Manusutveckling

Jag har skrivit om det förut, att jag sällan har koll på allt vad som ska hända när jag sätter mig ner och börjar på ett manus. Jag har en grundidé, ofta en känsla av vad jag vill åstadkomma och förmedla, men nästan aldrig klart för mig på detaljnivå hur det kommer att gå till.

Att ta en sådan idé till ett färdigt råmanus är en lång process. Jag tänker dag och natt på handling, karaktärer, twister. Även om jag inte skriver på en vecka så bearbetar hjärnan utvecklingen. Hur vet jag om det håller att bli en bok? Det gör jag inte. Flera idéer har jag fått släppa för att jag helt enkelt inte har kunnat bygga en tillräckligt stor miljö/värld runt omkring dem så att det räcker till någonstans mellan 80-120 tusen ord. En historia som ska bli så lång måste vara mer komplex än att man har en handling. Det ska vävas in flera karaktärer, gärna sub plots också.

För mig är det viktigt att jag lyckas skapa trovärdighet – det har jag också varit inne på tidigare. Trovärdighet för miljöer, tal och tidsanda var det då, men också trovärdighet för hur en karaktär agerar. Det värsta jag vet när jag ser en film eller serie eller läser en bok är när en karaktär plötsligt agerar på ett sätt som jag inte förstår. Att hitta drivkraften, att underbygga en handling och få läsaren att tycka att ”h*n kunde inte gjort på något annat sätt” tycker jag är enormt viktigt. Sådant kommer jag inte på på en gång. Det är ofta något som växer fram och som jag får gå tillbaka till och komplettera med när jag kommer längre i skrivandet än när jag började.

Jag brukar jämföra det med att titta på ett rufft, kantigt stenblock och försöka se den vackra skulptur det kan bli med mycket möda och stort besvär. Någonstans i den där klumpen finns det vackra, det jag vill åt. Det gäller bara att locka fram det, vilket inte alltid är så lätt. Trots att jag har verktygen är det ibland gäckande svårt att få till det jag önskar.

Ett typexempel på det här är mitt manus Svarta vingar, det som ska bli den tredje – och avslutande – boken som utspelar sig på 1940-talet. Jag började skriva på den redan när jag höll på att redigera min debutroman Klar himmel, det vill säga våren och sommaren 2019. Jag hade en ganska stark vision av hur den skulle börja och sluta, men var tom på idéer när det gällde mitten. Vi körde ett av-och-på-förhållande till förra hösten, sedan gav jag upp, irriterad på att inte lyckas mejsla fram berättelsen jag ville få till. Efter boksläppet i januari fick jag plötsligt en ny idé och började skriva på den. Vilken skillnad det var mot att traggla med Svarta vingar! Den berättelsen skrev sig nästan själv emellanåt och jag började allt mer tvivla på om Svarta vingar verkligen var någonting att ha. (Det manuset har dock just nu en paus för att jag ska ta upp det med fräscha ögon lite senare.)

Mellan redigeringsomgångarna för Nattens färger nu under sommaren har jag åter stuckit emellan med Svarta vingar. Lite har det lossnat och jag har lyckats åstadkomma ett mycket bättre utkast än tidigare. Det jag framförallt fortfarande saknade var dock själva mittendelen. Skickade ändå första tredjedelen till min syster som brukar vara den som får läsa ett manus först av alla och var beredd på en rejäl sågning. Till min förvåning hade hon bara positivt att säga om historien men tyckte att jag skulle stryka en person och göra en annan mer tydlig. Ju mer jag funderade på det insåg jag att det nog var rätt väg att gå. Bort med en karaktär som jag tyckte om och stod för mycket gott. In med en annan som inte alls kändes lika balanserad och trevlig. Min hjärna tickade igång på det här och helt plötsligt stod det klart vilket motiv min huvudkaraktär hela tiden hade saknat. Jag kan inte förklara det bättre än att det slog mig som en blixt från klar himmel (och nu menar jag inte att vara rolig och syfta på titeln på min debutroman).

Naturligtvis. Så ska det vara.

Allt la sig tillrätta. Jag skrev som en galning för en helg sedan och känner att jag har betydligt högre förhoppningar om att få till ett färdigt råmanus på Svarta vingar nu än tidigare. Den där gråstenen ska bli något fint. Tid, nya ögon, att våga stryka och skala bort, att lyckas tänka om och byta spår var tydligen melodin för att kunna ta det här manuset vidare.

Färgflätan

zsfuzzg

Jag tänkte mig ett reflekterande inlägg om Den Stora Författardrömmen, men så sprang tiden iväg och nu känner jag att det inte riktigt finns tid att formulera mina tankar ordentligt. Vi skjuter på det till någon annan vecka, och istället blir det ett konkret skrivtips. Kanske lika bra det? Jag har nog generellt bidragit med mer reflektioner än handfasta tips, vilket man väl kan vilja ha på en skrivarblogg? Den som har följt mig tidigare, när jag bloggade på en egen liten sida under tiden jag skrev på Som en öppen bok, kommer att känna igen detta (men jag hoppas att ni ca fyra personer har överseende med att jag upprepar mig!).

Det här skrivknepet kallar jag för färgflätan, och det är på intet sätt revolutionerande. Men jag har haft stor nytta av det, särskilt när jag skrev första boken, så kanske kan en enkel sak ändå vara värd att berätta om. Inledningsvis kan jag nämna att flätan lämpar sig bäst för den som är av den planerande, synopsis-skrivande sorten (hej hej!), och är bra att ta till just i det skedet – eller senare för den delen, om man märker att manuset behöver struktureras upp. Så… here goes: Hur du gör din egen färgfläta.

