Bloggar med skrivtips: Här är de 3 bästa!

Caroline Möllesand Bloggtips
Dags att läsa skrivtips … Läsglasögon på!

Det finns många skrivsajter och skrivbloggar som bjuder på skrivtips, men här har du de tre bästa, enligt mig.

När mitt skrivintresse vaknade på allvar var Debutantbloggen en av de första skrivrelaterade bloggarna jag hittade. Jag tyckte upplägget var trevligt och det var kul att jämföra och få reda på hur de olika författarna hade gått till väga för att komma igång med sitt skrivande. Då hade jag inte en tanke på att jag så snart skulle vara en av de som skriver här. Nu känner jag mig manad att bidra med något matnyttigt och användbart.

Det här inlägget är främst riktat till dig som skriver och som vill lära dig mer. Är det förresten någon som är fullärd när det kommer till skrivande?

När jag var i början av min ”hobbyförfattarresa”, var jag oerhört hungrig och törstig efter kunskap, tekniker, verktyg och andras erfarenheter som har med skrivande att göra. Jag lusläste alla inlägg i författargrupperna på Facebook, mycket lärorikt. Jag googlade förstås efter författarsidor och skrivsajter och hittade en hel uppsjö.

Det finns många personliga författarbloggar som jag tycker om. Jag älskar att inspireras av hur andra gör och lever sina skrivliv. Många av dem uppdateras ganska sporadiskt och det har jag full förståelse för. Det kräver tid och engagemang att skriva intressanta blogginlägg vecka efter vecka. Och för de flesta är det nog så att man hellre lägger sin värdefulla skrivtid på det aktuella manuset.

Ganska snart hittade jag några mer kunskapsbetonade favoritbloggar. Att läsa deras inlägg är som att skyffla guldpengar hos Joakim von Anka!

Det dessa tre personer har gemensamt är att de har varit uthålliga och bloggat i många år, därför innehåller deras sidor flera hundra inlägg. Det är lätt att fastna, ”ska bara läsa ett inlägg till.”
(Du som vill ha kort och lättsmält får gå till Instagram istället.)
Här kommer de, utan inbördes ordning:

  1. Dinbokdröm.se

Den här sajten drivs av författaren Kristina Svensson och handlar om, precis som adressen antyder, att förverkliga sina författardrömmar. Hon delar med sig av kunskap som förvärvats både genom egna och andras erfarenheter. Här finns bland annat författarintervjuer, konkreta tips för skrivfasen, råd om utgivning och inspiration för att nå ut med sin bok. Omfattande och gediget innehåll!


Lennart Gullbrandsson
  1. Elementx.se

Lennart Guldbrandsson är författare, lektör, skrivcoach, spökskrivare och föreläsare. Han ligger bakom sidan och bloggen som han kallar ”Element X”. Där bjuder han på blandade resurser för författare: skrivtips, manualer, listor, svar på vanliga frågor och mycket mer. Många flikar och menyer att botanisera bland!


Pia Lerigon
  1. Pialerigon.se

Författaren, lektören och författarcoachen Pia Lerigon har en författarsida med blogg. På Bokmässan 2017 valdes den till Sveriges bästa skrivblogg. Grattis! Delen jag vill tipsa om är sidan med skrivtips i bokstavsordning. De baseras på skrivtips hon själv fått eller lärt sig under skrivandets gång. Många och långa inlägg – hundratals!


Jag önskar dig trevlig läsning och hoppas att du lär dig något nytt! Glöm bara inte att återkomma till oss här på Debutantbloggen ibland. 🙂

Tipsa gärna om fler intressanta skrivbloggar i kommentarerna.

Och plötsligt ryckte han lite villrådigt på axlarna

zsfuzzg

Det händer fortfarande ibland att elever förvånat utbrister: ”Vadå, FÅR man börja en mening med och?”. Och jag tänker lika förvånat, finns det fortfarande de som lär ut att det skulle vara förbjudet? Samma sak som att börja en mening med men, att dem hör hemma i slutet av meningar eller att man aldrig får använda slang – det beror ju liksom på. Visst, dem-formen kanske vanligen förekommer i slutet av meningar, men det är ju ingen regel att luta sig mot. Dem är objekt och de är subjekt, det är vad man behöver ha koll på. Och det finns en massa tillfällen då det går alldeles utmärkt att inleda en mening med och.

