Om research och att dubbelkolla detaljer

Caroline Möllesand research på Öland

När ordet research nämns tänker nog många på att samla fakta på nätet eller att intervjua en expert inom något område. Med mitt första manus har det flera gånger handlat om att besöka platser som jag redan känner till.

Handlingen utspelar sig i mitt närområde, ungefär 10 procent i Kalmar och 90 procent på Öland. Även om jag redan har en inre bild av flera platser och kan skriva mycket ur minnet, känns det viktigt att besöka vissa ställen med ”författarradarn” påslagen. För visst upplever du en plats på ett helt annat sätt om du vet att du ska skriva om den?

Jag brukar tänka mig in i min karaktärs situation. Vilken sinnesstämning är hon i just då? Hur påverkar den hennes intryck av platsen? Vilka detaljer kan ha betydelse?
Jag insuper atmosfären och noterar fler sinnesintryck än bara det jag ser. Hur doftar det? Hur känns det fysiskt? Är det kallt, varmt, vindstilla eller blåsigt? Om de äter något, vad väljer de och hur smakar det? Allt det där försöker jag lägga på minnet, anteckna eller spela in en röstnotis om i telefonen.

Givetvis gör jag en del research på egen hand, men om det ska ske från bilen och jag vill spana in något längs en väg, då är det en fördel att ha chaufför med sig. Som tur är ställer min man gärna upp. Särskilt i pandemitider när vi inte har så många andra aktiviteter för oss, passar det perfekt med bilturer på Öland.

I lördags var det åter dags för ett Ölandsbesök eftersom jag behövde dubbelkolla några detaljer. Det är nämligen två grejer i mitt manus som har skvalpat omkring och stört mig lite den senaste tiden. Dels var det en scen där jag var osäker på vad som är mest lämpligt, dels hade jag upptäckt något i en annan scen som inte stämmer.
Även om jag inte vill avslöja exakt vad det rör sig om ska jag försöka vara så konkret jag kan.

Research-uppdrag nr. 1

Vi körde raka vägen upp till Borgholm som ligger 35 minuter från Kalmar. På självaste vårdagjämningen bjöd den idylliska turistorten på endast två plusgrader och isvindar – stor kontrast mot den heta junikväll som jag skriver om.

Vi parkerade vid Strand hotell som är en anrik nöjesmetropol både för festsugna turister och bofasta ölänningar. Precis intill hotellet finns sandstrand, gästhamn och ett vackert kallbadhus. Även om jag har varit på Strand flera gånger så jag har aldrig fått för mig att bada där så som en av karaktärerna gör i mitt manus, därför var jag tvungen att inspektera badmöjligheterna.

Borgholms kallbadhus Strand hotell

1: Är kallbadhuset öppet för alla? 2: Går det att gå i och vada ut från strandkanten? Är det fin sandbotten eller fullt av stenar? 3: Finns det brygga? Finns det badstege?
Eftersom jag inte har hakat på trenden med vinterbad så fick det bli en titt på behörigt avstånd och utan vattenkontakt.

Slutsats 1: Det fungerar att skriva så som jag chansade på i mitt manus – skönt.

Research-uppdrag nr. 2

För lite mer än en månad sedan körde jag ensam till Gårdby Kafé & Lanthandel på östra sidan av Öland för att sätta mig där och skriva mitt slutkapitel. Kaféet finns med i mitt manus och till min förskräckelse upptäckte jag en felaktighet på vägen dit. Något, vi kan kalla det ”X”, som jag har med i mitt manus och som jag trodde fanns på ett särskilt ställe existerar inte där! Jag färdades längs samma väg som jag tänkt mig att mina karaktärer gör. Attsingen. Förmodligen hade jag blandat ihop iakttagelser från den norra infarten med den västra infarten till Gårdby.

Vad hade jag för alternativ?
A. Låta det vara och hoppas att ingen upptäcker felaktigheten.
B. Hänvisa till konstnärlig frihet, d v s allt måste inte stämma överens med verkligheten.
C. Stryka ”X” i manuset och hitta på något annat.
D. Kolla ifall ”X” dyker upp om man kör från andra hållet.

Givetvis ville jag ta reda på hur det ligger till. Jag vill inte att en enda person ska kunna säga att något inte stämmer eller ifrågasätta ifall jag ens har varit på platsen. (Inte när det gäller Öland i alla fall.)

Karta över Öland och Gårdby

Så efter besöket i Borgholm och en välbehövlig konditorifika körde vi söderut igen. Vid Rälla tog vi av mot öster och det var när vi nådde Högsrums kyrka som antecknandet började. Allt från lösa höns i trädgårdar och mossbeklädda murar till väderkvarnar och en gårdsbutik i en gammal brandstation hamnade på pränt. Flera av bynamnen skrevs också ner i tur och ordning; Åstad, Björkerum, Himmelsberga, Långlöt, Lerkaka, Bjärby, Runsten, Lopperstad, Åkerby och Norra Möckleby.

Research på Öland innebär många kyrkor, väderkvarnar och gårdsbutiker.

Lugn, hur gulliga orterna än är så kommer de inte räknas upp i manuset, men nu har jag bättre koll själv. Och även om jag skriver trettio rader research så bantas faktan ner rejält i manuset. Bara för att jag känner till en himla massa saker måste inte allt redovisas. Jag väljer ut en eller några få detaljer som tillför något eller hjälper till att sätta stämningen och miljön. Antingen smyger jag in det i en tanke, låter det bli del av dialogen eller så gestaltar jag det i samband med att något händer.

Slutsats 2: Jag vet nu exakt var ”X” finns och efter körningen visade det sig att det är både enkelt och logiskt att ändra rutten i manuset så att de kommer till Gårdby från norr istället – skönt.

Ja, det var alltså de två detaljerna som tog några timmar i anspråk i lördags, ett synnerligen trevligt tidsfördriv samtidigt som det var viktigt för slutresultatet.

En extra rolig skrivdag (och om att uppskatta det man tidigare tagit för givet)

Tisdag betyder skrivdag. Inga lektioner, inga ämneslagsmöten, inga bedömningar av andras texter, inga elever som knackar på dörren och säger hej, ska vi göra något viktigt på lektionen idag? (Nej, vi ska som vanligt bara hänga gubbe). (Inte för att hänga gubbe inte kan vara viktigt – för nyanlända kan det vara en bra träning i uttal av vokaler, t.ex. – men nu kommer jag bort från ämnet här). Skrivdag, alltså. Men det roliga är att jag idag faktiskt har ett par andra, författarrelaterade saker inplanerade utöver själva skrivandet.

Klockan elva har jag en telefonintervju inbokad! Det är inte jag som ska bli intervjuad – det rör sig istället om research. Min syster har förmedlat kontakten till en kvinna som jag ska få fråga om saker som rör hennes arbete. Trots att jag är inne på tredje boken nu, är det första gången som jag ringer till en person jag inte känner i researchsyfte. Jag har förberett frågor och känner mig, trots en lätt telefonrädsla, väldigt peppad!

