Lördagstipset: Om skrivkramp

Debutantbloggens Lördagstips

Det kallas ofta felaktigt för ”skrivkramp”, men handlar egentligen oftast om brist på idéer eller på inspiration. Och alla vi som skriver har någon gång drabbats, och kommer troligen att drabbas igen.

Vilket är ditt bästa tips när du kört fast i ditt skrivande och inte kommer vidare?

Caroline Möllesand

Caroline Möllesand: Acceptera att du kört fast! Låt manuset vara i fred och låt helt enkelt bli att skriva. När det händer mig fortsätter jag ändå leva med mitt manus. Jag funderar över karaktärernas dilemman och tänker på möjliga händelser längre fram. Så fort jag får någon idé gör jag en anteckning om det. Jag passar också på att göra research. Eftersom mitt manus utspelar sig i närheten av där jag bor kan jag besöka olika platser för att notera detaljer, ta bilder och känna in miljön. På så sätt händer det viktiga saker i bakgrunden trots att jag inte sitter och skriver.

Anna Grönlund

Anna Grönlund: ”Skrivkramp” betyder oftast att jag inte vet vad jag håller på med. Oftast handlar det om någon logisk lucka i manuset, eller att jag inte tänkt igenom vad jag ska skriva. Jag brukar lösa det genom att gå och lägga mig. Kanske blir det bättre nästa dag. Kanske inte.

Att skriva är inte bara att sätta sig vid datorn och producera text. Allt det där som maler i skallen, all ångest och tvivel, det är en del av skrivprocessen. Fastnar jag någonstans så beror det antagligen på att någonting i manuskriptet inte funkar. Då gäller det att komma på vad, och göra om.

Mattias Kvick

Mattias Kvick: Jag tror på korsbefruktning, dvs. att det ena ger det andra. Oavsett om man skriver, tecknar, målar, komponerar musik, etc. kör man ofelbart fast ibland. Eller så kör man bara runt, runt i samma spår, vilket oftast är lika illa eller kanske faktiskt värre. Det handlar ju om att våga utmana sig själv att hitta nya vägar, nya ingångar i det man gör. Och då tror jag att nyckeln är att göra någonting helt annat. En promenad, gärna ensam, är i stort sett alltid att rekommendera. Det sätter igång hjärnan och tankar och idéer kan få vandra fritt medan man går.

För mig är det oftast så att mitt tecknande ger näring åt mitt skrivande och tvärtom, vilket är det jag menar med korsbefruktningen. För att få inspiration till att skriva är det ibland (alltid) bättre att jag tecknar, målar, spelar gitarr eller sätter på en bra platta, gärna något av Patti Smith eller Cat Power. Att försöka komma förbi en skrivspärr genom att tvinga mig själv att just skriva är lönlöst.

Gudrun Furumark

Gudrun Furumark: Jo, att tvinga sig själv är det enda raka. Inga promenader. Ingen research. Ingen Patti Smith. Absolut inte gå och lägga sig. Pressa fram orden latmaskar! Det är väl bättre att ha skrivit skit än inte alls? Då finns det i alla fall något att redigera nästa dag.

Ann Edliden

Ann Edliden: Tar åt mig av Gudruns hårda ord här ovan och erkänner: ja, jag är lat. Jag skjuter ofta upp att skriva om det inte behöver skrivas just nu. För jag vet ju att det kommer bli skrivet i slutändan. För mig som skriver varje dag i jobbet finns egentligen inte begreppet ”skrivkramp”. Jag har aldrig upplevt att ord inte flödar ur mig om jag väl sitter vid ett tangentbord (minns inte hur det var att skriva för hand). Men det behövs stora mängder självdisciplin. Till exempel nu prokrastinerar och skjuter upp att skriva på roman nummer två genom att svara på den här bloggenkäten. Bot och bättring utlovas!

Skiten under stövlarna

Just nu kämpar jag i uppförsbacke. Min redaktör har just meddelat att hon ligger lite efter i sitt schema och jag inte kan få feedback på min andra roman förrän om en dryg månad. Det ger mig tid att skriva på andra projekt, men jag känner mig så usel och Worddokumentet utökas med väldigt få ord i en mycket långsam takt. Ni vet. Jag vet att ni vet, för jag tror att vi som skriver är mästare på att tycka att vi inte är mer värda än skiten under våra stövlar.

Jag gjorde också en tabbe nyss. Förlorade 7000 ord i mitt manus till tredje romanen. Kanske inte så mycket, tänker ni. Apmycket, tänker jag, för ju mer jag tittar på texten inser jag att det var insprängda rättningar överallt och finurlig ”foreshadowing” som jag tappat. Inte 7000 ord i ett stycke. Det här bidrar inte direkt med någon positiv känsla kring att skriva och jag ser en oändlig backe framför mig – och den går inte utför.

Man kan lära sig av allt. Jag har tyckt att jag skött min backup ordentligt men nu är jag ännu mer nojig och sparar, sparar, sparar. Inte för att jag som sagt gör några stora framsteg i min text men nu vågar jag knappt lämna datorn utan att ha tryckt på Ctrl +S.

”Du behöver kanske en skrivpaus”, sa en väninna till mig. ”Du har ju trots allt skrivit två böcker på två år.”

(Jag svarade inte det jag tänkte: ”Jag vill ha skrivit tre böcker på tre år.”)

Hon kanske har rätt. (Förmodligen har hon det. Korrigering: stryk ordet ”kanske”.) Borde jag bara ge allt lite tid? Jag är dålig på det, att ha tålamod. Om jag inte missminner mig hade jag en exakt likadan fas förra våren när jag också var mitt i skapandet av roman två. Kanske är jag bara dålig på att hantera den här situationen, när jag kommit en bra bit på väg men det fortfarande är så mycket kvar att jag inte ser upploppet.

