författarresa här. Jag ska bara ladda om lite.

När det gäller ”manus 3” så fick jag ett annat mail samma dag som refuseringen. Ett betydligt roligare mail. Men trots att jag inte gillar cliffhangers så avslutar jag med en sådan idag och lovar att berätta mer i ett annat inlägg. 

Gästbloggare: Sarah Vegna

Mina första böcker kom ut 2011. Det var magiskt. Så oerhört inspirerande. Jag skrev och skrev på den inspirationen, och skickade in mina manus, men det var tvärstopp. Standardrefuseringarna fortsatte komma som om världen inte märkt att jag faktiskt fått böcker utgivna.

Sen blev jag sjuk. Under en längre tid orkade jag inte slutföra några projekt. Jag påbörjade massor av berättelser, kom en bit på dem och sen blev de liggande. När orken sakta kom tillbaka låg alla de där halvfärdiga projekten och störde. Jag bestämde mig för att ge mig själv tiden att arbeta färdigt dem. Då hade det gått fem år sedan mina första böcker kom.

Jag plockade fram texterna och de bilder jag hade. Läste, skrev om, slet mitt hår, läste igen. Slutförde många av dem och skickade iväg dem till förlag. Jag fullkomligt bombade förlagen med manus. Den första månaden skickade jag arton manus, en del med bilder, andra bara med text.

Jag räknade inte alls med att få några ja. Det handlade mer om min egen sinnesro, att avsluta det jag påbörjat. Men det är klart att jag hoppades.

En kväll var det sista jag gjorde innan jag stängde av datorn att skicka in manus på en bilderboksserie jag gjort ihop med en vän. När jag vaknade morgonen efter fanns det ja från ett svenskt och ett danskt förlag. Vi skrev kontrakt med båda.

Sen var det som om nån dragit ur proppen. Innan jag fattat vad som hände hade jag skrivit tretton kontrakt med fem förlag. Nu har två år gått sen jag fattade det där beslutet. Nio böcker har kommit ut, tre har översatts till danska, en till kommer snart.

Ibland har jag varit rädd att det kommer ta slut där, att jag inte skulle få ur mig fler historier, att det kanske helt enkelt inte fanns fler berättelser i mig. Eller att förlagen inte skulle vilja ha mer. Men så blev det inte. Det fanns fler historier i mig. Och det fanns förlag som ville ha dem. Och det där att det alltid finns nya historier att berätta är ju liksom lika magiskt som att det finns förlag som vill ge ut dem.

 

Tack för refuseringarna

Foto: Niklas Sandström.

Vi har väl alla hört det – de flesta stora författarna har blivit refuserade. Många gånger. Att bli refuserad är nästan en del av skrivprocessen men det betyder inte att det inte är mindre knäckande för det.

När jag fick min första refusering i februari 2015 blev jag så otroligt knäckt. Men jag blev också arg och besviken. Fattar de inte hur bra jag är?! Att jag är ett skrivande geni?! Eeh. Nu kan jag ju konstatera att jag var långt ifrån ett geni då (och är väl inte så himla mycket närmare ett skrivgeni nu heller, men liiite i alla fall).

En refusering kan leda till två saker: att en ger upp eller att en kämpar vidare. De flesta som verkligen vill skriva tänker inte ens tanken på att ge upp. Eller okej, kanske i en millisekund fanns tanken i mitt huvud. Att jag skiter i allt och börjar syssla med något annat, men ganska fort var jag mitt normala jag. En som vägrar ge upp.

Men hur är det meningen att en ska hantera en refusering? Hur ska en orka jobba vidare? Och är alla refuseringar verkligen ”berättigade”?

Förra veckan ramlade jag över artikeln Så överlever du en refusering som handlar om just det. I artikeln står att det inte finns några fasta kriterier för ett antaget manus – och det är i sig självklart. Trots att det finns många former av litteratur och en del böcker kan anses vara mer ”konstnärliga” än andra så handlar det ju ändå om konst.

”Både författare och förlagsanställda i min studie skulle ibland önska någon form av på förhand given måttstock eller mall för ett bra manus. Men ingen har kunnat ge svar på vilka kriterier det är som gäller, och de erkänner sin okunskap.”