I eftermiddag händer något annat kul – jag ska träffa två bibliotekarier och en bokbloggare och spela in ett boksamtal! När allt annat är inställt känns det som en stor ynnest med något sådant. Ingen publik på plats, förstås, bara vi fyra (med avstånd och handsprit och allt naturligtvis), men ändå – vi ska prata böcker! Och efteråt kommer samtalet att kunna ses av alla som vill och orkar se ännu en digital inspelning.

Mycket kan man säga om den här pandemin, men den har åtminstone lärt oss att uppskatta saker på ett nytt sätt, eller vad säger ni? Till och med lektioner kan man uppskatta mer efter att ha varit utan dem (eller ja, haft dem på distans) under flera månader. Inte på hela terminen har någon knackat och frågat om man behöver komma på lektionen (och tro mig, det var ingen ovanlig fråga innan dess).

Ett råmanus blir till

Jag är helt inne i skrivandet av mitt tredje manus (jag vågar inte säga bok, för om det vet jag inget än), och min digitala mapp för sagda manus fylls på med nya dokument hela tiden. Att få ihop ett helt manus är verkligen ett projekt, det är inte bara att öppna ett dokument och skriva ner hela rasket. Inte för mig, åtminstone.

Förutom att skriva består arbetet med manuset nu mest av att tänka, planera, skissa på dramaturgin och researcha. Någon kanske minns att research togs upp som ett av mina fokusområden under utvecklingssamtalet jag hade med mig själv, och jag har redan många fler krokar utkastade i researchsyfte, än vad jag har haft med något av de andra manusen. Tidigare har jag allra mest vänt mig till närstående, men nu har jag en hel rad personer att fråga om olika saker. Yrkesrelaterade frågor och en hel del om språk och kultur.

De dokument som jag hittills har liggande i manus 3-mappen, är förutom själva råmanuset:

  • Synopsis, version 1 (det som har gått iväg till förläggaren)
  • Synopsis, egen version (jag ändrar kontinuerligt)
  • Ett dokument kallat ”scener”, med lösa anteckningar av scener, dialoger och händelser som jag vet att jag förmodligen vill ha med någonstans, än så länge oklart var.
  • Kapitelöversikt med tidsangivelser för att hålla koll på dagar och veckor
  • Ett dramaturgi-dokument där jag väldigt skissartat har skrivit hur jag tänker mig storyn i akter och vändpunkter. Det här dokumentet återvänder jag gärna till för att få inspiration – att läsa det är som att tänka manuset som en film, och på sätt och vis säger det mig mer än vad det mer utförliga synopset (synopsiset?) gör.
  • Ett dokument där jag har samlat bilder på hur huvudkaraktärens lägenhet ser ut.
  • Ett dokument som en av mina hjälpsamma källor har skrivit ihop, med värdefulla upplysningar om huvudkaraktärens yrke.
  • Två ytterligare researchdokument, ett där jag har sammanställt info från sådant jag googlat om en viss företeelse, och ett som jag fyller på löpande efter att ha ställt frågor till hjälpsamma elever och kollegor.

Nu när jag skriver det här inlägget inser jag att det kan kvala in som det mest intetsägande i bloggens historia, men det fina med bloggen är ju också att det kommer nya inlägg varje dag – och Malin har säkert något mindre sövande att bjuda på imorgon. 🙂 Själv ska jag hänga kvar i min röriga mapp och försöka omvandla idéer och nya kunskaper till den berättelse jag ser framför mig.

Utvecklingssamtal för författare

Den senaste tiden har jag suttit på utvecklingssamtal med mina barn. Ett stort fokus under dessa samtal är att hitta mål att sätta upp och försöka jobba mot. Det verkar finnas en allmänt accepterad uppfattning om att vi alltid vill eller ska vara på väg någonstans. Mitt äldsta barn hade förberett sig noga och satte som mål att bli bättre på division och att skriva faktatexter. Mellanbarnet hade svårare att komma på egna mål, men hans ömma moder kom lyckligtvis till undsättning (du kanske kan ha som mål att äta mer grönsaker? *försiktig blick på läraren* Är det okej att ha som mål? *ignorera blick från sonen*)

Häromveckan hade jag medarbetarsamtal på jobbet, och sådana samtal fungerar ju på ungefär samma sätt, med tillägget att man med fördel ska försöka visa hur duktig och framåt man är som sätter upp så genomtänkta och utmanande mål för sig själv. Nu råkade mitt samtal äga rum samma dag som boken släpptes – det vill säga en dag när jag svävade fram i en lyckobubbla och inte för mitt liv kunde hitta något att anmärka på i min arbetssituation. Jag är bara så glad, sade jag. Det är så perfekt att få jobba halvtid här och skriva på halvtid. Mål? Nja, jag är verkligen helnöjd som det är.

Men nu när jag har börjat skriva på nästa bok, kanske det vore på sin plats att ha ett litet medarbetarsamtal med mig själv? För när det gäller skrivandet finns det ändå saker jag skulle vilja utvecklas i och lära mig mer om: research, närmare bestämt.

När jag skrev Som en öppen bok grävde jag precis där jag stod. Jag skrev om lärarlivet och skolvärlden, som är min egen verklighet. Visst gjorde jag en del research ändå, men det var begränsat till relativt små saker som ofta kunde googlas fram.

En oönskad julklapp handlar om en sjuksköterska, och när jag skrev den tog jag ett steg bort från mig själv – men även den gången gjorde jag det ganska bekvämt för mig, eftersom min man, min mamma, min syster och flera av mina vänner är sjuksköterskor. Det krävde efterforskningar såklart, men jag hade mina källor på nära håll. Dessutom handlade det inte enbart om min egen bekvämlighet, utan om att alla små inblickar i sjukvården jag samlat på mig under årens lopp låg där och pockade på uppmärksamhet. Mer än en gång när jag hört någon av sjuksköterskorna i mitt liv berätta något, har jag tänkt att det där vill jag skriva om. Sådär som man gör.

Huvudpersonen i min andra bok har bott och jobbat i Tanzania – där jag också har bott en period i mitt liv. Lathet och ovilja att researcha? Nja, jag får i och för sig medge att jag är en person som gärna väljer den enkla och bekväma vägen, men även här berodde det framförallt på att det fanns intryck och tankar som jag ville omvandla till en berättelse.

Nu då? Manus tre är alltså på gång så smått, och nu har jag tagit ännu ett kliv bort från min egen grop. Även denna gång har jag i och för sig låtit huvudkaraktären ha samma yrke som en person i min närhet, men det är ett område som jag inte alls har så mycket insyn i från start som jag hade förra gången. Det är ett riktigt spännande område som jag gärna vill utforska, och än så länge känns det faktiskt enbart roligt med den research som ligger framför mig. Det finns flera saker som jag kommer att researcha under skrivandets gång, och det känns så kul att få träda in i den här rollen – förbereda intervjufrågor, boka in researchträffar och så vidare. En ny, rolig utmaning och samtidigt ett led i att ta mitt skrivande på allvar.

