Ska man hoppa kan man lika gärna göra det från en ö!

Sillgrisslor på Stora Karlsö fotograferat av Emmas son Viktor (själv vågade hon inte stå så nära stupet).

Barnen ställer sig lite för nära kanten för att se sillgrisslorna som står längst framme vid branten på Stora Karlsö utanför Gotland. När sillgrisslorna är små tar de klivet över kanten och hoppar trettio meter ned till sina sillgrisslepappor som väntar i havet. Jag får för mig att de små människobarnen skulle kunna få för sig att hoppa efter. Det är något med öar som väcker fantasin till liv, speciellt om det är lite krångligt att ta sig dit (och därifrån). Om det finns höga klippor, branta stup, vågor som slår mot bergsväggen, grottor, fyrton, slingriga stigar och begränsad kontakt med omvärlden finns goda förutsättningar för att fantisera ihop en bra spänningsroman. Tänk bara på Sekten på Dimön av Mariette Lindstein, Skumtimmen av Johan Theorin och Ön av Ragnar Jónasson.

Men en ö kan också vara härligt mysig, som Jenny Colgans böcker om den lilla ön utanför Skottlands kust, och som förra årets debutantbloggare Caroline Möllesands roman Sommarvindar och sanningar som skriver om Öland. I Hjärtat talar grekiska av Angela Rizzo är handlingen förlagd till en grekisk ö. Här handlar det om det lilla och genuina, där alla människor känner varandra och relationer står i fokus. Det är som ramen på en tavla, skönt och tryggt med en begränsad yta.

Robinson Crusoe av Daniel Defoe är kanske den mest klassiska ö-romanen. Både huvudpersonen och författaren får hålla tillgodo med vad som finns. Ramarna är satta och, inbillar jag mig, underlättar om man som författare har lätt att sväva ut. Man kanske är sån att man slänger in en extra karaktär lite då och då och har svårt att hejda sin huvudperson från att åka än hit och än dit. På en ö (gärna mindre) är handlingsutrymmet begränsat och man tvingas som författare att fördjupa sina karaktärer och låta dem interagera med det som finns.

Att skriva en bok och låta någon läsa är som att kasta sig ut för ett högt stup. När sillgrisslorna är små faller de en efter en nedför stupet. De kan inte flyga ännu utan alla dunsar i marken innan de lär sig både simma och flyga. Jag tänker att det även är så med oss nyligen debuterande författare. Det är inte mycket vi kan än, men vi har i alla fall vågat hoppa.

Är jag hårdhudad?

En fråga på instagram får mig att fundera på det här med kritik. Kryper det under skinnet eller rinner det av likt vatten på en gås?

Det var längesedan jag tog textkritik personligt. Jag kan nog säga att jag har blivit hårdhudad. Alla åren som journalist har gjort mig avtrubbad. Så fort telefonen ringde fick man stålsätta sig, ofta var det en läsare som hade synpunkter på en rubrik, en vinkel, korsordet, ett stavfel, utebliven tidning, en ingress, en bild … helt enkelt allt! Lika ofta var det någon som kom med beröm, men fina ord lägger sig som bomull om hjärtat en stund och sedan löses de upp och försvinner. Kritiska pilar sticker längre och djupare.

Positiv kritik är lätt och flyktig. Negativ däremot kan vara tung som bly.

Hur kan man öva bort sin känslighet för kritik? Det första och mest självklara är att förstå att alla inte kan gilla allt. Försöker man skriva en bok som alla tycker om lär det sluta med att ingen riktigt gillar den. Det gäller snarare att försöka träffa rätt, så att man får några läsare som tokgillar den, även om det sker på bekostnad av andra läsare.

Ett annat intressant fenomen med kritiker är att det händer att de svänger. Från att ha haft synpunkter som de gärna vädrar högt och lågt kan det hända något och de blir dina främsta förespråkare. Fråga mig inte hur det fungerar, men jag har sett det hända flera gånger på nära håll. Det kan också vara en tröst i allt elände – när kritiken kommer för tätt eller är för jobbig att ta in – kom då ihåg att även den kritiken kan vara som bortblåst nästa dag. Och dessutom – läsarna kritiserar ju något gammalt (även om boken kom ut samma dag), för du är ju författare och skriver nu på något nytt, eller hur! Det är den bästa medicinen mot allt vad kritik heter. Det som ännu inte har nått ut är fortfarande ett mästerverk.

Hur mycket behöver man läsa som minst?

Jag spinner vidare på Pers inlägg igår om vilken utrustning man måste ha för att skriva. Förutom utrustning (som man kan lägga väldigt mycket onödig tid och pengar på) så kan man göra likadant med att läsa om hur man skriver, istället för att sätta sig ned och faktiskt skriva.

Det finns så mycket bra att läsa om hur man skriver. Debutantbloggen till exempel. Oumbärlig daglig läsning, eller hur! Tidningen Skriva är en kompis att hålla i handen. Lennart Guldbrandsson har byggt upp ett stort bibliotek med skrivtips på webben. Det har även Pia Lerigon gjort och det finns många fler duktiga bloggare som har värdefulla tips på i princip allt. Steven Kings bok Att skriva: en hantverkares memoarer är en av alla klassiska skrivarhandböcker. Och då går jag inte ens in på alla bra poddar som finns om skrivande.

