Skriva skräck (?!?)

1

Foto: Pernilla Dahlgren

Jag är en sådan som ofta fått höra att jag har livlig fantasi. Det är antagligen en passande egenskap att ha som författare, men det har också gjort att jag är extremt bra på att skrämma upp mig själv.

Därför har jag alltid undvikit skräckfilmer och skräckböcker. Jag vet liksom att min hjärna spinner iväg alldeles för mycket. En liten småläskig detalj kan växa sig storskrämmande utan att jag ens behöver anstränga mig. Och det värsta: en riktigt läskig film eller bok etsar sig fast i mitt långtidsminne och kommer eventuellt vara det sista jag minns när jag sitter där på ålderdomshemmet.

Jag är helt okej med att gå i skräckhus och är svår att försöka skrämma i verkligheten, men om jag blir tvungen att titta på en film med mammor som blivit övertagna av demoner eller täcken som oförklarligt fladdrar eller clowner med röda ballonger … brrr. Det tar veckor att återhämta sig.

Jag har inga problem alls med att undvika all skräckig kultur, förutom ur en liten aspekt: jag skriver ganska ofta i den genren själv. Det hela är lite ironiskt. Jag borde ju verkligen hålla mig så långt borta jag bara kan, för det är så jag gör som kulturkonsument. Men som kulturproducent är jag plötsligt någon annan.

Kanske handlar det om kontroll. När jag skriver skräck vet jag hur det ska sluta, jag vet precis vad som händer och varför, och även om jag ibland får lite adrenalinpåslag och känner hur det kittlar i nacken av alla läskigheter som jag skriver fram blir det aldrig värre än så.

Så vad är problemet då? Jo, jag vill såklart vara inläst på genren jag jobbar inom. Jag vill känna till de oskrivna reglerna, vad som redan är gjort, lära mig alla tips och trix, så att jag på bästa sätt ska kunna bryta mot reglerna och skapa något nytt.

Men det går inte. Priset är för högt. Jag prioriterar mitt mentala lugn.

Och det finns faktiskt en alternativ lösning. Istället för att jag ska ha gjort min research kan ju faktiskt andra få ha koll istället. Det finns många bra grejer med testläsare, och det är en av dem.

En annan fråga man kan ställa sig (och som jag eventuellt ställer till mig själv lite för ofta) är att om jag nu är så himla lättskrämd, vem kommer jag då egentligen någonsin lyckas skrämma? Utöver mig själv, vill säga. Borde inte det jag skriver bli värsta fjant- och light-skräcken, om jag nu är så harig?

Elleeeeer … är det så att jag vet exakt vad som kan bli läskigt och hur? Att jag har stenkoll på vilka frekvenser som ger vilka effekter? Att jag kan allt om hur skräcken maximeras? Det är ju liksom kunskap jag har lagrat i långtidsminnet.

Jag hoppas såklart att det är det senare som gäller. Just nu är jag i det där lyckliga skaparruset där allt känns lätt och självklart, så för tillfället är jag nästan övertygad om att det jag skrivit hittills är en riktig nagelbitar-text. När jag väl börjar redigera kommer jag antagligen skifta i inställningen och istället bli frustrerad över vilken mesig smörja jag åstadkommit med sådan glädje.

Nåja. Den tiden, den sorgen. Just nu vill jag bara tillbaka in i mitt demoniska universum och skrämma skiten ur de stackars ungar som är huvudpersoner i min berättelse.

Jag ska inte döda någon, lovar!

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

Det är ganska roligt, det här med att vara författare. Själva författandet i sig förstås, att komma på nya världar och personer som ska bo i dem. Personer att hata och att älska. Det är underbart skojigt, men det som nästan är ännu roligare är vad du utsätter dina vänner och bekanta för.

Jag slänger ganska ofta ut frågor på sociala medier. Det kan handla om lite allt möjligt som rör texterna jag just då arbetar med. Namn på karaktärer, tankar om händelseutvecklingar och så vidare. Av vänner och bekanta har jag också fått de allra bästa svaren när jag fastnat i en text. Till exempel så hade jag under väldigt lång tid inget namn på Flax, berättarjaget i Snack. Jag hade många förslag på lut, men inget fastnade. Inget kändes rätt. Så jag slängde ut frågan på Facebook. Vad ska karaktären heta?

Jag hade nog inte förväntat mig att folk skulle engagera sig så mycket, men det gjorde de. Det ena grymma förslaget efter det andra ramlade in, däribland just Flax. Och det var så klockrent. Samtidigt som jag nog aldrig kommit att tänka på det själv. Jag förstod vilka häftiga grejer som kan hända när du bjuder in andra till din text. Att de kan bidra med en kunskap du själv saknar.

Men.

Det finns ju också en del frågor du är lite tveksam till att ställa, framför allt offentligt. De där som kan få folk att undra om du EGENTLIGEN planerar ett massmord eller två. Jag var med om en sådan för inte så länge sedan. Just nu håller jag nämligen på och filar på ett utkast till en novell. Till min stora glädje, och förvåning, fick jag frågan om jag ville vara med i skräckförlaget Swedish Zombies kommande novellsamling, 13 Svarta sagor om ond bråd död. En hyllning till klassiska splatterfilmer från 80-talet. Jag var såklart på. Bara det att bli tillfrågad, snarare än att försöka armbåga sig in i diverse sammanhang, kändes häftigt.

Men vad skulle jag skriva om? Det fick ligga och gro ett tag, och till slut hittade jag en tråd som intresserade mig. Den här gången började det faktiskt med en person. Jag såg framför mig historien om Britt-Marie, pensionären som håller sig på sin kant, bakar kakor och stickar babykläder till välgörenhet. Jag såg också framför mig hur det plötsligt börjar diskuteras att hyreslägenheterna där hon bor ska omvandlas till bostadsrätter. De flesta andra boende är lyriska över möjligheterna som det innebär, tänk bara på vilken bra investering det är! Men Britt-Marie är inte lika nöjd. Hon kommer inte ha råd att köpa ut sin lägenhet. Om förslaget går igenom blir hon tvungen att flytta.