Rätta tidsandan

Igår skrev Anna Agrell på Debutantbloggen och passade en fråga vidare till mig, som skriver inom samma genre (till och med samma årtionde) som hon hur jag ställde mig till att skriva historiskt – är känslan eller trovärdigheten viktigast? En jätteviktig fråga, tycker jag, för att skriva om en tid som passerat är att behöva ta ställning till ytterligare en parameter när du skapar din berättelse.

Jag har skrivit om research tidigare och där slog jag fast att det svåra med att skriva historiskt är inte att kontrollera fakta. Vi har alla tillgång till Google idag och det mesta går att hitta svar på. Att checka av korrekta historiska förlopp och autentiska miljöer är alltså förhållandevis lätt. Det är svårare att fånga själva tidsandan. Vad tänkte människorna? Vilka känslor hade de? Hur pratade de? Språket utvecklas hela tiden, vilket vår eminenta Hanna Nordlander var inne på i ett inlägg för några veckor sedan, både det talade och det skrivna. Och vi kan slå fast en sak: det har hänt mycket sedan 1940-talet.

Redan när jag skrev Klar himmel funderade jag på det här med hur folk skulle prata i den. Boken utspelar sig delvis i England och delvis i Sverige, men den engelska delen hade jag inte lika svårt för. Där hänger fortfarande mycket titlar och högtravande tilltal kvar. I Sverige har vi slutat med det för länge sedan, vilket gjorde det svårare för mig att veta hur man pratade med varandra. Idag säger vi kanske ”ni” till någon om vi vill vara väldigt artiga, men på 1940-talet var ett ”niande” inte alls accepterat, det sågs snarare som ett tecken på att någon inte var hövlig nog – det vill säga precis det omvända mot vad jag ville uppnå. Istället användes titlar, precis som Anna var inne på i sitt inlägg, och omnämnande i tredje person, t ex: Fru Fägerskjöld borde prova det nya receptet på strömmingslåda, det skulle hon tycka om!”

Efter att ha lyssnat på gamla radioprogram och tittat på pilsnerfilmer för att försöka fånga pratet, var det en sak som slog mig. Folk var mästare på att säga en sak utan att blanda in vare sig titel eller genus, förmodligen för att de redan då tyckte att det kunde bli lite väl omständigt. Istället för ”Tycker fru Fägerskjöld verkligen att det är nödvändigt? Frun borde verkligen tänka om” skulle de kunna säga ”Är det verkligen nödvändigt? Vore det inte på sin plats att tänka om?”. Det omskrivningstricket har jag använt ett flertal gånger för att undgå tilltalsfällan.

Men att skriva så rakt igenom hela boken… Nej.

Jag kom till samma svar som Anna. Ibland måste formen ge vika för känslan. Jag och min redaktör diskuterade det väldigt mycket. Lösningen för min bok – jag säger inte att den är bäst för alla – var att koncentrera de högtravande, titelfixerade replikerna till några få personer. Mellan den unga Karin och hennes arbetsgivare, advokaten Leander, där det är uppenbart att de skiljer sig kraftigt åt i ålder, samhällsposition och klassbakgrund, lät jag detta tilltalssätt blomma ut. För den stora massan av repliker valde jag att ha med det här sättet att prata någon gång ibland men långt ifrån alltid.

Nu skriver både Anna och jag om tid som ligger ungefär 80 år tillbaka i tiden. Trots att språket inte är detsamma nu som då, är skillnaden ändå mindre än hur det var på t ex 1700-talet. Jag tänker på Niklas Natt och Dag (som skrivit böckerna 1793 och 1794), inte skriver han replikerna som de verkligen pratade då. Och kan vi ens slå fast hur någon pratade under järnåldern/vikingatiden, perioden Johanne Hildebrandt skriver om i sina böcker i serien Sagan om Valhalla? Knappast.

Så mitt svar på Annas fråga är: Jag tror känslan är viktigast när du skriver historiskt. Om du har gjort läxan med att kontrollera fakta, tecknat miljön så att läsaren lever sig in och har andra tidstypiska detaljer med i berättelsen, så tror jag inte någon skulle hänga dig för att du inte 100% använder dig av korrekta replikskiften. Tidsandan sitter i mer än bara tilltal.

Gästbloggare: Lina Arvidsson

För ungefär ett år sedan gästade Lina Arvidsson bloggen i samband med att debutromanen Ett hem att dö för släpptes. Idag välkomnar vi henne tillbaka, och den här gången handlar det om research!

Den oväntat glädjefyllda researchen

När jag i vintras började skriva min tredje bok insåg jag att jag skulle behöva lägga en hel del tid på research. Under mina två första böcker (Ett hem att dö för samt Blåmärken som kommer ut i oktober) var det arbetet enkelt då den information jag behövde gick att finna i böcker och artiklar.

Det skulle inte räcka här. Jag hade exempelvis begränsad kunskap om polisens och brandkårens arbetsmetoder. Och hur skulle ett försäkringsbolag resonera i just mitt fall?

Jag googlade förstås, men informationen jag hittade var alltför generell för att passa in i mina scenarion. Jag var tvungen att prata med någon som satt på gedigen kunskap.

Utan större förhoppning om ett svar mejlade jag till polisens respektive brandkårens presskontakt. Nog har de större saker att bekymra sig om än en nyfiken författare, tänkte jag. Jag slängde också iväg ett mejl till ett försäkringsbolag och ett till Åklagarmyndigheten med mina frågor.

Försäkringsbolaget ringde upp mig en halvtimme efter att mejlet skickats.

”Det är inte första gången jag hjälper en författare”, sa handläggaren i telefon. Han lyssnade sedan på mitt problem – och levererade svaret medan jag antecknade.

Polisen var inte lika snabba med att svara. De dröjde en hel timme innan ett vändande mejl landade i inkorgen med ett nummer till en kommissarie som jag kunde prata med. Vi avtalade en tid och jag ringde upp. Min polis var både kunnig och glad att få hjälpa till med att svara på mina frågor. Han hade faktiskt hjälpt Liza Marklund på ett liknande sätt en gång i tiden och gillade när vi författare tog fakta på allvar.

Om han märkte att jag var besvärad över att fråga om gruvliga detaljer så visade han det inte. Däremot drog han några anekdoter som fick håret på mina armar att resa sig.

”Jag är övertygad om att det sker ett antal giftmord i Sverige varje år som aldrig upptäcks”, sa han medan jag antecknade och hummade.

”Hör av dig när boken kommer ut”, avslutade han sedan vårt samtal – efter nästan en halvtimme.