Så här kommenterar Henrik Fürst som skrivit avhandlingen och jag tycker de här två meningarna ringar in allt så bra. Det finns inget rätt och fel, men det finns ändå nån sorts riktlinjer och magkänsla för vad som är rätt och bra. Men tyvärr är det inte så att det går att skriva någon modell eller instruktion.

Dessutom tror jag att det handlar om timing och om tur. Ditt manus ska landa framför rätt redaktör vid rätt tidpunkt. Och när det gäller mig själv vet jag att timingen för två år sedan var fel. Jag var inte mogen för att debutera och mitt manus var långt ifrån bra. Det var faktiskt rätt så dåligt om jag ska vara helt ärlig, men nånstans där bland allt det dåliga fanns ändå något bra jag kunde bygga vidare på.

Alltså: det är jätteokej att bli totalknäckt av en refusering, men om din största dröm verkligen är att bli utgiven ska du aldrig ge upp. Skrivprocessen är lång och snårig men också lärorik och spännande. Så tack för alla refuseringar, utan dem skulle jag inte vara den författare och skribent jag är i dag.

Hur hanterar du en refusering?

 

Sommar och avslutning och skrivande och min första refusering

Tjo!
Sommaren är nära och jag avslutar vårterminen. Avslutar kurser och workshops. Saknar redan kursdeltagarna. Saknar deras texter och tankar om skrivande. Jag avslutar min utbildning på Skrivpedagoglinjen, Skurups folkhögskola, och Författarskolans Litterär gestaltning, Lunds universitet. Jag är lättad och glad att läsåret är över. Men jag är också nere. Det kommer bli tomt och tyst.

I juli startar jag en kurs som heter Skriv i sommar och det är en kurs helt på distans. Tredje året jag leder den kursen och det ska bli kul. Nya texter och nya tankar om skrivande. Mötet med deltagarna är det som gör kursen, tycker jag.

I sommar ska jag också skriva själv. Jag längtar efter mitt skrivande. Efter mina egna texter. Efter mitt eget uttryck. Jag vill bli skrivande igen. Tar det lugnt. Går in i det försiktigt. Ska vara med skrivandet och vara med mig själv i skrivandet. Inte tänka på framtiden.

Caroline Degerfeldt gästade bloggen och skrev om refuseringar, om att de bara är början. Jag gillar hennes inlägg. Läs det om du inte redan har gjort det.

Inlägget är tröstande. Jag håller med henne och känner att vi borde vara mer öppna med refuseringar. Det är inte ett misslyckande. Inte ett tecken på att vi ska lägga ned skrivandet.

Första gången jag fick en refusering var jag elva eller tolv år. Jag skickade en berättelse till Alfabeta. En saga om en flicka som kom från månen och på sista sidan drunknade hon. Alfabeta svarade med en refusering. En fin refusering. De skrev att det alltid är roligt med unga författare och att jag var välkommen att skriva till dem igen. Jag önskar att jag sparade refuseringen. Men jag rev sönder både den och manuset för det var så jäkla pinsamt. Trist att jag rev det. Mitt första bevis på att jag var på väg att bli författare.

Efter det har det blivit fler refuseringar och det gjorde ont att få dem men jag fortsatte att skriva och nu har jag min bok bredvid mig på skrivbordet.

 

p.s Hur känner du inför refuseringar? d.s

p.p.s Missa inte att läsa inlägget av Caroline Degerfeldt d.d.s

Gästblogg: Caroline Degerfeldt

Fotograf: Viktor Holm

 

Refuseringar är bara början

 

När J.K. Rowling fick sitt första refuseringsbrev satte hon upp det på väggen, som en symbol för att hon från den stunden hade något gemensamt med sina favoritförfattare. Den handlingen får mig att tänka på en scen i tv-serien the L word (2004–2009) där den fiktiva karaktären Jenny Schecter nålar upp alla sina refuseringsbrev ovanför arbetsbordet. Första gången jag såg avsnittet, för tolv–tretton år sedan, tolkade jag handlingen som något destruktivt, som ett straff för misslyckanden. Idag tänker jag annorlunda. Ett refuseringskollage kan vara bränslet till att fortsätta skriva tills alla nej blir ett ja. Det kan som i J.K. Rowlings fall påminna om den väg de flesta behöver gå för att ta sig igenom nålsögat. Och refusering är inte samma sak som misslyckande. Det visar vilken synonymordlista som helst.