Jag hörde en gång en person förfasa sig över Jonas Hassen Khemiris sätt att skriva. Det gjorde mig minst sagt häpen, eftersom han så vitt jag kan bedöma är ett språkligt och stilistiskt geni. Vad var det då som den här personen ogillade med hans språk? Jo, han använder sig ju av ofullständiga meningar! Hrm… förstår ni vart jag vill komma här..?

Under redigeringen är det lätt att dra sig till minnes allsköns råd och tips som man har snubblat över genom åren. En vanlig uppfattning är att småord ska strykas, och sådant som tenderar att försvaga gestaltningen. Ju, lite och plötsligt är exempel på ord som det verkar hållas utkik efter. Och visst (ha, nu gjorde jag det igen), i många fall kan jag hålla med om att det blir bättre om dessa ord stryks – men det betyder inte att de aldrig ska användas. Tycker jag.

En del går igenom sina texter och grämer sig över att de har låtit sina karaktärer skaka på huvudet, nicka, rycka på axlarna och harkla sig. Bort, bort, bort. Men (sic!) här får jag samma känsla som när elever försöker undvika att börja med och. Huruvida det passar eller inte beror ju på hur texten i övrigt ser ut. Har du en karaktär som inte kan yttra sig utan att rycka på axlarna? Ja, då ska du kanske se över det om du inte vill framställa hen som en särdeles ängslig eller otydlig typ (med spasmer). Å andra sidan, rycker vi inte alla på axlarna ibland? Skakar på huvudet och nickar? Jag skulle snarare säga att det är en ganska vanlig form av kroppsspråk, och ger man sig ut på jakt efter ett mer unikt sätt att uttrycka det på riskerar det att låta tillgjort, tror jag. Ungefär som när mina elever ersätter ord med synonymer som de inte riktigt förstår. Måste karaktärerna uttrycka sig med kroppsspråk då? Det måste de kanske inte, men kom ihåg Daniels Psycho Killer-skrivtips. En dialog kan behöva livas upp med annat än enbart repliker.

Stephen King, som är både extremt framgångsrik som författare och något slags skrivråds-guru, har sagt att ”the road to hell is paved with adverbs”. Han menar att man ska undvika att försöka förstärka, eller förtydliga, sin text med adverb. Behövs adverb är texten inte tillräckligt precis eller tydlig från början. Han har onekligen en stor poäng, åtminstone är det inget jag tänker neka till. Men (börjar jag verka obstinat nu?) det är inte Svea Rikes Lag vi snackar om här. Det är upp till varje skrivande person (och så småningom, kanske förläggare och redaktör) att sålla bland alla välmenta råd och tips och bedöma vad som är bäst för ens egen text. Jag bröt till exempel mot Kings råd redan i den här textens första mening, och det har jag inga planer på att redigera bort.

Nice waiter, he is my wife

För första gången på mycket länge är jag ledig. Perfekt då ska jag läsa alla böcker jag missat, tänkte jag hoppfullt. Samtidigt som jag själv skriver har jag nämligen svårt att läsa och bokberget har nu växt till en nivå som får Mount Everest att blekna. Med ett rus i kroppen hällde jag upp en kopp kaffe och satte mig i solstolen väl gömd bakom stugknuten. Det kändes högtidligt. Men två sidor in i första romanen gjorde jag en förskräcklig upptäckt.

Nämen, ordet ”gårdsplanen” förekommer visst två gånger i samma stycke? Upprepning! Det gick någon sida. Det ”pirrar”? – en förbjuden kliché! Någon sekund senare – Åh vilka snygga meningar och ingen börjar på samma sätt! Ytterligare ett stycke – Fin gestaltning här av hur rädsla känns – det ska jag lägga på minnet. Nytt kapitel: hallå, var är ”tid och rum”? Sådär höll det på tills jag med ett tryck över bröstet la ifrån mig boken. Den är riktigt bra men min läsning är fullständigt fakkad. Jag har förvandlats till en redigeringshäxa!

Det känns lite som när jag var fjorton och åkte till Rio de Janeiro över sommaren och sabbade min engelska för all framtid. Det finns en fredsorganisation vars grundtanke är att motverka framtida krig genom att barn i världen lär känna varandra. När organisationen hade en uttagning inför kommande program sommaren 1991 tjuvåkte jag till Södermalm för att delta. Efter intervjuerna fick man fylla i en lapp och önska resmål. ”Det låter fint men välj ett land där de också pratar engelska så att du tränar språket”, sa min rationelle far när jag upphetsat berättade om den lilla utflykten. Hoppsan tänkte jag som just hade placerat de länder som låg längst bort från Sverige överst på önskelistan.