Tur att jag är lika envis som jag är otålig. Jag kommer inte ge upp. Eventuellt bara ta en liten paus. Dra på mig mina älskade olivgröna Le Chameau-stövlar och ta med mig labradortjejerna på en långpromenad i geggan. Se till att leran inte håller sig till sulorna utan går över fotknölarna. Det är trots allt ute i skogen jag brukar få de bästa idéerna till hur jag ska gå vidare med texten.

Lördagsenkät: Vad är svårast att skriva?

Ibland går det lekande lätt, och ibland verkligen inte. Idag funderar vi på vad som är svårast.

Kristin Fägerskjöld

Det jag tycker är svårast att skriva om är starka känslor. För det första: sex. För det andra: riktiga otäckheter, vidriga saker som pedofili eller mord. Det undviker jag i mina texter (hittills har mina karaktärer dött av ålder eller ”utanför” historien). Sex går inte riktigt att hoppa över på samma sätt och jag skriver det, men är inte helt bekväm med det. Jag har verkligen svårt att se mig skriva hårdkokta polisromaner med otäcka brott eller erotik, som Malin gör. Beundrar de som kan men det är inget för mig.

Sara Molin

En av de saker som jag får jobba mest med, är miljö. Ibland känns det som om jag skriver en hel berättelse, helt utan förankring i någon miljö, för att sedan gå tillbaka och lägga till ett träd här och där. Jag har fått en del kommentarer som ”bra miljöer!”, så helt utan miljöbeskrivningar kan texterna väl inte vara… men jag antar att jag har en bild av hur en miljöbeskrivning SKA eller BORDE vara. Lång och detaljerad, kanske? Sådant skummar jag gärna förbi när jag själv läser, om det inte är uttryckt på ett sällsynt vackert språk eller så, och följaktligen blir mina egna miljöer lite knala. Eller så hamnar de i mellanrummet, som Hanna skrev om förra veckan. 🙂

Malin Edholm

En detalj som jag har svårast att skriva är nog namn … Vilket borde vara så enkelt. Men det är sällan att en karaktär har ett självklart namn för mig och jag skriver ofta ”X sa” osv i början innan jag kollat massa namnlistor och valt något.

Hanna Nordlander

Skräck, kanske? Min allra första novell som blev antagen till en antologi hade just skräck som tema. Jag skickade in på vinst och förlust och kom, till min förvåning, med. Det svåraste var nog att på få sidor bygga upp en suggestiv stämning och hinna med att plantera olika detaljer som skulle förebåda de ruskiga händelserna. Under redigeringen satt jag på ett turkiskt turisthotell med värdelöst wifi och försökte kommunicera med lektören som inte var riktigt förtjust i min stil – ett skräckinjagande scenario i sig.
 

Daniel Sjöberg

Sex. Det är det givna svaret. Vi skojade om det, vi debutantbloggare, i vår lilla FB-grupp, att det skulle bli samma svar från alla utom Malin. Det är inte så märkligt om det blir så. Sex är svårt och det är sällan jag läser författare som jag tycker lyckas med det. Själv har jag ett par sexscener i min debut och jag försökte göra dem så avskalade som möjligt för att det inte skulle bli för mycket, men samtidigt finns de ju där för att de är viktiga, och då vill man ändå skriva det bra. Om jag lyckats? Det vete tusan.
 
Men det finns givetvis annat som är utmanande. Att skriva om barn som råkar illa ut är kanske inte direkt svårt, men det är jobbigt. Att skriva om det motsatta könets känslor och tankar är inget som kommer naturligt och att skriva om polisarbete (jag håller på med mitt livs första deckare) är en utmaning eftersom det i verkligheten (och jag tycker om att hålla mig till verkligheten) givetvis är långt ifrån det vi ser om i tv-serier och läser om i just deckare. Samtidigt måste man finna balansen mellan funderandet, pappersarbetet, de många intervjuerna med vittnen och eventuellt misstänkta och den action som ändå krävs för att göra det intressant. Sammanfattat. Mycket är svårt att skriva, men det är det som gör det så himla roligt.

Lördagsenkät: Hur gör du för att hitta skrivtid?

Många vill skriva bok – var tredje svensk, sägs det! – men långt ifrån alla går från tanke till handling. För var hittar man egentligen all den tid som krävs?

Kristin Fägerskjöld

Det enkla (och brutalärliga) svaret är: Jag har slutat träna och städar inte heller så ofta längre. Tiden framför mobil och TV är också starkt reducerad. 

Det lite mer planerande svaret är: Använd den tid du har. Jag har inte råd att vara så kräsen utan får ta vara på de tillfällen som ges. Jag har en halvtimmes resväg till jobbet enkel resa och den tiden brukar jag använda till att tänka på scener jag ska skriva. När jag väl hinner sätta mig framför datorn har jag på så sätt redan tänkt ut mycket av det jag vill skriva. Mina barn är ganska stora (12 och 16 år) så i och med det kan jag sitta mer ostört nu än för några år sedan, men ofta blir det en kvarts skrivtid i väntan på att potatisen ska koka klart eller en halvtimme innan jag ska skjutsa något av barnen till en aktivitet eller så. Då hjälper det att vara planerad och veta vad som ska skrivas när tillfälle ges.

Sara Molin

Som så många andra, tog jag tag i skrivandet ordentligt under en föräldraledighet. 2016 var jag hemma med min yngsta son, och under det året kom råmanuset till Som en öppen bok till. Då styrdes skrivtiden helt och hållet av sonens sovstunder (de gånger de sammanföll med att de stora var på förskolan). Jag stod med bebisen i sele på magen och skrev vid en hög byrå. En (o)ergonomisk katastrof med en rad besök hos massageterapeut som följd. 

