Skriv och redigera effektivt med Pomodoro

Är du duktig på att skjuta upp saker? Är du dessutom lättdistraherad? Försöker du att göra flera saker samtidigt också?
Det där stämmer på mig ibland. Nu pratar vi om på hemmaplan och på fritiden, inte på jobbet. Där beter jag mig förstås oklanderligt.

Sådana egenskaper gör att vi ibland inte får så mycket gjort som vi skulle vilja. Som tur är finns det knep för att bli mer effektiv och produktiv, ett av dem är Pomodoro-metoden.

Jag testade det när jag fick lite skrivkramp i slutspurten av mitt råmanus – och det hjälpte mig faktiskt att komma igång igen. När jag skulle börja redigera på allvar i tisdags bestämde jag mig för att köra Pomodoro-metoden igen.

Så här går Pomodoro till:

1… Välj EN uppgift du ska göra, till exempel skriva eller redigera.

2… Ta bort alla potentiella distraktioner: Sätt på dig hörlurar, stäng in dig om det behövs, pausa mejlnotiserna, lägg bort eller sätt telefonen på ljudlöst – inget ska kunna störa dig.

3… Sätt en timer på 25 minuter.

4… Jobba fokuserat och intensivt!

5… När tiden är slut tar du en paus på 3-5 minuter och påbörjar ännu en 25-minutersperiod.

På sajten https://productivitytimer.com finns en timer som du kan välja att använda. För mig duger det med mobilen. På samma sajt finns mer information om metoden och även svaret på frågan du säkert redan ställt dig:
Varför just 25 minuter?

Här är de viktigaste anledningarna till tidsomfånget:
Det är INTE FÖR LÄNGE så att du får tillfälle att prokrastinera.
25 minuter känns överkomligt även för att ägna sig åt något som känns tråkigt och jobbigt. Förhoppningsvis brukar inte skrivandet kännas tråkigt, men du fattar tanken. Även om du inte hinner med hela uppgiften på 25 minuter är det mycket värt att åtminstone ha påbörjat något. Allt som är gjort är gjort.

Det är INTE FÖR KORT så att du inte hinner göra något vettigt.
Du hinner mer än du tror på 25 minuter. Om det hade varit kortare tid hade det varit svårare att se framstegen. Framsteg är viktiga för motivationen, det ska kännas kul att återgå till nästa Pomodoro efter pausen.

Det är TILLRÄCKLIGT KORT för att du ska hålla dig fokuserad
Många presterar som bäst under lagom mycket press. Du vet att du behöver koncentrera dig extra för att få något gjort under de där 25 minuterna och den pressen gör dig produktiv.

Självklart kan du bestämma andra intervaller om du vill, men det här är beprövat sedan 1980-talet. Det var då som studenten Francesco Cirillo utvecklade metoden och han använde den välkända kökstimern i form av en tomat. Pomodoro betyder just tomat på italienska.

Vissa använder sig av Pomodoro under en hel arbetsdag och delar in varje timme i två 25-minuters pass. För mig räcker det fint att göra det i en timme och främst när det naturliga flowet inte infinner sig.

Det finns också särskilda appar där man kan ha sina att-göra-listor och föra statistik över sin produktivitet. Nej, tack. Det är inget för mig. Jag behöver inte fler saker att hålla reda på, jag vill bara få en extra kick för att komma igång ibland eller ha en stödjande krycka för att behålla fokus. Testa vetja!

Hur gick första redigeringspasset då?
Bra tack. Dagarna innan hade jag funderat en del över HUR och VAR jag skulle börja. Skulle jag ta tag i en karaktär i taget eller göra allt i kronologisk ordning?
Jag hade inte bestämt mig riktigt när jag satte timern, men det blev som en signal – sluta tänka, bara gör. Så jag började från början, sida för sida, och tog mig igenom den första biten ganska enkelt.

Skönt att vara igång!

Om mina låtsaskompisar: Att fylla på och förtydliga

Caroline Möllesand redigering av feelgoodroman
Dags för påfyllning lite överallt!

Redigeringen upptar fortfarande mycket av mina tankar så jag fortsätter att blogga på det temat. Som jag skrev förra veckan behöver jag bearbeta mina karaktärer, och jag tänker att du kanske är nyfiken på att veta mer om det. Det hade jag varit!

För några dagar sedan stötte jag på en träffande formulering. Therese Widenfjord skrev så här i ett inlägg på Instagram:
”Herregud, vad jag börjar tycka synd om mina huvudpersoner…! Allt elände jag utsätter dem för. Jag lovar att skicka dem på spa när det här är över! (Möjligen åker jag med själv också.)”

Sedan avslutade hon med hashtaggen #lekamedlåtsaskompisar. Ha ha, precis så är det ju! Att skapa sina karaktärer är som att att skaffa sig låtsaskompisar. Jag har helt klart hängt mer med Melinda och Sanna än mina verkliga vänner det senaste året. Det finns flera anledningar till det, pandemin till exempel.

Det var både roligt och spännande att utforma mina två huvudpersoner. Till en början var de ganska suddiga och när det gäller namnen tog det ett tag innan de föll på plats. Nu känns de så inarbetade att jag förmodligen kommer behålla dem. Sanna kallade jag för Fia ett tag, och Melinda hette både Mikaela och Josefine innan jag landade i just Melinda.

Mycket viktigare än namn är så klart deras erfarenheter och personligheter – hur de agerar och varför. Min tanke var att de här två kvinnorna ska vara ganska olika och därmed pusha och bromsa varandra i olika situationer. Jag har den mesta informationen om dem klar för mig i huvudet och mycket finns nerskrivet i deras karaktärsmappar i datorn.

Något som är tydligt om man läser lektörsomdömet är att jag ibland berättar för lite. Särskilt i inledningen var jag ganska noga med att inte avslöja för mycket bakgrund. Jag ville väcka nyfikenhet utan att texten blev baktung av långtråkig information.

Det är precis det som lektör-Lena har bett mig fokusera på i redigeringen. På vissa håll behöver jag förtydliga förutsättningarna så att läsaren förstår Melindas reaktioner och handlingar bättre. Jag funderar mycket på hur jag ska göra det så snyggt som möjligt och var det är läge att flika in ledtrådar och detaljer.