Själv nålar jag inte upp mina refuseringsbrev. Det har jag inte tillräckligt med väggutrymme till. Nej då, så många har det inte blivit än. Men ändå så pass många att jag beslutat mig för att skriva om mitt bokmanus Habanav. Och nu snackar vi stor renovering. Stambyte och slamsug.

För ett år sedan stod jag inför att skicka ut manuset till förlag. Jag skulle ta examen från Författarskolan vid Lunds universitet och Habanav var mitt examensarbete. Manuset hade genomgått cirka fem redigeringsomgångar under utbildningen och medbedömaren som godkände manuset tyckte att prosan var nyanserad och att berättelsen var intresseväckande, men gav också förslag på ändringar som skulle gynna helheten. Jag gjorde några mindre justeringar, men stod fast vid att testa den version jag hade på förlagen. Jag ville se vilken respons manuset kunde få, om det skulle få någon respons överhuvudtaget.

Totalt tretton utskick resulterade i standardrefuseringar, men också kortare omdömen som språkmässigt välskrivet och intressant tema. Dock inget erbjudande om samarbete. Istället för att fortsätta redigera lämnade jag Habanav helt. En ny manusidé dök upp och jag hamnade i en intensiv uppstart av min enskilda firma som lektör och korrekturläsare.

Månaderna gick och Habanav låg i döda vinkeln. Men med tiden började jag snegla åt sidan, se mig om efter berättelsen som riskerade att bli ännu ett byrålådemanus. Så var det ju inte tänkt. Lektörsläsningarna av mina kunders manus påverkade alltmer, jag började ställa liknande lektörsfrågor till mitt eget manus. Och intresset växte långsamt fram, att titta på Habanav igen, med nya ögon. Därför tog jag hjälp av en testläsare för några veckor sedan som gav ett flersidigt utlåtande. Testläsaren som inte visste vad som tidigare sagts om manuset föreslog då samma ändringar som medbedömaren på Författarskolan.

Det hade blivit dags.

Jag var inte redo för ett år sedan när utlåtandet från medbedömaren kom. Jag hade inte tillräcklig distans då. Jag ville inte förmedla berättelsen på ett annat sätt. Men nu har jag sakta kommit till insikten själv att det skulle gynna manuset. Och idag är jag redo. Tror jag i alla fall. För det är med skräckblandad förtjusning jag ger mig på det här uppdraget, att slita upp strukturen och rumstera om.

Det kommer att bli jobbigt. Och ja, jobbigt är en förskönande omskrivning. Det här är ju trots allt ett dagtidsinlägg. Men framöver, när frustrationen sliter i mig, ska jag försöka tänka på att jag älskar känslan av kreativitet och att jag ju faktiskt är som mest kreativ under redigeringsprocesser. Det ska jag påminna mig själv om, med hopp om att det hjälper.

Och vem vet, fler refuseringsbrev kanske väntar när stambytet är färdigt och manuset ligger hos förlagen igen. Men de kommer inte heller att nålas upp på väggen. Vad som däremot ska få en hedersplats vid arbetsbordet, när den dagen kommer, är en kopia av ett efterlängtat förlagskontrakt.

Refuseringarna var bara början. Nu fortsätter arbetet.

 

Caroline Degerfeldt är lektör, korrekturläsare och medskribent till inspirationsbladet Författerier. Hon har diplom från Österlens folkhögskolas skrivarkurs på distans (2011) och en kandidatexamen i litterärt skapande från Författarskolan vid Lunds universitet (2014–2016).
www.carolinedegerfeldt.se
 

 

 

Temavecka: Michaelas antagningshistoria

Foto: Niklas Sandström.

Onsdag och dags för min antagningshistoria under vår temavecka här på bloggen. Luta dig bekvämt bakåt i stolen, den här berättelsen innefattar många vändor!

Jag började skriva min debutroman i januari 2013 och det tog ungefär ett år för mig att skriva råmanuset klart (i dag känns den takten för övrigt såååå långsam, men det är en annan historia). Under 2014 lät jag några kompisar läsa och skickade sedan in manuset i oktober 2014.

