Att lämna återbud till skrivhelgen

Version 3

Foto: Stefan Tell

Efter bokmässan börjar jag och skrivkompisarna att planera för en skrivhelg. Jag älskar att skriva nytt i sällskap av andra. Det behöver inte vara så konstruktivt sällskap, det kan räcka med att sitta i samma rum som någon, ibland går det lika bra för mig att sitta på ett kafé eller ett bibliotek. Syftet är både att skapa press på att faktiskt skriva när jag utger mig för att göra det men också för att mota den ständiga känslan av ensamhet som skrivandet ger.

Vi bestämmer helg och försöker hitta någonstans att vara. Allt är uthyrt eller svindyrt. Så frågar min mamma om jag kan vara hundvakt den helgen och i utbyte låna hennes hus. Jag tycker ofta att hundarna är bra skrivsällskap, de tvingar ut en på promenader så att nya tankar tänks och kompisarna kan följa med.

Och så kommer livet emellan. Det är november. Dom andra får förhinder och jag blir den enda kvar av vårt skrivgäng. Det gör inget, jag skriver bra ensam också, den här hösten har det mest varit tiden som inte funnits. Tänkte att glass, bastu, promenader med hundarna och min mammas välstädade hus skulle göra susen. Det finns inte så mycket risk att prata bort helgen då. Men det är november. Alla blir sjuka och behovet av hundvakt finns inte längre.

IMG_4179

Jag kan skriva hemma också tänker jag. Jag kommer hem tidigt på fredagseftermiddagen med hög ambition och nya stearinljus i ljusstakarna med novembersolens nedgående utanför fönstret. Och skriver. Kanske två tusen ynka ord. Tänker att det finns en hel helg att fylla med ord, det finns ingen deadline. Men det kanske är nu det lossnar.

Så kommer familjen hem. Vi lagar mat. Det blir fredagsmys och film. Vi har roligt. Det blir senare och fredagströttheten tar ut sin rätt. Jag skriver inget mer den kvällen. På lördagen lockar familjen med besök i simhallen och jag tänker att jag har valt skrivandet framför dem så många gånger de senaste åren. Idag väljer jag dem.

Det blir lördagkväll och jag skriver plikttroget ett par meningar. Det blir söndag, jag gör ett nytt försök. Vi är bortbjudna på eftermiddagen. Jag kan stanna hemma. Skriva den där boken. Men jag väljer att följa med. För att skrivandet inte kan äga mitt liv men att jag kan äga skrivandet.

Den här veckan har lösningarna och språket kommit. Kanske för att jag kan välja skrivandet först när jag också kan välja bort det.

Hur gör ni när ni velar mellan projekt?

Version 3

Foto: Stefan Tell

Jag är sjukt bra på att komma på nya skrivprojekt – det måste jag ändå ge mig (infogar lite applåder, hejarop och fanfarer)! Men just nu när jag nysatsar på skrivandet och försöker jobba på och vidare, blir det mest bara ett problem.

Som att det inte var nog med att behöva brottas med två projekt: hästmanuset som jag jobbat på sedan i somras och ett gammalt unga vuxna-manus som jag dammat av och fått nya känslor inför. Häromveckan dök det upp ytterligare en bokidé i min redan tajta skrivarvardag. Jag tog mig såklart an det med själ och hjärta sådär som en (läs jag) gör när sådana tittar förbi.

Förtjusningen ebbade tyvärr ut ganska snabbt och jag insåg vad det var jag höll på med: fly från det jag åtagit mig att göra. Nu när jag har formulerat detta borde det dock vara lätt att göra något åt det: jag bara väljer ett av projekten och så jobbar jag på det. Men hur väljer en vilket manus en ska jobba med?

  1. Ska jag gå efter lust så det det nyaste oftast mest spännande och lättaste att välja. Men också mest riskfyllt för det som är nyast kommer inte att vara nyast speciellt länge.
  2. Ska jag gå efter taktik och på något sätt tänka i termer som författarskap (peppar, peppar, osv) och hur mina (eventuella) böcker ska kunna generera läser från den ena till den andra boken borde jag: A) Välja den nya hästboken. Då kan de yngre läsarna i 12-års åldern först läsa den nya hästboken och  sedan läsa Vänd rätt upp. B) Välja det gamla dammiga unga vuxna-manuset. Då kan de läsare som inte gillar hästar läsa den boken först och därefter våga sig på Vänd rätt upp.
  3. Om jag nu saknar skrivflyt kanske jag istället ska välja det manus som redan har mest text så att jag har något att jobba med och här vinner det gamla dammiga unga vuxna-manuset med råge.
  4. Jobba på alla projekten samtidigt och stå ut med att bli klar typ nästa sekel.

 

IMG_1817

 

Så är jag alltså tillbaka där jag började och vet inte riktigt hur jag ska komma vidare. Igår var det 1:a november, alltså startskottet för NaNoWriMo alltså National Novel Writing Month. Målet är att ha skrivit en roman på 50 000 tecken innan månaden är slut. Det går helt enkelt ut på att klämma ur sig så många ord som möjligt på en månad tillsammans med andra och på så sätt få ett tydligt mål och pepp. Ett tag funderade jag faktiskt på att testa. Tänker att jag behöver både pepp och disciplin. Men nu när jag inte ens vet vilket projekt jag ska ta mig an känns det inte lika genomförbart längre.

När jag ”valde” att skriva Vänd rätt upp försökte jag sätta fingret på vad det var för bok som bara jag kunde skriva och det visade sig ju vara ett bra sätt att tänka på. Men nu är ju den boken redan skriven. Hur gör ni när ni velar mellan projekt? Hjälp önskas till splittrad skrivarperson.

