Läskiga läsare

Idag ska jag berätta om läskiga läsare och hur man övervinner sin rädsla för dem. Jag har alltid tyckt att det är lite otäckt att någon ska läsa det jag har skrivit. Det gick an när jag frilansade som inredningsreporter, det kändes inte så läskigt att skriva hemmahosreportage och sväva iväg om köksrenovering eller husets idylliska läge. Men det är mycket värre med skönlitterär text där varje ord är mitt, valt med omsorg, och på något sätt är mer utsatt för tyckande.

I många år skrev jag utan att någon fick läsa. Inte ens någon som skulle vara snäll i sitt omdöme. Det kändes för privat att lämna ut texten, trots att jag inte hade skrivit om mig själv utan någonting påhittat. Samtidigt drömde jag om att bli författare. Det är lite svårt att få ihop de två sakerna, eller hur? Tanken på att skriva under pseudonym föresvävade mig, men det kändes också löjligt. Är det inte bara redan berömda författare som hittar på en pseudonym om de vill prova en ny genre eller helt annan stil än det de tidigare skrivit?

Jag började skriva en roman. Med ett uttalat syfte att försöka få manuset antaget insåg jag att jag var tvungen att ta tjuren vid hornen och närma mig tanken på att någon skulle komma att läsa det. Lustigt nog tänkte jag enbart singularis här; någon. Jag borde ju insett att en hel drös människor skulle behöva läsa manuset innan det blev en färdig bok, men det gjorde jag inte. Om det berodde på bristande insikter i hur förlagsvärlden fungerar eller bara någon sorts tunnelseende vet jag inte. Jakten på denna någon började hur som helst och det blev min lillasyster som fick det otacksamma uppdraget. Usch vad jag våndades innan jag skickade iväg det. Jag minns att jag tillsammans med filen skrev en massa ursäkter i stil med ”Jag vet att det saknas det här… och det här… och att jag inte har fått till den här passagen så bra…”. Svaret kom och min syster, som är mycket snäll och insiktsfull, sågade mig inte längs fotknölarna. Hon hade faktiskt några riktigt positiva saker att säga som jag sög åt mig som en svamp.

Jag överlevde alltså den första läsaren. Något stärkt i självförtroendet skickade jag mer text till henne och lite senare svarade jag i en facebooktråd om att byta texter med en helt okänd person. Någon som liksom jag börjat skriva en bok och behövde någon som kunde ge feedback och komma med glada tillrop. Det blev början på en vänskap som lyfte mitt skrivande enormt. För varje gång jag skickade iväg texten gick det lättare. Det heter att det som inte dödar härdar, och lite så var det för mig. Mitt råd om du känner samma motvilja mot att lämna ut din text är att ändå tvinga dig själv att göra det. Våga ta steget, kliv ur din bekvämlighetszon – du kommer vinna på det i längden!

Min debutroman Klar himmel har vid det här laget sålts i över 20.000 exemplar. Förmodligen är det fler personer än så som tagit del av den då biblioteksböcker lånas ut och ljudböcker streamas. Det är en svindlande summa. Aldrig hade jag i min vildaste fantasi drömt eller hoppats på att så många skulle läsa min bok! Från att knappt ha vågat låta någon i min närhet läsa så är det 0,2% av Sveriges befolkning som nu läst de ord jag värkt fram. Fortfarande ger det mig fjärilar i magen. Givetvis kan inte alla tycka om min bok, men de fina kommentarer och positiv feedback jag får från många läsare uppväger de negativa. Jag är så tacksam för det, och det ger mig mod att fortsätta skriva och dela med mig av mina texter.

Tänk om jag aldrig hade vågat låta någon läsa…?

En extra rolig skrivdag (och om att uppskatta det man tidigare tagit för givet)

Tisdag betyder skrivdag. Inga lektioner, inga ämneslagsmöten, inga bedömningar av andras texter, inga elever som knackar på dörren och säger hej, ska vi göra något viktigt på lektionen idag? (Nej, vi ska som vanligt bara hänga gubbe). (Inte för att hänga gubbe inte kan vara viktigt – för nyanlända kan det vara en bra träning i uttal av vokaler, t.ex. – men nu kommer jag bort från ämnet här). Skrivdag, alltså. Men det roliga är att jag idag faktiskt har ett par andra, författarrelaterade saker inplanerade utöver själva skrivandet.

Klockan elva har jag en telefonintervju inbokad! Det är inte jag som ska bli intervjuad – det rör sig istället om research. Min syster har förmedlat kontakten till en kvinna som jag ska få fråga om saker som rör hennes arbete. Trots att jag är inne på tredje boken nu, är det första gången som jag ringer till en person jag inte känner i researchsyfte. Jag har förberett frågor och känner mig, trots en lätt telefonrädsla, väldigt peppad!

I eftermiddag händer något annat kul – jag ska träffa två bibliotekarier och en bokbloggare och spela in ett boksamtal! När allt annat är inställt känns det som en stor ynnest med något sådant. Ingen publik på plats, förstås, bara vi fyra (med avstånd och handsprit och allt naturligtvis), men ändå – vi ska prata böcker! Och efteråt kommer samtalet att kunna ses av alla som vill och orkar se ännu en digital inspelning.

