Rapport från redigeringsbubblan

zsfuzzg

The first draft of anything is shit, lär Ernest Hemingway ha sagt. Jag kan göra ett tillägg där, nämligen att även the second och third draft till stor del is shit. Men nu är ännu en ny version av manuset i vardande, och jag håller tummarna för att det tar sig.

Redigeringen är alltså i full gång. Det är mycket som ska göras, eftersom en hel del av feedbacken jag fått handlar om huvudpersonens framtoning. Hon framstår inte som särskilt trevlig, helt enkelt. Det behöver en karaktär i och för sig inte göra, men det här är ingen Ove-typ eller avdankad-kommissarie-typ, utan det beror på en miss i mitt sätt att porträttera henne. Jag måste få läsaren att förstå varför hon kanske är lite kantig ibland, och jag måste få in fler reflektioner som visar hur hon fungerar och förhåller sig till saker. I arbetet med det här har jag behövt gräva i hennes bakgrund och erfarenheter, så redigeringsjobbet har hittills mest bestått av tankearbete. Nu har bilden av huvudkaraktären klarnat, och jag har löst en del knutar. Jag tror verkligen att den nya versionen kommer att bli mycket bättre än den förra. Om jag lyckas ro det i land, vill säga, för det återstår att skriva ihop allt igen.

Rent praktiskt har jag börjat med att sätta ihop en ny kapitelöversikt, för att få överblick. Den är inte hundraprocentigt vattentät, allt finns inte med och en del saker som inte längre är aktuella står nog kvar. Men den är tillräckligt tydlig för ändamålet, det vill säga att ge mig något att hålla mig i under skrivandet, klippandet och klistrandet.

Jag har också gjort en planering för hur mycket jag behöver hinna med varje dag. Deadline är den 22 juni – då ska manuset till redaktör. Jag kommer att behöva jobba en hel del och utnyttja varje dag fram till dess, men jag hoppas att det ska gå. Fördelen med att intensivjobba på det här sättet är att startsträckan ofta blir kortare – när jag sätter mig ner vid manuset har jag redan allt färskt i minnet, jag befinner mig redan i den världen. På kvällarna är det manuset jag tänker på innan jag somnar, och när jag grejar med disken så… ja, ni fattar. Kanske inte helt hälsosamt på lång sikt, men faktiskt ganska kul under begränsade perioder.

Efter deadline blir det kanske lite längre blogginlägg igen… hoppas att ni alla får en bra dag!

 

Bättre kan du!

zsfuzzg

Jag befinner mig för närvarande i en kritisk fas av skrivprocessen. Jag har fått respons från förläggaren. Massor av kommentarer, om allt från huvudkaraktärens personlighetsdrag och utveckling till bristande trovärdighet i enskilda, korta händelser. Nu är det alltså upp till mig att göra något av detta innan manuset ska vandra vidare till redaktören.

Jag vet inte hur ni reagerar på konstruktiv kritik, men jag är inte bättre än att jag ägnade den första halvtimmen åt att tycka synd om mig själv (och till viss del även om förläggaren, som skrivit avtal med mig utan att veta hur misslyckad jag tydligen är som författare). Ni vet, man har sytt ihop någonting, lagt ner timmar och tankar på det, och känt både glädje och stolthet när det gått iväg till mottagaren. Och så visar det sig att det finns en hel del kvar att göra.

Det borde förstås inte vara någon nyhet. Självklart finns det mycket kvar att göra efter att ett proffs har gått igenom det. Och faktiskt tog jag mig ganska snabbt upp ur offergropen jag till en början kröp ihop i, och fokuserar nu istället på det fantastiska i att få jobba ihop med en erfaren förläggare, som delar mitt mål: Inte att jag ska bli mallig och få känna mig som en komplett skribent, utan att boken ska bli så bra som möjligt innan den når läsarna i oktober. Det är stor skillnad på att mellan raderna på kommentarerna läsa ”vad dålig du är” och ”bättre kan du!”. Det senare får mig att kavla upp ärmarna.