När jag återgick till lärarjobbet trodde jag nog att de nya rutinerna skulle göra det lättare att hitta skrivtid. Sonen hade blivit större och somnade tidigt på kvällarna, vilket ju borde öppna upp för en massa skrivtid (kanske rentav sittande?). Och ja, tid fanns kanske. Men ork? Energi? Nej, efter en dag på skolan finns det inte mycket kreativitet att krama ur den här hjärnan. 

Från och med augusti jobbar jag halvtid som lärare. Det är så vansinnigt lyxigt att ha måndagar och tisdagar som rena skrivdagar, och jag hoppas att jag kan fortsätta så ett tag till. 

Malin Edholm

Hur gör jag för att hitta min skrivtid? Det är en svår fråga för att jag i nuläget har väldigt svårt att hitta den tiden.

Ett tips är att skriva lite varje dag, ca 20 min och få in det i sin rutin. Jag jobbar fortfarande på det.

Ett annat tips är att träffa andra och skriva tillsammans, planera in en hel skrivdag.

Det viktigaste att tänka på är väl att tiden sällan kommer av sig själv utan att det är viktigt att ha specifikt utsatt tid för skrivandet. Att planera och prioritera skrivtid är lättare sagt än gjort men kan ändå behöva påminnas om.

Hanna Nordlander

Jag åser fascinerat, och lätt avundsjukt, författare som kliver upp en timma tidigare för att hinna skriva dagens pensum innan ungarna vaknar, eller signar upp sig på någon skrivutmaning där de ska skriva ca. trehundratusen ord om dagen. Själv är jag nog alltför förtjust i mitt ”dolce far niente” för att plåga mig på det viset. Och jag åtnjuter också en tillvaro som tillåter en hel del egentid; dels har jag tagit mig råd med en ledig dag i veckan, vilken jag viker åt skrivandet (samt sovmorgnar och annat jag mår bra av), dels delar jag inte mitt hem med andra människor som kräver saker av mig och min lediga tid. Kreativiteten kan få tid att vakna av sig själv.

En del av min skrivtid tillbringas ändå i sängen, kanske då jag läser en rad som triggar något i mig, eller när jag ligger koffeinstinn och sömnlös intill vargtimman och tänker ut formuleringar. De där stunderna alstrar otaliga nästintill oläsliga anteckningar, som jag sedan, i en mer kristlig timma, fogar in i någon form av helhet. Författare, det är man jämt, men ibland överraskas man av skrivandet.

Daniel Sjöberg

Det är mycket nu. Det är inget att sticka under stol med. Till ett helt vanligt heltidsjobb har adderats ett jobb som krönikör för en helt annan arbetsgivare. Lägg till det den här bloggen samt det vanliga, hämta, lämna, natta, mata, äta, sova och försöka hitta utrymmet för ett och annat träningspass. Klyschan om dygnets alltför få timmar är sann. Ja, och så har vi en bok som ska ut mitt i allt detta någonstans och som det ska jobbas med. Tur då att jag har tränat på att stänga av örat. Jag kan därmed skriva nästan var som helst i nästan vilken miljö som helst. Således hittar jag oftast min skrivtid i soffan mitt emot min fru när barn sover och tv:n står på där bonusfamiljer försöker få ihop det i påhittat drama eller bönder försöker detsamma i verkligheten.

Lördagsenkät: Vad är ditt bästa tips vid skrivtorka?

Känner du igen det här scenariot: Du har precis gjort en kopp gott kaffe (eller vad du nu föredrar att utrusta dig med), öppnat datorn, avsatt tid för att skriva – men det kommer inga ord. Skrivtorka drabbas vi ofta av! Det kan kännas övermäktigt att komma vidare och någonsin kunna skriva igen. Här är några snabba tips på att övervinna detta:

Kristin Fägerskjöld

Jag hatar när det inträffar och brukar stressa upp mig ganska rejält eftersom jag bara tänker på hur mycket tid jag slösar när jag inte får ur mig någon text. Det är ett helt värdelöst sätt att reagera på och det för inte skrivandet ett dugg framåt – jag vet.

För mig hjälper det att då lägga fokus på små, avgränsade uppgifter, typ: Kan jag skriva till någonting i det här stycket? Den här meningen? Kan jag utveckla den här miljöbeskrivningen eller öka gestaltningen? Förhoppningsvis lyckas jag utöka texten lite grand på det här sättet.

I andra hand lägger jag texten åt sidan och ägnar mig åt research i hopp om att hitta inspirationen att skriva igen. Eftersom jag skriver om svunnen tid finns det alltid fakta som jag behöver läsa in mig på.

Om inte ens det hjälper tar jag med mig labradorerna och går en promenad 🙂

Sara Molin

Det beror helt på vad som ligger bakom, tror jag. Ibland lockar det helt enkelt mer att sjunka ner i soffan och se en film. Lösningen? Att antingen tvinga sig att skriva ändå, eller att faktiskt ta den där filmkvällen, för de flesta av oss har nog ganska fullmatade dygn och ingen tackar oss för att vi skriver tills vi stupar. Men skrivtorka kan ju också handla om att inspirationen och idéerna tryter, trots att viljan finns. Eller att man inte kommer underfund med hur man ska lösa en knut i manuset. Då tycker jag att det hjälper att bryta och göra något annat en stund. Ta en promenad, lyssna på musik, eller – här är mitt bästa tips – hänga/sortera tvätt. Testa att para ihop en miljard snarlika strumpor, och din kreativa del av hjärnan kommer att vakna ur sin skrivtorka och be om nåd. 

Malin Edholm

Mitt tips vid skrivtorka går ut på att byta miljö. Mer konkret kan jag tycka det hjälper att komma ut i skogen. Medan man kanske lyssnar på musik, något som inte distraherar för mycket så tankarna kan flöda. Möjligtvis hittar man inspiration i musiktexter också.

Ett annat miljöbyte jag vill tipsa om är att gå till ett museum. Exempelvis Fotografiska, som många gånger inspirerat mitt skrivande.