Jag gjorde en klassisk nybörjarmiss – jag var så himmelens trött på mitt manus att jag inte längre orkade se på det så jag skickade in det i hopp om antagning. I februari 2015 blev jag refuserad. Så klart.

Jag fick en del positiv feedback men det var ändå en refusering. Jag var arg, jag var ledsen, jag var knäckt. Ja alla som nån gång fått en refusering vet precis hur det känns. Envis som jag är ville jag ändå inte ge upp utan kontaktade en lektör som rekommenderats till mig och skickade mitt manus till henne.

Min tanke var att jag skulle redigera enligt förlagets kommentarer för att göra manuset snäppet bättre innan jag skickade till lektören men det enda jag gjorde var att radera cirka 8000 ord och hatade resten.

Lektörens respons kom en solig dag i maj när jag satt på bakbänken i en bil i södra Tyskland. Jag hörde inte något av vad mitt sällskap sa när jag snabbläste elva (!) sidor av kommentarer. Budskapet löd: jag kan skriva, men jag har en usel story.

Jag var lättad och förtvivlad på en och samma gång. Jag insåg att det fortfarande fanns mycket arbete kvar men samtidigt fick jag äntligen en förklaring på vad som inte riktigt fungerade i manuset. Jag skrev en ny synopsis och skrev om stora delar av manuset och några månader senare läste lektören (och säkert några testläsare) manuset.

Under hösten 2015 började jag känna mig färdig men fick sedan ett oväntat erbjudande – en etablerad författare lovade läsa mitt manus och kommentera och jag tänkte att det är en chans jag inte vill missa så jag sköt upp min deadline. I samma veva hände det grejer i den finlandssvenska förlagsvärlden, plötsligt hade vi två stora förlag igen och jag kände hur mina chanser att bli antagen fördubblades.

I januari 2016 skickade jag sen slutligen in manuset på nästa runda till förlagen. Ett förlag refuserade redan inom en månad medan Förlaget hörde av sig i april och ville träffa mig. De gillade manuset men tyckte att det krävde mer arbete.

Vid det skedet var jag igen så förbannat trött på hela projektet att jag hade lust att glömma allt och göra nåt helt annat men jag bet ihop och redigerade. Det var ju ändå min dröm – att få bli publicerad! Och nu hade jag äntligen ett förlag på kroken. Jag skickade in min nya version i juni och kände mest att det var skönt att slippa det.

I september träffade jag förläggaren som hade många strykningsförslag men sa att om jag går med på dem ger de ut manuset. När jag gick igenom alla strykningar förstod jag precis varför det skulle bort. Under min hetsiga redigering hade jag babblat iväg som en dåre, texten var fylld av mycket onödigt och överflödigt. I slutet av oktober lämnade jag in en ny version och i början av december fick jag äntligen grönt ljus. Det blir en bok. Efter allt slit blir det faktiskt en bok.

Så vad kan vi lära oss av detta? Det går att göra allt fel, det går att bli refuserad, det går att misslyckas tusen gånger på vägen. Men det kan ändå bli en bok. I mitt fall är jag övertygad om att jag behövde vara med om alla de här motgångarna. Och i dag är jag faktiskt glad över att jag blev refuserad då i februari 2015. Jag var inte på något sätt färdig och mitt manus var definitivt inte det.

I augusti när jag får hålla boken i handen vet jag att jag kan vara stolt över det jag åstadkommit. För det mesta älskar jag faktiskt min text och tror på den. Och det är ju ändå det allra viktigaste.

Så du som kämpar – ge aldrig upp! Så länge du är redo att jobba för din dröm och redo för utveckling så kommer du också en dag få beskedet om att ett förlag vill ge ut din roman. Lycka till!

P.S. På min blogg kan du läsa en lite utförligare beskrivning om vad som hände mellan 2013 och 2016.

Temavecka: Christinas antagningshistoria

Fotograf: Jonas Schiller

Denna vecka har vi temavecka 🙂 Vi kommer alla skriva varsitt inlägg om hur det gick till när vi blev antagna och eftersom jag bloggar på måndagar så har jag den stora äran att börja.