När jag skapade Sanna passade jag på att ta ut svängarna och låta henne vara åt det hämningslösa hållet. Det är väl det man har låtsaskompisar till? Låta dem tänja på gränserna medan man själv står bredvid och väntar på smällen.
Kloka Lena säger dock att jag behöver putsa på Sanna och välja antalet gånger hon går över gränsen. Hon får gärna sticka ut men inte så mycket att hon förstör stämningen, he he.

Som du ser finns det en del att pyssla med. Jag har försökt göra det tydligt för mig själv genom att bena ut svaren på frågorna vad, hur och varför:

VAD? Även om läsaren redan nu tar Melinda och Sanna till sig och vill veta hur det ska gå, bör jag göra det möjligt att förstå dem ännu bättre och sympatisera ännu mer med dem.

HUR? Genom att fylla på med nödvändig bakgrund så att vissa reaktioner blir mer rimliga. Kapa de värsta sensationerna så att degklumpen blir mjukare i kanterna. Se över så att händelser, känslor och insikter som innebär nästa steg i utvecklingen hos karaktärerna blir tydligare.

VARFÖR? För att romanen ska bli så harmonisk och trovärdig som möjligt. Lite mer feelgood helt enkelt.

Så med det tydliga målet i sikte tänker jag ta mig framåt.
Fast jag kan erkänna att ungefär en tiondel av mig, innerst inne, önskar att någon annan kan fixa allt det här åt mig.
Å andra sidan vill jag inte vara utan erfarenheten av omskrivning heller och jag kan tänka mig den totala tillfredsställelsen när det väl är färdigt. Jag vet att det tillhör processen och det räcker som motivation.

Omdömet från lektören är här! Vem är Lena Sanfridsson?

Caroline Möllesand Lektörsutlåtande

Kl. 19:34 i tisdags kväll höll jag på att koppla in sladdar och rigga datorn för ett Zoom-möte när mejlplinget fick mig att slänga en blick på skärmen.
Oj … Hjälp!
Från Lena Sanfridsson. Min lektör.


I ämnesraden stod det: ”Omdömet! Äntligen!”
Trots att jag inte hade särskilt gott om tid läste jag direkt vad hon hade skrivit i själva mejlet.


Hej!
Här kommer mitt omdöme. Ditt manus har så stora kvaliteter att jag är tuff mot dig. Så tag djupa andetag, ofta, och kom ihåg att min grundinställning är att du har något riktigt intressant på gång.

Glöm inte att skönlitteratur inte är en exakt vetenskap. Det finns många möjligheter, det finns många sätt att förändra och utveckla. Jag tar upp det jag reagerar på och kommer med en hel del förslag på vad som kan göras åt det.

Läs, låt det sjunka in, bli förbannad och svär åt mig, ta till dig det du tycker låter vettigt och när du har samlat dig så hör du av dig och vi bestämmer tid för ett telefonmöte, där du har möjlighet att diskutera och ställa frågor. Låter det bra?
/Lena


Bifogat fanns ett dokument på 16 sidor och jag kunde förstås inte låta bli att öppna det. Jag skummade igenom inledningen:


Vilken härlig läsning det här har varit! Bravo! Jag är imponerad över att du som debutant har kommit långt på vägen i hantverket att skriva skönlitteratur. Det finns så många som tror att man bara skriver ihop en roman, speciellt när det gäller underhållningslitteratur. Det stämmer inte alls. Det finns många regler att hålla sig till och läsare av feelgood är kräsna och vet skillnaden mellan bra och mediokert. Jag gläds åt din berättarglädje och att du bryr dig tydligt om dina huvudpersoner! Dessutom märks det att du är ambitiös och jag applåderar dig för detta!

Men i och med att du är en god skribent och vill mycket, så höjer jag så klart kraven! Håll i dig, jag är en sträng lektör och redaktör. Men det vet du, eller hur!

Bär med dig under läsningen att du har en bra grundstory och att jag nu vill förmå dig att lägga mer tid och energi på karaktärerna för att göra romanen ännu bättre!


Så fort mötet var avklarat kastade jag mig över resten. Läste, nickade och hummade. Wow, det var mer utförligt än jag hade vågat hoppas på. Jag tror att jag gick igenom det fyra gånger och gissa om det satte fart på tankarna.

Jag kan förstås inte gå in på några avslöjande detaljer om karaktärerna eller handlingen, men följande stycke förklarar ganska bra vad det är jag behöver fokusera på:


Du skriver mycket bra. Jag har inga invändningar runt ditt språk, så därför tar jag inte specifikt upp det.
Mitt fokus i omdömet kommer att ligga på dina två huvudkaraktärer. Jag tycker mycket om dem båda två, och det är positivt att de är sinsemellan olika och triggar varandra till förändring. Men jag vill att du gör bearbetningar som gör både Melinda och Sanna mer begripliga för läsaren och skapar en tydligare utvecklingslinje för var och en av dem. Jag förespråkar en blandning av kill your darlings och fyll i för att förtydliga.


Dagen efter skrev jag så här till Lena:


Hej Lena!
Tack för ditt gedigna utlåtande! Jag är så glad att jag anlitade just dig. 😃
Jag har verkligen inte blivit förbannad och har inte heller svurit. Du har ju kommit med massor av värdefull input!

Jag har läst ditt omdöme flera gånger och jag är inte särskilt förvånad över det du tycker jag behöver fördjupa och ändra.
Visst har jag massor att göra och jag vet inte riktigt HUR jag ska lyckas med alla stora förändringar, ha ha. Men det är klart att jag både vill och ska fixa det här. Planen är att fundera ordentligt ett tag innan vi tar vårt uppföljande möte.
/Caroline


Hej Caroline!
Så proffsig du är! Jag vet hur hårt det tar när man petar på ens bebis. Bravo!
/Lena


Tack! 🙂 Ha ha, jag är inte så sentimental med min bebis, den får gärna bli uppfostrad av någon utifrån! It takes a village …
/Caroline


Vem är Lena Sanfridsson?

