Vad har ni för erfarenheter av (betalda) lektörer?
Sabina: Jag har bara bra erfarenheter. Jag har dock inte haft så många, men de jag har haft har lyft mina manus. Jag har också valt dem noga i förväg innan jag bestämt mig för just denne lektör.
Sara: Jag har bara använt mig av en lektör en gång, och det var en väldig bra erfarenhet som gav mig nya ögon på Vargdräparen, som senare också gjorde omskrivningen tillräckligt bra för ett förlagsavtal. För att få en bra erfarenhet tror jag att det är viktigt att hitta en lektör som passar en själv och det problem man vill ha hjälp med.
Emeli: Jag anlitade en lektör då råmanus var klart till min första text, hon skrev ett långt utförligt utlåtande som jag tyvärr inte riktigt hade kapaciteten och kunskapen att ta till mig. Jag absorberade allt “beröm” men resten blev för abstrakt för att jag verkligen skulle kunna använda det praktiskt. När jag ser på manuset nu så har det gått i riktningen hon pekade ut men vad jag hade behövt i det stadiet var nog en manusutvecklare som givit handfasta råd om hur jag skulle gå vidare.
Emma: Jag har också bara bra erfarenheter, så bra att jag blev lektör själv! Sista svängen med Outsäglig sorg och saknad anlitade jag både en lektör som aldrig hade sett mitt manus tidigare och tog hjälp av en vän (och numera kollega) som hade läst det flera gånger innan, och det går inte att överskatta hur mycket det hjälpte. Jag instämmer med Sara om att man måste välja noga och gärna ha lite koll på vad man behöver hjälp med för att kunna hitta rätt i djungeln av lektörer.
Isabelle och Ralph: Vi anlitade lektören Annica Wennström. Det gav verkligen ett lyft åt texten och speciellt dramaturgin blev bättre efter att hon läst. Hennes kommentarer fick oss att utveckla karaktärerna och slutet blev bättre.
Min salig katt Liebling som alltid ”hjälpte” mig i min författargärning
För lite sedan dök det upp ett minne på Facebook. “Den här dagen för 5 år sedan”. Det var ett foto jag var taggad i (shock! horror!), en väns vän hade tagit det när han och jag läste texter på Folkets hörna, en scen för manus under arbete, som jag ska berätta mer om i ett annat inlägg.
Jag läste några sidor ur projektet jag redan hade jobbat på i ett år, en del av en då rätt ny grej där en av huvudpersonerna även fick vara perspektivkaraktär, sjuåriga Lo. Jag hade lyft idén på en skrivkurs och blivit påhejad där, börjat tåta med det och tyckt det funkade, och när jag testade det inför publik fick jag bra återkoppling. De flesta verkade gilla det, men någon uttryckte tvivel inför att alls ha med ett barnperspektiv i en vuxenroman och några andra påpekade hur viktigt det var att få helt rätt på rösten, hur den behövde vara fullkomligt trovärdig.
Jag gillade henne så mycket att jag fortsatte.
Och fortsatte och fortsatte.
Till slut var karaktären Lo och hennes båge genom berättelsen nog den mest utvecklade av de tre som utgör Outsäglig sorg och saknad.
Men i boken som snart ska gå till tryck är hon inte längre en perspektivkaraktär.
I den sista redigeringen jag gjorde innan jag skickade till förlag i fjol tog jag bort delarna skrivna ur hennes perspektiv. Allihop. Vissa scener skrev jag om och “gav” till någon annan karaktär, men många försvann. Flera kapitel fick skrivas till för att berättelsen skulle bli komplett utan henne, samtidigt som vissa mindre trådar gick liksom upp i rök.
Jag gjorde det dels på inrådan av S, min vän och lektör (och personen som redan från början var tveksam till att låta ett barn komma till tals i en bok för vuxna, btw), dels för att ett av förlagen som gav mig en väldigt fin refusering tyckte att barnperspektivet fick manuset att spreta för mycket.
Vad hade jag att förlora?
Förutom tid, då.
Och känslan av att veta vad jag sysslade med.
Men så här är det att skapa. Jag tror det stämmer in på de flesta kreativa processer, man liksom testar olika saker, prövar sig fram, och ibland fastnar man. Både som i att man inte kan ta sig vidare och som i att man blint håller tag i något man kanske borde släppa.
Jag tror det var i gruppen Författare på Facebook som någon etablerad författare påpekade att oerfarna skribenter ofta inte tar i tillräckligt vid redigering, man liksom fegar ur när man stryker och ändrar, man kanske inte fattar att texten tål rätt mycket omformulering och ommöblering och så vidare.
Det stämmer, men det finns en psykologisk dimension som spökar också. Det behöver inte ens vara medvetet, utan man kanske helt enkelt inte kan se några andra möjligheter för saker i sitt manus eftersom man har lagt så mycket tid och energi på en viss sak, en viss väg. Det kostar ju på att erkänna att man tog fel.
Fast det är så klart värt att göra just det. Om man kan inrymma att nä, det där blev fan inte bra, öppnar allt upp sig.
Det är ju självklart, egentligen. Men vissa självklarheter behöver man påminna sig om, gång efter annan.
När jag pluggade performancekonst sa en lärare “you arrive at things”, man kommer fram till saker, “kommer fram” i avseendet “anlända”, som om man ständigt reser och når olika mål.