Så, del ett avklarad – att släppa prestigen och acceptera det jobb som återstår, anta utmaningen. Del två blir att reda ut kommentarerna och sortera upp dem efter:

  • Större saker som påverkar väsentliga delar av manuset. Det här är sådant som rör karaktärernas bakgrund, egenskaper, mål osv. Här kan jag inte börja punkta upp en att göra-lista på stört, utan måste låta tankar och idéer ta form i lugn och ro. Typiskt sådant som ofta görs under promenader och joggingturer.
  • Mindre saker som handlar om trovärdighet, logiska luckor, otydlighet. Här handlar det mest om att justera, bara göra, det kräver inte direkt några långa promenaders tankearbete, och det bär inte heller emot att ändra eftersom det är för perifera saker för att vara darlings.
  • Vissa saker har kanske inte gått fram tillräckligt tydligt, och om det är sådant som jag vet hör till berättelsen, och som jag inte vill göra avkall på, då måste jag göra det på ett annat sätt så att jag faktiskt når fram till läsaren.

Det är en bitterljuv känsla – att inse att förläggaren har rätt och ana den bättre version av boken som finns bortom nästa redigeringsvända, men också vilket arbete som ligger framför. Men det är inte direkt läge att ge upp nu. Nej, nu är det full fart framåt. Rapport lär följa nästa vecka.

Jordnötter och döda älsklingar

Under en lång tid nu har jag suckat och skjutit upp redigeringsarbetet. Nej, inte ska jag sätta mig vid datorn när det är så fint väder? Borde jag inte köra tvättmaskinen först kanske? Eller städa? (Ni anar inte hur eftersatt det är hemma hos oss just nu.)

Anledningen har varit att jag inte vet hur jag ska angripa ett problem. Jag har haft en tung sak hängande över mig, en händelse i manuset som redaktören inte tyckte kändes särskilt trovärdig, men som jag byggt en lång händelsekedja efter. Först funderade jag på om jag skulle kunna lösa det genom att skriva om/till saker för att få det att bli bättre, men ju mer jag funderade på den här händelsen desto säkrare blev jag på att jag behövde ta bort den helt och hållet och skriva någonting annat istället. Men hur? Till sist kom jag på lösningen och i veckan ägnade jag många timmar åt att ändra. Inte bara scenen i sig, utan även efterföljande händelser som ju byggde på den där problematiska. Som så många gånger förr behövde jag killa en darling. Det är lika jobbigt varje gång, tycker jag, men det blir ju bättre efteråt. Borde jag inte lära mig det snart?

Nu ska jag ägna kommande vecka åt att läsa om manuset från början och se om den röda tråden finns där och det nya konceptet håller. Den största knuten är upplöst och det som är kvar att göra innan redigeringen är klar för den här omgången är peanuts i jämförelse.

Hoppas ni får en bra vecka!

Nytt, blankt blad (nej, fortfarande manus två!)

zsfuzzg

Foto: Kajsa Göransson

Jag hakar på Kristins bekännelse, eftersom jag också är mitt uppe i redigeringen. Här är vad som händer i mitt manus just nu. Jag:

  • Stryker en besatt förälskelse
  • Fördjupar huvudkaraktärerna
  • Ändrar namn och ursprung på en familjemedlem
  • Flyttar en viktig vändpunkt till flera år innan manuset börjar
  • Reducerar två bikaraktärers roll
  • Förstärker en vändpunkt
  • Väver in en ny tankebana som leder fram till en annan vändpunkt
  • Byter miljö på en minisemester

Bland annat. Den här redigeringsvändan handlar mycket om att jag får dramaturgin lite mer på plats, och huvudkaraktärernas bakgrund, motiv och utveckling sätter sig. De stora bitarna, alltså. Jag har skissat upp de grova dragen, så som jag har kommit på att jag vill ha det, och skrivit en kapitel-/scenöversikt utifrån den. För det krävs tydligen att jag skriver ett helt råmanus innan saker och ting klarnar – det hade ju varit behändigt om man kom på det bästa sättet från början. 🙂

Är det något jag har lärt mig från förra gången, är det att inte vara sentimental. Jag vet att älsklingar måste dödas, och oftast är det ingen stor grej eftersom jag vet att det kommer att göra manuset bättre. Det är liksom ingen idé att klamra sig fast vid en formulering som kändes SÅ rätt en gång, och som man var SÅ nöjd med just då – om det inte längre passar in i boken.