Mycket kan man säga om den här pandemin, men den har åtminstone lärt oss att uppskatta saker på ett nytt sätt, eller vad säger ni? Till och med lektioner kan man uppskatta mer efter att ha varit utan dem (eller ja, haft dem på distans) under flera månader. Inte på hela terminen har någon knackat och frågat om man behöver komma på lektionen (och tro mig, det var ingen ovanlig fråga innan dess).

Adjö Elsa och Vivianne

Jag har vinkat hejdå till mina karaktärer Elsa och Vivianne i Nattens färger. De har rest iväg till tryckeriet och lämnat mig ensam. Jag är inte bra på att säga adjö. Avsked är hemska. Jag VET att vi bara pratar om två fiktiva karaktärer här, två som jag själv har uppfunnit till på köpet, men det är sorgligt ändå. Jag kommer inte skriva om dem något mer (boken är fristående och jag ser ingen fortsättning på den).

Det tog tid att lära känna dem. De hade det lite tufft att axla den roll som Léonie, Karin och Violet från min debutroman Klar himmel hade haft hos mig. Trion var nämligen ett härligt gäng som jag älskade att hänga med och jag ska inte sticka under stol med att Elsa och Vivianne kändes som ett trist substitut när de hade dragit. Men Elsa och Vivianne växte och nu kan jag stolt säga att jag är lika bra kompis med dem som mina första karaktärer.

I kulisserna väntar Disa och Betsy från Svarta vingar. Jag känner dem ganska bra, men jag måste komma dem ännu närmare. De har inte blivit mina bästisar än, tagit sig in under huden och in i blodet. För att vara någorlunda anständig tänker jag att jag åtminstone måste sörja Elsa och Vivianne i någon vecka eller så innan jag deklarerar att jag har två nya BFF.

Måste man förresten älska sina karaktärer? I våras, när jag påbörjade skrivprojektet som är mitt fjärde – och hittills ej namngivna manus här på bloggen eftersom det är långt ifrån klart – funderade jag väldigt mycket på det (här hittar du ett inlägg jag skrev om det). Anledningen var nämligen att min huvudkaraktär i den texten är betydligt mer komplex än andra personer jag skrivit om. Jag vill att hon ska framstå som en kameleont, att läsaren tidvis uppskattar henne och tidvis ogillar henne starkt. Hon kommer göra saker som får en att häpna – på ett dåligt sätt. Därför är hon svårare för mig att älska utan reservationer, men jag har kommit fram till att jag tycker ganska bra om henne ändå (åtminstone tillräckligt mycket för att försöka skriva en bok där hon är huvudpersonen).

Elsa och Vivianne har alltså packat sina saker och gett sig av. Efter att ha levt med dem först i ett års tid när råmanuset blev till och sedan i lite mer än ett halvår under tiden redigeringen pågick så är det klart att jag saknar dem. Jag har under den här tiden tänkt nästan lika mycket på dem som jag tänker på mina barn. Det låter inte helt friskt när jag skriver det, inser jag, men det är faktiskt så det ligger till. Ens huvudkaraktärer tar mycket tid och kraft. Därför är det kanske inte så konstigt att det känns som ett tomrum när de försvunnit och jag inte längre behöver måna om deras väl och ve.

Känner ni också så? Eller är det bara jag som är knäpp? (Kan åtminstone någon svara ja på den frågan så känner jag mig inte så ensam…)

Ett råmanus blir till

Jag är helt inne i skrivandet av mitt tredje manus (jag vågar inte säga bok, för om det vet jag inget än), och min digitala mapp för sagda manus fylls på med nya dokument hela tiden. Att få ihop ett helt manus är verkligen ett projekt, det är inte bara att öppna ett dokument och skriva ner hela rasket. Inte för mig, åtminstone.

Förutom att skriva består arbetet med manuset nu mest av att tänka, planera, skissa på dramaturgin och researcha. Någon kanske minns att research togs upp som ett av mina fokusområden under utvecklingssamtalet jag hade med mig själv, och jag har redan många fler krokar utkastade i researchsyfte, än vad jag har haft med något av de andra manusen. Tidigare har jag allra mest vänt mig till närstående, men nu har jag en hel rad personer att fråga om olika saker. Yrkesrelaterade frågor och en hel del om språk och kultur.

De dokument som jag hittills har liggande i manus 3-mappen, är förutom själva råmanuset:

  • Synopsis, version 1 (det som har gått iväg till förläggaren)
  • Synopsis, egen version (jag ändrar kontinuerligt)
  • Ett dokument kallat ”scener”, med lösa anteckningar av scener, dialoger och händelser som jag vet att jag förmodligen vill ha med någonstans, än så länge oklart var.
  • Kapitelöversikt med tidsangivelser för att hålla koll på dagar och veckor
  • Ett dramaturgi-dokument där jag väldigt skissartat har skrivit hur jag tänker mig storyn i akter och vändpunkter. Det här dokumentet återvänder jag gärna till för att få inspiration – att läsa det är som att tänka manuset som en film, och på sätt och vis säger det mig mer än vad det mer utförliga synopset (synopsiset?) gör.
  • Ett dokument där jag har samlat bilder på hur huvudkaraktärens lägenhet ser ut.
  • Ett dokument som en av mina hjälpsamma källor har skrivit ihop, med värdefulla upplysningar om huvudkaraktärens yrke.
  • Två ytterligare researchdokument, ett där jag har sammanställt info från sådant jag googlat om en viss företeelse, och ett som jag fyller på löpande efter att ha ställt frågor till hjälpsamma elever och kollegor.