Jag var lättad och överraskad. Att information skulle vara svår att få visade sig vara en ren fördom från min sida.

Men svaret från brandkåren dröjde och under veckan som följde fick jag ägna mig åt annan research. Jag fick via mejl ett hjälpsamt svar från Åklagarmyndigheten – ännu en grej att bocka av.

Jag insåg också att jag saknade basal kunskap om ytterligare två områden som skulle förekomma i min bok: vapenhantering och tablettmissbruk.

Varför skulle jag sträcka mig så långt utanför mitt eget kunskapsområde?

Facebook-gruppen Glesbygdsgirls kom till min räddning. Jag la upp ett inlägg där jag bad hjälpsamma jägare höra av sig på DM. Snart satt jag i telefon med en jagande kvinna som förklarade för mig hur man förvarar sitt jaktvapen korrekt och samtliga steg när man laddar och osäkrar bössan. Kallar man det förresten för bössa? Jodå, försäkrade hon.

Vi la på och jag gick igenom mina anteckningar. Efter en kvart dimper ett filmklipp ner i inboxen. Min jägare har filmat när hon laddar och osäkrar vapnet för att jag ska få se.

”Jag kan åka ut till grusgropen ikväll och skjuta några skott om du vill höra hur det låter”, la hon till i ett meddelande, den underbara människan.

Tabletterna då?

Under min research hade jag kommit fram till att vem som helst kan hamna i ett tablettmissbruk. Det gjorde det både svårare och lättare att hitta någon att fråga om detaljer – var kunde jag vända mig? Efter en del funderande valde jag en stor Facebook-grupp för nördar där det mesta diskuteras. Med viss vånda ställde jag frågan: ”Är det någon här som har erfarenhet av tablettmissbruk?”

Svaren kom omgående. En person som arbetat med missbruksvård – och en person som varit i ett beroende. Underbara, generösa människor som hjälpte mig med mina frågor. Det var bra och omskakande samtal som hjälpte mig komma närmare min karaktär i boken.

Saker och ting började falla på plats.

Men brandkåren då?

Ungefär en vecka efter jag skickat mitt mejl fick jag ett telefonsamtal från en person som varit brandman i sisådär 30 år. Han var mycket entusiastisk över att få hjälpa till.

”Det finns inget mer irriterande än när en författare skriver faktafel om ens eget område”, sa han.

Jo, tack!

Samtalet höll på i gott och väl 40 minuter. Den erfarna brandsoldaten nöjde sig inte med att svara på mina frågor utan kom också med förslag till boken.

”När huset brunnit ner så står skorstensstocken ofta kvar. Det ser ganska otäckt ut. Det måste du ha med!”

Jag antecknade. ”Skorstensstocken sträckte sig mot himlen som en …”

Lärdomen jag tog med mig från detta var att folk vill dela med sig av sin kunskap och ofta är glada att få dela med sig av sina erfarenheter.

 

Tvångsmässig läsning

Vad läser du i sommar? Jag tvångsläser böcker som på något sätt påminner om Nattens färger som jag håller på att redigera. Jag gjorde samma sak när Klar himmel skulle komma ut, dammsuger marknaden på titlar med liknande innehåll som det jag håller på och skriver på. Varför? Ja, varför gör man knäppa saker? Här kommer de främsta tre anledningarna:

För att jag vill veta om min historia påminner om någon annan bok (det vill jag inte).

För att jag vill veta om jag missat någon stor historisk grej eller detalj (det vill jag inte heller).

För att jag vill veta om den står sig i konkurrensen (det vill jag naturligtvis).

När jag höll på att redigera Klar himmel beställde jag massor av böcker om andra världskriget och flyglottor på Amazon. De som var översatta till svenska hade jag redan läst, men jag läste nog 10-12 böcker på engelska bara för att ha ”koll på läget”.

Med Nattens färger är det just motståndsrörelsen i Frankrike som jag är fokuserad på även om det bara är en del av min bok. Just nu läser jag Manda Scotts Förrädare (där ett av spåren är Frankrike under andra världskriget). En annan bok jag har tänkt läsa är Den franska fotografen av Natasha Lester och nyss dök en annan bok upp i mitt instagramflöde som jag känner att jag måste plöja, Befrielsen av Imogen Kealey. Tidigare har jag läst Dotterns berättelse av Armando Lucas Correra, Näktergalen av Kristin Hannah, Kodnamn Alice av Kate Quinn, Kodnamn Verity av Elizabeth Weiss m fl.

Egentligen är det bara en korkad grej att vara så nojig över min historia. Den är ju min, påhittad av mig, innehåller med 100% säkerhet saker som de engelskspråkiga författarnas inte gör, då jag har en svensk koppling i historien. Och jag borde inte vara nervös över de historiska detaljerna, för några år sedan var vi i Normandie och vandrade på alla platser som förekommer i boken, jag känner mig alltså väl förtrogen med orterna, det normandiska landskapet, landstigningsstränderna osv där historien utspelar sig. Jag har utöver det läst hundratals sidor i faktaböcker och tittat på dokumentärer på TV och Youtube.

Jag intalar mig allt det här, men kan ändå inte låta bli att oroa mig. Att någon skulle anklaga mig för att härma någon annan är nog det värsta jag kan tänka mig. Tätt följd av att ha gjort bristfällig research, men där är jag som sagt något mer säker på mig själv även den här gången. Jag tröstar mig med att jag hittills inte har läst en historia som är som min och jag hoppas att jag inte behöver göra det heller 🙂

Hur jobbar du?

Vad använder du för verktyg i din skrivprocess? Jag tänker på sådana småsaker som var du sparar idéer du får när du inte sitter framför din dator. I mobiltelefonen, på en lapp, eller talar du in ett röstmemo? Har du någon inspirationsmapp för dina skrivprojekt och vad sparar du i så fall där? Foton, kartor, videoklipp, bra länkar eller vad mer?

Jag använder Word när jag skriver, och manusdokumentet fylls bara av just text. Inga kommentarer typ ”infoga mer gestaltning här” eller ”här ska det hända något spännande”. Programmet Scrivener som jag har hört mycket om ska ju kunna hantera ”allt” sådant, men det använder jag alltså inte.