”Jag skickar aldrig min fjortonåriga dotter själv till Brasilien”, var också pappas reaktion när antagningsbeskedet damp ner i vår brevlåda men några månader senare satt jag ändå på ett plan över atlanten full av förväntan. Fem flickor och fem pojkar deltog i programmet och vi skulle bo i varsin familj. Tre av flickorna hette Anna och för att särskilja oss kallades jag ”Bågis”. När vi landade i Rio stod tio lika förväntansfulla familjer och en sambakung på flygplatsen och mötte oss. Jag tittade efter någon jag kände igen från slarviga svartvita fotokopior (varken internet eller digitalkameror existerade vid den här tiden) och såg till slut en leende skock som stolt höll upp en skylt med texten ”Welcome Bögis”. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Knappt hann jag tänka på det heller förrän jag var övertäckt med kindpussar och någon jag gissade var fadern i familjen utbrast: ”Nice waiter. He is my wife”, och pekade på en vacker kvinna bredvid sig. Kvinnan log och fortsatte generat: ”Sunny shiny.”

Jag blir varm inombords när jag tänker på min Brasilianska familj även om de senare bytte ut ”Bögis” (eller ”Boogie” som de trodde att det uttalades – lite som snorbuse) till smeknamnet ”Dragequeene.” Helt logiskt för dem eftersom jag med mina 1,75 var huvudet längre än pappan i familjen men ständigt gick klädd i kvinnokläder. När jag artigt tog av mig skorna innanför dörren vek de sig dubbla av skratt och kallade in alla i grannskapet (en skyddad zon mellan favelorna bevakad av vakter med automatvapen) för att visa ”båtarna”. Ingen verkade tidigare ha sett sandaler i storlek 41. ”Swedish women is so biutiful. Very very big butt”, konstaterade grannsonen beundrande och tonåringen i mig ville dö en smula.

I familjen fanns en dotter i min ålder, Anita. Vi blev väldigt goda vänner och jag kallar henne min brasilianska syster. Anita kom till Sverige och bodde hos mig och jag åkte tillbaka och besökte dem igen några somrar senare. Vi har fortfarande kontakt och träffas när vi kan. Idag bor Anita i USA, är diplomat och driver ett framgångsrikt företag. Och jag tänker att den där grundläggande fredstanken kanske inte är så dum. Vi kommer aldrig starta krig med varandra om vi får bestämma. Vår vänskap och tiden i Rio förändrade min världsbild och jag är oerhört tacksam över att jag fick göra resan.

Mitt språk däremot blev helt förstört. Alla jag mötte talade med en underbar brytning, omöjlig att inte efterlikna. Som man gör när man gillar. Som tonåringar hittade vi på nya ord om det gemensamma förrådet tröt och traditionen bestod även senare. Väl hemkommen öppnade jag glatt munnen första engelsklektionen ivrig att berätta om min fantastiska sommar men insåg snabbt att jag lät som Penelope Cruz på speed med en påhittad vokabulär.

Nu är jag rädd att precis samma sak har hänt med min läsning efter de senaste åren av intensiv manusbearbetning och redigering. Textgranskningsglasögonen är hela tiden på, jag kan inte ta av dem. Vad jag undrar är, hur tusan gör ni andra som genomgår en skrivprocess när ni vill koppla av med en god bok och bara njuta?

Själv pratar jag fortfarande, tjugofem år senare, brasiliengelska om jag möter någon från den delen av världen och mina ögon förvandlas till hjärtan.

Mina post-it lappar och jag

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Barnen har sommarlov.

Min redaktör har fortfarande mitt manus Brutna små regler.

Och jag har drabbats av ischias.

Så just nu står det faktiska skrivandet lite still.