När jag letade efter lektör var jag omsorgsfull och noggrann. Efter ett tag hade jag fem välrenommerade lektörer/redaktörer att välja mellan och det var ett svårt val. Till slut var det Lenas rutin, ett trevligt telefonsamtal och magkänslan som avgjorde saken.

Lena Sanfridsson har över trettio års erfarenhet i branschen. Hon har varit anställd redaktör, chefredaktör och förläggare på Bra Böcker, Richters, Damm Förlag, Bazar Nordic och startat och drivit Silke Förlag i Norge. Dessutom har hon arbetat internationellt med att köpa in titlar, varit ansvarig utgivare för ett antal bokklubbar, sålt rättigheter som litterär agent och upptäckt och utgett ett stort antal bästsäljare.

Nu för tiden är hon frilansande redaktör och anlitas av nästan samtliga stora förlag i Sverige. Genom åren har hon arbetat med författare som Simona Ahrnstedt, Åsa Hellberg, Birgitta Bergin, Marie-Louise Marc, Jenny Fagerlund, Anna Lönnqvist, Mikael Bergstrand, Karin Brunk Holmqvist och Carin Hjulström.

Parallellt med dessa uppdrag händer det också att Lena åtar sig sidoprojekt – till exempel en hobbyförfattare i Kalmar som är inställd på att göra det bästa möjliga av sitt feelgood-manus.

Nu ska jag syna mina karaktärer rejält. Jag återkommer med en uppdatering!

/Caroline

Redo för redigering!

Caroline Möllesand Redigering av manus

För tre veckor sedan skrev jag ett inlägg om stiltje i skrivandet och paus från manuset. Det skavde just då men nu i efterhand upplever jag den perioden som skön och välbehövlig. (Bra, då vet jag det till nästa gång. Det är riktigt intressant att upptäcka hur man reagerar och fungerar i de olika faserna.)

Tack vare pausen har jag laddat om ordentligt och fått tillbaka lusten. Snart kommer det efterlängtade lektörsutlåtandet och då är det äntligen dags för nästa steg i processen: redigeringsfasen!

För att förbereda mig på bästa sätt har jag marinerat mig i andras erfarenheter av redigering. Jag har läst blogginlägg, lyssnat på poddar och utbytt tankar med skrivkompisar.

Det är ändå svårt att veta exakt vad jag kan förvänta mig eftersom det är första gången jag ska gå igenom det här. Så här går tankarna:

Fundering 1: Hur omfattande kommer redigeringen bli?

Det enda jag vet med säkerhet är att omdömet kommer ta upp helheten, storyn och karaktärerna och jag kommer få reda på vad jag bör bearbeta för att förbättra manuset. Men hur detaljerat blir det? Och hur stora ingrepp kommer krävas? Ingen aning.

Jag räknar inte med något gullegull eller fjäsk, utan vill veta ALLT som behöver strykas, utvecklas och skrivas om. Jag har mina aningar om vad som kräver fördjupning men det är inte så stor mening med att spekulera i det. Jag litar på min lektör som är ett textproffs med gedigen kunskap och erfarenhet, och även om processen kräver mycket omskrivning kommer jag lära mig massor.

Fundering 2: Hur lång tid kommer redigeringen ta?

För en del författare tar den här fasen tydligen bara några veckor medan andra skriver om och slipar på sina manus i flera månader. Självklart beror det först och främst på omfattningen, som jag inte har koll på ännu. Och eftersom jag gör det här på min fritid och bara när jag har tillräckligt mycket lust och ork, så får det ta den tid det tar.

Om jag är realistisk så är det nog rimligt för mig att pyssla med redigering mellan två och fyra dagar i veckan och ungefär en eller ett par timmar åt gången. Jag vill verkligen att det här ska bli lustfyllt och roligt istället för påtvingat och jobbigt.

En dag när jag satt och grunnade på det där, dök det upp ett inlägg på Instagram av Veronica Almér. (Hon var förresten Debutantbloggare under 2018.) Så här skrev hon:

”Jag älskar nog redigeringsfasen mest av allt. Skrivandet är kul men det är oxå så ångestladdat o jag bråkar jämt med frågor som hur fasiken ska detta bli en bok. Hur ska jag få ihop alla trådar? … Under redigeringen är det som att jag slappnar av något. Jag har då ett helt manus skrivet – wow jag fick ihop något trots allt. Jag kan då fokusera på att knyta samman alla trådar, städa upp i texten och göra det läsbart. Så nu njuter jag av att få redigera …”

Varje gång jag stöter på liknande inlägg, ofta av rutinerade författare, blir jag lika hoppfull.
Jag tror att jag också kommer att älska redigering.
Så måste det bli, för nu jäklar ska det här manuset korrigeras och putsas tills det glänser.

(Du som har läst mitt första blogginlägg om mina ”inre typer” fattar nog … Den sista meningen kommer givetvis från jaguaren. Kycklingen är fullt upptagen på annat håll de här dagarna.)

Glad Skrivpåsk!

Om att bestämma sig: ”Jag SKA ge ut en bok”

Caroline Möllesand ska ge ut en bok 2021.

I skrivande stund är det tre månader sedan jag startade mitt skrivkonto på Instagram. Utan det kontot hade jag inte varit där jag är i skrivprocessen. Tack vare det bestämde jag mig för att mitt påbörjade manus skulle bli en bok och mina sporadiska skrivstunder blev betydligt mer målmedvetna efter beslutet.

Delmål 1 är uppnått: Jag har fått ur mig ett helt manus som är ivägskickat till lektör för en första läsning.

(Här är krävs ett förtydligande. Du som läste förra veckans blogginlägg minns nog att min deadline blev lite för tuff och att jag inte var nöjd med slutet. Du som även följer mig på Instagram och såg inlägget den 12/2 vet att jag fick en hel vecka på mig att rätta till det som skavde. Jag har nu skrivit fem nya kapitel för att få bättre ordning på upplösningen. Jabba dabba doo!)

