Intrigen finns här någonstans

Jag är långt borta. Fortfarande i Sverige, men många mil hemifrån och jag samlar. På intryck, på erfarenheter, på storys. Någon gång skulle jag kunna skriva en roman om tennis. Jag vet hur det är att gå in på planen med darrande knän. Jag vet hur små marginalerna är, hur det känns att döma fel och få skäll av tennisföräldrar, tränare och motståndare. Just nu är det tennisvecka i Båstad. Jag intresseras inte av matchresultaten men jag vet vilka stora namn som spelar idag. Jag flanerar förbi Centre Court och ser unga, aspirerande tennislöften med stora ögon och tunga väskor. Jag undrar vilket bagage de bär på. Jag ser också den halvstirrige mannen med kortbyxor som stannar och pratar osammanhängande med alla som går förbi och råkar titta på honom längre än två sekunder.

En limousin stannar till utanför Pepes Bodega och ut glider killar och tjejer med samma märkesnamn på kläderna som bilen har. Det finns en story här också. Och när vi kommer upp till torget stannar jag till och fotograferar toaletten som är avspärrad. Mitt promenadsällskap skakar på huvudet åt att jag fotograferar triviala saker, men man vet aldrig i vilken kommande bok just den detaljen kan komma att dyka upp. Och om jag har det på bild är det större chans att jag minns det.

Borde fotat horisontellt, men nu gjorde jag inte det …
Avspärrad toalett – kan väcka fantasin till liv.

I omgivningarna finns dramatisk natur med klippor, branta sluttningar och grottor. Det finns också milslånga stränder med aktiv swingersklubb i närheten. Jag hör från lokala vänner att försöker hitta nya medlemmar på okonventionella sätt. Även här finns en story.

Det finns gott om ingredienser här, det gäller bara att leta fram några karaktärer som binder allt samman och håller ihop intrigen. Men just nu stannar det vid lösa tankar, bilder, intryck. Passiv research kan det kallas. Intrigen finns här någonstans, får se om jag får fatt i den till ett kommande projekt.

En drömplats

Platsen är viktig i feelgood. Jag älskar att flytta in i fallfärdiga herrgårdar, små personliga butiker och antikvariat, fyrtorn, ogästvänliga öar, skotska herrgårdar och andra ställen med massor av charm. Min bok knör sig in i bokhyllan under subgenren västkustromantik och utspelar sig på en liten gård i kustsamhället Ulebergshamn.

Man kan välja att skriva om något man känner till väl, ett ställe man har anknytning till, vet hur det ser ut och känner till utan och innan. Eller så kan man, som jag, välja en ort på kartan för att det ligger på bra avstånd från andra ställen, och för att det klingar vackert. För att det triggar fantasin.

Jag har placerat tre herrar i varsin sjöbod och en gård på andra sidan viken, där det finns gott om natur. Och sedan har jag hittat på allt eftersom. Det klassiska i en feelgood är att man ställer storstad mot småstad och låter huvudpersonen förvirrat röra sig däremellan. Det lilla, gemytliga, mysiga, äkta och pittoreska vinner över det storskaliga och opersonliga. I min drömvärld är Ulebergshamn det bästa som västkusten har att erbjuda. Men hur står det sig i verkligheten?

Jag är ju tvungen att se! Drar med mig familjen i vår alldeles för stora bil (gatorna på västkusten är smala), parkerar på Rosengatan (allvarligt, hur gulligt namn?!) och blickar ut över den lilla orten. Där är ju hamnen! Och vilken tur att de har en kran (för jag sjösätter ju en båt här i kapitel sexton!) Sjöbodarna ligger helt perfekt, vända mot horisonten. Främmande människor hälsar leende på oss, precis sådär som de gör på små, mycket gulliga ställen. Tonåringarna knatar iväg alldeles för fort medan den lilla drar benen efter sig och plockar maskrosor vid vägkanten.

Och då ser jag det! Precis här, i skydd bakom berget, finns en liten spricka i verkligheten. Det är bara jag (och Harry Potter möjligen) som ser det. Jag går in. De andra blir kvar utanför. Och där är gården. Med lada, traktor, fruktträd och en trädgård som går att odla. Vilken tur, det funkar. Jag kan fortsätta skriva, och drömma om vartannat. Och hoppas att alla som har anknytning till Ulebergshamn har förståelse för att jag har karvat lite i verkligheten.  

Precis här finns det en spricka i verkligheten. Vilken tur att jag upptäckte den!

Skillnader och likheter mellan mina två pågående bokprojekt

Caroline Möllesand Hotell Borgholm Jubileumsbok

Det här ska bli spännande.
För två dagar sedan hade jag manusgenomgång med förlaget och ska nu redigera min kommande feelgoodroman.
Jag har dessutom påbörjat ett jobbuppdrag som frilansskribent, som innebär att jag ska skriva texter till en jubileumsbok.

De här två projekten kommer pågå parallellt med varandra de närmaste månaderna. Känns det möjligtvis som att de krockar lite?
Ja.
Finns det något positivt med det?
Ja.

Det finns tydliga deadlines för båda projekten vilket förhoppningsvis sätter fart på mig så att jag blir mer effektiv. Inget mer prokrastinerande nu. Plötsligt har jag inte all tid i världen längre och det tror jag är nyttigt.

En rolig bonusgrej är att båda dessa böcker handlar om Öland. Jubileumsboken ges nämligen ut av Hotell Borgholm som fyller 50 år 2022.

Det finns några tydliga skillnader. Visst har jag gjort en del research till min roman för att min story ska bli så bra som möjligt, men jubileumsboken kräver betydligt mer förarbete. Jag kan inte gräva där jag står och det går knappast att hitta på grejer eller åberopa konstnärlig frihet. Den blir uppenbarligen mer som en reportagebok och all fakta måste stämma. Därför behöver jag sätta mig in i hotell- och restaurangbranschen och har fått massor av material till min hjälp. Två stora kassar med gamla fotografier, menyer, broschyrer, nyhetsbrev, annonser och tidningsartiklar har jag att gå igenom. Självklart kommer jag också att intervjua eldsjälarna och entreprenörerna bakom verksamheten samt gäster som har njutit och roat sig i Borgholm genom åren.

Textmässigt kommer jubileumsboken inte vara alls lika omfattande som romanen. Jag behöver alltså fånga historien och känslan med färre antal tecken.

Utan att säga för mycket om bokens upplägg eller innehåll så kommer proffsiga kreatörer att ha en stor del och betydelse i projektet. Efter att ha träffat och pratat med dem är jag redan nu mycket nyfiken på slutresultatet.