Men även om jag inte kan sitta och skriva så mycket som jag hade hoppats på så passar jag på att planera istället.
Jag och mina färgglada post-it lappar har blivit bästa vänner under de senaste veckorna. Just nu håller jag på att strukturera upp manuset till trean (förtydligar den övergripande konflikten, vilka stora vändpunkter som ska finnas och vart de ska dyka upp, funderar på olika scenarion som kan passa osv.) så att när väl ischias värken ger med sig så kan jag sätta mig och ösa sand lite mer kontrollerat. Jag gör en grov skiss över hur sandslottet kan komma att se ut så att säga 🙂

Det är ett nytt sätt för mig att arbeta, visst har jag använt mig av post-it lappar på det här sättet tidigare men då har jag vänt mig till dem efter att råmanuset var skrivet, för att få en överblick. Jag har aldrig börjat med lapparna för att sedan skriva. Det ska bli spännande att se vart det tar vägen och om jag kommer att tycka om att arbeta på det här sättet. Jag vill ju gärna vara mer strukturerad i mitt skrivande men samtidigt så är jag rädd för att det ska låsa mig för mycket och att de där spontana sakerna ska försvinna. Vi får se helt enkelt. Allt jag vet är att det ger mig en chans att arbeta med mitt manus även om jag inte kan skriva ner den just nu. Och om jag inte fick arbeta med mitt manus så skulle jag snart klättra på väggarna här hemma 🙂

Det är lustigt hur snabbt skrivandet kan bli en sådan viktig del av en själv utan att man ens märker det.

Nu ska den här trötta författaren krypa ner i sängen i förhoppning om att  i alla fall få några timmars sömn.

Ha en härlig måndag och en underbar start på denna nya månad alla fina bloggläsare ❤
Njut av sommaren, skrivandet och livet.

Kram på er!

Varning – det kan gå så jäkla illa

”Rensa bort all skit”, brukar min lärare ofta säga. Det han främst syftar på är ovanan att använda klichéer som att karaktärerna skrattar, ler, stirrar, darrar, skakar eller, hans absolut värsta, ”det pirrar lite”.

”Det där är inte ens gestaltning, det är bara uselt och du är för bra för det, jag vill inte se sånt. Kommer du inte på något bättre stryker du”, brukar han fortsätta.

Trots att jag egentligen vet detta har jag upptäckt att det är samma resa även med manus nummer två som jag håller på med nu. När jag går igenom texten dröjer det inte lång stund innan jag hittar: ”… säger Margareta och stirrar på Harriet” eller ”… ler Roland”.

I tre dygn har jag redigerat och med förskräckelse upptäckt att alla mina karaktärer likförbannat ler, skrattar, stirrar, skakar och ”det pirrar lite” – precis hela tiden.

Det räcker tydligen inte med en hård förmaning från min lärare.

En skamsköljning eller ett rejält uppvaknande är vad jag behöver för att bli kvitt de här otrevliga ticsen. Ni vet, lite som när man överdriver skrämmande bilder för att folk ska fatta. Som den där lappen som ofta finns uppklistrad i hissen och föreställer någon som oskyldigt är på väg ner med ett återvinningskärl. Illustrationen som liksom skriker: ”Varning – det kan gå så jäkla illa.”

Eller kanske någon sorts KBT i förebyggande syfte för att försöka föreställa mig hur sjuka de på riktigt vore om de skrattade, log, stirrade, skakade och darrade i den omfattningen som de gör i mitt manus. Eftersom jag är en gammal nätdiagnosknarkande hypokodriker* kunde jag inte låta bli att kolla vilket medicinskt utlåtande mina karaktärer skulle få om de beter sig som de gör just nu. Medicinska utlåtanden både avskräcker ju och bidrar till massiv ångest (det vet alla nätdiagnosknarkande hypokondriker i alla fall). En: ”Varning – det kan gå så jäkla illa.”

Efter några sekunders googlande kom jag fram till följande. Och håll i hatten nu för detta kommer bli en ruskig åkning.

Åklagren i mitt nya manus uppvisar ett kroppsspråk som är nästan identiskt med en blottares. Förutom att blotta sitt könsorgan för främlingar definieras blottaren även som en exhibitionist som gärna vill uppmärksammas i folksamlingar eller synas i media. Det är ungefär den direkta motsatsen till hur jag tänkte mig att åklagaren skulle gestaltas i det här kriminaldramat. Jag tror inte heller att min förläggare har föreställt sig en blottare i rättssalen. Skak, obehagliga leenden och skratt åker bort.

Den huvudmisstänkte uppfyller i princip alla symptom för långt framskriden parkinson. Förutom att han skakar har han en lätt framåtlutad hasande gångstil, är deprimerar, har minnesproblem, otydligt tal och saliv rinner ur munnen. Inget av detta är min avsikt.

Allting tyder även på att huvudkaraktären Harriet får en stroke varje gång hon hamnar i en stressig situation (och det är minst tre gånger i varje avsnitt – högt tempo här!) Åtminstone om man utgår från skildringen av hennes upplevelse.