Hanna Nordlander

När jag drabbas av skrivtorka, så försöker jag vara nöjd med att ha ändrat ungefär ett kommatecken i texten och tar en promenad, utan något i lurarna. Det kommer alltid upp något. Eller så läser jag någon författare som jag gillar. Läsandet är ju också en del av skrivandet. 

Daniel Sjöberg

I somras, när jag skulle börja skriva den där deckaren som jag haft på jäsning i drygt ett halvår utan att få ur mig en enda bokstav, var det semestern som blev lösningen. Det var första gången jag verkligen kände av det där med skrivkramp sedan jag börjat skriva manus med en tydlig målbild om att försöka bli utgiven. Jag vet inte säkert, men jag tror att det hängde ihop med det faktum att min debut låg drygt ett år framåt i tiden. Varför stressa liksom? Men jag bestämde mig helt enkelt och började skriva. Jag tror inte på att vänta på inspiration för då är risken stor att du blir sittande med händerna stilla över tangentbordet i en evighet.

Jag säger inte att du bara ska börja utan någonting i huvudet. Det tror jag inte heller fungerar. Men har du åtminstone en början och ett slut, börja skriv. Du kan alltid gå tillbaka och ändra, men andas du bara lite liv i berättelsen så börjar den snart ta andetag av egen kraft. I övrigt finns det de beprövade knepen. Läs andra böcker, gå ut och gå, spring, cykla, ställ dig på en crosstrainer, vad som helst som tvingar din hjärna att börja arbeta. Då kan du få fart på fingrarna.

Jag vill tacka… eh, mamma?

Mirijam Geyerhofer. Foto Anna Hållams

Redigeringen av manuset börjar bli klart när jag sätter mig ner med ett tomt dokument framför mig. Eller ja, nästan tomt. Högst upp på sidan, i mitten, står ett ensamt litet ord.

Tack

Jaha, och nu då? Vilka människor ska tryckpressen låta föreviga på den här sidan tro? Ett käckt ”tack alla, ingen nämnd och ingen glömd!” hade ju gjort jobbet snabbt avklarat, men det känns ju lite… futtigt?

Min mormor och jag brevväxlade från att jag lärde mig skriva tills att hon dog. Jag har kvar ett vykort som hon skickade i mina tidiga tonår och med hennes karaktäristiska handstil står det – nästan uppfordrande som att hon fått en idé som bara måste skrivas ner och meddelas mig med detsamma:

Mirre! Jag vet vad du ska bli när du blir stor! Journalist! Du skriver bra och tänker snabbt!”

Jag hittade vykortet hundra år senare när jag faktiskt hade blivit journalist, men utan något minne om mormors hetsiga plan för min framtid. Men ett tack ska hon väl ändå ha? Och så Juno såklart, barnet som sov så dåligt att jag faktiskt fick skriva den här boken. Men då måste ju hennes storebror också få ett tack, annars blir det orättvist.

Tack mormor, Juno och Sigge.

Hm. Ja det går ju inte snabbt det här direkt. Vilka mer har varit en del av detta? Alla på förlaget ska ju ha massor av tack, frågan är ju bara om jag skriver ett allmänt riktat till alla, eller om det ska vara mer personliga hälsningar i stil med, ”tack till min redaktör Elin på Ehrlin publishing som…”.

Och så mitt i detta så kommer jag på att många böcker faktiskt dedikeras till någon också?! Har alltid gillat det, att öppna en bok och mötas av ett ”Till David. För ditt tålamod och alla goda kakor”, och så ser jag framför mig hur författaren har suttit på sin kammare och skrivit på sin bestseller medan David tålmodigt har lekt med barnen och bakat kakor. Men det där kak-tacket, får den/de personerna även vara med på tack-sidan då? Eller måste jag välja om de ska vara först (men få minst utrymme) eller sist (men få lite mer utrymme?).

OCH TÄNK OM JAG GLÖMMER NÅGON!?!

Det är ju tydligt att det är mycket jobb med att knyta ihop de sista lösa trådarna, det är det. Men roligt hela vägen i mål. Så länge jag inte glömmer någon. Vem skulle finnas med på tacksidan i din bok?

Hur gör ni när ni velar mellan projekt?

Version 3

Foto: Stefan Tell

Jag är sjukt bra på att komma på nya skrivprojekt – det måste jag ändå ge mig (infogar lite applåder, hejarop och fanfarer)! Men just nu när jag nysatsar på skrivandet och försöker jobba på och vidare, blir det mest bara ett problem.

Som att det inte var nog med att behöva brottas med två projekt: hästmanuset som jag jobbat på sedan i somras och ett gammalt unga vuxna-manus som jag dammat av och fått nya känslor inför. Häromveckan dök det upp ytterligare en bokidé i min redan tajta skrivarvardag. Jag tog mig såklart an det med själ och hjärta sådär som en (läs jag) gör när sådana tittar förbi.

Förtjusningen ebbade tyvärr ut ganska snabbt och jag insåg vad det var jag höll på med: fly från det jag åtagit mig att göra. Nu när jag har formulerat detta borde det dock vara lätt att göra något åt det: jag bara väljer ett av projekten och så jobbar jag på det. Men hur väljer en vilket manus en ska jobba med?

  1. Ska jag gå efter lust så det det nyaste oftast mest spännande och lättaste att välja. Men också mest riskfyllt för det som är nyast kommer inte att vara nyast speciellt länge.
  2. Ska jag gå efter taktik och på något sätt tänka i termer som författarskap (peppar, peppar, osv) och hur mina (eventuella) böcker ska kunna generera läser från den ena till den andra boken borde jag: A) Välja den nya hästboken. Då kan de yngre läsarna i 12-års åldern först läsa den nya hästboken och  sedan läsa Vänd rätt upp. B) Välja det gamla dammiga unga vuxna-manuset. Då kan de läsare som inte gillar hästar läsa den boken först och därefter våga sig på Vänd rätt upp.
  3. Om jag nu saknar skrivflyt kanske jag istället ska välja det manus som redan har mest text så att jag har något att jobba med och här vinner det gamla dammiga unga vuxna-manuset med råge.
  4. Jobba på alla projekten samtidigt och stå ut med att bli klar typ nästa sekel.