Att börja om

IMG_4229

Under tiden som jag har arbetat med Vänd rätt upp har jag inte haft några andra skrivprojekt parallellt. Idéer har jag alltid men det här senaste året har jag varken haft tid eller ork att tänka vidare på dem. Redigeringen av Vänd rätt upp, jobb och föräldraskap har tagit alla min tid och energi. Men nu lever den sitt eget liv hos läsarna och det är sommarlovsdagar på stranden för mig. Barnet och kusinerna klarar sig tidvis själva och solen, vindarna och vågorna ger tankarna nya banor att gå. Det är sådär med kreativitet och skapande att det funkar bäst när vardagen inte är för styrd – i alla fall för mig. Men det tar också emot att börja om. Vänd rätt upp är ju jag proffs på, jag vet allt om den. Jag vet exakt hur Ylva reagerar i olika situationer, vad hon blir glad, upprörd, rädd eller attraherad av. Jag har känt henne i fem år och precis som med riktig vänskap tar det tid innan vissa egenskaper visar sig.

Nu försöker jag lära känna Linn, hon är tolv, snart tretton år och ska precis börja i sjuan. På ridskolan finns sköthästen Ettan – som på alla sätt och vis är hennes nummer ett i livet. Han är en femårig korsningsponny och eftersom han är så ung har Linn fått extra ansvar för honom i stallet. Men det är fortfarande skrämmande mycket som jag inte vet om Linn och Ettan, jag måste utmana mig själv och ställa frågor om vad 13-åriga tjejer av idag tänker och intresserar sig för – förutom hästar såklart.

IMG_3354

Gör min research på stranden.

Förut när jag har påbörjat nya projekt har jag helt enkelt bara börjat skriva och så har de flesta frågetecknen fått räta ut sig längs vägen. Jag brukar ha ett anteckningsblock där jag samlar allt jag vet om mina karaktärer, gärna med bilder och onödiga detaljer (här har jag visat bilder ur min tidigare anteckningsbok). Men den här gången gör jag annorlunda. I ett försök till ett mer strukturerat arbete och förhoppning om att det inte ska ta fem år att skriva nästa bok går jag nu igenom karaktär för karaktär, frågeställning för frågeställning. Vad behöver jag utsätta Linn för? Vad är hennes svårighet? Vad behöver hon övervinna? Helt enkelt: vad är drivkraften och intrigen i den här berättelsen?

Under tiden som jag gör detta får jag uppslag till scener som ska utspela sig, men jag skriver inte på dem än. Jag är fortfarande total nybörjare på det här manuset och behöver träna lite mer på Linn och hennes verklighet innan jag börjar skriva. Först när jag inte längre kan hålla mig borta från datorn ska jag börja – än så länge är jag kvar in anteckningsboksstadiet.

Vargtimmen

Vargtimmen kallas tiden före gryningen som för vanliga människor infaller någon gång mellan klockan 03.00 och 05.00. Då är kroppens aktivitet som lägst. Vetenskapligt brukar det förklaras med att blodets halt av hormonet melatonin är som högst vilket gör att kroppstemperaturen, blodtrycket och ämnesomsättningen sjunker.

Förutsättningarna för vakenhet är helt enkelt urdåliga.

Det finns de som säger att vargtimmen även är tidpunkten då flest människor dör och mardrömmarna är som verkligast. Den sömnlöse jagas av sin ångest och spöken och demoner är som mäktigast.

”Att vara manusförfattare är som att ständigt leva i vargtimmen”, hörde jag en person i branschen säga. Själv är jag mitt i omskrivningarna av mitt manus och jag tror jag förstår liknelsen.

I helgen har jag suttit klistrad vid datorn i 32 timmar iförd ett par illasittande mjukisbrallor med kattmönster och en stor stickad tröja och undrat vad fan jag håller på med. Ska jag stryka det här stycket? Bör jag istället fylla ut avsnittet? Herregud, är det jag som har skrivit den här dialogen, den låter inte klok. Har jag verkligen skickat in den här skiten?

Spökena och demonerna får Larry Page, Bill Gates och Angela Merkel att framstå som obetydliga mesproppar i jämförelse. Kinderna hettar och en blandning av uppgivenhet och total genans väller över mig. Inte för att grannarna ser en galen person med fett hår och fula kattbyxor varje gång de vänder sig om. Nä, för att mitt manus känns så dåligt.

Ångesten fungerar som någon form av olyckosamt chokladhjul.

”Hej, välkommen till skrivprocessen. Här sätter vi snurr på tillvaron. Nämen stort grattis! Det blev ett andrapris idag. Varsågod, en stor portion rädsla. I morgon kan du vinna färska panikattacker, en festpåse full med orossyndrom eller varför inte en årsförbrukning av obearbetade skamsköljningar. Vinst varje gång och alltid en överraskning.”

Om jag bara hade gjort rätt från början, grämer jag mig. Då hade jag sluppit befinna mig här.

Finns det ens någon som gör rätt från början?

Svaret är nej. Alla verkar leva i vargtimmen från tid till annan. Även de riktiga proffsen. Jag har kollat.

Tojstoj lär har sagt: Inga tillägg, hur briljanta de än är, kan förbättra ett verk i lika hög grad som nedstrykningar. Isaac B Singer tycker att papperskorgen är författarens bästa vän. David Bowie älskade misstagen. ”I thrive from mistakes. If I have not made three good mistakes in a week, then Im not worth anything. You only learn from mistakes.” Och Salvador Dali skavankerna. ”Have no fear of perfection. You will never reach it.”

En hel lista av författare har uttalat sig om skrivprocessen och vad den innebär.

I love my rejection slips. The show me I try – Sylvia Plath

There is no such thing as good writing, only good rewriting – Robert Graves

Being a writer is like having homework every night for the rest of your life – Lawrence Kasdan

Den enda som möjligen avviker från skaran är Stephen King som uttalade: Att skriva är mänskligt, att redigera är gudomligt. Han verkar unik.

Men nu tillbaka till vargtimmen. Det är nämligen också den tid på dygnet då flest barn föds. Och det ligger något i det. För om man aldrig ger upp omvandlas våndan till slut till en historia.

Doris Lessing formulerade det: What I did have, which others perhaps did not, was the capacity for sticking at it, which really is the point, not the talet at all. You have to stick at it.