Med jämna mellanrum dyker det upp artiklar om hur lite man måste leka med sina barn (för att de ska må bra). Samma frågeställning kan man applicera på skrivandet. Hur lite måste man läsa om att skriva? Svar: Ingenting. (Till skillnad mot hur lite man måste leka med sina barn, den frågan är mer komplex). Mitt förslag är att du lägger undan alla skrivtips för ett tag. Du har så många berättelser inom dig. Alla låtar du har hört, alla dina minnen, alla anekdoter, alla böcker du har läst, filmer du har sett … allt finns där inne. Du har dramaturgin, du har temat, du har orden.

Börja skriv. Först när du kör fast kan du kika på hur andra har gjort. Men försök ringa in ditt problem. Är karaktärerna för platta? Har din fantasi tagit slut? Blev det inte roligt fastän du försökte skriva med humor? Har du vårt att avsluta din berättelse? Först när du vet vad det är exakt du behöver hjälp med kan du leta upp skrivtips som rör just det problemet.

Så funkar det i alla fall bäst för mig. För mitt höja nöjes skull vill jag gärna läsa alla skrivböcker som finns, från pärm till pärm, bara för att det är så njutbart. Men jag inser att ska det bli några ord skrivna så måste jag även skriva, och ofta finns det inte oändligt med tid till båda aktiviteterna.

Tänk om du redan kan allt du behöver veta! Bara skriv!

Jag går ofta till sängs med mitt manus

Jag vet inte vem som kom på det här med att manus måste vila. Jag menar, hur ofta? Hur länge? Måste det gå i dvala, eller räcker det med en tupplur? Varför ska det ens vila? Så tvivlet hinner slå rot ordentligt? Ska man låta manuset vara så länge att man har glömt allt? Eller kan det helt enkelt vila sig i form?

Alla skrivråd ska man ta med en nypa salt. Testa lite lagom, utvärdera och sedan göra igen, om det gjorde manuset bättre. Mitt manus har nu gått in i den sista vilopausen. Jag har stoppat om det riktigt omsorgsfullt och väntar nu på att det ska väckas igen lagom till den 26 maj när det nyvaket ska ut och möta omvärlden.

Tanken med att låta sitt manus vara under en längre tid är i grunden god. När man plockar fram det igen kan det hända att man läser det mer som en förstagångsläsare än som författare och då kan man lättare upptäcka felaktigheter. Men helt ärligt – visst är det jobbigt att ta fram det där manuset igen efter dvalan och man upptäcker att man har glömt precis allt. Och lika överraskad som man kan bli över hur bra det ändå är, lika mycket kan det svänga åt andra hållet och man inser att här behövs det jobbas!

Nej, jag är inget stort fan av ordinerad vila vad gäller manus. Hellre kör jag på. Varje dag, eller i alla fall så regelbundet att jag inte måste dubbelkolla stavningen på huvudpersonens efternamn hela tiden. Jag tar ofta med mig manuset i sängen om kvällarna. Tänker att nu minsann ska jag komma någon vart. Sex gånger av sju slutar det med att vi båda två somnar utan att något har blivit skrivet. Ibland försöker jag att ta med mig två manus om kvällen, det blir sällan bra.

Nu har jag äntligen tid att ägna mig åt min älskade tvåa, uppföljaren till min debutroman. Jag lovar mig själv att göra färre nybörjarmisstag den här gången. Jag ska bli en bättre författare till bok nummer två. Men jag kommer fortsätta ta med mig manuset i sängen, med förhoppningen om att kanske komma någon vart just den här gången …

Starthjälp

Det ser så lätt ut. Bärgningskillen böjer sig över bilmotorn och sticker in en liten låda med sladdar. På två sekunder brummar en tidigare stendöd bil igång. Mitt i snöovädret har han tagit sig tid att svänga förbi vår uppfart där bilen som inte har funkat på ett par (fyra) veckor står.

”Har den stått länge?” undrar han. Definiera länge, tänker jag, men skakar på huvudet. Nä … inte särskilt. Sonen som tänker övningsköra med just den här bilen håller nog inte med.

”Stäng inte av den nu, bara”, säger han och smäller igen huven.

Jag, som är lite trög när det kommer till bilar, frågar vad han menar. Tydligen har bilens batteri blivit gammalt och den lilla starthjälpen räcker bara till att få igång bilen så pass att den kan köras till verkstaden. Så jag måste verkligen sätta fart med en gång. Ändrade planer, kids! Mamma måste iväg. En bil får inte gå på tomgång, det sitter i ryggmärgen. Jag tänker fort och slänger på mig extrakläder eftersom jag måste promenera hem i stormen.

Visst är det enkelt när man kan. Men för den som har kört fast kan det vara riktigt trögt. För någon som verkligen, verkligen vill skriva något men inte riktigt kommer till skott kan startsträckan kännas som en evighet. Det är nog sällan man brinner av lust att skriva men inte har en susning om vad det ska handla om. Oftare har man en episod, en händelse, en karaktär, ett tema, en känsla, något viktigt, man vill skriva om. Men så kommer man på att man måste börja från början. Och så försöker man backa bandet för att komma igång där det hela startar.

Gör inte det!