 

IMG_1817

 

Så är jag alltså tillbaka där jag började och vet inte riktigt hur jag ska komma vidare. Igår var det 1:a november, alltså startskottet för NaNoWriMo alltså National Novel Writing Month. Målet är att ha skrivit en roman på 50 000 tecken innan månaden är slut. Det går helt enkelt ut på att klämma ur sig så många ord som möjligt på en månad tillsammans med andra och på så sätt få ett tydligt mål och pepp. Ett tag funderade jag faktiskt på att testa. Tänker att jag behöver både pepp och disciplin. Men nu när jag inte ens vet vilket projekt jag ska ta mig an känns det inte lika genomförbart längre.

När jag ”valde” att skriva Vänd rätt upp försökte jag sätta fingret på vad det var för bok som bara jag kunde skriva och det visade sig ju vara ett bra sätt att tänka på. Men nu är ju den boken redan skriven. Hur gör ni när ni velar mellan projekt? Hjälp önskas till splittrad skrivarperson.

Vikten av att ta rast

Emelie-Novotny_021_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

En av mina absoluta svagheter som skrivande person är att jag glömmer bort att ta rast. Det kan låta som ett lyxproblem, men det påverkar både produktivitet och kvalitet när jag skriver. Ofta fastnar jag i sekvenser som är svåra. Inte för att jag inte vet vart jag vill utan för att jag inte vet hur jag ska ta mig vidare. I de situationerna tycker jag oftast att jag inte förtjänar att ta paus för att jag oftast inte har producerat något. Men det är just då jag behöver avbrottet som bäst.

Det är sällan så att problemet löser sig av att jag sitter och stirrar på texten. Snarare blir jag mer och mer frustrerad och stressad och ingenting blir bra. För lösningarna kommer inte framför datorn, lösningarna kommer när jag lämnar texten och gör något annat. Jag vet det här så väl, men glömmer ändå gång efter gång bort att ta den där pausen. Därför står det i alla mina anteckningsböcker och på lappar omkring mig: GLÖM INTE RASTEN! Speciellt under redigeringsprocessen av Vänd rätt upp då jag har varit tjänstledig en dag i veckan för att skriva. Då är det ”nu eller aldrig” som gäller och det finns helt enkelt inte tid för skrivkramp.

img_1833.jpg

Allra bäst blir det om jag går ut och får ljus och luft och andra tankar i huvudet. Då brukar det inte dröja länge innan en ny idé räddar manuset. Och de där lösningarna är oftast så självklara så fort jag inte stirrar blint på texten. Finns det inte möjlighet att gå ut kan en liten paus med slösurfande räcka, bara ögonen får vila på något annat och hjärnan fortsätta jobba i det undermedvetna.

I mina slösurfningspauser brukar jag titta på tre saker: hästar, hus och sociala medier. Jag har tittat på så många vackra hästar och hus under tiden som jag har skrivit Vänd rätt upp. Det är tur att jag faktiskt inte har några pengar att köpa vare sig häst eller hus för annars vet jag inte vad som hade hänt.

Ett knep att faktiskt komma ihåg rasten är att sätta en timer. Jag brukar skriva 45 minuter och göra något annat i 15 minuter. Men trots att klockan ringer finns det ingen garanti för att jag faktiskt tar den där rasten jag så väl behöver. Vilka är era bästa knep för att få till rasten? Jag skulle onekligen behöva ha några fler!

Den galopperande skrivångesten

yann-bervas-400058

Foto: Yann Bertas

Visste du att det finns något som heter dead butt syndrome? Det är typiskt för kontorsmänniskor, såna som sitter på rumpan framför en dator hela dagarna. Jag kan lova att jag har det. Plus gamnacke och ont i handlederna. Under de senaste dagarna har jag även fått en rejäl släng av vinterkräksjukan.

Men det är inte det värsta. Det värsta är prestationsångesten och stressen att bli klar. Just nu är jag i sluttampen av mitt manus till ljudbokserien Kämpa tjejer! Tvivlen blandas med skam. Hur ska jag ta mig upp för berget – författarnas Himalaya?

När jag gick kvällskurs i skrivande för några år sen sa min skrivlärare att han sett många stupa på målsnöret. Författaraspiranter som lagt av strax innan de hade ett färdigt manus.

Nu sitter jag här med ångesten galopperande i bröstet och jag förstår precis varför de som gick kursen la av. Jag har hört om det. Jag har läst om det. När du som författare känner dig helt värdelös. Jag är exakt där. Jag vill lägga ner alltihop och stilla frysa fast vid berget.

Det är en barndomsdröm att bli författare. Kanske just därför det är så laddat nu. Jag har jobbat hårt för att komma hit och jag är nästan framme. Men jag står framför ett skyhögt berg med massor av undertext. De två sista avsnitten i min berättelse.

Håll tummarna att jag klarar mig över krönet!

01_JennyGromarkWennberg_Foto_HenrikBerglund

Foto: Henrik Berglund

 

Demonerna hälsar på …

 

 

 

Ola Kjelbye

Foto: Ola Kjelbye

Jag visste att de skulle dyka upp förr eller senare. Jag har lämnats ifred alldeles för länge. De senaste veckorna har jag då och då kunnat känna deras flåsande andedräkt i nacken när de stått och hovrat över mig. Stönat åt en formulering som kunde varit vassare. Kvävt ett fnitter för att jag gjort banala val. Jag har varit väl medveten om att det bara varit en tidsfråga men jag har tappert motat dem i grind. Men nu går det inte längre. Demonerna är här. De fruktade Tvivel- och självcensursdemonerna.