Allt det där är mest sorgligt.

Nu kommer det mer uppseendeväckande upptäckterna: ”Varning – det kan gå så jäkla illa”.

Spanaren Patrik är med väldigt stor sannolikhet en hyena. Det är sant. Det kan komma som en chock men jag misstänker detta starkt eftersom han konstant ger ifrån sig ett skrattande läte. Om han hade varit en hyena hade det varit ett sätt att signalera identitet och status. Förståeligt! Som mänsklig karaktär i förhörspatrullen känns det däremot ytterst obehagligt.

Harriets chef Margareta framstår som psykopat. Det kan i och för sig stämma så det får vara kvar i manuset. Däremot måste jag ta bort att hon stirrar hela tiden på Harriet. När jag googlade symptomet blev jag direkt vidarepekad till en artikel på Newsner med rubriken ”Därför vill din hund titta dig i ögonen när den bajsar.” En mycket märklig läsning där hunden jämfördes med en ammande bebis. Verkligen inte önskat läge i den särskilda gruppen för utredning av grova brott. I så fall får inläsaren betona ordet ”särskilda” lite extra varje gång vid inspelning.

Som en sista åtgärd för att få slut på detta bildgooglade jag även onaturliga leenden. Det brukar vara spiken i kistan, ni vet, som de superobehagliga bilderna bak på cigarettpaketen. Behöver jag skrika det: ”Varning – det kan gå så jäkla illa.”

Efter det här har jag givetvis strukit allt. Det kan ju gå så jäkla illa.

När jag desperat istället frågade min lärare om hur man ersätter klichéer med riktigt bra gestaltning fick jag följande oortodoxa tips: ”Kolla hur andra skickliga författare gör och sno bra idéer.”

Sen vände han sig mot mig, log, stirrade och skrattade. Som en hyena.

Jag kände hur det pirrade lite.

Så, är det någon där ute som har lästips av författare som är grymma gestaltare?

* Till er som nu sitter helt blockerade och bara undrar vad en nätdiagnosknarkande hypokondriker är, kan jag ge följande exempel.

  • En person som kommer inspringande på en akuttid hos folktandvården med en plomb i ett glas med mjölk i tron att hen (läs jag) har fått tandlossning.
  • En person som med lipen i halsen uppsöker husläkaren med ett blödande oroväckande  födelsemärke, helt övertygad om att det är hudcancer, och får svaret: ”Det ser mer ut som en finne, sluta riv på dem.”
  • Om du känner igen dig i något eller båda av de två exemplen ovan tillhör du med stor sannolikhet en av oss nätdiagnosknarkande hypokondriker. (Det är en jättejobbig grupp att tillhöra eftersom alla likasinnade man söker stöd hos hela tiden också diagnostiserar en helt utan grund och sen blir det en mycket stressande ond cirkel.)

Bara skriv

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Med råmanuset till Hemligheter små skrev jag bara. Utan någon plan, utan att veta vart historien skulle ta vägen. Jag hade ett frö som fått gro i mitt huvud under några månader och från det fröet sköt det ut olika skott. Händelser, dialoger och karaktärer som jag visste att jag ville ha med men inte vart de skulle få plats.

Allt eftersom jag skrev blev saker och ting klarare. Mina karaktärer fick sina röster, sina små egenheter som gjorde dem till dem. Konflikten utvecklades och gav mina karaktärer nya hinder att ta sig över. Nya sätt att växa och visa vem de är som personer.

Jag testade att skriva ett synopsis, då det var något som alla pratade om men det fungerade inte för mig. Jag kände mig låst.
Jag avundas faktiskt de som kan arbeta utefter en detaljerad synopsis för jag tänker att det måste vara så mycket enklare att veta vad som ska hända redan innan man sätter sig ner och skriver. Det måste ju gå så mycket fortare att skriva när man väl får tid att skriva.

Detsamma gäller dramaturgiska bågar. Det går bara inte. Jag får inget grepp om dem 🙂 De snurrar bara till mer än vad de hjälper.

För mig gäller det bara att placera rumpan på stolen och skriva. Ösa sand. Det är så jag lär känna mina karaktärer och det är så deras historia vecklar ut sig. Och listor. Jag älskar att skriva listor. Och post-it. De får vi inte glömma.