 

Demonerna hälsar på …

 

 

 

Ola Kjelbye

Foto: Ola Kjelbye

Jag visste att de skulle dyka upp förr eller senare. Jag har lämnats ifred alldeles för länge. De senaste veckorna har jag då och då kunnat känna deras flåsande andedräkt i nacken när de stått och hovrat över mig. Stönat åt en formulering som kunde varit vassare. Kvävt ett fnitter för att jag gjort banala val. Jag har varit väl medveten om att det bara varit en tidsfråga men jag har tappert motat dem i grind. Men nu går det inte längre. Demonerna är här. De fruktade Tvivel- och självcensursdemonerna.

Jag har skrivit ungefär trettio sidor på nya bokmanuset och faktiskt haft ganska bra flyt. Den här boken har liksom legat i startgroparna ett tag nu, men innan jag bestämde mig för att verkligen sätta igång så har jag  jobbat en hel del med förberedelser. Gjort research, struktur- och kapitelupplägg, fått till ett ordentligt synopsis och testat röster på huvudkaraktärerna. Jag har prövat själva idén på maken och på förlaget (som båda gillar den!). Det var till slut dags att dra igång. Och det har verkligen känts som att all preppen varit en bra investering. Fingrarna har flugit över tangenterna och jag har hört mina huvudpersoner prata i huvudet. Passager som jag så gott som haft klart för mig hur de skulle skrivas har fått eget liv och dragit iväg. Bara att följa med, har jag tänkt. När jag läst igenom efteråt har jag blivit jag glatt överraskad – det har faktiskt ofta varit mycket bättre än min grundidé.

http---mashable.com-wp-content-gallery-doom-a-tour-through-demons-concept-art-DenzilO'Neill-BaronofHellRender

Men så kom de då alltså ikapp mig. Lade sina klibbiga tentakler över mina omedelbart hopsjunkande axlar. ”Men vad har du skrivit, hörru? Det är ju såååå babbligt! Något sorts hittepåspråk som försöker låta litterärt och originellt”, viskade de i mitt öra. ”Vems historia är det här egentligen? Förvirrande och otydligt. Vem ska orka följa med ända till sidan femton utan att ens veta var det utspelar sig? Tror du får tänka om, grabben. Bara en observation, du gör ju såklart som du vill …” Tyst med er!

Jag har försökt påminna mig om fakta i målet. Jag vet ju att det här är en del av processen. Jag har upplevt det förut. Alla pratar och skriver om det. Det finns hyllmetrar av böcker om detta, hela block i utbildningar tillägnade fenomenet. Neil Gaiman har sagt såhär om det:

”… whatever you’re doing can be fixed… For now, just get the words out. Get the story down however you can get it down, then fix it.”.

Så smart. Så jag sätter mig vid datorn igen … Nope. Vad jag än skriver så kastar de sig över det och sticker hål på allt. ”Bla, bla, bla … hört det förut. Den där olyckliga formuleringen hade du ju för fasen med redan i Down under! Krångligt sidospår som bara du fattar”, låter domen. Jag letar vidare bland vad mästarna sagt:

”The first draft of anything is shit”, sa Ernest Hemingway

Okej … det var väl lite hårt i och för sig. Skit. Jag läser igenom mina sidor en gång till. Något litet uns av substans finns det väl där ändå? Eller? När vet man om det vore bättre att slänga allt och börja om från början? ”Vi vet”, säger demonerna.”Nu!”

Men då sätter jag stopp. Jag tänker inte förlamas av er! Det är så här det är. Och det kommer att komma och gå. Många gånger. Det kan vända i morgon. Eller så tar det en månad. Skit samma. Gör det bara! Jag kommer på att jag läst något jäkligt bra som Joyce Carol Oates har sagt om ämnet.

“Getting a first draft done is like pushing a peanut with your nose across a very dirty floor.”

Tack! Jag sätter mig igen.

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

 

 

 

Fortsätt simma! Fortsätt simma!

Jag håller fortfarande på med omskrivningar av mitt manus. Under tidiga mornar och sena kvällar kämpar jag men ibland känns det som om texten stirrar på mig utan att jag kommer framåt. I helgen bearbetade jag manus i 28 timmar. Ändå når jag inte dit jag vill.

Det går långsamt. Frustrationen växer. Varför är det så jäkla svårt?

Just nu skulle jag kunna döda folk som säger saker som ”det bara kom till mig” eller ”jag skrev min bok på några månader.”

Sänkare! Lyssnar man på dem dör man barracudadöden.

Så, en gång för alla nu.

De ljuger. Inget bara kommer. Inget är enkelt. En idé kan poppa upp från ingenstans, men inte ”roendet” som krävs för att få den iland. Den insatsen kan liknas med att vara en liten liten fisk som simmar över ett barriärrev med en jätteknasig följeslagare.

Jag vet detta för jag är själv mästare på att få helt omöjliga idéer. Ja! Ett marsvin vore kul! Slutade med att vi var fodervärdar åt fem getter en hel sommar. Vara med i TV, nåt nytt skojigt program om bakterier? Jag säger ja! Någon månad senare fann jag mig själv sitta med Dr Åsa under bästa sändningstid och prata om familjens tarmflora. Eller varför inte: Juristlinjen? Så praktiskt med en bred utbildning! Den snilleblixten tog fem år att genomföra och femton till att reparera.

Men trots att jag haft trädgården full av olydiga getter (de rymmer på ett kick och äter upp äppelträden så fort man tittar bort), vardagsrummet kryllande av kameramän eller varit tvungen att plugga dag och natt för att klara jättetrista tentor, är att skriva en bok den största utmaningen av dem alla.

Om du befinner dig mitt ute på havet (om du någon gång har fått skriva om ett manus vet du vilken skärseld av manettrådar, valar och hungriga hajar jag pratar om) är mina tips följande. Och jag lovar att om du sätter upp dem för dig själv kommer du fixa det. Jag tänker göra det.