Någonstans här får tanten nog. Hon har snällt flyttat på sig i hela livet, gett plats åt andra på sin egen bekostnad, men nu räcker det. Hon beslutar sig för att börja döda av alla de som är för en ombildning. Problemet är bara att Britt-Marie inte dödat någon förut, och det är betydligt svårare än hon tror. Både själva dödandet och det som kommer efter – att bli av med kroppen.

So far so good. Jag hade en historia som skulle kunna funka. Men så till dilemmat. HUR ska då den här snälla lilla tanten gå tillväga för att ta livet av folk? Jag hade väldigt svårt att komma på det. Framför allt det där första mordet. Min första tanke var att det skulle vara ganska oplanerat. Någonting som sker i stundens hetta, med någonting som kan finnas hemma hos en äldre kvinna.

Jag fastnade för att hon häller kaustiksoda i kaffe och bjuder på. När jag googlade detta (jag ber just nu för att ingen ska titta närmare på min sökhistorik!) blev jag dock lite osäker. Skulle det verkligen vara trovärdigt att personen inte märker det utan dricker kaffet ändå? Jag ville trots allt att det skulle finnas realism i det.

Så jag kontaktade en kompis som jobbar som apotekare och ställde den här frågan:

”Nu har jag en lite underlig fråga, och jag LOVAR att det är i rent researchsyfte för en novell. Jag undrar nämligen om du vet vad som händer om man dricker kaustiksoda? Dör man på direkten? Eller vad borde reaktionen bli? Vet du vad kaustiksoda smakar? Skulle det funka att hälla det i kaffe utan att personen märker någonting, eller är det helt otroligt?”

Jag förväntade mig nästan lite tveksamhet. Kanske i alla fall ett ifrågasättande. VARFÖR vill du veta det här? Men istället kom svaret:

”Kaustik är frätande, så om du ska dö av det måste du få i dig en hel del. Om den mängden hälldes i kaffe skulle vemsomhelst rygga direkt, eftersom det skulle vara så starkt frätande att det sved i ögonen när en lyfte koppen. Om en dör, så tar det flera dagar. Väldigt få toxiner som gör att en faller död ned på plats, men saker som hämmar andningsmuskulaturen gör att en dör relativt fort och okladdigt, samt går att smyga ned i drycker.”

Jag ska inte återge den efterföljande diskussionen i detalj, för att behålla någon illusion om mig själv som den oskuldsfulla barnboksförfattaren, men i efterhand är det roligt att se vilka frågor jag tyckte att jag kunde ställa. När en författare är inne i bubblan är liksom ingenting konstigt. Inte ens ingående frågor om vilket är det mest splattriga (och lättillgängliga) sättet att ta livet av någon på.

Jag har tänkt på det en del sedan dess. Hur det blir när vi författare går så totalt upp i en fråga och vill veta allt om den. Hur konstigt det måste se ut för omvärlden. Och hur inne vi är i bubblan för att inse hur konstigt det är.

Ibland ser jag såna här frågor flimra förbi i olika författargrupper ”hur gör jag mig bäst av med ett lik”, ”hur lång tid tar det för en kropp att ruttna om den är ingjuten i betong” och tänker att det nog är ganska vettigt att vi omger oss med människor som fattar var den där besattheten kommer ifrån. Att det inte nödvändigtvis är en vilja att döda någon på riktigt, utan att kunna beskriva det trovärdigt. Vi är nog trots allt väldigt måna om att kunna porträttera vår verklighet, att göra den realistisk. Oavsett om det handlar om gestaltning eller … tja, blodiga sätt att ta livet av någon på.

Har du också exempel på udda frågor du ställt?

 

 

Temavecka: Men varför skriver du om så läskiga saker?

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

Som ni säkert listat ut vid det här laget är det temavecka som gäller på Debutantbloggen. Och detta utifrån två frågor: Vad brukar folk fråga när det kommer fram att du skrivit en bok? Och Vilken fråga önskar du att du skulle få istället?

Som jag avslöjade redan i lördags så har jag faktiskt skrivit om den vanligaste frågan jag får, i inlägget varför åldersindelningar suger. Den vanligaste frågan jag får om Snack är nämligen vilken ålder den passar för. Åldersindelningar är ett stort och viktigt ämne som jag skulle kunna prata hur mycket som helst om. Men idag ska jag trots allt inte göra det. Jag ska prata om något annat.

Förutom att skriva science fiction-barnböcker skriver jag nämligen skräck. Bara den blandningen verkar få det att kortslutas i mångas hjärnor. Att alternera mellan att skriva för barn och att skriva bloddrypande historier om obeskrivliga fasor – det går väl inte?
Såklart går det alldeles utmärkt, men det visar ändå på att det finns någonting med skräck som fascinerar oss väldigt mycket. Som får frågan att ställas: varför skriver du om så läskiga saker?

När jag var sju år gammal lät min pappa mig se Hajen. Jag antar att den filmen inte behöver någon djupare presentation. Stor haj, läskig musik, båtar som tuggas till flis, en massa blod. Ni vet säkert vilken jag pratar om. När jag satt där i vardagsrumssoffan och väntade på att filmen skulle börja var jag så spänd. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Det kändes som att få en glimt in i de vuxnas förbjudna värld. Att få vara med på lika villkor.

Den känslan höll i sig ungefär tills ovan nämnda musik började att spela. Sedan ersattes den med ren och skär terror. Det var en film som helt skrämde mig från vettet.

Under lång tid efteråt så vägrade jag att åka båt, eller ens befinna mig i närheten av vatten. Jag vägrade att duscha för jag var helt övertygad om att hajyngel skulle komma ut ur duschen, växa sig gigantiska och äta upp mig. Det var ett under att jag ens kunde dricka vatten.