Eftersom det fanns OneNote på min dator så jobbar jag i det med en fil (eller anteckningsbok som det heter) per projekt. I OneNote kan man ha olika flikar som i sin tur kan bestå av flera sidor. Du kan (åtminstone lättare än i Word) laborera med bilder och tabeller. Jag har därför börjat göra en ”mall” som jag återanvänder mellan de olika projekten. Jag har flikar för en dramaturgikurva för att påminna mig själv om när de olika faserna i ett manus inträffar och en del länkar till matnyttiga sidor, en för ett personregister där jag skriver upp alla som förekommer med namn i manuset samt en del korta fakta om dem (för att inte glömma bort ögonfärgen eller födelseåret…). På en flik har jag gjort en kapitelöversikt. Eftersom jag hittills har haft flera huvudpersoner i mina manus har jag behövt hålla isär vilken historia som kapitlen handlar om, hur frekvent de återkommer – använd färgkodning på de olika raderna så blir det väldigt tydligt. Här skriver jag kort handlingen och även längden på kapitlet – det sistnämnda är väldigt bra vid en redigeringsgenomgång då man ser om det blir balans mellan de olika perspektiven eller om något blir över- eller underdimensionerat. Jag har också en flik som heter Redigera, där jag skriver in saker jag kommer ska föras in eller ta bort i texten. När projektet närmar sig sitt slut lägger jag till den roligaste fliken av alla, nämligen den med inspirationsbilder till omslag. Det kan vara vissa färger, former eller motiv jag gillar. Det är inte jag som gör omslagen men det är kul att samla idéer!

Vanligtvis brukar jag ta reda på väldigt mycket fakta inför skrivandet och då tycker jag inte riktigt att OneNote klarar av att hantera ”massan” av det. Jag sparar några foton och kartor eller miljöbilder i OneNote-filen men jag tycker Pinterest är bra på att organisera detta. Nu har de även funktionen att man i varje mapp man lägger upp där kan skapa undermappar.

Det var lite om hur jag jobbar. Jag föredrar alltså att ha allting digitalt även om jag skulle älska att vara den som skrev på små papperslappar – det känns som sinnebilden av att vara författare, haha! Men ligger de digitalt vet jag att jag alltid har med mig sakerna oavsett var jag kopplar upp mig någonstans för att skriva. Hur gör ni?

Det här med research

Min bok, som handlar om tre kvinnor under andra världskriget, har funnits ute i en månad ungefär, och en mycket vanlig kommentar jag får är ”Du måste ha gjort jättemycket research.” Svaret är naturligtvis ja, det har jag gjort, och jag ska snart komma in på vad, hur och var jag har gjort den. Känsliga läsare varnas redan nu för ett långt inlägg. Men först ska jag bara göra en reflektion. Visst är det väl så att alla som skriver måste göra research, oavsett vad man skriver om? Vem vet till exempel allt om polisarbete om man skriver en kriminalroman eller psykisk sjukdom om man skriver om någon som kämpar med det?

Men tillbaka till researchen kring min roman. Det svåra är ju inte att veta när andra världskriget bröt ut eller varför, eller när det slutade och hur många som hade dött då. Det som har drivit mig i mitt skrivande är hur människorna – de vanliga, små, alldagliga människorna – hade det. Inte bara vad som hände, men också vad de åt, hur de klädde sig och hur de talade. Vad roade de sig med? Hur såg miljöerna ut? Vad lyssnade de på för musik? Mycket är lätt att ta reda på. När infördes ransonering för smör och kaffe, när upphävdes det igen, vad kostade en chokladask, vilket år var låten In the mood mest populär, vilket cigarettmärke var vanligast att röka och vad tjänade egentligen en sekreterare om året? (Allt detta är exempel på vad jag har fått gräva fram inför skrivandet av Klar himmel.) Google måste vara den moderna författarens bästa vän. Bara ett knapptryck bort och jag är i en värld av 1940-talshattar, skisser av brittiska flygfält, ser journalfilmer om hur man gör en korrekt salut inom RAF, hittar flygvapenblå yllerockar på E-bay och kan räkna antalet mässingsknappar på dem, lär mig allt om frisyren victory rolls och läser recept på kristidsmarmelad med morötter och ytterst lite socker. (Också autentiska sökningar från min research.)

Det som är svårare att ta reda på är hur dessa människor tänkte, vad de gjorde eller inte gjorde, hur kriget påverkade det deras vardag. Här kommer böcker och arkiv in och givetvis att prata med personer som var med då. Om min farmor och farfar hade levt skulle jag ha frågat dem mer om hur det var, nu har jag fått gå på vad jag minns av deras berättelser istället. Min bok utspelar sig till stor del i England och BBC har ett fantastiskt arkiv online med brittiska ”ögonvittnesberättelser” från kriget. Det har jag utnyttjat till flera detaljer, som till exempel rutinen för hur det gick till i början av flyglottautbildningen eller hur röken efter en bombning såg ut och luktade. Sedan har jag slukat mängder med böcker, både skönlitterära och rena faktaböcker. Jag har särskilt försökt att läsa böcker från tiden för att fånga rätt stämning, tonläge och dåtida uppfattning – det är ju inte alltid vi ser saker och ting på samma sätt nu som då.

Men allt går naturligtvis inte att fånga bakom en dator. Man måste ut i verkligheten. I somras trampade jag omkring på Bletchley Park i Buckinghamshire för att insupa atmosfären i en militär anläggning från andra världskriget. Min huvudperson Léonie jobbar inte inom underrättelsetjänsten men den miljön hon befinner sig i är ändå väldigt lik den på Bletchley Park. Jag lät väggarna på hennes flygbas få samma färg som korridorerna på Bletchley Parks berömda ”huts” där Enigmakoden knäcktes. Vi åkte på vindlande småvägar som kantades av häckar och jag såg framför mig stället där hon kommer susande nerför en backe och inte kan bromsa utan kör omkull på sin cykel. Fram till dess hade jag skrivit att hon ”landade i diket” men det ändrade jag snabbt till ”i en häck” efter den upplevelsen.

Här i Sverige har jag besökt olika museum, bland annat Flygvapenmuseum på Malmslätt utanför Linköping. Där har de en replika av det flygplan som huvudpersonen Karins fästman Gustaf flyger, ett Caproni 313 eller som det i Sverige hette, S 16. De var så dåliga och störtade så ofta att de gick under namnet ”Flygande likkistor” – och det är också anledningen till att det står en replika på museet och inte ett äkta plan. Alla är skrotade för länge sedan, inte ett enda finns kvar! Trots uppmaningen att det är förbjudet att röra planen måste jag erkänna att jag faktiskt tummade på plåten på flygplansskrovet och gjorde reflektionen att den bara var lika tjock som en vaxduk – något som jag låter karaktären Sofia säga i början av boken.

Okej. Så nu förstår du att jag har googlat som en galning, läst åtskilliga hyllmeter med litteratur och traskat runt på museum och i verkliga miljöer för att få till den rätta känslan. Har jag då varit historiskt korrekt överallt? Nej. Det har funnits många saker som jag inte har haft möjlighet att kolla. Mitt motto har varit att om jag har invaggat läsaren att tro att jag vet vad jag skriver om i nio fall av tio, kan jag ljuga den tionde gången. Det kallas konstnärlig frihet och så länge jag ljuger inom rimliga ramar så kanske det inte märks?