Trots skillnaderna hittar jag ändå en stor likhet med det skönlitterära skrivandet:
Jag får sätta mig in i en ny värld, ta del av härliga miljöer och lära känna intressanta personligheter – precis det som jag älskar att göra.

Båda böckerna är planerade att komma ut till våren och det kan mycket väl falla sig så att de har release ganska nära inpå varandra. Svårt att fatta! Men jag säger som en källarmästare på 70-talet kanske skulle ha sagt:
”Angenämt och synnerligen delikat.”

Att cykla i sina karaktärers hjulspår

Caroline Möllesand cykla mountainbike på Ekerum

Skrivandet har gjort mig gott på många sätt. En av de mest oväntade sakerna som mitt romanknåpande har fört med sig är att – jag har börjat cykla.

Det låter kanske inte så revolutionerande men jag är en före detta cykelvägrare som i vuxen ålder har undvikit att cykla. Jag har bara gjort det i yttersta nödfall och har tyckt att det är jobbigt, svettigt och obekvämt. Undanflykterna har varit många.

Som jag har berättat i tidigare inlägg så utspelar sig min feelgoodroman på Ekerum på Öland där det finns ett stort utbud av aktiviteter. Till exempel har de MTB-cyklar (= mountainbike), så att en gnutta cykling skulle finnas med i min bok var givet. Därmed blev det också nödvändigt att göra research.

Jag kunde googla mig fram till en hel del, läste några cykelbloggar och ställde frågor till kunnigt folk. Men så tänkte jag: Om jag nu ska utsätta mina karaktärer för att cykla över stock och sten så får jag väl för sjutton testa själv också!

Jovisst, förra sommaren släpade jag med mig min ständige assistent, maken, till Ekerum för att hyra varsin mountainbike. Vi gav oss iväg längs den lättaste av de tre cykelslingorna och trampade över fält och längs grusvägar in i det mysiga naturreservatet Rällaskogen och vidare ner till stigen längs med Kalmarsund.

Eftersom det här inte är en cykelblogg så tänker jag inte gå närmare in på själva cyklandet.

Det jag ville ta reda på för bokens skull var saker som:

1: Hur fungerar tekniken? Växlarna, bromsarna, osv.

2: Var går cykellederna och hur är underlaget? Grus, gräs, jord, rötter, stenar?

3: Hur ser naturen ut runt omkring?

4: Hur känns det, hur doftar det, vad hör man?

5: Vad kan hända längs vägen som passar in i storyn?

Mountainbike i Rällaskogen på Öland.

Förutom att jag fick massor av stoff till mina cykelkapitel så älskade jag naturen och upplevelsen. Jag blev så pass frälst att jag veckan därpå gick och köpte mig en ny cykel. Det blev inte en mountainbike utan en hybridcykel som passar för både asfalt och grusvägar.

Jag ägnar mig absolut inte åt avancerad cykling på något sätt, däremot får jag numera vardagsmotion på enkelt och roligt sätt. När jag har suttit och skrivit länge är det perfekt att ge sig ut på en cykeltur och rensa skallen.
Tänk att jag behövde skriva en bok för att inse tjusningen med att cykla!

Du som skriver, har skrivandet lett till någon otippad händelse eller ny hobby i ditt liv?

/Caroline

Om research och att dubbelkolla detaljer

Caroline Möllesand research på Öland

När ordet research nämns tänker nog många på att samla fakta på nätet eller att intervjua en expert inom något område. Med mitt första manus har det flera gånger handlat om att besöka platser som jag redan känner till.

Handlingen utspelar sig i mitt närområde, ungefär 10 procent i Kalmar och 90 procent på Öland. Även om jag redan har en inre bild av flera platser och kan skriva mycket ur minnet, känns det viktigt att besöka vissa ställen med ”författarradarn” påslagen. För visst upplever du en plats på ett helt annat sätt om du vet att du ska skriva om den?

Jag brukar tänka mig in i min karaktärs situation. Vilken sinnesstämning är hon i just då? Hur påverkar den hennes intryck av platsen? Vilka detaljer kan ha betydelse?
Jag insuper atmosfären och noterar fler sinnesintryck än bara det jag ser. Hur doftar det? Hur känns det fysiskt? Är det kallt, varmt, vindstilla eller blåsigt? Om de äter något, vad väljer de och hur smakar det? Allt det där försöker jag lägga på minnet, anteckna eller spela in en röstnotis om i telefonen.

Givetvis gör jag en del research på egen hand, men om det ska ske från bilen och jag vill spana in något längs en väg, då är det en fördel att ha chaufför med sig. Som tur är ställer min man gärna upp. Särskilt i pandemitider när vi inte har så många andra aktiviteter för oss, passar det perfekt med bilturer på Öland.

I lördags var det åter dags för ett Ölandsbesök eftersom jag behövde dubbelkolla några detaljer. Det är nämligen två grejer i mitt manus som har skvalpat omkring och stört mig lite den senaste tiden. Dels var det en scen där jag var osäker på vad som är mest lämpligt, dels hade jag upptäckt något i en annan scen som inte stämmer.
Även om jag inte vill avslöja exakt vad det rör sig om ska jag försöka vara så konkret jag kan.

Research-uppdrag nr. 1

Vi körde raka vägen upp till Borgholm som ligger 35 minuter från Kalmar. På självaste vårdagjämningen bjöd den idylliska turistorten på endast två plusgrader och isvindar – stor kontrast mot den heta junikväll som jag skriver om.

Vi parkerade vid Strand hotell som är en anrik nöjesmetropol både för festsugna turister och bofasta ölänningar. Precis intill hotellet finns sandstrand, gästhamn och ett vackert kallbadhus. Även om jag har varit på Strand flera gånger så jag har aldrig fått för mig att bada där så som en av karaktärerna gör i mitt manus, därför var jag tvungen att inspektera badmöjligheterna.

Borgholms kallbadhus Strand hotell

1: Är kallbadhuset öppet för alla? 2: Går det att gå i och vada ut från strandkanten? Är det fin sandbotten eller fullt av stenar? 3: Finns det brygga? Finns det badstege?
Eftersom jag inte har hakat på trenden med vinterbad så fick det bli en titt på behörigt avstånd och utan vattenkontakt.

Slutsats 1: Det fungerar att skriva så som jag chansade på i mitt manus – skönt.