Knepet (och det här gjorde jag förra gången också), är att jag skapar ett nytt dokument. Ett helt tomt. Och så för jag in den nya versionen där, utifrån den kapitelöversikt jag skrivit. Det innebär att vissa kapitel kan klistras in som de är från den förra versionen, medan en hel del skrivs om och annat skrivs helt nytt. Det här hjälper mig att döda de älsklingar som inte ska vara med – vissa saker försvinner säkert utan att jag ens tänker på det, eftersom det aldrig klipps in i den nya versionen.

Känslan just nu är god. Jag har kommit förbi de första stampande stegen då jag inte vet hur jag ska angripa råmanuset, och jag har ännu inte nått den punkten då jag vill kräkas på alltihopa. Tvärtom har jag det rentav ganska mysigt med texten. Bäst att njuta så länge det varar!

Redigeringsbekännelser

Snart har jag tagit mig igenom manuset för Nattens färger en första omgång efter genomgången med redaktören. Jag plockade alla lågt hängande frukter först, det där som är enkelt att åtgärda. Jag har en del som hänger jävligt högt (ursäkta uttrycket men det är så det känns) som jag inte listat ut hur jag ska få ner i korgen än så länge.

Hittills har jag gjort följande:

Raderat en gammal pojkvän.

Bytt kön på en karaktär som är med frekvent genom hela boken.

Strukit två mostrar som bara var med på en begravning och stökade till det.

Berövat ett barn hennes namn.

Jag funderar också på att låta bli att namnge en grannfru. Det är lite klurigt det där med namn. Har ni någon bra regel för när någon ska nämnas vid namn och inte bara figurera som ”han” eller ”hon”? Hur många gånger måste de vara med för att förtjäna ett namn? Jag är inne på att ”three is the magic number”, är jag ute och cyklar? Jag är rädd för att få kritiken att det blir för många namn att hålla reda på, men jag gillar inte heller att det blir för opersonligt. En balansgång!

Utöver karaktärsrensning har jag också jobbat en hel del med dramaturgiska kurvan. Stuvat om lite i kapitelordningen. Är långt ifrån klar, men det känns som om jag är på rätt väg där i alla fall.

Rapporter lär följa hur det går. Jag har ju som sagt bara börjat nosa på allt arbete än. Men det känns roligt och efter mitt snack med redaktören förra veckan har jag fått mycket konkret att arbeta med och är taggad att fortsätta!

Påskprokrastinering

Sista dagen på påskhelgen och jag har inte ens öppnat min dator. Istället har jag främst ägnat mig åt två saker: att plocka ramslök och att jobba i trädgården (att äta påskgodis skulle vara en tredje sak). Det kan låta som om jag har ägnat mig åt fullständig påskprokrastinering med tanke på att jag och redaktören har ett avstämningsmöte på onsdag om ”hur det går”. Ändå har jag kommit ett stort kliv fram på redigeringen.

Faktum är att karaktärerna förföljer mig vart jag än går. De är med när jag släpar skifferplattor i trädgården, innan jag somnar och när jag vänder ramslöken så den torkar bättre. Frågor som Om det inte får komma fram nu, när ska jag då avslöja det? Hur kan jag paketera det här budskapet bättre? Varför uppfattar redaktören X som sur, när jag i själva verket menade att hon skulle vara sarkastisk? virvlar i huvudet. Det mal, det ältas, det släpper inte taget – och rätt som det är trillar det ner en lösning. Eller åtminstone någonting som går att bygga vidare på.

Att arbeta med skrivandet utan att skriva är inte att förakta. Och jag älskar när en del av mina cementerade idéer blir utmanade av redaktören och jag tvingas tänka om, tänka nytt, tänka bättre.

Sista dagen på påskhelgen och jag tänker inte öppna filen med manuset i idag heller.

(Note to self: Använd inte ordet prokrastinera något mer, du vet knappt hur det stavas och har nu kollat om det blev rätt sjutton gånger. Om jag missat någonstans ber jag om ursäkt!)