Det var i samband med ett grupparbete jag hörde det första gången. Vi var väl fem personer, och vi skulle hitta på ett performancestycke på ett tema jag inte längre minns, men vi satt mest och drack kaffe. Snackade, gjorde lite anteckningar, rökte en massa cigg. Vi hade hur många idéer som helst, och vissa av dem var säkert bra, men vi gjorde liksom inget av dem. Vi pratade om dem, dunkade varandra i ryggen för helvete, vad smart!, men sedan blev det inte mer. Deadline för framträdandet närmade sig med stormsteg, och vi började bli nervösa. Vår lärare kom för att se hur det gick för oss, och det kändes pinsamt eftersom det inte riktigt gick … alls. Men hon satte sig med oss, lyssnade på en del av våra ändlösa uppslag, gav feedback på de hon uppfattade som mest bärande, och när hon gick uppmanade hon oss att “get on the floor”, upp och hoppa och testa saker. Motvilligt gjorde vi det. Det blev bara pannkaka. Men nästa gång vi träffades började vi inte med att fika och fika och fika utan vi testade saker. Gången efter det, samma sak. När vår lärare kom för att ta en till titt ett par dagar innan det var showtime hade vi faktiskt ett helt stycke att visa upp. Hon gillade det, och en person i gruppen sa urskuldande:
“Tänk att det tog oss så lång tid att nå hit.”
“Tja. Man kommer fram till saker”, sa läraren.
Det är bland det klokaste jag har hört. Fortfarande, fast det där var för snart 25 år sedan. Det är ett bra råd för att tackla livet i stort, tycker jag, men kanske särskilt för att tackla konsten, kreativiteten, skapandeprocessen.
Jag är rätt säker på att en anledning till att mitt manus blev antaget är att jag tog bort den där högt älskade darlingen i form av perspektivkaraktär. Det blev en rakare och mer engagerande berättelse av det. Och Lo finns ju kvar! Hon är fortfarande en enorm del av berättelsen, och nu när jag har korrläst den satta inlagan ett par gånger slås jag av hur bra hon är, hur levande och hel.
Det är ju något jag har “arrived at”, något jag kom fram till, och det kanske krävde den där stora omvägen, vad vet jag? Lite av poängen med det där tankesättet är att man kommer fram, fast målen i fråga är inte definierade från början. Att skapa är att göra Någonting av Ingenting, och det måste få innebära att man inte bara tar sig från A till B utan går på upptäcktsfärd också.
Förra veckans enkät visade att de flesta av årets debutantbloggare har gått skrivkurser, på ett eller annat sätt, och vissa av oss flera stycken. Vi är inte det minsta ovanliga på det sättet. En snabb titt på kurser.se visar att det går att söka till 140 olika kurser i ämnet i Sverige, allt från korta workshops på ett par timmar till utbildningar som sträcker sig över en hel termin. De har alla möjliga sorters inriktningar – helande skrivande, skriva för barn, skriva feelgood, humor, fackbok – och vänder sig till både nybörjare och erfarna skribenter. Om man är ute efter studier över längre tid kommer det finnas 38 kurser att söka på universitet och högskolor till hösten 2023.
Fast vad är poängen med dem? Nuförtiden finns det ju hur många bra skrivböcker som helst, för att inte tala om alla poddar man kan lyssna på för att förkovra sig. Kan man verkligen lära sig skriva noveller och romaner och annan skönlitteratur på kurs?
Jag brukade inte tro det. Min lösryckta, ogrundade och benhårt hållna åsikt var att man antingen kunde skriva eller inte, att det var medfött och gudabenådat, bla bla bla. Det var en talang, en gåva!
Jag tror tack och lov inte det mer. Som så mycket annat är att skriva ett hantverk, och det kan man självfallet lära sig. Och det mesta som människor är bra på är de bra på för att de har övat, helt enkelt. Folk kan absolut ha en fallenhet för något, som matte eller skridskoåkning eller att spela ett visst instrument, men det som gör någon riktigt skicklig är inte begåvningen utan träningen, tråcklandet, erfarenheten.
Allt sådant hjälper ju kurser till med. Man får övningar och deadlines att förhålla sig till, man tvingas skriva. De kan dessutom ge en verktyg att använda för att vässa sina texter, och något annat viktigt och värdefullt de erbjuder är kontakt med andra, ett sammanhang. Alla som skriver vet hur ensamt det är, och jag misstänker att det är rätt få som har likasinnade runt sig rent naturligt. Om alla sitter och trycker på sin kammare, hur ska man då träffas?
Samtidigt förstår jag att skrivkurser inte är för alla. Vissa skulle nog inte få så mycket ut av det formatet, och det är så klart svårt att veta vilken kurs som funkar innan man provar. Man vet ju inte hur man kommer överens med läraren och inte heller med de andra deltagarna. Vad har de förkunskaper, attityder, ambitionsnivåer, liksom, vad är de för ena? När jag pluggade creative writing på engelska på Malmö högskola (som det hette då, det här var runt mitten av 2000-talet) var det till exempel övervägande jag-har-precis-tagit-studenten-och-vet-inte-riktigt-vad-jag-gör-ålder på grundkursen, och när jag över tio år senare läste på Folkuniversitetet i samma stad var spannet 30-75 bast.