Research-uppdrag nr. 2

För lite mer än en månad sedan körde jag ensam till Gårdby Kafé & Lanthandel på östra sidan av Öland för att sätta mig där och skriva mitt slutkapitel. Kaféet finns med i mitt manus och till min förskräckelse upptäckte jag en felaktighet på vägen dit. Något, vi kan kalla det ”X”, som jag har med i mitt manus och som jag trodde fanns på ett särskilt ställe existerar inte där! Jag färdades längs samma väg som jag tänkt mig att mina karaktärer gör. Attsingen. Förmodligen hade jag blandat ihop iakttagelser från den norra infarten med den västra infarten till Gårdby.

Vad hade jag för alternativ?
A. Låta det vara och hoppas att ingen upptäcker felaktigheten.
B. Hänvisa till konstnärlig frihet, d v s allt måste inte stämma överens med verkligheten.
C. Stryka ”X” i manuset och hitta på något annat.
D. Kolla ifall ”X” dyker upp om man kör från andra hållet.

Givetvis ville jag ta reda på hur det ligger till. Jag vill inte att en enda person ska kunna säga att något inte stämmer eller ifrågasätta ifall jag ens har varit på platsen. (Inte när det gäller Öland i alla fall.)

Karta över Öland och Gårdby

Så efter besöket i Borgholm och en välbehövlig konditorifika körde vi söderut igen. Vid Rälla tog vi av mot öster och det var när vi nådde Högsrums kyrka som antecknandet började. Allt från lösa höns i trädgårdar och mossbeklädda murar till väderkvarnar och en gårdsbutik i en gammal brandstation hamnade på pränt. Flera av bynamnen skrevs också ner i tur och ordning; Åstad, Björkerum, Himmelsberga, Långlöt, Lerkaka, Bjärby, Runsten, Lopperstad, Åkerby och Norra Möckleby.

Research på Öland innebär många kyrkor, väderkvarnar och gårdsbutiker.

Lugn, hur gulliga orterna än är så kommer de inte räknas upp i manuset, men nu har jag bättre koll själv. Och även om jag skriver trettio rader research så bantas faktan ner rejält i manuset. Bara för att jag känner till en himla massa saker måste inte allt redovisas. Jag väljer ut en eller några få detaljer som tillför något eller hjälper till att sätta stämningen och miljön. Antingen smyger jag in det i en tanke, låter det bli del av dialogen eller så gestaltar jag det i samband med att något händer.

Slutsats 2: Jag vet nu exakt var ”X” finns och efter körningen visade det sig att det är både enkelt och logiskt att ändra rutten i manuset så att de kommer till Gårdby från norr istället – skönt.

Ja, det var alltså de två detaljerna som tog några timmar i anspråk i lördags, ett synnerligen trevligt tidsfördriv samtidigt som det var viktigt för slutresultatet.

En extra rolig skrivdag (och om att uppskatta det man tidigare tagit för givet)

Tisdag betyder skrivdag. Inga lektioner, inga ämneslagsmöten, inga bedömningar av andras texter, inga elever som knackar på dörren och säger hej, ska vi göra något viktigt på lektionen idag? (Nej, vi ska som vanligt bara hänga gubbe). (Inte för att hänga gubbe inte kan vara viktigt – för nyanlända kan det vara en bra träning i uttal av vokaler, t.ex. – men nu kommer jag bort från ämnet här). Skrivdag, alltså. Men det roliga är att jag idag faktiskt har ett par andra, författarrelaterade saker inplanerade utöver själva skrivandet.

Klockan elva har jag en telefonintervju inbokad! Det är inte jag som ska bli intervjuad – det rör sig istället om research. Min syster har förmedlat kontakten till en kvinna som jag ska få fråga om saker som rör hennes arbete. Trots att jag är inne på tredje boken nu, är det första gången som jag ringer till en person jag inte känner i researchsyfte. Jag har förberett frågor och känner mig, trots en lätt telefonrädsla, väldigt peppad!

I eftermiddag händer något annat kul – jag ska träffa två bibliotekarier och en bokbloggare och spela in ett boksamtal! När allt annat är inställt känns det som en stor ynnest med något sådant. Ingen publik på plats, förstås, bara vi fyra (med avstånd och handsprit och allt naturligtvis), men ändå – vi ska prata böcker! Och efteråt kommer samtalet att kunna ses av alla som vill och orkar se ännu en digital inspelning.

Mycket kan man säga om den här pandemin, men den har åtminstone lärt oss att uppskatta saker på ett nytt sätt, eller vad säger ni? Till och med lektioner kan man uppskatta mer efter att ha varit utan dem (eller ja, haft dem på distans) under flera månader. Inte på hela terminen har någon knackat och frågat om man behöver komma på lektionen (och tro mig, det var ingen ovanlig fråga innan dess).

Ett råmanus blir till

Jag är helt inne i skrivandet av mitt tredje manus (jag vågar inte säga bok, för om det vet jag inget än), och min digitala mapp för sagda manus fylls på med nya dokument hela tiden. Att få ihop ett helt manus är verkligen ett projekt, det är inte bara att öppna ett dokument och skriva ner hela rasket. Inte för mig, åtminstone.

Förutom att skriva består arbetet med manuset nu mest av att tänka, planera, skissa på dramaturgin och researcha. Någon kanske minns att research togs upp som ett av mina fokusområden under utvecklingssamtalet jag hade med mig själv, och jag har redan många fler krokar utkastade i researchsyfte, än vad jag har haft med något av de andra manusen. Tidigare har jag allra mest vänt mig till närstående, men nu har jag en hel rad personer att fråga om olika saker. Yrkesrelaterade frågor och en hel del om språk och kultur.

De dokument som jag hittills har liggande i manus 3-mappen, är förutom själva råmanuset:

  • Synopsis, version 1 (det som har gått iväg till förläggaren)
  • Synopsis, egen version (jag ändrar kontinuerligt)
  • Ett dokument kallat ”scener”, med lösa anteckningar av scener, dialoger och händelser som jag vet att jag förmodligen vill ha med någonstans, än så länge oklart var.
  • Kapitelöversikt med tidsangivelser för att hålla koll på dagar och veckor
  • Ett dramaturgi-dokument där jag väldigt skissartat har skrivit hur jag tänker mig storyn i akter och vändpunkter. Det här dokumentet återvänder jag gärna till för att få inspiration – att läsa det är som att tänka manuset som en film, och på sätt och vis säger det mig mer än vad det mer utförliga synopset (synopsiset?) gör.
  • Ett dokument där jag har samlat bilder på hur huvudkaraktärens lägenhet ser ut.
  • Ett dokument som en av mina hjälpsamma källor har skrivit ihop, med värdefulla upplysningar om huvudkaraktärens yrke.
  • Två ytterligare researchdokument, ett där jag har sammanställt info från sådant jag googlat om en viss företeelse, och ett som jag fyller på löpande efter att ha ställt frågor till hjälpsamma elever och kollegor.

