Redo för redigering!

Caroline Möllesand Redigering av manus

För tre veckor sedan skrev jag ett inlägg om stiltje i skrivandet och paus från manuset. Det skavde just då men nu i efterhand upplever jag den perioden som skön och välbehövlig. (Bra, då vet jag det till nästa gång. Det är riktigt intressant att upptäcka hur man reagerar och fungerar i de olika faserna.)

Tack vare pausen har jag laddat om ordentligt och fått tillbaka lusten. Snart kommer det efterlängtade lektörsutlåtandet och då är det äntligen dags för nästa steg i processen: redigeringsfasen!

För att förbereda mig på bästa sätt har jag marinerat mig i andras erfarenheter av redigering. Jag har läst blogginlägg, lyssnat på poddar och utbytt tankar med skrivkompisar.

Det är ändå svårt att veta exakt vad jag kan förvänta mig eftersom det är första gången jag ska gå igenom det här. Så här går tankarna:

Fundering 1: Hur omfattande kommer redigeringen bli?

Det enda jag vet med säkerhet är att omdömet kommer ta upp helheten, storyn och karaktärerna och jag kommer få reda på vad jag bör bearbeta för att förbättra manuset. Men hur detaljerat blir det? Och hur stora ingrepp kommer krävas? Ingen aning.

Jag räknar inte med något gullegull eller fjäsk, utan vill veta ALLT som behöver strykas, utvecklas och skrivas om. Jag har mina aningar om vad som kräver fördjupning men det är inte så stor mening med att spekulera i det. Jag litar på min lektör som är ett textproffs med gedigen kunskap och erfarenhet, och även om processen kräver mycket omskrivning kommer jag lära mig massor.

Fundering 2: Hur lång tid kommer redigeringen ta?

För en del författare tar den här fasen tydligen bara några veckor medan andra skriver om och slipar på sina manus i flera månader. Självklart beror det först och främst på omfattningen, som jag inte har koll på ännu. Och eftersom jag gör det här på min fritid och bara när jag har tillräckligt mycket lust och ork, så får det ta den tid det tar.

Om jag är realistisk så är det nog rimligt för mig att pyssla med redigering mellan två och fyra dagar i veckan och ungefär en eller ett par timmar åt gången. Jag vill verkligen att det här ska bli lustfyllt och roligt istället för påtvingat och jobbigt.

En dag när jag satt och grunnade på det där, dök det upp ett inlägg på Instagram av Veronica Almér. (Hon var förresten Debutantbloggare under 2018.) Så här skrev hon:

”Jag älskar nog redigeringsfasen mest av allt. Skrivandet är kul men det är oxå så ångestladdat o jag bråkar jämt med frågor som hur fasiken ska detta bli en bok. Hur ska jag få ihop alla trådar? … Under redigeringen är det som att jag slappnar av något. Jag har då ett helt manus skrivet – wow jag fick ihop något trots allt. Jag kan då fokusera på att knyta samman alla trådar, städa upp i texten och göra det läsbart. Så nu njuter jag av att få redigera …”

Varje gång jag stöter på liknande inlägg, ofta av rutinerade författare, blir jag lika hoppfull.
Jag tror att jag också kommer att älska redigering.
Så måste det bli, för nu jäklar ska det här manuset korrigeras och putsas tills det glänser.

(Du som har läst mitt första blogginlägg om mina ”inre typer” fattar nog … Den sista meningen kommer givetvis från jaguaren. Kycklingen är fullt upptagen på annat håll de här dagarna.)

Glad Skrivpåsk!

Om att bestämma sig: ”Jag SKA ge ut en bok”

Caroline Möllesand ska ge ut en bok 2021.

I skrivande stund är det tre månader sedan jag startade mitt skrivkonto på Instagram. Utan det kontot hade jag inte varit där jag är i skrivprocessen. Tack vare det bestämde jag mig för att mitt påbörjade manus skulle bli en bok och mina sporadiska skrivstunder blev betydligt mer målmedvetna efter beslutet.

Delmål 1 är uppnått: Jag har fått ur mig ett helt manus som är ivägskickat till lektör för en första läsning.

(Här är krävs ett förtydligande. Du som läste förra veckans blogginlägg minns nog att min deadline blev lite för tuff och att jag inte var nöjd med slutet. Du som även följer mig på Instagram och såg inlägget den 12/2 vet att jag fick en hel vecka på mig att rätta till det som skavde. Jag har nu skrivit fem nya kapitel för att få bättre ordning på upplösningen. Jabba dabba doo!)

Jag bläddrar tillbaka bland mina Instagraminlägg. Den 18 november skrev jag så här:

***
Vad ska det bli av mitt skrivande?
Ja, vem vet? När jag berättar att jag skriver på ett manus blir många exalterade och säger att de ser fram emot att köpa min bok. Jag svarar skämtsamt att jag förstås ska signera den åt dem. Men är det på skoj eller allvar jag säger så? Måste det bli en bok? Vet inte. De där tankarna växlar lika ofta som vädret i maj.

Ibland tänker jag: ”Nej, jag orkar inte, vågar inte och det är inte tillräckligt bra.” Jag undrar om det är så klokt att utsätta mig för den processen eftersom jag fortfarande återhämtar mig efter utmattning.

Andra dagar är jag ivrig och kan knappt vänta tills min historia blir en färdig bok att stryka handen över. Entreprenören och idésprutan i mig funderar då över saker som bokomslag, baksidestext och försäljningskanaler.

Men så poppar det upp något annat i hjärnan som gör att jag måste plocka fram mobilen och skriva ner det som vill ut. Det är mina två kvinnliga huvudkaraktärer som pratar med varandra om något viktigt. Deras konversation tar sig alltså från mina tankar och blir till meningar som jag senare kan föra över till lämpligt kapitel i manuset.

Precis då känner jag att det kanske inte alls behöver bli någon fysisk produkt som det går att bläddra i. Det är på något sätt tillräckligt för mig att känna hur den där dialogen jag nyss skrev, säger så mycket om mina karaktärer samtidigt som handlingen råkade ta en annan riktning.

Ja, skrivprocessen är nog faktiskt det som fascinerar och ger mig mest just nu. Samtidigt är jag nyfiken. Hur känns det att ge ut en bok? Hur skulle min påhittade historia tas emot?
***

Tack vare att jag formulerade och skrev ner mina tankar i det där inlägget blev det tydligt hur velig jag var. Jag både ville och inte ville. En ganska frustrerande vardag ihop med den där meningen på slutet, ”Hur känns det att ge ut en bok?”, var anledningen till att jag äntligen bestämde mig. Något måste hända. Det SKA bli en bok.