  1. Urskilj vilka trådar du har att jobba med i ditt manus. Till exempel de på märkliga platser funna liken å ena sidan, och kriminalkommissariens flört med labbassistenten å andra sidan.
  2. Börja med en tråd och punkta upp viktiga scener. ”Lik 1 hittas på en helikoterplatta, polisen börjar fråga runt.” ”Lik två hittas i hissen på polisstationen, mystiken tätnar.”
  3. Gör likadant med nästa tråd, och eventuella fler trådar (kan bli svårt med för många, jag håller mig till de stora trådarna).
  4. Se över varje tråd, och hur du vill ordna de olika scenerna – ska något byta plats?
  5. Ge varje tråd en egen färg (vid något ögonblick av otyglad skaparlust gjorde jag anteckningar på typ tusen post-its i olika färger. Den berättelsen blev aldrig skriven, och numera håller jag mig nästan alltid till Word, där man ju faktiskt lätt kan färgmarkera).
  6. Börja fläta! Väv samman de båda (eller flera) trådarna genom att varva scener från dem. Det här kan vara riktigt roligt. Inte sällan ger det nya tankar om övergångar och hur saker kan hänga ihop.

Än har jag inte kommit så pass långt med nya manusidén att jag kan börja fläta den. Nästa delmål är att få klart en skiss-artad synopsis (snart där!) och stämma av den med förläggaren, men sedan kanske jag gör ett försök.

Lördagsenkät: Med eller utan synopsis?

Skrivprocessen kan se väldigt olika ut för olika personer. En del lägger ner mycket tid på att arbeta fram detaljerade synopsis, medan andra föredrar att kasta sig ut och låta berättelsen växa fram allt eftersom. Idag berättar vi hur det ser ut för oss.

Kristin Fägerskjöld

Ja, jag jobbar med synopsis. Framförallt i början av ett skrivprojekt när jag drar upp de stora dragen. Jag gör en grov uppdelning i delar (som kanske är block om ett par kapitel) så att jag får en bra dramaturgisk kurva och vet vad som ska hända i historien. Jag gör den sällan mer detaljerad än så. I många fall gör jag avsteg från hur jag hade tänkt mig projektet från början, och då ändrar jag i synopsis också, men ju mer jag skriver desto mindre tittar jag på det och ändrar inte heller löpande.

Sara Molin

För mig har det sett väldigt olika ut för olika skrivprojekt. Som en öppen bok skrev jag utifrån synopsis, en ganska detaljerad sådan med många av de viktigaste scenerna listade. Jag gillade att skriva på det viset, det gav mig något att hålla i när jag skrev råmanuset och var också till bra hjälp under redigeringen när jag började jonglera med kapitel och scener. Planen var att köra på samma sätt med manus två, men eftersom det hann gå väldigt lång tid mellan utformandet av synopsis och skrivandet av själva manuset, kändes det lite daterat när jag väl skulle skriva. Nya idéer hade hunnit kläckas, och istället för att skriva om synopsis, körde jag igång. Vid det laget hade jag levt så länge med karaktärerna och storyn i bakhuvudet att det faktiskt nästan kändes överflödigt med synopsis.

Malin Edholm

Jag älskar att skriva synopsis! Men ibland blir det inte mer än så för mig. Jag fastnar när det kommer till själva utförandet av det jag sammanfattat. Därför skippar jag ibland synopsis helt, skriver möjligtvis ner några ord för att guida mitt skrivande. Ska jag skriva något längre behöver jag strukturen som en synopsis ger men med korta noveller fungerar det utan.

Hanna Nordlander

Utan. När jag skriver skönlitterärt börjar det med en bild, en replik, ett ord i kombination med ett annat ord och så utgår jag från det. Teman utkristalliserar sig efter hand. Det gör romanbygge svårt för mig, men en dag ska jag lyckas med det också.

När jag skriver inom de akademiska genrerna är det annorlunda; då kommer lärar-Hanna fram med intellectio, inventio, disposition, elocutio. Ämne, frågeställning, brainstorming, källor, och så byggs det på. Men då vet jag vart jag ska redan från början.

När jag skriver dikt är det liksom inte att “Hm, om jag skulle ta och skriva en dikt om våren idag”. Snarare att man ser tussilago och ett gammalt tuggumi i diket och fortsätter därifrån. -ish.

Daniel Sjöberg

Nja, är väl svaret. Jag kan ibland önska att jag vore så oerhört strukturerad att jag satte mig ner och författade ett långt, genomarbetat synopsis där det mesta fanns på plats när jag väl började skriva, men så är icke fallet. Det jag har klart för mig är början och slutet. Därefter sätter jag mig ner och tecknar alla karaktärer. Ålder, personlighet, hur de ser ut (ögonfärg, hårfärg, längd, vikt, utmärkande drag och så vidare) och sedan fyller jag ofta i detta allteftersom mitt manus utvecklas. När jag väl börjar berätta i textform får historien och karaktärerna ett liv som inte sällan överraskar mig och får mig att inse att det jag ”visste” när jag började skriva är helt fel.

Det där med synopsis

1

Foto: Pernilla Dahlgren

Vi är alla olika när det gäller skrivandets hantverk. Det finns inga färdiga mallar eller regler för hur man bäst ska lyckas och trivas med sitt skrivande. Istället handlar det om att hitta sitt eget sätt.

När jag började skriva berättelser på mellanstadiet var det just genom synopsis. Vi hade fått en skoluppgift om att skriva en kort berättelse, men jag hann inte klart med min i skolan. Jag ville fortsätta, skriva mer, så jag tog hem den och gjorde en hel serie. Fem delar, med en generation av familjen Solstråle (jag var så stolt över det namnet en gång i tiden) för varje bok. Det var jätteroligt att komma på vad som skulle hända i varje del, vilka karaktärer som skulle vara med, men blev det någonsin skrivet? Nope.

I högstadiet fortsatte jag med synopsis. Jag hade en berättelse med två tonåringar som huvudpersoner, och jag började med att skriva deras namn, deras ålder, deras utseende, deras karaktärsdrag, deras bakgrund, ja typ allting, i en lång lista (jag hade läst i någon skrivbok att man skulle göra så). Och det var jätteroligt att skriva den där listan! Problemet var bara att när jag sedan började skriva stämde nästan inget mer än namnen längre.