Nu när jag skriver det här inlägget inser jag att det kan kvala in som det mest intetsägande i bloggens historia, men det fina med bloggen är ju också att det kommer nya inlägg varje dag – och Malin har säkert något mindre sövande att bjuda på imorgon. 🙂 Själv ska jag hänga kvar i min röriga mapp och försöka omvandla idéer och nya kunskaper till den berättelse jag ser framför mig.

Utvecklingssamtal för författare

Den senaste tiden har jag suttit på utvecklingssamtal med mina barn. Ett stort fokus under dessa samtal är att hitta mål att sätta upp och försöka jobba mot. Det verkar finnas en allmänt accepterad uppfattning om att vi alltid vill eller ska vara på väg någonstans. Mitt äldsta barn hade förberett sig noga och satte som mål att bli bättre på division och att skriva faktatexter. Mellanbarnet hade svårare att komma på egna mål, men hans ömma moder kom lyckligtvis till undsättning (du kanske kan ha som mål att äta mer grönsaker? *försiktig blick på läraren* Är det okej att ha som mål? *ignorera blick från sonen*)

Häromveckan hade jag medarbetarsamtal på jobbet, och sådana samtal fungerar ju på ungefär samma sätt, med tillägget att man med fördel ska försöka visa hur duktig och framåt man är som sätter upp så genomtänkta och utmanande mål för sig själv. Nu råkade mitt samtal äga rum samma dag som boken släpptes – det vill säga en dag när jag svävade fram i en lyckobubbla och inte för mitt liv kunde hitta något att anmärka på i min arbetssituation. Jag är bara så glad, sade jag. Det är så perfekt att få jobba halvtid här och skriva på halvtid. Mål? Nja, jag är verkligen helnöjd som det är.

Men nu när jag har börjat skriva på nästa bok, kanske det vore på sin plats att ha ett litet medarbetarsamtal med mig själv? För när det gäller skrivandet finns det ändå saker jag skulle vilja utvecklas i och lära mig mer om: research, närmare bestämt.

När jag skrev Som en öppen bok grävde jag precis där jag stod. Jag skrev om lärarlivet och skolvärlden, som är min egen verklighet. Visst gjorde jag en del research ändå, men det var begränsat till relativt små saker som ofta kunde googlas fram.

En oönskad julklapp handlar om en sjuksköterska, och när jag skrev den tog jag ett steg bort från mig själv – men även den gången gjorde jag det ganska bekvämt för mig, eftersom min man, min mamma, min syster och flera av mina vänner är sjuksköterskor. Det krävde efterforskningar såklart, men jag hade mina källor på nära håll. Dessutom handlade det inte enbart om min egen bekvämlighet, utan om att alla små inblickar i sjukvården jag samlat på mig under årens lopp låg där och pockade på uppmärksamhet. Mer än en gång när jag hört någon av sjuksköterskorna i mitt liv berätta något, har jag tänkt att det där vill jag skriva om. Sådär som man gör.

Huvudpersonen i min andra bok har bott och jobbat i Tanzania – där jag också har bott en period i mitt liv. Lathet och ovilja att researcha? Nja, jag får i och för sig medge att jag är en person som gärna väljer den enkla och bekväma vägen, men även här berodde det framförallt på att det fanns intryck och tankar som jag ville omvandla till en berättelse.

Nu då? Manus tre är alltså på gång så smått, och nu har jag tagit ännu ett kliv bort från min egen grop. Även denna gång har jag i och för sig låtit huvudkaraktären ha samma yrke som en person i min närhet, men det är ett område som jag inte alls har så mycket insyn i från start som jag hade förra gången. Det är ett riktigt spännande område som jag gärna vill utforska, och än så länge känns det faktiskt enbart roligt med den research som ligger framför mig. Det finns flera saker som jag kommer att researcha under skrivandets gång, och det känns så kul att få träda in i den här rollen – förbereda intervjufrågor, boka in researchträffar och så vidare. En ny, rolig utmaning och samtidigt ett led i att ta mitt skrivande på allvar.

Rätta tidsandan

Igår skrev Anna Agrell på Debutantbloggen och passade en fråga vidare till mig, som skriver inom samma genre (till och med samma årtionde) som hon hur jag ställde mig till att skriva historiskt – är känslan eller trovärdigheten viktigast? En jätteviktig fråga, tycker jag, för att skriva om en tid som passerat är att behöva ta ställning till ytterligare en parameter när du skapar din berättelse.

Jag har skrivit om research tidigare och där slog jag fast att det svåra med att skriva historiskt är inte att kontrollera fakta. Vi har alla tillgång till Google idag och det mesta går att hitta svar på. Att checka av korrekta historiska förlopp och autentiska miljöer är alltså förhållandevis lätt. Det är svårare att fånga själva tidsandan. Vad tänkte människorna? Vilka känslor hade de? Hur pratade de? Språket utvecklas hela tiden, vilket vår eminenta Hanna Nordlander var inne på i ett inlägg för några veckor sedan, både det talade och det skrivna. Och vi kan slå fast en sak: det har hänt mycket sedan 1940-talet.

Redan när jag skrev Klar himmel funderade jag på det här med hur folk skulle prata i den. Boken utspelar sig delvis i England och delvis i Sverige, men den engelska delen hade jag inte lika svårt för. Där hänger fortfarande mycket titlar och högtravande tilltal kvar. I Sverige har vi slutat med det för länge sedan, vilket gjorde det svårare för mig att veta hur man pratade med varandra. Idag säger vi kanske ”ni” till någon om vi vill vara väldigt artiga, men på 1940-talet var ett ”niande” inte alls accepterat, det sågs snarare som ett tecken på att någon inte var hövlig nog – det vill säga precis det omvända mot vad jag ville uppnå. Istället användes titlar, precis som Anna var inne på i sitt inlägg, och omnämnande i tredje person, t ex: Fru Fägerskjöld borde prova det nya receptet på strömmingslåda, det skulle hon tycka om!”

Efter att ha lyssnat på gamla radioprogram och tittat på pilsnerfilmer för att försöka fånga pratet, var det en sak som slog mig. Folk var mästare på att säga en sak utan att blanda in vare sig titel eller genus, förmodligen för att de redan då tyckte att det kunde bli lite väl omständigt. Istället för ”Tycker fru Fägerskjöld verkligen att det är nödvändigt? Frun borde verkligen tänka om” skulle de kunna säga ”Är det verkligen nödvändigt? Vore det inte på sin plats att tänka om?”. Det omskrivningstricket har jag använt ett flertal gånger för att undgå tilltalsfällan.