  1. Sätt rimliga deadlines. För höga krav innebär bara att allt brakar. Plus, du vill känna att det är lustfyllt, inte pressat.
  2. Börja med det du tycket är roligast. Är det att bättra på och bygga karaktärer – starta där. Är dialogerna mest lockande – bingo! Ruta ett måste kännas askul.
  3. Hitta en bra coach/en pusher. Det finns inget så sporrande som att ha någon som engagerar sig och kommer med precis de förbättringstipsen som behövs (inte de man nödvändigtvis vill höra). Har du inte lyxen att ha strålande förläggare anlitar du en skrivcoach eller en lektör. Det kostar så klart en slant men är väl investerade pengar. Saknas den möjligheten hittar du en skrivkompis. Även en mycket liten och misstänkt dement palettkirurgfisk duger. Om den har rätt inställning.
  4. Bestäm vilka tider du ska skriva, gör ett schema och följ det. Kan du sitta innan jobbet? Är kvällen din bästa stund? Vad du än väljer prioritera tillfällena och boka in dem i din kalender så att inget annat konkurrerar med tiden.
  5. Släng mobilen.
  6. Bestäm innan du börjar när du ska ha rast och vad pausen ska innehålla. Själv gillar jag att springa eller gå, det får min hjärna att vila.
  7. Sätt upp ett specifikt mål för varje skrivtillfälle. Därefter gör du varken mer eller mindre.

Och viktigast av allt.

8. Det gör inget om det går långsamt ibland. Det som gäller är att aldrig, alltså aldrig, sluta.

Om du inte har tid att läsa det här inlägget kommer en kortversion här. Sammanfattad av en totalt förvirrad men lysande skarp liten palettkirurgfisk.

Lycka till!

Jag ska bara

I veckan fick jag synpunkter från mina förläggare. Jag har lyxen att ha två. De är bländande skarpa och noggranna. Jag känner mig oerhört trygg med dem. Lite samma känsla som när jag under några år var föredragande åt ett fd jurstitieråd tillika EG-domare, ”Mr Hawkeye.” Han missade inte en punkt. Sönderplottrade med konstiga krumelurer (domarspråk) kom utkasten tillbaka. Jag undrade förstås ofta vilken nytta han hade av mig när han redan visste hur det skulle vara men han svarade alltid: ”Det första utkastet är det allra svåraste, att hacka i det är det enkla. Jag vill ha något att utgå ifrån.”

Det ligger något i det fast arbetssättet har stora likheter med att ständigt leva i vargtimmen. Som KBT för en ”duktig flicka” eftersom det innebär att alltid känna sig värdelös. Produkten är långt ifrån perfekt när den lämnar mitt skrivbord. Efter några år i juristskolan vet jag emellertid att den här hårda vägen är den enda. Och fyra hökögon är högsta vinsten.

Med ett manus fullt av frågor och funderingar lämnade jag förlaget. Jag har fått en tydlig anvisning om vad jag måste göra, jag ska bara…

Handla först. Hatar normalt att handla men det måste ju göras. Länge också. Inte bara det nödvändigaste. Även tandkräm, buljongtärningar och tops. Har vi inte dessutom slut på soja? Eller är det ketchup? Priserna som jag aldrig annars orkar titta på ska plötsligt jämföras. Och hade jag ägt mynt hade jag använt dem för att betala.

Väl hemma sätter jag ner kassarna och lägger manuspåsen på kontoret. Jag borde öppna den men jag ska bara…

Laga maten. I vanliga fall köper jag något enkelt till middag men inte ikväll. Vad är det förresten för slafs? Köpa färdigt! Sådan är väl inte jag? Här ska tillredas från grunden. Skala lök (fast fingrarna luktar skit resten av kvällen), riva ost och steka köttfärs. Moment som kräver minutiös noggrannhet. Medan spaghettivattnet kokar skulle jag kunna starta datorn men jag ska bara…

Städa köket. Kastruller behöver diskas, kaklet torkas av. Är det rent på bänkarna blir det obalans om man sneglar ner mot golvet. Har vi dammsugit? Borde kanske ugnen rengöras? Micron jag inte använt ropar bestämt efter en rejäl omgång. Jag skulle sätta mig och jobba nu om…

…det inte vore för tvätten. En maskin till går alltid att köra, en korg ytterligare finns alltid att hänga och några högar återstår alltid att sortera. Vem lämnar tvätten så? Mårran och Tobias IRL!

Jag viker och ordnar. Flyttar sakta strumporna från hög till hög. Jag vet att jag inte borde stå i tvättstugan och dona när jag har ett manus att reda ut, men jag ska bara…

Hänga in i garderoben!

Det hade varit kvickt gjort om det inte vore för att hyllorna tydligen är helt ostädade. Vad är det för slarvmänniska som huserar här? Kanske bör jag först organisera om innan jag kan stuva in det rena? Det är hög tid att börja med manuset, jag ska bara…

Då avbryts mina tankar av min skrivcoachs röst långt inne i mitt huvud. Han har sagt det så många gånger att jag kan höra honom ryta när som helst.

”Det som är helt avgörande är att aldrig ge upp. Det är viktigare än talang. När du tror att du är klar, kommer du få ta det ett varv till. Bered dig på det. Du kommer att ha is i skägget som Wassberg när du slutligen stupar i mål. Så jävla jobbigt är det att skriva en bok. Förläggarna och redaktörerna har alltid rätt. Lyssna på dem. Sedan bestämmer du dig. Gå ut och kräks bakom husknuten om du måste. Därefter kavlar du upp ärmarna och skriver om.”

Detta är det enda som gäller. Så nu mina vänner finns det ingen återvändo och inga mer ’ska bara’. Mina ärmar är uppkavlade. Jag kommer inte ge upp.

Hej manus nu kör vi! Vi ses i mål.

Inlämning, synopsis och NaNoWriMo

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Phu!

Manuset är nu äntligen skickat till redaktören igen.