Jag bläddrar tillbaka bland mina Instagraminlägg. Den 18 november skrev jag så här:

***
Vad ska det bli av mitt skrivande?
Ja, vem vet? När jag berättar att jag skriver på ett manus blir många exalterade och säger att de ser fram emot att köpa min bok. Jag svarar skämtsamt att jag förstås ska signera den åt dem. Men är det på skoj eller allvar jag säger så? Måste det bli en bok? Vet inte. De där tankarna växlar lika ofta som vädret i maj.

Ibland tänker jag: ”Nej, jag orkar inte, vågar inte och det är inte tillräckligt bra.” Jag undrar om det är så klokt att utsätta mig för den processen eftersom jag fortfarande återhämtar mig efter utmattning.

Andra dagar är jag ivrig och kan knappt vänta tills min historia blir en färdig bok att stryka handen över. Entreprenören och idésprutan i mig funderar då över saker som bokomslag, baksidestext och försäljningskanaler.

Men så poppar det upp något annat i hjärnan som gör att jag måste plocka fram mobilen och skriva ner det som vill ut. Det är mina två kvinnliga huvudkaraktärer som pratar med varandra om något viktigt. Deras konversation tar sig alltså från mina tankar och blir till meningar som jag senare kan föra över till lämpligt kapitel i manuset.

Precis då känner jag att det kanske inte alls behöver bli någon fysisk produkt som det går att bläddra i. Det är på något sätt tillräckligt för mig att känna hur den där dialogen jag nyss skrev, säger så mycket om mina karaktärer samtidigt som handlingen råkade ta en annan riktning.

Ja, skrivprocessen är nog faktiskt det som fascinerar och ger mig mest just nu. Samtidigt är jag nyfiken. Hur känns det att ge ut en bok? Hur skulle min påhittade historia tas emot?
***

Tack vare att jag formulerade och skrev ner mina tankar i det där inlägget blev det tydligt hur velig jag var. Jag både ville och inte ville. En ganska frustrerande vardag ihop med den där meningen på slutet, ”Hur känns det att ge ut en bok?”, var anledningen till att jag äntligen bestämde mig. Något måste hända. Det SKA bli en bok.

Bara några dagar senare skickade jag iväg min ansökan hit, till Debutantbloggen. Jag formulerade mina mål om att, och varför, jag satsar på egenutgivning. Det lät förmodligen intressant (eller galet), för här är jag idag.

Det faktum att jag satte ett väldigt tydligt mål – en utgiven bok under 2021 – gjorde att jag nu har fått ihop 90.000 ord. Jag begriper inte riktigt hur det gick till, men det gick snabbt den sista trimestern. Äh, både termen och den matematiska logiken blir fel, för min råmanusgraviditet har varat i hela 16 månader.

Hur som helst … Mitt skrynkliga foster (eh, manus) är nu i nästa stadie och ska med hjälp av barnmorska (lektör/redaktör) genomgå en utdragen förlossning (redigering) och så småningom bli en fullgången och någorlunda välartad bebis.

Även om jag har långt kvar till slutmålet är det intressant att reflektera över hur mycket som kan hända när man väl bestämmer sig för något. För mig var det avgörande att 1. komma ut ur skrivgarderoben och 2. berätta om mitt mål även för andra.

Och jo, det ÄR läskigt att tvinga sig själv att hoppa – men för mig har det varit värt det flera gånger om.

Är du också en velpotta? Testa och se vad som händer om du bestämmer dig!

I redigeringens slutfas är alla katter grå

I redigeringens slutfas uppenbarar sig de mest pinsamma fadäser. Min redaktör har läst manuset med hökögon och här är några axplock av vad hon hittade:

Den gamla katten var först gråstrimmig, sedan brunstrimmig. Den fick bli grå.

En person steg upp ur en säng och svepte om sig en morgonrock. Sedan svepte hon om sig en jacka. Nej, det fick räcka med morgonrocken.

Det var en gång en bonde som hade kor och höns. Några sidor senare fanns det visst en flock får. De skulle varit med från början.

Ögonfärg kan skifta. Eller så håller man sig till den ursprungliga tanken att ögonen var gröna.

Egentligen är det märkligt hur sådana här dumma felaktigheter kan smyga sig in i ett manus. Hur många gånger har jag läst det nu? Jag vet inte. Manuset i sin helhet har jag kanske läst 30-40 gånger, men sedan tillkommer alla gånger jag suttit med ett visst kapitel eller stycke och jobbat med dem. Och ÄNDÅ finns det kvar sånt här. Visst kan man bli galen?

Nu hoppas jag att tokigheterna är borttagna eftersom Nattens färger snart ska gå iväg till sättning. Jag har en chans till att läsa korrekturet sedan.

Råmanus

Råmanus. Jag hade ingen aning om vad det betydde för sådär två och ett halvt år sedan. Sedan fick jag lära mig att det är det första fullständiga utkastet av en berättelse. Innan dess hade jag sett det som att jag producerade en mängd utkast och en vacker dag skulle jag skicka in ett av dem till ett förlag. Nu fick jag veta att när jag hade ett råmanus var det som den verkliga redigeringen började (i det läget undrade jag vad jag hade sysslat med innan när jag ändrat och ändrat och lagt till och strukit men det var alltså inte redigering. Det var pre-råmanusarbete).

Någonstans läste jag också då att det tar lika lång tid att redigera råmanuset till en tillräckligt bra version som är värd att skicka till ett förlag som att skriva det. Jag räknade efter: sex månader. Herregud, tänkte jag, vad ska jag göra i sex månader med mitt manus??? Det kan omöjligen ta mer än halva tiden att fixa till det så att det duger (jag har en viss förmåga att tro att jag ibland är bättre än de flesta på att vara effektiv, ni vet ju att jag har raljerat över mina civilekonom-skills tidigare). Max tre månader ville jag ge det, och då tyckte jag att jag tagit i väldigt generöst med tid. Förmodligen skulle jag hinna det snabbare, det var jag övertygad om.