Nu när jag skriver det här inlägget inser jag att det kan kvala in som det mest intetsägande i bloggens historia, men det fina med bloggen är ju också att det kommer nya inlägg varje dag – och Malin har säkert något mindre sövande att bjuda på imorgon. 🙂 Själv ska jag hänga kvar i min röriga mapp och försöka omvandla idéer och nya kunskaper till den berättelse jag ser framför mig.

Tvivel om bra och dåligt, fint och fult

I väntan på att Nattens färger ska komma ut (nu är det mindre än två månader kvar), infaller tvivlet. Det där lilla djuret som bor inom mig och gnager och gnager på självförtroendet är i sitt esse. Jag är glad att boken nu är avslutad för min del, jag kan inte ändra på någonting längre och jag hade inte kunnat/orkat göra det bättre om jag fick försöka igen, nu måste den klara av att stå på egna ben. Det vet jag, men det är inte mindre läskigt för det att invänta hur boken tas emot. Hur kommer den att bedömas – vad ska BTJ skriva? Vad ska läsarna tycka?

Jag tvivlar också på mig själv när jag läser mina otroligt kloka bloggkollegors inlägg. Malins, som handlar om normkritik och att det är viktigt att schablonerna inte får övertaget. (Gulp. Jag har nog väldigt mycket schabloner i mina böcker.) Hannas, om att våga blotta sin egen svaghet och prata om sådant vi inte gör i vanliga fall. (Något sådant tar jag inte heller upp.) Daniels. Han är journalist och skribent på riktigt. Han kan det här med att skriva. (Jag bara låtsas, jag är ju ekonom egentligen och borde kanske hållit mig till siffror…) Och Saras, som på ett pedagogiskt sätt skiljer agnarna från vetet.(Pedagogik har aldrig varit mitt starka ämne.)

Vad har jag skrivit för böcker då? Jag har ingen inbyggd samhällskritik eller dolt budskap. Mina texter är inte några kulturella under och de kommer aldrig skapa någon debatt. Jag har hela tiden tänkt att jag skriver för att underhålla, för ett erbjuda en möjlighet att fly verkligheten en stund. I bästa fall kanske jag kan berätta någonting som läsaren inte redan visste om hur det var på 1940-talet. Men vad är det egentligen värt, det är nog inte så att folk läser min bok för att i första hand få en historielektion.

Ibland får jag lite ångest för att det förhåller sig på det här sättet. Att jag liksom inte är djupare än så. Ni vet, känslan av att ha valt den breda motståndslösa vägen när man borde ha tagit den smala, svåra. Fast jag hade aldrig kunnat skriva på något annat sätt än vad jag gör. Jag hade inte kunnat åstadkomma något av det mina bloggkollegor har gjort.

Den här funderingen tangerar diskussionen om ”fult” och ”fint” inom litteraturen. Är någon genre ”finare” än någon annan? Jag vill inte se det så även om det normalt sett görs en kategorisering (tips, läs gärna det här gamla inlägget om fin- och fullitteratur). ”Dålig” litteratur för mig är sådan som har ett sämre språk (syftningsfel, stavfel – ja, när texten inte är genomarbetat tillräckligt mycket). Den kan finnas inom vilken genre som helst. Därmed inte sagt att jag uppskattar en välskriven bok oavsett genre, för där kommer smaken in och ingen kan väl helt bortse från personliga preferenser? (Läs gärna Saras inlägg om det här med recensioner för att förstå mer.)

Jag ska inte fördjupa mig i det här med fint och fult, bra och dåligt. Istället avslutar jag med att försöka sätta upp en form av checklista för mina böcker:

Gillar du att läsa om svunnen tid?
Tycker du om en blandning av spänning, relationer och romantik?
Önskar du något som innehåller både lycka och sorg?
Fascineras du av kvinnoöden? (Notera här, Malin, att jag inte skrev ”starka kvinnor”!)
Är du trött på corona, politik, klimatpåverkan och bantningstips och vill läsa något som inte innehåller en massa pekpinnar?
Vill du göra en resa i tid och rum?

Tilltalas du av allt (eller åtminstone det mesta av) det här – och dessutom en touch av humor och ironi?

… då tror jag faktiskt att mina böcker kan vara någonting för dig.

Bara rent gnäll

November suger verkligen musten ur mig. Det är mörkt, gråtungt och som grädde på moset har vi en pandemi. Vi sitter alla i den här båten, men idag känner jag för att gnälla så här kommer ett sådant inlägg.

Jag irriterar mig på att ha så mycket att göra på mitt vanliga jobb att min hjärna känns förtvinad när jag har jobbat klart. En förtvinad hjärna, mina vänner, levererar inte de där tio tusen orden som saknas innan jag har ett färdigt råmanus till Svarta vingar. En förtvinad hjärna levererar på sin höjd en inledning till ett kapitel som blir ganska uselt när jag försöker skriva ner det i datorn. Och det blev inte mer än 879 ord. Absolut uselt.

Då försöker jag tänka på att jag åtminstone snart är klar med bok nummer två. Men så minns jag samtalet i fredags från redaktören. ”Jag kommer maila dig en lång lista med saker som korrekturläsaren vill att du går igenom.” Smäll, pang, bom – japp, där åkte jag ner i källaren. Nu är det måndag. Jag väntar oroligt på det där mailet. Hur lång är egentligen en lång lista? Och ”gå igenom” är väl ingen metafor för ”skriv om”, eller har jag missat något?