Dags för redigering igen

I slutet av förra veckan fick jag äntligen den första kommentarsomgången från min redaktör för min andra bok, Nattens färger, som kommer ut i januari 2021. Att ge sig in på redigeringen av bok nummer två känns helt annorlunda än med den första. Då var jag ganska rädd för vad hen skulle säga om min text (jag visste att jag skulle behöva jobba mycket med strukturen, för det hade förläggaren förvarnat mig om). Någon frågade om jag var rädd för att texten skulle behöva ändras så mycket att jag inte längre skulle komma att betrakta den som min. Det fick jag lite ont i magen av, det hade jag inte tänkt på själv, men genast började jag oroa mig för det också. De av er som var på mina releasefester – där jag berättade om detta – vet att jag dessutom hade mardrömmar om att redaktören tyckte att vi skulle lätta upp texten genom att väva in stickbeskrivningar på koftor i 40-talsstil. Hen fick med sig förläggaren som också tyckte det var en kanonidé. Medan de jagade modeller tyckte jag att det skavde mer och mer, jag började till och med ångra mig att jag hade skrivit på ett avtal om att ge ut boken om den skulle bli en kombinerad roman och stickbok. (Inom parentes kan sägas att det faktiskt fanns två personer på releasefesterna som inte tyckte idén var så tokig ändå.)

Som tur var, var allt bara en dröm. Och redaktören visade sig vara både proffsig, lyhörd och oerhört kompetent. Jag är jätteglad att få ha samma redaktör till den här boken och är inte alls nervös den här gången. Visst kommer det att bli slitigt men jag vet att jag kommer ro det i land och att allt jobb bara kommer göra boken bättre.

Här kommer några exempel på vad jag har fått höra från min redaktör – och med mina (bort)förklaringar/åtgärder:

Jag hastar förbi vissa scener ibland – de var av någon anledning jobbiga att skriva. Kanske var de svåra att uttrycka på grund av en massa känslor eller helt enkelt tråkiga. Om de inte ska strykas måste de utvecklas.

Ibland missuppfattar redaktören vad jag menar – här måste jag underlätta för läsaren så inte de också blir förvirrade. Ett par tillfällen har jag noterat att en testläsare har ”fastnat” på exakt samma sak som redaktören och det är ett säkert tecken på att något måste förändras!

Jag upprepar mig – det kan vara att jag skriver två meningar som egentligen säger samma sak när jag bara hade behövt en. Å andra sidan tycker redaktören att jag ibland borde påminna om vissa saker då och då i texten, så att läsaren kommer ihåg anledningen till ett visst agerande eller varför ett visst beslut fattades.

Jag fick som sagt kommentarerna för några dagar sedan och har inte satt mig in i dem i detalj än. En del känner jag att jag köper rakt av, andra är jag mer tveksam till. Där måste vi diskutera vad jag vill ha fram och hur jag kan lösa det i så fall. Några håller jag inte med om alls, men inser att om jag får låta dem ligga till sig och mogna lite så kommer jag förstå poängen med förändringen. Och slutligen är det de där jag inte vill kompromissa.

När jag fick första kommentarsomgången från redaktören på debutromanen fick jag lite panik. Det kändes som om jag behövde lösa allt på en gång. Det vet jag att jag inte behöver nu. Jag kommer att gå igenom manuset otaliga gånger. Om jag inte ser en lösning direkt har jag tid att låta den mogna fram.

Behöver man då som författare ändra allt som redaktören tycker? Nej, säger min förläggare, jag har sista ordet. Ändå blev det i slutänden så att jag ändrade 9 av 10 saker som redaktören tyckte. Bara på några enstaka punkter vidhöll jag min egen åsikt. För det mesta, även om det ibland kändes lite jobbigt, insåg jag att redaktörens förslag skulle göra texten bättre. Och nej, det gjorde inte att den kändes mindre som min egen i slutänden.