Jag ska avslöja några ställen där jag inte har torrt på fötterna:

Det störtade inga allierade plan i svenska fjällen så sent som våren 1945 – men åtskilliga personer ur engelska, brittiska och tyska flygplansbesättningar togs om hand tidigare under kriget och internerades. Jag tror inte heller att den svenska säkerhetspolisen skulle ha hållit kvar en person hos sig i en månad utan att meddela närstående om detta – men jag är inte säker. Hur det egentligen gick till när en flyglotta blev avskedad på grund av att hon var gravid har jag heller ingen aning om.

Att skriva fackbok: De tidskrävande rosa pinvinerna

Mirijam Greyerhofer

Mirijam Geyerhofer

Har jag berättat att jag är journalist i grunden? Jo men det har jag nog. En sak som journalister är (eller, borde vara i alla fall) bra på, det är att göra research. Jag är väldigt glad att jag har all den erfarenheten nu när jag skriver en fackbok. Att skriva en skönlitterär bok kräver självklart också sin beskärda del av efterforskningar, men till skillnad från min text så kommer en romanförfattare undan med att hitta på egna saker där det fattas material. Om man inte vet exakt hur ett korsvirkeshus på Österlen såg ut på sent 1700-tal så är det bara att skarva lite och hoppas att ingen nitisk antikvarie går i taket när boken släpps.

När det kommer till populärvetenskapliga texter är det inte riktigt lika lätt att fantisera ihop ett kapitel eller två där kunskapen brister. Och en sak som jag inte var beredd på i detta arbete var den enorma mängden text som ska läsas. Jag förstod så klart att det var mycket att skriva, men att det skulle vara ett så tidskrävande jobb att samla in all information, det var jag lyckligt ovetande om innan jag sparkade igång Scrivener och laddade upp min manusmall.

Ett exempel: Jag hittade ett påstående på en hemsida hos en psykolog som jag kände att DET MÅSTE JAG HA MED I BOKEN! Men hur skulle jag kunna veta om det stämde? Psykologen hade ingen källa utan nämnde det endast i förbifarten i ett stycke text som handlade om något annat. Vi tar ett hittepåexempel för att ni ska fortsätta läsa den här texten och inte gå igång för mycket:

”Det finns rosa pingviner på Sydpolen”

”VA? ROSA PINGVINER!? ÄR DET SANT?” Jag googlade genast och hittade en liknande artikel på ämnet på Expressen Hälsas web. Där fanns det en ganska svag källa av typen ”forskare från X-universitetet har sett att det finns rosa pingviner på Sydpolen”. Så jag sökte på universitetets namn och rosa pingviner och hittade efter en stund något som låg publicerat på pubmed – och sedan var det bara att sätta igång och läsa sida upp och sida ner av akademisk brittisk forskartext med väldigt många svåra ord. Plötsligt dök de rosa pingvinerna upp, men som ett litet bihang bara. Något som visst råkat upptäckas i samband med en annan studie. Sagt och gjort, här fanns det ju bevis för att det som stod hos psykologen var sant, så jag (typ) copy pasteade in ”Det finns rosa pingviner på Sydpolen” i min text och hällde upp en till kopp kaffe.

Det tog totalt tre timmar.

Ungefär där insåg jag vilken extremt dålig timlön gemene person får på att skriva en bok. Nu tog ju inte alla meningar i boken tre timmar att skriva, för då hade förordet knappt varit klart än. Men när jag tänker tillbaks på den här perioden av mitt liv så känns det som att jag läst mer än vad jag skrivit. Blir det fler böcker ska jag sätta en timer och se vad som faktiskt tar längst tid – att skriva en bok, eller att läsa allt som behövs för att kunna skriva den.

Eller nej förresten, nästa gång blir det en roman nedskriven fritt ur min egen fantasi.

Hos russen på Lojsta hed

Version 2

En av mina absolut viktigaste litterära platser som också finns i verkligheten är Lojsta hed. Ända sedan jag läste böckerna om Vitnos som barn har jag fantiserat om Lojsta-skogen och de vilda russen som lever där (här kan du läsa om inlägget som jag har skrivit om Vitnos-böckerna tidigare). Som barn var min högsta dröm att få gå omkring i reservatet och jag skrev redan då en berättelse om en flicka som hälsade på sin mormor som bodde precis bredvid grinden till reservatet. Men det närmsta jag kom var ett ridläger på Gotland, som inte på något sätt var ett dåligt alternativ. På ridlägret fick jag känna russet Mio. Det är fortfarande en av de få gånger i mitt liv som jag faktiskt har ridit ponny.

På senare år har jag tillbringat stor del av mina somrar på Fårö och vår stående utflykt är till russen på Lojsta. Ungefär 50 gotlandsruss, alla ston, bor i russparken. De varierar på tre hagar, vinterhagen, sommarhagen och hösthagen, totalt har de en yta på 650 hektar. Russen stödfodras med hö på vintern, deras hovar verkas två gånger per år, i övrigt klarar de sig själva och lever på det som skogen ger dem. Självklart får de tillsyn och omsorg vid behov. Varje sommar går det en utvald hingst tillsammans med stona i skogen och till våren föds det ett 30-tal föl. Ett fåtal av dessa blir kvar hos flocken, resten säljs till avel, ridning och körning.

Skogen på Lojsta är tät tallskog med enar och sly, stora delar av skogen är svårframkomlig och det bästa sättet att hitta russen är att lyssna efter dem. Grenar som knäcks, hästar som frustar och föl och ston som gnäggar efter varandra. Den här torra sommaren misstänkte vi att hästarna skulle stå nere vid Mallgårds källmyr i den stora sommarhagen. Det är alltid lite av en chansning att lyckas få syn på hästarna i russparken eftersom deras ytor är så stora. En sommar gick vi i flera timmar med vår då treåring och fick endast se ett enda sto med föl. Därefter har vi haft större tur. Men den här sommaren kom vi inte längre än 150 meter in i reservatet innan vi såg de första hästarna på vägen. Fölen låg och sov i sanden på vägen som går igenom skogen och stona stod och sov över dem.

DSC05124 - Version 2

Det är alltid magiskt att se russen i skogen. Det är som en saga, eller en tidslucka i verkligheten – russen bor och lever där på nästan samma sätt som de gjort i flera hundra år. Gotlandsrusset är Sveriges äldsta inhemska hästras och parken mitt på Gotland är den enda i sitt slag. Russen levde tidigare vilt på hela Gotland, men när marken blev mer och mer avstyckad av gårdar, betesmark och åkrar upplevdes hästarna vara skadedjur som förstörde för bönderna, de blev bortträngda och minskade kraftigt i antal. För att rädda rasen från utrotning kom hägnet till. Genom att låta Gotlandsrusset leva i sin ursprungliga miljö med sina ursprungliga förutsättningar behålls den karaktäristiska rastypen.