Men att skriva så rakt igenom hela boken… Nej.

Jag kom till samma svar som Anna. Ibland måste formen ge vika för känslan. Jag och min redaktör diskuterade det väldigt mycket. Lösningen för min bok – jag säger inte att den är bäst för alla – var att koncentrera de högtravande, titelfixerade replikerna till några få personer. Mellan den unga Karin och hennes arbetsgivare, advokaten Leander, där det är uppenbart att de skiljer sig kraftigt åt i ålder, samhällsposition och klassbakgrund, lät jag detta tilltalssätt blomma ut. För den stora massan av repliker valde jag att ha med det här sättet att prata någon gång ibland men långt ifrån alltid.

Nu skriver både Anna och jag om tid som ligger ungefär 80 år tillbaka i tiden. Trots att språket inte är detsamma nu som då, är skillnaden ändå mindre än hur det var på t ex 1700-talet. Jag tänker på Niklas Natt och Dag (som skrivit böckerna 1793 och 1794), inte skriver han replikerna som de verkligen pratade då. Och kan vi ens slå fast hur någon pratade under järnåldern/vikingatiden, perioden Johanne Hildebrandt skriver om i sina böcker i serien Sagan om Valhalla? Knappast.

Så mitt svar på Annas fråga är: Jag tror känslan är viktigast när du skriver historiskt. Om du har gjort läxan med att kontrollera fakta, tecknat miljön så att läsaren lever sig in och har andra tidstypiska detaljer med i berättelsen, så tror jag inte någon skulle hänga dig för att du inte 100% använder dig av korrekta replikskiften. Tidsandan sitter i mer än bara tilltal.

Gästbloggare: Lina Arvidsson

För ungefär ett år sedan gästade Lina Arvidsson bloggen i samband med att debutromanen Ett hem att dö för släpptes. Idag välkomnar vi henne tillbaka, och den här gången handlar det om research!

Den oväntat glädjefyllda researchen

När jag i vintras började skriva min tredje bok insåg jag att jag skulle behöva lägga en hel del tid på research. Under mina två första böcker (Ett hem att dö för samt Blåmärken som kommer ut i oktober) var det arbetet enkelt då den information jag behövde gick att finna i böcker och artiklar.

Det skulle inte räcka här. Jag hade exempelvis begränsad kunskap om polisens och brandkårens arbetsmetoder. Och hur skulle ett försäkringsbolag resonera i just mitt fall?

Jag googlade förstås, men informationen jag hittade var alltför generell för att passa in i mina scenarion. Jag var tvungen att prata med någon som satt på gedigen kunskap.

Utan större förhoppning om ett svar mejlade jag till polisens respektive brandkårens presskontakt. Nog har de större saker att bekymra sig om än en nyfiken författare, tänkte jag. Jag slängde också iväg ett mejl till ett försäkringsbolag och ett till Åklagarmyndigheten med mina frågor.

Försäkringsbolaget ringde upp mig en halvtimme efter att mejlet skickats.

”Det är inte första gången jag hjälper en författare”, sa handläggaren i telefon. Han lyssnade sedan på mitt problem – och levererade svaret medan jag antecknade.

Polisen var inte lika snabba med att svara. De dröjde en hel timme innan ett vändande mejl landade i inkorgen med ett nummer till en kommissarie som jag kunde prata med. Vi avtalade en tid och jag ringde upp. Min polis var både kunnig och glad att få hjälpa till med att svara på mina frågor. Han hade faktiskt hjälpt Liza Marklund på ett liknande sätt en gång i tiden och gillade när vi författare tog fakta på allvar.

Om han märkte att jag var besvärad över att fråga om gruvliga detaljer så visade han det inte. Däremot drog han några anekdoter som fick håret på mina armar att resa sig.

”Jag är övertygad om att det sker ett antal giftmord i Sverige varje år som aldrig upptäcks”, sa han medan jag antecknade och hummade.

”Hör av dig när boken kommer ut”, avslutade han sedan vårt samtal – efter nästan en halvtimme.

Jag var lättad och överraskad. Att information skulle vara svår att få visade sig vara en ren fördom från min sida.

Men svaret från brandkåren dröjde och under veckan som följde fick jag ägna mig åt annan research. Jag fick via mejl ett hjälpsamt svar från Åklagarmyndigheten – ännu en grej att bocka av.

Jag insåg också att jag saknade basal kunskap om ytterligare två områden som skulle förekomma i min bok: vapenhantering och tablettmissbruk.

Varför skulle jag sträcka mig så långt utanför mitt eget kunskapsområde?

Facebook-gruppen Glesbygdsgirls kom till min räddning. Jag la upp ett inlägg där jag bad hjälpsamma jägare höra av sig på DM. Snart satt jag i telefon med en jagande kvinna som förklarade för mig hur man förvarar sitt jaktvapen korrekt och samtliga steg när man laddar och osäkrar bössan. Kallar man det förresten för bössa? Jodå, försäkrade hon.

Vi la på och jag gick igenom mina anteckningar. Efter en kvart dimper ett filmklipp ner i inboxen. Min jägare har filmat när hon laddar och osäkrar vapnet för att jag ska få se.

”Jag kan åka ut till grusgropen ikväll och skjuta några skott om du vill höra hur det låter”, la hon till i ett meddelande, den underbara människan.

Tabletterna då?

Under min research hade jag kommit fram till att vem som helst kan hamna i ett tablettmissbruk. Det gjorde det både svårare och lättare att hitta någon att fråga om detaljer – var kunde jag vända mig? Efter en del funderande valde jag en stor Facebook-grupp för nördar där det mesta diskuteras. Med viss vånda ställde jag frågan: ”Är det någon här som har erfarenhet av tablettmissbruk?”

Svaren kom omgående. En person som arbetat med missbruksvård – och en person som varit i ett beroende. Underbara, generösa människor som hjälpte mig med mina frågor. Det var bra och omskakande samtal som hjälpte mig komma närmare min karaktär i boken.

Saker och ting började falla på plats.

Men brandkåren då?

Ungefär en vecka efter jag skickat mitt mejl fick jag ett telefonsamtal från en person som varit brandman i sisådär 30 år. Han var mycket entusiastisk över att få hjälpa till.

”Det finns inget mer irriterande än när en författare skriver faktafel om ens eget område”, sa han.

Jo, tack!