Jag var lite orolig för att jag skulle skicka iväg manuset och fortfarande vara på botten av den känslomässiga bergochdalbanan. Ni vet där man avskyr allt man skrivit och starkt tvivlar på att man någonsin kunnat skriva överhuvudtaget 🙂 Där var jag för bara några dagar sedan, men när jag tryckte på skicka så var känslan ändå riktigt bra.

Den här redigeringsvändan har verkligen varit tuff. Många saker har inte fallit på plats förens nu de sista dagarna, men magkänslan säger i alla fall att det kommer att bli bra. Till slut. Men nu behöver jag verkligen min redaktörs ögon på texten så att jag kan få lite vägledning om någon ändring inte fungerar och hur jag kan slipa till texten ytterligare.

Fram tills jag får tillbaka manuset igen ska jag försöka att planera upp del tre. Jag ska ge mig på att skriva ett riktigt synopsis den här gången för att se om det kan hjälpa mig under råmanus fasen. Jag har googlat och läst på om det här med att skriva synopsis men känner att jag fortfarande inte har det helt klart för mig hur jag ska lägga upp det. Det finns ju några olika varianter och jag har ännu inte känt att någon av de jag läst om passar mig helt hundra.

Hur gör ni när ni skriver synopsis? Några tips att dela med er av?

Jag funderar fortfarande på om jag ska delta i NaNoWriMo (som Michaela skrev om i onsdags) och om jag i sådana fall ska skriva på del tre i serien eller om jag ska ge mig på ett annat manus som jag funderat på ett tag. Det hela beror nog lite på feedbacken blir från redaktören denna gång. Om jag kommer att orka att redigera och skriva råmanus på samma gång 🙂
Vi får se helt enkelt.

Hur går det för er?
Skriver ni råmanus? Redigerar? Väntar på svar från förlag? Laddar inför NaNoWriMo?

Kram på er ❤

Innan du skickar manus till lektör

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

Ni vet när en skrivit en berättelse och sedan fastnar. Inte vet hur en ska gå vidare med texten eller manusarbetet. Då hjälper det att låta någon annan läsa. En lektör kan vara till hjälp.

Lektören läser och ger ett utlåtande med en beskrivning av manuset, handling, struktur, språk, berättarröst mm. Ofta gör även lektören kommentarer och små reflektioner, ställer ledande frågor och ger konkreta råd.

Jag frilansar som lektör via förlag och genom min egen lektörstjänst. Det är viktigt att författaren får ett utlåtande som är till hjälp i manusarbetet – det är själva poängen med ett lektörsutlåtande. Därför är det mycket att tänka på som lektör. Hur jag uttrycker mig om manuset, var jag lägger tonvikten, att både beskriva och ge råd. Men det finns också en del som författaren kan tänka på innan hen skickar manuset till en lektör. Jag samlar mina tankar i en lista:

Läs igenom det du skrivit
Skicka inte manuset så fort du skrivit det. Läs först igenom det. Reflektera över det du skrivit och gör de förändringar du själv tycker behövs. Då slipper du kommentarer som känns självklara för dig.

Skicka inte det allra första utkastet om du kan skriva ett andra
Kan du göra en första genomskrivning utan utlåtande kan det finnas en poäng i det. Det kan vara lättare att arbeta med ett andra eller tredje utkast. Om manuset börjar ta form (även om det bara är en liten början) underlättar det för lektören att undersöka berättelsens handling, förlopp och struktur. Då blir det lättare för dig att förstå ditt manus och utlåtandet du får. Men behöver du hjälp vid första utkastet kan du absolut anlita en lektör redan då! Inga problem!

Vänta och låt det vila
Känner du en oro eller nervositet för att låta någon annan läsa kan det hjälpa att vänta ett tag. Om du skickar manuset direkt efter att du skrivit det är du fortfarande kvar i skaparprocessen och det kan vara en sårbar tid. Det kommer vara lättare att ta emot lektörens synpunkter om du låter dig själv och manuset vila innan du skickar det.

Lär känna ditt manus
Ju mer du vet om ditt manus desto lättare blir det att förstå utlåtandet och sedan gå vidare i manusarbetet. Lär känna manuset genom att läsa det, reflektera över det och formulera handlingen för dig själv. Om du har läst ditt manus noga innan du skickat det kommer det gå fortare att hitta och förstå det som lektören lyfter fram.

Rätta stavfel
Du behöver absolut inte lämna manuset till en korrekturläsare. Efter utlåtandet ska du jobba vidare med texten och då uppstår nya stavfel. Men innan du skickar bör du rätta stavfelen samt använda rättstavningsfunktionen i ordbehandlaren. Det är skönt att slippa lektörens kommentar: Manuset är i behov av korrekturläsning då det har många stavfel.

Följ lektörens instruktioner om formalia och format
De flesta lektörer har anvisningar om hur manuset ska se ut och i vilket fil-format det ska vara i. Följ de instruktionerna! Om du inte förstår anvisningarna kan du självklart fråga lektören, men om du inte vet hur du gör inställningarna i din ordbehandlare går det nog snabbare om du googlar.

Välj en lektör som ger dig en bra magkänsla
Många erbjuder lektörstjänster och det kan vara svårt att välja. Kolla runt innan du väljer. Titta på utbildning eller arbetserfarenhet, be om offert och öppna dialog med lektören eller förlaget som erbjuder tjänsten. Vänd dig till lektör/förlag som ger en bra magkänsla!

Och sedan? Här kommer ytterligare tre punkter om hur du kan tänka efter att du fått utlåtandet.

Ta till dig det lektören säger
När du fått utlåtandet ska du ta till dig lektörens kommentarer, synpunkter och tankar. Fundera över vad som tas upp i utlåtandet. Vad håller du med om? Vad håller du inte med om? Ser du någonting nytt i manuset som du inte sett tidigare? Läs utlåtandet vid sidan av manuset och reflektera över det lektören säger. Kom ihåg att utlåtandet är till för att hjälpa dig framåt!