Trots att hästarna många gånger kan vara nära är de ofta svåra att upptäcka för ögat. Deras små kroppar smälter in så väl i den täta tallskogen. Russ är inte stora, fullvuxna mäter de mellan 120 och 130 centimeter i mankhöjd, fölen är nu i juli knappa metern höga. Russen hanteras inte av människor annat än vid de tillfällen som flocken drivs ihop och de som utfodrar dem på vintern. De lever fritt, men är inte direkt skygga utan snarare nyfikna. Russen kommer gärna fram till den som besöker dem om en är lugn och inte tränger sig på. För dig som vill besöka flocken på Lojsta hed är det viktigt att tänka på att russen inte är vaccinerade mot de virussjukdomar som hästar kan få. Därför är det extra viktigt att tänka på att inte använda kläder som har varit i kontakt med andra hästar – precis som vid all kontakt mellan stall.

IMG_3565

När vi efter mötet med de första hästarna gick ner mot källmyren följde gruppen med hästar efter oss dit. Där skogen öppnar sig breder i vanliga fall den fuktiga och sanka myren ut sig. I år är den endast en ihoptorkad äng. Men än finns det lite färskvatten till russen och i närheten av källan uppehöll sig ett 30-tal hästar. Precis som vanligt ville jag aldrig gå hem därifrån. Vi stannade länge och njöt av hästarna som rofyllt tuggade, tankade inspiration och idéer för kommande skrivprojekt.

Har du vägarna förbi Gotland är ett besök i russparken ett måste. För dig som vill stödja russen och det oersättliga arbete som görs för att bevara rasen kan du bli vän med russen på Lojsta. Läs mer om russen, vad som händer hos dem och hur du kan bidra – här!

Wallraffar som 90-talist

jennyGW_FotografHENRIKBERGLUND

Foto: Henrik Berglund

Min huvudkaraktär Jossan i Kämpa tjejer! är 23 år och journaliststudent. Det har jag också varit en gång i tiden. Men istället för att skriva en komedi som utspelar sig på 90-talet har jag förlagt min historia till nutid.

Hur gör en då för att gestalta en 23-årig students liv och tankar?

Nummer 1 är förstås fantasin. Men jag har gått ett steg längre. Jag har både wallraffat och gjort research för att få stoff till min berättelse. Det är ju inga konstigheter när det gäller till exempel deckare och krim, men det funkar även för en samtida komedi.

Jag var journaliststudent i Göteborg på 90-talet. Jag minns hur det var att ta tåget till Stockholm för att praktisera på Bonniers och bo på en sovsal under marknivå för 55 kronor natten. Men framför allt har jag nya erfarenheter med mig in i min berättelse.

2017 var jag student och praktikant igen efter 20 år som copywriter. Det blev ett sorts wallraffade som medelålders 70-talist i rollen som 90-talist.

Det var ett äventyr att sätta sig i skolbänken igen. Och att vara praktikant igen, efter alla år då jag själv som senior tagit emot praktikanter, var också en upplevelse. Det är hyfsat krävande att vara nybörjare igen och att vilja göra bra ifrån sig utan att riktigt ha spelreglerna klara för sig eller en given plats på arbetsplatsen.

Jag gjorde också ett tiotal djupintervjuer med journaliststudenter vid JMK i Stockholm. Frågade om deras bakgrund, vardag och framtidsdrömmar.

När jag gör research tycker jag att det är viktigt att fråga flera. Jag vill få en så nyanserad bild som möjligt, även om den grupp jag intervjuade inför Kämpa tjejer! var relativt homogen. Det sitter i ryggmärgen efter alla år som copywriter.

Jag har också inspirerats av NRK och manusförfattaren Julie Andem. De intervjuade mängder av tonåringar för att ringa in målgruppen 16-åriga tjejer inför skapandet av den mycket framgångsrika webbserien SKAM.

Men vad skiljer dagens 23-åring från 90-talets?

Den allra största skillnaden är den digitala revolutionen. Utan tvekan. När jag som ung journaliststudent skickade mitt livs första professionella mejl till Amelia Adamo, som senare skulle bli min handledare, var hon en av få som anammat den nya tekniken. Fax var betydligt vanligare än mejl då.

Dagens 23-åringar har vuxit upp med internet och sociala medier. De vet vikten av att presentera en relevant bild av sig själva online. De tycker att deras föräldrar är ytterst pinsamma som postar och delar vilken skit som helst.

Researchen har givit mig insikter och bidragit till manusprocessen. Den ger också en säkerhet när jag presenterar projektet inför andra. Även om det inte handlar om detaljerat polisarbete eller mord.

Okej, 90-talister. Då postar jag det här inlägget!

Demonerna hälsar på …

 

 

 

Ola Kjelbye

Foto: Ola Kjelbye

Jag visste att de skulle dyka upp förr eller senare. Jag har lämnats ifred alldeles för länge. De senaste veckorna har jag då och då kunnat känna deras flåsande andedräkt i nacken när de stått och hovrat över mig. Stönat åt en formulering som kunde varit vassare. Kvävt ett fnitter för att jag gjort banala val. Jag har varit väl medveten om att det bara varit en tidsfråga men jag har tappert motat dem i grind. Men nu går det inte längre. Demonerna är här. De fruktade Tvivel- och självcensursdemonerna.

Jag har skrivit ungefär trettio sidor på nya bokmanuset och faktiskt haft ganska bra flyt. Den här boken har liksom legat i startgroparna ett tag nu, men innan jag bestämde mig för att verkligen sätta igång så har jag  jobbat en hel del med förberedelser. Gjort research, struktur- och kapitelupplägg, fått till ett ordentligt synopsis och testat röster på huvudkaraktärerna. Jag har prövat själva idén på maken och på förlaget (som båda gillar den!). Det var till slut dags att dra igång. Och det har verkligen känts som att all preppen varit en bra investering. Fingrarna har flugit över tangenterna och jag har hört mina huvudpersoner prata i huvudet. Passager som jag så gott som haft klart för mig hur de skulle skrivas har fått eget liv och dragit iväg. Bara att följa med, har jag tänkt. När jag läst igenom efteråt har jag blivit jag glatt överraskad – det har faktiskt ofta varit mycket bättre än min grundidé.

http---mashable.com-wp-content-gallery-doom-a-tour-through-demons-concept-art-DenzilO'Neill-BaronofHellRender

Men så kom de då alltså ikapp mig. Lade sina klibbiga tentakler över mina omedelbart hopsjunkande axlar. ”Men vad har du skrivit, hörru? Det är ju såååå babbligt! Något sorts hittepåspråk som försöker låta litterärt och originellt”, viskade de i mitt öra. ”Vems historia är det här egentligen? Förvirrande och otydligt. Vem ska orka följa med ända till sidan femton utan att ens veta var det utspelar sig? Tror du får tänka om, grabben. Bara en observation, du gör ju såklart som du vill …” Tyst med er!