Jag kan planera att en karaktär ska vara elak, men det är först när jag utmanar den karaktären i olika situationer som det blir upp till bevis om karaktären verkligen är elak. Och på något vis kan jag inte riktigt styra över hur det blir. Eller: det blir som bäst är när jag har tappat taget och berättelsen och karaktärerna är de som styr.

Nu för tiden har jag skrotat detaljrika synopsis, jag har fattat att det inte är optimalt för mig. Med Dagen du förstörde allt hade jag inte heller något synopsis från början, men en bit in i berättelsen kände jag ändå ett behov av att spalta upp vilka tidsresor som skulle göras med vem och det viktigaste som skulle hända däremellan. Därefter blev det lättare att skriva igen, när jag visste vad jag skulle skriva mot.

Fast det visste jag i och för sig hela tiden. Sista meningen var den första jag kom på. Men jag skrev den ändå inte förrän allra sist, för jag är också en sådan som måste skriva kronologiskt. Jag är helt fascinerad över sådana som skriver lite här och lite där, för mig hade det varit omöjligt. Jag tror det hänger ihop med att jag inte skriver synopsis och ofta inte vet någonting alls om karaktärerna förrän jag skriver fram dem i berättelsen.

Så vad föredrar du? Öppna fält där du får se vart stegen bär eller karta och kompass och detaljerad vägbeskrivning? Eller som jag då, som vill ha en väldigt översiktlig beskrivning men med frihet att lägga upp och ändra i rutten som jag själv vill.

Oavsett vilket tror jag det är bra att utmana sig själv emellanåt, prova att se vad som händer om man bryter från sitt vanliga sätt. Och med det sagt kan jag avslöja att med mitt nya projekt gör jag precis som jag brukar. En översiktig beskrivning av de viktigaste händelserna, för att veta vad jag ska skriva mot. Resten outforskad vildmark att ge mig ut på äventyr i.

Från att ha haft en trög start på NaNoWriMo med mycket plugg som tagit mitt huvudfokus, är jag nu äntligen igång på riktigt. Och jag kan inte komma över hur kul det är, att mejsla fram karaktärer och relationer och stämningar och hela hus och skogar.

Jag tror att varje skribent är unik och att det är väldigt individuellt vad som funkar eller inte. Men när skrivandet är som bäst, när vi äntligen kommer in i det där skrivflowet, när vi hittar precis rätt ord, när vi lyckas beröra, då upplever vi alla samma sorts magi. Och det är väl därför vi fortsätter, bokstav efter bokstav.

Att börja om

IMG_4229

Under tiden som jag har arbetat med Vänd rätt upp har jag inte haft några andra skrivprojekt parallellt. Idéer har jag alltid men det här senaste året har jag varken haft tid eller ork att tänka vidare på dem. Redigeringen av Vänd rätt upp, jobb och föräldraskap har tagit alla min tid och energi. Men nu lever den sitt eget liv hos läsarna och det är sommarlovsdagar på stranden för mig. Barnet och kusinerna klarar sig tidvis själva och solen, vindarna och vågorna ger tankarna nya banor att gå. Det är sådär med kreativitet och skapande att det funkar bäst när vardagen inte är för styrd – i alla fall för mig. Men det tar också emot att börja om. Vänd rätt upp är ju jag proffs på, jag vet allt om den. Jag vet exakt hur Ylva reagerar i olika situationer, vad hon blir glad, upprörd, rädd eller attraherad av. Jag har känt henne i fem år och precis som med riktig vänskap tar det tid innan vissa egenskaper visar sig.

Nu försöker jag lära känna Linn, hon är tolv, snart tretton år och ska precis börja i sjuan. På ridskolan finns sköthästen Ettan – som på alla sätt och vis är hennes nummer ett i livet. Han är en femårig korsningsponny och eftersom han är så ung har Linn fått extra ansvar för honom i stallet. Men det är fortfarande skrämmande mycket som jag inte vet om Linn och Ettan, jag måste utmana mig själv och ställa frågor om vad 13-åriga tjejer av idag tänker och intresserar sig för – förutom hästar såklart.

IMG_3354

Gör min research på stranden.

Förut när jag har påbörjat nya projekt har jag helt enkelt bara börjat skriva och så har de flesta frågetecknen fått räta ut sig längs vägen. Jag brukar ha ett anteckningsblock där jag samlar allt jag vet om mina karaktärer, gärna med bilder och onödiga detaljer (här har jag visat bilder ur min tidigare anteckningsbok). Men den här gången gör jag annorlunda. I ett försök till ett mer strukturerat arbete och förhoppning om att det inte ska ta fem år att skriva nästa bok går jag nu igenom karaktär för karaktär, frågeställning för frågeställning. Vad behöver jag utsätta Linn för? Vad är hennes svårighet? Vad behöver hon övervinna? Helt enkelt: vad är drivkraften och intrigen i den här berättelsen?

Under tiden som jag gör detta får jag uppslag till scener som ska utspela sig, men jag skriver inte på dem än. Jag är fortfarande total nybörjare på det här manuset och behöver träna lite mer på Linn och hennes verklighet innan jag börjar skriva. Först när jag inte längre kan hålla mig borta från datorn ska jag börja – än så länge är jag kvar in anteckningsboksstadiet.

Demonerna hälsar på …

 

 

 

Ola Kjelbye

Foto: Ola Kjelbye

Jag visste att de skulle dyka upp förr eller senare. Jag har lämnats ifred alldeles för länge. De senaste veckorna har jag då och då kunnat känna deras flåsande andedräkt i nacken när de stått och hovrat över mig. Stönat åt en formulering som kunde varit vassare. Kvävt ett fnitter för att jag gjort banala val. Jag har varit väl medveten om att det bara varit en tidsfråga men jag har tappert motat dem i grind. Men nu går det inte längre. Demonerna är här. De fruktade Tvivel- och självcensursdemonerna.