Börja precis där du är i stället. Ett råd jag fick som ung journalist en gång var att börja just precis där du skulle satt igång och berätta för en vän. Säg att du har varit ute på reportage. Du har samlat på dig intryck, fakta, tankar, repliker mm och verkligen längtar efter att sätta igång och skriva. Så träffar du en kollega på väg in till redaktionen och kan inte låta bli att berätta vad du just har upplevt. Precis där ska du börja. Med själva grejen. Händelsen. Det roliga. Det häpnadsväckande. Det absurda. Det där som du verkligen brinner för att berätta. Ös ur dig, bara.

Bakgrunden går alltid att väva in senare vid behov (ofta kan man bara låta det vara), men för att fånga läsaren behöver det vara intressant från start. Och för att få kraft att orka det långa maratonlopp som det innebär att skriva en bok är det viktigt att få bra skjuts i början. Lägg mycket krut på starten och se till att inte stanna förrän du har kommit igång rejält. Håll igång tills berättelsen har så pass mycket kraft i sig själv att det bara rullar på. Då är det större chans att du kommer i mål.

Direkt från hjärtat

Vissa texter vill inte ta omvägen via hjärnan. De vill gå direkt från hjärtat och ned på papper. Så är det i alla fall för mig – och då måste jag skriva för hand. Jag skriver alltid matlistan för hand. Inte för att det är någon extra speciell text, men mat köper jag tydligen med hjärtat.

Vid ett tillfälle två månader efter pandemiutbrottet när allt fortfarande var otroligt nytt, osäkert och läskigt skrev jag texten nedan. Tanken var att den skulle vinna en tävling och läsas in. Den vann inget pris, men den blev känslosam. Ett tips till dig som vill skriva så det känns – prova att skriva första utkastet för hand och sedan skriva om det på dator. Blir det skillnad även för dig?

Genom dig kramar vi alla vi inte kan nå

Det blir som vanligt igen. Lilla vän. Säger jag och låtsas trösta dig. Jag smyger ned näsan i din nacke och andas in. Bebisdoft. Urdoft. All mänsklig lukt ryms i din nacke. Du värjer dig mot min kram, men jag trycker dig nära.

Din hud är skyddslös.

Varje andetag tar oss ett steg närmare.

Varandra. Kanske blir det om en månad. Mer troligt är att det tar tid. De allra äldsta i vår flock hålls utanför. Hinner de se dig igen?

Lilla vän. Allt blir som vanligt en dag.

Dina ögon ser rakt igenom. Du är så liten och kan inte förstå. Vi är alla äldre, men förstår inte ändå.

Vår minsting. Du lilla. Genom dig kramar vi alla vi inte kan nå. Jag klamrar mig fast i din bebisgoa famn. Jag nosar på dig och känner doften av mänskligheten. Du går från famn till famn i den stora familj som omhuldar dig. Världen är liten och inget du saknar. Du dansar med knäböj och slänger armarna hit och dit. Huvud, axlar, knä och tå. Har du hittat.

Ett ögonblick är tiden stilla. Tiden rymmer både en evighet och en sekund.

När din feberheta rastlöshet väcker mig i gryningen finns ingen tvekan. Om det är det onämnbara som har tagit din kropp, får det gärna ta mig med.

Vi vaknar till. Frisknar till. Nedräkning.

Utandning.

Inte denna gång. Inte du och inte jag. Men någon annan. Med samma drömmar, samma hopp och samma förtvivlan.

Allt blir som vanligt igen. Lilla du. Allt annat är otänkbart.

Vi räddar liv med avstånd och isolation. Kalendern är tom, men fylls snart med ångestdag efter ångestdag.

Ingen går säker.

Värst är det för dem som vill träffa dig mest. De som inte tiden har. En månad är för dem ett år. Av längtan. Får de se dig en sista gång?

Lillan, jag vet inte. Mamma har inga svar.

Genom dig kramar jag alla jag inte kan nå.

Huvud axlar knä och tå. Knä. Och tå.

Önskelista och julklappstips för författare

Bara två veckor kvar till jul och jag kom att tänka på en skrivrelaterad julklapp som jag fick förra året. Det var inget jag hade önskat mig och inget jag hade tänkt på att jag behöver. Jag har inte ens fått användning för den än, men trots det blev jag så himla glad.

Min man gav mig en signeringspenna.

Jag öppnade locket till den tjusiga presentasken och där, på en bädd av sammet, låg en skimrande penna med blommigt mönster och gulddetaljer.

”Jag tror på dig, den kan du använda när du ska signera din bok. Lika bra att du får den i god tid innan det är dags”, sa han.

Jag blev alldeles rörd. Inte så mycket för att pennan var så fin, utan mer av gesten. Då var jag inte ens färdig med råmanuset, men plötsligt blev tanken på framtiden och en färdig bok mycket mer verklig. Pennan ligger fortfarande i sin ask på skrivbordet, och vi får se när det blir dags att ta den i bruk. Jag längtar!

Så här i juletid kan det vara perfekt att tipsa någon i din omgivning om vad som skulle underlätta för dig och ditt manus. Eller kan det vara så att DU är den som behöver ta ditt skrivande på större allvar och ge dig själv en julklapp?

Här kommer en lista på skrivrelaterade gåvor. Julklappar och presenter behöver som bekant inte vara prylar.

Varsågod och skriv ut, markera med överstrykningspenna och stick under näsan på gubben där hemma. Eller så kopierar du utvald text och skickar på Messenger till mamma.