För lite mer än ett år sedan, i mars 2016 för att vara exakt, satt jag med ett färdigt manus. Eller i alla fall ett manus som var så färdigt som jag själv kunde göra det. Detta manus tog sina första stapplande steg hösten 2014 men det var först våren 2015 som jag verkligen bestämde mig för att skriva klart det. Nästan varje dag i sex månader skrev jag och på slutet var jag som besatt. Det enda jag tänkte på, nästan dygnet runt var mitt manus. Så osocial som jag var då har jag nog aldrig varit tidigare 🙂

I september 2015 skickade jag in det första kapitlet av manuset till Harlequins författartävling. Jag gick vidare och fick skicka in hela mitt manus. Men där tog det stopp. Jag bröt ihop i några dagar innan jag gav mig tusan på att detta manus, min berättelse om Daniel och Alexandra, skulle bli en bok. På ett eller annat sätt.

Det var då jag beslöt mig för att ta hjälp av en lektör. Jag gick igenom manuset en gång till och skickade sedan iväg det till lektören jag varit i kontakt med.

Med hjälp av lektörens feedback – som jag, om jag ska vara ärlig, gick och surade över i några dagar då jag inte kunde förstå hur hen inte kunde se hur fantastiskt mitt manus var utan hen hade hittat en hel del saker som behövde ändras, förtydligas eller plockas bort –  jobbade jag igenom manuset ytterligare två gånger och skickade det sedan till fyra testläsare. När de sagt sitt gick jag igenom manuset ytterligare två gånger.

Så satt jag där, för lite mer än ett år sedan, med ett manus som var färdigt. Jag hade lätt kunnat pilla i det i en evighet men någon gång måste man helt enkelt sätta stopp och ta nästa steg.

Jag skickade mitt manus till åtta olika förlag.

Väntan på svar var olidlig. Som att vänta barn skulle jag gissa. Vad då tänker ni nu, hon har ju två barn så hon borde ju veta hur det känna att gå och vänta på att förlossningen ska sätta igång men tji fick ni. Mina två är förlösta med planerat kejsarsnitt så jag har vetat nästan exakt på klockslaget när de ska komma 🙂

1 april fick jag den första refuseringen. Det kändes stort. Jag hade skrivit klart ett manus som ett förlag kunde refusera. Det är inte alla aspirerande författare som ens kommer så långt. De nästkommande veckorna trillade det in ytterligare några refuseringar och när det gått tre månader och jag fortfarande inte hört av några av förlagen jag skickat till så var jag på väg att gå upp i atomer. Jag skickade iväg några mejl där jag försiktigt hörde mig för hur det gick med mitt manus och fick en personlig refusering tillbaka av ett av dem och av ett annat fick jag svaret att mitt manus fortfarande var ute hos lektör och de bad mig avvakta.

Ni kan ju tänka er hur jobbigt det var. Att sitta och vänta när men vet att manuset gått vidare ytterligare ett steg och man ville bara veta om det skulle bli ett ja eller inte.

Medan jag väntade fick jag ytterligare två personliga refuseringar.

Sedan kom det. Mejlet från förlaget som bett mig avvakta. Med darrande händer klickade jag upp mejlet och läste. De ville ge ut min bok.

Jag borde ha blivit överlycklig. Dansat runt av glädje men jag kände mest panik. Kalla fötter kanske man skulle kunna säga. Var jag verkligen beredd att lämna över kontrollen? Tillsammans med förläggaren kom vi överens om att jag skulle redigera mitt manus en gång till utefter deras feedback och sedan skulle vi ta ställning till det igen. Jag fick sommaren på mig.

Jag gissar att ni som läser detta kan tycka att gud vad konstigt. Att hon inte kastade sig över chansen att få sin bok utgiven av ett stort förlag, men för mig blev det bara konstigt. Inte alls som jag hade tänkt att det skulle bli. Jag ville ju bli utgiven på ett ”traditionellt” sätt. Med en inbunden bok som kommer ut i de fysiska bokhandlarna, med ett debutantporträtt i Svensk Bokhandels katalog osv. Alltså tvärtemot vad de erbjöd mig.

I två månader redigerade och funderade jag över vad skulle göra.

I augusti skickade jag in manuset till förläggaren. Jag var redo om de var det.

5 september 2016 skrev jag på kontraktet och har inte ångrat mig en enda sekund sedan dess.

Efter mycket om och men så blev det så här och leendet säger väl allt 🙂

Overklig känsla!

