Jag vet att det blir spretigt …

… men jag gör såhär ändå. För att det är kul. För att jag inte planerar att bygga en författarkarriär, jag tänker bara skriva för att det är roligt och för att det finns läsare som gillar det jag skriver. Just nu har jag fyra manus i luften. Jag jonglerar dem inte skickligt, men jag håller alla fyra manus flytande och jag gör det på olika sätt.

Manus nummer ett: Uppföljaren till min feelgoodroman En man till Amanda ligger längst ned på prioriteringslistan just nu. Jag ska hitta ett förlag till den på något sätt, eller ge ut den själv. Planen är att läsa igenom hela manuset, redigera om det behövs och sedan skicka det till nya förlag. Kanske vill någon ge ut den som ljud? Jag inväntar lite mer julstämning och sedan ska jag ge det manuset min fulla uppmärksamhet.

Manus nummer två: Det manus som nyligen antogs av Idus förlag är just nu i händerna på redaktören. Väntar med spänning på förbättringsförslag. Tänk att jag skriver för målgruppen 9-12 år. Jag nyper mig själv i armen, tänker att det är spretigt att vara feelgoodförfattare och barnboksförfattare. Men vem bryr sig?

Manus nummer tre: Tillsammans med en tonåring (ingen random, utan just den här personen tillhör familjen men föredrar att vara typ anonym) har jag skapat en värld som utspelar sig 200 år in i framtiden. Mind-blowing! Jag – en science-fiction-författare? Ja, varför inte? Manuset längtar efter ett slut och vi turas om att peppa varandra att skriva klart. Det är helt klart en utmaning att skriva något som har så lösa ramar och samtidigt är det helt sanslöst roligt, så jag lägger även den genren till min portfölj.

Science fiction – ett sätt att se på sig själv och samhället utifrån.

Manus nummer fyra: Ett helt nytt projekt håller på att växa fram. Kanske det viktigaste jag skriver på just nu, om jag måste rangordna. Eller så bara det känns så eftersom jag inte har kommit så långt på det än. Det finns fortfarande möjlighet att jag skriver på ett mästerverk. Jag tänkte mig fem böcker först. Första boken för 70-talet och så vidare fram till 2010-talet. Men det blev för stort och för svårt. Så jag drog ner det till femtio år i samma bok. Hanterbart. Och otroligt spännande att följa sina karaktärer från 20-års ålder till över 70. Jag får draghjälp från en manusgrupp där vi byter kapitel med varandra varje vecka. Både roligt och läskigt, jag brukar inte dela med mig i så här tidigt skede. Risken är att man får feedback som gör att man tappar sugen. Men jag har tur! Mina manuskompisar förstår vad det är jag vill ha sagt och uppmuntrar mig att skriva vidare.

Mina manus spretar. Jag borde kanske hålla mig till min genre och fortsätta skriva feelgood och bygga upp ett författarskap kring det. Men jag vill inte. För jag gör som jag vill, och det borde du också göra. Det ska vara roligt, lustfyllt, utvecklande och utmanande att skriva. I alla fall om man som jag mest skriver för att det är kul. Har du andra ambitioner med ditt skrivande ska du inte lyssna på mig utan på dem som har kommit längre i sin författarkarriär. Jag är inte säker på att jag kommer någonstans, kanske går jag bara runt i cirklar. Men jag kommer ha riktigt roligt medan jag gör det.

Det är för sent

Klockan är snart midnatt och jag har inte skrivit något blogginlägg den här veckan. Jag har inte haft styr på mina känslor, inte vetat vad jag har velat förmedla. Pendlat mellan all-time high och deepest low. Har 24 kapitel att redigera i bok nummer två. Ett kapitel tar mig ungefär en timme. Vill sitta ett dygn non-stop så är det klart att skicka till förlag sen. Men jobbet kan jag inte bara strunta i. Inte familjen heller. Istället väger jag allt på den gyllene skrivarvågen. En middag tar ungefär en timme. Jag hade hunnit till kapitel fem istället för fyra om ni inte hade varit hungriga … En timme städning? Tvätten? Fika? Allt känns som förlorad redigeringstid. Och då kommer de märkliga känslorna fram. Är det verkligen värt att lägga så mycket tid på sin hobby? Varför anstränga sig så mycket för att lägga ytterligare en bok till den bokflod som publiceras varje år? Den kanske inte ens blir publicerad. Är det då bortkastad tid? Och om den väl publiceras stjäl den ju tid från någon annan som läser boken istället för att tvätta, laga mat och annat nödvändigt.

Författarens dilemma. Komma framåt i manuset eller rent kök?

Men så redigerar jag ett kapitel till och känner av den gyllene kreativitetsvågen som sveper manuset framåt. När man är på topp och orden skriver sig själva, då känns det plötsligt både nödvändigt och meningsfullt att skriva. Och även om inte just den här boken förändrar någons liv kanske det är meningen att jag ska jobba mig uppåt, skriva några böcker till som övning innan jag kommer till en bok som verkligen spelar roll för någon.

Jag tänker på Bodil Jönssons bok Leva livet hela livet. Jag hade förmånen att lyssna på hennes föredrag för drygt fyra år sedan och efter det läste jag hennes bok. Det som ständigt upptog mina tankar då var om jag hade blivit för gammal för ett sista barn, eller om det kanske, möjligen skulle kunna vara okej att försöka igen. Bodils ord att man ska leva livet hela livet och inte låta sig begränsas av känslan att inte ha tid kvar ledde så småningom till sladdisen som nu 3 år gammal. En bok kan mycket väl förändra livet för någon. Och det behöver inte vara för sent, trots att det är så det känns.