Den som ändå kunde ta semester! Strunta i lönejobbet. Åka bort. Sova på hotell. Nej, just det. Vi har corona och i min region ska vi helst bara umgås med de vi lever ihop med. Som om instagram med hjälp av någon läskig algoritm känner av det börjar en massa fina bilder från England och Skottland dyka upp i mitt flöde och jag kan inte låta bli att följa några konton, vilket naturligtvis gör att jag nu i var och varannat inlägg ser bilder från platser dit jag skulle vilja åka bums. Normalt sett är jag en riktig huskatt som tycker om att vara hemma, men jag tror det är den här känslan av att vara tvungen att vara hemma som gör att jag helt plötsligt vill åka bort.

Ute regnar det. Sticker inte ut näsan utan att dra en mössa på huvudet, fast egentligen borde jag kanske går barhuvad. Kanske regnvatten kan sippra in i huvudet och blöta upp min förtvinade hjärna? Nej, jag tror att choklad kan göra samma verkan, liksom inifrån.

Kryper upp i soffan. Choklad på bordet, en pocket av min favoritförfattare i handen. En filt över benen och en snarkande hund på golvet intill mig. Läsa brukar alltid få mig på gott humör, men det är som förgjort. Innan jag själv började skriva på allvar kunde jag verkligen njuta av en bok. Låta mig svepas med och bara tänka på historien som berättades. Nu är jag mycket mer textmedveten. Utan att tänka på det kollar jag bokens struktur. Jaså, hen har valt att ha så här långa kapitel? Hur är det med gestaltningen då, något jag kan lära mig av? Nähä. Inte det. Kolla här, det här skulle min redaktör slagit ner på om hon hade sett. Och här hade vi en upprepning, det var inte snyggt?

Nu har jag fått gnälla lite. Det är ju ändå måndag. På många sätt en hopplös dag eftersom det är så många arbetsdagar kvar innan det blir helg igen. Men låt oss avsluta i en lite mer uppiggande ton. Det är måndag. En hel ny vecka ligger framför oss och vem vet vad den kan föra med sig? Nya möjligheter, nya chanser. Korrekturläsarens lista är kanske inte så lång och på jobbet lugnar det kanske ner sig lite så att jag kan få till de där sista kapitlen i mitt tredje manus. Det kanske till och med kommer någon positiv coronarapport, som att smittspridningen minskar eller läkemedelsbolagen har tagit fram ett bra vaccin? Om inte annat är jag säker på att jag kommer att få se många skitsnygga bilder från Skottland på Instagram.

Arkeologi och råmanus

Vad jag borde gjort i helgen: Korrläst manuset till Nattens färger som nu är satt. Orkade inte börja på det, det får bli veckans kvällsjobb istället.

Vad jag faktiskt gjorde i helgen: Fördjupade mina karaktärer i Svarta vingar. Hittade en ny vinkel jag ska implementera och sedan följa upp längre fram. Gav dem lite mer back story, reflektioner över var de befinner sig och sånt, skapade liksom kött på benen.

Kom då att tänka på arkeologi. Hoppet dit är kanske inte så avlägset som det först ter sig. Jag vet inte vad en person som utgår från ett kranium och sedan återskapar hur människan såg ut kallas, men vet ni vad jag menar? Ibland går det sådana program på TV, där någon hittar en gammal skalle och någon annan modellerar fram hur personen kunde ha sett ut. Lite så känner jag mig i det här läget när råmanusskrivandet för mitt tredje manus går in på slutfasen. Det gäller att ge karaktärerna djup, att göra dem mänskliga. Vissa författare har kanske det här redan klart när de börjar skriva en historia, men för mig får jag ihop detaljerna först på slutet. Det är då jag har levt med dem så länge att jag känner dem och vet vad som är ett logiskt respektive ologiskt agerande, hur de reagerar, vad de har för preferenser. Är det någonting jag har svårt för – på tal om lördagens fråga om pet peeves – när jag läser böcker är när en person plötsligt inte beter sig som förväntat, och det inte finns någon förklaring till det, så det försöker jag själv jobba med väldigt mycket. Givetvis kan en karaktär göra något oväntat, men då ska det komma fram en bakomliggande tanke som förklarar agerandet. Tycker jag.

För att få ett klart råmanus behöver jag alltså addera lager på lager på mina karaktärer så att de blir trovärdiga, varma, mänskliga. Något insinueras i början, det måste följas upp senare. Ett sätt att agera förklaras. Därmed blir händelser legitima och historien förs framåt. Det gäller att ”tratta ner” beteendet så att det nästan blir så att personerna inte kunde ha agerat på något annat sätt, givet hur jag har byggt upp dem. Jag måste säga att det här är bland det roligaste momentet. Jag älskar att se hur trassel på berättartråden slätas ut och hur de lösa ändarna knyts ihop. Där är jag inte riktigt än med Svarta vingar, men jag är på god väg. Det var visst ett manus som skulle korrläsas först…

Luften går ur mig och en uppmaning

Med Nattens färger på sättning och inga måsten som tynger axlarna (än så länge, snart blir det ju en sista omgång korrekturläsning och sedan är det kört att ändra texten) har jag ägnat helgen åt att inte skriva någonting. Alls. Inspirationen till att fortsätta med nya texter har inte infunnit sig och jag tänker att jag nog måste vila lite. Allt har snurrat på så himla fort.