Skrivtid – Någon i din närhet kan hjälpa till och skapa mer skrivtid för dig genom att du slipper andra måsten. Toppen om man ibland kan komma undan vardagssysslor som matlagning, städning och skjutsande av barn. Du kanske borde offra något själv också, tv-tid eller sömn till exempel. Att ställa väckarklockan en timme tidigare en eller ett par dagar i veckan kan göra mycket för manuset. (Det senare är tyvärr inget jag praktiserar själv, men har hört det från andra, hehe.)

Skrivretreat – En ostörd helg ensam eller ihop med skrivvänner. Ta in på hotell eller hyr en stuga. Det kan funka utmärkt att stanna på hemmaplan också om övriga familjen åker bort.

Lektörsläsning – Att få hjälp med sitt skrivande utifrån kan vara fantastiskt för att ta sig framåt i skrivprojektet. Även om du inte har kommit så långt kan det ge en kick att börja med en första kapitel-analys. Många lektörer har också tjänsten skrivcoaching i olika omfattning. Det kan göra stor skillnad att någon annan ser över karaktärer och dramaturgi innan du skickar manuset till förlag.

Skrivhörna – Om du inte redan har en egen vrå kanske det är dags att inreda en? På det stora blå varuhuset finns ett pyttelitet skrivbord, bara 73×50 cm. En dag när jag fick nog av tv-ljud och köksskrammel i vår öppna planlösning åkte jag och köpte ett sådant och ställde i sovrummet. Jag sitter inte där speciellt ofta men det är perfekt för digitala skrivmöten.

Skrivattiraljer – Skrivblock, anteckningsböcker, pennor, whiteboardtavla, m.m.

Övriga tillbehör – Externt tangentbord till din laptop för bättre ergonomi, ny skrivdator, skrivbordsstol, skrivprogrammet Scrivener, m.m.

Massage eller träningskort – Många timmar vid datorn kan ge stela axlar eller annan värk i kroppen. Var snäll mot din författarkropp!

Skrivkurs – Finns en hel uppsjö. Digitala och fysiska, även olika inriktningar som deckare eller feelgood. Googla och se vad som kan passa dig.

Skrivhandbok – Finns också massor. Själv önskar jag mig boken ”Kreativt skrivande” av Therese Granwald, som jag hört mycket gott om.

Böcker och romaner – Läs och inspireras av andra författare för att bli en bättre skribent.

Tålamod – Jag vet, det är nästan som att önska sig fred på jorden. Men jag behöver påminna mig om att inte ha för bråttom. Jag måste acceptera att det tar lång tid att skriva böcker. Därför ska jag fixa en kartong i lagom storlek och slå in ett paket till mig själv med mer tålamod.

Lycka till med klapparna och skrivandet!

Struktur och skrivdisciplin à la Åsa Hellberg

Åsa Hellberg. Foto: Anna-Lena Ahlström

Hur har du det med skrivdisciplinen? Är du strukturerad och skriver på bestämda tider? Har du detaljerade mål i form av skrivtid eller antal ord?
Jag, Caroline Möllesand, har kommit fram till att jag är periodare. Ofta tar jag dagen som den kommer och hamnar vid datorn lite slumpmässigt – när jag har lust, när jag får tid över eller när jag måste.

Det går inte särskilt fort framåt då, kan jag tala om. Om man inte har någon egentlig deadline kan det väl vara okej att det går långsamt, men för mig kan det sporadiska skrivandet också innebära att jag kommer för långt bort från mitt manus. Då blir startsträckan ganska lång när jag väl hamnar vid tangenterna.

Någon som är proffs på struktur, disciplin och skrivmål är feelgood-författaren Åsa Hellberg. Hon har blivit en författarförebild för mig, först och främst för att jag gillar hennes sätt att skriva, men också för att hon är cool, galet produktiv och verkar ha massor av jäklar anamma.

Förutom att hon kan få ur sig flera böcker per år har hon bland annat jobbat som coach och kan det här med att peppa andra. Förra våren, strax efter att pandemin kom, drog hon igång ett kul projekt på sin blogg: ”Hellbergs virusskrivskola”, med den fyndiga underrubriken ”Efter 15 böcker borde jag väl ha tillräckligt att dela med mig av”.

Hennes egen beskrivning av skrivskolan löd:
”Jag gör det här för att det är kul att coacha och för att jag faktiskt inte har något bättre för mig så länge rekommendationen är att inte umgås live. Bra grej för mig som är helt solo. Jag har inga baktankar och tar verkligen inte något betalt. Kul bara. Något ska ju vara det också just nu, eller hur?”

Jag vill särskilt tipsa om lektion 10 som gav mig en rejäl spark i baken och fick mitt manus att växa betydligt. Den innehöll tio viktiga frågor, här är exempel på några av dem:

– Vad är ditt mål, när ska din bok vara klar?
– Har du satt mål per dag? Hur ser dina mål ut?
– Hur viktigt, 1-10, är det för dig att skriva din bok?
– Gissa om den kommer att bli skriven om det är under 10?

Åsa har flera gånger berättat om hur hennes eget arbete brukar se ut. När hon skriver första utkastet av ett manus är målet att skriva 2000 ord om dagen. Om hon jobbar fem dagar och är ledig två blir det 10.000 ord i veckan och då tar det henne ca 9 veckor att få ihop ett råmanus.