Det var ungefär i den vevan som jag kom i kontakt med min skrivkompis Ifiyenia. Hon fick läsa mitt och jag fick läsa hennes manus. Jag fick skriva om mycket efter det, kan jag säga. Hon tänkte ju nämligen inte som jag, att allt var lysande och i princip oklanderligt (hon är en mycket snäll människa så hon sa många fantastiska saker också, och det som var fel framförde hon på allra bästa sätt!).

Kanske skulle jag satsa på lektör också? Det gjorde jag, och bokade en tid med personen jag valde ut. Tänkte att sedan är det ju klart. Skicka in till ett förlag borde jag kunna göra några veckor efter det – jag låg fortfarande inom min tremånadersram då.

Det är nu ni ska börja höra en siren i bakgrunden och en röd lampa som blinkar med ilsket ljus. Fel, fel, fel. Jag måste säga att min optimistiska tidsplan inte berodde på att jag trodde att jag var världens mest lysande författare, nej, jag tvivlar ständigt på vad jag skriver och om någon tycker det är bra. Jag var bara så himla naiv och ”grön”. Jag hade noll koll helt enkelt.

Även om lektören var positiv till manuset på många sätt så fanns det många saker hon tyckte att jag skulle åtgärda. Väldigt många faktiskt. Så jag satte mig och skrev om igen – ganska grundligt.

Men i början av november 2018 skickade jag in mitt manus till fyra förlag. Då hade jag en månad tillgodo på årsgränsen, så det där jag hade läst om att det tog lika lång tid att redigera som att skriva råmanuset stämde ganska väl. Av de fyra förlagen svarade ett väldigt snabbt, och det är på det manuset jag nu är utgiven. (Här gjorde jag en förenkling av tidsförloppet, för under tiden mellan jag skrev avtal och boken kom ut i januari 2020 så fick jag order om att skriva om boken igen på ett antal punkter som inte var smådetaljer. Det tog mig ungefär fyra månader och sedan följde ca tre månaders arbete med redaktör efter det. Totalt sett tog det alltså två år innan boken kom ut från det att jag började skriva på den.)

Varför pratar jag så mycket om råmanus? Jo, för det är så lätt att tro att det är slutprodukten när det bara i själva verket är prototypen. Som ni alla vet är det sällan en prototyp som når marknaden oavsett om det gäller en bil, ett klädesplagg, en låt eller en bok. Jag trodde jag var i mål när jag hade skrivit klart min berättelse men i själva verket – såhär i efterhand – kan jag konstatera att jag hade mer än ca 75% av arbetet kvar då. Jag skriver inte det här för att trycka ner eller hämma dig. Jag skriver det här för att du ska fatta det lite snabbare än vad jag gjorde.

Varför ens bry sig om att prata om ett råmanus då, om det är så mycket arbete kvar innan det är färdigt, kan man ju undra. Därför att ha skrivit färdigt råmanuset är en stor grej! Du har tänkt ut en historia från a till ö (eller någon annan väg däremellan, jag är faktiskt mer imponerad av sådana är en rätlinjig variant), du har ett persongalleri, du har en poäng, du har rott i land ett jätteprojekt. Fira! Stanna upp och ge dig en klapp på axeln, tyck att du är helt jävla otrolig – för det är du! Det är inte varje dag man blir klar med ett råmanus och långt ifrån alla som sätter igång och skriva en bok kommer så långt som till råmanus. Du har alltså redan kommit mycket längre än de flesta, grattis!

Sedan ska du pausa. Låt manuset vila innan du ger dig på det igen. Om du ”glömmer bort” ditt råmanus lite så ser du det med nya ögon senare och kan slipa på detaljer, twists och andra saker som får det att lyfta. Du kanske också ska skicka det till olika testläsare eller varför inte byta manus med någon annan som skriver. Det är nu du befinner dig i redigeringsfasen, och den kan jag inte göra rättvisa i ett enda litet stycke i ett inlägg som inte borde bli längre. Det får du läsa mer om på bloggen (kolla inläggen med taggen ”redigering”).

Summera sommaren

Ja, jag vet. Sommaren är inte slut än, men idag börjar jag jobba på mitt vanliga jobb igen och snart drar skolorna igång igen (eller hur blir det pga coronan?), så på ett sätt känns det som om sommaren är slut.

Till helgen ska jag skicka in manuset till bok nummer två till redaktören igen. Sedan återstår en tredje runda då det bara är småpill kvar att göra. Den här omgången känns det som om texten hittat sin rätta form. Jag minns känslan från förra boken, när man läser och tänker ”wow, nu är det snart som en riktig bok”. Missförstå mig rätt. Alla redigeringsomgångar gör ju texten bättre, men det finns alltid något att fila på och vid det här laget tycker jag att redaktören har lyckats boxa in de kvarstående problemen åt mig så att jag har haft en relativ enkel uppgift att rätta till dem. Onödiga meningar är strukna, en del passager borttagna. Det blir mer slimmat och strömlinjeformat. Det känns bra!

I förra veckan fick jag se omslaget till boken. Det känns helt rätt men som alltid får jag inte visa det för er än. Den som läst debutboken Klar himmel kommer att känna igen sig till Nattens färger för det är samma stil på dem om jag säger så. Tanken är att det så småningom ska bli en tredje roman som utspelar sig under samma tid (andra världskriget) och den ska då också få samma prägel på omslaget. Men den boken, Svarta vingar, är inte klar än och jag vet inte när den blir det heller… Det blir alltså som en liten ”serie” även om böckerna är fristående från varandra.

De sista sommarveckorna tänkte jag ägna åt att skriva nytt medan redaktören granskar manuset till bok två. Inte förrän v 44 kommer boken gå till tryck, så jag kommer ha gott om tid att fixa till de sista justeringarna.

För att summera sommaren tycker jag att den har varit bra. Vädret lämnade en hel del att önska i juli, åtminstone där jag befann mig, men samtidigt passade det mig eftersom jag slet med redigering då. Innan dess hade jag hunnit med rätt så mycket nyskrivning så jag tycker att jag har varit effektiv. Nu känner jag mig laddad för att ta mig an hösten!