Jag har skrivit ungefär trettio sidor på nya bokmanuset och faktiskt haft ganska bra flyt. Den här boken har liksom legat i startgroparna ett tag nu, men innan jag bestämde mig för att verkligen sätta igång så har jag  jobbat en hel del med förberedelser. Gjort research, struktur- och kapitelupplägg, fått till ett ordentligt synopsis och testat röster på huvudkaraktärerna. Jag har prövat själva idén på maken och på förlaget (som båda gillar den!). Det var till slut dags att dra igång. Och det har verkligen känts som att all preppen varit en bra investering. Fingrarna har flugit över tangenterna och jag har hört mina huvudpersoner prata i huvudet. Passager som jag så gott som haft klart för mig hur de skulle skrivas har fått eget liv och dragit iväg. Bara att följa med, har jag tänkt. När jag läst igenom efteråt har jag blivit jag glatt överraskad – det har faktiskt ofta varit mycket bättre än min grundidé.

http---mashable.com-wp-content-gallery-doom-a-tour-through-demons-concept-art-DenzilO'Neill-BaronofHellRender

Men så kom de då alltså ikapp mig. Lade sina klibbiga tentakler över mina omedelbart hopsjunkande axlar. ”Men vad har du skrivit, hörru? Det är ju såååå babbligt! Något sorts hittepåspråk som försöker låta litterärt och originellt”, viskade de i mitt öra. ”Vems historia är det här egentligen? Förvirrande och otydligt. Vem ska orka följa med ända till sidan femton utan att ens veta var det utspelar sig? Tror du får tänka om, grabben. Bara en observation, du gör ju såklart som du vill …” Tyst med er!

Jag har försökt påminna mig om fakta i målet. Jag vet ju att det här är en del av processen. Jag har upplevt det förut. Alla pratar och skriver om det. Det finns hyllmetrar av böcker om detta, hela block i utbildningar tillägnade fenomenet. Neil Gaiman har sagt såhär om det:

”… whatever you’re doing can be fixed… For now, just get the words out. Get the story down however you can get it down, then fix it.”.

Så smart. Så jag sätter mig vid datorn igen … Nope. Vad jag än skriver så kastar de sig över det och sticker hål på allt. ”Bla, bla, bla … hört det förut. Den där olyckliga formuleringen hade du ju för fasen med redan i Down under! Krångligt sidospår som bara du fattar”, låter domen. Jag letar vidare bland vad mästarna sagt:

”The first draft of anything is shit”, sa Ernest Hemingway

Okej … det var väl lite hårt i och för sig. Skit. Jag läser igenom mina sidor en gång till. Något litet uns av substans finns det väl där ändå? Eller? När vet man om det vore bättre att slänga allt och börja om från början? ”Vi vet”, säger demonerna.”Nu!”

Men då sätter jag stopp. Jag tänker inte förlamas av er! Det är så här det är. Och det kommer att komma och gå. Många gånger. Det kan vända i morgon. Eller så tar det en månad. Skit samma. Gör det bara! Jag kommer på att jag läst något jäkligt bra som Joyce Carol Oates har sagt om ämnet.

“Getting a first draft done is like pushing a peanut with your nose across a very dirty floor.”

Tack! Jag sätter mig igen.

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

 

 

 

Inlämning, synopsis och NaNoWriMo

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Phu!

Manuset är nu äntligen skickat till redaktören igen.

Jag var lite orolig för att jag skulle skicka iväg manuset och fortfarande vara på botten av den känslomässiga bergochdalbanan. Ni vet där man avskyr allt man skrivit och starkt tvivlar på att man någonsin kunnat skriva överhuvudtaget 🙂 Där var jag för bara några dagar sedan, men när jag tryckte på skicka så var känslan ändå riktigt bra.

Den här redigeringsvändan har verkligen varit tuff. Många saker har inte fallit på plats förens nu de sista dagarna, men magkänslan säger i alla fall att det kommer att bli bra. Till slut. Men nu behöver jag verkligen min redaktörs ögon på texten så att jag kan få lite vägledning om någon ändring inte fungerar och hur jag kan slipa till texten ytterligare.

Fram tills jag får tillbaka manuset igen ska jag försöka att planera upp del tre. Jag ska ge mig på att skriva ett riktigt synopsis den här gången för att se om det kan hjälpa mig under råmanus fasen. Jag har googlat och läst på om det här med att skriva synopsis men känner att jag fortfarande inte har det helt klart för mig hur jag ska lägga upp det. Det finns ju några olika varianter och jag har ännu inte känt att någon av de jag läst om passar mig helt hundra.

Hur gör ni när ni skriver synopsis? Några tips att dela med er av?

Jag funderar fortfarande på om jag ska delta i NaNoWriMo (som Michaela skrev om i onsdags) och om jag i sådana fall ska skriva på del tre i serien eller om jag ska ge mig på ett annat manus som jag funderat på ett tag. Det hela beror nog lite på feedbacken blir från redaktören denna gång. Om jag kommer att orka att redigera och skriva råmanus på samma gång 🙂
Vi får se helt enkelt.

Hur går det för er?
Skriver ni råmanus? Redigerar? Väntar på svar från förlag? Laddar inför NaNoWriMo?

Kram på er ❤

Mina post-it lappar och jag

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Barnen har sommarlov.

Min redaktör har fortfarande mitt manus Brutna små regler.

Och jag har drabbats av ischias.

Så just nu står det faktiska skrivandet lite still.

Men även om jag inte kan sitta och skriva så mycket som jag hade hoppats på så passar jag på att planera istället.
Jag och mina färgglada post-it lappar har blivit bästa vänner under de senaste veckorna. Just nu håller jag på att strukturera upp manuset till trean (förtydligar den övergripande konflikten, vilka stora vändpunkter som ska finnas och vart de ska dyka upp, funderar på olika scenarion som kan passa osv.) så att när väl ischias värken ger med sig så kan jag sätta mig och ösa sand lite mer kontrollerat. Jag gör en grov skiss över hur sandslottet kan komma att se ut så att säga 🙂

Det är ett nytt sätt för mig att arbeta, visst har jag använt mig av post-it lappar på det här sättet tidigare men då har jag vänt mig till dem efter att råmanuset var skrivet, för att få en överblick. Jag har aldrig börjat med lapparna för att sedan skriva. Det ska bli spännande att se vart det tar vägen och om jag kommer att tycka om att arbeta på det här sättet. Jag vill ju gärna vara mer strukturerad i mitt skrivande men samtidigt så är jag rädd för att det ska låsa mig för mycket och att de där spontana sakerna ska försvinna. Vi får se helt enkelt. Allt jag vet är att det ger mig en chans att arbeta med mitt manus även om jag inte kan skriva ner den just nu. Och om jag inte fick arbeta med mitt manus så skulle jag snart klättra på väggarna här hemma 🙂

Det är lustigt hur snabbt skrivandet kan bli en sådan viktig del av en själv utan att man ens märker det.