Bara några dagar senare skickade jag iväg min ansökan hit, till Debutantbloggen. Jag formulerade mina mål om att, och varför, jag satsar på egenutgivning. Det lät förmodligen intressant (eller galet), för här är jag idag.

Det faktum att jag satte ett väldigt tydligt mål – en utgiven bok under 2021 – gjorde att jag nu har fått ihop 90.000 ord. Jag begriper inte riktigt hur det gick till, men det gick snabbt den sista trimestern. Äh, både termen och den matematiska logiken blir fel, för min råmanusgraviditet har varat i hela 16 månader.

Hur som helst … Mitt skrynkliga foster (eh, manus) är nu i nästa stadie och ska med hjälp av barnmorska (lektör/redaktör) genomgå en utdragen förlossning (redigering) och så småningom bli en fullgången och någorlunda välartad bebis.

Även om jag har långt kvar till slutmålet är det intressant att reflektera över hur mycket som kan hända när man väl bestämmer sig för något. För mig var det avgörande att 1. komma ut ur skrivgarderoben och 2. berätta om mitt mål även för andra.

Och jo, det ÄR läskigt att tvinga sig själv att hoppa – men för mig har det varit värt det flera gånger om.

Är du också en velpotta? Testa och se vad som händer om du bestämmer dig!

Min dagbok om dagarna före deadline

Caroline Möllesand deadline

Det är onsdag kväll och klockan är efter 22. Det har knappt gått en halvtimme sedan jag skickade mitt manus till lektören.
Ja, första versionen av mitt manus är äntligen klart!

Jag borde jubla och fira, gör jag det? Njae.
Visst är det skönt att jag har tagit mig förbi första etappmålet. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Jag sitter här vid datorn och är jäkligt trött, missnöjd med slutet och skriver det här blogginlägget som ska publiceras om några timmar.

Välkommen till författarlivet Caroline!
Förlåt, det låter nästan som om jag tycker synd om mig själv. Det gör jag inte. Jag älskar fortfarande det här självplågeriet med press, tvivel och ändrade planer.

Du får hänga med hur tankarna har gått inför min deadline. När jag kom överens med min lektör var det jag själv som satte datum för inlämning. Just då kändes det fullt rimligt, med lite lagom press så att jag skulle anstränga mig en aning extra.

Onsdag – 1 vecka före deadline
Jag började känna att det kanske kunde bli lite tajt med tiden. Jag hade ju som sagt inte ens skrivit råmanuset klart. (Jag vet, det är ett inlägg för sig: ”Varför bokar man lektörsläsning innan man har skrivit färdigt?”)
Flera i min närhet tyckte att jag kunde säga till lektören att jag blir försenad eller att jag bara skickar en del av manuset. Hmm, skulle jag verkligen inleda mitt samarbete med denna viktiga person genom att framstå som en slarver som inte klarar att hålla sin egen satta deadline?
Nej! Det var inget alternativ. Jag visualiserade is i magen och all det där och skickade till testläsare parallellt med att nya kapitel växte fram. (Här måste jag klämma in ett tack till Hanna, Linda, Josefin och Helena som har läst och stöttat mig.)

Fredag – 5 dagar före deadline
Jag skrev så här till min lektör: ”Hur ligger du till med din tidsplan? Jag skriver för fullt på upplösningen i mitt manus och räknar med att skicka 100% av manuset till dig senast kl. 23:59 på onsdag den 10 februari. Har nu nått ca 93% …”
Det fanns en liten förhoppning att mitt förtäckta rop på hjälp skulle hörsammas. Svaret blev: ”Hoppas och tror att jag ska klara tidsplanen vi har bestämt. Ser fram emot att läsa ditt manus!”
Bara att bita ihop och fortsätta med samma mål i sikte.

Lördag – 4 dagar före deadline
Här kom den första lilla krisen. Jag hade avsatt hela helgen till bara skrivande och hade oceaner av tid. Härligt!
Men det kom inget. Jo, enstaka meningar pressades fram utan något som helst flyt. Det var bara att pausa. Jag tog tag i redigering istället och efter det testade jag att flödesskriva. Satte en timer och tvingade mig att bara skriva utan att tänka eller korrigera. Då släppte det äntligen och jag kom framåt.

Söndag – 3 dagar före deadline
Då jäklar hände det grejer. Ett helt annat flyt. Tror faktiskt det blev fem kapitel. Som jag har berättat tidigare så har jag haft en hel del förberett, det har underlättat. Här var känslan att jag hade knutit ihop alla trådar på ett bra sätt. Nu hade jag bara två kapitel kvar att skriva på tre dagar. De två kapitlen kan nästan kallas epilog, de äger i alla fall rum längre fram i tiden. Lätt som en plätt!

Caroline Möllesand
Bara två kapitel kvar! Trodde jag …

Måndag – 2 dagar kvar
Måndag eftermiddag körde jag igång med näst sista kapitlet. Här krävdes för ovanlighetens skull en himla massa research för flera olika saker. Hur kunde jag ha missat att förbereda det? Det tog flera timmar, men jag fixade det. Hann med lite redigering också.

Tisdag – 1 dag kvar
Jag hade på känn att de sista kapitlen jag skrev i söndags, inte hade landat helt rätt. Utan att gå in på detaljer om vad slutet innehåller så gick det både för lätt och för snabbt. Det bekräftades av två testläsare. EN testläsare kan möjligtvis ha fel, ha ha, men inte TVÅ!
Så efter 40 minuters telefonkonferens med skrivkompisen Hanna och ett flertal mail med testläsaren Helena, kom jag fram till att jag var tvungen att ändra.
Jag sörjde det inte ens, det var bara att göra om och göra rätt. Två kapitel blev helt omskrivna och ett fick utgå helt. Det skulle ersättas med tre nya! Ja, det måste nämligen hinna hända lite mer. Tyvärr blev de bara påbörjade.

Caroline Möllesand
Måste skriva om!

Onsdag – Deadline
Klockan 14, med tio timmar kvar till deadline (23:59) var jag tvungen att fatta ett beslut. Var det verkligen realistiskt att skriva tre eller fyra nya kapitel samt hinna redigera.
Nej. Tyvärr. Buhu.
Jag fick rikta in mig på tråkiga ”Plan B” – att leverera ett manus där jag inte är helt nöjd med de 4-5 sista kapitlen. Så fick det bli. Alltså hade jag ”bara” ett kapitel – avslutet – kvar. Och det kan ha varit manusets svåraste att skriva. Kanske för att jag inte var helt nöjd med händelseförloppet och för att jag skulle behöva lämna ifrån mig något jag inte är 100 procent nöjd med.

Ja, ja … Har jag tur hinner lektören inte komma så långt i sin läsning förrän jag levererar ett nytt slut som jag är mer nöjd med.