Jag har skrivit ungefär trettio sidor på nya bokmanuset och faktiskt haft ganska bra flyt. Den här boken har liksom legat i startgroparna ett tag nu, men innan jag bestämde mig för att verkligen sätta igång så har jag  jobbat en hel del med förberedelser. Gjort research, struktur- och kapitelupplägg, fått till ett ordentligt synopsis och testat röster på huvudkaraktärerna. Jag har prövat själva idén på maken och på förlaget (som båda gillar den!). Det var till slut dags att dra igång. Och det har verkligen känts som att all preppen varit en bra investering. Fingrarna har flugit över tangenterna och jag har hört mina huvudpersoner prata i huvudet. Passager som jag så gott som haft klart för mig hur de skulle skrivas har fått eget liv och dragit iväg. Bara att följa med, har jag tänkt. När jag läst igenom efteråt har jag blivit jag glatt överraskad – det har faktiskt ofta varit mycket bättre än min grundidé.

http---mashable.com-wp-content-gallery-doom-a-tour-through-demons-concept-art-DenzilO'Neill-BaronofHellRender

Men så kom de då alltså ikapp mig. Lade sina klibbiga tentakler över mina omedelbart hopsjunkande axlar. ”Men vad har du skrivit, hörru? Det är ju såååå babbligt! Något sorts hittepåspråk som försöker låta litterärt och originellt”, viskade de i mitt öra. ”Vems historia är det här egentligen? Förvirrande och otydligt. Vem ska orka följa med ända till sidan femton utan att ens veta var det utspelar sig? Tror du får tänka om, grabben. Bara en observation, du gör ju såklart som du vill …” Tyst med er!

Jag har försökt påminna mig om fakta i målet. Jag vet ju att det här är en del av processen. Jag har upplevt det förut. Alla pratar och skriver om det. Det finns hyllmetrar av böcker om detta, hela block i utbildningar tillägnade fenomenet. Neil Gaiman har sagt såhär om det:

”… whatever you’re doing can be fixed… For now, just get the words out. Get the story down however you can get it down, then fix it.”.

Så smart. Så jag sätter mig vid datorn igen … Nope. Vad jag än skriver så kastar de sig över det och sticker hål på allt. ”Bla, bla, bla … hört det förut. Den där olyckliga formuleringen hade du ju för fasen med redan i Down under! Krångligt sidospår som bara du fattar”, låter domen. Jag letar vidare bland vad mästarna sagt:

”The first draft of anything is shit”, sa Ernest Hemingway

Okej … det var väl lite hårt i och för sig. Skit. Jag läser igenom mina sidor en gång till. Något litet uns av substans finns det väl där ändå? Eller? När vet man om det vore bättre att slänga allt och börja om från början? ”Vi vet”, säger demonerna.”Nu!”

Men då sätter jag stopp. Jag tänker inte förlamas av er! Det är så här det är. Och det kommer att komma och gå. Många gånger. Det kan vända i morgon. Eller så tar det en månad. Skit samma. Gör det bara! Jag kommer på att jag läst något jäkligt bra som Joyce Carol Oates har sagt om ämnet.

“Getting a first draft done is like pushing a peanut with your nose across a very dirty floor.”

Tack! Jag sätter mig igen.

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

 

 

 

Borttappad skrivlust

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

Jag älskar att skriva. Det är ju därför jag utbildat mig till journalist och skrivit en bok. Ja, så gott som hela mitt liv har jag drömt om att skriva en bok. För att jag älskar att skriva.

Men de senaste månaderna och veckorna har jag tappat lusten. När jag tidigare har skrivit mycket och gärna har jag på sistone haft svårt att ta mig tiden, det har inte lockat det minsta. Jag har skjutit upp redigeringen av Nationen och inte känt ett speciellt stort sug att arbeta med manuset fastän jag verkligen tror på projektet och faktiskt också gillar det.

Det här är i och för sig ingen överraskning. Jag har hört av många etablerade författare att det kan bli svårt att skriva samtidigt när en annan bok blir utgiven. Hösten har fyllts av bokmässor, bokprat och författarsamtal – mycket roligt program som jag gärna är med på, men jag har fått inse att jag kanske inte har ro att skriva nu.

Däremot tror jag inte att jag tappat skrivlusten för evigt, snarare tror jag att det är viktigt att inse att det inte går att skriva hela tiden. Eller kanske det finns personer som klarar av det, men den här hösten har ja fått inse mina begränsningar. Jag kan inte göra allt. Och det är väl just så som det ska vara.

Samtidigt måste jag ändå säga att jag längtar efter något lustfyllt skrivprojekt. Något jag kunde skriva utan större prestationskrav eller utan en klar och tydlig målsättning. Jag har en idé som jag gärna skulle börja på, få se om det väcker skrivlusten igen.

Har du tappat skrivlusten nån gång? Hur gjorde du för att få den tillbaka?

När orden försvinner

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Ibland kan jag uppleva att orden börjar sina. Sakta försvinner de, ett efter ett. Jag får svårt att skriva. Det flyter inte alls lika lätt och smidigt längre och jag får kämpa fram varje ord som hamnar i dokumentet.

Så har det varit ett tag nu.

Jag har suttit i timmar och redigerat men knappt tagit mig framåt. Orden som finns där inne räcker inte till för att göra texten bättre och jag blir irriterad på mig själv för att det haltar. Med Hemligheter små hade jag inte detta problemet så tidigt i processen, utan jag hann skriva råmanus och redigera flera vändor innan det slog till. Tvåan ger mig betydligt mer huvudbry tidigare i processen än vad Hemligheter små gjorde 🙂

När jag skriver råmanus eller redigerar så sjunker nämligen min läskonsumtion av böcker till nästan noll. För medan jag själv är mitt uppe i skrivprocessen har jag svårt att koncentrera mig på någon annans berättelse än min egen, det är det enda som jag tänker på. Hela tiden. Men så tar orden slut. De sinar. Och texten blir platt, saknar totalt variation.