Om jag berättar den här historien i samband med att jag får frågan ”varför skriver du skräck?” så nickar de flesta nöjt. De tycker att de har fått sin förklaring. Varför skulle jag annars vilja skriva den här typen av berättelser? Det måste ju ligga någon sorts trauma bakom.

Och kanske svaret finns där i barndomen ändå (förlåt pappa). Det är trots allt en avgörande tid. Någonting som kommer att forma resten av våra liv. Och rädsla är en väldigt stark känsla. En primal känsla som inte går att styra över. Den kan ta dig så totalt i besittning. Få dig att reagera helt utan vett och reson. Och jag tror att det fascinerade mig redan då.

Samtidigt tror jag inte att det är hela förklaringen.

Jag brukar nämligen tänka att jag inte alls skriver om monster. Jag skriver om människor.

Minns ni min tandnovell? Om barnet som börjar samla på sina tappade tänder för att bygga ett monster. Den blev faktiskt klar för några veckor sedan. Men den blev inte alls som jag trodde att den skulle bli. Istället för visuellt äckel och slafsig skräck blev det en ganska tragisk historia om en familj som famlar sig fram efter en förlust, och om en far som blundar inför sin sons drastiska förändring.

Och det är i den här kärnan som det riktigt läskiga finns. För här blottar jag som författare mig själv. Jag lägger in mina egna rädslor i texten. I det här fallet inte nödvändigtvis rädslan för ett barn som bygger ett monster, utan att stå utanför. Rädslan för att ens barn ska förändras utan att jag ska kunna göra någonting åt det. Kanske till och med utan att jag ser det. Att jag, trots alla goda intentioner, ska misslyckas.

Det är läskigt på riktigt.

På så sätt tycker jag att skräck kan vara mer realistisk än andra genres, trots sina ibland övernaturliga inslag. Det finns ofta en nakenhet i att beskriva människan, och de prövningar hen ställs inför. Skräcken hjälper till att skala av det, tills bara det där basala finns kvar. Det vi är rädda för på riktigt.

Den andra frågan handlade om vad vi hellre skulle vilja bli frågade om. Där skulle jag tycka det var roligt att prata mer om just monster, och vilket som är min favorit. Det kanske låter motsägelsefullt, nu när jag precis sagt att jag skriver om människor och inte om monster. Men de finns ju trots allt där också. Jag har insett att jag väldigt sällan skriver om ”klassiska” monster. Jag har aldrig skrivit om vampyrer, inte om varulvar. I en text förekommer zombies, men det är kanske så nära det kommer. När jag skriver gillar jag det mer diffusa. Monster som befinner sig någonstans på gränsen. Som ibland rentav skulle kunna vara mänskliga.

Varje monster har sina egna fördelar. De symboliserar alla olika saker. Därför är det svårt att välja en favorit. Men jag skulle ändå säga att den klassiska vampyren är svårslagen. Och då menar jag inte de där glittriga varianterna som kan vandra runt i solljuset. Utan de som gömmer sig i skuggorna, som tvingas ta liv för att själva överleva. De ensamma varelserna som dyrkas för sin odödlighet, och som trots det är dömda att se världen passera förbi utan att vara en del av den. Det finns en skönhet och tragik i det som jag tycker väldigt mycket om.

Sen är jag väldigt svag för zombies också. De är nog det påhittade monster som ändå kan skrämma mig fortfarande. Det intressanta är ju att de inte alls är särskilt farliga en och en. Faktum är att de är ganska dumma. Stäng in en i ett rum så kommer den inte ut. Hur läskigt är det egentligen?
Nej, enskilt är de inte särskilt läskiga. Men i grupp däremot. I grupp blir de en ostoppbar massa. Den ultimata symbolen på att en kamp är hopplös. Hur många du än besegrar så finns det hundra nya. Och den stora ironiska twisten är såklart att om du går under i kampen riskerar du själv att bli en av dem. Att bidra till kretsloppet av död.

Så harmlösa. Ändå så farliga.

Har ni några favoritmonster? Eller håller ni er så långt borta från skräckgenren som det bara går?

 

Vid en avfart i Götene

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_nLängs med E20, på vägen mellan Stockholm och Göteborg, finns en ganska oansenlig avfart. Den ser väl ut ungefär som avfarter gör mest: en bensinmack, en restaurang som ser trött ut redan från utsidan, någon obskyrt inriktad affär vars lönsamhet är ett mysterium.

I vanliga fall hade vi säkert kört förbi. Det var faktiskt konstigt att vi inte gjorde det den här gången också. Vi hade redan rest långt, det var bara upploppssträckan kvar. Den sista dryga timmen innan vi äntligen var hemma igen.

Skylten vid avfarten upplyste oss om att det här var vägen för att se Kinnekulle, det västsvenska berget som tronar mitt på den annars så platta Skaraslätten. I ett plötsligt infall svängde vi av.

Men vi kom aldrig så långt som till Kinnekulle. På vägen såg vi något underligt. Ni vet, någonting som skymtar förbi i ögonvrån. Så snabbt att du inte är riktigt säker på om du verkligen sett det.

I en igenvuxen glänta, bakom ett grånande staket, såg vi skymten av en puderrosa fasad. Av ljusblåa kupoler som sträckte sig upp mot himlen.
Jag fick titta både en och två gånger för att se om det stämde. Men det gjorde det. Mitt ute i ingenstans, ett stenkast från motorvägen, stod det.

Ett sagoslott.

i fjärranKinnekulle fick trots allt vänta. Det här var betydligt mer lockande. Och underligare blev det, när vi började undersöka saken närmare. Bredvid slottet låg en stor arena. Det gick att komma ut på dess mitt genom en lång tunnel. Väl ute kunde vi nästan höra publikens jubel, se solen reflektera sig i riddarnas rustningar, höra ljudet av metall mot metall när de tävlande drabbade samman i envig.

En gigantisk arena för tornerspel. Nu övergiven och tom.

Vi följde en annan tunnel, som ledde oss mot slottet. Vi vandrade runt det, över de spruckna plankorna på marken där ogräset trängt igenom. Glasrutor som krossats och spikats igen med plywoodskivor. Och detta underligt bjärta slott. På något sätt påminde det mig om Disney-slottet. Men i en förvrängd version. En där ondskan segrat. Där den onda drottningen fått som hon vill och Snövit verkligen fått sitt hjärta utkarvat.

Efter ett par googlingar fick vi svaret på vad det här var för ställe. 2008 invigdes det med pompa och ståt under namnet ”Medeltidens värld”. Temaparken var tänkt som en hyllning till Västergötlands medeltida arv och kulisser från Arn-filmerna hade köpts in. Det skulle bli någonting stort.

Men bara två år efter det lades temaparken ner. En ny köpare ändrade om konceptet och drev det vidare som en nöjespark, med piratland och djur.

Men efter ytterligare två år lades det ner helt. Oklart varför. Byggnader och kulisser auktionerades ut. Bara sagoslottet blev kvar. År 2013 totalförstördes entrén i en brand. En brand som troddes vara anlagd. Missnöjet grodde fortfarande i bygden, över bygget som sagts kostat kommuninvånarna 100 miljoner kronor.

Den här platsen förbryllade oss. Men det hände någonting mer inne i mig. Det var som om någonting startade. Det var inte en bild, eller en klar tanke. Mest en fråga. Varför är det övergivet? Det borde väl vara ett utmärkt koncept, rätt i tiden och i närheten av andra stora semestermål som Kinnekulle och Skara sommarland. Varför gick det inte runt?

Kanske för att det finns någonting här. En kraft eller närhet som inte vill bli störd.

sagoslottNär tanken väl slagit rot gick det inte att bli av med den. Det var lite för lätt att föreställa sig att det faktiskt var så. Framför allt när vi kunde se hur snabbt naturen börjat ta tillbaka det som en gång var hennes. Giriga rötter och ogräs som snart kommer att täcka allt. Knäcka brädor, välta det som en gång stått.

Och någonstans där började en historia ta form. Om en sommarnatt. Om tre barndomsvänner som är på väg åt olika håll i livet, utan att riktigt veta om det. Och en sista natt som förändrar allt.

Den är så fantastisk, och oförklarlig, inspirationen. Hur den försvinner. Hur den kommer tillbaka. För här kom den tillbaka med besked. Innan kände jag mig som en boxare som gått ner för räkning. Som låg maktlös på den svettstinkande mattan utan att kunna röra mig medan domaren räknade ner. Men jag kunde trots allt resa mig. Innan den sista sekunden klingat ut.

Faktum är att jag skrivit mer den här senaste veckan än vad jag gjort på flera månader. Det känns roligt igen. Det känns kittlande.

Och det tack vare en övergiven nöjespark i Götene.

Det är väl ändå ganska underligt, trots allt?

 

Ps. Inspiration ska firas med ny bild på bloggen. Så är det bara! Ds.

 

Tips för hängmattan (dock med viss risk för att trilla ur den)

camilla-linde-portrait-350-square

Förra veckan skrev jag om novellen som räddade mitt skrivarliv. Och den här veckan tänkte jag fortsätta på samma tema. Närmare bestämt med ett par lästips i novellens tecken. De är ju inte bara roliga att skriva utan fantastiskt trevliga att läsa också! Framför allt som småbarnsförälder är novellformatet suveränt. Det passar perfekt för den där lilla stunden då barnet är i sin egen värld och leker någon lek som man absolut inte får störa. Att då hinna beta av en hel berättelse eller två, det är inte illa.

Eftersom jag utlyst den här sommaren till läsandets sommar så har jag redan lyckats klämma ett par antologier som jag länge varit sugen på. Förhoppningsvis kan någon av dessa passa er som vill njuta av något nytt i hängmattan. Kanske får ni rentav möjligheten att testa några svenska författare ni inte hört talas om tidigare? Noveller är grymma på det sättet, för att de ger en möjlighet att testa på författarskap. Som ett smörgåsbord. Fast mentalt mycket godare.

Först tänkte jag tipsa om samlingar med flera noveller av samma författare som är intressanta på olika sätt.

Först ut är Anders Fager med Kaknäs sista band och andra zonsagor.

kaknäsDet här är något så spännande som en novellsamling som baserar sig på ett klassiskt svenskt rollspel (Mutant år Noll). Spelet utspelar sig efter katastrofen, när mänskligheten utplånats av en dödlig sjukdom. Radioaktiv strålning har skapat mutanter och farliga områden, förbjudna zoner. Vi möter skrotletare från Dieselverkstaden, rövarhövdingar från Blackeberg och köpmän från Kungsholmen. Det som är intressant här jämfört med andra dystopier är att världen har kommit så långt från katastrofen att det inte pratas så mycket om vad det var som utlöste den. Eller att den kvarlevande mänskligheten är besatta av att hitta tillbaka till civilisationen. Här gillar de mer läget helt enkelt. En ny värld har skapats.

Det här är också ett bra exempel på världsbygge. Hur man som författare kan ta något välkänt – i det här fallet Stockholm – och vrida det så många varv att det nästan blir oigenkännligt. Men bara nästan.

Nästa tips är Stephen King, med Different seasons (på svenska Årstider)

Stephen King är en mästare på noveller. Vilket kanske kan ses som förvånande eftersom han inte direkt är känd för att fatta sig kort. Den här samlingen tycker jag är hans allra bästa, även om de inte rent sagt är just noveller. Längdmässigt befinner de sig någonstans i gränslandet mellan roman och novell.

different seasonsAlla fyra noveller i samlingen är grymt bra. Tre har filmatiserats och två av dem har blivit monsterstora (filmen Stand by me baseras på novellen The body, och The shawshank redemption blev en film som på svenska heter Nyckeln till frihet.) Men det är faktiskt inte någon av dem som är min favorit.

Jag tycker istället bäst om Apt pupil. Det är historien om den populäre high school-eleven Todd. På ytan den perfekta sonen, eleven, vännen. I alla fall tills han upptäcker att hans granne Arthur Denker, den halvblinde, nedbrutne enslingen, är en gammal nazist som lyckats hålla sig undan rättvisan. Mannen lever nu ett undanskymt liv under ett nytt namn. Men Todd konfronterar honom med hans historia, och hotar att berätta för polisen vem han är… om han inte delar med sig av sina historier. Todd vill i detalj höra allt den gamle mannen gjort med fångarna i de olika lägren. Men när Arthur börjar berätta väcks onda saker till liv både i honom och i Todd.
Det är en studie i ondska, men vem som egentligen bär ondskans ansikte är inte alltid tydligt.

Sen finns det såklart novellsamlingar med texter av olika författare, och på många sätt är de mer intressanta. Just för att det blir en möjlighet att hitta nya författarfavoriter.
De två senaste som jag läst är:

Bortom portalen. portalenOm någon skulle behöva bevis på att den svenska fantastiken inte bara lever utan sparkar rumpa så är det här en bra samling att sätta i händerna på dem. Jag brukar inte alltid känna att alla novellsamlingar är särskilt nyskapande men här blir jag förvånad, och förfärad, och förundrad över i stort sett varje text. Det är helt klart hos Sveriges indieförlag som man hittar den intressantaste fantastiken – och litteraturen överlag.

Extra roligt är att det hölls en novelltävling för att få in lite nya namn bland de mer etablerade fantastikförfattaren. Grymt initiativ tycker jag!

Sist, men absolut inte minst vill jag tipsa om min favoritnovellsamling hittills i år. Och jag tror att den kommer bli riktigt svår att slå. superhjältar13 svarta sagor om superhjältar av Swedish zombie är precis det där jag inte ens visste att jag längtade efter, superhjältar i en svensk setting. Men inte bara det, utan dessutom uppdaterade superhjältar.
Jag är en sucker för genren, men kan ibland tycka att den trampar vatten. Vilket inte är så konstigt när många av förlagorna skapades för länge sen, i en annan tid. Men så är det definitivt inte här. Trots att alla noveller har samma tema tröttnar jag inte. Tvärtom. Efter att ha bombarderats med serietidningar och filmer känns det väldigt fräscht att få läsa om superhjältar i bokformat.
Trogna debutantbloggsläsare kommer dessutom att känna igen en del av de medverkande författarna, då inte mindre än tre av dem har ett förflutet som debutantbloggare!

Och det är faktiskt just en av debutantbloggarna som jag tycker har skrivit den bästa texten. Bara att välja en var svårt – kvalitén är väldigt hög rakt igenom och alla lyckas göra superhjältegenren till sin egen. Men min favorit får ändå bli Johan Rings Den flygande mannen. En varsamt berättad och väldigt vemodig text om vad superkrafter egentligen kan innebära.

Att vara superhjälte behöver inte handla om de stora sakerna. Att rädda världen. Det kan handla om att rädda en persons värld. Och uppoffringen för att göra det. För det är ju trots allt det som är det största med superhjältar. Inte mod eller superkrafter. Utan självuppoffring.

Kanske kan någon av de här passa er att läsa i (förhoppningsvis) sommarsolen? Själv ska jag nog ge mig i kast med Joe Hills 20th Century Ghosts. Jag har hört ryktas om att det där finns en novell om en ung pojke som kidnappas och stängs in i en källare. Men han är inte ensam. På väggen hänger en svart telefon. Varje natt ringer den och kidnapparens tidigare – nu döda – offer viskar genom den.

Passande läsning för hängmattan, inte sant?

 

När jag hittade mig själv i en bok

camilla-linde-portrait-350-square

Hur tänker du när du döper dina karaktärer? Googlar du namnlistor från specifika årtal, dammsuger du föräldraforum på tips efter ovanliga namn, eller hittar du på?

Frågan aktualiserades i helgen när jag var på Fantastika, årets kongress för fantastikgenrerna (science fiction, fantasy, skräck). På plats under söndagen var nämligen författaren Anders Fager.
Hur är det nu kopplat till namn, kanske du undrar? Jo, för ett par år sedan gjorde jag en väldigt underlig upptäckt. Jag läste då Fagers Samlade svenska kulter och hittade … mig själv. Eller i alla fall en karaktär med mitt namn. Hela mitt namn, både för- och efternamn.

Det är något jag har funderat på ända sedan dess. Har jag stött på Anders Fager i något annat sammanhang? Har jag rentav gjort honom så förbannad att han skrev in mig i en bok? Eller var det bara en slump? Nu fick jag äntligen möjlighet att fråga.10710821_10152372989091643_776830462661507078_n

Det visade sig vara det sistnämnda. En slumpmässig kombination av för- och efternamn som resulterade i att en av karaktärerna (en tvär och sammanbiten sådan. Ingen man skämtar med) fick mitt namn. Väldigt underligt hur det kan bli. Fast jag antar att det finns sämre saker att vara än en furie från Borås?

Jag tycker att det är en intressant process, hur namnet på en karaktär blir till. Undrar om det ser väldigt olika ut för olika författare? Oftast tycker jag själv att det är ganska svårt. Många av mina karaktärer har fått heta ”??” när jag börjat skriva eftersom jag ofta har en klarare bild av själva storyn, händelserna, än karaktärerna. I alla fall precis där i början.

Trots att det kan vara en svår process så har jag ändå ett par olika tips för att hitta namn. På datorn har jag till exempel ett namn-dokument där jag samlar namn jag stöter på i olika sammanhang och tycker om. De kan dyka upp på de mest oväntade ställen. Någon som ropar till sin vän på stan, när jag ögnar igenom morgontidningen, eller slötittar på en TV-serie. När jag ska skriva någonting nytt brukar jag kolla igenom dokumentet och se om namnen där känns rätt.
Det där är för övrigt en process jag inte riktigt kan förklara, hur själva namngivningen sker. Kanske är det kemi, någonting i hjärnan som helt enkelt bara klickar, men när du väl stöter på rätt namn på en karaktär så vet du det.

Och någonstans därute kanske det finns någon som har samma namn som de karaktärer jag just nu skapar. Det är en lite underlig tanke. Att de kommer gå runt med samma tanke som jag hade, ”var sjutton har jag stött på henne och vilket intryck har jag egentligen gjort?”

I övrigt var årets kongress en hit. Jag hann tyvärr inte med så många paneler, eftersom jag mest stod vid mitt bord, men jag lyckades klämma in bland annat ”Skrämmande svenskar” och ”Superhjältar”.

Skrämmande svenskar på scen: Marcus Olausson, Helena Dahlgren, Jonny Ber och Mats Strandberg

Skrämmande svenskar på scen: Marcus Olausson, Helena Dahlgren, Jonny Ber och Mats Strandberg

Framför allt den sistnämnda väckte en del intressanta tankar. Även om superhjältegenren är stor inom serier och filmer så har den inte riktigt kommit till litteraturen (förutom Karls bidrag såklart!) Här finns det definitivt utrymme för fler historier. Och litteraturen kanske vågar göra det som andra medier inte vågar, skriva nya historier som inte behöver dras med förlagor från 30-talet och den unkenhet som kan följa med det. Här finns det möjlighet att skapa nya superhjältar, för en modern tid.

Min treåriga son var också med, faktiskt på sin andra kongress i livet. Han börjar bli rutinerad, lillkillen. Förra året var det bara lekrummet som lockade, men i år satt han faktiskt med och lyssnade på 25 minuter av en föreläsning om Star Wars fandom. Kanske för att det stod en livs levande RD-D2 i rummet, men ändå!

En annan sak som slog mig är hur mycket som ändå händer. Det bubblar under ytan i fantastikens Sverige, och de som framför allt står för utvecklingen, för modet att testa nytt, är de mindre förlagen. Det är där fantastiken känns mest spännande och de vågar satsa på ett sätt som de större förlagen inte gör. Det gav mig hopp, och ny energi.

Så allt som allt var det en riktigt fin helg. Som avslutning tänkte jag bjuda på en sak som hände under helgen, som bara händer på SF-kongress. När jag kom tillbaka till mitt bord efter en panel låg nämligen det här på bordet:
duell

 

 

 

 

 

 

 

Hur det gick? Vi vann, såklart!

 

 

Kom på kongress!

camilla-linde-portrait-350-square

En av de värsta sakerna med att vara författare (eller bästa, beroende på din läggning för ensamhet) är att det är just ett ensamt yrke. Du sitter på din kammare, vid ditt köksbord, eller på bussen, och trots att du kan ha folk omkring dig så vet de inte vad du går igenom. Hur det känns när fingrarna vilar på tangenterna timme efter timme utan att ett enda ord kommer ut. Eller den obeskrivliga lyckan över att hitta just det rätta ordet, det rätta namnet för en karaktär, eller den där perfekta twisten som förvandlar slutet till någonting läsaren kommer bära med sig genom hela livet och halvvägs in i nästa.

Det är inte många som förstår. Utom andra författare förstås. Därför är det trist att det inte blir fler fysiska möten. Det finns ingen naturlig mötesplats, ingen kaffeautomat där vi kan stöta på varandra och snacka lite skit. Vill du ha ett sammanhang måste du aktivt leta upp det. Söka efter människor som förhoppningsvis har samma inställning till skrivandet som du.

Ibland kan det kännas som värsta high school-filmen. Alla andra verkar ha funnit sitt sammanhang. Varför är det bara jag som sitter ensam?

Jag tror att det inte är så. Att du är ensam alltså. Jag tror att det är många som känner så.

Som tur är finns det evenemang som gör att man kan träffas och utbyta idéer. En plats där både författare och läsare är på samma villkor. Nej, jag pratar inte om Bokmässan. Detta monster där man ibland känner sig ännu mer ensam, bara omgiven av tiotusentals människor. Jag pratar om något mycket, mycket bättre än så.

Sf-kongresser.

En sf-kongress är en stor träff med programpunkter som föreläsningar, workshops och panelsamtal, som riktar sig till science fiction- och fantasyfans. Det är också ett deltagarevenemang, och det är nästan det som jag tycker är det finaste av allt. Alla är med på samma villkor och som deltagare hjälps man åt för att få arrangemanget att gå runt organisatoriskt och ekonomiskt. En sf-kongress delas inte upp i arrangörer och kunder, och därför köper man inte biljett till kongressen. Man löser medlemsavgift. Inga svindyra priser för att träffa författarna eller höra deras panelsamtal med andra ord.

Jag ska villigt erkänna att jag inte varit på så många – den första var faktiskt förra året (efter tips från dåvarande debutantbloggaren Thomas) men jag blev hookad direkt. Det var olikt alla andra litterära sammanhang. Just för att det var så … nära. Det kändes som det mest naturliga i världen att ta en författarfika med Kristina Hård och prata om hennes bok Kleptomania. Eller leta böcker i ett mobilt antikvariat sida vid sida med Ben Aaronovitch.

Det fanns inte den där tydliga gränsen mellan Läsare och Författare, utan det kändes faktiskt som vi var där på samma villkor, med samma syfte – att prata om den underbara, fantastiska litteraturen ur alla vinklar vi kunde komma på.

Jag var såld. Därför ska jag såklart åka dit igen! Årets kongress går av stapeln i Stockholm nu i helgen. Några programpunkter som jag ser fram emot extra mycket är:

Skrämmande svenskar: Panelsamtal om den svenska skräcklitteraturen.

Feministisk SF på 70-talet och idag

Från valyriska till klingonska: så gör man ett rekvisitaspråk

Robotars moral: kan våra förarlösa bilar vara det som bidrar till mänsklighetens undergång?

Superhjältar: ett samtal om stereotypa och nyskapande bilder av superhjälten, superskurkar och de miljöer de befinner sig i.

Här finns mer info om själva helgen och fler programpunkter. Jag kommer att vara där både som deltagare och för att sälja lite böcker, om någon har lust att säga hej. Var inte orolig om du inte varit på något liknande innan. Jag skulle säga att sf-fans kanske är lite mer välkomnande än andra.
Men såklart finns det fallgropar att se upp för. Inom sf-världen är nämligen terminologi väldigt viktigt. Därför kommer här mina bästa tips och tricks för att passa in:

  • Kalla genren science fiction, eller SF. Säg aldrig sci-fi. Du blir lynchad. På riktigt. Upphängd på flammande ljussabelskors och lämnad att bli uppslukad av Cthulu.
    Eller så kanske du får en lite irriterad blick bara.
  • Ladda upp med T-shirts med litterära eller populärkulturella motiv. Jag hade på mig en med tryck från bokserien The Dark Tower och det blev en grym icebreaker. Leta gärna fram din mest udda, i den smalaste genren. Tillhör den fantastikgenrerna kommer någon definitivt att känna igen den!
  • Och för allt i världen, råka inte säga till en övervintrad sf-nörd att det är ett konvent du är på. Då blir det en avhyvling som heter duga. Kongress heter det! (jag raljerar men övervintrade sf-nördar är de bästa av de övervintrade nördarna.
    De känns för övrigt igen på sina svarta T-shirts med urtvättat tryck, grånande hästsvansar, glasögon och/eller stora magar. Jeansen sitter gärna snäppet högre upp än på vanliga dödliga också. Närma dig dem gärna, de är en enormt stor källa till kunskap, men se till att ha en avledningsmanöver nära till hands om de skulle gå alltför djupt in i ämnet om vilken av SF-klassikerna som egentligen är bäst.

Som sagt, jag raljerar, men jag gör det med kärlek. För det ÄR en häftig upplevelse att gå på kongress. En sån där grej som inte riktigt går att förklara, utan ska upplevas. Jag hoppas att ni tar chansen, och att vi ses där!

 

Gästblogg: Oskar Källner om fem år senare – en författares resa

Foto: Angelica Klang

Foto: Angelica Klang

Fem år. Fem år sedan jag skrev på debutantbloggen. Fem år sedan jag gav ut min första bok, och fem år sedan jag klev in i en annan värld, och fann en gemenskap.

Den 17:e mars 2011 släppte jag Drakhornet. Det var min första bok. Ärligt talat var det mitt första manus. Den boken var min stora läromästare. Det slit jag lade ner där är basen för allt jag kan idag, Egentligen var det ett sånt där första manus som många brukar rekommendera att man stoppar i byrålådan och inte ger ut. Men jag hade slitit med det i fem år, skickat till testläsare, redigerat, och redigerat igen, skrivit om och hållit på tills manuset hade genomgått ett antal förvandlingar. Jag trodde på det och ville att min text skulle få leva, andas och färdas ut i världen.

Drakhornet framsida midiFörhoppningsfull skickade jag in Drakhornet till ett större antal förlag, men fick bara refuseringsbrev tillbaka. Några av dem var dock väldigt positiva, vilket motiverade mig att våga fortsätta. Jag bestämde mig för att starta eget förlag och ge ut på egen hand. År 2011 var egenutgivning i stort sett en okänd kvantitet, och jag möttes av både hurrarop och ifrågasättanden.

Roligt nog fick Drakhornet ett mycket positivt mottagande med fina recensioner. Så bara ett halvår senare släppte jag uppföljaren Skogens hjärta. Även den möttes av glada läsare och de sålde så pass bra att de betalade sig själva. Jag trodde att jag hade det bästa av alla världar, total kontroll över min egen publicering, och det kostade mig inte ett öre.

Men så kom livet emellan. Vårt andra barn föddes. Det var fantastiskt på många sätt, men jag pluggade och arbetade samtidigt, och kombinationen med studier, arbete och en nyfödd gjorde att jag fick lägga skrivandet på hyllan. Det fanns helt enkelt inte tid. På ett år skrev jag ingenting. Och till slut var jag tvungen att erkänna att jag inte mådde bra av det.

Något hade hänt i mig när jag skrev mina två första böcker. Något hade förlösts inuti, en del av min själ hade blommat ut. Vad det än var så gick det inte att trycka tillbaka igen. Skrivandet var en värk, ett behov, ett måste. Jag hade tänkt skriva den tredje fantasyboken, men det fanns inte längre tid eller energi att fokusera på så stora projekt.

YiAtt skriva noveller passade mig bättre. På grund av sin mindre storlek kräver de inte lika mycket överlåtelse och tid, vare sig i råskrivandet eller i redigeringen. Men jag var inte säker på hur bra mina försök egentligen var. Men våren 2013 så arrangerade SF-bokhandeln och Mix förlag (ett av Bonniers imprints) en science fiction-novelltävling. Jag skrev novellen Yi; om en mörk framtid med ett bioteknologiskt krig på en skogsbeväxt måne. Det kom in nästan 400 bidrag. Jag kom på delad andraplats. Det var stort.

Mix gav ut Yi som e-novell, och jag fick då skriva på mitt första Bonnierkontrakt. Allt detta var en rejäl bekräftelsekick, och något som jag så väl behövde efter ett år i skrivardvala. Efter det började även folk höra av sig om huruvida jag ville vara med i deras antologier, vilket jag gärna ville. Sedan dess har jag vunnit ytterligare två tävlingar, varit med i massor av antologier, gett ut flera e-noveller och blivit översatt till engelska och finska.

När jag insåg att jag inte längre hade möjlighet att överlåta mig till att skriva en hel roman så trodde jag att mitt författande var dödsdömt. Jag såg novellskrivandet mer som något jag kunde göra terapeutiskt för att hålla hantverket igång medan jag väntade på bättre tider. Istället har jag kunnat konstatera att mina noveller har expanderat min författarplattform något helt enormt. Idag tror jag att det framförallt är de som folk relaterar till när de hör mitt namn.

Fem års utgivning. Mina egna böcker samt alla antologier jag deltagit i.

Fem års utgivning. Mina egna böcker samt alla antologier jag deltagit i. Jag lade upp dem på vardagsbordet inför att jag skulle skriva det här inlägget och blev själv överraskad över hur många de är. Det har varit mycket roligt att få delta i så många spännande projekt.

Men kommer inte den tredje fantasyboken någon gång? Jo då. Jag lovar. Idag finns det plats igen i mitt liv för att ägna mig åt lite större projekt. T.ex. släppte jag Stormvinge i somras, en hästbok, fast med flygande hästar. Jag tror jag är den första personen i världen som kombinera hästbok och science fiction.

Att dö väl. En E-novell som jag skrev tillsammans med en av mina författarvänner Eva Holmquist.

Att dö väl. En E-novell som jag skrev tillsammans med en av mina författarvänner Eva Holmquist.

En annan stor skillnad mellan nu och då är den dynamiska indiescen med fantastikförlag som växt fram i Sverige. Det finns ett antal riktigt spännande mindre förlag som ger ut kvalitetsfantasy, science fiction och skräck. Och jag är stolt att kunna räkna mig ibland dem, och att få vara en del av den gemenskapen. För när jag började den här resan 2011 så var det ganska ensamt, idag är jag en del av en mycket större gemenskap, där vi hjälper, stöttar och tipsar varandra. Det är människor som har kommit att bli en viktig del av mitt liv, och tillsammans arbetar vi med det som vi alla brinner för, den fantastiska litteraturen.

Jag vet inte vad framtiden bär i sitt sköte. Jag vet bara att jag har många fler berättelser inom mig som vill ut. Vi får helt enkelt vandra in i framtiden steg för steg. Och vem vet, kanske möts vi där, i en större gemenskap. Det kommer bli fantastiskt.

Vad skriver du om, egentligen?

camilla-linde-portrait-350-square

Det är inte ofta jag funderar på teman i mina texter. I alla fall inte innan, när jag sätter mig framför datorn med ett helt tomt dokument framför mig. Jag börjar aldrig skriva med ambitionen att texten ska handla om en viss sak, ett visst tema. Jag tänker inte att jag vill skriva om mobbing eller att inte passa in.

Jag skriver för att jag har en historia att berätta, en idé som ligger och spinner inom mig, som kämpar för att slå sig fri. Historier om mordiska datorprogram eller en förskollärare som börjar arbeta i ett hus där någonting urgammalt vilar innanför väggarna. Det är historierna jag skriver. Berättelserna som kämpar inom mig.

Men i efterhand kan jag se att de handlar om någonting helt annat.

Det är underligt, egentligen. Hur jag lyckats gå större delen av mitt skrivande liv utan att upptäcka det. Först på senare tid har jag kunnat titta tillbaka på mina texter och se den. En skimrande, röd tråd som går genom nästan alla berättelser, oavsett vad de egentligen handlar om.

Jag skriver ofta om att komma hem.

Inte alltid rent fysiskt, såklart. Det är sällan episka skildringar i stil med Odysseus där hjälten kämpar över stormiga hav för att komma hem. Oftast är det någonting helt annat. En känsla av att få höra till, av sammanhang.

Att hitta hem.

Det där med att komma hem, det är ingen enkel fråga. Framför allt för någon som aldrig känt sig riktigt hemma någonstans. Och jag tänker att det är just sådana saker som formar oss som skrivande människor. Den längtan vi bär med oss inombords är den som skiner igenom allra starkast i våra texter. Den som kommer tillbaka igen och igen.

Den vi aldrig riktigt kan skriva oss fria ifrån.

På så sätt är nog skrivandet ändå väldigt mycket terapi. Om du tittar tillbaka på dina texter tror jag att du kan finna saker du inte visste om dig själv, om du bara tittar noga under ytan, under orden.

Just nu tänker jag extra mycket på det där med att komma hem. I dagarna släppte jag nämligen en novell på Epok förlag, med den passande titeln Du kan alltid komma hem. En 90-talsdoftande historia om att återvända till det du trodde du lämnat bakom dig för alltid. Även om jag inte delar huvudpersonens upplevelser så kan jag känna igen mig i känslan. För det finns någonting bitterljuvt i att komma hem. Just konceptet ”hem” är också någonting som är i konstant förändring. Så på ett sätt är titeln lögn. Du kan egentligen aldrig komma hem. Inte till det hem du en gång lämnade. På vägen kommer någonting ha förändrats, du kommer att ha förändrats. Du kommer inte att vara samma person nu som då.

Ingenting kommer att vara så som du lämnat det.

Det är trots allt ett bekymmer som huvudpersonen i min novell inte har. När hon kommer tillbaka till sin barndomsstad, redo att möta sina demoner, väntar någonting helt annat.

komma hemOm ni vågar och vill läsa hittar ni denna skräckis i Epoks webbshop eller på andra ställen där e-noveller finns.

Och jag uppmanar er att tränga in under orden i era texter. Rota och se vad som finns där.

Vilka omedvetna teman hittar du?