Som jag svarade i enkäten har skrivkurser varit givande för mig, och det har gällt oavsett gruppernas sammansättning, allt har liksom funkat för mig. Jag kan även ha haft tur med lärarna, eller så är jag bara mottaglig för undervisning, för jag har snappat upp jättemycket på varenda utbildning. Och som jag nämnde i mitt svar har jag lärt mig en massa om mina egna texter genom att läsa och fundera på och säga saker om andras, men det största av allt är nog egentligen att ha blivit läst.
För det är isolerande att sitta på kammaren och dagdrömma med penna eller tangentbord, att hitta bilderna, att väga orden. Det tar en himla tid också, så man hinner både älska och hata det man skapar, älska och hata sin förmåga (kanske till och med sig själv, om man är riktigt dramatisk.) Jag har aldrig träffat någon skrivande människa som inte pendlar mellan att tycka det de åstadkommer är fantastiskt och rena rama skiten. Jag har heller aldrig träffat någon skrivande människa som inte vill nå ut med sina texter. Man vill ju bli läst! Det är fan hisnande när det händer. Jag satt till exempel och skakade när jag fick respons på den första längre delen av Outsäglig sorg och saknad som min dåvarande skrivkursgrupp och lärare hade fått läsa. Det var så stort! Ändå gällde det bara en nyckelscen, tre-fyra sidor max.
Det finns många anledningar till att det blir en bok av just det där manuset. Jag har för det första jobbat hårt med det, och för det andra är det en bra story. Jag har dessutom kostat på det lektörsläsningar, och så har jag så klart haft lite tur. Men att fröet till det började gro i den goda jorden på en skrivkurs har också mycket med det att göra. Att få uppmuntran och engagemang så tidigt i processen funkade verkligen för mig; det gav både manuset och mig en skjuts och en stark känsla av att det där kanske kunde bli något någon gång.
Jag är fortfarande nio år och författare, som jag skrev i mitt första inlägg på bloggen. Men jag är också nittio år och författare, för så mycket har jag åldrats (eller mognat) under det här året. I dagarna fick jag tillbaka barnboksmanuset av redaktören på Idus förlag och då sjunker det på riktigt in. Jag har förmånen att skriva en bok för nioåringar, som precis som jag slukade böcker i den åldern. Det är en ynnest och jag ska göra mitt allra bästa för att nå fram med budskapet. På jullovet ska jag och min mycket goda vän och medförfattare Sofia Brattstig sätta oss ned och gå igenom manuset, mening för mening. Det blir precis som när vi var nio och hittade på fantasilekar. Vi umgicks varenda dag, och kunde vi inte träffas pratade vi i telefon så ofta och så länge att hennes föräldrar var tvungna att skaffa dubbla telefonlinjer.
Jag har under det här året kommit till olika insikter om hur jag fungerar som författare: Jag skriver för att jag gillar det så mycket att jag inte kan låta bli. Mitt mål är inte att kunna leva på böckerna. Responsen från läsare betyder allt. Skrivarkompisar är guldkanten på författartillvaron.
Kom ihåg att allt börjar med fantasin! Först föreställer man sig att man kan skriva en bok. Sen gör man det. Själva utförandet kan man göra på många olika sätt. Jag har hittat ett sätt som funkar för mig. Jag vet att om jag frigör lite tid och ser till att övriga livet är i någorlunda balans så finns berättelserna där. Om jag sedan sätter lite tidspress på mig själv får jag också den där sista energin som gör att manuset blir färdigt. Förlagskontrakt ser jag som ett kvitto på att jag har kommit i mål.
Jag är generellt mycket dålig på att säga hej då. När det är dags att lämna är jag redan långt bort i tankarna. Det tar emot att ta avsked här också. Inte för att jag vill dröja mig kvar för en säsong två, för jag identifierar mig inte längre som debutant, men för att bloggen inte på något sätt kommer att lägga ned. Tvärt om, jag är helt säker på att de nya författarna kommer gå in med all sin energi på att hålla bloggen levande, relevant och intressant under nästa år. Ända tills det är dags för ett nytt debutantgäng att göra samma resa.
Vi ses!
Emma Lind Webb: emmalind.se Instagram: emma_lind_forfattare Facebook: Emma Lind Författare
… men jag gör såhär ändå. För att det är kul. För att jag inte planerar att bygga en författarkarriär, jag tänker bara skriva för att det är roligt och för att det finns läsare som gillar det jag skriver. Just nu har jag fyra manus i luften. Jag jonglerar dem inte skickligt, men jag håller alla fyra manus flytande och jag gör det på olika sätt.
Manus nummer ett: Uppföljaren till min feelgoodroman En man till Amanda ligger längst ned på prioriteringslistan just nu. Jag ska hitta ett förlag till den på något sätt, eller ge ut den själv. Planen är att läsa igenom hela manuset, redigera om det behövs och sedan skicka det till nya förlag. Kanske vill någon ge ut den som ljud? Jag inväntar lite mer julstämning och sedan ska jag ge det manuset min fulla uppmärksamhet.
Manus nummer två: Det manus som nyligen antogs av Idus förlag är just nu i händerna på redaktören. Väntar med spänning på förbättringsförslag. Tänk att jag skriver för målgruppen 9-12 år. Jag nyper mig själv i armen, tänker att det är spretigt att vara feelgoodförfattare och barnboksförfattare. Men vem bryr sig?