Fråga gärna lektören, men förklara inte vad du menade
Om någonting är märkligt i utlåtandet ska du alltid fråga lektören. Ofta räcker det med ett tydligare exempel ur manuset. Dessvärre finns det ingen större poäng i att förklara för lektören vad du menade eller hur manuset borde ha blivit läst. Lektören har lagt ned arbete i läsningen och med sin (oftast) goda kunskap och erfarenhet gjort ett professionellt utlåtande. Ta till dig utlåtandet och fokusera på ditt fortsätta textarbete.

Använd utlåtandet
Även om du inte håller med lektören om allt är det en god idé att testa att förändra efter kommentarerna. Kanske låter synpunkterna konstiga när du läser dem, men det är först i själva texten som det verkligen går att veta om förändringen fungerar. Testa dig fram i en ny kopia av texten, då kan du alltid återvända till den ursprungliga versionen.

Det var mina tankar. Om du är intresserad av att få ett utlåtande och vill veta vad jag erbjuder kan du läsa mer om min lektörstjänst här.

p.s Har du anlitat lektör någon gång? d.s

En liten bok fylld av tankar och känslor

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Under arbetet med Hemligheter små, från skrivandet av råmanus till att jag korrekturläste manuset innan tryck, så skrev jag dagbok.

En skrivdagbok.

Jag antecknade var jag suttit och skrivit, vilken tid på dygnet, känslan jag haft medan jag skrivit och om något känts extra bra eller extra kämpigt.

20170814_101016

Det är ganska intressant att gå tillbaka och läsa hur jag upplevde saker och ting när jag befann mig i samma situation med Hemligheter små som jag är nu med Brutna små regler. Jag kan se hur vissa saker kommer igen och att vissa saker har jag utvecklats på.

Förra gången kämpade jag tex. mycket med feedbacken från redaktören. Jag hade svårt att ta till mig den och jag behövde längre tid på mig att smälta alla synpunkter. Denna gång har den processen gått mycket lättare och smidigare. Kanske för att jag denna gång själv kände att manuset var långt ifrån färdigt när jag skickade det till förlaget 🙂
Och precis som när jag redigerade Hemligheter små så har jag även nu en tendens till att ha dagar där jag inte får ner särskilt många ord eller tar mig igenom scenerna som behöver redigeras, där jag istället funderar mycket och benar ut saker i huvudet för att sedan ha otroligt produktiva dagar där jag kan skriva flera nya scener och hinna gå igenom flera kapitel.

Att kunna gå tillbaka och se hur jag kände och upplevde det under arbetet med Hemligheter små har faktiskt fått mig att känna mindre stress över vart jag befinner mig just nu i redigeringen av Brutna små regler och jag har haft färre djupa dippar av tvivel där jag ifrågasatt om jag överhuvudtaget kan skriva.

Jag gillar verkligen formatet med en skrivdagbok. Jag gillar att kunna gå tillbaka och minnas och läsa om hur jag kände och tänkte. Och att motiveras av det. Att veta att även när det kändes hopplöst så lyckades jag ta mig ur det och nå målet.

Det ska bli roligt att få gå tillbaka och läsa skrivdagboken för Brutna små regler sen, när jag håller den färdiga boken i min hand och jag sitter med ett nytt råmanus som ska bearbetats 🙂

 

 

Då var det (äntligen) dags igen

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Brutna små regler är ju tillbaka hos mig, tillsammans med två a4 sidor av kommentarer från min redaktör.

Det var med darriga händer och lite lätt illamående som jag öppnade upp dokumentet med kommentarerna. Som ni kanske minns så var jag långt ifrån nöjd med manuset när jag skickade iväg det så jag visste ju med mig att det skulle vara mycket att ta tag i när det kom tillbaka.

Det var inte alls lika jobbigt att läsa redaktörens kommentarer som jag hade föreställt mig och efter att jag låtit det sjunka in och läst igenom flera gånger så kan jag hålla med om det mesta som hon anmärkte på.

Överlag så ser det bra ut. Jag har en bra grundstory och nu gäller det bara att få till alla scener som behövs och ett de hamnar på rätt ställe. Precis som Hemligheter små var i början, innan redigeringen, så är Brutna små regler lite baktung i dagsläget. Information om vissa saker måste komma fram tidigare så att karaktärernas agerande förankras och så att man som läsare får lättare att knyta an och bry sig om dem från början.

Så i veckan som gått har jag – och mina post-it lappar – verkligen fått ta mig en funderare, men nu sitter de på plats och hittills känns det bra. Det kommer säkert att ändra sig ytterligare lite men nu känner jag mig redo att börja grotta ner mig i texten och ändra runt, skriva till nytt och ta bort sådant som inte längre får plats. Jag känner mig redo och det ska bli så roligt att få göra detta en gång till. Putsa fram en liten diamant. ( Var snäll och påminn mig om detta när jag svär över manuset nästa gång 🙂 )

20170710_205641

Post-it lapparna tidigare i veckan, när de var på väg upp på sidan av kylskåpet. Nu täcker de lite mer än halva sidan 🙂

Så nu vet ni vad jag kommer att pyssla med fram till slutet av augusti 🙂

Hur går det för er? Skriver ni? Redigerar ni? Väntar ni på svar från förlag? Eller har ni semester från allt vad skrivande heter?

Så talar en junkie

Det har gått snart en månad sedan jag lämnade in mitt råmanus och sakta har suget börjat växa sig starkare. När det stod klart att det skulle bli en bok stannade processen av och jag fick ett ”hål” i min kalender (ljudboksserier har en betydligt snabbare process verkar det som). Min första reaktion var skräck. Vad ska jag göra då? Jag har skrivit konstant i snart tre års tid, det kan inte bli en lucka.

”Passa på att ta semester”, sa min förläggare. ”Det behöver du.”