Nu ska den här trötta författaren krypa ner i sängen i förhoppning om att  i alla fall få några timmars sömn.

Ha en härlig måndag och en underbar start på denna nya månad alla fina bloggläsare ❤
Njut av sommaren, skrivandet och livet.

Kram på er!

Lördagsenkät: Vad har du för skrivmål 2017

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Christina: Mitt skrivmål för 2017 är att, så snart slutredigering och korr av Hemligheter små är klart, sätta igång och redigera tvåan. Det är en fristående fortsättning på Hemligheter små, som har fått vila sedan september ungefär. Jag skrev det råmanuset medan Hemligheter små var ute hos förlagen och testade lyckan. Så förhoppningsvis ska jag slippa den omtalade andra boks ångesten.

Jag har faktiskt lyckats hålla mig ifrån manuset under alla dessa månader så det ska bli väldigt spännande att ta tag i det igen då jag verkligen gillar de nya huvudkaraktärerna som man får följa. En viljestark, impulsiv konstnär som avskyr att följa regler och en gallerist som är van att få som han vill och lever ett ganska förutsägbart liv.

Planen är att tvåan ska vara redigerad och så pass färdigt att kunna skickas till förlag i början av sommaren. Och medan tvåan är ute hos förlagen ska jag ge mig i kast med att skriva trean i serien. En övergripande synopsis är redan skriven så det är egentligen bara att kavla upp ärmarna och sätta fart och skriva. Ett färdigt råmanus till hösten? Det borde väl gå att få ihop va?

img_6998Anna: Jag har börjat skriva på ett nytt manus i en annan genre, mer krim denna gången. Jag hade egentligen tänkt vänta lite men jag kunde inte hålla mig. Jag är en skrivarknarkare och började direkt på nästa. Om allt går bra hoppas jag bli klar till sommaren. Jag längtar hela tiden tills jag får sätta mig ned vid datorn. Så mycket att jag under våren har tagit tjänstledigt några månader för att kunna dyka in i skrivarvärlden helt och hållet. Det där var alltså skrivmålet för 2017, tjänstledig och ny bok till sommaren! Då var det sagt. Vi får väl se hur det går, som alla vet blir ju inget någonsin riktigt så som man tänker sig.        

 

Michaela von Kügelgen

Foto: Jon Krogell

Michaela: Jag tror och hoppas det blir mycket skriv i år! Mitt viktigaste skrivmål är att redigera debuten klar för utgivning. Det mesta är gjort, men lite arbete kvarstår.

När jag är klar med det ska jag ta tag i tvåan som jag skrev under NaNoWriMo 2014. ”Nationen” handlar om en fiktiv studentnation i Helsingfors. Jag har redigerat manuset två gånger och i höstas var den på testläsarrunda och nu ska jag äntligen börja jobba med texten igen.

När jag är klar med den ska jag förhoppningsvis hinna ännu med en grov redigering av mitt nyaste NaNoWriMo-manus som jag skrev i november i fjol. Det är en finlandssvensk chicklit i Bridget Jones-anda.

Utöver det här ska jag jobba med texter för antologin som vi ger ut i samband med min skrivarkurs Litterärt skapande. Ser också fram emot många roliga skrivövningar under kurshelgerna!

bildmaricakallner16Marica: Förra våren började jag på ett nytt manus. En novellsamling. I dessa noveller undersöker jag människors rädslor och berättelserna snuddar vid det övernaturliga. Hittills har jag snöat in mig på kroppslig förvandling, klaustrofobi och ensamhet. Mångbottnade ämnen som jag vrider och vänder på. Det övernaturliga är okänd mark. Spännande mark: jag går vilse och jag hittar nya stigar och kommer bort och hittar rätt och går fel igen. Mitt mål är att skriva färdigt ett utkast till manuset, och att börja en genomskrivning. Planen är att utkastet ska vara färdigt när jag är klar på Författarskolan – alltså i maj. Håll tummarna!

image001Johan: Down under kommer i augusti, så jag har ju fortfarande en del tid på mig att levla texten några steg. Jag håller på och jobbar med tre möjliga bokprojekt. Ett som nog skulle bli en vuxenbok. Ett med djur… och ett tredje… som det inte finns så mycket att säga om ännu. Jag researchar, testar karaktärer, samlar idéer och försöker fatta vilken jag ska satsa på? Jag skriver också på en barnpjäs som heter Panik på playan – för Teater Barbara. Om en pappa och hans dotter som tappar bort varandra och har olika sätt att deala med att lösa situationen. Den bygger på en bok av den fantastiska norska illustratören och författaren Mari Kanstad Johnsen. Och så jobbar jag även på en pjäs baserad på Mary Shellys Frankenstein – så jag har att göra… Jag ska turnéra en hel del under våren med Teater Barbara så jag tänker att jag ska utnyttja det att jag bor på hotell och kan sitta och skriva när jag är ledig – utan att behöva tänka på tvätten, sortera in i bokhyllan, sätta upp tavlorna, bokföra kvitton…

Räddad av de dramaturgiska bågarna

 

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

Jag tycker att det är coolt hur skrivandet kan se ut på så många sätt. En del börjar med en startscen och skriver sig igenom boken från början till slut, andra gör noggranna planer och strukturerade synops innan de börjar skriva, och några utgår ifrån en motsättning eller ett problem de vill utforska. Och så finns det vi som lever i kaos, men tycker om att umgås med våra karaktärer (och är bra på att tänka att saker kommer att lösa sig).