Manus nummer tre: Tillsammans med en tonåring (ingen random, utan just den här personen tillhör familjen men föredrar att vara typ anonym) har jag skapat en värld som utspelar sig 200 år in i framtiden. Mind-blowing! Jag – en science-fiction-författare? Ja, varför inte? Manuset längtar efter ett slut och vi turas om att peppa varandra att skriva klart. Det är helt klart en utmaning att skriva något som har så lösa ramar och samtidigt är det helt sanslöst roligt, så jag lägger även den genren till min portfölj.
Science fiction – ett sätt att se på sig själv och samhället utifrån.
Manus nummer fyra: Ett helt nytt projekt håller på att växa fram. Kanske det viktigaste jag skriver på just nu, om jag måste rangordna. Eller så bara det känns så eftersom jag inte har kommit så långt på det än. Det finns fortfarande möjlighet att jag skriver på ett mästerverk. Jag tänkte mig fem böcker först. Första boken för 70-talet och så vidare fram till 2010-talet. Men det blev för stort och för svårt. Så jag drog ner det till femtio år i samma bok. Hanterbart. Och otroligt spännande att följa sina karaktärer från 20-års ålder till över 70. Jag får draghjälp från en manusgrupp där vi byter kapitel med varandra varje vecka. Både roligt och läskigt, jag brukar inte dela med mig i så här tidigt skede. Risken är att man får feedback som gör att man tappar sugen. Men jag har tur! Mina manuskompisar förstår vad det är jag vill ha sagt och uppmuntrar mig att skriva vidare.
Mina manus spretar. Jag borde kanske hålla mig till min genre och fortsätta skriva feelgood och bygga upp ett författarskap kring det. Men jag vill inte. För jag gör som jag vill, och det borde du också göra. Det ska vara roligt, lustfyllt, utvecklande och utmanande att skriva. I alla fall om man som jag mest skriver för att det är kul. Har du andra ambitioner med ditt skrivande ska du inte lyssna på mig utan på dem som har kommit längre i sin författarkarriär. Jag är inte säker på att jag kommer någonstans, kanske går jag bara runt i cirklar. Men jag kommer ha riktigt roligt medan jag gör det.
Klockan är snart midnatt och jag har inte skrivit något blogginlägg den här veckan. Jag har inte haft styr på mina känslor, inte vetat vad jag har velat förmedla. Pendlat mellan all-time high och deepest low. Har 24 kapitel att redigera i bok nummer två. Ett kapitel tar mig ungefär en timme. Vill sitta ett dygn non-stop så är det klart att skicka till förlag sen. Men jobbet kan jag inte bara strunta i. Inte familjen heller. Istället väger jag allt på den gyllene skrivarvågen. En middag tar ungefär en timme. Jag hade hunnit till kapitel fem istället för fyra om ni inte hade varit hungriga … En timme städning? Tvätten? Fika? Allt känns som förlorad redigeringstid. Och då kommer de märkliga känslorna fram. Är det verkligen värt att lägga så mycket tid på sin hobby? Varför anstränga sig så mycket för att lägga ytterligare en bok till den bokflod som publiceras varje år? Den kanske inte ens blir publicerad. Är det då bortkastad tid? Och om den väl publiceras stjäl den ju tid från någon annan som läser boken istället för att tvätta, laga mat och annat nödvändigt.
Författarens dilemma. Komma framåt i manuset eller rent kök?
Men så redigerar jag ett kapitel till och känner av den gyllene kreativitetsvågen som sveper manuset framåt. När man är på topp och orden skriver sig själva, då känns det plötsligt både nödvändigt och meningsfullt att skriva. Och även om inte just den här boken förändrar någons liv kanske det är meningen att jag ska jobba mig uppåt, skriva några böcker till som övning innan jag kommer till en bok som verkligen spelar roll för någon.
Jag tänker på Bodil Jönssons bok Leva livet hela livet. Jag hade förmånen att lyssna på hennes föredrag för drygt fyra år sedan och efter det läste jag hennes bok. Det som ständigt upptog mina tankar då var om jag hade blivit för gammal för ett sista barn, eller om det kanske, möjligen skulle kunna vara okej att försöka igen. Bodils ord att man ska leva livet hela livet och inte låta sig begränsas av känslan att inte ha tid kvar ledde så småningom till sladdisen som nu 3 år gammal. En bok kan mycket väl förändra livet för någon. Och det behöver inte vara för sent, trots att det är så det känns.
Det finns några saker jag önskar att jag hade tänkt på när jag skrev första boken. Tips i slutet av inlägget!
För ett år sedan satt jag vid samma dator och tänkte deadline vid jul (och vid mars tänkte jag att maj var realistiskt). Nu räknar jag återigen veckorna till jul och konstaterar att den här gången har jag en chans att lyckas (vilket jag på allvar trodde då också). Jag inser i samma veva som jag räknar veckor att det inte är lång tid kvar på debutantbloggsåret och känner ännu mer tydligt hur piskan viner kring ryggen. För jag vill så gärna ha ett bokkontrakt på del två innan bloggåret är slut. Jag vill fira i champagne med er.
För tillfället har jag 50 000 väl valda ord i manuset. Jag vill ha ungefär 20 000 till. Det finns så många ordkombinationer som skulle kunna passa in. Jag har början, mitt och slut på berättelsen. Tänk att ge orden till en AI-robot och få ett färdigt förslag i handen. Nej, håller med, det låter inte så lockande.