Jag menar, när tre olika kyss scener gestaltas med nästan exakt samma ord då är det riktigt illa. För det finns ju hur många ords att använda som helst för att beskriva en kyss. Smak, lukt, känslan av den andres läppar, hur kroppen reagerar på den andres beröring osv.

Så under påskhelgen har jag fyllt på med ord. Jag har lagt undan manuset och tvingat mig själv att inte kika på det även om det kliat rejält i fingrarna och paniken lite smått kommit krypande för att inte hinna i tid till min deadline. Men jag vet att det är nödvändigt för mig att ta en paus. Att hitta orden igen. Och det gör jag genom att läsa. Och efter halva första boken lyckades jag koppla bort min egen berättelse och sjunka in i den underbara världen av en somrig romance på den svenska landsbygden. Och jag har fortsatt att plöja böcker. Tre har det blivit hittills och jag håller på med den fjärde och jag har medvetet valt att bara läsa romance böcker. Påskeromance istället för Påskekrim 🙂
Visst finns rädslan där att jag ska bli för färgad av böckerna, av att jag omedvetet ska härma dem, men samtidigt så är det i dessa böcker jag hittar min inspiration, min glädje till att skriva. Så när jag behöver fylla på med ord känns det ändå helt naturligt att det är till dessa böcker jag ska vända mig. 

Jag fäster små post-it lappar vid scener jag gillar extra mycket, vid gestaltningar som får mig att önska att jag skrivit det, vid meningar som fångar mig. Detta så att jag kan hitta tillbaka och läsa dem igen. Och igen. Tills orden rinner över.

Mina böcker är fyllda med små post-it lappar 🙂


På tisdag öppnar jag mitt manus igen och fortsätter redigeringen. Förhoppningvis med en mängd ord att använda mig av för att kunna göra texten ännu bättre.

Kan ni läsa böcker medan ni skriver/redigerar era egna manus?

Måste ju även visa denna fina bild som Jenny (det är hon som designat det fina omslaget) på förlaget lade upp på sin Instagram!

17807471_10154660157502620_422133845069228720_o

Påskfavoriter! @c_schiller @parlanskonfektyr 🐥#amatchmadeinheaven

Min fina lilla bok är tryckt ❤ Nu är det inte långt kvar och jag fick veta för några dagar sedan att den ligger uppe på både Bokus och Adlibris så att man kan bevaka den 🙂 Nu börjar det kännas på riktigt. Snart kommer den. Som jag längtar!

Varför skriver du?

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Ibland funderar jag över varför jag fortsätter att skriva.

Särskilt när orden vägrar komma. När frustrationen över att jag borde skriva men orden verkar ha tagit slut, eller fastnat någonstans där inne och vägrar komma ut, blir så stor att det kryper i hela kroppen. När inte ens mutor så som choklad fungerar för att få det att lossna.

När jag kan sitta i en hel timme och enbart få ner några enstaka ord.

Arbetet med Hemligheter små har varit slitigt. Jag har kastats mellan ren förtvivlan och otrolig glädje. Jag har gråtit, svurit, skrattat, dansat runt och klappat händerna i lycka och även känt mig helt tom och likgiltig.

Så varför jag utsätter mig för den här känslomässiga bergochdalbanan, ännu en gång. Där jag på bara några minuter kan gå från eufori till nattsvart tvivel. Och tvärtom.

För att om jag inte skulle göra det skulle jag nog explodera.

För att trots den bergochdalbana som det ändå är att skriva och färdigställa en bok, så får det mig att må bra. Det skänker mig glädje, både under skrivandets gång och att faktiskt slutföra det. Att ha ett råmanus som man kan polera Och putsa tills det blänker. Så länge som det gör det, gör mig lycklig, så kommer jag att fortsätta skriva mina historier. För nu när jag äntligen hittat hit, till författarens underbara värld, så kan jag inte tänka mig att inte vara en del av den och förhoppningsvis kommer jag att stanna här ett bra tag.

 

Läsa för att skriva

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

I lördagens enkät (du har väl inte missat att vi är igång med både enkät och söndagsblogg nu? Tjoho!) svarade vi på frågan Hur kommer du igång med skrivandet igen efter en längre skrivpaus?

Trogna debutantbloggsläsare vet att det är en högst aktuell fråga för mig. Skrivarsommaren har varit tuff. Tuff på så sätt att jag knappt skrivit något. Alls.

Men faktum är att det börjat lossna nu. Anledningarna till det är säkert flera (bara att ta en paus ibland ska inte underskattas), men jag tror att det lika mycket kan handla om läsandet. Den här sommaren har jag läst oerhört mycket. Helt utan måsten, bara det jag vill.

I mina överfulla bokhyllor har jag dessutom ett par hemliga vapen. Inga knivar, nunchakus eller rykande revolvrar, men faktiskt något ännu bättre. Böcker som jag vet får mig att komma i skrivarfeeling.

Ett av dessa vapen är Hunger Games-trilogin. Ganska nyligen avslutade jag ett ungdomsmanus inom skräck/SF. Det har varit på gång ett par år. Jag har skrivit, redigerat och lagt undan det för att skriva på annat. Men varje gång jag tagit fram det igen har jag läst Hunger Games.

Jag vet inte vad det är, men på något sätt synkar de. Språket är inte likadant, de handlar om helt olika saker. Hunger Games utspelar sig i en främmande, dystopisk värld, mitt manus på en svensk högstadieskola. Men det är ändå någonting som gör att de klickar. Och som gör att jag kastar mig in i mitt eget manus med en nästan febrig iver.