Under redigeringsfasen delar hon oftast upp manuset i buntar om 20 sidor och betar av en bunt om dagen. (Det där tänker jag försöka ta efter under den resterande delen av min redigering!)

Skrivskolan är avslutad men inläggen går att läsa i efterhand via den här länken. Även om jag nu har haussat Åsa som strukturdrottning så ska du inte räkna med någon stelbent struktur i skrivskolan. Den kan nog bäst beskrivas som en serie blogginlägg som inte är planerade i förväg, men hon delar generöst med sig av detaljer ur sitt eget författarliv och tar upp olika delar av skrivandet på ett lättsamt sätt.

Min föresats när jag började skriva det här inlägget var att jag skulle hålla det kort. Det är nämligen lite av Åsa Hellbergs signum. Dessutom behöver jag öva mig i att inte vara så … ingående. Det tipsade nämligen Åsa mig om efter att hon läst en av mina texter. Vi som var med i skrivskolan från början fick nämligen skicka in en skrivövning som hon gav oss feedback på. Fatta hur kul!

Jag vet att jag trotsar Jantelagen genom att ta med Åsas kommentar här, men eftersom jag tror att hon struntar fullständigt i Jante så gör jag också det.

”Härlig läsning, Caroline! Du har fått med allt jag bad om, gestaltning, berättande och dialog. Så bra gjort. Om jag bara ska ge dig en gnutta att ta med så tänk på att du inte behöver ge så mycket information.
Och vissa saker som sägs i dialogen behöver inte förstärkas. I en bra dialog, och det har du, förstår man ändå. Jag stryker lite i början av din text så får du se hur jag menar.”

Till sist vill jag uppmana dig att lyssna på det här poddavsnittet för att höra hur inspirerande Åsa Hellberg är:
Skrivarpodden – avsnitt 133 ”I väntan på inspiration”

Tack för allt Åsa!
/Caroline

Hitta ditt skrivsammanhang – Lista med 10 exempel

En del av mig är absolut en introvert person som älskar att sitta ensam med mitt manus, annars hade jag aldrig fått ihop över 90.000 ord, men jag behöver också stimulans och kunskap utifrån.

När jag upptäckte skrivandet var det verkligen en spännande värld som öppnade sig. Jag tittade in, blev ännu mer nyfiken och ville veta mer om det mesta – både om hantverket och skrivgemenskapen.

Många tipsar om att gå en skrivarkurs, jag håller med – det är superbra! Förutom att det är lärorikt så knyter du förhoppningsvis värdefulla kontakter med likasinnade.
Men – om du inte blir antagen till den där gratiskursen, eller om du inte har råd att betala för en utbildning, eller om tajmingen råkar vara dålig – då finns det gott om andra skrivsammanhang att söka sig till.

I början ville jag ta del av så mycket som möjligt, men när jag kom djupare in i mitt manus blev det väldigt tydligt att tid och fokus nästan bara räckte till skrivprojektet. Det är väl som med det mesta – att behovet går i vågor. Här följer några exempel på källor till kunskap och gemenskap, de flesta är gratis medan några kostar pengar.

1 – Gratisguider och minikurser
Många lektörer och skrivcoacher är generösa och erbjuder kostnadsfritt material som går att ladda ner. En del av dem skapar också grupper, bokcirklar och medlemsklubbar för den som vill ha ännu mer gemenskap.

2 – Nyhetsbrev
Prenumerera på nyhetsbrev med fokus på skrivande. De flesta innehåller nyttiga saker, t.ex. konkreta skrivtips, specialerbjudanden på skrivtjänster eller information om roliga evenemang och tävlingar. Det går alltid att avregistrera sig ifall man tröttnar.

3 – Webbinarier, workshops och föreläsningar
Här får man se till att söka sig till rätt kanaler för att hitta godbitarna. Jag brukar få reda på dessa via Instagram, Facebook eller nyhetsbrev.

4 – Facebookgrupper och författarsidor
För att bara nämna några: Författare på Facebook, Författarhjälpen och Feelgoodfredag. Massor av diskussioner och tips om böcker. Jag följer också flera personliga författarsidor på Facebook.

5 – Skrivbloggar och poddar
Jag har redan tipsat om några skrivbloggar i ett tidigare blogginlägg och det finns många fler. Debutantbloggsgänget har tipsat om flera skrivpoddar här.

6 – Interna skrivgrupper
Jag hade turen att bli inbjuden till en liten mysig grupp med sex personer som skriver feelgood. Vi har inte haft några organiserade aktiviteter än. Vi ställer frågor, tipsar och peppar varandra lite då och då.

7 – Författarsamtal
Jag har deltagit vid författarkvällar hos min lokala bokhandel och jag älskar att höra om hur andras skrivliv ser ut. 2019 var jag på Bokmässan och det är förstås svårslaget på många sätt. Det finns ännu fler författarsamtal att hitta på nätet, men visst längtar vi efter fler live-evenemang?!

8 – Böcker och tidningar
Jag har läst flera olika skrivhandböcker och började omedelbart att prenumerera på tidningen Skriva.