Så jag väntar nog med att fira tills jag har skrivit om det där slutet. Och därefter kommer jag ändå ha flera månader på mig att skriva om ännu mer innan det är dags för ny testläsning och redaktör.

Hade det hjälpt om jag satt deadline en månad senare?
Nej, jag hade jag förmodligen ändå suttit in i det sista och varit halvnöjd.

Lägesrapport: manus, testläsare och lektör

Caroline Möllesand

Här i Kalmar händer det en hel del på min bokfront och under tiden har snön både hunnit lägga sig och regna bort. Det är dags för en lägesrapport.

Manuset växer!

Jag skriver fortfarande på råmanuset och det går ganska stadigt framåt. Vissa dagar skriver jag ingenting medan det flödar desto mer andra dagar. Just nu har jag inget dagligt skrivmål eftersom jobbet måste komma först och därefter får orken avgöra. Men min skrivlängtan är stor.

Jag har gissningsvis 12.000 ord kvar att skriva. Hur kan jag veta det så detaljerat?
Jo, mina kapitel har hittills bestått av ca 1.000 ord i snitt. Dessutom har jag redan klart för mig vad som ska hända. Alla kommande kapitel är förberedda, dels med en beskrivning av scenerna men där finns även textstycken och dialoger inlagda. Det är sånt som jag har antecknat tidigare och petat in.

Jag har hela tiden tänkt att de där förberedelserna kommer hjälpa mig, och på ett sätt gör de verkligen det. Det är skönt att mötas av ett nytt kapitel som redan innehåller något jämfört med att bländas av ett blankt dokument.

Men … I helgen som gick var målet att få två kapitel klara. Där fanns en hel del stoff att utgå från, men oj vad det trilskades. Jag upptäckte att det inte alltid är så lätt att reda ut sitt eget trassel.
Även om det var mer komplicerat och tog längre tid än jag trodde kom jag fram till delmålet. Det var fantastiskt skönt när allt föll på plats, och det som jag trodde skulle bli två kapitel blev till slut tre.

Manus för testläsning
Del av mitt manus som jag gav bort i julklapp.

Jag har hittat testläsare!

Redan i julas lämnade jag 34 kapitel till min mor och svärmor. Det kallar jag dock inte för testläsning, det var mer en kul grej att ge bort i julklapp.
För några veckor sedan fick min goda vän Linda börja läsa. Jadå, jag vet att nära kompisar kan vara för snälla i sina kommentarer. Hon är dock viktig i sammanhanget eftersom hon både har lokalkännedom och vissa expertkunskaper. En rutinerad läsare är hon också, så på bara en dag tog hon sig igenom 47 kapitel och lämnade mycket värdefull feedback.
Dagen efter var hon tyvärr med om en olycka där hon bröt armen och hamnade på sjukhus. Då fick jag ännu mer fart och motivation för att få fler kapitel färdiga för läsning. Klart att hon skulle få lite underhållning i sjuksängen.

Sedan efterlyste jag ytterligare en testläsare mitt Instagramkonto. Bingo! Jag fick flera svar och de två första som hörde av sig fick 56 kapitel att läsa. Den ena har jag redan fått svar från och det var otroligt spännande att få veta hur hon uppfattade karaktärerna och handlingen.
Förstår om du är nyfiken, men mer än så säger jag inte om det just nu. Jag kommer göra ett separat inlägg om testläsare längre fram. Finns mycket intressant att lyfta och lufta om det.

Någon blir kanske fundersam. Är det inte knasigt att använda testläsare innan råmanuset är komplett?
Nej, jag gillar att få feedback och kommentarer under tiden. Texten var inte heller helt ”rå” eftersom jag har läst igenom och fixat en del under tiden. En annan anledning till att jag inte ville vänta längre hör ihop med nästa stycke.

Jag har valt lektör!

Även om jag redan hade hyfsat bra koll använde jag mig åter igen av Instagram. Den här gången för att få lite hjälp i sökandet efter lektör och redaktör. Den generösa skrivcommunityn delade med sig av många bra tips och efter att ha googlat, jämfört, mejlat och pratat med ett antal lektörer hade jag massor att fundera på. Det var inte lätt att välja bort duktiga proffs som säkert hade kunnat göra underverk för mig och mitt manus.
Men jag har alltså bestämt mig. Det känns tryggt och bra men jag kommer vänta med att berätta vem valet föll på. Just precis, det kommer ett separat inlägg om det längre fram.

Glädjande att höra var att alla som jag valde mellan har mycket att göra under våren, några var näst intill fullbokade. Så ett gott råd om du funderar på att anlita lektör – boka i god tid.

I och med lektörsläsningen har jag också en deadline.
Jag har 20 dagar på mig att skriva färdigt, gå igenom testläsarnas kommentarer och grovredigera. Den 10 februari ska jag nämligen skicka manuset till lektören.
Låter det omöjligt?
Tyst! Säg inget.
Klart att det går.
(Tänk dig en smiley med ansträngt leende här.)

Adjö Elsa och Vivianne

Jag har vinkat hejdå till mina karaktärer Elsa och Vivianne i Nattens färger. De har rest iväg till tryckeriet och lämnat mig ensam. Jag är inte bra på att säga adjö. Avsked är hemska. Jag VET att vi bara pratar om två fiktiva karaktärer här, två som jag själv har uppfunnit till på köpet, men det är sorgligt ändå. Jag kommer inte skriva om dem något mer (boken är fristående och jag ser ingen fortsättning på den).

Det tog tid att lära känna dem. De hade det lite tufft att axla den roll som Léonie, Karin och Violet från min debutroman Klar himmel hade haft hos mig. Trion var nämligen ett härligt gäng som jag älskade att hänga med och jag ska inte sticka under stol med att Elsa och Vivianne kändes som ett trist substitut när de hade dragit. Men Elsa och Vivianne växte och nu kan jag stolt säga att jag är lika bra kompis med dem som mina första karaktärer.

I kulisserna väntar Disa och Betsy från Svarta vingar. Jag känner dem ganska bra, men jag måste komma dem ännu närmare. De har inte blivit mina bästisar än, tagit sig in under huden och in i blodet. För att vara någorlunda anständig tänker jag att jag åtminstone måste sörja Elsa och Vivianne i någon vecka eller så innan jag deklarerar att jag har två nya BFF.

Måste man förresten älska sina karaktärer? I våras, när jag påbörjade skrivprojektet som är mitt fjärde – och hittills ej namngivna manus här på bloggen eftersom det är långt ifrån klart – funderade jag väldigt mycket på det (här hittar du ett inlägg jag skrev om det). Anledningen var nämligen att min huvudkaraktär i den texten är betydligt mer komplex än andra personer jag skrivit om. Jag vill att hon ska framstå som en kameleont, att läsaren tidvis uppskattar henne och tidvis ogillar henne starkt. Hon kommer göra saker som får en att häpna – på ett dåligt sätt. Därför är hon svårare för mig att älska utan reservationer, men jag har kommit fram till att jag tycker ganska bra om henne ändå (åtminstone tillräckligt mycket för att försöka skriva en bok där hon är huvudpersonen).

Elsa och Vivianne har alltså packat sina saker och gett sig av. Efter att ha levt med dem först i ett års tid när råmanuset blev till och sedan i lite mer än ett halvår under tiden redigeringen pågick så är det klart att jag saknar dem. Jag har under den här tiden tänkt nästan lika mycket på dem som jag tänker på mina barn. Det låter inte helt friskt när jag skriver det, inser jag, men det är faktiskt så det ligger till. Ens huvudkaraktärer tar mycket tid och kraft. Därför är det kanske inte så konstigt att det känns som ett tomrum när de försvunnit och jag inte längre behöver måna om deras väl och ve.

Känner ni också så? Eller är det bara jag som är knäpp? (Kan åtminstone någon svara ja på den frågan så känner jag mig inte så ensam…)

Ett råmanus blir till

Jag är helt inne i skrivandet av mitt tredje manus (jag vågar inte säga bok, för om det vet jag inget än), och min digitala mapp för sagda manus fylls på med nya dokument hela tiden. Att få ihop ett helt manus är verkligen ett projekt, det är inte bara att öppna ett dokument och skriva ner hela rasket. Inte för mig, åtminstone.

Förutom att skriva består arbetet med manuset nu mest av att tänka, planera, skissa på dramaturgin och researcha. Någon kanske minns att research togs upp som ett av mina fokusområden under utvecklingssamtalet jag hade med mig själv, och jag har redan många fler krokar utkastade i researchsyfte, än vad jag har haft med något av de andra manusen. Tidigare har jag allra mest vänt mig till närstående, men nu har jag en hel rad personer att fråga om olika saker. Yrkesrelaterade frågor och en hel del om språk och kultur.

De dokument som jag hittills har liggande i manus 3-mappen, är förutom själva råmanuset:

  • Synopsis, version 1 (det som har gått iväg till förläggaren)
  • Synopsis, egen version (jag ändrar kontinuerligt)
  • Ett dokument kallat ”scener”, med lösa anteckningar av scener, dialoger och händelser som jag vet att jag förmodligen vill ha med någonstans, än så länge oklart var.
  • Kapitelöversikt med tidsangivelser för att hålla koll på dagar och veckor
  • Ett dramaturgi-dokument där jag väldigt skissartat har skrivit hur jag tänker mig storyn i akter och vändpunkter. Det här dokumentet återvänder jag gärna till för att få inspiration – att läsa det är som att tänka manuset som en film, och på sätt och vis säger det mig mer än vad det mer utförliga synopset (synopsiset?) gör.
  • Ett dokument där jag har samlat bilder på hur huvudkaraktärens lägenhet ser ut.
  • Ett dokument som en av mina hjälpsamma källor har skrivit ihop, med värdefulla upplysningar om huvudkaraktärens yrke.
  • Två ytterligare researchdokument, ett där jag har sammanställt info från sådant jag googlat om en viss företeelse, och ett som jag fyller på löpande efter att ha ställt frågor till hjälpsamma elever och kollegor.

Nu när jag skriver det här inlägget inser jag att det kan kvala in som det mest intetsägande i bloggens historia, men det fina med bloggen är ju också att det kommer nya inlägg varje dag – och Malin har säkert något mindre sövande att bjuda på imorgon. 🙂 Själv ska jag hänga kvar i min röriga mapp och försöka omvandla idéer och nya kunskaper till den berättelse jag ser framför mig.

Tvivel om bra och dåligt, fint och fult

I väntan på att Nattens färger ska komma ut (nu är det mindre än två månader kvar), infaller tvivlet. Det där lilla djuret som bor inom mig och gnager och gnager på självförtroendet är i sitt esse. Jag är glad att boken nu är avslutad för min del, jag kan inte ändra på någonting längre och jag hade inte kunnat/orkat göra det bättre om jag fick försöka igen, nu måste den klara av att stå på egna ben. Det vet jag, men det är inte mindre läskigt för det att invänta hur boken tas emot. Hur kommer den att bedömas – vad ska BTJ skriva? Vad ska läsarna tycka?

Jag tvivlar också på mig själv när jag läser mina otroligt kloka bloggkollegors inlägg. Malins, som handlar om normkritik och att det är viktigt att schablonerna inte får övertaget. (Gulp. Jag har nog väldigt mycket schabloner i mina böcker.) Hannas, om att våga blotta sin egen svaghet och prata om sådant vi inte gör i vanliga fall. (Något sådant tar jag inte heller upp.) Daniels. Han är journalist och skribent på riktigt. Han kan det här med att skriva. (Jag bara låtsas, jag är ju ekonom egentligen och borde kanske hållit mig till siffror…) Och Saras, som på ett pedagogiskt sätt skiljer agnarna från vetet.(Pedagogik har aldrig varit mitt starka ämne.)

Vad har jag skrivit för böcker då? Jag har ingen inbyggd samhällskritik eller dolt budskap. Mina texter är inte några kulturella under och de kommer aldrig skapa någon debatt. Jag har hela tiden tänkt att jag skriver för att underhålla, för ett erbjuda en möjlighet att fly verkligheten en stund. I bästa fall kanske jag kan berätta någonting som läsaren inte redan visste om hur det var på 1940-talet. Men vad är det egentligen värt, det är nog inte så att folk läser min bok för att i första hand få en historielektion.

Ibland får jag lite ångest för att det förhåller sig på det här sättet. Att jag liksom inte är djupare än så. Ni vet, känslan av att ha valt den breda motståndslösa vägen när man borde ha tagit den smala, svåra. Fast jag hade aldrig kunnat skriva på något annat sätt än vad jag gör. Jag hade inte kunnat åstadkomma något av det mina bloggkollegor har gjort.

Den här funderingen tangerar diskussionen om ”fult” och ”fint” inom litteraturen. Är någon genre ”finare” än någon annan? Jag vill inte se det så även om det normalt sett görs en kategorisering (tips, läs gärna det här gamla inlägget om fin- och fullitteratur). ”Dålig” litteratur för mig är sådan som har ett sämre språk (syftningsfel, stavfel – ja, när texten inte är genomarbetat tillräckligt mycket). Den kan finnas inom vilken genre som helst. Därmed inte sagt att jag uppskattar en välskriven bok oavsett genre, för där kommer smaken in och ingen kan väl helt bortse från personliga preferenser? (Läs gärna Saras inlägg om det här med recensioner för att förstå mer.)

Jag ska inte fördjupa mig i det här med fint och fult, bra och dåligt. Istället avslutar jag med att försöka sätta upp en form av checklista för mina böcker:

Gillar du att läsa om svunnen tid?
Tycker du om en blandning av spänning, relationer och romantik?
Önskar du något som innehåller både lycka och sorg?
Fascineras du av kvinnoöden? (Notera här, Malin, att jag inte skrev ”starka kvinnor”!)
Är du trött på corona, politik, klimatpåverkan och bantningstips och vill läsa något som inte innehåller en massa pekpinnar?
Vill du göra en resa i tid och rum?

Tilltalas du av allt (eller åtminstone det mesta av) det här – och dessutom en touch av humor och ironi?

… då tror jag faktiskt att mina böcker kan vara någonting för dig.

Bara rent gnäll

November suger verkligen musten ur mig. Det är mörkt, gråtungt och som grädde på moset har vi en pandemi. Vi sitter alla i den här båten, men idag känner jag för att gnälla så här kommer ett sådant inlägg.

Jag irriterar mig på att ha så mycket att göra på mitt vanliga jobb att min hjärna känns förtvinad när jag har jobbat klart. En förtvinad hjärna, mina vänner, levererar inte de där tio tusen orden som saknas innan jag har ett färdigt råmanus till Svarta vingar. En förtvinad hjärna levererar på sin höjd en inledning till ett kapitel som blir ganska uselt när jag försöker skriva ner det i datorn. Och det blev inte mer än 879 ord. Absolut uselt.

Då försöker jag tänka på att jag åtminstone snart är klar med bok nummer två. Men så minns jag samtalet i fredags från redaktören. ”Jag kommer maila dig en lång lista med saker som korrekturläsaren vill att du går igenom.” Smäll, pang, bom – japp, där åkte jag ner i källaren. Nu är det måndag. Jag väntar oroligt på det där mailet. Hur lång är egentligen en lång lista? Och ”gå igenom” är väl ingen metafor för ”skriv om”, eller har jag missat något?

Den som ändå kunde ta semester! Strunta i lönejobbet. Åka bort. Sova på hotell. Nej, just det. Vi har corona och i min region ska vi helst bara umgås med de vi lever ihop med. Som om instagram med hjälp av någon läskig algoritm känner av det börjar en massa fina bilder från England och Skottland dyka upp i mitt flöde och jag kan inte låta bli att följa några konton, vilket naturligtvis gör att jag nu i var och varannat inlägg ser bilder från platser dit jag skulle vilja åka bums. Normalt sett är jag en riktig huskatt som tycker om att vara hemma, men jag tror det är den här känslan av att vara tvungen att vara hemma som gör att jag helt plötsligt vill åka bort.

Ute regnar det. Sticker inte ut näsan utan att dra en mössa på huvudet, fast egentligen borde jag kanske går barhuvad. Kanske regnvatten kan sippra in i huvudet och blöta upp min förtvinade hjärna? Nej, jag tror att choklad kan göra samma verkan, liksom inifrån.

Kryper upp i soffan. Choklad på bordet, en pocket av min favoritförfattare i handen. En filt över benen och en snarkande hund på golvet intill mig. Läsa brukar alltid få mig på gott humör, men det är som förgjort. Innan jag själv började skriva på allvar kunde jag verkligen njuta av en bok. Låta mig svepas med och bara tänka på historien som berättades. Nu är jag mycket mer textmedveten. Utan att tänka på det kollar jag bokens struktur. Jaså, hen har valt att ha så här långa kapitel? Hur är det med gestaltningen då, något jag kan lära mig av? Nähä. Inte det. Kolla här, det här skulle min redaktör slagit ner på om hon hade sett. Och här hade vi en upprepning, det var inte snyggt?

Nu har jag fått gnälla lite. Det är ju ändå måndag. På många sätt en hopplös dag eftersom det är så många arbetsdagar kvar innan det blir helg igen. Men låt oss avsluta i en lite mer uppiggande ton. Det är måndag. En hel ny vecka ligger framför oss och vem vet vad den kan föra med sig? Nya möjligheter, nya chanser. Korrekturläsarens lista är kanske inte så lång och på jobbet lugnar det kanske ner sig lite så att jag kan få till de där sista kapitlen i mitt tredje manus. Det kanske till och med kommer någon positiv coronarapport, som att smittspridningen minskar eller läkemedelsbolagen har tagit fram ett bra vaccin? Om inte annat är jag säker på att jag kommer att få se många skitsnygga bilder från Skottland på Instagram.

Arkeologi och råmanus

Vad jag borde gjort i helgen: Korrläst manuset till Nattens färger som nu är satt. Orkade inte börja på det, det får bli veckans kvällsjobb istället.

Vad jag faktiskt gjorde i helgen: Fördjupade mina karaktärer i Svarta vingar. Hittade en ny vinkel jag ska implementera och sedan följa upp längre fram. Gav dem lite mer back story, reflektioner över var de befinner sig och sånt, skapade liksom kött på benen.

Kom då att tänka på arkeologi. Hoppet dit är kanske inte så avlägset som det först ter sig. Jag vet inte vad en person som utgår från ett kranium och sedan återskapar hur människan såg ut kallas, men vet ni vad jag menar? Ibland går det sådana program på TV, där någon hittar en gammal skalle och någon annan modellerar fram hur personen kunde ha sett ut. Lite så känner jag mig i det här läget när råmanusskrivandet för mitt tredje manus går in på slutfasen. Det gäller att ge karaktärerna djup, att göra dem mänskliga. Vissa författare har kanske det här redan klart när de börjar skriva en historia, men för mig får jag ihop detaljerna först på slutet. Det är då jag har levt med dem så länge att jag känner dem och vet vad som är ett logiskt respektive ologiskt agerande, hur de reagerar, vad de har för preferenser. Är det någonting jag har svårt för – på tal om lördagens fråga om pet peeves – när jag läser böcker är när en person plötsligt inte beter sig som förväntat, och det inte finns någon förklaring till det, så det försöker jag själv jobba med väldigt mycket. Givetvis kan en karaktär göra något oväntat, men då ska det komma fram en bakomliggande tanke som förklarar agerandet. Tycker jag.