Samtalet höll på i gott och väl 40 minuter. Den erfarna brandsoldaten nöjde sig inte med att svara på mina frågor utan kom också med förslag till boken.

”När huset brunnit ner så står skorstensstocken ofta kvar. Det ser ganska otäckt ut. Det måste du ha med!”

Jag antecknade. ”Skorstensstocken sträckte sig mot himlen som en …”

Lärdomen jag tog med mig från detta var att folk vill dela med sig av sin kunskap och ofta är glada att få dela med sig av sina erfarenheter.

 

Tvångsmässig läsning

Vad läser du i sommar? Jag tvångsläser böcker som på något sätt påminner om Nattens färger som jag håller på att redigera. Jag gjorde samma sak när Klar himmel skulle komma ut, dammsuger marknaden på titlar med liknande innehåll som det jag håller på och skriver på. Varför? Ja, varför gör man knäppa saker? Här kommer de främsta tre anledningarna:

För att jag vill veta om min historia påminner om någon annan bok (det vill jag inte).

För att jag vill veta om jag missat någon stor historisk grej eller detalj (det vill jag inte heller).

För att jag vill veta om den står sig i konkurrensen (det vill jag naturligtvis).

När jag höll på att redigera Klar himmel beställde jag massor av böcker om andra världskriget och flyglottor på Amazon. De som var översatta till svenska hade jag redan läst, men jag läste nog 10-12 böcker på engelska bara för att ha ”koll på läget”.

Med Nattens färger är det just motståndsrörelsen i Frankrike som jag är fokuserad på även om det bara är en del av min bok. Just nu läser jag Manda Scotts Förrädare (där ett av spåren är Frankrike under andra världskriget). En annan bok jag har tänkt läsa är Den franska fotografen av Natasha Lester och nyss dök en annan bok upp i mitt instagramflöde som jag känner att jag måste plöja, Befrielsen av Imogen Kealey. Tidigare har jag läst Dotterns berättelse av Armando Lucas Correra, Näktergalen av Kristin Hannah, Kodnamn Alice av Kate Quinn, Kodnamn Verity av Elizabeth Weiss m fl.

Egentligen är det bara en korkad grej att vara så nojig över min historia. Den är ju min, påhittad av mig, innehåller med 100% säkerhet saker som de engelskspråkiga författarnas inte gör, då jag har en svensk koppling i historien. Och jag borde inte vara nervös över de historiska detaljerna, för några år sedan var vi i Normandie och vandrade på alla platser som förekommer i boken, jag känner mig alltså väl förtrogen med orterna, det normandiska landskapet, landstigningsstränderna osv där historien utspelar sig. Jag har utöver det läst hundratals sidor i faktaböcker och tittat på dokumentärer på TV och Youtube.

Jag intalar mig allt det här, men kan ändå inte låta bli att oroa mig. Att någon skulle anklaga mig för att härma någon annan är nog det värsta jag kan tänka mig. Tätt följd av att ha gjort bristfällig research, men där är jag som sagt något mer säker på mig själv även den här gången. Jag tröstar mig med att jag hittills inte har läst en historia som är som min och jag hoppas att jag inte behöver göra det heller 🙂

Hur jobbar du?

Vad använder du för verktyg i din skrivprocess? Jag tänker på sådana småsaker som var du sparar idéer du får när du inte sitter framför din dator. I mobiltelefonen, på en lapp, eller talar du in ett röstmemo? Har du någon inspirationsmapp för dina skrivprojekt och vad sparar du i så fall där? Foton, kartor, videoklipp, bra länkar eller vad mer?

Jag använder Word när jag skriver, och manusdokumentet fylls bara av just text. Inga kommentarer typ ”infoga mer gestaltning här” eller ”här ska det hända något spännande”. Programmet Scrivener som jag har hört mycket om ska ju kunna hantera ”allt” sådant, men det använder jag alltså inte.

Eftersom det fanns OneNote på min dator så jobbar jag i det med en fil (eller anteckningsbok som det heter) per projekt. I OneNote kan man ha olika flikar som i sin tur kan bestå av flera sidor. Du kan (åtminstone lättare än i Word) laborera med bilder och tabeller. Jag har därför börjat göra en ”mall” som jag återanvänder mellan de olika projekten. Jag har flikar för en dramaturgikurva för att påminna mig själv om när de olika faserna i ett manus inträffar och en del länkar till matnyttiga sidor, en för ett personregister där jag skriver upp alla som förekommer med namn i manuset samt en del korta fakta om dem (för att inte glömma bort ögonfärgen eller födelseåret…). På en flik har jag gjort en kapitelöversikt. Eftersom jag hittills har haft flera huvudpersoner i mina manus har jag behövt hålla isär vilken historia som kapitlen handlar om, hur frekvent de återkommer – använd färgkodning på de olika raderna så blir det väldigt tydligt. Här skriver jag kort handlingen och även längden på kapitlet – det sistnämnda är väldigt bra vid en redigeringsgenomgång då man ser om det blir balans mellan de olika perspektiven eller om något blir över- eller underdimensionerat. Jag har också en flik som heter Redigera, där jag skriver in saker jag kommer ska föras in eller ta bort i texten. När projektet närmar sig sitt slut lägger jag till den roligaste fliken av alla, nämligen den med inspirationsbilder till omslag. Det kan vara vissa färger, former eller motiv jag gillar. Det är inte jag som gör omslagen men det är kul att samla idéer!

Vanligtvis brukar jag ta reda på väldigt mycket fakta inför skrivandet och då tycker jag inte riktigt att OneNote klarar av att hantera ”massan” av det. Jag sparar några foton och kartor eller miljöbilder i OneNote-filen men jag tycker Pinterest är bra på att organisera detta. Nu har de även funktionen att man i varje mapp man lägger upp där kan skapa undermappar.

Det var lite om hur jag jobbar. Jag föredrar alltså att ha allting digitalt även om jag skulle älska att vara den som skrev på små papperslappar – det känns som sinnebilden av att vara författare, haha! Men ligger de digitalt vet jag att jag alltid har med mig sakerna oavsett var jag kopplar upp mig någonstans för att skriva. Hur gör ni?

Det här med research

Min bok, som handlar om tre kvinnor under andra världskriget, har funnits ute i en månad ungefär, och en mycket vanlig kommentar jag får är ”Du måste ha gjort jättemycket research.” Svaret är naturligtvis ja, det har jag gjort, och jag ska snart komma in på vad, hur och var jag har gjort den. Känsliga läsare varnas redan nu för ett långt inlägg. Men först ska jag bara göra en reflektion. Visst är det väl så att alla som skriver måste göra research, oavsett vad man skriver om? Vem vet till exempel allt om polisarbete om man skriver en kriminalroman eller psykisk sjukdom om man skriver om någon som kämpar med det?