9 – Skrivtävlingar
Det är populärt att delta i novelltävlingar, så långt har inte jag kommit än. Dock var jag med och tävlade i en adventskalender med skrivövningar hos Marita Brännvall där jag lyckades vinna fina lektörspriser. Det gäller att hålla utkik och hänga på rätt ställen för att inte missa något.

10 – Instagram
Även om det är sista punkten på den här listan så är den en av de viktigaste för mig. Instagram är ett kärleksfullt och peppande forum som jag inte skulle vilja vara utan. Mitt konto heter @carolinemollesand. Är du inte bekväm med att publicera egna inlägg så behöver du inte. Det går bra att ”bara” följa författare, förlag, lektörer och andra likasinnade.
Men försök komma ihåg att sociala medier går ut på att interagera med andra genom att gilla och kommentera, det blir så mycket roligare då.

Lycka till – och kom gärna med fler tips i kommentarerna!

Skriv och redigera effektivt med Pomodoro

Är du duktig på att skjuta upp saker? Är du dessutom lättdistraherad? Försöker du att göra flera saker samtidigt också?
Det där stämmer på mig ibland. Nu pratar vi om på hemmaplan och på fritiden, inte på jobbet. Där beter jag mig förstås oklanderligt.

Sådana egenskaper gör att vi ibland inte får så mycket gjort som vi skulle vilja. Som tur är finns det knep för att bli mer effektiv och produktiv, ett av dem är Pomodoro-metoden.

Jag testade det när jag fick lite skrivkramp i slutspurten av mitt råmanus – och det hjälpte mig faktiskt att komma igång igen. När jag skulle börja redigera på allvar i tisdags bestämde jag mig för att köra Pomodoro-metoden igen.

Så här går Pomodoro till:

1… Välj EN uppgift du ska göra, till exempel skriva eller redigera.

2… Ta bort alla potentiella distraktioner: Sätt på dig hörlurar, stäng in dig om det behövs, pausa mejlnotiserna, lägg bort eller sätt telefonen på ljudlöst – inget ska kunna störa dig.

3… Sätt en timer på 25 minuter.

4… Jobba fokuserat och intensivt!

5… När tiden är slut tar du en paus på 3-5 minuter och påbörjar ännu en 25-minutersperiod.

På sajten https://productivitytimer.com finns en timer som du kan välja att använda. För mig duger det med mobilen. På samma sajt finns mer information om metoden och även svaret på frågan du säkert redan ställt dig:
Varför just 25 minuter?

Här är de viktigaste anledningarna till tidsomfånget:
Det är INTE FÖR LÄNGE så att du får tillfälle att prokrastinera.
25 minuter känns överkomligt även för att ägna sig åt något som känns tråkigt och jobbigt. Förhoppningsvis brukar inte skrivandet kännas tråkigt, men du fattar tanken. Även om du inte hinner med hela uppgiften på 25 minuter är det mycket värt att åtminstone ha påbörjat något. Allt som är gjort är gjort.

Det är INTE FÖR KORT så att du inte hinner göra något vettigt.
Du hinner mer än du tror på 25 minuter. Om det hade varit kortare tid hade det varit svårare att se framstegen. Framsteg är viktiga för motivationen, det ska kännas kul att återgå till nästa Pomodoro efter pausen.

Det är TILLRÄCKLIGT KORT för att du ska hålla dig fokuserad
Många presterar som bäst under lagom mycket press. Du vet att du behöver koncentrera dig extra för att få något gjort under de där 25 minuterna och den pressen gör dig produktiv.

Självklart kan du bestämma andra intervaller om du vill, men det här är beprövat sedan 1980-talet. Det var då som studenten Francesco Cirillo utvecklade metoden och han använde den välkända kökstimern i form av en tomat. Pomodoro betyder just tomat på italienska.

Vissa använder sig av Pomodoro under en hel arbetsdag och delar in varje timme i två 25-minuters pass. För mig räcker det fint att göra det i en timme och främst när det naturliga flowet inte infinner sig.

Det finns också särskilda appar där man kan ha sina att-göra-listor och föra statistik över sin produktivitet. Nej, tack. Det är inget för mig. Jag behöver inte fler saker att hålla reda på, jag vill bara få en extra kick för att komma igång ibland eller ha en stödjande krycka för att behålla fokus. Testa vetja!

Hur gick första redigeringspasset då?
Bra tack. Dagarna innan hade jag funderat en del över HUR och VAR jag skulle börja. Skulle jag ta tag i en karaktär i taget eller göra allt i kronologisk ordning?
Jag hade inte bestämt mig riktigt när jag satte timern, men det blev som en signal – sluta tänka, bara gör. Så jag började från början, sida för sida, och tog mig igenom den första biten ganska enkelt.

Skönt att vara igång!

Bloggar med skrivtips: Här är de 3 bästa!

Dags att läsa skrivtips … Läsglasögon på!

Det finns många skrivsajter och skrivbloggar som bjuder på skrivtips, men här har du de tre bästa, enligt mig.

När mitt skrivintresse vaknade på allvar var Debutantbloggen en av de första skrivrelaterade bloggarna jag hittade. Jag tyckte upplägget var trevligt och det var kul att jämföra och få reda på hur de olika författarna hade gått till väga för att komma igång med sitt skrivande. Då hade jag inte en tanke på att jag så snart skulle vara en av de som skriver här. Nu känner jag mig manad att bidra med något matnyttigt och användbart.