Min debut blir kanske inte som jag föreställde mig det när jag satt där och skrev som besatt på mitt manus, men jag kan verkligen inte vara nöjdare. Min förläggare, mina redaktörer, min omslagsdesigner, ja alla som jag hittills kommit i kontakt med på förlaget har varit så hjälpsamma och tillmötesgående. De har svarat på alla knasiga frågor, stått ut med min envishet och varit tålmodiga när det känts jobbigt. De har verkligen haft mitt manus, Hemligheter små, bästa i åtanke under hela den här processen.

Ibland blir det inte som man planerat, men vem säger att det inte kan bli riktigt, riktigt bra ändå bara man vågar ta steget!

Din tid kommer

Foto: Jon Krogell

En vanlig fråga till skrivande människor brukar vara: Hur länge tar det att skriva en bok? 

Tyvärr finns det inget entydigt svar på frågan. För vissa går det snabbare, för andra går det långsammare. Själv började jag skriva i januari 2013 – alltså för fyra år sedan. För två år och tre dagar sedan blev jag refuserad första gången.

Jag blev knäckt. Så klart. Jag ville ju så gärna att allt skulle hända nu nu nu. Ja, jag har världens sämsta tålamod. Jag förstod varför jag blivit refuserad men hoppades ändå att förlaget i fråga (det då enda stora finlandssvenska förlaget, nu har vi två igen) skulle ha sett potential i mig. Jag såg ju den själv. Också genom min knäckta uppenbarelse – jag visste att jag inte kunde ge upp.

Om vi snabbspolar två år och tre dagar framåt från den där första knäckande refuseringen landar vi i nutid. En nutid som jag bara drömde om för två år sedan. I går blev jag fotograferad för mitt författarporträtt, i morgon ska jag träffa min redaktör för att snacka om manuset och i höst kommer jag äntligen att få hålla boken i min hand.

Knäppte en selfie efter fotograferingen.

För en utomstående kan det kännas som världens långsammaste process och det måste jag ju också hålla med om. Det har verkligen inte gått fort. Snarare har det känts som att min tid aldrig kommer, att det fan aldrig kommer att bli en bok när allt går så himla långsamt.

Men som med precis allting i livet så ser jag att det också här finns poäng i varför allt gått som det gått. För två år sedan var jag verkligen inte mogen att bli utgiven. Nu hoppas jag att jag är åtminstone lite mer härdad och redo. Jag har samlat på mig mer erfarenhet och helt enkelt blivit en bättre författare.

Fyra år kan kännas som en evinnerligt lång tid och det är det. Men det var just de här fyra åren jag behövde för att kunna komma till den här punkten i dag. Nu tycker jag faktiskt att allt egentligen hänt rätt fort. Haha, på tal om perspektivbyte!

Så du som irriterar dig över att allt går så långsamt – andas några gånger och tänk att allt du drömmer om kommer att hända en dag om du orkar jobba vidare. Om du inte ger upp. Om du vågar tro att det ska hända. Ja då lovar jag: också din tid kommer!

P.S. Vill du följa med mer behind the scenes rekommenderar jag min egen blogg och Instagram där jag heter kuggekugge.

Från frö till bok

Fotograf: Jonas Schiller

Någon gång under de närmsta dagarna ska mitt manus sättas. Jag lade sista handen vid det förra veckan och nu är det nästan klart. Jag kan inte ändra, skriva om eller ta bort något. Det som står där i dokumentet är det som kommer att tryckas. En tre år lång resa är på väg att ta slut och en ny tar sin början, men det tänker jag spara till ett annat blogginlägg för idag tänkte jag se tillbaka lite och dela med mig av hur vägen sett ut från första frö till det efterlängtade ordet ja.

När den första idén, det som kom att bli delar av backstoryn, kom till mig var jag mitt uppe i ett annat manus. En övernaturlig YA som bara inte ville samarbeta med mig. Hur mycket jag än försökte att få ner orden så gick det inte (manuset är fortfarande inte färdigskrivet men jag hoppas kunna ta tag i det en dag för idén är riktigt bra). Jag skrev ner det lilla fröet i min anteckningsbok och fortsatte kämpa med YA manuset.