Nackdelen med att skriva del 2 i en serie är ju att man måste komma ihåg vad som hände i del 1 och det är det en utmaning. Det betyder att jag måste parallell-läsa första boken för att inte skriva felaktigheter i del 2. Jag för anteckningar i marginalen och skriver små lappar för minnet. Fördelen med det här manuset är att jag har varit klok nog att ha ett annat tema än det blommiga tema jag valde till första boken (jag har redan skrivit om alla blommor jag kan). Nu är det dags att frossa i julen. Och kanske är det där skon klämmer. Det har varit stört omöjligt att tänka på pudersnö och varm choklad under den här fina sommaren (inte för att jag klagar). Nu är det lättare att likt en zombie dra för gardinerna och snart nog kommer kylan krypande upp från golvet. Jag vill att min uppföljare till En man till Amanda ska kännas som en varm och förlåtande filt som man kan svepa in sig i.
Ser fram emot hösten för att komma i rätt sinnesstämning.
Nästa gång jag skriver en bokserie ska jag underlätta för mig själv och: 1) Tänka ut intrigerna för alla delar innan första boken är klar för att kunna ha med snygga planteringar tidigt (och för att undvika upprepningar). 2) Skriva tydliga personkort för alla karaktärer i boken (även mindre bikaraktärer som kan komma att få större utrymme i uppföljaren) och samla alla tankar i samma mapp på datorn. Obs, detta gäller även om man inte tänker sig en serie – för det kan hända att det blir fler böcker än man planerat från början. 3) Skriva synopsis på alla delar och skicka till förlag tidigt. För tänk vilken lycka med två- eller till och med trebokskontrakt på samma gång. Jag har hört att det kan hända!
Jag är långt borta. Fortfarande i Sverige, men många mil hemifrån och jag samlar. På intryck, på erfarenheter, på storys. Någon gång skulle jag kunna skriva en roman om tennis. Jag vet hur det är att gå in på planen med darrande knän. Jag vet hur små marginalerna är, hur det känns att döma fel och få skäll av tennisföräldrar, tränare och motståndare. Just nu är det tennisvecka i Båstad. Jag intresseras inte av matchresultaten men jag vet vilka stora namn som spelar idag. Jag flanerar förbi Centre Court och ser unga, aspirerande tennislöften med stora ögon och tunga väskor. Jag undrar vilket bagage de bär på. Jag ser också den halvstirrige mannen med kortbyxor som stannar och pratar osammanhängande med alla som går förbi och råkar titta på honom längre än två sekunder.
En limousin stannar till utanför Pepes Bodega och ut glider killar och tjejer med samma märkesnamn på kläderna som bilen har. Det finns en story här också. Och när vi kommer upp till torget stannar jag till och fotograferar toaletten som är avspärrad. Mitt promenadsällskap skakar på huvudet åt att jag fotograferar triviala saker, men man vet aldrig i vilken kommande bok just den detaljen kan komma att dyka upp. Och om jag har det på bild är det större chans att jag minns det.
Borde fotat horisontellt, men nu gjorde jag inte det …Avspärrad toalett – kan väcka fantasin till liv.
I omgivningarna finns dramatisk natur med klippor, branta sluttningar och grottor. Det finns också milslånga stränder med aktiv swingersklubb i närheten. Jag hör från lokala vänner att försöker hitta nya medlemmar på okonventionella sätt. Även här finns en story.
Det finns gott om ingredienser här, det gäller bara att leta fram några karaktärer som binder allt samman och håller ihop intrigen. Men just nu stannar det vid lösa tankar, bilder, intryck. Passiv research kan det kallas. Intrigen finns här någonstans, får se om jag får fatt i den till ett kommande projekt.
Jag har precis börjat på ett nytt litet bokfrö. Det är så skört såhär i början och jag är rädd att den lilla, knappt förnimbara idén, ska blåsa bort om jag försöker sätta ord på den. Jag har en känsla, ett tema och två suddiga figurer vars öden verkar sammanflätade på något sätt. Jag håller som bäst på att sätta ned mina figurer i ett landskap som på samma gång är tryggt och välbekant för mig som det är helt nytt och spännande.
Mars är tydligen min startmånad, jag kan se ett mönster bland alla mina romanstartsförsök. Jag petar ned solrosfrön i jorden samtidigt som jag grunnar på min idé. Jag har köpt anteckningsbok och matchande pennor. Blomfrön och bokfrön verkar ha en viktig sak gemensamt: De behöver skit för att växa.
Jag häller gödningsmedel över jorden och jag förbereder mig för att ösa en massa floskler, klichéer och taffliga meningar över min lilla idé. För jag vet att det är så det funkar, åtminstone för mig. Det är som om själva mängden text är avgörande för att det överhuvudtaget ska bli något bra. Det är först när jag har en stor massa text som jag kan se vad som var tänkt att bli.
Tänk om man hade kunnat skriva rätt från början. Börja på ord nummer ett och sätta punkt åttiotusen ord senare – och då vara helt klar. Hur många ord har det inte krävts för att skrapa ihop en bok på åttiotusen ord? Det dubbla? Tredubbla?