Det här inlägget är främst riktat till dig som skriver och som vill lära dig mer. Är det förresten någon som är fullärd när det kommer till skrivande?

När jag var i början av min ”hobbyförfattarresa”, var jag oerhört hungrig och törstig efter kunskap, tekniker, verktyg och andras erfarenheter som har med skrivande att göra. Jag lusläste alla inlägg i författargrupperna på Facebook, mycket lärorikt. Jag googlade förstås efter författarsidor och skrivsajter och hittade en hel uppsjö.

Det finns många personliga författarbloggar som jag tycker om. Jag älskar att inspireras av hur andra gör och lever sina skrivliv. Många av dem uppdateras ganska sporadiskt och det har jag full förståelse för. Det kräver tid och engagemang att skriva intressanta blogginlägg vecka efter vecka. Och för de flesta är det nog så att man hellre lägger sin värdefulla skrivtid på det aktuella manuset.

Ganska snart hittade jag några mer kunskapsbetonade favoritbloggar. Att läsa deras inlägg är som att skyffla guldpengar hos Joakim von Anka!

Det dessa tre personer har gemensamt är att de har varit uthålliga och bloggat i många år, därför innehåller deras sidor flera hundra inlägg. Det är lätt att fastna, ”ska bara läsa ett inlägg till.”
(Du som vill ha kort och lättsmält får gå till Instagram istället.)
Här kommer de, utan inbördes ordning:

1. Dinbokdröm.se

Den här sajten drivs av författaren Kristina Svensson och handlar om, precis som adressen antyder, att förverkliga sina författardrömmar. Hon delar med sig av kunskap som förvärvats både genom egna och andras erfarenheter. Här finns bland annat författarintervjuer, konkreta tips för skrivfasen, råd om utgivning och inspiration för att nå ut med sin bok. Omfattande och gediget innehåll!

---

2. Elementx.se

Lennart Guldbrandsson är författare, lektör, skrivcoach, spökskrivare och föreläsare. Han ligger bakom sidan och bloggen som han kallar ”Element X”. Där bjuder han på blandade resurser för författare: skrivtips, manualer, listor, svar på vanliga frågor och mycket mer. Många flikar och menyer att botanisera bland!

---

3. Pialerigon.se

Författaren, lektören och författarcoachen Pia Lerigon har en författarsida med blogg. På Bokmässan 2017 valdes den till Sveriges bästa skrivblogg. Grattis! Delen jag vill tipsa om är sidan med skrivtips i bokstavsordning. De baseras på skrivtips hon själv fått eller lärt sig under skrivandets gång. Många och långa inlägg – hundratals!

---

Jag önskar dig trevlig läsning och hoppas att du lär dig något nytt! Glöm bara inte att återkomma till oss här på Debutantbloggen ibland. 🙂

Tipsa gärna om fler intressanta skrivbloggar i kommentarerna.

Lördagsenkäten: Mutar du dig själv för att skriva?

Belönar du dig med något särskilt när du har uppnått ett visst skrivmål? Eller dukar du fram något gott redan när du sätter dig vid tangenterna för att få inspirationen att flöda? Så här gör vi:

Anna Grönlund: Jag har beställt superstark ingefärsjuice på tetrapak. Den bränner i halsen och med lite inlevelseförmåga brukar jag kunna låtsas att det är whiskey. Ja det är supertöntigt men vad gör man, jag dricker inte alkohol (med undantag för lite bubbel vid extremt festliga tillfällen).

---

Ann Edliden: Eftersom jag mestadels har skrivit på nätterna så har min belöning varit… att få gå och lägga mig. Jag somnade nästan själv nu av pur leda över det svaret. Men det är faktiskt märkligt hur motiverad man kan känna sig av vetskapen om att när man öppnar sitt manus dagen därpå så kommer man få läsa något man kanske inte ens minns att man skrev. Jag kan inte minnas att jag belönat mig med något i mat/snacks/godis-väg förutom när jag blev antagen, då öppnades minsann en flaska äkta champagne!

---

Caroline Möllesand: Min standardfika brukar bestå av iskaffe och riskakor med smör. Oftast behöver jag få i mig det innan jag börjar skriva men ibland använder jag det som muta: ”Skriv 300 ord först, sedan får du fika.” När jag skriver på kvällstid händer det att jag har en skål med jordnöts-M&M’s intill mig. Äter nästan aldrig godis annars, men jag tror på det där med klassisk betingning, Pavlovs hundar du vet. Om jag äter samma sak varje gång jag skriver kanske det räcker att börja knapra för att orden ska flöda?

---

Gudrun Furumark: Under flera år var min morgonrutin sådan att jag vinkade av mina barn utanför deras skola, och sedan tog mig tvärs igenom det hipstertäta område i Stockholm som kallas SOFO. Jag skyndade förbi kaféer där medie- och kulturmänniskor, till synes utan brådska smuttade hutlöst dyrt kaffe i sällskap av sina lövtunna macbooks. Jag passerade affärer med snygga kläder långt utanför min prisklass. Min blick brukade dröja vida Jumperfabrikens skyltfönster. Jag lovade mig själv att om jag fick mitt manus antaget skulle jag köpa en tröja därifrån. Så det tänker jag göra, så snart jag lämnat in manuset och begärt ut mitt förskott.