Keep your darlings

zsfuzzg

Foto: Kajsa Göransson

Jag är i början av redigeringen av nästa bok, och än så länge är det lustfyllt, spännande och genomsyrat av den där härliga det-kan-bara-bli-bättre-känslan. Många har säkert hört redigeringsrådet kill your darlings. Ett bra råd, för visst behöver man vara beredd att släppa taget om det där uttrycket, den där formuleringen, kanske den där scenen eller till och med den där karaktären som man är så förtjust i. För hur underfundigt, nyskapande och genialt det är, kanske det inte passar in i berättelsen.

Men min ingång till redigeringen är annars att vända på det. Inte att försöka klamra mig fast vid sådant som jag egentligen vet måste bort, men att identifiera vad det är som skiner i manuset, vad som verkligen fungerar. Starka passager, scener där känslan stämmer, dialoger som sitter och karaktärer som är som de ska. Alla de här sakerna – mina darlings – behåller jag. Sedan är det oftast lättare att se vad som inte håller. Det är lite som att rensa garderoben. Om man börjar med att sortera ut favoritklädesplaggen, inser man snart vilka plagg som inte är lika angelägna att spara.

I den här fasen är jag nu. Jag läser igenom och försöker sortera starka respektive svaga delar. Ett arbetssätt som saknar struktur, eftersom det som sagt kan handla om allt från dramaturgi till repliker. Men under tiden jag läser igenom funderar jag också över helheten, och nya idéer kring både dramaturgi och karaktärer väcks. Sådant som kan förstärkas och utvecklas.

Jag är som sagt i början av redigeringen (det vill säga, början av den första redigeringen av många), och känslan är god. Planen är att köra på så det ryker och samtidigt njuta av känslan så länge den varar – för rätt vad det är infinner sig antagligen ledan och uppgivenheten. Ni som någon gång har redigerat ett manus vet nog vad jag menar. Känslan av att inte orka ändra en enda sak till, den starka viljan att nöja sig – trots att man vet innerst inne att det kan bli ännu bättre. Eller så blir det helt annorlunda den här gången? Det återstår att se.

Sköt om er (och spara lite toapapper till era medmänniskor)!

Skriva och skriva om

Den vanligaste frågan jag fick innan min bok trycktes och kom ut var ”Hur lång är den?” Jag svarade i ord, vilket ju för en vanlig dödlig inte sa särskilt mycket (den är ca 117 000 ord vilket blev 398 sidor).

Den näst vanligaste frågan var ”Hur många gånger har du skrivit om den?” Det är en helt omöjlig sak att svara på. Jag kan inte räkna dem alla. Och hur ska jag egentligen räkna? Räknas det som en gång bara när jag går igenom hela boken från början till slut och justerar något, eller gills det när jag inser att jag behöver skriva om kapitel 14 för att det ska funka med kapitel 18?

Jag är med i en facebookgrupp för författare, både sådana som är tidigare publicerade och sådana som aspirerar på att bli utgivna. Då och då häpnar jag över inläggen där. Nu senast var det någon som sa att hen skulle ge upp för att det låg så många redigeringsrundor till inplanerade, boken blev aldrig klar. Hen orkade inte mer och det var inte kul att skriva om. Hen frågade hur många gånger vi andra hade behövt skriva om våra böcker.

Och jag tänker att det vore så lätt om det fanns ett magiskt nummer. Om processen vore lika för alla. Men så är det ju inte. Det går inte att svara att det är fem till redigeringsrundor som krävs, att det är en universallag. Det är naturligtvis asjobbigt att förhålla sig till, att inte veta när ansträngningarna kommer att ge något resultat – om de ens ger något alls. Men jag tror det är ännu värre att tro att det räcker med x omskrivningar till, för det skapar en begränsning.

Hur många versioner det blev av min bok räknade jag inte, men de är många. Helt ärligt bryr jag mig inte hur många gånger jag har skrivit om texten (jag fick ändra väldigt mycket innan min bok blev utgiven, kan jag tillägga). Jag vet att jag skrev att jag räknar allt möjligt i min text och mitt skrivande (läs mer här), men just antalet redigeringar höll jag inte koll på. Jag tror att jag skulle ha blivit deprimerad över hur snabbt det kom upp i ett tvåsiffrigt antal… Grejen är att för varje gång jag gjorde en förändring så blev texten bättre, och det är väl det vi strävar efter hela tiden – att texten lyfts och förfinas? Inte om det tog tre eller sjutton redigeringar?