Men tillbaka till researchen kring min roman. Det svåra är ju inte att veta när andra världskriget bröt ut eller varför, eller när det slutade och hur många som hade dött då. Det som har drivit mig i mitt skrivande är hur människorna – de vanliga, små, alldagliga människorna – hade det. Inte bara vad som hände, men också vad de åt, hur de klädde sig och hur de talade. Vad roade de sig med? Hur såg miljöerna ut? Vad lyssnade de på för musik? Mycket är lätt att ta reda på. När infördes ransonering för smör och kaffe, när upphävdes det igen, vad kostade en chokladask, vilket år var låten In the mood mest populär, vilket cigarettmärke var vanligast att röka och vad tjänade egentligen en sekreterare om året? (Allt detta är exempel på vad jag har fått gräva fram inför skrivandet av Klar himmel.) Google måste vara den moderna författarens bästa vän. Bara ett knapptryck bort och jag är i en värld av 1940-talshattar, skisser av brittiska flygfält, ser journalfilmer om hur man gör en korrekt salut inom RAF, hittar flygvapenblå yllerockar på E-bay och kan räkna antalet mässingsknappar på dem, lär mig allt om frisyren victory rolls och läser recept på kristidsmarmelad med morötter och ytterst lite socker. (Också autentiska sökningar från min research.)

Det som är svårare att ta reda på är hur dessa människor tänkte, vad de gjorde eller inte gjorde, hur kriget påverkade det deras vardag. Här kommer böcker och arkiv in och givetvis att prata med personer som var med då. Om min farmor och farfar hade levt skulle jag ha frågat dem mer om hur det var, nu har jag fått gå på vad jag minns av deras berättelser istället. Min bok utspelar sig till stor del i England och BBC har ett fantastiskt arkiv online med brittiska ”ögonvittnesberättelser” från kriget. Det har jag utnyttjat till flera detaljer, som till exempel rutinen för hur det gick till i början av flyglottautbildningen eller hur röken efter en bombning såg ut och luktade. Sedan har jag slukat mängder med böcker, både skönlitterära och rena faktaböcker. Jag har särskilt försökt att läsa böcker från tiden för att fånga rätt stämning, tonläge och dåtida uppfattning – det är ju inte alltid vi ser saker och ting på samma sätt nu som då.

Men allt går naturligtvis inte att fånga bakom en dator. Man måste ut i verkligheten. I somras trampade jag omkring på Bletchley Park i Buckinghamshire för att insupa atmosfären i en militär anläggning från andra världskriget. Min huvudperson Léonie jobbar inte inom underrättelsetjänsten men den miljön hon befinner sig i är ändå väldigt lik den på Bletchley Park. Jag lät väggarna på hennes flygbas få samma färg som korridorerna på Bletchley Parks berömda ”huts” där Enigmakoden knäcktes. Vi åkte på vindlande småvägar som kantades av häckar och jag såg framför mig stället där hon kommer susande nerför en backe och inte kan bromsa utan kör omkull på sin cykel. Fram till dess hade jag skrivit att hon ”landade i diket” men det ändrade jag snabbt till ”i en häck” efter den upplevelsen.

Här i Sverige har jag besökt olika museum, bland annat Flygvapenmuseum på Malmslätt utanför Linköping. Där har de en replika av det flygplan som huvudpersonen Karins fästman Gustaf flyger, ett Caproni 313 eller som det i Sverige hette, S 16. De var så dåliga och störtade så ofta att de gick under namnet ”Flygande likkistor” – och det är också anledningen till att det står en replika på museet och inte ett äkta plan. Alla är skrotade för länge sedan, inte ett enda finns kvar! Trots uppmaningen att det är förbjudet att röra planen måste jag erkänna att jag faktiskt tummade på plåten på flygplansskrovet och gjorde reflektionen att den bara var lika tjock som en vaxduk – något som jag låter karaktären Sofia säga i början av boken.

Okej. Så nu förstår du att jag har googlat som en galning, läst åtskilliga hyllmeter med litteratur och traskat runt på museum och i verkliga miljöer för att få till den rätta känslan. Har jag då varit historiskt korrekt överallt? Nej. Det har funnits många saker som jag inte har haft möjlighet att kolla. Mitt motto har varit att om jag har invaggat läsaren att tro att jag vet vad jag skriver om i nio fall av tio, kan jag ljuga den tionde gången. Det kallas konstnärlig frihet och så länge jag ljuger inom rimliga ramar så kanske det inte märks?

Jag ska avslöja några ställen där jag inte har torrt på fötterna:

Det störtade inga allierade plan i svenska fjällen så sent som våren 1945 – men åtskilliga personer ur engelska, brittiska och tyska flygplansbesättningar togs om hand tidigare under kriget och internerades. Jag tror inte heller att den svenska säkerhetspolisen skulle ha hållit kvar en person hos sig i en månad utan att meddela närstående om detta – men jag är inte säker. Hur det egentligen gick till när en flyglotta blev avskedad på grund av att hon var gravid har jag heller ingen aning om.

Att skriva fackbok: De tidskrävande rosa pinvinerna

Mirijam Greyerhofer

Mirijam Geyerhofer

Har jag berättat att jag är journalist i grunden? Jo men det har jag nog. En sak som journalister är (eller, borde vara i alla fall) bra på, det är att göra research. Jag är väldigt glad att jag har all den erfarenheten nu när jag skriver en fackbok. Att skriva en skönlitterär bok kräver självklart också sin beskärda del av efterforskningar, men till skillnad från min text så kommer en romanförfattare undan med att hitta på egna saker där det fattas material. Om man inte vet exakt hur ett korsvirkeshus på Österlen såg ut på sent 1700-tal så är det bara att skarva lite och hoppas att ingen nitisk antikvarie går i taket när boken släpps.

När det kommer till populärvetenskapliga texter är det inte riktigt lika lätt att fantisera ihop ett kapitel eller två där kunskapen brister. Och en sak som jag inte var beredd på i detta arbete var den enorma mängden text som ska läsas. Jag förstod så klart att det var mycket att skriva, men att det skulle vara ett så tidskrävande jobb att samla in all information, det var jag lyckligt ovetande om innan jag sparkade igång Scrivener och laddade upp min manusmall.