Bok två är ångestladdad på flera sätt (vad ska folk tycka/hur ska jag hinna/blir det för likt/blir det för olikt/vad håller jag på med/är det här ens bra/osv/osv/osv), men en sak som är kul är att jag kan mycket mer nu. Jag har mycket bättre skrivarverktyg denna gång, och har lärt mig saker jag har användning för nu när jag skriver en till bok. En sån sak är dramaturgiska bågar.

Jag började jobba med dramaturgiska bågar ganska sent i processen med Du, bara (eftersom jag inte visste vad dramaturgiska bågar var när jag började skriva). För mig som håller handlingen som utbytbar ganska länge visade det sig vara ett riktigt bra verktyg. Genom att skissa upp karaktärernas känslomässiga utveckling var det mycket lättare att se hur jag kunde bygga upp handlingen för att gestalta vad jag ville få fram.

I min novellroman Saker ingen ser har de dramaturgiska bågarna varit otroligt användbara. Perspektivet växlar mellan sex olika huvudpersoner, så det är många trådar som ska samspela för att allt ska falla på plats. De dramaturgiska bågarna blir ett sätt att rita upp varje karaktärs övergripande känslomässiga utveckling genom hela boken, för att få översikt, och kunna bygga handlingen utifrån det.

linns-dramaturgiska-ba%cc%8age

Det kan se ut så här. Här har jag ritat upp utvecklingen för min karaktär Linn. De olika punkterna är noveller hon är med i, där olika saker gestaltas. Hennes kurva handlar mycket om identitet och samspel med andra, så jag har utgått ifrån det temat här. En punkt kan vara ”Identitet, relation till Aron, Marcus, Sebastian och musiken”. Med det tänker jag att jag vill visa hur hon relaterar till sin kompis, sin rival och sin bror. Och till musiken, som är viktig i hennes liv och för hennes identitet.

Linns dramaturgiska båge hjälper mig att se vad som ska hända med de olika relationerna och hur hennes identitet ska förändras. När det är dags att skriva novellerna kan jag tänka ”vad skulle kunna hända för att det ska framgå vad Linn tycker om de här personerna, samt vad musiken betyder för henne?” När jag har min dramaturgiska båge att utgå ifrån vet jag att alla nedslag fyller en funktion, gestaltningsmässigt. Då gör det inte så mycket att jag skriver om alla noveller tusen gånger med olika handling, för jag har en plan och vet vilken funktion novellen ska fylla. Därför kan jag kan vara systematisk när jag provar mig fram, och inte sväva iväg för långt.

 

frides-dramaturgiska-ba%cc%8age

Den här bågen tillhör en karaktär som låter sig påverkas mycket av de andra karaktärerna. I den dramaturgiska bågen har jag därför skissat upp vem hen träffar när i berättelsen. Även om jag inte vet precis vad som ska hända i varje nedslag vet jag vilken känsla det ska vara, vilket gör att jag kan välja i vilken ordning känslorna ska komma för att det ska bli en bra känslomässig utveckling genom boken. När det är dags att skriva novellerna kan jag tänka ”vad kan Fride och Dibah göra tillsammans för att gestalta deras relation?”, och utgå ifrån det när jag bestämmer vad som ska hända.

 

sebastians-dramaturgiska-ba%cc%8age

Jag gillar också att göra listor. Här har jag gjort en lista på en karaktär vars teman handlar mycket om hur han ser på sig själv och hur andra ser på honom. Jag har listat alla noveller där han har en viktig roll, och skrivit om det är en av hans noveller (egen) eller en där någon annan är huvudperson (andras). Genom att punkta upp alla sidor vi får se av honom får jag en bra överblick, och kan se till att han får en bra utveckling från de tidigare novellerna till de senare.

 

De här dramaturgiska bågarna blir som en karta för mig, ett ”känslomässigt synopsis” som hjälper mig att bygga handling och sammanhang. Till exempel är det lättare för mig att tänka ”om den här karaktären först är så här och sen ska bli så där, vad kan det då vara som kan få hen att förändras?” än ”det här är min karaktär, vad ska hända?”. För mig blir utvecklingen punkter jag kan dra streck mellan, tills jag förhoppningsvis har hela bilden framför mig. Jag är inte riktigt där än med Saker ingen ser, men jag jobbar på det. Och de dramaturgiska bågarna håller mig definitivt på rätt sida om vad ska folk tycka/hur ska jag hinna/blir det för likt/blir det för olikt/vad håller jag på med/är det här ens bra/osv/osv/osv, för jag känner att jag faktiskt har koll på vad jag gör. Och det är väldigt skönt.

 

 

(Den som vill se fler bilder på dramaturgiska bågar och tekoppar kan spana in mig på instagram! Jag heter @anna.ahlund)

 

Det finns en galenskap i metoden – Del 1

ThomasNär jag skrev mitt allra första inlägg här på debutantbloggen blev jag uppmanad att skriva lite mer om ”min metod”. Så jag tänkte att nu kunde vara ett bra tillfälle att återkomma till det. I ”avsnitt 1” av ”hur gör djur” håller vi oss på en hög nivå: Hur planerar och genomför jag ett romanprojekt – från idé till första utkast?

Jag kan ju bara skriva korta saker…
Länge, länge trodde jag att jag bara kunde skriva kort. De noveller jag skrivit var alltid korta. Inlämningsuppgifter på universitetet, precis som B-, C- och D-uppsatser var ytterst korta. Alltid kortare än mina kurskamraters. De texter jag skrev i jobbet var av naturen korta. Säljtexter, instruktioner, webbtexter. Alla är ju av naturen korta.

Visst, ett par romanidéer hade jag väl haft genom åren. Men jag hade aldrig skrivit någon. Förmodligen för att jag bara kunde skriva korta saker, eller hur?

Lite var det säkert så. Det var ny mark för mig. Läskigt.