Samtidigt är det väl en del av charmen. Att leta ogräs, hitta nya knoppar, gräva runt i det okända och sedan ta ett steg tillbaka när allt är klart och förundras över skörden. Av erfarenhet vet jag att det är lätt att ha mycket energi i början och tappa fokus under vägens gång. Ogräset kan bli alltför dominerande. Så den här gången sätter jag upp en plan:
Sätt arbetstitel på boken
Namnge karaktärerna och skriv ned deras längtan, lögner, negativa och positiva erfarenheter
Bestäm miljön
Skriv synopsis
Håll dig till synopsis
Håll dig till synopsis
Avvik eventuellt lite från synopsis
Hoppa över delar som är svåra
Håll ut
Skriv slutet
Skriv de delarna som är svåra
Förstärk det som är bra i texten och minimera det som är mindre bra
Platsen är viktig i feelgood. Jag älskar att flytta in i fallfärdiga herrgårdar, små personliga butiker och antikvariat, fyrtorn, ogästvänliga öar, skotska herrgårdar och andra ställen med massor av charm. Min bok knör sig in i bokhyllan under subgenren västkustromantik och utspelar sig på en liten gård i kustsamhället Ulebergshamn.
Man kan välja att skriva om något man känner till väl, ett ställe man har anknytning till, vet hur det ser ut och känner till utan och innan. Eller så kan man, som jag, välja en ort på kartan för att det ligger på bra avstånd från andra ställen, och för att det klingar vackert. För att det triggar fantasin.
Jag har placerat tre herrar i varsin sjöbod och en gård på andra sidan viken, där det finns gott om natur. Och sedan har jag hittat på allt eftersom. Det klassiska i en feelgood är att man ställer storstad mot småstad och låter huvudpersonen förvirrat röra sig däremellan. Det lilla, gemytliga, mysiga, äkta och pittoreska vinner över det storskaliga och opersonliga. I min drömvärld är Ulebergshamn det bästa som västkusten har att erbjuda. Men hur står det sig i verkligheten?
Jag är ju tvungen att se! Drar med mig familjen i vår alldeles för stora bil (gatorna på västkusten är smala), parkerar på Rosengatan (allvarligt, hur gulligt namn?!) och blickar ut över den lilla orten. Där är ju hamnen! Och vilken tur att de har en kran (för jag sjösätter ju en båt här i kapitel sexton!) Sjöbodarna ligger helt perfekt, vända mot horisonten. Främmande människor hälsar leende på oss, precis sådär som de gör på små, mycket gulliga ställen. Tonåringarna knatar iväg alldeles för fort medan den lilla drar benen efter sig och plockar maskrosor vid vägkanten.
Och då ser jag det! Precis här, i skydd bakom berget, finns en liten spricka i verkligheten. Det är bara jag (och Harry Potter möjligen) som ser det. Jag går in. De andra blir kvar utanför. Och där är gården. Med lada, traktor, fruktträd och en trädgård som går att odla. Vilken tur, det funkar. Jag kan fortsätta skriva, och drömma om vartannat. Och hoppas att alla som har anknytning till Ulebergshamn har förståelse för att jag har karvat lite i verkligheten.
Precis här finns det en spricka i verkligheten. Vilken tur att jag upptäckte den!
Antagningsbeskedet golvade mig. Semestern hade precis börjat och vi stod mitt uppe i ett bygge (alla som har byggt om, byggt nytt eller byggt till vet precis hur kaosartat det stundtals kan vara). När mailet kom sjönk jag inte ned på golvet i den segergest jag alltid hade tänkt mig utan det golvade mig på ett helt annat sätt. Jag blev misstänksam och tog genast på mig min litterära skyddsväst för att gömma mig mot eventuella missförstånd eller försök att lura mitt sköra författarhjärta.
Menade de allvar? Var det verkligen fråga om traditionell utgivning? Har förlaget stabil ekonomi? Varför ringde de inte? Varför skrev de att mitt manus var ”fantastiskt?” Bara det låter ju skumt!
Knappt två månader efter jag skickade manuset till tre förlag svarade mitt förlag att de ville ge ut boken och jag vågade inte tro på det. Men varför hade jag skickat iväg manuset om jag inte trodde på ett positivt besked? Jo – för jag hade hoppats på några uppmuntrande ord, en positiv refus som visade att jag var på rätt väg när jag gav mig in i en för mig helt ny genre. Och det var därför jag skickade manuset till en lektör efter jag skickade det till förlag (helt fel ordning, jag vet). I samma veva som antagningsbeskedet kom utlåtandet från lektören. Visst var det lovande, manuset. Men ”fantastiskt” var inte ett ord lektören använde. Jag tackade genast ja till erbjudandet om utgivning (förstås!) men bad att få lämna in en ny version.
Absolut, inget problem! Men när vill ni ha det? Jag måste ha en deadline! Ta god tid på dig, det räcker om vi får det om två veckor.
”God tid” och ”två veckor” är knappast synonymer i den här branschen så ni förstår säkert hur dessa två semesterveckor spenderades (förlåt familjen). Skyddsvästen kastade jag av mig och har sedan dess totalt blottat mitt sårbara hjärta. Så fort jag får ett releasedatum klär jag på mig den igen.
Det tog mig bara en filosofie magisterexamen i etnologi, tre år som copywriter, en journalistexamen, fyra föräldraledigheter, sju års slit på lokaltidning, sex år som kommunikatör och kilometervis textmassa för att till slut lyckas skriva ett utgivningsbart manus. Och vilket manus det måste vara – eller hur! För att passera nålsögat och tillhöra de få procenten, eller till och med promillen som antas. Visst!? Varför blossade då mina kinder när jag månader senare redigerade manuset utifrån redaktörens önskemål? Jo, jag trodde att jag hade skrivit en felfri, västkustromantisk feelgoodroman men det visade sig vara ett hyfsat charmigt råmanusförsök. Lite som förra årets kolor:
Inte felfria – men delikata ändå.
Jag har visst självförtroende när det kommer till textproduktion, men i köket är jag novis. I år var det jag som stod för jullunchen och som jag funderade. I dagar som blev till veckor planerade jag menyn utan att egentligen komma på något som var tillräckligt enkelt att laga. Kräver något fler än fem ingredienser vågar jag mig inte på det. Resultatet blev snäppet bättre än kolorna på bilden men sällskapet åt till min förvåning med god aptit. För det var lagat med hjärtat och serverat med kärlek. Inte felfritt, men gott nog ändå.
Jag tror att det enda man på riktigt behöver för att skriva bra är självförtroende. Nästa år kanske jag lyckas i köket, jag har i alla fall bättre förutsättningar med en lyckad jullunch i ryggen. Nästa manus jag skriver kommer förmodligen vara bättre än mitt första. Jag har 51 fredagsinlägg kvar att skriva, jag hoppas jag växer med uppgiften. Nu lämnar vi år 2021 bakom oss och förhoppningsvis kan vi även låta en del av det dåliga självförtroendet stanna i det förflutna.
Lycka till med alla era skrivprojekt under 2022. Och kom ihåg: det måste inte vara felfritt för att vara perfekt!
Bara två veckor kvar till jul och jag kom att tänka på en skrivrelaterad julklapp som jag fick förra året. Det var inget jag hade önskat mig och inget jag hade tänkt på att jag behöver. Jag har inte ens fått användning för den än, men trots det blev jag så himla glad.
Min man gav mig en signeringspenna.
Jag öppnade locket till den tjusiga presentasken och där, på en bädd av sammet, låg en skimrande penna med blommigt mönster och gulddetaljer.
”Jag tror på dig, den kan du använda när du ska signera din bok. Lika bra att du får den i god tid innan det är dags”, sa han.
Jag blev alldeles rörd. Inte så mycket för att pennan var så fin, utan mer av gesten. Då var jag inte ens färdig med råmanuset, men plötsligt blev tanken på framtiden och en färdig bok mycket mer verklig. Pennan ligger fortfarande i sin ask på skrivbordet, och vi får se när det blir dags att ta den i bruk. Jag längtar!
Så här i juletid kan det vara perfekt att tipsa någon i din omgivning om vad som skulle underlätta för dig och ditt manus. Eller kan det vara så att DU är den som behöver ta ditt skrivande på större allvar och ge dig själv en julklapp?
Här kommer en lista på skrivrelaterade gåvor. Julklappar och presenter behöver som bekant inte vara prylar.
Varsågod och skriv ut, markera med överstrykningspenna och stick under näsan på gubben där hemma. Eller så kopierar du utvald text och skickar på Messenger till mamma.
Skrivtid – Någon i din närhet kan hjälpa till och skapa mer skrivtid för dig genom att du slipper andra måsten. Toppen om man ibland kan komma undan vardagssysslor som matlagning, städning och skjutsande av barn. Du kanske borde offra något själv också, tv-tid eller sömn till exempel. Att ställa väckarklockan en timme tidigare en eller ett par dagar i veckan kan göra mycket för manuset. (Det senare är tyvärr inget jag praktiserar själv, men har hört det från andra, hehe.)
Skrivretreat – En ostörd helg ensam eller ihop med skrivvänner. Ta in på hotell eller hyr en stuga. Det kan funka utmärkt att stanna på hemmaplan också om övriga familjen åker bort.
Lektörsläsning – Att få hjälp med sitt skrivande utifrån kan vara fantastiskt för att ta sig framåt i skrivprojektet. Även om du inte har kommit så långt kan det ge en kick att börja med en första kapitel-analys. Många lektörer har också tjänsten skrivcoaching i olika omfattning. Det kan göra stor skillnad att någon annan ser över karaktärer och dramaturgi innan du skickar manuset till förlag.
Skrivhörna – Om du inte redan har en egen vrå kanske det är dags att inreda en? På det stora blå varuhuset finns ett pyttelitet skrivbord, bara 73×50 cm. En dag när jag fick nog av tv-ljud och köksskrammel i vår öppna planlösning åkte jag och köpte ett sådant och ställde i sovrummet. Jag sitter inte där speciellt ofta men det är perfekt för digitala skrivmöten.
Övriga tillbehör – Externt tangentbord till din laptop för bättre ergonomi, ny skrivdator, skrivbordsstol, skrivprogrammet Scrivener, m.m.
Massage eller träningskort – Många timmar vid datorn kan ge stela axlar eller annan värk i kroppen. Var snäll mot din författarkropp!
Skrivkurs – Finns en hel uppsjö. Digitala och fysiska, även olika inriktningar som deckare eller feelgood. Googla och se vad som kan passa dig.
Skrivhandbok – Finns också massor. Själv önskar jag mig boken ”Kreativt skrivande” av Therese Granwald, som jag hört mycket gott om.
Böcker och romaner – Läs och inspireras av andra författare för att bli en bättre skribent.