Det är snart två år sedan jag skickade in mitt manus Klar himmel och fick ett mail tillbaka på bara ett par veckor om att förlaget var intresserat av att ge ut det. Jag kan inte förstå att det är så länge sedan??? Den gamla klyschan ”jag minns det som igår” är högst applicerbar här. För en gråtråkig novembereftermiddag när jag var med på skypemöte på jobbet och bara lyssnade med ett halvt öra medan jag kollade privata mailen (ja, jag vet, inte bra) låg det där meddelandet från förlaget där och när jag öppnade det kunde jag knappt låta bli att skrika högt. Och för att vara riktigt melodramatisk så har livet aldrig blivit detsamma efter det – i positiv bemärkelse. Sedan dess har jag skrivit konstant på alla möjliga och omöjliga stunder. Om det inte varit redigering så har det varit någon ny text. Det har max gått någon vecka utan att jag har öppnat datorn och pillat med någon av alla textfilerna, och jag tänker att jag behöver de där mikropauserna för att hämta andan emellanåt.

Kanske är du som jag var för två år sedan. Kanske har du just fått ett härligt, positivt besked från ett förlag som vill ge ut din första bok? Eller kommer boken redan ut nu i höst/vinter? Då tycker jag att du ska ta chansen att söka till Debutantbloggen 2021. Du är bara debutant ett år och det är stort och omvälvande på många sätt. Vi hoppas på många ansökningar och att det blir ett bra gäng som tar över stafettpinnen vid nyår!

Skriva under press (NaNoWriMo light?)

November är NaNoWriMo-månad – det vill säga National Novel Writing Month. Under hela månaden sitter massor av människor i olika länder med samma mål: att få ihop 50000 ord på 30 dagar. Själv har jag aldrig deltagit, och jag tror helt ärligt att min typ av skrivprocess inte är så lämpad för det tempo som krävs för att lyckas. I perioder går skrivandet väldigt långsamt, och då kanske jag istället ägnar mig åt att researcha, fundera och låta tankarna mogna. Så måste det nog få vara ibland, tänker jag – särskilt efter en intensiv period med många deadlines.

Men saken är också den, att hur mycket jag än intalar mig det där – att det måste få ta tid, att jag inte kan tvinga fram det – finns det också en lat sida i mig som gärna slappar till om jag får chansen. Jag behöver deadlines och delmål att förhålla mig till, annars drar jag ut på det mycket längre än jag egentligen behöver. Jag kan ta bloggen som exempel. Ganska många veckor har jag satt mig ner måndag kväll för att skriva ihop något – oinspirerad, trött och utan idéer. Men de gångerna har det inte varit ett alternativ att skjuta på det och vänta på att jag ska känna mig piggare och mer kreativ, för då hade tisdagarna varit tomma på inlägg. Bara att gilla läget och få ur sig något, alltså. Och i de allra flesta fall har saker och ting faktiskt fallit på plats när jag väl har kommit igång. Någonstans ifrån kommer en idé, inte sällan en som legat i bakhuvudet men som jag avfärdat som alltför krånglig/tidskrävande, och så försvinner jag in i skrivandet tills jag har mitt inlägg. Det här är mitt fyrtiofjärde inlägg, tror jag, och utan deadlines hade det ärligt talat inte blivit så många.

Alltså – jag behöver lite press. Kanske inte så mycket press som 50000 på 30 dagar, men jag funderar på att göra mig ett eget litet NaNoWriMo och försöka få ihop åtminstone 25000 ord under november månad. Förra året tajmade NaNoWriMo dåligt för mig eftersom jag höll på med redigering då, men nu behöver jag verkligen få fart på mitt nya manus. Ju mer jag tänker på det, desto mer sugen blir jag. Om du också blir nyfiken på att testa, sök upp NaNoWriMos sida så kan du få en massa skrivkompanjoner på kuppen! Eller så hakar du på min lightversion, så kan vi peppa varandra mot 25000 ord.

Konsten att låta något halvdåligt stå kvar

Det är faktiskt en konst att acceptera en halvkass text. Jag menar inte slutet av redigeringen när boken snart ska tryckas och börja säljas (då vill det till att allt är tip-top), nu pratar jag i den nyskrivande fasen innan ens råmanus är klart.

När jag skrev på min första bok gick jag om och om igen igenom de första kapitlen. Vid den tidpunkten läste jag otroligt mycket skrivbloggar (det finns en uppsjö amerikanska) och överallt stod det att man under råmanusbyggande inte behövde bry sig om att redigera. Jag låtsades inte riktigt om att jag såg det där rådet utan skrev ständigt om mina första kapitel. Filade på meningarna ungefär som när man ryktar en häst; tog ett rykttag till och ett till. En häst kan liksom aldrig bli för blank. Alltid var det någonting jag ville ändra på. Tog ett annat verb (jag älskar synonymer.se), strök någonting, la till någonting annat, flyttade punkter och kommatecken. Kom jag vidare i manuset? Nej. Blev texten så bra att jag inte behövde ändra i den senare? Svar nej där med.