För att få ett klart råmanus behöver jag alltså addera lager på lager på mina karaktärer så att de blir trovärdiga, varma, mänskliga. Något insinueras i början, det måste följas upp senare. Ett sätt att agera förklaras. Därmed blir händelser legitima och historien förs framåt. Det gäller att ”tratta ner” beteendet så att det nästan blir så att personerna inte kunde ha agerat på något annat sätt, givet hur jag har byggt upp dem. Jag måste säga att det här är bland det roligaste momentet. Jag älskar att se hur trassel på berättartråden slätas ut och hur de lösa ändarna knyts ihop. Där är jag inte riktigt än med Svarta vingar, men jag är på god väg. Det var visst ett manus som skulle korrläsas först…

Konsten att låta något halvdåligt stå kvar

Det är faktiskt en konst att acceptera en halvkass text. Jag menar inte slutet av redigeringen när boken snart ska tryckas och börja säljas (då vill det till att allt är tip-top), nu pratar jag i den nyskrivande fasen innan ens råmanus är klart.

När jag skrev på min första bok gick jag om och om igen igenom de första kapitlen. Vid den tidpunkten läste jag otroligt mycket skrivbloggar (det finns en uppsjö amerikanska) och överallt stod det att man under råmanusbyggande inte behövde bry sig om att redigera. Jag låtsades inte riktigt om att jag såg det där rådet utan skrev ständigt om mina första kapitel. Filade på meningarna ungefär som när man ryktar en häst; tog ett rykttag till och ett till. En häst kan liksom aldrig bli för blank. Alltid var det någonting jag ville ändra på. Tog ett annat verb (jag älskar synonymer.se), strök någonting, la till någonting annat, flyttade punkter och kommatecken. Kom jag vidare i manuset? Nej. Blev texten så bra att jag inte behövde ändra i den senare? Svar nej där med.

Det manuset blev klart till slut, men jag har lärt mig en hel del sedan dess. Bland annat att det kan vara bättre att låta texten vara som den är trots att det inte blir perfekt. Jag ska inte sticka under stol med att jag blir irriterad när jag inte lyckas fånga känslan jag är ute efter, men jag har vid det här laget lärt mig att ibland infinner den sig inte vid första utkastet utan först efter flera omskrivningar. Så jag låter scenerna stå som de är medan jag skriver färdigt råmanuset. Vid senare redigeringar har jag då något att bygga vidare på. Jag brukar anteckna i min One Note-fil för manuset att ”här behövs det mer karaktärsbyggande” eller ”fördjupa tankarna” eller vad det nu är som ska bättras på.

I helgen läste jag om manuset Svarta vingar som jag försöker skriva klart nu, jag kände att jag behövde fräscha upp mitt minne och komma in i ”rätt värld” efter att Nattens färger gått iväg till förlaget för att sättas inför tryck. Visst kliar det i fingrarna när jag kommer till meningar, stycken och ibland hela kapitel där jag ser stora brister, men jag försöker låta bli att gå in och korrigera utan noterar i One Note istället. För ett kontrollfreak som jag är det faktiskt en konst att låta bli.

Jag vet att det inte finns ett sätt att skriva en bok på, och jag tror att vi alla är olika och har olika preferenser för hur vi tycker om att jobba och vad som funkar för oss. Men att låta något jag inte är nöjd med stå kvar istället för att försöka förbättra det på en gång har hjälpt mig att behålla fokus på att komma framåt med manuset. Och är det något vi kan enas om är det väl att vi vill lyckas med våra bokdrömmar, eller hur?

Långsamt och lekfullt skrivande

Ojojoj, vad snabbt du skriver! Utbrister folk när jag berättar att min andra bok släpps på torsdag (!!). Men det gör jag ju inte. Skriver snabbt, alltså. Att jag släpper två böcker på ett år beror helt enkelt på de långsamma processerna i förlagsvärlden, inte på min oerhörda produktivitet. Som de flesta utgivna och aspirerande författare vet, innebär det mycket väntan att leta förlag till sitt manus. Under tiden jag väntade på svar från förlag angående Som en öppen bok, hann jag skriva en hel del på En oönskad julklapp.

Sanningen är att jag skriver rätt långsamt, jag tror att jag har varit inne på det förut (det här är mitt fyrtioförsta inlägg eller något, så ni får förlåta mig om jag börjar upprepa mig!). Jag tilltalas av tanken på att sätta upp delmål vad gäller antal ord och så vidare, det känns så härligt greppbart och överskådligt. Då och då sätter jag upp sådana mål, och känner mig peppad och motiverad bara av tanken på att målet finns där. Men när det kommer till kritan lyckas jag faktiskt sällan nå de djärva mål jag sätter upp. Vill inte gärna klämma ur mig ord bara för ordklämmandets skull. Visserligen kan man inte sitta i all oändlighet och vänta på Den Stora Inspirationen, för då blir det inte mycket gjort – men lite känsla behöver det ändå finnas, tycker jag. Dessutom sitter jag gärna och pillar lite för mycket med det rent språkliga även på ett tidigt stadium (dumt egentligen, eftersom mycket ändå riskerar att ryka under redigeringen).

Nu är jag hur som helst på gång med manus tre. Det går inte fort (särskilt inte nu när jag har boksläppet att tänka på), men det går framåt, och framförallt är det väldigt roligt att få skriva nytt igen. Att få jobba med förläggare och redaktör är en ynnest, och jag är fantastiskt tacksam över att jag har fått göra det med mina böcker. Men det är något speciellt med råmanustiden, då det bara är jag och manuset. Visst, de där blanka sidorna kan vara skräckinjagande och ibland tar det tvärstopp. Men det är ändå något lustfyllt med att vara i den där bubblan då ingen annan lägger sig i. Tids nog måste andra släppas in såklart, men just nu behöver jag inte tänka på mer än att få ihop min berättelse och lära känna mina karaktärer ordentligt. Det är den fasen i skrivprocessen som allra mest liknar det man gjorde som barn när man lekte med t.ex. barbiedockor. Var det inte lite samma sak? Hitta på namn och personligheter åt dem och låta dem samspela med varandra. Malin har skrivit om det tidigare, om skrivandet som en lek för vuxna, och jag håller verkligen med.

Jag stannade i och för sig inte vid barbiedockorna. Även gosedjur, plastdinosaurier, Sylvanian family-djur och studsbollar (japp!) tilldelades identiteter. Jag klippte ut papperskaniner, sydde tygkatter och virkade ormar som fick namn och blev kompisar och familjemedlemmar. Och nu gör jag ungefär samma sak, fast med ord. Den där lekfullheten tror jag är viktig att hålla fast vid medan det ännu bara är jag och manuset. Som sagt, det kommer en tid då det är dags att sluta leka och bjuda in andra att tycka till, men än är det långt dit. Än så länge är det bara jag och min fantasi. Jag tror att jag kanske försöker att skriva under på vad Ifiyenia och Kristin precis har skrivit om, fast med andra ord – att skrivandet i grunden är något vi gör för vår egen skull.