Omtänksamt av henne men dagen efter bokbeskedet kom första känningen. Det började som ett pirr i magtrakten (I know, kliché, men sanningen) och en blixtrande tanke. Varenda cell i min kropp svarade direkt. Sen följde en sömnlös natt och pirret växte till ett surr. Vore det inte oerhört roligt att författa ett actionmanus? Skulle det inte vara kul att skriva något som slutar lyckligt?  Nästa dag på kontoret satt jag och bara stirrande rakt in i anslagstavlan ovanför mitt skrivbord. Koncentrationen på jobbrapporten var omöjlig att uppbära. Det hade börjat krypa innanför skinnet. Under promenaden hemåt genom Gamla stan förvandlades rastlösheten till bensin i mitt blod. Kanske en ny text skulle kunna handla om kärlek också? Han skulle kunna stå och vänta i hörnet vid Kornhamnstorg och hon kan komma promenerandes från Slussen. Kanske kan… Då slog det mig, som i en film av David Lynch. It is happening again!

”Du är fast och om du inte passar dig kommer det vara du som sitter på min stol om några år”, utbrast min lärare på manusbearbetningskursen efter en av de första kvällarna i källaren.

Jag skrattade och skakade bestämt på huvudet.

”Nä, jag testar bara, på kul. Festskriver mest lite och så”, harklade jag fram samtidigt som jag tänkte på hur jag nyss försakat mitt jobb och tackat nej till en social aktivitet för att maniskt kunna dunka in ytterligare tjugo sidor till mötet.

Han log.

”Jag har vetat det sedan första gången jag såg dig här, jag känner igen blicken. Får du in en träff med ditt första manus är det kört för dig”, fortsatte han lugnt. ”Du kommer komma tillbaka. Igen och igen och igen.”

Lägg av tänkte jag. Detta är en hobby.

Han hade så klart rätt. Han har alltid det. Lite som GW. Men det var inte förrän jag googlade ”beroende” som jag verkligen fattade vad han syftade på.

Följande utmärker ett knarkbeteende.

  1. Upptagenhet – Personen är helt upptagen av aktiviteten. Det mesta av den vakna tiden går åt till att fundera över aktiviteten. (De ställde in middagen på grund av sjukdom, skönt, då vinner jag två timmar. Kan ni åka och storhandla så sitter jag framför datorn, hehe).
  2. Sinnesförändring – Aktiviteten innebär en genväg till att må bättre på kort sikt (Tjihoo, jag satte scenen, hallå, hör du, jag grejade badrumsdialogen! Fan vad kul detta är!).
  3. Toleransökning – Behovet ökar. (Kanske detta kan vara första delen i en serie på tre? Ska jag redan nu lägga in lite nycklar och bädda för det? Borde omslagen ha olika färg?….)
  4. Abstinens – Jobbiga fysiska och psykiska symtom som oro, ofullständighet, ångest, rastlöshet uppträder efter avslut (Ska vi köpa sommarhus? Borde vi måla om? Ska vi åka på en resa? Vore det inte kul att skaffa hund? Hur svårt kan ett triathlon vara? Finns det tabletter mot tomheten?)
  5. Konflikter – Den beroende hamnar ofta i konflikter med sin omgivning. Det kan också handla om inre konflikter som att bryta ett löfte man har givit sig. (Var är min dator? Vem har raderat? Hur kunde du lägga fotbollsturneringen på en lördag, jag måste skriva? Vem har tagit laddaren? Va, fira julafton? Kan vi inte göra det lite snabbt i så fall, jag håller på med något viktigt).
  6. Återfall – Försök att sluta eller hålla upp misslyckas och samma nivå av missbruk återupptas. (Jo, jag tänkte, jag kanske kan vara ledig i sommar…Det här med deltid kanske är något? Skulle det inte vara roligt att…)

Jag är djup nere i skiten och kommer aldrig kunna gå tillbaka. Det är helt enkelt kört för mig. Hädanefter kan jag likagärna presentera mig enligt följande.

”Hej, jag heter Anna, och jag är en skrivjunkie.”

Kamera och anteckningsblock i högsta hugg

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

I fredags firade jag och mannen tio år som gifta.
Yay för oss 🙂

Eftersom jag var höggravid med vårt andra barn när vi gifte oss så valde vi att åka till Stockholm på vår bröllopsresa, så nu tio år senare var det ganska självklart att vi skulle åka dit igen på en andra bröllopsresa och jag har därför spenderat helgen i huvudstaden.

Brutna små regler, andra delen i serien om Forsberga, utspelar sig till viss del i Stockholm där ett konstgalleri (ett påhittat sådant) och en restaurang spelar ganska stor roll. Så jag passade på att slå två flugor i en smäll den här helgen.

Med kameran och anteckningsblocket i högsta hugg har vi vandrat runt i gamla stan, ätit mat på en helt underbar restaurang som passade in perfekt i vad jag letade efter och personalen var så trevliga och hjälpsamma. Jag har hittat ett perfekt område för mitt fiktiva galleri. Jag vet hur det ser ut på restaurangen, hur maten och vinet smakar.

Jag tycker om att göra research. Jag gillar att lära mig mer om saker jag skriver om, att hitta de där detaljerna som lyfter storyn och som får läsaren att kliva in i världen jag skapat.
Med Hemligheter små intervjuade jag personer som ägde blomsteraffärer och handelsträdgårdar, jag ställde frågor till en läkare och en polis. Jag åt på restaurangen de besöker, vandrade utmed Klarälven och såg stadshotellet i solnedgången även om jag gjort alla dessa saker ett antal gånger tidigare, men denna gång gjorde jag det med en författares sinnen. För hur doftar det egentligen när älvens vatten och blommorna planterade längs med trottoaren möts?

Det enda som gör att det här med research blir lite jobbigt, ger mig hjärtklappning och svettiga handflator, är min osäkerhet inför att ta kontakt med personer jag inte känner. Det går lättare för varje gång och vid intervjuer ser jag till att vara väl förberedd. Jag läser på så att personen jag ska prata med ser att jag har ett genuint intresse av att lära mig mer. Jag har frågor som täcker all information jag behöver få reda på nedskrivna så att jag inte glömmer bort något. Jag ser till att vara på mötesplatsen i god tid så jag slipper komma med andan i halsen. Och som grädde på moset så brukar jag lyssna på en speciell låt som får mig att bli extra peppad och glad 🙂 Som ger mig det där extra studset i steget när jag går 😀

Jag har fortfarande en del saker kvar att researcha i Stockholm för Brutna små regler, så en resa till är planerad 🙂 och sedan har jag en rad intervjuer med spännande människor som jag behöver göra. Just nu ser jag verkligen fram emot det.