Ibland tror jag helt enkelt att det blivit ett beting, en fix idé som jag fått för mig och som varje gång lurar hjärnan till att starta igång. Det vore inte fel, såklart. Allt en kan göra för att lura den där lata hjärnjäkeln mottas ju tacksamt. Men jag tror ändå inte det. Jag tror att det i grunden handlar om att läsa någonting som talar till dig. Och vad som talar till oss beror på vem du är. Två personer skulle troligtvis inte säga samma sak. Här tror jag att det handlar om utanförskapet, att det är någonting som är väldigt närvarande i båda våra texter. Vi väljer att skildra det på två helt olika sätt, men i Suzanne Collins böcker talar det till mig. På samma sätt som det är någonting som gång på gång drar in mig i min egen text. Jag känner så starkt att det finns någonting författaren vill förmedla, och det fyller mig med känslan av att jag vill göra likadant.

Annars finns det en risk med att läsa för bra böcker medan du skriver. I alla fall jag börjar lätt tvivla på mig själv, på min text, och tänka att jag a l d r i g kommer kunna skriva lika bra som författaren jag just då läser. Det gäller att hitta balansen, för den känslan kan också vara förlamande. Snarare än att pusha dig till att skriva kan den få dig att vilja lägga av.

Det är lätt att hamna i skrivarsvackor. För ett år sedan hade jag inte trott det, men nu vet jag. Det kan hända alla och precis när som helst. Och egentligen är det ingenting att vara rädd för. Du har ju svackor med allt annat i livet, eller hur? Dagar när till och med favoriträtten känns trist, eller du har svårt att motivera dig till att gå på det där träningspasset du i vanliga fall älskar. Såklart att det också kan hända med skrivandet. Konstigt vore väl annars?

Däremot är det inte så dumt att hitta de där strategierna som kan leda dig tillbaka till lusten. För det kan vara lurigt att komma igen. Lite som när du inte tränat på ett tag, och det känns oändligt svårt att ta det där första steget.

Vad som funkar för just dig måste du testa dig fram till. Kanske är det en skrivarkompis som kan pusha dig när det mesta känns tungt, att få skriva på något helt annat än det du ”borde” skriva på.

Eller en bok som får dig att med kliande förväntan vilja kasta dig över ditt manus igen.

 

Tanketomhet

camilla-linde-portrait-350-square

Jag skulle egentligen ha skrivit om något annat idag. Jo, jag vet. Jag säger det med jämna mellanrum, men ibland blir det svårt att utveckla en idé när det är någonting annat som ligger och skaver i bakhuvudet. Då är det kanske lika bra att bara få ur sig det, inte sant?

Det som satte igång tankarna var faktiskt Karls inlägg igår, om att han inte tror på skrivkramp. (eller skrivblockering som det tydligen heter). Oavsett namnet så innebär det samma sak, oförmågan att skriva. En blockering som gör det omöjligt att få ner din historia.

Och grejen är att jag brukade tänka likadant. ”Vadå skrivkramp? Vadå inspiration?” Skriva är något du bara gör. Du bestämmer dig för det, och gör det, varje dag, inga ursäkter. Det gäller bara att bita i och fortsätta skriva och fortsätta skriva tills det känns bättre. Jag trodde stenhårt på ”varje dag”-principen. Inte något tjafs om att skriva när inspirationen faller på. Utan att skapa rutiner för att få inspiration.

Och det har funkat.

I alla fall fram tills nu. Eller, i ärlighetens namn har det varit så ett tag nu, men det har blivit mer kännbart de senaste veckorna.

Vad är det som har hänt? Jo, jag har inte längre Känslan.

Kommer ni ihåg Känslan? I mitt allra första inlägg här på bloggen (som även det skulle handlat om något annat egentligen… ahem.) pratade jag just om den. Känslan som ibland bara anfaller dig från ingenstans. Som kastar en idé åt dig. En idé som du liksom fångar i farten och som direkt bränner mot dina fingrar. En historia som måste berättas. Och du – just du – är den som ska berätta den.

Jag har inte längre Känslan. Orden finns där. Det är inte så att de inte kommer ut, men jag har inte längre berättelsen i mig. Jag känner den inte bulta och bränna.

Jag har gjort försök att inte utgå från måsten – det jag borde skriva – utan mer lustfyllt. Bara skriva för skrivandets skull; följa en idé, en tanke. Men det har inte hjälpt. Det blir detsamma. Jag får ner orden, men det går långsamt, plågsamt, och jag känner ingenting. Jag skulle inte säga att det är en blockering, men det är en texttomhet. Det är inte så att det känns motigt eller att jag kommit till en scen jag inte vet hur jag ska lösa. Det känns tomt. Där, i något undanskymt hörn av hjärnan där det brukade bubbla och glittra är det nu vara tyst och mörkt. Nedsläckt. Elvis has left the building.
Kanske är det det som skrivkramp innebär? Inte att sitta och stirra på ett tomt dokument i timmar utan att kunna producera, utan att Känslan Inte Finns Där.

Det kan såklart vara så att jag helt enkelt är överarbetad. Att det blivit för mycket. De senaste tre åren har jag – förutom att först vara föräldraledig och sedan jobba heltid – skrivit tre ungdomsmanus, ett manus för äldre barn, en följetong för ett digitalt sagoprojekt, boken om Snack, ett par bilderböcker och otaliga noveller. Kanske är det anledningen till att det går så trögt? Kanske har de bara tagit slut, berättelserna? Jag vet inte.

Jag skriver fortfarande varje dag. Försöker i alla fall, för att se om det lossnar, men hittills har det inte gjort det. Så för att svara på frågan Karl ställer, om jag tror på skrivkramp… Jo, det gör jag. Jag gjorde det inte för ett halvår sedan, men jag gör det nu. Jag tror att det kan komma tillfällen i ditt liv när det är svårt att skriva. Inte att det någon dag känns motigt eller som att du inte riktigt har lust utan att du inte kan skriva.

Förhoppningsvis är det som med andra saker i livet, att det går över.