Om du skriver en serie …

Det finns några saker jag önskar att jag hade tänkt på när jag skrev första boken. Tips i slutet av inlägget!

För ett år sedan satt jag vid samma dator och tänkte deadline vid jul (och vid mars tänkte jag att maj var realistiskt). Nu räknar jag återigen veckorna till jul och konstaterar att den här gången har jag en chans att lyckas (vilket jag på allvar trodde då också). Jag inser i samma veva som jag räknar veckor att det inte är lång tid kvar på debutantbloggsåret och känner ännu mer tydligt hur piskan viner kring ryggen. För jag vill så gärna ha ett bokkontrakt på del två innan bloggåret är slut. Jag vill fira i champagne med er.

För tillfället har jag 50 000 väl valda ord i manuset. Jag vill ha ungefär 20 000 till. Det finns så många ordkombinationer som skulle kunna passa in. Jag har början, mitt och slut på berättelsen. Tänk att ge orden till en AI-robot och få ett färdigt förslag i handen. Nej, håller med, det låter inte så lockande.

Nackdelen med att skriva del 2 i en serie är ju att man måste komma ihåg vad som hände i del 1 och det är det en utmaning. Det betyder att jag måste parallell-läsa första boken för att inte skriva felaktigheter i del 2. Jag för anteckningar i marginalen och skriver små lappar för minnet. Fördelen med det här manuset är att jag har varit klok nog att ha ett annat tema än det blommiga tema jag valde till första boken (jag har redan skrivit om alla blommor jag kan). Nu är det dags att frossa i julen. Och kanske är det där skon klämmer. Det har varit stört omöjligt att tänka på pudersnö och varm choklad under den här fina sommaren (inte för att jag klagar). Nu är det lättare att likt en zombie dra för gardinerna och snart nog kommer kylan krypande upp från golvet. Jag vill att min uppföljare till En man till Amanda ska kännas som en varm och förlåtande filt som man kan svepa in sig i.

Ser fram emot hösten för att komma i rätt sinnesstämning.

Nästa gång jag skriver en bokserie ska jag underlätta för mig själv och:
1) Tänka ut intrigerna för alla delar innan första boken är klar för att kunna ha med snygga planteringar tidigt (och för att undvika upprepningar).
2) Skriva tydliga personkort för alla karaktärer i boken (även mindre bikaraktärer som kan komma att få större utrymme i uppföljaren) och samla alla tankar i samma mapp på datorn. Obs, detta gäller även om man inte tänker sig en serie – för det kan hända att det blir fler böcker än man planerat från början.
3) Skriva synopsis på alla delar och skicka till förlag tidigt. För tänk vilken lycka med två- eller till och med trebokskontrakt på samma gång. Jag har hört att det kan hända!

Intrigen finns här någonstans

Jag är långt borta. Fortfarande i Sverige, men många mil hemifrån och jag samlar. På intryck, på erfarenheter, på storys. Någon gång skulle jag kunna skriva en roman om tennis. Jag vet hur det är att gå in på planen med darrande knän. Jag vet hur små marginalerna är, hur det känns att döma fel och få skäll av tennisföräldrar, tränare och motståndare. Just nu är det tennisvecka i Båstad. Jag intresseras inte av matchresultaten men jag vet vilka stora namn som spelar idag. Jag flanerar förbi Centre Court och ser unga, aspirerande tennislöften med stora ögon och tunga väskor. Jag undrar vilket bagage de bär på. Jag ser också den halvstirrige mannen med kortbyxor som stannar och pratar osammanhängande med alla som går förbi och råkar titta på honom längre än två sekunder.

En limousin stannar till utanför Pepes Bodega och ut glider killar och tjejer med samma märkesnamn på kläderna som bilen har. Det finns en story här också. Och när vi kommer upp till torget stannar jag till och fotograferar toaletten som är avspärrad. Mitt promenadsällskap skakar på huvudet åt att jag fotograferar triviala saker, men man vet aldrig i vilken kommande bok just den detaljen kan komma att dyka upp. Och om jag har det på bild är det större chans att jag minns det.

Borde fotat horisontellt, men nu gjorde jag inte det …
Avspärrad toalett – kan väcka fantasin till liv.

I omgivningarna finns dramatisk natur med klippor, branta sluttningar och grottor. Det finns också milslånga stränder med aktiv swingersklubb i närheten. Jag hör från lokala vänner att försöker hitta nya medlemmar på okonventionella sätt. Även här finns en story.

Det finns gott om ingredienser här, det gäller bara att leta fram några karaktärer som binder allt samman och håller ihop intrigen. Men just nu stannar det vid lösa tankar, bilder, intryck. Passiv research kan det kallas. Intrigen finns här någonstans, får se om jag får fatt i den till ett kommande projekt.

Ett litet bokfrö är satt

Jag har precis börjat på ett nytt litet bokfrö. Det är så skört såhär i början och jag är rädd att den lilla, knappt förnimbara idén, ska blåsa bort om jag försöker sätta ord på den. Jag har en känsla, ett tema och två suddiga figurer vars öden verkar sammanflätade på något sätt. Jag håller som bäst på att sätta ned mina figurer i ett landskap som på samma gång är tryggt och välbekant för mig som det är helt nytt och spännande.

Mars är tydligen min startmånad, jag kan se ett mönster bland alla mina romanstartsförsök. Jag petar ned solrosfrön i jorden samtidigt som jag grunnar på min idé. Jag har köpt anteckningsbok och matchande pennor. Blomfrön och bokfrön verkar ha en viktig sak gemensamt: De behöver skit för att växa.

Jag häller gödningsmedel över jorden och jag förbereder mig för att ösa en massa floskler, klichéer och taffliga meningar över min lilla idé. För jag vet att det är så det funkar, åtminstone för mig. Det är som om själva mängden text är avgörande för att det överhuvudtaget ska bli något bra. Det är först när jag har en stor massa text som jag kan se vad som var tänkt att bli.

Tänk om man hade kunnat skriva rätt från början. Börja på ord nummer ett och sätta punkt åttiotusen ord senare – och då vara helt klar. Hur många ord har det inte krävts för att skrapa ihop en bok på åttiotusen ord? Det dubbla? Tredubbla?

Samtidigt är det väl en del av charmen. Att leta ogräs, hitta nya knoppar, gräva runt i det okända och sedan ta ett steg tillbaka när allt är klart och förundras över skörden. Av erfarenhet vet jag att det är lätt att ha mycket energi i början och tappa fokus under vägens gång. Ogräset kan bli alltför dominerande. Så den här gången sätter jag upp en plan:

  1. Sätt arbetstitel på boken
  2. Namnge karaktärerna och skriv ned deras längtan, lögner, negativa och positiva erfarenheter
  3. Bestäm miljön
  4. Skriv synopsis
  5. Håll dig till synopsis
  6. Håll dig till synopsis
  7. Avvik eventuellt lite från synopsis
  8. Hoppa över delar som är svåra
  9. Håll ut
  10. Skriv slutet
  11. Skriv de delarna som är svåra
  12. Förstärk det som är bra i texten och minimera det som är mindre bra
  13. Fira

En drömplats

Platsen är viktig i feelgood. Jag älskar att flytta in i fallfärdiga herrgårdar, små personliga butiker och antikvariat, fyrtorn, ogästvänliga öar, skotska herrgårdar och andra ställen med massor av charm. Min bok knör sig in i bokhyllan under subgenren västkustromantik och utspelar sig på en liten gård i kustsamhället Ulebergshamn.

Man kan välja att skriva om något man känner till väl, ett ställe man har anknytning till, vet hur det ser ut och känner till utan och innan. Eller så kan man, som jag, välja en ort på kartan för att det ligger på bra avstånd från andra ställen, och för att det klingar vackert. För att det triggar fantasin.

Jag har placerat tre herrar i varsin sjöbod och en gård på andra sidan viken, där det finns gott om natur. Och sedan har jag hittat på allt eftersom. Det klassiska i en feelgood är att man ställer storstad mot småstad och låter huvudpersonen förvirrat röra sig däremellan. Det lilla, gemytliga, mysiga, äkta och pittoreska vinner över det storskaliga och opersonliga. I min drömvärld är Ulebergshamn det bästa som västkusten har att erbjuda. Men hur står det sig i verkligheten?

Jag är ju tvungen att se! Drar med mig familjen i vår alldeles för stora bil (gatorna på västkusten är smala), parkerar på Rosengatan (allvarligt, hur gulligt namn?!) och blickar ut över den lilla orten. Där är ju hamnen! Och vilken tur att de har en kran (för jag sjösätter ju en båt här i kapitel sexton!) Sjöbodarna ligger helt perfekt, vända mot horisonten. Främmande människor hälsar leende på oss, precis sådär som de gör på små, mycket gulliga ställen. Tonåringarna knatar iväg alldeles för fort medan den lilla drar benen efter sig och plockar maskrosor vid vägkanten.

Och då ser jag det! Precis här, i skydd bakom berget, finns en liten spricka i verkligheten. Det är bara jag (och Harry Potter möjligen) som ser det. Jag går in. De andra blir kvar utanför. Och där är gården. Med lada, traktor, fruktträd och en trädgård som går att odla. Vilken tur, det funkar. Jag kan fortsätta skriva, och drömma om vartannat. Och hoppas att alla som har anknytning till Ulebergshamn har förståelse för att jag har karvat lite i verkligheten.  

Precis här finns det en spricka i verkligheten. Vilken tur att jag upptäckte den!

Litterär skyddsväst

Antagningsbeskedet golvade mig. Semestern hade precis börjat och vi stod mitt uppe i ett bygge (alla som har byggt om, byggt nytt eller byggt till vet precis hur kaosartat det stundtals kan vara). När mailet kom sjönk jag inte ned på golvet i den segergest jag alltid hade tänkt mig utan det golvade mig på ett helt annat sätt. Jag blev misstänksam och tog genast på mig min litterära skyddsväst för att gömma mig mot eventuella missförstånd eller försök att lura mitt sköra författarhjärta.

Menade de allvar?
Var det verkligen fråga om traditionell utgivning?
Har förlaget stabil ekonomi?
Varför ringde de inte?
Varför skrev de att mitt manus var ”fantastiskt?” Bara det låter ju skumt!

Knappt två månader efter jag skickade manuset till tre förlag svarade mitt förlag att de ville ge ut boken och jag vågade inte tro på det. Men varför hade jag skickat iväg manuset om jag inte trodde på ett positivt besked? Jo – för jag hade hoppats på några uppmuntrande ord, en positiv refus som visade att jag var på rätt väg när jag gav mig in i en för mig helt ny genre. Och det var därför jag skickade manuset till en lektör efter jag skickade det till förlag (helt fel ordning, jag vet). I samma veva som antagningsbeskedet kom utlåtandet från lektören. Visst var det lovande, manuset. Men ”fantastiskt” var inte ett ord lektören använde. Jag tackade genast ja till erbjudandet om utgivning (förstås!) men bad att få lämna in en ny version.

Absolut, inget problem!
Men när vill ni ha det? Jag måste ha en deadline!
Ta god tid på dig, det räcker om vi får det om två veckor.

”God tid” och ”två veckor” är knappast synonymer i den här branschen så ni förstår säkert hur dessa två semesterveckor spenderades (förlåt familjen). Skyddsvästen kastade jag av mig och har sedan dess totalt blottat mitt sårbara hjärta. Så fort jag får ett releasedatum klär jag på mig den igen.

Det måste inte vara felfritt

Det tog mig bara en filosofie magisterexamen i etnologi, tre år som copywriter, en journalistexamen, fyra föräldraledigheter, sju års slit på lokaltidning, sex år som kommunikatör och kilometervis textmassa för att till slut lyckas skriva ett utgivningsbart manus. Och vilket manus det måste vara – eller hur! För att passera nålsögat och tillhöra de få procenten, eller till och med promillen som antas. Visst!? Varför blossade då mina kinder när jag månader senare redigerade manuset utifrån redaktörens önskemål? Jo, jag trodde att jag hade skrivit en felfri, västkustromantisk feelgoodroman men det visade sig vara ett hyfsat charmigt råmanusförsök. Lite som förra årets kolor:

Inte felfria – men delikata ändå.

Jag har visst självförtroende när det kommer till textproduktion, men i köket är jag novis. I år var det jag som stod för jullunchen och som jag funderade. I dagar som blev till veckor planerade jag menyn utan att egentligen komma på något som var tillräckligt enkelt att laga. Kräver något fler än fem ingredienser vågar jag mig inte på det. Resultatet blev snäppet bättre än kolorna på bilden men sällskapet åt till min förvåning med god aptit. För det var lagat med hjärtat och serverat med kärlek. Inte felfritt, men gott nog ändå.

Jag tror att det enda man på riktigt behöver för att skriva bra är självförtroende. Nästa år kanske jag lyckas i köket, jag har i alla fall bättre förutsättningar med en lyckad jullunch i ryggen. Nästa manus jag skriver kommer förmodligen vara bättre än mitt första. Jag har 51 fredagsinlägg kvar att skriva, jag hoppas jag växer med uppgiften. Nu lämnar vi år 2021 bakom oss och förhoppningsvis kan vi även låta en del av det dåliga självförtroendet stanna i det förflutna.

Lycka till med alla era skrivprojekt under 2022. Och kom ihåg: det måste inte vara felfritt för att vara perfekt!

Önskelista och julklappstips för författare

Önskelista för författare

Bara två veckor kvar till jul och jag kom att tänka på en skrivrelaterad julklapp som jag fick förra året. Det var inget jag hade önskat mig och inget jag hade tänkt på att jag behöver. Jag har inte ens fått användning för den än, men trots det blev jag så himla glad.

Min man gav mig en signeringspenna.

Jag öppnade locket till den tjusiga presentasken och där, på en bädd av sammet, låg en skimrande penna med blommigt mönster och gulddetaljer.

Signeringspenna

”Jag tror på dig, den kan du använda när du ska signera din bok. Lika bra att du får den i god tid innan det är dags”, sa han.

Jag blev alldeles rörd. Inte så mycket för att pennan var så fin, utan mer av gesten. Då var jag inte ens färdig med råmanuset, men plötsligt blev tanken på framtiden och en färdig bok mycket mer verklig. Pennan ligger fortfarande i sin ask på skrivbordet, och vi får se när det blir dags att ta den i bruk. Jag längtar!

Så här i juletid kan det vara perfekt att tipsa någon i din omgivning om vad som skulle underlätta för dig och ditt manus. Eller kan det vara så att DU är den som behöver ta ditt skrivande på större allvar och ge dig själv en julklapp?

Här kommer en lista på skrivrelaterade gåvor. Julklappar och presenter behöver som bekant inte vara prylar.

Varsågod och skriv ut, markera med överstrykningspenna och stick under näsan på gubben där hemma. Eller så kopierar du utvald text och skickar på Messenger till mamma.

Skrivtid – Någon i din närhet kan hjälpa till och skapa mer skrivtid för dig genom att du slipper andra måsten. Toppen om man ibland kan komma undan vardagssysslor som matlagning, städning och skjutsande av barn. Du kanske borde offra något själv också, tv-tid eller sömn till exempel. Att ställa väckarklockan en timme tidigare en eller ett par dagar i veckan kan göra mycket för manuset. (Det senare är tyvärr inget jag praktiserar själv, men har hört det från andra, hehe.)

Skrivretreat – En ostörd helg ensam eller ihop med skrivvänner. Ta in på hotell eller hyr en stuga. Det kan funka utmärkt att stanna på hemmaplan också om övriga familjen åker bort.