När jag såg att Harlequin utlyste en författartävling 2014 så blev jag sugen på att testa lyckan och skicka in ett första kapitel, men de efterlyste Feelgood och mitt YA manus var allt annat än det, så det där lilla fröet som fått gro började pocka på uppmärksamhet och jag tänkte va fasen jag ger det ett försök.

Mitt första kapitel tog sig inte vidare i tävlingen. Och jag förstår varför. Det var verkligen inte särskilt bra. På något sätt.

Efter det så hamnade skrivandet ganska långt ner på prioriteringslistan då mycket skedde i familjen och i arbetslivet. Jag skrev på YA manuset när jag fick ett ryck, vilket hände ganska sällan, men varje gång var känslan att jag önskade att jag hann skriva oftare. I februari 2015 bestämde jag mig. Det var nu eller aldrig. Antingen satsar jag helhjärtat på skrivandet och verkligen tar mig tid att skriva, varje dag, eller så lägger jag drömmen om att skriva en bok på hyllan.

Jag hade även insett att YA manuset inte fungerade för mig just då och att jag behövde skriva något annat. Mitt lilla frö hade växt till sig till ett skott och fått grenar och blad och rötter.

I nästan 6 månader skrev jag på vad som skulle bli Hemligheter små. Historien om Daniel, Alexandra och Adam vecklade upp sig en liten bit i taget, allt efter jag skrev. När jag inte satt vid datorn spelades scener upp för mitt inre, jag hörde dialogerna mellan mina karaktärer och jag vred och vände på hur jag skulle komma vidare när jag körde fast.

Jag har nog aldrig haft så roligt när jag skrivit (jo när jag skrev råmanuset till nummer 2 i serien). Det fanns inga krav, bara kreativitet. Jag skrev bara för mig själv och ingen annan. Något jag försöker hålla fast vid när tvivlet slår till och jag undrar om jag ens kan skriva, om någon ens kommer vilja läsa det jag skrivit.

I augusti 2015 skickade jag in mitt första kapitel ännu en gång till Harlequins författartävling och denna gång gick jag vidare till att få skicka in hela mitt manus, vilket jag gjorde men sen tog det stopp. Det var då jag bestämde mig för att anlita en lektör. Jag redigerade manuset några vändor till innan jag tog kontakt med en lektör och skickade iväg det.

Gestaltning.
Min svaga punkt.

Vissa av kommentarerna från lektören var inte roliga att läsa men efter att ha brutit ihop en liten stund så tog jag fasta på de bra sakerna hen nämnt i sitt utlåtande och bestämde mig för att jag skulle minsann inte ge upp utan kämpa vidare. Jag redigerade ytterligare några vändor och skickade sedan manuset till fyra testläsare.

Jag redigerade ytterligare två vändor med deras kommentarer i bakhuvudet och sedan en dag kände jag mig klar. Eller så klar jag kunde bli.

Det var dags att skriva det där fruktade följebrevet (som jag tänkte att jag skulle återkomma till i ett eget inlägg) och skicka in manuset till de nio förlag som jag trodde kunde vara intresserade av att ge ut det.

Sedan kom väntan. En olidlig väntan.

Efter fyra veckor kom den första refuseringen. En standard refusering.

Det kändes stort.

Jag hade skrivit något som de kunde refusera.

Under de nästkommande veckorna trillade det in ytterligare refuseringar men några förlag dröjde med sina svar, så jag mejlade dem och frågade lite försynt hur det gick, om de hunnit läsa mitt manus.

En av dem svarade att de hade haft manuset ute hos lektör men att de tyvärr var tvungna att tacka nej. Ett annat svarade att de hade manuset ute hos lektör och inväntade dennes utlåtande och bad mig avvakta. Två av dem hörde aldrig av sig (och har fortfarande inte gjort det).

I augusti 2016 så kom det. Ett efterlängtat ja. HarperCollins Nordic ville ge ut min bok i deras Silk serie (Harlequin).

Mitt första färdigställda manus, mitt första inskickade manus, skulle bli en bok.

Och nu är vi nästan där.

När jag får hålla den i min hand för första gången. Bläddra i den.

Under hela denna resa, från första frö till ett manus som snart ska sättas, korras och tryckas har jag aldrig slutat tro på min story, på Alexandra och Daniel och Adam. Visst har jag tvivlat på mig själv, men aldrig på dem. Att deras berättelse är värd att få läsas och upplevas, av andra än mig.