Ett exempel: Jag hittade ett påstående på en hemsida hos en psykolog som jag kände att DET MÅSTE JAG HA MED I BOKEN! Men hur skulle jag kunna veta om det stämde? Psykologen hade ingen källa utan nämnde det endast i förbifarten i ett stycke text som handlade om något annat. Vi tar ett hittepåexempel för att ni ska fortsätta läsa den här texten och inte gå igång för mycket:

”Det finns rosa pingviner på Sydpolen”

”VA? ROSA PINGVINER!? ÄR DET SANT?” Jag googlade genast och hittade en liknande artikel på ämnet på Expressen Hälsas web. Där fanns det en ganska svag källa av typen ”forskare från X-universitetet har sett att det finns rosa pingviner på Sydpolen”. Så jag sökte på universitetets namn och rosa pingviner och hittade efter en stund något som låg publicerat på pubmed – och sedan var det bara att sätta igång och läsa sida upp och sida ner av akademisk brittisk forskartext med väldigt många svåra ord. Plötsligt dök de rosa pingvinerna upp, men som ett litet bihang bara. Något som visst råkat upptäckas i samband med en annan studie. Sagt och gjort, här fanns det ju bevis för att det som stod hos psykologen var sant, så jag (typ) copy pasteade in ”Det finns rosa pingviner på Sydpolen” i min text och hällde upp en till kopp kaffe.

Det tog totalt tre timmar.

Ungefär där insåg jag vilken extremt dålig timlön gemene person får på att skriva en bok. Nu tog ju inte alla meningar i boken tre timmar att skriva, för då hade förordet knappt varit klart än. Men när jag tänker tillbaks på den här perioden av mitt liv så känns det som att jag läst mer än vad jag skrivit. Blir det fler böcker ska jag sätta en timer och se vad som faktiskt tar längst tid – att skriva en bok, eller att läsa allt som behövs för att kunna skriva den.

Eller nej förresten, nästa gång blir det en roman nedskriven fritt ur min egen fantasi.

Hos russen på Lojsta hed

Version 2

En av mina absolut viktigaste litterära platser som också finns i verkligheten är Lojsta hed. Ända sedan jag läste böckerna om Vitnos som barn har jag fantiserat om Lojsta-skogen och de vilda russen som lever där (här kan du läsa om inlägget som jag har skrivit om Vitnos-böckerna tidigare). Som barn var min högsta dröm att få gå omkring i reservatet och jag skrev redan då en berättelse om en flicka som hälsade på sin mormor som bodde precis bredvid grinden till reservatet. Men det närmsta jag kom var ett ridläger på Gotland, som inte på något sätt var ett dåligt alternativ. På ridlägret fick jag känna russet Mio. Det är fortfarande en av de få gånger i mitt liv som jag faktiskt har ridit ponny.

På senare år har jag tillbringat stor del av mina somrar på Fårö och vår stående utflykt är till russen på Lojsta. Ungefär 50 gotlandsruss, alla ston, bor i russparken. De varierar på tre hagar, vinterhagen, sommarhagen och hösthagen, totalt har de en yta på 650 hektar. Russen stödfodras med hö på vintern, deras hovar verkas två gånger per år, i övrigt klarar de sig själva och lever på det som skogen ger dem. Självklart får de tillsyn och omsorg vid behov. Varje sommar går det en utvald hingst tillsammans med stona i skogen och till våren föds det ett 30-tal föl. Ett fåtal av dessa blir kvar hos flocken, resten säljs till avel, ridning och körning.

Skogen på Lojsta är tät tallskog med enar och sly, stora delar av skogen är svårframkomlig och det bästa sättet att hitta russen är att lyssna efter dem. Grenar som knäcks, hästar som frustar och föl och ston som gnäggar efter varandra. Den här torra sommaren misstänkte vi att hästarna skulle stå nere vid Mallgårds källmyr i den stora sommarhagen. Det är alltid lite av en chansning att lyckas få syn på hästarna i russparken eftersom deras ytor är så stora. En sommar gick vi i flera timmar med vår då treåring och fick endast se ett enda sto med föl. Därefter har vi haft större tur. Men den här sommaren kom vi inte längre än 150 meter in i reservatet innan vi såg de första hästarna på vägen. Fölen låg och sov i sanden på vägen som går igenom skogen och stona stod och sov över dem.

DSC05124 - Version 2

Det är alltid magiskt att se russen i skogen. Det är som en saga, eller en tidslucka i verkligheten – russen bor och lever där på nästan samma sätt som de gjort i flera hundra år. Gotlandsrusset är Sveriges äldsta inhemska hästras och parken mitt på Gotland är den enda i sitt slag. Russen levde tidigare vilt på hela Gotland, men när marken blev mer och mer avstyckad av gårdar, betesmark och åkrar upplevdes hästarna vara skadedjur som förstörde för bönderna, de blev bortträngda och minskade kraftigt i antal. För att rädda rasen från utrotning kom hägnet till. Genom att låta Gotlandsrusset leva i sin ursprungliga miljö med sina ursprungliga förutsättningar behålls den karaktäristiska rastypen.

Trots att hästarna många gånger kan vara nära är de ofta svåra att upptäcka för ögat. Deras små kroppar smälter in så väl i den täta tallskogen. Russ är inte stora, fullvuxna mäter de mellan 120 och 130 centimeter i mankhöjd, fölen är nu i juli knappa metern höga. Russen hanteras inte av människor annat än vid de tillfällen som flocken drivs ihop och de som utfodrar dem på vintern. De lever fritt, men är inte direkt skygga utan snarare nyfikna. Russen kommer gärna fram till den som besöker dem om en är lugn och inte tränger sig på. För dig som vill besöka flocken på Lojsta hed är det viktigt att tänka på att russen inte är vaccinerade mot de virussjukdomar som hästar kan få. Därför är det extra viktigt att tänka på att inte använda kläder som har varit i kontakt med andra hästar – precis som vid all kontakt mellan stall.

IMG_3565

När vi efter mötet med de första hästarna gick ner mot källmyren följde gruppen med hästar efter oss dit. Där skogen öppnar sig breder i vanliga fall den fuktiga och sanka myren ut sig. I år är den endast en ihoptorkad äng. Men än finns det lite färskvatten till russen och i närheten av källan uppehöll sig ett 30-tal hästar. Precis som vanligt ville jag aldrig gå hem därifrån. Vi stannade länge och njöt av hästarna som rofyllt tuggade, tankade inspiration och idéer för kommande skrivprojekt.

Har du vägarna förbi Gotland är ett besök i russparken ett måste. För dig som vill stödja russen och det oersättliga arbete som görs för att bevara rasen kan du bli vän med russen på Lojsta. Läs mer om russen, vad som händer hos dem och hur du kan bidra – här!