Det manuset blev klart till slut, men jag har lärt mig en hel del sedan dess. Bland annat att det kan vara bättre att låta texten vara som den är trots att det inte blir perfekt. Jag ska inte sticka under stol med att jag blir irriterad när jag inte lyckas fånga känslan jag är ute efter, men jag har vid det här laget lärt mig att ibland infinner den sig inte vid första utkastet utan först efter flera omskrivningar. Så jag låter scenerna stå som de är medan jag skriver färdigt råmanuset. Vid senare redigeringar har jag då något att bygga vidare på. Jag brukar anteckna i min One Note-fil för manuset att ”här behövs det mer karaktärsbyggande” eller ”fördjupa tankarna” eller vad det nu är som ska bättras på.

I helgen läste jag om manuset Svarta vingar som jag försöker skriva klart nu, jag kände att jag behövde fräscha upp mitt minne och komma in i ”rätt värld” efter att Nattens färger gått iväg till förlaget för att sättas inför tryck. Visst kliar det i fingrarna när jag kommer till meningar, stycken och ibland hela kapitel där jag ser stora brister, men jag försöker låta bli att gå in och korrigera utan noterar i One Note istället. För ett kontrollfreak som jag är det faktiskt en konst att låta bli.

Jag vet att det inte finns ett sätt att skriva en bok på, och jag tror att vi alla är olika och har olika preferenser för hur vi tycker om att jobba och vad som funkar för oss. Men att låta något jag inte är nöjd med stå kvar istället för att försöka förbättra det på en gång har hjälpt mig att behålla fokus på att komma framåt med manuset. Och är det något vi kan enas om är det väl att vi vill lyckas med våra bokdrömmar, eller hur?

Frågan om alltings syfte

Mer än en gång har jag hört skrivrådet som går ut på att allt man skriver, varje scen i ens berättelse, ska ha ett syfte. Det kan formuleras på olika sätt – det behövs en konflikt, något som för berättelsen framåt, något som bränner. Ni är nog många fler som har hört det rådet, i någon form. Man behöver inte ens ha gått en skrivkurs för det, utan man kan snappa upp det i artiklar/bloggar/tidningar om skrivande, eller på olika digitala forum för skrivande personer.

Förra veckan svarade vi på frågan vad vi skulle vilja utveckla som författare – och även i mitt eget inlägg några dagar tidigare skrev jag om research som ett av mina förbättringsområden. Men jag har också kommit att fundera alltmer på detta – att jag behöver hitta en sund balans när det gäller att förhålla mig till nyss nämnda råd. Jag behöver våga bre ut mig, låta min text ta plats och bli lite långrandig.

För vi kan hårdra det där rådet. Skala bort allt krimskrams runtomkring – detaljerade miljöbeskrivningar, dialoger som inte är tillräckligt pang på rödbetan, för utförliga inre monologer, kanske några sidohistorier, en och annan bikaraktär – tills det inte återstår mycket mer än själva fabeln. Okej, jag fattar att det inte är vad som avses. Visst fyller miljöbeskrivningar en funktion, till och med de lite mer detaljerade (eller?). Men i mitt fall kan det här ibland skapa en alltför snabb framåtrörelse i manuset. När jag har redigerat mina manus har jag flera gånger fått fördjupa, bygga ut, förankra storyn och karaktärerna i en bakgrund. Och en hypotes jag har är att jag har hoppat över det där under råmanusfasen eftersom jag hör en röst i mitt huvud som påminner mig om att allt måste ha ett syfte, att vartenda ord ska driva berättelsen framåt.

När jag nu har startat upp nästa manus, försöker jag att värja mig mot den där rösten och invända att en långsam scen visst kan vara läsvärd, att det är okej att stanna upp och dra ut på saker, att det kan vara intressant nog ändå. Jag läste nyligen ut Marian Keyes Vara vuxen. En 600 sidor lång roman som lätt hade kunnat vara minst 100 sidor kortare – ändå uppskattade jag varje sida. Som läsare sitter jag alltså inte och somnar om jag inte upplever att precis varenda scen för handlingen framåt tillräckligt snabbt (så länge det jag läser ändå på något sätt är fängslande/vackert/intressant/tankeväckande förstås), så jag borde kunna släppa den tanken även när jag skriver (det bygger i och för sig på att jag litar på min egen förmåga att skriva fängslande/vackert/intressant/tankeväckande, och det känner jag ju sannerligen inte alltid att jag gör. Kanske är det det som är problemet).

För övrigt kanske alla skrivråd inte är för alla. Vissa behöver höra en viss typ av skrivråd, och andra en annan. I det här fallet kanske man ska rikta rådet mer till, säg, Tolkien och Proust..? Jaja, jag vet att de har sina stilar och är älskade och upphöjda, men visst skulle de kunna skala ner sina texter pyttelite utan att det gjorde så hemskt mycket? Eller svor jag precis i kyrkan nu?

Manusutveckling

Jag har skrivit om det förut, att jag sällan har koll på allt vad som ska hända när jag sätter mig ner och börjar på ett manus. Jag har en grundidé, ofta en känsla av vad jag vill åstadkomma och förmedla, men nästan aldrig klart för mig på detaljnivå hur det kommer att gå till.

Att ta en sådan idé till ett färdigt råmanus är en lång process. Jag tänker dag och natt på handling, karaktärer, twister. Även om jag inte skriver på en vecka så bearbetar hjärnan utvecklingen. Hur vet jag om det håller att bli en bok? Det gör jag inte. Flera idéer har jag fått släppa för att jag helt enkelt inte har kunnat bygga en tillräckligt stor miljö/värld runt omkring dem så att det räcker till någonstans mellan 80-120 tusen ord. En historia som ska bli så lång måste vara mer komplex än att man har en handling. Det ska vävas in flera karaktärer, gärna sub plots också.