Jag vs August

En vanlig fråga jag får när jag berättar att jag har skrivit en roman och som bäst håller på att redigera färdigt nummer två, är om jag har slutat jobba och livnär mig på författarskapet. Som Sara skrev förra veckan är det något av en utopi för många. Jag är däremot glad över att jag inte behöver försörja min familj på mitt skrivande. Inte mycket pengar skulle trilla in därifrån, om jag säger så. (Än, tillägger optimisten i mig.)

”Var vänlig skicka mer förskott på boken”, eller något liknande tror jag August Strindberg krävde för att försörja sig och familjen när han levde i Frankrike eller något annat hörn av Europa och hade det lite knapert.

August Strindberg. Beundrar verkligen hur håret kan ha en sådan volym på varje foto. Volymen på mitt författarfoto fick jobbas fram hårt, ska jag erkänna.

Det är minst sagt lite skillnad på mig och August. Inte minst kön, kvinnosyn, volym i håret, antal äktenskap och grad av kändisskap. Faktum är att jag är ganska glad över att jag inte är August utan bara jag, men just den där lättvindiga inställningen till förskott är jag lite avundsjuk på.

Om du blir antagen på ett (traditionellt) bokförlag får du ett förskott på din bok när ditt manus godkänns. Jättekul! Tack! Det kändes verkligen häftigt. Det rör sig dock inte om några astronomiska summor och sedan dröjer det innan det trillar in något mer. Jag vet inte om det gäller alla förlag, men på mitt avräknas författarna året efter ett försäljningsår så jag har alltså inte ännu fått någon första utbetalning av royalty. Det kommer först under våren 2021. Biblioteksersättningen på 1,01 kr/lånetillfälle fungerar likadant, och där är det dessutom så att du måste komma upp i >2000 lån för att få minimiersättningen. Statistik för 2018 visar att det var 4300 författare totalt som fick någon utbetalning. En bra grej är dock att det inte räknas per bok utan per författare… så det borde rimligtvis bli större chans att få någon ersättning ju fler titlar du ger ut?

Det krävs ingen större matematikförmåga för att förstå att det skulle bli väldigt skralt på bankkontot om det inte fylldes på av någonting annat. När jag får frågan om jag lever på mitt skrivande brukar jag därför svara: ”Nej, det gör jag inte, för jag vill fortfarande äta varje dag.” Nästa år blir det däremot spännande att se vad royaltyn blir och hur många gånger min debutbok Klar himmel lånades ut (jag tror man får en redovisning även om man inte kommer upp till miniminivån? Rätta mig någon om jag har fel!). Till dess kämpar jag på med mina skrivprojekt och är rätt glad att jag har ett vanligt åtta-till-fem-jobb att luta mig emot när det gäller att förse mig med en lön varje månad.

Råmanus

Råmanus. Jag hade ingen aning om vad det betydde för sådär två och ett halvt år sedan. Sedan fick jag lära mig att det är det första fullständiga utkastet av en berättelse. Innan dess hade jag sett det som att jag producerade en mängd utkast och en vacker dag skulle jag skicka in ett av dem till ett förlag. Nu fick jag veta att när jag hade ett råmanus var det som den verkliga redigeringen började (i det läget undrade jag vad jag hade sysslat med innan när jag ändrat och ändrat och lagt till och strukit men det var alltså inte redigering. Det var pre-råmanusarbete).

Någonstans läste jag också då att det tar lika lång tid att redigera råmanuset till en tillräckligt bra version som är värd att skicka till ett förlag som att skriva det. Jag räknade efter: sex månader. Herregud, tänkte jag, vad ska jag göra i sex månader med mitt manus??? Det kan omöjligen ta mer än halva tiden att fixa till det så att det duger (jag har en viss förmåga att tro att jag ibland är bättre än de flesta på att vara effektiv, ni vet ju att jag har raljerat över mina civilekonom-skills tidigare). Max tre månader ville jag ge det, och då tyckte jag att jag tagit i väldigt generöst med tid. Förmodligen skulle jag hinna det snabbare, det var jag övertygad om.

Det var ungefär i den vevan som jag kom i kontakt med min skrivkompis Ifiyenia. Hon fick läsa mitt och jag fick läsa hennes manus. Jag fick skriva om mycket efter det, kan jag säga. Hon tänkte ju nämligen inte som jag, att allt var lysande och i princip oklanderligt (hon är en mycket snäll människa så hon sa många fantastiska saker också, och det som var fel framförde hon på allra bästa sätt!).

Kanske skulle jag satsa på lektör också? Det gjorde jag, och bokade en tid med personen jag valde ut. Tänkte att sedan är det ju klart. Skicka in till ett förlag borde jag kunna göra några veckor efter det – jag låg fortfarande inom min tremånadersram då.

Det är nu ni ska börja höra en siren i bakgrunden och en röd lampa som blinkar med ilsket ljus. Fel, fel, fel. Jag måste säga att min optimistiska tidsplan inte berodde på att jag trodde att jag var världens mest lysande författare, nej, jag tvivlar ständigt på vad jag skriver och om någon tycker det är bra. Jag var bara så himla naiv och ”grön”. Jag hade noll koll helt enkelt.

Även om lektören var positiv till manuset på många sätt så fanns det många saker hon tyckte att jag skulle åtgärda. Väldigt många faktiskt. Så jag satte mig och skrev om igen – ganska grundligt.

Men i början av november 2018 skickade jag in mitt manus till fyra förlag. Då hade jag en månad tillgodo på årsgränsen, så det där jag hade läst om att det tog lika lång tid att redigera som att skriva råmanuset stämde ganska väl. Av de fyra förlagen svarade ett väldigt snabbt, och det är på det manuset jag nu är utgiven. (Här gjorde jag en förenkling av tidsförloppet, för under tiden mellan jag skrev avtal och boken kom ut i januari 2020 så fick jag order om att skriva om boken igen på ett antal punkter som inte var smådetaljer. Det tog mig ungefär fyra månader och sedan följde ca tre månaders arbete med redaktör efter det. Totalt sett tog det alltså två år innan boken kom ut från det att jag började skriva på den.)

Varför pratar jag så mycket om råmanus? Jo, för det är så lätt att tro att det är slutprodukten när det bara i själva verket är prototypen. Som ni alla vet är det sällan en prototyp som når marknaden oavsett om det gäller en bil, ett klädesplagg, en låt eller en bok. Jag trodde jag var i mål när jag hade skrivit klart min berättelse men i själva verket – såhär i efterhand – kan jag konstatera att jag hade mer än ca 75% av arbetet kvar då. Jag skriver inte det här för att trycka ner eller hämma dig. Jag skriver det här för att du ska fatta det lite snabbare än vad jag gjorde.

Varför ens bry sig om att prata om ett råmanus då, om det är så mycket arbete kvar innan det är färdigt, kan man ju undra. Därför att ha skrivit färdigt råmanuset är en stor grej! Du har tänkt ut en historia från a till ö (eller någon annan väg däremellan, jag är faktiskt mer imponerad av sådana är en rätlinjig variant), du har ett persongalleri, du har en poäng, du har rott i land ett jätteprojekt. Fira! Stanna upp och ge dig en klapp på axeln, tyck att du är helt jävla otrolig – för det är du! Det är inte varje dag man blir klar med ett råmanus och långt ifrån alla som sätter igång och skriva en bok kommer så långt som till råmanus. Du har alltså redan kommit mycket längre än de flesta, grattis!

Sedan ska du pausa. Låt manuset vila innan du ger dig på det igen. Om du ”glömmer bort” ditt råmanus lite så ser du det med nya ögon senare och kan slipa på detaljer, twists och andra saker som får det att lyfta. Du kanske också ska skicka det till olika testläsare eller varför inte byta manus med någon annan som skriver. Det är nu du befinner dig i redigeringsfasen, och den kan jag inte göra rättvisa i ett enda litet stycke i ett inlägg som inte borde bli längre. Det får du läsa mer om på bloggen (kolla inläggen med taggen ”redigering”).

Plötsligt händer det

Idag är det årets sista sommardag, åtminstone enligt kalendern, men jag ser fram emot hösten. Ännu roligare hade den varit om jag hade fått vara med på Bokmässan som jag planerade i början av året. Nu får jag nöja mig med att Askungenaktigt sucka ”Vad är väl en mässa i Götet” och försöka att inte hänga läpp.

Jag är en sådan som faktiskt kan tycka det är skönt att komma tillbaka i rutiner efter en skön sommar. Jag gillar att det blir mörkare kvällar och ruggigare väder. Äntligen är det legitimt att borra ner sig i soffan med en varm pläd och en kopp te, göra äppelpaj och sitta inne medan regnet slår mot fönsterrutorna (det håller i sig ungefär till november, då har jag helt tappat tålamodet med hösten och önskar mig vår igen. Vintern brukar jag alltid helst vilja snabbspola förbi).

De senaste veckorna har jag filat på mina två manus, redigerat lite smått men mest försökt skriva nytt. I helgen fick jag återkoppling från en författarkollega till mig på det ena. Det var första gången någon annan än jag läste det över huvud taget och jag är glad att hen tyckte att det fanns någonting i det. Som alltid efter feedback från en testläsare får jag både nya idéer och energi att ta tag i texten. Det är verkligen guld värt att få några andra ögon på orden än sina egna. ”Ja just det, så kanske jag kan göra. Och då kan det bli såhär här… och såhär på det här stället…” Känner ni igen det? Och givetvis hittade den här testläsaren de där passagerna som jag hittills hastat över och tänkt att de löser sig (jag vet dock inte hur?), avsnitten som känns lite tunna och ofärdiga där historien behöver broderas ut mer. Hen bekräftade bara mina misstankar, de kräver helt klart mer jobb.

Jag fick en sådan inspiration av det här att jag skrev ett par tusen ord igår och känner verkligen att manuset går i rätt riktning. Och det bästa av allt, vet ni vad det är? Det är att jag nu bara har ca 10 000 ord kvar innan jag har uppnått den önskade längden på råmanuset. Jag säger inte att jag är på upploppet än, men jag kan ana att det börjar någonstans framför mig och jag är så nöjd.

Idén till den här romanen fick jag i bilen på väg hem från Stockholm när jag hade haft releasefest för min bok i slutet av januari. Det känns hur häftigt som helst att nu känna att det är rimligt att kunna avsluta manuset under hösten. Som ni säkert vet vid det här laget kommer det ändå vara oräkneliga redigeringsomgångar innan det blir helt färdigt, men det är ändå något visst att kunna säga att råmanuset är klart.

Att styra eller bli styrd

Sen kväll, sitter och skickar meddelande till en vän på telefonen. Hajar till över hur jag uttryckt mig:

”Manuset vill inte bli klart.”

Det låter som om det är en levande, tänkande varelse som kan bestämma själv. Som om det har en egen vilja. Ovanstående uttryck om att det inte vill bli klart kan vara en omskrivning för ”Jag är lat och har inte lust att sätta mig ner och skriva färdigt det.” (Men då erkänner jag ju i så fall hur odisciplinerad jag är.)

Till mitt försvar får jag säga att det tidvis är även åt andra hållet, det vill säga jag blir överraskad över hur lätt det går att skriva. Och då undrar jag om manuset verkligen inte har ett eget liv ändå, eller är det bara jag som får känslan av att mina huvudpersoner tar över? Ibland rusar fingrarna iväg över tangentbordet och jag skriver meningar som jag inte vet var de kommer ifrån. Saker händer med huvudpersonerna som jag inte är beredd på.

Räknat i rena ord har jag inte mer än ca 20-25 000 ord kvar att skriva på mitt tredje skrivprojekt innan själva råmanuset är klart. Synopsis finns, så jag vet i grova drag vad jag måste uppnå i varje kapitel. Jag skulle inte vilja gå så långt som att säga att jag har skrivkramp, men orden flödar inte direkt ut från mig just nu. Jag vet inte hur jag ska komma vidare, vad jag ska börja med (jag skriver ju inte historien från början till slut utan har ”luckor” i berättelsen som jag alltså nu ska fylla).

Om jag ska vara ärlig tror jag att oförmågan eller oviljan att skriva färdigt så att det blir ett fullständigt råmanus hänger ihop med att jag inte har släppt Nattens färger än. Jag försöker att utnyttja tiden som det är hos redaktören igen till att få färdigt det nya projektet, men det är inte alltid så enkelt. Alla karaktärer i den och deras problem ligger kvar och maler i huvudet på mig. Att sätta mig med ett nytt manus och en ny uppsättning karaktärer och få deras utmaningar på halsen blir för mycket. Allt ryms inte i skallen helt enkelt. Jag försöker lura hjärnan, peppa mig till att vara effektiv men jag blir genomskådad av de nya karaktärerna och hör hur de muttrar:

”Det är bara några veckor till innan du får tillbaka Nattens färger, och då släpper du oss igen, så vi har ingen lust att samarbeta med dig under de här premisserna. Vi kräver egentid för att blomma ut. Kom tillbaka när du kan satsa fullt ut på oss. Innan dess strejkar vi.”

Här finns det anledning att göra en paus och reflektera en stund. Har jag blivit galen som hör röster i huvudet? Som tror att mina – obs! PÅHITTADE – karaktärer verkligen kan prata med mig och ha en vilja?

Jag kan lugna er med att jag inte känner mig särskilt galen. (Än.) Bara lite frustrerad över att allt inte blir som jag vill utan tar lite längre tid än jag räknat med.