Mät din text (eller hur en siffernördig ekonom går till väga vid sitt skrivande)

Jag älskar siffror. Kontorstider jobbar jag med siffror, stora datamängder, hittar mönster, analyserar, vänder och vrider på dem som controller på ett stort svenskt företag. Det har gjort mig lite miljöskadad. Jag märker att jag attackerar mitt skrivande på samma sätt. Omedvetet mäter jag en massa saker.

Mäta text? Är jag helt snurrig? Vad menar jag egentligen?

Ja, förutom det helt uppenbara – hur många ord är mitt manus – mäter jag alltid hur många ord jag har skrivit det här skrivpasset. Numera har jag gått över till att försöka bestämma i förväg hur långa och många kapitel jag ska ha, och då mäter jag hur många ord som återstår att skriva på ett visst kapitel och hur många kapitel jag har kvar.

Jag brukar också ha en tanke om hur många ord jag ska landa på totalt, säg 100 000. Då räknar jag givetvis också ut hur långt jag har kommit i procent. Ibland räknar jag också på var den dramaturgiska kurvans olika händelser ska komma in – där blir det också procent.

Det finns också något som heter LIX-värde som jag har snöat in på. LIX står för läsbarhetsindex och du kan mäta hur lätt eller svår din text är att läsa om du följer länken. Denna sida har också en mycket bra funktion då den visar förekomsten av samma ord.

I Word, som jag använder, finns också en funktion under Info-fliken som visar hur många minuter jag har redigerat ett dokument. (Ett tips i all välmening: använd inte det när du försöker räkna ut författarskapets timpenning…)

Bara för att jag skriver finns det alltså inte någon anledning att släppa controllingperspektivet och glömma allt jag lärt mig om styrning, måluppfyllelse och nyckeltal som ni märker…

Redigeringsomgång nummer två

För en vecka sedan fick jag tillbaka ”Emmas nya liv” från redaktören igen och på fredag har jag deadline. Förra omgången kopierade jag över ett kapitel i tagit till ett nytt dokument och redigerade om, skrev till och justerade. Men nu har jag fått lära mig att jag måste jobba i samma dokument så att alla ändringar kan spåras. Jag gissar att det inte var så roligt för redaktören när hon fick tillbaka manuset förra gången. Som tur är kan man välja att dölja alla markeringar så att texten blir ren och man ser själva resultatet. Det är väldigt lätt att missa saker när texten är så rörig och innehåller bokstäver i olika färger och streck från kommentarer.

Det visar sig att jag har en del favoritord. ”Onekligen” och ”tydligen” gillar jag. Och att börja meningar med ”och” (ja, ni ser ju själva) och ”fast”. Även ”så” och ”ju” är väldigt bra och trevliga små ord. Men det som sticker ut är ”lite” som jag uppenbarligen har missbrukat riktigt ordentligt. Över trehundra stycken! I snitt ett ”lite” på varje sida – inte dåligt! Fast (jättebra ord att börja en mening med!) nu har jag fått ner det till omkring 60. Jag hoppas att alla ändringar inte gjort att jag har överanvänt några andra ord 😉

Status just nu, efter att ha tragglat med manuset varje dag under en vecka, är att jag önskar att jag hade mer tid. Gärna en månad eller så för att skriva om alltihop. Göra om det till något bättre. För inte kan det väl om bara någon månad bli en bok av den där texten jag har i min dator. Men samtidig vill jag bara slänga iväg manuset och inte se det mer. Orkar in vrida och vända på ord och meningar något mer.

Att vara klar med första redigeringsomgången

Dagen före midsommar var jag, i enlighet med min egen satta deadline, klar med första omskrivningen av ”Emmas nya liv”. Manuset hade då, i runda slängar, ökat med 17 000 ord. Varenda mening och formulering hade gåtts över, några bitar blivit bortplockade och en hel del tillskrivet. Helgen ägnade jag sedan åt att söka igenom manuset på ord som ”så”, ”ju”, ”hade”, ”blickar”, mm för att putsa till det ytterligare. Och i söndagskväll mailade jag tillbaka manuset till redaktören. Det känns både lite tomt och lite nervöst. Jag hoppas att det jobb jag lagt ner ska ha gjort manuset bättre. Att redaktören inte förbryllat kliar sig i huvudet och undrar vad som egentligen hände med manuset. 

Gissningsvis tar det några veckor innan jag får tillbaka det igen och medan jag väntar har jag plockat fram manus 3 igen. Kunde liksom inte låta bli. Det kliade i fingrarna och jag vill ju så gärna få tid att pyssla lite med det i sommar. Men jag ska inte stressa utan se till att ta det lugnt efter de senaste veckornas intensiva redigeringsarbete. Samtidigt så är skrivandet min lilla oas. Något som får mig att må bra.

När jag började skriva för några år sedan var det nästan som att öppna en vattenkran. I början droppade det lite sakteliga för att ibland stanna av. Men efter ett tag vreds vattnet på mer och nu går kranen inte att stänga. Vattnet forsar på och orden, meningarna och texterna blir fler och fler. Jag hoppas att det aldrig kommer att sina, att vattnet kommer fortsätta rinna i en hyfsat jämn ström. Men det vet man ju aldrig. I vilket fall som helst så försöker jag njuta här och nu. Ta tillvara på det som forsar ur mig. Få det på pränt. Det kanske inte alltid blir bra, men det är himla roligt.

Jag försöker även landa i att jag har fått två noveller publicerade och att min bok kommer ut i år. Det är så svårt att ta in. Kan inte riktigt fatta det. Kanske för att jag hela tiden hoppar vidare till ett annat projekt?

Att skriva varje dag

Jag har den enorma lyxen att redan ha gått på sommarledighet. Genom att kombinera föräldradagar och semester får jag ett långt, härligt sommarlov. Helt fantastiskt! Det är stor skillnad mot hur det var när min äldsta dotter var liten. Då pluggade jag och var tvungen att jobba under nästan hela sommaren. Hade jag tur blev kanske två veckors obetald ledighet innan höstterminen började. Så jag tar väl helt enkelt igen lite av det nu.

Redigeringen av ”Emmas nya liv” är i en intensiv fas och egentligen vill jag sitta hela dagarna med det. Men barn behöver uppmärksamhet och det är ändå lämpligt om de får mat med jämna mellanrum. Så för att få ihop det sätter jag klockan på sex och går upp och skriver. Inga sovmornar här inte. Sen försöker jag sno åt mig lite tid här och där, för att sen förhoppningsvis får lite skrivtid på kvällen igen när även mannen är hemma.

På Instagram fladdrade det förbi en utmaning om att man skulle skriva varje dag i en månad (tror att det var hela maj). Det spelade ingen roll hur mycket eller lite man skrev, bara att man gjorde det varje dag. Jag hakade inte på. Men det som slog mig var att jag ändå, i stort sett, har skrivit varje dag hela detta året. Ibland har det kanske inte blivit så mycket, men det har ändå resulterat i tre råmanus (varav ett nästan var klart redan när året började) och en novell. Samt redigering och omarbetning av mina romance-noveller. Och så givetvis alla mina blogginlägg här (nummer 25 idag). Har jag ens något liv?

Att jag känner mig helt slut är förmodligen inte så konstigt. Kanske behöver jag faktiskt vara lite ledig från skrivandet i sommar. Även om det är så himla roligt, så är det nog förnuftigt att ta semester även från det. Koppla av. Ta sovmorgon. Bara vara. Umgås med familjen. Vara lite social och trevlig. Och läsa lite fler böcker.

Men, trots detta, är min plan fortfarande att skriva om manus 3 i sommar. Det känns som ett alldeles lagom och roligt projekt.


PS. Givetvis är mina barn betydligt viktigare än något bokmanus, men det förstod ni nog 😊

Redigering pågår!

I förra veckan fick jag äntligen tillbaka ”Emmas nya liv” från redaktören och nu är det redigering som gäller. Det är helt fantastiskt att en person har suttit och gått igenom mitt lilla manus och kommit med synpunkter och tips. Så himla värdefullt! Och, iallafall hittills, är det riktigt roligt att jobba vidare med manuset. 