För mig är det viktigt att jag lyckas skapa trovärdighet – det har jag också varit inne på tidigare. Trovärdighet för miljöer, tal och tidsanda var det då, men också trovärdighet för hur en karaktär agerar. Det värsta jag vet när jag ser en film eller serie eller läser en bok är när en karaktär plötsligt agerar på ett sätt som jag inte förstår. Att hitta drivkraften, att underbygga en handling och få läsaren att tycka att ”h*n kunde inte gjort på något annat sätt” tycker jag är enormt viktigt. Sådant kommer jag inte på på en gång. Det är ofta något som växer fram och som jag får gå tillbaka till och komplettera med när jag kommer längre i skrivandet än när jag började.

Jag brukar jämföra det med att titta på ett rufft, kantigt stenblock och försöka se den vackra skulptur det kan bli med mycket möda och stort besvär. Någonstans i den där klumpen finns det vackra, det jag vill åt. Det gäller bara att locka fram det, vilket inte alltid är så lätt. Trots att jag har verktygen är det ibland gäckande svårt att få till det jag önskar.

Ett typexempel på det här är mitt manus Svarta vingar, det som ska bli den tredje – och avslutande – boken som utspelar sig på 1940-talet. Jag började skriva på den redan när jag höll på att redigera min debutroman Klar himmel, det vill säga våren och sommaren 2019. Jag hade en ganska stark vision av hur den skulle börja och sluta, men var tom på idéer när det gällde mitten. Vi körde ett av-och-på-förhållande till förra hösten, sedan gav jag upp, irriterad på att inte lyckas mejsla fram berättelsen jag ville få till. Efter boksläppet i januari fick jag plötsligt en ny idé och började skriva på den. Vilken skillnad det var mot att traggla med Svarta vingar! Den berättelsen skrev sig nästan själv emellanåt och jag började allt mer tvivla på om Svarta vingar verkligen var någonting att ha. (Det manuset har dock just nu en paus för att jag ska ta upp det med fräscha ögon lite senare.)

Mellan redigeringsomgångarna för Nattens färger nu under sommaren har jag åter stuckit emellan med Svarta vingar. Lite har det lossnat och jag har lyckats åstadkomma ett mycket bättre utkast än tidigare. Det jag framförallt fortfarande saknade var dock själva mittendelen. Skickade ändå första tredjedelen till min syster som brukar vara den som får läsa ett manus först av alla och var beredd på en rejäl sågning. Till min förvåning hade hon bara positivt att säga om historien men tyckte att jag skulle stryka en person och göra en annan mer tydlig. Ju mer jag funderade på det insåg jag att det nog var rätt väg att gå. Bort med en karaktär som jag tyckte om och stod för mycket gott. In med en annan som inte alls kändes lika balanserad och trevlig. Min hjärna tickade igång på det här och helt plötsligt stod det klart vilket motiv min huvudkaraktär hela tiden hade saknat. Jag kan inte förklara det bättre än att det slog mig som en blixt från klar himmel (och nu menar jag inte att vara rolig och syfta på titeln på min debutroman).

Naturligtvis. Så ska det vara.

Allt la sig tillrätta. Jag skrev som en galning för en helg sedan och känner att jag har betydligt högre förhoppningar om att få till ett färdigt råmanus på Svarta vingar nu än tidigare. Den där gråstenen ska bli något fint. Tid, nya ögon, att våga stryka och skala bort, att lyckas tänka om och byta spår var tydligen melodin för att kunna ta det här manuset vidare.

Lördagsenkät: Vad vill du vilja bli bättre på inom skrivandet?

Som en spin off på förra lördagens fråga vad vi tycker vi är hyffsade på kommer här då det vi tycker att vi behöver förbättra oss på…

Kristin Fägerskjöld

När jag läste Hannas diktsamling tidigare i år blev jag så grymt imponerad av hennes förmåga att framkalla känslor inom mig. Det riktigt knep i hjärtat. Så skulle jag också vilja kunna gestalta!

Sara Molin

I mitt förra inlägg skrev jag om research som ett av mina utvecklingsområden. Jag behöver nog främst bli bättre på att våga be andra om deras tid, även människor som jag inte känner – det kommer jag att behöva när jag skriver nästa manus. Jag har hört flera författare prata väldigt gott om research i form av intervjuer med främmande människor – att folk blir så glada när de får berätta om sig själva och det de har kunskap om. Det stämmer nog, och jag ska försöka att ha det i åtanke vid kommande intervjuer, istället för att känna mig som någon jobbig typ som tar upp folks tid i onödan och ställer dumma frågor…

Malin Edholm

Om jag fick välja något att bli bättre på i mitt skrivande så skulle det vara dialoger! De där naturliga dialogerna som ger en rysningar för att de är så bra, sådana vill jag kunna skriva!

Hanna Nordlander

Å, då skulle jag vilja ha bättre överblick för att kunna ha koll på längre texter, som romaner. Det borde inte vara omöjligt, men jag är mer analytisk och håller oftare på med detaljerna än med disposition och helhet.