Jag har försökt påminna mig om fakta i målet. Jag vet ju att det här är en del av processen. Jag har upplevt det förut. Alla pratar och skriver om det. Det finns hyllmetrar av böcker om detta, hela block i utbildningar tillägnade fenomenet. Neil Gaiman har sagt såhär om det:

”… whatever you’re doing can be fixed… For now, just get the words out. Get the story down however you can get it down, then fix it.”.

Så smart. Så jag sätter mig vid datorn igen … Nope. Vad jag än skriver så kastar de sig över det och sticker hål på allt. ”Bla, bla, bla … hört det förut. Den där olyckliga formuleringen hade du ju för fasen med redan i Down under! Krångligt sidospår som bara du fattar”, låter domen. Jag letar vidare bland vad mästarna sagt:

”The first draft of anything is shit”, sa Ernest Hemingway

Okej … det var väl lite hårt i och för sig. Skit. Jag läser igenom mina sidor en gång till. Något litet uns av substans finns det väl där ändå? Eller? När vet man om det vore bättre att slänga allt och börja om från början? ”Vi vet”, säger demonerna.”Nu!”

Men då sätter jag stopp. Jag tänker inte förlamas av er! Det är så här det är. Och det kommer att komma och gå. Många gånger. Det kan vända i morgon. Eller så tar det en månad. Skit samma. Gör det bara! Jag kommer på att jag läst något jäkligt bra som Joyce Carol Oates har sagt om ämnet.

“Getting a first draft done is like pushing a peanut with your nose across a very dirty floor.”

Tack! Jag sätter mig igen.

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

 

 

 

Dantes inferno eller bara lite ryggvärk?

Ola Kjelbye

Foto: Ola Kjelbye

Jag har en jävla skitrygg som brukar göra sig ordentligt påmind ungefär en gång om året. Ofta runt den här årstiden faktiskt. Jag har i och för sig alltid lite ont i ländryggen, men det har jag på något sätt vant mig vid. Men så sträcker jag mig efter en tallrik i diskmaskinen, flyttar en stol på scenen eller sträcker mig efter de finaste tomaterna på ICA. Jag kan höra när det händer. Ett litet Klick!, bak i ryggslutet och så är det kört. Jag får då något som kallas ”smärtskolios” som gör att musklerna krampar och hela ryggen blir sned. Om jag har tur så gör det bara ordentligt ont och jag får gå på kryckor i någon vecka, men har jag otur så blir det bara värre och värre och till slut måste jag åka in på sjukhus. Jag har testat kiropraktik, osteopati, yoga, healing, naprapati, sjukgymnastik. Jag har gått med inlägg, fått andningsövningar, magneter, akupunkturnålar och homeopatiska piller. Jag har haft det här i över tjugofem år nu och kan ju säga att jag börjar tröttna. Jag har förstått att det inte är speciellt ovanligt eftersom jag får många och fantastiska tips av vänner och bekanta som har liknade problem, men just när det händer känner jag mig ganska ensam och emlig.

För en vecka sedan hände det igen och jag hoppar fram på kryckorna sedan dess. Jag vet fortfarande inte riktigt åt vart det barkar. Om jag ska bli tvungen att åka ambulansen fullproppad med droger eller om jag rider ut den här episoden med hjälp av vila och mitt eget lilla medicinskåp. Som tur är så har vi spelledigt den här veckan på teatern. Jag går små promenader varje dag och gör mina övningar. Och jag har fått tid att skriva!

IMG_1853

Foto: Mats Strandberg

Jag har hållit på och småtestat karaktärer, researchat kring tiden när min historia utspelar sig, läst artiklar och böcker (flera om hästar). Men jag har längtat efter några dagar av oavbruten tid för att verkligen känna att jag är igång. Nu kom de dagarna! Tack vare ryggjäveln. Och när jag nu läser igenom vad jag skrivit så anar jag ett samband mellan mitt yttre tillstånd och vad för sorts gestaltande som hamnar på pappret. Det finns nämligen en tydlig längtan efter en fungerande stark kropp verkar det som. Långa stycken om gymnastiska övningar, upphävande av tyngdlagen och svävande genom luften med perfekta landningar framför applåderande publik. Samtidigt en hel del partier om en riktigt gammal människas totala fysiska förfall. Oförmågan att ens hålla kroppen upprätt längre, hudens slapphet och musklernas förtvining, en känsla av att allt sakta dras mot marken. Den grymma gravitationens spel med våra kroppar, i en kamp vi inte kan vinna.

Jag får väl se om det jag skrivit håller när jag kommer ut på andra sidan av det här skovet. Eller om det blir ambulansen och jag blir tvungen att skriva mig djupt ner i någon av de mindre mysiga kretsarna av helvetet.

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår (sorry, ingen video men en jäkligt bra låt!).

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Älskar research!

Ola Kjelbye

Foto: Ola Kjelbye

Det gör jag verkligen. Vare sig det handlar om att sitta timmar framför datorn och med hjälp av sökmotorerna kliva ner i den bottenlösa informationsbrunn som är internet, eller när det innebär en heldag böjd över luntorna på biblioteket. Men min favorit är ändå när jag får intervjua folk, suga i mig kunskaper och ta del av deras livshistorier. Fråga, lyssna och försöka få en person att vaska fram guldkornen i minnesbankarna och överlåta dem till mitt förfogande.

I går fick jag chansen att träffa en fantastisk person som visade sig vara helt rätt för vad jag letar efter. Jag känner till honom genom en gemensam vän men vi har aldrig träffats förut. Jag hade förberett honom på vad mitt projekt handlar om, skrivit ner en kort beskrivning av vad för sorts berättelser jag letar efter. Han svarade att han gärna berättar om sitt liv om det kan vara till hjälp för min historia. Men en kan ju aldrig veta hur det blir när en väl träffas. Om jag skulle lyckas skapa en atmosfär som kändes tillräckligt trygg och avslappnad, för att han skulle vilja dela med sig av sitt innersta.

Lite trevande kanske det var precis i början men efter några minuter kom det igång. Verkligen. Mer än jag förväntat mig. Jag trodde att jag visste precis vad jag behövde. Jag hade ett gäng frågor som jag tänkte skulle täcka in allt jag undrade över, men när vi väl satt där och började prata, så kom helt andra saker fram också. Så som det gör i ett bra samtal. En sak leder till en annan. Ett oväntat svar leder till nya frågor. Han frågade mig något vilket i sin tur ledde till att han kom i kontakt med nya avlägsna detaljer.

Det är väldigt generöst att ge en historieletare som mig tillgång till sitt privata, tycker jag. Och säkert lite spännande också kan jag tänka. För om det till slut blir en bok av det jag skriver på just nu, och något han berättade för mig i går dyker upp i en av mina karaktärers liv, så måste det ju vara ganska coolt att läsa det. Om – jag lyckats göra hans berättelse rättvisa.

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn