Tankar inför redigering

I detta nu sitter det en redaktör och går igenom Emmas nya liv och jag har ingen aning om vad jag kommer att få tillbaka. Det jag ser framför mig är att varje sida kommer att vara fylld med en massa kommentarer av typen Stryk! Utveckla! Gestalta! Vad menas? Overkligt! Mer dialog! Mindre dialog! Upprepning! och så vidare. Och vad är då nästa steg? Hur gör man alltså rent praktiskt? Arbetar vidare i samma dokument? Börjar ett nytt och kopierar in ett kapitel i taget? När jag skrev om manuset tidigare, efter feedback från ett förlag, gjorde jag just så. Tog ett kapitel i taget och byggde upp ett nytt dokument. Men då hade jag inga kommentarer i texten, utan bara ett mail med lite synpunkter. Känslan är ändå att jag kommer att göra på samma sätt igen. Det är liksom skönt att ha en avgränsad text att arbeta med. Inte titta på allt som kommer längre fram, utan bara koncentrera sig på en bit i taget.

När jag började skriva manuset till Emmas nya liv, så satte jag mig bara ner och skrev. Jag hade väl egentligen ingen aning om vad jag sysslade med. Sist jag hade skrivit något som liknade ett manus var när man skrev uppsatser i gymnasiet. Och det är ju inte riktigt samma sak. Att det hade gått en sisådär 20 år sedan dess gjorde inte heller saken lättare. Mitt manus landade på omkring 200 sidor och det är klart att jag någonstans under resan dit blev lite mer varm i kläderna. Lärde mig saker och utvecklades. Vilket förmodligen märks i manuset. Så en ordentlig redigering är precis vad som behövs för att få hela manuset att hålla ihop, bli en riktig bok. Förhoppningsvis gör även de omkring 700 sidor jag har skrivit efteråt (ca 7 noveller, 2 färdiga råmanus och 1 nästan färdigt råmanus) att jag har möjlighet att, tillsammans med redaktören, lyfta mitt manus några snäpp.

Medan jag går här i väntas tider, så dyker det ibland upp lite jobbiga funderingar. Tänk om det inte går att redigera mitt manus? Tänk om det är helt hopplöst? Tänk om det inte blir någon bok? Tänk om jag bloggar här på Debutantbloggen och så är jag ingen debutant?!

Okej… Att skriva ner dessa tankar var kanske inte så smart. Nu blev de plötsligt inte lika lätt att trycka undan dem. Att lägga locket på och låtsas som ingenting. Och att dela med sig av sina innersta farhågor här på bloggen bäddar väl för att folk ska undra vad den där Anna Alemo egentligen sysslar med? Eller så är det just det som är meningen? Att ni läsare ska få följa med genom alla möjliga känslor som kan bubbla upp under året som debutant. Och vem vet, nästa blogginlägg kanske innefattar lite hybris istället 😉

Att vara främmande inför sin egen text

Emelie-Novotny_085_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Ett av tecknen på att det börjar dra ihop sig till boksläpp är att jag börjat drömma mardrömmar om boken. Kanske inte mardrömmar som i att jag vaknar kallsvettig och tror att jag ska dö. Utan mer mardrömmar som i total förvirring. Vilken berättelse är det egentligen som ryms innanför de där snart nytryckta pärmarna?

Jag har skrivit så många versioner av Vänd rätt upp att jag börjar bli osäker på hur handlingen tillslut blev. Vilka scener, kapitel och sidospår har jag strukit? Vilka av de där svagare partierna var det som vi tog bort och vilka behöll vi? Trots att jag har läst boken hur många gånger som helst, korrat den, återberättat den, vet jag inte längre hur slutversionen blev.

En roman har så många potentiella vägar och att skriva dem alla är ett sätt att utforska vilken väg som är den rätta. Det har jag gjort nu, till och från, de senaste fem åren. För mig är ett manus föränderligt, det ligger i skrivandets natur att ändra och skriva om. Att boken numer är definitiv, på tryckning gör den mindre levande. Och mindre till min egen.

Att känna sig främmande inför sin egen text är både min bästa och min värsta känsla. För att det innebär att jag måste släppa boken fri. Men det är underbart att läsa något och tänka ”är det verkligen jag som har skrivit det här?”, för först då kan texten bli till hos någon annan.

Jag minns i somras när min redaktör ville låta testläsare i rätt målgrupp läsa manuset. Att min första reaktion på det var ren panik. Vi hade diskuterat utgivning, upplaga, införsäljning, men läsare var jag helt oförberedd på. När den första chocken lagt sig var min andra reaktion att om någon ska läsa så måste jag skriva mycket bättre.

Nu börjar jag så smått att se fram emot att Vänd rätt upp snart, snart ska få eget liv hos läsare. Att den ska få betyda något annat för dem än vad den betyder för mig. Att någon annan ska ställa andra frågor till texten och hitta andra svar än vad jag har gjort.

För mig är det dags att samla mitt mod och läsa igenom manuset som ligger sparad i min dator ännu en gång för att få svar på vilken version det egentligen var som blev den sista.

Vikten av att ta rast

Emelie-Novotny_021_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

En av mina absoluta svagheter som skrivande person är att jag glömmer bort att ta rast. Det kan låta som ett lyxproblem, men det påverkar både produktivitet och kvalitet när jag skriver. Ofta fastnar jag i sekvenser som är svåra. Inte för att jag inte vet vart jag vill utan för att jag inte vet hur jag ska ta mig vidare. I de situationerna tycker jag oftast att jag inte förtjänar att ta paus för att jag oftast inte har producerat något. Men det är just då jag behöver avbrottet som bäst.

Det är sällan så att problemet löser sig av att jag sitter och stirrar på texten. Snarare blir jag mer och mer frustrerad och stressad och ingenting blir bra. För lösningarna kommer inte framför datorn, lösningarna kommer när jag lämnar texten och gör något annat. Jag vet det här så väl, men glömmer ändå gång efter gång bort att ta den där pausen. Därför står det i alla mina anteckningsböcker och på lappar omkring mig: GLÖM INTE RASTEN! Speciellt under redigeringsprocessen av Vänd rätt upp då jag har varit tjänstledig en dag i veckan för att skriva. Då är det ”nu eller aldrig” som gäller och det finns helt enkelt inte tid för skrivkramp.

img_1833.jpg

Allra bäst blir det om jag går ut och får ljus och luft och andra tankar i huvudet. Då brukar det inte dröja länge innan en ny idé räddar manuset. Och de där lösningarna är oftast så självklara så fort jag inte stirrar blint på texten. Finns det inte möjlighet att gå ut kan en liten paus med slösurfande räcka, bara ögonen får vila på något annat och hjärnan fortsätta jobba i det undermedvetna.

I mina slösurfningspauser brukar jag titta på tre saker: hästar, hus och sociala medier. Jag har tittat på så många vackra hästar och hus under tiden som jag har skrivit Vänd rätt upp. Det är tur att jag faktiskt inte har några pengar att köpa vare sig häst eller hus för annars vet jag inte vad som hade hänt.

Ett knep att faktiskt komma ihåg rasten är att sätta en timer. Jag brukar skriva 45 minuter och göra något annat i 15 minuter. Men trots att klockan ringer finns det ingen garanti för att jag faktiskt tar den där rasten jag så väl behöver. Vilka är era bästa knep för att få till rasten? Jag skulle onekligen behöva ha några fler!

Slutversion tredje gången gillt

Emelie-Novotny_021_c Stefan TellFoto: Stefan Tell

Jag har ynnesten att jobba tillsammans med en redaktör som inte nöjer sig. Vilket gör att jag har lämnat slutversion av mitt manus säkert tre gånger nu. Varje gång har jag fått tillbaka texten för att det är någon ynka liten detalj som inte är perfekt. Jag har ändrat och därefter fått tillbaka det ytterligare en gång för att det är något annat som måste åtgärdas. I söndags skickade jag in manuset ännu en gång.

Jag har skrivit på det som nu ska bli Vänd rätt upp i snart fem år. Jag har inte jobbat på manuset varje dag de här fem åren, inte ens varje vecka, ibland har det till och med gått månader, för text behöver ju vila emellanåt. Men närvaron av texten, karaktärerna och berättelsen har format min vardag och mitt liv under lång tid.

På ett sätt är romanskrivandet det ultimata sällskapet. Jag drabbas ofta av den existentiella ensamheten. Det spelar ingen roll att jag nästan alltid har familj och vänner omkring mig. Då är romankaraktärerna det ultimata sällskapet. Tillsammans med dem är jag aldrig ensam.

I fem år har jag följt Ylva, Nicole och Fredrik, jag har glatt mig åt och våndats med dem. Jag har blivit förälskad med dem, känt hopplöshet med dem och tillsammans med dem utvecklat det band som hästtjejer utvecklar med sina hästar. Jag har sett ett föl växa sig igenom sin första sommar.

När jag lämnade manus i söndags, skojade jag med familjen om att imorgon sitter jag här med nya ändringar, men i måndags kom det inget manus i retur. Trots att jag har övat mig på att lämna manus flera gånger nu kom det lite som en chock: nu finns det ingen återvändo längre. Så nu sitter jag här i min ensamhet utan välkända kompisar att umgås med, nej, jag menar utan manus att redigera.

Självklart har vi jobb kvar att göra innan det finns en tryckfärdig version. Manuset ska för första gången sättas som boksidor så att texten flödar korrekt över sidorna. Därefter ska vi läsa korr. De sista korrigeringarna med omslaget ska göras när vi vet hur bred ryggen kommer att bli. Och jag ska börja vänja mig vid tanken på att jag faktiskt har skrivit en bok.

Jag har gjort det. Igen.

christina3

Fotograf: Jonas Schiller

Jag har verkligen jobbat hårt med manuset till nästa bok och det har funnits gånger då jag verkligen undrat om det kommer att bli en bok till av textkaoset.

Men nu sitter jag här och snart, snart är min lilla två klar.

Ja, efter ytterligare någon redigeringsrunda, sättning och korrekturläsning vill säga, men jag känner ändå att jag kan ge mig själv en klapp på axeln och säga att jag gjorde det.

Jag har skrivit en bok till med allt vad det innebär.

Hösten har i princip bestått av bara det. Skrivandet av tvåan. I min enfald trodde jag att tvåan skulle bli lättare än ettan att skriva. Och det stämde med råmanuset men redigeringen av Brutna små regler har varit 10 gånger jobbigare än med Hemligheter små. Och jag kan känna nu att det kanske blev lite för intensivt. Jag hann inte få en längre paus från manuset någon gång under hela redigeringen och det hade jag önskat. Att få lite distans till det. Låta ändringarna få smälta lite. Få längta efter det. 

Den senaste veckan har jag befunnit mig på lite varmare breddgrader tillsammans med familjen. En välbehövlig semester för oss alla och för mig har det inneburit inget Brutna små regler. Manuset är hos förlaget och redaktören där håller på att läsa det och jag väntar spänt på att få höra vad hen tycker. Men det viktigaste är just det att jag längtar. Jag längtar efter att få läsa det, pilla med orden och fixa det sista som fortfarande skaver. Jag längtar efter mina bångstyriga, viljestarka karaktärer som tror att de vet exakt vad de vill. Jag längtar efter världen jag skapat där allt ordnar sig, där kärleken övervinner allt. 

Jag längtar helt enkelt. 

Och det är en bra längtan. 

En som får huden att pirra. 

Kram på er! Vi hörs när jag är tillbaka i kalla Sverige igen 🙂 

Naturligtvis är det Romance böcker som läses på semestern 🙂 Denna av Tessa Dare var riktigt riktigt bra!

Vi har det ganska bra 🙂

Vargtimmen

Vargtimmen kallas tiden före gryningen som för vanliga människor infaller någon gång mellan klockan 03.00 och 05.00. Då är kroppens aktivitet som lägst. Vetenskapligt brukar det förklaras med att blodets halt av hormonet melatonin är som högst vilket gör att kroppstemperaturen, blodtrycket och ämnesomsättningen sjunker.

Förutsättningarna för vakenhet är helt enkelt urdåliga.

Det finns de som säger att vargtimmen även är tidpunkten då flest människor dör och mardrömmarna är som verkligast. Den sömnlöse jagas av sin ångest och spöken och demoner är som mäktigast.

”Att vara manusförfattare är som att ständigt leva i vargtimmen”, hörde jag en person i branschen säga. Själv är jag mitt i omskrivningarna av mitt manus och jag tror jag förstår liknelsen.

I helgen har jag suttit klistrad vid datorn i 32 timmar iförd ett par illasittande mjukisbrallor med kattmönster och en stor stickad tröja och undrat vad fan jag håller på med. Ska jag stryka det här stycket? Bör jag istället fylla ut avsnittet? Herregud, är det jag som har skrivit den här dialogen, den låter inte klok. Har jag verkligen skickat in den här skiten?

Spökena och demonerna får Larry Page, Bill Gates och Angela Merkel att framstå som obetydliga mesproppar i jämförelse. Kinderna hettar och en blandning av uppgivenhet och total genans väller över mig. Inte för att grannarna ser en galen person med fett hår och fula kattbyxor varje gång de vänder sig om. Nä, för att mitt manus känns så dåligt.

Ångesten fungerar som någon form av olyckosamt chokladhjul.

”Hej, välkommen till skrivprocessen. Här sätter vi snurr på tillvaron. Nämen stort grattis! Det blev ett andrapris idag. Varsågod, en stor portion rädsla. I morgon kan du vinna färska panikattacker, en festpåse full med orossyndrom eller varför inte en årsförbrukning av obearbetade skamsköljningar. Vinst varje gång och alltid en överraskning.”

Om jag bara hade gjort rätt från början, grämer jag mig. Då hade jag sluppit befinna mig här.

Finns det ens någon som gör rätt från början?

Svaret är nej. Alla verkar leva i vargtimmen från tid till annan. Även de riktiga proffsen. Jag har kollat.

Tojstoj lär har sagt: Inga tillägg, hur briljanta de än är, kan förbättra ett verk i lika hög grad som nedstrykningar. Isaac B Singer tycker att papperskorgen är författarens bästa vän. David Bowie älskade misstagen. ”I thrive from mistakes. If I have not made three good mistakes in a week, then Im not worth anything. You only learn from mistakes.” Och Salvador Dali skavankerna. ”Have no fear of perfection. You will never reach it.”

En hel lista av författare har uttalat sig om skrivprocessen och vad den innebär.

I love my rejection slips. The show me I try – Sylvia Plath

There is no such thing as good writing, only good rewriting – Robert Graves

Being a writer is like having homework every night for the rest of your life – Lawrence Kasdan

Den enda som möjligen avviker från skaran är Stephen King som uttalade: Att skriva är mänskligt, att redigera är gudomligt. Han verkar unik.

Men nu tillbaka till vargtimmen. Det är nämligen också den tid på dygnet då flest barn föds. Och det ligger något i det. För om man aldrig ger upp omvandlas våndan till slut till en historia.

Doris Lessing formulerade det: What I did have, which others perhaps did not, was the capacity for sticking at it, which really is the point, not the talet at all. You have to stick at it.

 

Fortsätt simma! Fortsätt simma!

Jag håller fortfarande på med omskrivningar av mitt manus. Under tidiga mornar och sena kvällar kämpar jag men ibland känns det som om texten stirrar på mig utan att jag kommer framåt. I helgen bearbetade jag manus i 28 timmar. Ändå når jag inte dit jag vill.

Det går långsamt. Frustrationen växer. Varför är det så jäkla svårt?

Just nu skulle jag kunna döda folk som säger saker som ”det bara kom till mig” eller ”jag skrev min bok på några månader.”

Sänkare! Lyssnar man på dem dör man barracudadöden.

Så, en gång för alla nu.

De ljuger. Inget bara kommer. Inget är enkelt. En idé kan poppa upp från ingenstans, men inte ”roendet” som krävs för att få den iland. Den insatsen kan liknas med att vara en liten liten fisk som simmar över ett barriärrev med en jätteknasig följeslagare.

Jag vet detta för jag är själv mästare på att få helt omöjliga idéer. Ja! Ett marsvin vore kul! Slutade med att vi var fodervärdar åt fem getter en hel sommar. Vara med i TV, nåt nytt skojigt program om bakterier? Jag säger ja! Någon månad senare fann jag mig själv sitta med Dr Åsa under bästa sändningstid och prata om familjens tarmflora. Eller varför inte: Juristlinjen? Så praktiskt med en bred utbildning! Den snilleblixten tog fem år att genomföra och femton till att reparera.

Men trots att jag haft trädgården full av olydiga getter (de rymmer på ett kick och äter upp äppelträden så fort man tittar bort), vardagsrummet kryllande av kameramän eller varit tvungen att plugga dag och natt för att klara jättetrista tentor, är att skriva en bok den största utmaningen av dem alla.

Om du befinner dig mitt ute på havet (om du någon gång har fått skriva om ett manus vet du vilken skärseld av manettrådar, valar och hungriga hajar jag pratar om) är mina tips följande. Och jag lovar att om du sätter upp dem för dig själv kommer du fixa det. Jag tänker göra det.

  1. Sätt rimliga deadlines. För höga krav innebär bara att allt brakar. Plus, du vill känna att det är lustfyllt, inte pressat.
  2. Börja med det du tycket är roligast. Är det att bättra på och bygga karaktärer – starta där. Är dialogerna mest lockande – bingo! Ruta ett måste kännas askul.
  3. Hitta en bra coach/en pusher. Det finns inget så sporrande som att ha någon som engagerar sig och kommer med precis de förbättringstipsen som behövs (inte de man nödvändigtvis vill höra). Har du inte lyxen att ha strålande förläggare anlitar du en skrivcoach eller en lektör. Det kostar så klart en slant men är väl investerade pengar. Saknas den möjligheten hittar du en skrivkompis. Även en mycket liten och misstänkt dement palettkirurgfisk duger. Om den har rätt inställning.
  4. Bestäm vilka tider du ska skriva, gör ett schema och följ det. Kan du sitta innan jobbet? Är kvällen din bästa stund? Vad du än väljer prioritera tillfällena och boka in dem i din kalender så att inget annat konkurrerar med tiden.
  5. Släng mobilen.
  6. Bestäm innan du börjar när du ska ha rast och vad pausen ska innehålla. Själv gillar jag att springa eller gå, det får min hjärna att vila.
  7. Sätt upp ett specifikt mål för varje skrivtillfälle. Därefter gör du varken mer eller mindre.

Och viktigast av allt.

8. Det gör inget om det går långsamt ibland. Det som gäller är att aldrig, alltså aldrig, sluta.

Om du inte har tid att läsa det här inlägget kommer en kortversion här. Sammanfattad av en totalt förvirrad men lysande skarp liten palettkirurgfisk.

Lycka till!

What’s in a kiss?

christina3

Fotograf: Jonas Schiller

Något av det roligaste och svåraste att skriva är kyss scener tycker jag. Det är de som alltid brukar kännas lite platta och mekaniska för mig innan jag verkligen lärt känna mina karaktärer in på djupet. Innan jag vet hur de kommer att reagera och känna.

Jag sitter just nu med en kyss scen i Brutna små regler som inte känns riktigt helt hundra än. Något fattas.

Kyssar i böcker är betydande av en eller annan anledning. För oavsett om det är en första kyss, en försonings kyss, en ”skit-vi-borde-inte-ha-gjort-så-men-vi-ville-verkligen” kyss, en kärleksförklarande kyss etc. så tenderar kyssar att vara ganska stora vändpunkter för karaktärerna.

Att skriva riktigt bra kyss scener är svårt. De scener som jag älskar är de där känslorna får ta den största platsen. Där man får veta vad just den här kyssen betyder för ens karaktärer, speciellt den som har POV.
Om din karaktär kysser några slumpmässiga främlingar på en fest och då tänker att vilken dålig kyssare partnern är, så är det lika viktigt att notera som en kärleksförklarande låt-oss-vara-ensamma-tillsammans kyss. Även om karaktärerna inte vet vad den här kyssen betyder, bara att de kysser varandra och att de gillar det (eller inte), så är det viktigt att förmedla det till läsarna.

Det är detta som, enligt mig, gör kyssar roliga att skriva och läsa.

Följderna som kyssen får.

Men det betyder ju inte att karaktärerna aldrig kan kyssas bara för att visa tillgivenhet eller för att de inte kan hålla sina läppar ifrån varandra. Båda är giltiga orsaker till att skriva kyssar tycker jag 🙂

Men som regler är det de kyssar som verkligen betyder något, som har en djupare mening, som är signifikanta av en eller annan anledning där man som författare ska lägga mest krut. För det är där du verkligen kan lyfta scenen ett snäpp.

Har ni några favorit kyss scener i böcker eller filmer?

 

 

 

Jag ska bara

I veckan fick jag synpunkter från mina förläggare. Jag har lyxen att ha två. De är bländande skarpa och noggranna. Jag känner mig oerhört trygg med dem. Lite samma känsla som när jag under några år var föredragande åt ett fd jurstitieråd tillika EG-domare, ”Mr Hawkeye.” Han missade inte en punkt. Sönderplottrade med konstiga krumelurer (domarspråk) kom utkasten tillbaka. Jag undrade förstås ofta vilken nytta han hade av mig när han redan visste hur det skulle vara men han svarade alltid: ”Det första utkastet är det allra svåraste, att hacka i det är det enkla. Jag vill ha något att utgå ifrån.”

Det ligger något i det fast arbetssättet har stora likheter med att ständigt leva i vargtimmen. Som KBT för en ”duktig flicka” eftersom det innebär att alltid känna sig värdelös. Produkten är långt ifrån perfekt när den lämnar mitt skrivbord. Efter några år i juristskolan vet jag emellertid att den här hårda vägen är den enda. Och fyra hökögon är högsta vinsten.

Med ett manus fullt av frågor och funderingar lämnade jag förlaget. Jag har fått en tydlig anvisning om vad jag måste göra, jag ska bara…

Handla först. Hatar normalt att handla men det måste ju göras. Länge också. Inte bara det nödvändigaste. Även tandkräm, buljongtärningar och tops. Har vi inte dessutom slut på soja? Eller är det ketchup? Priserna som jag aldrig annars orkar titta på ska plötsligt jämföras. Och hade jag ägt mynt hade jag använt dem för att betala.

Väl hemma sätter jag ner kassarna och lägger manuspåsen på kontoret. Jag borde öppna den men jag ska bara…

Laga maten. I vanliga fall köper jag något enkelt till middag men inte ikväll. Vad är det förresten för slafs? Köpa färdigt! Sådan är väl inte jag? Här ska tillredas från grunden. Skala lök (fast fingrarna luktar skit resten av kvällen), riva ost och steka köttfärs. Moment som kräver minutiös noggrannhet. Medan spaghettivattnet kokar skulle jag kunna starta datorn men jag ska bara…

Städa köket. Kastruller behöver diskas, kaklet torkas av. Är det rent på bänkarna blir det obalans om man sneglar ner mot golvet. Har vi dammsugit? Borde kanske ugnen rengöras? Micron jag inte använt ropar bestämt efter en rejäl omgång. Jag skulle sätta mig och jobba nu om…

…det inte vore för tvätten. En maskin till går alltid att köra, en korg ytterligare finns alltid att hänga och några högar återstår alltid att sortera. Vem lämnar tvätten så? Mårran och Tobias IRL!

Jag viker och ordnar. Flyttar sakta strumporna från hög till hög. Jag vet att jag inte borde stå i tvättstugan och dona när jag har ett manus att reda ut, men jag ska bara…

Hänga in i garderoben!

Det hade varit kvickt gjort om det inte vore för att hyllorna tydligen är helt ostädade. Vad är det för slarvmänniska som huserar här? Kanske bör jag först organisera om innan jag kan stuva in det rena? Det är hög tid att börja med manuset, jag ska bara…

Då avbryts mina tankar av min skrivcoachs röst långt inne i mitt huvud. Han har sagt det så många gånger att jag kan höra honom ryta när som helst.

”Det som är helt avgörande är att aldrig ge upp. Det är viktigare än talang. När du tror att du är klar, kommer du få ta det ett varv till. Bered dig på det. Du kommer att ha is i skägget som Wassberg när du slutligen stupar i mål. Så jävla jobbigt är det att skriva en bok. Förläggarna och redaktörerna har alltid rätt. Lyssna på dem. Sedan bestämmer du dig. Gå ut och kräks bakom husknuten om du måste. Därefter kavlar du upp ärmarna och skriver om.”

Detta är det enda som gäller. Så nu mina vänner finns det ingen återvändo och inga mer ’ska bara’. Mina ärmar är uppkavlade. Jag kommer inte ge upp.

Hej manus nu kör vi! Vi ses i mål.

Filmmaraton

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Ni vet när man kommer till det där stadiet i skrivprocessen där man är så trött på sitt manus, på sin egen text, att man kan kräkas på det?

Där befinner jag mig just nu.

Och jag får nästan tvinga mig själv att öppna dokumentet för att redigera.

Jag är så trött på det.

På mina egna ord och meningar.

Men jag vet att det kommer att gå över (hoppas jag) även denna gång. Det gjorde det med Hemligheter små i alla fall. Där hade jag också en period efter att allt fallit på plats i manuset som jag blev så sjukt trött på det att jag inte ville läsa det något mer. Där jag bara ville att det skulle vara färdigt någon gång.

Precis som då, så försöker jag bota denna trötthet med filmer och böcker. Romantiska sådana. En av mina favorit filer att titta på när jag behöver inspiration är Notting Hill. Den har jag sett fler gånger än jag har fingrar. Även Stolthet och fördom är en favorit. The Lucky One hamnar också högt upp på listan.

Så i helgen har jag haft filmmaraton och kollat på alla mina favoriter 🙂 Varvat med redigering förstås. Jag studerar gester, ansiktsuttryck, hur de bygger upp scenerna känslomässigt, vilka känslor som väcks hos mig som tittare osv. och sedan tar jag med mig detta in i redigeringen.

Prokrastinering skulle vissa kanske kalla det, men jag säger fördjupning i konsten att skriva romance 🙂
Det är sånt här man kan ägna sig åt när mannen tar med yngsta sonen till farmor och tonåringen sköter sig själv 🙂

Idag blir det till  att bita ihop och fortsätta redigera. Och kanske kolla på en film eller två mellan varven 🙂

 

Inlämning, synopsis och NaNoWriMo

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Phu!

Manuset är nu äntligen skickat till redaktören igen.

Jag var lite orolig för att jag skulle skicka iväg manuset och fortfarande vara på botten av den känslomässiga bergochdalbanan. Ni vet där man avskyr allt man skrivit och starkt tvivlar på att man någonsin kunnat skriva överhuvudtaget 🙂 Där var jag för bara några dagar sedan, men när jag tryckte på skicka så var känslan ändå riktigt bra.

Den här redigeringsvändan har verkligen varit tuff. Många saker har inte fallit på plats förens nu de sista dagarna, men magkänslan säger i alla fall att det kommer att bli bra. Till slut. Men nu behöver jag verkligen min redaktörs ögon på texten så att jag kan få lite vägledning om någon ändring inte fungerar och hur jag kan slipa till texten ytterligare.

Fram tills jag får tillbaka manuset igen ska jag försöka att planera upp del tre. Jag ska ge mig på att skriva ett riktigt synopsis den här gången för att se om det kan hjälpa mig under råmanus fasen. Jag har googlat och läst på om det här med att skriva synopsis men känner att jag fortfarande inte har det helt klart för mig hur jag ska lägga upp det. Det finns ju några olika varianter och jag har ännu inte känt att någon av de jag läst om passar mig helt hundra.

Hur gör ni när ni skriver synopsis? Några tips att dela med er av?

Jag funderar fortfarande på om jag ska delta i NaNoWriMo (som Michaela skrev om i onsdags) och om jag i sådana fall ska skriva på del tre i serien eller om jag ska ge mig på ett annat manus som jag funderat på ett tag. Det hela beror nog lite på feedbacken blir från redaktören denna gång. Om jag kommer att orka att redigera och skriva råmanus på samma gång 🙂
Vi får se helt enkelt.

Hur går det för er?
Skriver ni råmanus? Redigerar? Väntar på svar från förlag? Laddar inför NaNoWriMo?

Kram på er ❤

Music is the key

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Just nu inspireras jag mycket från musik.

Jag älskar all sorts musik och i hemlighet önskar jag att jag skulle vara lite mer musikalisk än vad jag är. Men jag kan varken sjunga eller spela instrument så jag får helt enkelt uppskatta andra människors musikalitet istället 🙂 Man kan ju inte vara bra på allt här i världen 🙂

Framför allt imponeras jag av låtskrivare. De måste lyckas förmedla en känsla på bara några få minuter. Så jag lyssnar på musik. Funderar på hur jag ska gestalta och förmedla känslorna jag vill få fram. Så där så att de riktigt bränner i varje ord. Ordval, gester, kroppsspråk och mimik blir avgörande för att få till det där.

Det var samma sak under redigeringen med Hemligheter små. Jag kommer till en punkt där musiken får en betydande roll i redigeringen, där den hjälper till att sätta stämningen för scenen och gör det lättare att få ner känslorna i ord.

Jag skapar spellistor med musik som stämmer överens med känslorna och stämningen jag vill skapa i just den scenen. Det kan vara allt från klassisk musik, till hårdrocks ballader från 80-talet till rapp. Bara de förmedlar det jag är ute efter så får de vara med på listan 🙂

Två av låtarna som finns med på spellistan för Brutna små regler är dessa:

Har ni spellistor för era manus?

 

Samma problem i olika texter

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

 

I skrivandet måste vi jobba med texterna. Skriva och skriva om. Granska, läsa, omarbeta. Ofta stöter jag på samma problem i olika texter. I de jag har skrivit själv men också i de jag möter som skrivpedagog och lektör. Här följer några tankar om vanliga problem jag stöter på.

Viljan att berätta allt
När vi skriver tenderar vi att förklara allt. Precis allt. Den minsta rörelse, föremåls exakta placering i rummet, personers och objekts bakgrundshistorier. Typ: Hon lyfte koppen från bordet där hon ställt den bredvid högen av tidningar som hon inte läst än, och satte koppen till munnen.

Det blir onödigt mycket information. Meningen blir onödigt lång. Texten blir onödigt svår läst.

Meningar är för ordrika
Alltför långa och krångliga meningar kan bero på att de är ordrika. Många småord trycks in i en enda mening. Ord som: samtidigt, sedan, min, sin, hans, hennes, lite. Jag tycker inte att det är något fel med de här orden, men det kan bli för mycket. Exempelvis: Hon tog upp sin plånbok samtidigt som expediten sneglade lite på sin klocka. Kanske går det att förenkla meningen. Kanske: Hon tog upp plånboken och expediten sneglade på klockan.

Stycken börjar på samma sätt
I mina texter börjar ofta stycken på samma sätt. I den senaste novellen jag skrev börjar nästan alla stycken med en tidsangivelse. Som: På kvällen, nästa dag, när det blev morgon, klockan var redan nio när …

Det här blir enformigt. Jag vill gärna ha variation i texterna. Därför jobbar jag mycket i novellen med att ändra styckens inledningar.

Personers namn är för lika
Något jag ofta möter i manus jag lektörsläser är att personernas namn är alltför lika. Kanske heter någon Sara och kanske heter någon annan Saga. Läsaren kan blanda ihop dem

Även författaren själv kan bli förvirrad, har jag märkt. När två namn är så lika händer det ofta att det står fel. Sara när det ska stå Saga, Saga när det ska stå Sara.

Personer är för lika varandra
Tidigare skrev jag om samma person om och om igen. Alla var kvinnor, unga, kreativa, mörkhåriga och vegetarianer. Vet inte varför. Kanske för att jag själv är ung, mörkhårig, vegetarian och kvinna. Det blev tjatigt. Jag började rensa. Förändra. Nu har jag fått in vanan att inte skriva exakt samma person och jag känner själv att någonting händer i berättelserna. Det blir någonting nytt. Någonting annat.

Bilderna blir belastade
När jag började skriva ville jag skriva fint. Ville skriva smärtsamt. Ville skriva mycket. Använda De Stora Orden. Det var spårvagnar som körde över blödande hjärtan och det var nakna kroppar i snön och det var glitter och det var blod och det var maxat. Metaforer, Liknelser. Svulstigt. Det känns väldet avlägset. Ni som läst något av mig vet att min prosa är avskalad. Enkel. Där trivs jag bättre.

Nu vill jag absolut inte säga att en ska skriva som jag. Att mitt sätt att skriva, avskalat, är det bästa. Men jag upplever att det storslagna kan bli för mycket. De maxade bilderna kan belasta texten. Berättelsen, kärnan, personerna, kan försvinna bakom svulstigheten och läsaren kan tappa bort sig. Därför tror jag att det finns en poäng i att hålla tillbaka De Stora Orden ibland. Eller rensa bland dem i genomskrivningen.

Även jag får jobba med mitt uttryck. En vanlig respons på mina utkast till noveller är: Det blir för kalt. Jag känner mig utestängd. Alltså måste jag också hålla tillbaka ibland.

 

 

Jag hoppas att de här tankarna kan vara till hjälp i ditt skrivande!

 

p.s Har du något klurigt som du får jobba med i ditt skrivande? d.s

We have take off

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Jag har landat efter bokmässan och tröttheten, eller boksmällan som det också kan kallas, har sakta försvunnit. Vardagen är tillbaka och med den redigeringen av Brutna små regler.

Det blir mycket tjat om redigering just nu får mig, men får jag anförtro er en sak?

Jag har verkligen börjat gillar redigeringen. Jag ser verkligen hur manuset lyfter lite mer för varje gång det nagelfars. Det är en ganska häftig känsla. Med Hemligheter små tyckte jag mest att redigeringen var stressig och jobbig, även om slutresultatet blev jättebra. Denna gång kan jag nog uppskatta redigeringen mer.

Denna omgång har jag dessutom testat på ett nytt sätt att ta mig an redigeringen och det verkar fungera. Jag känner inte alls lika mycket panik denna gång.

Om ca 1 vecka ska jag skicka in manuset till redaktören igen och just nu känns det som sagt ganska lugnt. Som att jag har koll på läget 🙂 Jag har skyndat långsamt denna gång. Verkligen tagit mig tid med varje kapitel.

Jag går igenom kapitel för kapitel. Jämför mina egna tankar och idéer som jag skrivit ner med feedbacken från redaktören och sedan ser jag var jag kan göra med det. Jag jobbar mycket med sub-ploten denna omgång eftersom vi bestämt att vi ska skruva upp den ett snäpp så det ställer till med mer problem för mina huvudkaraktärer. Att det blir ytterligare ett hinder som de måste ta sig över för att få varandra. Jag gillar den verkligen men det gäller att hålla tungan rätt i mun så att den inte tar över för mycket. Det ska ju trots att vara en sub-plot 🙂 och i dessa nya situationer som uppstår då vi tvistar till det lite extra så finns det möjligheter att visa ännu mer av mina karaktärers olika sidor. Plocka fram delar som annars kanske inte kommit fram. Och det är också en utmaning.

En annan sak som jag fokuserar på denna runda av redigering är att rätt känsla finns i varje kapitel. Att det speglas genom karaktärernas handlande och sinnesstämning. Och att det finns en förändring. Om kapitlet börjar med att min hjältinna är irriterad så ska hon helst inte vara det i slutet av kapitlet, utan det ska ha skett en förändring. Inte så lätt alla gånger men jag försöker 🙂

Jag tittar också på att varje kapitel har en tydlig konflikt som för handlingen framåt.

På onsdag är planen att vara klar så att jag kan skriva ut manuset och läsa igenom det på papper. Det blir en helt annan känsla att läsa det på papper än på en skärm och jag har mycket lättare att få ett för i läsningen när jag läser det på papper. Jag ser lättare var det inte fungerar osv.

Om jag hinner med fem kapitel om dagen så borde det inte vara några problem att skriva ut manuset på onsdag kväll 🙂 och det borde jag klara. Eller rättare sagt, det ska jag klara 🙂

Kram på er och ha en underbar start på veckan ❤

Redigera med hjälp av en tapetrulle

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

För någon vecka sedan tapetserade vi om i yngsta sonens rum. Bebis tapeterna, gula med elefanter och giraffer, revs bort och ersattes med enfärgade ljusgrå. Ja, förutom på en vägg som nu är tapetserad med grafitti mönstrad tapet. Allt enligt sonens önskemål 🙂

Det sägs att tapetsera tillsammans är en sådan där sak som verkligen testar förhållandet och om man klarar av det utan att gå isär efteråt så klarar man allt vad livet utsätter förhållandet för. Jag kan gladeligen berätta att vi, jag och mannen, trots lite svordomar och sura miner klarade oss igenom pärsen och nu har vi sagt att det inte blir något mer tapetserande på minsta tio år.

Men det var inte tapetsering jag skulle skriva om idag, utan vad man kan använda tapeter till förutom att tapetsera med 🙂

Jag fick tillbaka manuset från min redaktör tillsammans med två a4 sidor av anteckningar och förslag på vad som behöver fördjupas, förankras och förtydligas. När jag satte mig och skulle börja ta tag i dessa saker så kom jag ca sex kapitel innan jag insåg att jag behövde en ordentlig översikt över manuset där jag kan skriva in vad jag ska fördjupa, förankra, förtydliga och plantera i varje scen.

Post-it lapparna är toppen men jag behövde något annat. Något mer visuellt. Så jag letade fram en tapetrulle som blev över från när vi tapetserade och ritade upp en tidslinje. Scen för scen, kapitel för kapitel har jag skrivit in längs tidslinjen tillsammans med det som behöver fixas så nu vet jag precis vad som ska in vart och förhoppningsvis kommer redigeringen att gå lättare och jag slipper fundera på om jag redan förankrat det eller hintat om det?

20170920_162543

Vi får se om det fungerar 🙂

Dessutom så har tidslinjen gett mig en tydligare blid av vart jag har mina vändpunkter, hinder, vart klimax ligger och hur jag ska lägga lite extra krut innan dessa för att vrida till det lite ytterligare.

Vem kunde ana att jag skulle uppskatta att vara lite mer organiserad när jag skriver 🙂 Det är lite av en aha-upplevelse faktiskt 🙂
Vem vet vad detta kan sluta med?

Kram på er och ha en bra start på veckan!

PS. På torsdag börjar bokmässan i GBG. Jag är som ett barn som väntar på julafton. Det ska bli riktigt roligt att få vara där som utgiven författare detta år 🙂 Hoppas att jag ser många av er där! Om ni vill veta tider och platser som det går att träffa mig på, gå in på min blogg så finns all info där.