Dessutom hade jag gjort ett par halvhjärtade försök att skriva en roman. Det skall jag inte sticka under stol med. Men inget av dem hade blivit något av. Det längsta hade blivit typ 2 kapitel. Ytterligare ett bevis på att det inte gick.

Noveller kunde jag skriva, det visste jag. Det hade jag ju liksom bevis på. Där hade jag en metod som jag använde och som funkade. Funkade i den bemärkelsen att jag lyckades komma till slutet. Inga kvalitetsbedömningar här. Jag utgick från en idé, en känsla och/eller en bild i mitt huvud, och sedan skrev jag. Inget att vara rädd för. Blev det fel så gjorde det ju inte så mycket. Det var trots allt en så kort text att det inte var något problem att slänga den om den blev kass.

Romaner däremot, det var en helt annan femma. Det hade jag förstått. Jag hade läst på om hur man gjorde. Jag testade min idé genom att skriva ett första kapitel. Sedan försökte jag bygga upp karaktärer, skapa en vettig synopsis, plotta ut hela händelseförloppet. Sedan skulle jag skriva. Bara det att jag aldrig kom dit. Jag hade tappat intresset långt innan dess. Luften hade gått ur både mig och storyn vid det laget.

Så det var nog så det var. Jag var en novellförfattare.

Det var bara det att jag inte trivdes riktigt med det.

Kan han så…
Sedan läste jag Kings Att skriva. Han skriver i den att han tar sitt avstamp i en bild och sedan börjar han skriva. Han sprutar ner ord i massor och stannar inte förrän han är klar. Och sedan redigerar han. Ingen synopsis. Ingen utstakad struktur. Och säga vad man vill om Stephen King, men han har ju faktiskt lyckats bli klar med ett par manus.

Kan han så kan jag, eller hur?

Så när jag sedan bestämde mig för att göra ett allvarligt försök att skriva en roman så gjorde jag som jag själv ville:

Jag fick en fråga i huvudet. Bilder. Stämningar. Jag pratade igenom dem med en vän, och två av karaktärerna i historien började ta form – väldigt grovyxade. Jag hade en känsla för vart historien skulle kunna ta vägen, men mer än så visste jag inte.

Sedan började jag skriva.

Research as needed.
Behövde jag kolla upp något så gjorde jag det när jag behövde det. Inte i förväg. Gå på magkänsla och leta verkliga referenser där det behövdes. Stoppa in karaktärer allt eftersom ett behov av dem uppstod.

Hade jag en idé om ett kul kapitel längre fram fick det vänta. Som en sporre för att ta mig dit. Inte hoppa över resan dit. Det ledde också till att det inte ens var säkert att det skojiga kapitlet blev så som det var tänkt, så det var bara bra att det inte var skrivet i förväg.

Någonstans halvvägs – alltså när jag tyckte att jag hade tillräckligt många ord/kapitel för en knappt halv bok – satte jag mig och funderade på hur man skulle kunna ta historien i land. Funderade är en kraftig underdrift. Jag kände snarare paniken komma krypande. Tänk om det här inte går att reda ut?

Jag gjorde en skiss på vilka kapitel som skulle kunna följa från den punkten där jag befann mig just då – till ett tänkbart slut, med en eller ett par meningar om vad de skulle kunna handla om. Detta var för att försäkra mig om att 1) det skulle bli långt nog för en roman – tänk på att jag aldrig skrivit någon innan. 2) Det fanns en möjlig väg ut ur denna historia.

Sedan kan jag inte påstå att jag följde den planen speciellt slaviskt. Och jag visste faktiskt inte ärligt hur det skulle sluta. Nya kapitel kom till. Andra försvann eller slogs ihop. Men jag tog mig till slutet. Slutet på utkastet alltså. Sedan kom ju en massa redigeringsvändor.

Jag har använt nästan samma metod en gång till. Barnboken jag skrev började med ett gäng karaktärer och en extremt vag idé. Jag skrev ett par kapitel rätt mycket på måfå och testade om barnen gillade dem. När jag insåg att de faktiskt gjorde det och att de verkligen förväntade sig att skulle bli en ”riktig bok” av detta fick jag återigen den där paniken. Så jag kidnappade min hustru och hade en brainstorming med henne. Sedan utifrån en extremt konstig mind map satte jag ihop samma typ av ”kapitelstruktur” som till Incidenten. Denna gång var det ungefär de återstående två tredjedelarna som mappades upp. Och återigen bara en rubrik och ungefär en rad som förklaring. Och återigen följde jag den väl sissådär. Men det blev en fungerande historia av den också.

Såhär med lite distans kan jag säga att det känns som att det är fler än jag som gör ungefär så här. Ganska många faktiskt. Lyssnade på Jo Walton bland annat. Hon börjar alltid med karaktärerna och någon form av situation. Sedan skriver hon. En kommentar angående koceptet plot från henne bär jag med mig:

”If I knew how a story would end, I would probably start there instead.”

En metod gör ingen sommar
Så uppenbarligen har jag en metod, eller i alla fall ungefär ett sätt som jag har skrivit två böcker på. Om jag kommer göra likadant nästa gång? Det vet jag inte. Det jag vet är att man måste hitta den modell som funkar för en själv. För just det man skriver nu. Så det är mycket möjligt att nästa bok kommer kräva något annat av mig. Man får helt enkelt inte stirra sig blind på hur andra, eller ens man själv, har gjort det.

#skrivjuli

porträtt hanna2Någonstans ute i twitter dök det upp en fråga om #skrivjuli som riktades bl. a till Debutantbloggen. Jag hakade på direkt. Klart jag vill skriva i juli!

Sen är det lättare sagt än gjort. Visst, min bok ligger i tryckeriets händer efter redigering, korrektur och sättning, men jag är inte ledig för det. Det finns hemsidor, avtal, bokmässor och tusen andra saker som hela tiden pockar på uppmärksamhet. Dessutom passar jag på att läsa mer än vanligt under sommarlovet (ack! läsa!) och njuter av det. Men skriva NYTT. Kom igen! Det blir inte bättre än så.