Tålamod – Jag vet, det är nästan som att önska sig fred på jorden. Men jag behöver påminna mig om att inte ha för bråttom. Jag måste acceptera att det tar lång tid att skriva böcker. Därför ska jag fixa en kartong i lagom storlek och slå in ett paket till mig själv med mer tålamod.
Det här ska bli spännande. För två dagar sedan hade jag manusgenomgång med förlaget och ska nu redigera min kommande feelgoodroman. Jag har dessutom påbörjat ett jobbuppdrag som frilansskribent, som innebär att jag ska skriva texter till en jubileumsbok.
De här två projekten kommer pågå parallellt med varandra de närmaste månaderna. Känns det möjligtvis som att de krockar lite? Ja. Finns det något positivt med det? Ja.
Det finns tydliga deadlines för båda projekten vilket förhoppningsvis sätter fart på mig så att jag blir mer effektiv. Inget mer prokrastinerande nu. Plötsligt har jag inte all tid i världen längre och det tror jag är nyttigt.
En rolig bonusgrej är att båda dessa böcker handlar om Öland. Jubileumsboken ges nämligen ut av Hotell Borgholm som fyller 50 år 2022.
Det finns några tydliga skillnader. Visst har jag gjort en del research till min roman för att min story ska bli så bra som möjligt, men jubileumsboken kräver betydligt mer förarbete. Jag kan inte gräva där jag står och det går knappast att hitta på grejer eller åberopa konstnärlig frihet. Den blir uppenbarligen mer som en reportagebok och all fakta måste stämma. Därför behöver jag sätta mig in i hotell- och restaurangbranschen och har fått massor av material till min hjälp. Två stora kassar med gamla fotografier, menyer, broschyrer, nyhetsbrev, annonser och tidningsartiklar har jag att gå igenom. Självklart kommer jag också att intervjua eldsjälarna och entreprenörerna bakom verksamheten samt gäster som har njutit och roat sig i Borgholm genom åren.
Textmässigt kommer jubileumsboken inte vara alls lika omfattande som romanen. Jag behöver alltså fånga historien och känslan med färre antal tecken.
Utan att säga för mycket om bokens upplägg eller innehåll så kommer proffsiga kreatörer att ha en stor del och betydelse i projektet. Efter att ha träffat och pratat med dem är jag redan nu mycket nyfiken på slutresultatet.
Trots skillnaderna hittar jag ändå en stor likhet med det skönlitterära skrivandet: Jag får sätta mig in i en ny värld, ta del av härliga miljöer och lära känna intressanta personligheter – precis det som jag älskar att göra.
Båda böckerna är planerade att komma ut till våren och det kan mycket väl falla sig så att de har release ganska nära inpå varandra. Svårt att fatta! Men jag säger som en källarmästare på 70-talet kanske skulle ha sagt: ”Angenämt och synnerligen delikat.”
Det var ett tag sedan jag delade med mig av hur jag ligger till med manusarbetet, så här kommer en uppdatering.
För några veckor sedan gjorde jag en snabbredigering och förde in de ändringar och tillägg jag kom fram till under min skrivresa i Grekland. Därefter skickade jag den senaste manusversionen till min förläggare, Johanna Rydergren på WAPI, som har gjort en ingående förläggarläsning.
Tidsplanen som jag har fått från förlaget ser ut så här:
Mycket snart: Manusgenomgång Vilken dag som helst ska jag få tillbaka manuset med feedback från Johanna. Väntan har gått riktigt bra, det kanske är för att jag känner mig trygg med att det är fler än bara jag som har ansvar för manuset nu. Okej, ibland har jag undrat ifall hon ångrar att de skrev avtal med mig. Men, men … När jag har hunnit läsa och begrunda kommentarerna kommer vi att ha ett möte för att gå igenom allt.
November: Redigering Jag kommer att ha ungefär en månad på mig att åtgärda, ändra och förbättra enligt Johannas önskemål. Hur det känns? Hmm, det kan jag inte riktigt svara på förrän jag vet hur mycket omskrivning som krävs. Önskar fortfarande att jag kommer älska redigeringen men erkänner att det än så länge framkallar en hel del prestationsångest.
December: Till redaktör Senast 1 december är det äntligen dags för min redaktör, Emma, att ta över och gå igenom manuset. Är mycket nyfiken på den processen och kanske blir det tillfälle att återkomma närmare till den punkten här på bloggen.
December/januari: Mer redigering Tanken är att manuset ska bearbetas av mig och redaktören i minst två vändor. För att förtydliga blir det ungefär så här:
Redaktör I Jag I Redaktör I Jag I Redaktör
Mitten av februari: Förlaget tar över Vi har inte diskuterat fler detaljer än, men någonstans längs vägen ska förstås även titel bestämmas, omslag produceras, inläsare väljas och boken sättas.
Hittills har jag inte heller fått exakt utgivningsdatum. Vet faktiskt inte om det är helt spikat eller om det hänger på hur redigeringen går eller andra omständigheter. Våren 2022 är det sagt i alla fall och jag hoppas kunna berätta innan bloggåret är slut.
Jag har redan sagt det på mitt instakonto, men vill betona det här också: Jag är så tacksam över att jag och manuset får den här möjligheten till utveckling.
Och till dig som är någonstans i skrivprocessen och ännu inte har ett förlag i ryggen – jag hoppas innerligt att du också får uppleva det någon gång. ❤
Debutantbloggen 