De sista besluten

zsfuzzg

I uppstarten av ett manus går skrivandet ganska långsamt för mig, och jag har hört flera som säger samma sak. I det skedet är det så många val som behöver göras. Vad heter karaktärerna? Var bor de? Hur gamla är de? Vad har de för sysselsättning? Och givetvis allt som hör till själva händelseförloppet. Research, kanske. Dessutom tar det ett tag att hitta tonen, tycker jag. Även om man har sin egen ton som författare, har berättelsen på något vis sin ton också. Egentligen tycker jag att det är först efter att ha skrivit hela råmanuset (det där shitty första utkastet) som det börjar sätta sig.

Nu är jag i andra änden av skrivprocessen. Jag ska just skicka tillbaka manuset till redaktören efter andra redigeringsomgången (andra mellan henne och mig, vill säga – jag har redigerat det fler gånger innan hon blev inkopplad). Sedan väntar sättning och korrläsning. Det är alltså nu jag fortfarande har chans att ändra på saker, och det sätter igång tankeverksamheten på nytt. Små idéer som ställer mig inför nya val. Köra på den nya idén, eller låta det vara som det är? Det handlar alltså bara om detaljer, men ändå, känslan av slutgiltighet får mig att fundera fler varv än jag hade gjort under råmanusskrivandet.

Hur som helst, snart går boken till tryck, och det är nog bra att det finns en deadline att förhålla sig till. Om det inte hade funnits, hade jag nog kunnat hålla på hur länge som helst. För det finns alltid saker som skulle kunna ändras, olika valmöjligheter och kanske någon ny idé att ta i beaktande. Någon gång måste man sätta punkt och tänka att det har blivit så bra som det kunnat.

Nästa fas för min del? Ja, då väntar alltså korrskräcken, som jag kände igen så väl i Daniels senaste inlägg. Men först ska jag vara ledig några dagar. Planen är avkoppling, återhämtning och häng med familjen, men jag blir inte förvånad om nästa manus gör sig påmint under tiden. Kanske bäst att ha ett anteckningsblock tillhands i alla fall.

Min stora korrskräck

Nyligen twittrade en författare om en bok hen läst. Det var i stort sett endast en hyllning till verket, men det som fastnade hos mig var hur författaren avslutade det hela. Nämligen påpekandet om hur många korrfel boken innehöll de sista tvåhundra sidorna. Det fick mig att tänka på vilken skräck jag känner inför det som kommer den 22 september. Just nu håller jag på och jagar korrfel i mitt manus och när jag (och min lokala språkpolis, som är min farsa) är klara med detta ska det lämnas över till förlaget som ska göra samma sak och dessutom korrigera de saker vi hittar.

Manuset är rättat flera gånger redan, av mig och av den redaktör jag använde mig av innan jag skickade in manuset till något förlag. Och även hennes uppgift inte var att korrläsa på det sättet hittade hon ändå en hel del och det har jag också gjort. Ändå meddelade språkpolisen nyligen att han hittat ett flertal trots att han hittills bara läst ungefär 40 sidor.

I slutet av maj frågade jag mina följare på Instagram hur de kände inför ett språkligt val som många antagligen skulle kunna komma att tolka som en särskrivning. Det väckte en viss debatt i kommentatorsfältet. De flesta menade att mitt val var rätt och riktigt, men runt tio procent menade att de såg det som en särskrivning och att just detta skulle få dem att studsa till. I slutändan behöll vi orden som de stod skrivna och så får jag hoppas att de som inte gillar det ändå godtar det hela.

Just korrmissar är annars alltså något som oroar mig. Det är sällan jag läser en bok utan att se åtminstone något eller några fel. Vi är trots allt människor och vi vet att vi felar av just det skälet. Att skriva närmare 90 000 ord utan att snubbla till låter sig inte göras och uppenbarligen klarar inte ens proffsen av att plocka upp alla misstag som görs längs vägen, men om det är något enstaka står jag ut.

Däremot skulle även den vackraste av hyllningar fläckas ner något enormt av ett påpekande om att boken innehöll en mängd korrfel. Med det sagt fortsätter jakten på de där irriterande ordfadäserna som på sätt och vis tycks multipliceras ju mer jag tittar på texten. Det är mindre än två månader kvar innan boken kommer ut och snart kommer stressen, det vet jag. Å andra sidan jobbar jag som bäst när deadline närmar sig. Så har det alltid varit. Nu gäller det bara att jobba rätt också.

Och plötsligt ryckte han lite villrådigt på axlarna

zsfuzzg

Det händer fortfarande ibland att elever förvånat utbrister: ”Vadå, FÅR man börja en mening med och?”. Och jag tänker lika förvånat, finns det fortfarande de som lär ut att det skulle vara förbjudet? Samma sak som att börja en mening med men, att dem hör hemma i slutet av meningar eller att man aldrig får använda slang – det beror ju liksom på. Visst, dem-formen kanske vanligen förekommer i slutet av meningar, men det är ju ingen regel att luta sig mot. Dem är objekt och de är subjekt, det är vad man behöver ha koll på. Och det finns en massa tillfällen då det går alldeles utmärkt att inleda en mening med och.

Jag hörde en gång en person förfasa sig över Jonas Hassen Khemiris sätt att skriva. Det gjorde mig minst sagt häpen, eftersom han så vitt jag kan bedöma är ett språkligt och stilistiskt geni. Vad var det då som den här personen ogillade med hans språk? Jo, han använder sig ju av ofullständiga meningar! Hrm… förstår ni vart jag vill komma här..?

Under redigeringen är det lätt att dra sig till minnes allsköns råd och tips som man har snubblat över genom åren. En vanlig uppfattning är att småord ska strykas, och sådant som tenderar att försvaga gestaltningen. Ju, lite och plötsligt är exempel på ord som det verkar hållas utkik efter. Och visst (ha, nu gjorde jag det igen), i många fall kan jag hålla med om att det blir bättre om dessa ord stryks – men det betyder inte att de aldrig ska användas. Tycker jag.