Ett synopsis har väntat länge på att trollspöet ska komma och förvandla det till en full berättelse med ränker, kärlek och tårar och tiden är alltså kommen. Idén till boken föddes under arbetet med fjärde boken i Berättelsen om Lianne som jag skrev under fem månader vintern 2012-13. Sen dess har den fått gro och det mår berättelser bra av.

När jag skapar ett synopsis börjar jag med att skriva ner det jag vet, utan någon som helst ordning. Sen skriver jag ner frågor på allt det som jag inte vet. Frågor i själva intrigen, hur stegringarna ser ut, hur händelserna ska kunna leda till varandra, men också frågor kring research och karaktärers agendor. Sida upp och sida ner med bara frågor. Sen lämnar jag dokumentet och grunnar. Dagdrömmer. Låter svaret på en fråga leda till en ny fråga. Väntar och ser hur snöbollen växer. Låter det ta sin tid.

Därefter skapar jag ett nytt dokument där själva synopsis ska författas. Nu finns syften och tidpunkter. Manus delas in i delar. ”Det här finns med i inledningen, så här ska del1 sluta och det här är vändningen i del2” osv. Ett skelett, en stomme. Inget mer. Det finns fortfarande massor av luckor, men det finns nyckelscener som jag gärna spelar upp i huvudet om och om igen, scener som jag längtar ihjäl mig efter att få skriva ner.

Till slut når jag punkten när jag börjar skriva och då brukar det gå ganska fort. Två månader är rekord från synopsis till färdigt manus, men fyra känns också helt okej. När boken är skriven får den gärna vila och sen redigeras något år senare.

Jag har skrivit sex romaner på det här sättet och vet ni var jag gillar med det? Att gå tillbaka till det där frågedokumentet när boken är klar. Läsa igenom alla frågor och se hur de ledde fram till nyckelhändelser, sådant som bär hela boken på sina axlar och som jag aldrig hade kommit på om jag inte ställt rätt frågor.

För en vecka sen började jag skriva min sjunde bok. Det är stort, läskigt och underbart, men jag kan inte släppa en liten tanke, nämligen det där med den ”svåra, andra boken.” Av de sex böcker jag skrivit, kommer jag ge ut fyra själv (dvs. serien om Lianne) och den femte ligger faktiskt ute på förlag och väntar på refus eller inte. En bok kommer stanna i byrålådan. Den här sjunde skriver jag mest för mitt eget höga nöjes skull.

Ni förstår, va? Jag skjuter helt sonika upp ”den svåra, andra boken” som alla pratar om, den som man ska lyckas krysta fram när första boken är publicerad. Jag tänker publicera en hel serie först, och antagligen den här nya också, innan jag ska ge mig ut på okänd mark. Men då, mina vänner, då blir det läskigare än läskigast, när jag ska skriva något helt annat i ett nytt universum. Efter fyra böcker Lianne, kommer det antagligen bli svårare och tommare än efter ”bara” en.

Men det är ett senare bekymmer. Just nu njuter jag av #skrivjuli. Ni hänger väl på och skriver ni med? Ibland är det svårt att släppa redigeringsögat som varit påslaget så länge och vara accepterande av ny, ofullkomlig text. Därför tar jag tacksamt emot alla tips och all #skrivjuli-pepp som ni kan uppbåda.

Synopsis

porträtt oskar1Vad är definitionen av en synopsis? Jag hittar ett förslag på nätet: En kortfattad sammanfattning av de stora händelsepunkterna i boken. Ok, lägg till lite karaktärsskisser och miljöfunderingar, så är det precis vad jag behöver just nu.

Till min nya text har jag skrivit de tre inledande kapitlen, vilket innebär att bokens huvudkonflikt blivit presenterad. Likaså huvudkaraktärer och en förhoppningsvis lagom nivå av miljöskildringar. Vidare miljöskildringar går alltid att fördjupa sig i lite senare. Har dock kommit på att jag gillar att både läsa och skriva väldigt beskrivande om miljöerna som karaktärerna rör sig i, så det gäller att hålla igen lite – jag vill inte att texten ska drunkna i olika trädsorter och färgnyanser.

Men sen då?

När jag skrev Klubb Hjärta så skrev jag det som föll mig in för dagen. Det fanns ingen långsiktig plan, texten fick ta mig dit den hade lust. Det funkade bra, men jag upplevde ibland att det var svårt att hålla mig till en röd tråd. För en aspirerande författare, som inte har tid att skriva lika mycket som en etablerad författare, kan tidsbristen vara just ett problem. Inte för att få klart boken, den blir skriven i sinom tid, men att skriva några rader varje kväll, gör att man lätt tappar bort tråden. Så var det för mig i varje fall.

Så för att ha lite bättre koll, lite mer flyt, skriver jag nu en synopsis för mig själv. Här är jag:

Det finns fyra huvudkaraktärer. Deras särdrag och funktioner för berättelsen är mer eller mindre spikade. Relationerna dem emellan är också skissade. Jag tror att just karaktärerna inte ska vara alltför låsta i inledningen, det blir bättre att låta dem utvecklas i takt med texten. Inbillar jag mig.

Konflikten finns där. I just denna text är den viktig. Det är konflikten som ska bära texten, skapa spänning och nyfikenhet hos läsaren. Det är tre karaktärer mot en. En gammal och utstött individ, med oanade krafter, mot tre ungdomar på gränsen till att bli vuxna. Kan bli intressanta möten.

Handlingen börjar infinna sig. Det är ett mord inblandat. Ett äppelträd som rotar sig i havet. Skuggor som vandrar på väggarna i gränslandet till drömmen. Symboliken börjar kristallisera sig.

I nuläget har jag börjat skissa på respektive kapitel. Vad ska hända i respektive avsnitt?

Jag undrar om jag går för långt i mitt synopsande… Vad tycker ni? Hur brukar ni göra?

Till något helt annat. Fick besked att Klubb Hjärta förhoppningsvis kommer ut någon gång i juni, text och omslag ska vara färdigt till påsk. Det börjar dra ihop sig!