Lektörsläsning – Att få hjälp med sitt skrivande utifrån kan vara fantastiskt för att ta sig framåt i skrivprojektet. Även om du inte har kommit så långt kan det ge en kick att börja med en första kapitel-analys. Många lektörer har också tjänsten skrivcoaching i olika omfattning. Det kan göra stor skillnad att någon annan ser över karaktärer och dramaturgi innan du skickar manuset till förlag.

Skrivhörna – Om du inte redan har en egen vrå kanske det är dags att inreda en? På det stora blå varuhuset finns ett pyttelitet skrivbord, bara 73×50 cm. En dag när jag fick nog av tv-ljud och köksskrammel i vår öppna planlösning åkte jag och köpte ett sådant och ställde i sovrummet. Jag sitter inte där speciellt ofta men det är perfekt för digitala skrivmöten.

Skrivattiraljer – Skrivblock, anteckningsböcker, pennor, whiteboardtavla, m.m.

Övriga tillbehör – Externt tangentbord till din laptop för bättre ergonomi, ny skrivdator, skrivbordsstol, skrivprogrammet Scrivener, m.m.

Massage eller träningskort – Många timmar vid datorn kan ge stela axlar eller annan värk i kroppen. Var snäll mot din författarkropp!

Skrivkurs – Finns en hel uppsjö. Digitala och fysiska, även olika inriktningar som deckare eller feelgood. Googla och se vad som kan passa dig.

Skrivhandbok – Finns också massor. Själv önskar jag mig boken ”Kreativt skrivande” av Therese Granwald, som jag hört mycket gott om.

Böcker och romaner – Läs och inspireras av andra författare för att bli en bättre skribent.

Tålamod – Jag vet, det är nästan som att önska sig fred på jorden. Men jag behöver påminna mig om att inte ha för bråttom. Jag måste acceptera att det tar lång tid att skriva böcker. Därför ska jag fixa en kartong i lagom storlek och slå in ett paket till mig själv med mer tålamod.

Lycka till med klapparna och skrivandet!

Skillnader och likheter mellan mina två pågående bokprojekt

Caroline Möllesand Hotell Borgholm Jubileumsbok

Det här ska bli spännande.
För två dagar sedan hade jag manusgenomgång med förlaget och ska nu redigera min kommande feelgoodroman.
Jag har dessutom påbörjat ett jobbuppdrag som frilansskribent, som innebär att jag ska skriva texter till en jubileumsbok.

De här två projekten kommer pågå parallellt med varandra de närmaste månaderna. Känns det möjligtvis som att de krockar lite?
Ja.
Finns det något positivt med det?
Ja.

Det finns tydliga deadlines för båda projekten vilket förhoppningsvis sätter fart på mig så att jag blir mer effektiv. Inget mer prokrastinerande nu. Plötsligt har jag inte all tid i världen längre och det tror jag är nyttigt.

En rolig bonusgrej är att båda dessa böcker handlar om Öland. Jubileumsboken ges nämligen ut av Hotell Borgholm som fyller 50 år 2022.

Det finns några tydliga skillnader. Visst har jag gjort en del research till min roman för att min story ska bli så bra som möjligt, men jubileumsboken kräver betydligt mer förarbete. Jag kan inte gräva där jag står och det går knappast att hitta på grejer eller åberopa konstnärlig frihet. Den blir uppenbarligen mer som en reportagebok och all fakta måste stämma. Därför behöver jag sätta mig in i hotell- och restaurangbranschen och har fått massor av material till min hjälp. Två stora kassar med gamla fotografier, menyer, broschyrer, nyhetsbrev, annonser och tidningsartiklar har jag att gå igenom. Självklart kommer jag också att intervjua eldsjälarna och entreprenörerna bakom verksamheten samt gäster som har njutit och roat sig i Borgholm genom åren.

Textmässigt kommer jubileumsboken inte vara alls lika omfattande som romanen. Jag behöver alltså fånga historien och känslan med färre antal tecken.

Utan att säga för mycket om bokens upplägg eller innehåll så kommer proffsiga kreatörer att ha en stor del och betydelse i projektet. Efter att ha träffat och pratat med dem är jag redan nu mycket nyfiken på slutresultatet.

Trots skillnaderna hittar jag ändå en stor likhet med det skönlitterära skrivandet:
Jag får sätta mig in i en ny värld, ta del av härliga miljöer och lära känna intressanta personligheter – precis det som jag älskar att göra.

Båda böckerna är planerade att komma ut till våren och det kan mycket väl falla sig så att de har release ganska nära inpå varandra. Svårt att fatta! Men jag säger som en källarmästare på 70-talet kanske skulle ha sagt:
”Angenämt och synnerligen delikat.”

Snart redigering, och många vändor ska det bli

Caroline Möllesand Redigering WAPI

Det var ett tag sedan jag delade med mig av hur jag ligger till med manusarbetet, så här kommer en uppdatering.

För några veckor sedan gjorde jag en snabbredigering och förde in de ändringar och tillägg jag kom fram till under min skrivresa i Grekland. Därefter skickade jag den senaste manusversionen till min förläggare, Johanna Rydergren på WAPI, som har gjort en ingående förläggarläsning.

Tidsplanen som jag har fått från förlaget ser ut så här:

Mycket snart: Manusgenomgång
Vilken dag som helst ska jag få tillbaka manuset med feedback från Johanna. Väntan har gått riktigt bra, det kanske är för att jag känner mig trygg med att det är fler än bara jag som har ansvar för manuset nu. Okej, ibland har jag undrat ifall hon ångrar att de skrev avtal med mig. Men, men … När jag har hunnit läsa och begrunda kommentarerna kommer vi att ha ett möte för att gå igenom allt.

November: Redigering
Jag kommer att ha ungefär en månad på mig att åtgärda, ändra och förbättra enligt Johannas önskemål. Hur det känns? Hmm, det kan jag inte riktigt svara på förrän jag vet hur mycket omskrivning som krävs. Önskar fortfarande att jag kommer älska redigeringen men erkänner att det än så länge framkallar en hel del prestationsångest.

December: Till redaktör
Senast 1 december är det äntligen dags för min redaktör, Emma, att ta över och gå igenom manuset. Är mycket nyfiken på den processen och kanske blir det tillfälle att återkomma närmare till den punkten här på bloggen.

December/januari: Mer redigering
Tanken är att manuset ska bearbetas av mig och redaktören i minst två vändor. För att förtydliga blir det ungefär så här:

Redaktör
I
Jag
I
Redaktör
I
Jag
I
Redaktör

Mitten av februari: Förlaget tar över
Vi har inte diskuterat fler detaljer än, men någonstans längs vägen ska förstås även titel bestämmas, omslag produceras, inläsare väljas och boken sättas.

Hittills har jag inte heller fått exakt utgivningsdatum. Vet faktiskt inte om det är helt spikat eller om det hänger på hur redigeringen går eller andra omständigheter. Våren 2022 är det sagt i alla fall och jag hoppas kunna berätta innan bloggåret är slut.

Jag har redan sagt det på mitt instakonto, men vill betona det här också: Jag är så tacksam över att jag och manuset får den här möjligheten till utveckling.

Och till dig som är någonstans i skrivprocessen och ännu inte har ett förlag i ryggen – jag hoppas innerligt att du också får uppleva det någon gång. ❤

Tack för idag!
/Caroline

Vad vill du förbättra i ditt skrivande?

Är det något du gillar eller imponeras av hos andra författare som du skulle vilja bli bättre på i ditt eget skrivande?

Caroline: Humor! Helskotta så svårt det är att skriva så att det blir roligt på rätt sätt. Personligen väljer jag aldrig att läsa en ”humorbok” och jag letar inte efter komedier på Netflix. Några gånger har jag börjat läsa feelgoodböcker där det är fullpackat med putslustigheter och självironi som är tänkt att vara roliga, men det funkar inte på mig. Jag slutar läsa, står inte ut. Sedan finns det böcker som är så roliga att jag gapskrattar högt. En som jag kommer på just nu är Emma Hambergs Je m’appelle Agneta. Jag måste nog studera den mer ingående, för jag skulle verkligen vilja bli bättre på att skriva humor. Fast, å andra sidan så är det väldigt individuellt, det jag tycker är roligt går ju inte hem hos alla andra. Fy sjutton, så knepigt det här med skrivande är.

Mattias: Jag imponeras främst av hur vissa författare lyckas skriva dialoger som känns så sanna att de verkar omöjliga att hitta på. Att hitta på en historia är i sig inte så svårt – utmaningen ligger ju i att få det hela trovärdigt. Men att få en dialog trovärdig, tänker jag, är ibland den allra största utmaningen. Vi pratar så konstigt, och det är enormt svårt att få det bra i skrift! Det finns en längre dialog i Vem älskar Yngve Frej av Stig Claesson som jag aldrig upphör att imponeras av (sidan 73 – 79 för den intresserade). Skomakare Gustafsson och hans lomhörda syster Elna för ett långt och ganska förvirrat samtal i köket, och jag förstår inte hur Slas kunde hitta på det. Det är som om han själv suttit i köket och skrivit ner det han hört. Jag önskar att jag någon gång ska kunna skriva sådana dialoger.

Ann: Först tänkte jag att den här frågan skulle vara enkel att svara på. Det finns ju så mycket som jag vill förbättra! Men sedan insåg jag att… jag skriver ju också på mitt sätt för att jag vill skriva så. Jag vill inte bli bättre på miljöbeskrivningar eftersom jag själv inte gillar att läsa dem. Och jag vill inte bli bättre på sexscener för jag trivs med att endast kunna skriva äckliga/pinsamma sexscener pga roligare (för mig, eventuellt inte för läsarna). Men visst hade det varit kul om en kunde skriva på ett sådant sätt att folk direkt uppfattade ens texter som Nobelprismaterial eller åtminstone lite mer finlitterära. 

Gudrun: På fråga 1 svarar jag – jag vill bli bättre på att skriva rätt på en gång, få fram en läsbar text utan sjutioelva omskrivningar. På fråga 2 svarar jag – jag vill öva upp mitt gehör. Imponeras alltid av författare som gestaltar mänskligt beteende så att jag både känner igen mig, och tänker nytt. Härom kvällen slukade jag t ex Anneli Furmarks (vi är inte släkt), serieroman Gå med mig till hörnet. Replikskiftena hos terapeuten och på tjejmiddagen var både komiska, ömsinta och träffsäkra.

Anna: Hjälp, allt egentligen, jag skulle vilja kunna skriva snabbare framför allt. Och naturligare. Jag skulle vilja kunna fler svenska ord; som typ ”blåbetsad” eller ”mamelucker” och sånt där. Jag skriver lite som jag snackar vilket ibland blir begränsande.

Att cykla i sina karaktärers hjulspår

Caroline Möllesand cykla mountainbike på Ekerum

Skrivandet har gjort mig gott på många sätt. En av de mest oväntade sakerna som mitt romanknåpande har fört med sig är att – jag har börjat cykla.

Det låter kanske inte så revolutionerande men jag är en före detta cykelvägrare som i vuxen ålder har undvikit att cykla. Jag har bara gjort det i yttersta nödfall och har tyckt att det är jobbigt, svettigt och obekvämt. Undanflykterna har varit många.

Som jag har berättat i tidigare inlägg så utspelar sig min feelgoodroman på Ekerum på Öland där det finns ett stort utbud av aktiviteter. Till exempel har de MTB-cyklar (= mountainbike), så att en gnutta cykling skulle finnas med i min bok var givet. Därmed blev det också nödvändigt att göra research.

Jag kunde googla mig fram till en hel del, läste några cykelbloggar och ställde frågor till kunnigt folk. Men så tänkte jag: Om jag nu ska utsätta mina karaktärer för att cykla över stock och sten så får jag väl för sjutton testa själv också!

Jovisst, förra sommaren släpade jag med mig min ständige assistent, maken, till Ekerum för att hyra varsin mountainbike. Vi gav oss iväg längs den lättaste av de tre cykelslingorna och trampade över fält och längs grusvägar in i det mysiga naturreservatet Rällaskogen och vidare ner till stigen längs med Kalmarsund.

Eftersom det här inte är en cykelblogg så tänker jag inte gå närmare in på själva cyklandet.

Det jag ville ta reda på för bokens skull var saker som:

1: Hur fungerar tekniken? Växlarna, bromsarna, osv.

2: Var går cykellederna och hur är underlaget? Grus, gräs, jord, rötter, stenar?

3: Hur ser naturen ut runt omkring?

4: Hur känns det, hur doftar det, vad hör man?

5: Vad kan hända längs vägen som passar in i storyn?

Mountainbike i Rällaskogen på Öland.

Förutom att jag fick massor av stoff till mina cykelkapitel så älskade jag naturen och upplevelsen. Jag blev så pass frälst att jag veckan därpå gick och köpte mig en ny cykel. Det blev inte en mountainbike utan en hybridcykel som passar för både asfalt och grusvägar.

Jag ägnar mig absolut inte åt avancerad cykling på något sätt, däremot får jag numera vardagsmotion på enkelt och roligt sätt. När jag har suttit och skrivit länge är det perfekt att ge sig ut på en cykeltur och rensa skallen.
Tänk att jag behövde skriva en bok för att inse tjusningen med att cykla!

Du som skriver, har skrivandet lett till någon otippad händelse eller ny hobby i ditt liv?

/Caroline

Nya skrivprojekt: Jag skriver en novell medan jag väntar

Caroline Möllesand skriver novell

Somliga författare håller sig strikt till sitt pågående manus och vill inte splittra sig genom att påbörja något nytt i pauserna. Andra passar på att skriva på nästa manus medan det första är hos redaktör eller förlag. Och flera verkar kunna ha hur många olika skrivprojekt som helst igång samtidigt.

Eftersom jag är nybörjare har jag inte vetat vilken kategori jag tillhör. Tidigare i år hade jag viljan att ta tag i något annat medan mitt manus lektörslästes, men det blev inte något av de planerna. Skrivhjärnan behövde tydligen paus just då.

Men nu, när feelgoodmanuset (eller Projekt A som vi kan kalla det) är redigerat och ligger hos några förlag på läsning – då tog skrivlusten överhand och jag började äntligen skriva på något helt annat.

Projekt B som jag har tagit tag i är en novell. Jag har nämligen tänkt skicka in ett bidrag till tidningen Skrivas novelltävling som är öppen för deras prenumeranter. Temat är ”hemma” och novellen ska bestå av max 10 000 tecken.

Jag skriver inte helt från scratch utan utgår från en befintlig text jag har. Den är resultatet av en skrivövning kan man säga. Och lämpligt nog kommer den passa in mycket bra på temat ”hemma” efter en del omskrivning och redigering.

Men … Ursprungligen var den där texten tänkt att bli en julnovell och inte alls ett tävlingsbidrag. Det lockar nämligen att skicka iväg den till förlag och se ifall den kan vara något att ge ut digitalt inför jul redan i år. Förra året var det populärare än någonsin med noveller och romaner med jultema hos streamingtjänsterna. I så fall får jag lägga på ett kol, för även då måste den justeras och finslipas.

Vi får väl se – kanske använder jag mig av stommen och vidareutvecklar den till två olika versioner. Sedan får testläsare avgöra vilken som är värd att satsa på. Japp, det låter som en plan.

Samtidigt som jag är mitt uppe i dessa novellbestyr har jag ytterligare en tydlig plan, Projekt C. Det är något som har funnits i mitt huvud ganska länge men det är inget jag har gått ut med offentligt än. Det är en faktabetonad reportage- eller intervjubok som jag verkligen längtar efter att påbörja. Det formatet ligger närmare min yrkeserfarenhet och känns på något vis ganska självklar. Jag har skissat upp stommen, har förslag på medverkande personer och kommer att ta kontakt med några ganska snart för intervjuer.

Det är ingen tvekan om att det finns en målgrupp för en bok kring det här specifika ämnet. Jag själv hade i alla fall varit mycket intresserad – och som för de flesta som skriver är det väl den känslan som driver oss framåt: Att skriva något jag själv skulle vilja läsa.

Sedan finns förstås Projekt D i bakhuvudet. Det är del 2 i Feelgoodserien på Öland. Där har jag redan ett synopsis som jag har fått feedback på av välrenommerad lektör och författare. Fler idéer för den berättelsen poppar ständigt upp, men jag tänker inte påbörja råmanuset för den förrän det finns en slutgiltig plan för del 1.
Någon måtta får det ändå vara.

Lördagsenkäten: Vart åker du på skrivresa och varför?

Grattis! Du får en veckas betald skrivresa. Vart åker du och varför?

Ann: Nu har jag aldrig varit på en riktig skrivresa, men jag gissar att en viktig komponent är mycket skrivtid. Således borde man egentligen isolera sig i en stuga på landet, något jag planerar att göra första veckan i augusti. Med mig tar jag då min kompis Kajsa som var min försteläsare med bok nummer ett. Vi tänkte upprepa succén. I oktober åker jag två veckor till Berlin, min favoritstad i världen. Där finns det visserligen så mycket att göra att man förmodligen lätt blir distraherad om målet är att skriva så mycket som möjligt. Men jag tänker att det också är viktigt med inspiration, vilket jag alltid brukar få i Berlin.


Mattias: Jag tänker alltid på en favoritserie av Eva Lindström när jag tänker på att åka iväg och få tid till att tänka och skriva. En kvinna som berättar för sin väninna att hon ska åka till en ”ödslig ö” och vara där alldeles själv med sina tankar. Sista bilden visar en liten stuga på en ö med en enorm tankebubbla över: ”Jaha idag är det måndag, då är det tisdag imorgon, undrar vad det blir för väder i eftermiddag, håhåjaja, nu har jag varit här i två dagar, vad ska jag äta till middag idag? Oj, en myra!…” osv. Väldigt roligt!

Men jag tänker ändå ibland på att åka iväg en vecka för att enbart ägna mig åt skrivandet. Det hade varit spännande att testa trots allt. Och om jag skulle åka iväg, skulle jag nog åka till typ Bovallstrand eller någon annan liten ort i Bohuslän, där det är kargt och blåsigt om hösten. Det får inte vara för prunkande och vackert och där bör helst vara folktomt, men det får gärna finnas en liten butik. Jag skulle plocka med mig skrivbok, penna, datorn, regnjacka, ett par rejäla kängor samt en insektsbok (eftersom man aldrig vet vad man kan hitta för roliga kryp i de vindpinade buskarna). Jag skulle också packat ner en essäsamling (kanske av Peter Englund) ett halvt kilo kaffe samt korv av olika slag vilket är enkelt att laga och inte tar onödig skrivtid ifrån mig. Någon gång måste jag testa det här!


Caroline: Åh, så trevligt. Älskar kombinationen skriva och resa. Jag var ju nyligen i Stockholm på skrivresa, dock med lite för många trevliga distraktioner. Och precis före pandemin var jag på skrivhelg med en kompis, också underbart roligt men för kort skrivtid. Drömmen vore att vara ensam en hel vecka någonstans i södra Europa. Kan inte riktigt bestämma mig för Spanien eller Portugal. Eller kanske Frankrike? Nej, jag väljer Italien – bravissimo!

Jag väntar gärna till hösten när värmen är lite mer hanterbar där nere. Kan tänka mig att hyra ett hus eller en lägenhet med skuggig terrass eller balkong. Utsikt över en blommande bougainvillea och turkosblått hav blir också bra. På gångavstånd vill jag ha någon bar och ett par mysiga kvarterskrogar. Där frossar jag i mozzarella caprese, pizza och pasta samtidigt som jag lyssnar på världens vackraste språk som talas omkring mig. Men bara korta stunder! Jag är ju där för att skriva och skulle göra upp ett strikt schema över mina skrivintervaller. Även om manus nummer två, som jag skriver på i höst, också kommer utspela sig på Öland är det inte omöjligt att jag blir så inspirerad att det skrivs in en Italienresa i handlingen.


Gudrun: Min dröm är att Systerkonspirationen visar sig ingå i ett internationellt nätverk för kvinnoledda förlag, och att Tramp Press därför erbjuder mig plats på ett mysigt bed and breakfast i en liten irländsk kuststad. Jag tar mig dit med tåg och båt och hinner borra mig en bit in i manus nummer två under färden.

När jag kommer fram välkomnas jag av Emilie Pines som skrivit den fina essäsamlingen Notes to self. Vi kommer överens om att ses varje morgon och käka lång frukost och bolla tankar och idéer. I övrigt ägnar vi dagarna åt skrivande, löpning, friska atlantbad, snacks och tupplurar, var och en efter sina egna behov. På kvällarna ses vi på puben, käkar middag, dricker bärs, frotterar oss med lokalbefolkningen och, eftersom vi är på Irland, brister ut i sång.

Anna: Jag ska ju på skrivresa till Sörmland i sommar. Är väl inte min drömdestination precis, men får man stipendium så får man! Annars drömmer jag om Sri Lanka.