En del går igenom sina texter och grämer sig över att de har låtit sina karaktärer skaka på huvudet, nicka, rycka på axlarna och harkla sig. Bort, bort, bort. Men (sic!) här får jag samma känsla som när elever försöker undvika att börja med och. Huruvida det passar eller inte beror ju på hur texten i övrigt ser ut. Har du en karaktär som inte kan yttra sig utan att rycka på axlarna? Ja, då ska du kanske se över det om du inte vill framställa hen som en särdeles ängslig eller otydlig typ (med spasmer). Å andra sidan, rycker vi inte alla på axlarna ibland? Skakar på huvudet och nickar? Jag skulle snarare säga att det är en ganska vanlig form av kroppsspråk, och ger man sig ut på jakt efter ett mer unikt sätt att uttrycka det på riskerar det att låta tillgjort, tror jag. Ungefär som när mina elever ersätter ord med synonymer som de inte riktigt förstår. Måste karaktärerna uttrycka sig med kroppsspråk då? Det måste de kanske inte, men kom ihåg Daniels Psycho Killer-skrivtips. En dialog kan behöva livas upp med annat än enbart repliker.

Stephen King, som är både extremt framgångsrik som författare och något slags skrivråds-guru, har sagt att ”the road to hell is paved with adverbs”. Han menar att man ska undvika att försöka förstärka, eller förtydliga, sin text med adverb. Behövs adverb är texten inte tillräckligt precis eller tydlig från början. Han har onekligen en stor poäng, åtminstone är det inget jag tänker neka till. Men (börjar jag verka obstinat nu?) det är inte Svea Rikes Lag vi snackar om här. Det är upp till varje skrivande person (och så småningom, kanske förläggare och redaktör) att sålla bland alla välmenta råd och tips och bedöma vad som är bäst för ens egen text. Jag bröt till exempel mot Kings råd redan i den här textens första mening, och det har jag inga planer på att redigera bort.

Redigering omgång två

Jag är mitt uppe i den andra redigeringsomgången av Nattens färger. Åtminstone här i Småland är vädret inte det bästa just nu, så det känns inte så illa att sitta inne med näsan över tangentbordet. Om tre veckor ska manuset tillbaka till redaktören och sedan är det eventuellt en tredje omgång kvar efter det (med i stort sett bara småpill) och därefter korrekturläsning. Den här andra vändan var det inte så stora utmaningar jag skulle ta mig an som i den första. Jag har åtgärdat allting och håller just nu på med genomläsning för att identifiera en massa ”fulheter” som jag hittills missat. Ni vet, två meningar efter varandra som börjar med samma ord, en upprepning av ett ord eller böjningar av samma ord inom loppet av ett par meningar. Och försöker utöka gestaltningen. Det vet jag att jag inte är direkt världsbäst på.

Tänk vad mycket sådana ”fulheter” jag hittar, trots att jag har läst manuset fler gånger än jag vill tänka på vid det här laget. Jag gör den här genomläsningen nu, för med min debutbok gjorde jag inte det förrän precis innan korrekturläsningen. Jag hade trott att min redaktör skulle påpeka detta men det gjorde hon inte och sedan fick jag nästan lite tidsångest för om jag skulle hinna rätta allt sådant innan korrekturläsningen. Det gick vägen, men jag tänkte redan då att jag aldrig skulle utsätta mig för en sådan press igen och därför gör jag det nu när jag har gott om tid och hinner läsa ytterligare ett par gånger.

Om ni inte redan har hittat sidan, vill jag passa på att tipsa om synonymer.se, åtminstone är den väldigt bra för mig som i en mening kan skriva ”varm” för att några meningar senare klämma till med ”värmande”. Det är ju inte direkt snyggt och jag är glad att jag nu har tid att läsa med hökögon och hittar de här ställena.

Mina tankar skenar när jag koncentrerar mig på den kommande boken. Jag längtar så efter att få se något omslagsförslag, men får lugna mig. Eftersom jag själv har fullt upp och ”jobbar” med boken på semestern från mitt vanliga jobb har jag en tendens att glömma bort att det faktiskt är semester för i stort sett alla andra, inklusive omslagsdesignern. Jag har också funderat på releasefest. Undrar om det går att ha det i januari? Mina författarkollegor som släppt böcker under våren/sommaren har gjort det som ett digitalt event och jag har hela tiden tänkt att vi nog kommer att vara utom coronafara i januari så att jag kan ha en ”vanlig” (fysisk) släppfest, men nu vet jag inte hur det kommer bli… Ja, ja, det återstår att se.

Nu ska jag återgå till mitt manus, men jag önskar er en trevlig vecka!

Redigering, agent, boksamtal

zsfuzzg

Imorgon har jag deadline för nästa inlämning till redaktören. Den här redigeringsvändan har gått förhållandevis smärtfritt, och det är fantastiskt kul att se hur manuset blir mer och mer likt en bok. Berättelsen stramas upp tills bara det som hör dit återstår, små knutar på trådarna trasslas ut och språket putsas.

Igår skickade jag också in de 50 första sidorna för en provöversättning. Tidigare i våras blev jag kontaktad av Norstedts Agency, som hade läst manuset till Som en öppen bok och gärna ville samarbeta med mig. Stort! Därefter har rättigheterna till boken sålts till Tyskland, vilket jag fortfarande inte riktigt har greppat. Och nu ska alltså en provöversättning av andra boken påbörjas. Om jag saknade motivation innan (det gjorde jag inte), så har jag i alla fall fått det nu!

Det är en helt annan sak att skriva när det redan finns mottagare. Med det första manuset satt jag i min bubbla och stretade på månad efter månad, år efter år, utan att veta om någon annan än mina närmast sörjande någonsin skulle läsa. Nu finns en förläggare och en redaktör som jag från början har vetat ska läsa och tycka till. Dessutom finns det de som har läst den första boken och uttryckt att de väntar på nästa. Det är väldigt dubbelt – på sätt och vis är det läskigt, eftersom jag inte har en aning om hur den här texten kommer att landa hos läsarna, och har svårt att se om den ger en motsvarande läsupplevelse som den första. Men på samma gång är det förstås oerhört hedrande och en stor morot. Att veta att människor kommer att avsätta tid och läsa den – det är ju det finaste av allt.