Daniel Sjöberg

Allt. Det är väl det enkla svaret på den här svåra frågan. För jag tycker att det är en svår fråga som egentligen borde ställas till någon som läser mig. Min redaktör till exempel, eller ett annat proffs. Eller helt vanliga läsare. Jag vet inte något annat sätt att säga det på än att jag givetvis bara måste bli bättre. Skriva, skriva, skriva. Redigera, redigera, redigera. Gång på gång på gång till dess att det är så bra det någonsin kan bli. Till dess att helheten blir något fantastiskt. Om jag kan nå dit vete sjutton, men jag är övertygad om att enda sättet att göra det på är att fortsätta med mina misstag.

.

Utvecklingssamtal för författare

Den senaste tiden har jag suttit på utvecklingssamtal med mina barn. Ett stort fokus under dessa samtal är att hitta mål att sätta upp och försöka jobba mot. Det verkar finnas en allmänt accepterad uppfattning om att vi alltid vill eller ska vara på väg någonstans. Mitt äldsta barn hade förberett sig noga och satte som mål att bli bättre på division och att skriva faktatexter. Mellanbarnet hade svårare att komma på egna mål, men hans ömma moder kom lyckligtvis till undsättning (du kanske kan ha som mål att äta mer grönsaker? *försiktig blick på läraren* Är det okej att ha som mål? *ignorera blick från sonen*)

Häromveckan hade jag medarbetarsamtal på jobbet, och sådana samtal fungerar ju på ungefär samma sätt, med tillägget att man med fördel ska försöka visa hur duktig och framåt man är som sätter upp så genomtänkta och utmanande mål för sig själv. Nu råkade mitt samtal äga rum samma dag som boken släpptes – det vill säga en dag när jag svävade fram i en lyckobubbla och inte för mitt liv kunde hitta något att anmärka på i min arbetssituation. Jag är bara så glad, sade jag. Det är så perfekt att få jobba halvtid här och skriva på halvtid. Mål? Nja, jag är verkligen helnöjd som det är.

Men nu när jag har börjat skriva på nästa bok, kanske det vore på sin plats att ha ett litet medarbetarsamtal med mig själv? För när det gäller skrivandet finns det ändå saker jag skulle vilja utvecklas i och lära mig mer om: research, närmare bestämt.

När jag skrev Som en öppen bok grävde jag precis där jag stod. Jag skrev om lärarlivet och skolvärlden, som är min egen verklighet. Visst gjorde jag en del research ändå, men det var begränsat till relativt små saker som ofta kunde googlas fram.

En oönskad julklapp handlar om en sjuksköterska, och när jag skrev den tog jag ett steg bort från mig själv – men även den gången gjorde jag det ganska bekvämt för mig, eftersom min man, min mamma, min syster och flera av mina vänner är sjuksköterskor. Det krävde efterforskningar såklart, men jag hade mina källor på nära håll. Dessutom handlade det inte enbart om min egen bekvämlighet, utan om att alla små inblickar i sjukvården jag samlat på mig under årens lopp låg där och pockade på uppmärksamhet. Mer än en gång när jag hört någon av sjuksköterskorna i mitt liv berätta något, har jag tänkt att det där vill jag skriva om. Sådär som man gör.

Huvudpersonen i min andra bok har bott och jobbat i Tanzania – där jag också har bott en period i mitt liv. Lathet och ovilja att researcha? Nja, jag får i och för sig medge att jag är en person som gärna väljer den enkla och bekväma vägen, men även här berodde det framförallt på att det fanns intryck och tankar som jag ville omvandla till en berättelse.

Nu då? Manus tre är alltså på gång så smått, och nu har jag tagit ännu ett kliv bort från min egen grop. Även denna gång har jag i och för sig låtit huvudkaraktären ha samma yrke som en person i min närhet, men det är ett område som jag inte alls har så mycket insyn i från start som jag hade förra gången. Det är ett riktigt spännande område som jag gärna vill utforska, och än så länge känns det faktiskt enbart roligt med den research som ligger framför mig. Det finns flera saker som jag kommer att researcha under skrivandets gång, och det känns så kul att få träda in i den här rollen – förbereda intervjufrågor, boka in researchträffar och så vidare. En ny, rolig utmaning och samtidigt ett led i att ta mitt skrivande på allvar.

I redigeringens slutfas är alla katter grå

I redigeringens slutfas uppenbarar sig de mest pinsamma fadäser. Min redaktör har läst manuset med hökögon och här är några axplock av vad hon hittade:

Den gamla katten var först gråstrimmig, sedan brunstrimmig. Den fick bli grå.

En person steg upp ur en säng och svepte om sig en morgonrock. Sedan svepte hon om sig en jacka. Nej, det fick räcka med morgonrocken.

Det var en gång en bonde som hade kor och höns. Några sidor senare fanns det visst en flock får. De skulle varit med från början.

Ögonfärg kan skifta. Eller så håller man sig till den ursprungliga tanken att ögonen var gröna.

Egentligen är det märkligt hur sådana här dumma felaktigheter kan smyga sig in i ett manus. Hur många gånger har jag läst det nu? Jag vet inte. Manuset i sin helhet har jag kanske läst 30-40 gånger, men sedan tillkommer alla gånger jag suttit med ett visst kapitel eller stycke och jobbat med dem. Och ÄNDÅ finns det kvar sånt här. Visst kan man bli galen?

Nu hoppas jag att tokigheterna är borttagna eftersom Nattens färger snart ska gå iväg till sättning. Jag har en chans till att läsa korrekturet sedan.