Men visst är det bra att vi är så olika. Att det alltid finns ett sätt som fungerar. Ditt eget.

Jag tror inte att man ska hänga upp sig så mycket på hur andra gör när de skriver, för det som fungerar för dem kanske inte alls fungerar för dig.

Oavsett om det är genom att ösa sand, skriva detaljerade synopsis, använda dramaturgiska bågar, tidslinjer etc. så är huvudsaken att du skriver. Att du får ner dina ord i dokumentet. Fastna inte i det tekniska, utan sätt dig på stolen och skriv.

Och kom ihåg: The first draft is just you telling yourself the story

Ett motto som jag försöker leva efter när jag skriver 🙂

Så, iväg och skriv nu!

Det ska jag göra 🙂 Tredje delen i serien här kommer jag!

Gästblogg: Augustin Erbas tio största författarmisstag

Jag har skrivit i många, många år. Nu går det bra. Det har det inte alltid gjort.

Mina tio största författarmisstag

  1. Att tro att texten är klar bara för att den är skriven. De texter som lyft är de som jag skrivit om tjugotalet gånger.
  1. Att tro att en standardrefusering betyder att texten är dålig. En refusering betyder bara att just den person som just i det här ögonblicket läst din text inte tyckte att den passade i utgivningen.
  1. Att tro att en längre refusering betyder att texten är refuserad. Har förlaget tagit sig tiden att skriva några extra ord bör du läsa dem noga. En längre refusering kan vara en inbjudan till att skriva om, att visa att du kan ta kritik och utveckla din text.
  1. Att tro att du kan försörja dig på ditt skrivande. (Eller att det ens är eftersträvansvärt). Det är ett fåtal som kan leva enbart på skrivandet. De allra flesta författare får sina inkomster från föreläsningar, biblioteksbesök, stipendier, krönikeskrivande och översättande. Jag vill inte skriva på heltid numera eftersom jag blir neurotisk och självupptagen av att vara ensam hela dagarna.
  1. Att tro att de bästa romanerna är skrivna av genier (och att du därför aldrig har en chans att skriva något bra). Den som gräver upptäcker att många av de berömda författarna haft en fantastisk redaktör som gjort enorma förändringar av texten. Det gäller Hemingway, det gäller Fitzgerald eller Carver. Läs ”Max Perkins: Editor of Genius”  om du inte tror mig. Om du fortfarande inte tror mig tycker jag du ska läsa ”To Kill a Mockingbird” (skriven med hjälp av driven redaktör) och ”Go Set a Watchman” (skriven utan). Jämför de två. Samma författare – den ena anses vara ett mästerverk, den andra inte.
  1. Att välja skrivprojekt utifrån att en sorts skrivande är finare eller trendigare än annat. När jag började skriva var fantasy otänkbart för förlagen (ingen låtsades om att Bröderna Lejonhjärta var fantasy), noveller sades vara osäljbara (nu finns till och med hela förlag som bara ger ut noveller) och erotik var inget som kunde marknadsföras offentligt (Fifty shades, någon?) Ska du lägga så mycket kraft och tid som en roman kräver tycker jag du ska välja något som du själv är engagerad i. Tredje året som du är inne på din Knausgårdiga tioårsplan lär du vara rätt mätt, om du bara skriver för att du tror att det är ”rätt” att skriva minimalt redigerat och långt just nu.
  1. Att bestämma formatet innan du utforskat din berättelse tillräckligt. Jag hade tänkt fortsätta med det kortare formatet som jag använde i Ensamhetens broar, men Blodsbunden blev över 500 sidor. Jag har börjat på noveller som visade sig vara pjäser, kapitel som visat sig vara stycken. Och – en gång – en 250- sidig roman som jag klippte ner till en enda riktigt bra mening i en helt annan roman. (Ja, det har hänt. Fråga inte.)
  1. Att tro att du begripit vad romanskrivande är bara för att du skrivit en. De bästa böckerna är inte skrivna utifrån en formel, inte heller de bästa deckarna är skrivna så. Skrivande är att upptäcka dig själv och din historia på nytt.
  1. Att tro att författarskapet kommer förändra ditt liv. Trots mina senaste framgångar är jag samma trevande skribent som varje morgon undrar om jag verkligen kan skriva något som är värt att läsa.

(Den här punkten är tom för att jag ska påminnas om att jag kommer göra nya misstag. Som jag kan lära mig av. Och dela med mig av.)

Sköt om er/Augustin

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Släpp allt och lyssna!