I torsdags fick jag nämligen tillbaka första återkopplingen från redaktören på Brutna små regler, så idag är det jag som kavlar upp ärmarna och drar igång med den första rundan av redigering. Först väntar en hel del omstrukturering av kapitel. Några ska flyttas, några ska strykas och delar av dem ska infogas i andra, några ska skrivas om och några kapitel ska skrivas till.
Så det verkar vara jag och mina post-it lappar återigen 🙂 och mellan varven gör jag mer research så att detaljerna kan börja fyllas på allt eftersom!

Gör ni mycket research för era manus? Tycker ni att det är lätt eller svårt att få rätt hjälp med er research? Och har ni några tips att dela med er av när det gäller att göra research?

Kram på er!

PS. Något som jag tycker är viktigt när det gäller research är att inte glömma bort att tacka personen/personerna som ställer upp. Jag brukar skicka ett mejl några dagar efteråt och tacka så mycket för deras tid och kunskap.

 

 

Mina post-it lappar och jag

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Barnen har sommarlov.

Min redaktör har fortfarande mitt manus Brutna små regler.

Och jag har drabbats av ischias.

Så just nu står det faktiska skrivandet lite still.

Men även om jag inte kan sitta och skriva så mycket som jag hade hoppats på så passar jag på att planera istället.
Jag och mina färgglada post-it lappar har blivit bästa vänner under de senaste veckorna. Just nu håller jag på att strukturera upp manuset till trean (förtydligar den övergripande konflikten, vilka stora vändpunkter som ska finnas och vart de ska dyka upp, funderar på olika scenarion som kan passa osv.) så att när väl ischias värken ger med sig så kan jag sätta mig och ösa sand lite mer kontrollerat. Jag gör en grov skiss över hur sandslottet kan komma att se ut så att säga 🙂

Det är ett nytt sätt för mig att arbeta, visst har jag använt mig av post-it lappar på det här sättet tidigare men då har jag vänt mig till dem efter att råmanuset var skrivet, för att få en överblick. Jag har aldrig börjat med lapparna för att sedan skriva. Det ska bli spännande att se vart det tar vägen och om jag kommer att tycka om att arbeta på det här sättet. Jag vill ju gärna vara mer strukturerad i mitt skrivande men samtidigt så är jag rädd för att det ska låsa mig för mycket och att de där spontana sakerna ska försvinna. Vi får se helt enkelt. Allt jag vet är att det ger mig en chans att arbeta med mitt manus även om jag inte kan skriva ner den just nu. Och om jag inte fick arbeta med mitt manus så skulle jag snart klättra på väggarna här hemma 🙂

Det är lustigt hur snabbt skrivandet kan bli en sådan viktig del av en själv utan att man ens märker det.

Nu ska den här trötta författaren krypa ner i sängen i förhoppning om att  i alla fall få några timmars sömn.

Ha en härlig måndag och en underbar start på denna nya månad alla fina bloggläsare ❤
Njut av sommaren, skrivandet och livet.

Kram på er!

Nyp mig i armen

För några veckor sedan skickade jag in mitt råmanus till Storytel och tog paus. Detta skulle egentligen bli ett inlägg om alla oslagbart bra och inspirerande böcker jag börjat läsa inför Crimetime under tiden, men den krönikan får vänta. Det har nämligen hänt något galet!

Idag var jag kallad till möte hos Storytel. Jag trodde att mötet skulle handla om allt som behöver skrivas om i mitt nya manus inför utgivningen som ljudboksserie. Jag var beredd på att de skulle säga att planerna hade ändrats på grund av svårigheten att hitta en inläsare eller i värsta fall, the horror, att mitt manus inte dög.

Med en tung känsla i bröstet smög jag iväg över riksgatan (under en fikarast givetvis) mot Riddarholmen dit Storytel nyligen flyttat, till Norstedtsborgen. Efter att helt trassligt ha gått fel några vändor hittade jag till slut min eminenta förläggare bland kullerstenarna på en innergård och steg på.

”Det här är Erika, hon kommer också med på mötet”, förklarade min förläggare och presenterade mig för en mörkhårig kvinna med glad uppsyn.

Trevligt tänkte jag men kunde knappt tro mina öron när Erika utbrast.

”Jag är förläggare på Norstedts. Jag har läst ditt manus och vi vill ge ut det. Det kommer bli en ny satsning, bok och ljudboksserie samtidigt.”

”Ehh…va?” mumlade jag och såg antagligen ut som en fågelholk (med svart nagellack då).

Jag tror att jag höll mig oväntat lugn under resten av träffen. Ett ”frysbeteende” som slår in vid stark chock i samma sekund som reptilhjärnan tar över. Tillbaka på kontoret trillade poletten ner och jag började skratta och gråta samtidigt. De vill ge ut mitt manus som bok också. Ett kontrakt även med Norstedts. Storytel Original och hårdbok på samma gång!

När jag kom hem fick jag bokstavligen nypa mig själv i armen för att försäkra mig om att jag inte hade hallucinerat. (Man vet aldrig, kaffet i våra selectamaskiner har smakat oroväckande starkt idag). Jag messade min förläggare som för att få en bekräftelse på att mötet faktiskt hade ägt rum. Svaret kom snabbt.

”Om din egentliga fråga är: Har jag drömt detta så är svaret nej. Detta är i allra högsta grad riktigt.”

Med en duns satte jag mig ner och öppnade datorn. Det finns en person jag måste berätta det för, först av alla. Någon som jag vet kommer att bli glad.

”Sören, det verkar trots allt som om det blir en riktig bok att hålla i handen….”

Ps – Nästa inlägg måste handla om alla fantastiska böcker ni inte får missa denna sommar. För att inte tala om Crimetime.