Så om du tror på din story, på vad du har att berätta, ge aldrig upp. Kämpa vidare. Ta hjälp av andra och ta till dig feedbacken du får, vrid och vänd på den och få den att fungera på ditt sätt. Ge inte upp. Om ditt manus är meningen att bli en bok så kommer det att bli det, på ett eller annat sätt. Så länge som du inte slutar att tro på den.

Men jag kan ju skriva

Foto: Jon Krogell

Jag hör till de där människorna med osunt bra självförtroende. Oftast tror (och vet) jag att jag kan bäst. Oberoende av vad det gäller. Okej, kanske inte när det gäller kvantfysik och att installera toaletter, men det mesta. Och jo, jag vet att det är en extremt störande egenskap.

Innerst inne vet jag också att jag kan skriva men ändå finns det där förbannade tvivlet där. En liten röst som frågar ”men kan jag verkligen?”.

Ibland svarar jag nej. Efter refuseringar har jag svarat ett rungande nej och tänkt att jag verkligen inte kan. Om jag skulle kunna skriva så bra som jag tror skulle väl förlagen starta en budgivningstävling om mitt manus i stället för att skicka en standardrefusering?

Efter mina första refuseringar under våren 2015 låg jag en stund i den där jag kan inte-gropen tills jag ryckte upp mig och bestämde att jag visst kan. Men jag insåg också att jag behövde hjälp. Då kontaktade jag personen som antagligen gjort mest konkret nytta för mitt skrivande de senaste åren: lektören Jenny Bäfving.

Jag mejlade mitt manus till henne med enormt mycket tvivel i kroppen. Jag hade läst ett blogginlägg om svidande kommentarer från Jenny och tänkte att jag kommer att få uppleva samma sak – en totalsågning. Jag var rädd men det viktigaste var att jag ville bli bättre. Hellre tar jag svidande kommentarer innan det blir recensionsdags.

Jennys respons kom några veckor senare. Jag satt på en bakbänk i en bil i södra Tyskland och läste så att ögonen rusade över mobilskärmen och hjärtat pumpade blod med hög fart. Jag blev varm i hela kroppen och försökte ta in den långa och fina responsen.

Kort sagt skrev Jenny att jag kunde skriva, men att jag inte hade någon story. Den dåliga nyheten var alltså att jag inte hade någon story, den bra nyheten var att jag trots allt kunde skriva.

Du är helt enkelt en jävligt bra författare som skriver intelligent och exakt och hanterar prosan och berättandet med stor avspändhet och smidighet. Det finns musikalitet och flyt i läsningen.
Jenny Bäfving efter en andra genomläsning av manuset

Sedan började en lång process där jag skrev om så gott som hela storyn, med andra ord efterkonstruerade jag själva berättelsen. Själva grundidén är den samma, karaktärerna är samma, men jag har jobbat med att förstärka både story och karaktärer. Och ja – det har blivit så mycket bättre.

Under många redigeringsrundor och vändor av och an till förlag har det där tvivlet ändå kommit krypande tillbaka. Men kan jag verkligen? Det blev ingen budgivning om mitt manus den här gången heller men till slut hittade jag ett förlag som ville ge ut min bok och i höst blir det verklighet. Jag måste påminna mig själv med jämna mellanrum om att det faktiskt händer.

Och ändå. Tvivlet. Kan jag skriva?

Att bli antagen av förlag borde väl fungera som en relativt bra indikator om att en faktiskt kan skriva, men jag tror att tvivlet aldrig riktigt försvinner. Därför var det så jäkla skönt att läsa igenom allt för två veckor sedan. Jag satt vid poolkanten i Argentina och läste hela manuset på en dag.

Tycker det är så praktiskt att läsa på Kindlen. Det ger en känsla av riktig bok.

Och vet ni. Jag kan skriva. Det är faktiskt bra. Med det sagt kommer det så klart finnas folk som tycker det jag skrivit är skräp och dåligt, men det viktigaste är att jag och mitt förlag är nöjda och att det blir en bok.

Så du som ligger i den där gropen och tvivlar: ryck upp dig, skriv om, lär dig. Jag lovar att du kommer att bli bättre om du vägrar att ge upp.

P.S. Vill du följa min vardag så finns jag som kuggekugge på Instagram!