När jag redigerade de första kapitlen skakade jag på huvudet åt mig själv flera gånger. Vi kan väl säga att jag är väldigt tacksam för att Nicole Publishing kunde se potential i mitt manus och läste vidare. Jag tror själv på boken och gillar historien jättemycket, men den behöver en del kärlek. Och det ger jag den nu. Massvis! 

Mitt sätt att skriva har utvecklats och ändrats en del sen jag, lite stapplande, började skriva ”Emmas nya liv”. Det hände nog mycket redan under tiden som jag skrev manuset. Och nu, när jag kommit lite mer än halvvägs med redigeringen, är det inte lika mycket att ändra och justera. Men det går ju alltid att peta till det lite mer och lägga till saker. Skriva om det litegrann. Och med redaktörens hjälp ser jag även saker som jag själv inte tänkt på. Men det där med dubbla skiljetecken har jag numera koll på 😉

Och just det, nu finns mina två noveller ”Alla hjärtans väntan” och ”Alla hjärtans längtan” ute! Mer om dem kan ni läsa i Storytels gästblogg där jag har fått äran att skriva ett inlägg.

Tankar inför redigering

I detta nu sitter det en redaktör och går igenom Emmas nya liv och jag har ingen aning om vad jag kommer att få tillbaka. Det jag ser framför mig är att varje sida kommer att vara fylld med en massa kommentarer av typen Stryk! Utveckla! Gestalta! Vad menas? Overkligt! Mer dialog! Mindre dialog! Upprepning! och så vidare. Och vad är då nästa steg? Hur gör man alltså rent praktiskt? Arbetar vidare i samma dokument? Börjar ett nytt och kopierar in ett kapitel i taget? När jag skrev om manuset tidigare, efter feedback från ett förlag, gjorde jag just så. Tog ett kapitel i taget och byggde upp ett nytt dokument. Men då hade jag inga kommentarer i texten, utan bara ett mail med lite synpunkter. Känslan är ändå att jag kommer att göra på samma sätt igen. Det är liksom skönt att ha en avgränsad text att arbeta med. Inte titta på allt som kommer längre fram, utan bara koncentrera sig på en bit i taget.

När jag började skriva manuset till Emmas nya liv, så satte jag mig bara ner och skrev. Jag hade väl egentligen ingen aning om vad jag sysslade med. Sist jag hade skrivit något som liknade ett manus var när man skrev uppsatser i gymnasiet. Och det är ju inte riktigt samma sak. Att det hade gått en sisådär 20 år sedan dess gjorde inte heller saken lättare. Mitt manus landade på omkring 200 sidor och det är klart att jag någonstans under resan dit blev lite mer varm i kläderna. Lärde mig saker och utvecklades. Vilket förmodligen märks i manuset. Så en ordentlig redigering är precis vad som behövs för att få hela manuset att hålla ihop, bli en riktig bok. Förhoppningsvis gör även de omkring 700 sidor jag har skrivit efteråt (ca 7 noveller, 2 färdiga råmanus och 1 nästan färdigt råmanus) att jag har möjlighet att, tillsammans med redaktören, lyfta mitt manus några snäpp.

Medan jag går här i väntas tider, så dyker det ibland upp lite jobbiga funderingar. Tänk om det inte går att redigera mitt manus? Tänk om det är helt hopplöst? Tänk om det inte blir någon bok? Tänk om jag bloggar här på Debutantbloggen och så är jag ingen debutant?!

Okej… Att skriva ner dessa tankar var kanske inte så smart. Nu blev de plötsligt inte lika lätt att trycka undan dem. Att lägga locket på och låtsas som ingenting. Och att dela med sig av sina innersta farhågor här på bloggen bäddar väl för att folk ska undra vad den där Anna Alemo egentligen sysslar med? Eller så är det just det som är meningen? Att ni läsare ska få följa med genom alla möjliga känslor som kan bubbla upp under året som debutant. Och vem vet, nästa blogginlägg kanske innefattar lite hybris istället 😉