Ti bloggBromsa cykeln! Kalla hem korna! Kasta skiftnyckeln! Släpp allt du håller på med! Nu ska vi nämligen ägna oss åt skrivregler.

För en tid sedan diskuterade några av er läsare (i ett kommentarsfält) bruket av de och dem. Viss förvirring rådde. Här är grundregeln:

DE OCH DEM

”De” används som subjekt (De spelade pingis) medan ”dem” används som objekt (Vi såg dem) och efter preposition (Skicka det här brevet till dem). Om man ändå känner sig osäker finns det ett enkelt knep, nämligen att byta ut ”de”/”dem” mot ”vi”/”oss” eller ”jag”/”mig”.

Subjekt         Objekt

Jag                    Mig

Du                     Dig

DE                    DEM

Ytterligare ett knep: Vid tvekan kan man översätta sin mening till engelska. (Jag tvivlar på att någon som kan engelska tvekar mellan ”they” och ”them”?)

Ordet de är dock inte bara ett pronomen (den ordklass jag skrivit om ovan), utan även en artikel. De små ord som kallas artiklar används i svenskan för att ange bestämdhet.Vi kan till exempel tala om de tragiska nättrollen eller de sju haven, för att ange att vi avser vissa bestämda troll eller hav. I dessa fall, när ordet ”de” fungerar som artikel, bör man bara skriva de, aldrig dem. Man skriver alltså ”De röda skorna är dyra” och ”Han köpte de röda skorna” .

VAR/VART

En annan fråga som har diskuterats i kommentarsfält på bloggen är i vilka sammanhang man ska använda var respektive vart. Regel: VART avser ”åt vilket håll”,”i vilken riktning”. Annars används VAR. Exempel: ”Var bor du?” men ”Vart är du på väg?”. ”Vart ska ni åka?” men ”Var ligger skolan?”

STOR eller LITEN BOKSTAV?

Många svenskar är så freakin’ good i engelska att de blandar ihop engelskans regler med svenskans. Veckodagar, månader och språk-/nationalitetsord (som inte är namn) skrivs med liten bokstav när man skriver på svenska men inte på engelska.

Engelska                                 Svenska

It’s Friday                                  Det är fredag.

We vote in September.           Vi röstar i september.

Are you German?                   Är du tysk?

Här passar det även att säga (eller ropa i megafon) att apostrofgenitiv inte ska användas på svenska. På engelska skriver man Nathan’s book men på svenska Nathans bok.

SÄRSKRIVNINGAR

Nu har jag tydligen kommit igång på allvar och vill uppmärksamma särskrivningar också. Varför då egentligen? Ofta kan läsaren lätt uppfatta vilket ord skribenten vill använda även om hen råkat särskriva det, men förtroendet för skribenten får sig en törn. Den som särskriver uppfattas som mindre förtroendeingivande och mindre kunnig inom sitt område. (Detta finns det forskning på.) Exempel på särskrivningar är bok omslag, jätte fin och sjuk sköterska. Skriv bokomslag, jättefin och sjuksköterska.

Ibland förekommer särskrivningar på mjölk- och flingpaket. Vi är många som älskar mjölk och flingor. Vi är många som avskyr särskrivningar. Särskrivningarna på paketen gör oss därför känslomässigt förvirrade.

 

SIN ELLER HENNE

”Jessica Andersson sjöng för hennes vän”, basunerade en av landets kvällstidningar ut för någon månad sedan. Sångerskan sjöng alltså inte för SIN vän, utan för en för oss läsare okänd kvinnas vän? Nej, miss i rubriksättningen.  Det är dock inte bara kvällstidningarnas medarbetare som har problem med reflexiva possessiva pronomen.

Grundregeln är enkel om man kan satslära: Om det ägda tillhör/syftar på subjektet/det tänkta subjektet i satsen skall pronomenet vara sin/sitt/sinaJessica (subjekt) visade sitt körkort för polisen. (Om Jessica visade ”hennes” körkort visade hon däremot någon annans körkort.) Han var förvirrad och mindes inte ens sitt (eget) namn. De var stolta över sina barnbarn. Två sjuttioåringar med bråkiga barnbarn kanske skäms över sina barnbarn men är av någon anledning kanske stolta över deras (till exempel grannarnas) barnbarn.

Det finns mer komplicerade fall. Vi bryr oss inte om dem här och nu. Grundregeln räcker långt.