Om bara någon månad går boken till tryck (tror jag), och jag har börjat fundera alltmer på nästa bok. Ju mer färdig den här blir, desto mer pockar idéerna på. Att skriva råmanus är inte min favoritdel av skrivprocessen, men efter en lång period av många redigeringsomgångar och korrläsningar tror jag att jag kommer att vara mer än redo att skriva nytt!

Eftersom det här blev ännu ett kort mitt-i-redigeringen-inlägg, fyller jag ut det med ett klipp från när jag träffade Ofelia och Ewa från mitt lokala bibliotek, för att prata om boken och skrivandet. Corona-anpassat och väldigt roligt!

Släpp älsklingarna

zsfuzzg

Jag fångar upp ett av Kristins förträffliga råd från igår, nämligen det som handlar om ödmjukhet. Jag instämmer helt med det Kristin skriver – man ska lyssna på förläggare och redaktörer!

Det är en ynnest att få jobba med en kunnig redaktör, även om det innebär att älsklingarna stryker med en efter en. Kill your darlings, ni vet. Ju mer jag skriver, och ju mer respons jag får från förläggare och redaktör, desto mer förstår jag innebörden av det. För ofta är det just älsklingarna som blir rödmarkerade.  De där uttrycken eller kanske sidospåren som man själv hade roligt åt när man skrev. Tillskruvade formuleringar och långsökta metaforer. Men redaktören låter inte saker passera för att de visar på min förmåga att få ihop en allitteration eller en tjusig koppling. Hör det inte hemma i berättelsen, sabbar det flytet, krånglar det till det – bort, bort, bort.   

Försvinner inte den personliga rösten då? Nej, långt ifrån. Jag har suttit och accepterat ändringar i hela manuset sedan jag fick tillbaka det från redaktören i torsdags, och det är fortfarande i allra högsta grad min historia, mitt språk och min stil. Bara väldigt mycket renare. När jag klickar fram ändringarna ser jag direkt hur mycket bättre det blir, och inte sällan har redaktören hittat sådana saker som jag själv innerst inne har känt mig tveksam till.

Man skulle ju kunna tänka sig att kommentarerna skulle bli färre ju fler manus man skrev, men jag vet faktiskt inte om det kommer att bli så. Vissa saker lär jag mig förhoppningsvis till kommande manus – som att mail ska skrivas mejl. Men de där älsklingarna som inte hör hemma i storyn, de kommer nog att fortsätta dyka upp i råmanusen. Det hör ju liksom till den fasen av skrivprocessen att låta fantasin flöda fritt, experimentera och var kreativ med språket. Renodlingen hör till nästa fas, men jag tror inte att man ska hålla foten över bromspedalen när man skriver nytt. Då är det bara att gasa.

Nästa deadline är om åtta dagar, så nu ska jag återgå till manuset. Alla de där ändringarna är som sagt accepterade (alla förutom en enda, tror jag), och nu går jag igenom hela manuset från början till slut med min checklista bredvid mig. Den består av sådant som redaktören har påpekat, men också av sådant som jag själv har kommit på sedan den senaste omskrivningen, och en del kommentarer jag har fått från min man (som precis som min huvudkaraktär är sjuksköterska).

Den här typen av strama deadlines passar mig väldigt bra, åtminstone när jobbet känns genomförbart. Lycka till alla ni andra som också sitter och sommarskriver!

Småord och kapitelordning

Hepp. Den här veckan ska jag sända tillbaka mitt manus för andra boken till redaktören. Jag tycker redigeringen har pågått i en evighet. I helgen läste jag igenom allting igen, i ett sträck – helst allt på en dag så jag inte får något avbrott i läsningen. Det är då jag bäst ser de stora dragen.

Jag berättade här hur jag åtgärdade de enklaste problemen först. Sedan hade jag ett större problem med en viss scen som jag jobbade med här. Det blev mycket bättre sedan jag skrev om den, även om jag hade stor vånda inför det och det krävde mycket justeringar i de efterföljande kapitlen. Nu de senaste två veckorna har jag mest ägnat mig åt att fila på kapitelindelningen. Hur svårt kan det vara, undrar ni kanske. Det är väl bara att sätta punkt och börja på ny sida? Nja. Jag har två huvudkaraktärer och tre berättelsespår, så det är inte helt lätt att föra alla tre perspektiven framåt utan att avslöja för mycket eller för lite.

Först hade jag en strikt uppdelning så att alla perspektiv återkom i var tredje kapitel. Det höll inte, sa min redaktör. Som vanligt har hon helt rätt och jag har nu gjort ett perspektiv mindre frekvent (det var rent ordmässigt det minsta perspektivet). Enkelt uttryckt klumpade jag helt enkelt ihop ungefär tre små avsnitt av detta perspektiv till ett nytt kapitel. Men det är inte så enkelt att jag bara kan köra vartannat kapitel med de andra perspektiven och stoppa in det tredje var sjunde kapitel. Nu har jag hittat en ordning som innebär både bättre flyt och att det jackar ihop på ett bättre sätt, vi får se vad redaktören säger. Känner mig inte alls säker på att hon kommer vara helt nöjd, men just nu kan jag inte göra det bättre.

Jag har också ägnat mig åt småord, eller rättare sagt att plocka bort dem. Förvånansvärt många så, nu, lite, sin, sitt, hennes, hans, min, mitt och liknande ord har raderats. Smått pinsamt, för jag tycker jag har försökt undvika dem redan tidigare, men de har alltså smugit sig tillbaka. Helt plötsligt ser jag också att jag börjat tre meningar på raken med ”Jag” eller ”Hon”. Inte snyggt. Vilken tur att jag har fler redigeringsvändor kvar och det inte är sista slutkorret jag sitter med!

Ja, i slutet av veckan skickar jag alltså iväg manuset igen. Det sammanfaller med barnens skolavslutningar och jag kan inte låta bli att känna det som om jag också får lite sommarlov. Åtminstone i en månad kan jag roa mig med att skriva på något nytt projekt istället för att redigera. Sedan är det dags igen, och då har jag hunnit samla på mig lite mer energi inför en ny vända.

Ha en skön vecka och njut av sommaren!