---

Mattias Kvick: Jag skulle egentligen kunna hänvisa till förra lördagens svar, dvs. att om jag inte känner för att skriva gör jag något annat istället tills lusten att skriva återkommer, vilket den oftast gör. Svaret är alltså nej, jag kan inte komma på en enda gång jag har behövt muta mig själv. När jag skriver är det för att jag vill skriva och för att jag har något i bakhuvudet som jag gått och funderat på och som vill ut – ett nytt stycke till manuset, en nödvändig ändring, början till en essä, ett intressant sidospår, osv. Däremot kan jag ibland behöva muta mig själv till att ta bensträckarpauser när jag skriver. ”En kopp kaffe vore väl gott nu, Mattias?” Oftast brukar jag förhala det ”Jo, snart… bara det här stycket också”. Men till slut ger jag så klart med mig. Kaffe är ju alltid gott!

Lördagstipset: Om skrivkramp

Det kallas ofta felaktigt för ”skrivkramp”, men handlar egentligen oftast om brist på idéer eller på inspiration. Och alla vi som skriver har någon gång drabbats, och kommer troligen att drabbas igen.

Vilket är ditt bästa tips när du kört fast i ditt skrivande och inte kommer vidare?

Caroline Möllesand: Acceptera att du kört fast! Låt manuset vara i fred och låt helt enkelt bli att skriva. När det händer mig fortsätter jag ändå leva med mitt manus. Jag funderar över karaktärernas dilemman och tänker på möjliga händelser längre fram. Så fort jag får någon idé gör jag en anteckning om det. Jag passar också på att göra research. Eftersom mitt manus utspelar sig i närheten av där jag bor kan jag besöka olika platser för att notera detaljer, ta bilder och känna in miljön. På så sätt händer det viktiga saker i bakgrunden trots att jag inte sitter och skriver.

Anna Grönlund: ”Skrivkramp” betyder oftast att jag inte vet vad jag håller på med. Oftast handlar det om någon logisk lucka i manuset, eller att jag inte tänkt igenom vad jag ska skriva. Jag brukar lösa det genom att gå och lägga mig. Kanske blir det bättre nästa dag. Kanske inte.

Att skriva är inte bara att sätta sig vid datorn och producera text. Allt det där som maler i skallen, all ångest och tvivel, det är en del av skrivprocessen. Fastnar jag någonstans så beror det antagligen på att någonting i manuskriptet inte funkar. Då gäller det att komma på vad, och göra om.

Mattias Kvick: Jag tror på korsbefruktning, dvs. att det ena ger det andra. Oavsett om man skriver, tecknar, målar, komponerar musik, etc. kör man ofelbart fast ibland. Eller så kör man bara runt, runt i samma spår, vilket oftast är lika illa eller kanske faktiskt värre. Det handlar ju om att våga utmana sig själv att hitta nya vägar, nya ingångar i det man gör. Och då tror jag att nyckeln är att göra någonting helt annat. En promenad, gärna ensam, är i stort sett alltid att rekommendera. Det sätter igång hjärnan och tankar och idéer kan få vandra fritt medan man går.

För mig är det oftast så att mitt tecknande ger näring åt mitt skrivande och tvärtom, vilket är det jag menar med korsbefruktningen. För att få inspiration till att skriva är det ibland (alltid) bättre att jag tecknar, målar, spelar gitarr eller sätter på en bra platta, gärna något av Patti Smith eller Cat Power. Att försöka komma förbi en skrivspärr genom att tvinga mig själv att just skriva är lönlöst.

Gudrun Furumark: Jo, att tvinga sig själv är det enda raka. Inga promenader. Ingen research. Ingen Patti Smith. Absolut inte gå och lägga sig. Pressa fram orden latmaskar! Det är väl bättre att ha skrivit skit än inte alls? Då finns det i alla fall något att redigera nästa dag.

Ann Edliden: Tar åt mig av Gudruns hårda ord här ovan och erkänner: ja, jag är lat. Jag skjuter ofta upp att skriva om det inte behöver skrivas just nu. För jag vet ju att det kommer bli skrivet i slutändan. För mig som skriver varje dag i jobbet finns egentligen inte begreppet ”skrivkramp”. Jag har aldrig upplevt att ord inte flödar ur mig om jag väl sitter vid ett tangentbord (minns inte hur det var att skriva för hand). Men det behövs stora mängder självdisciplin. Till exempel nu prokrastinerar och skjuter upp att skriva på roman nummer två genom att svara på den här bloggenkäten. Bot och bättring utlovas!

Lördagstipset: Här är böckerna som inspirerar oss

Varje lördag delar vi med oss av tips eller svarar på enkätfrågor relaterade till skrivande. Den här veckan gäller det böcker som på olika sätt inspirerar oss.

Gudrun Furumark

Éduard Louis, ”Vem dödade min far”, Wahlström & Widstrand (2019)

För några månader sedan läste jag franske författaren Éduard Louis för första gången. Louis skriver kristallklart, och med både ömhet och vrede om sin pappa, och vad klassamhället gjort med fadern. Han berättar om homofobi, om manlighet, och om såriga familjerelationer. Läsningen fick mig att, åtminstone för en stund, känna mig lite klokare än vad jag egentligen är.

Éduard Louis, blont underbarn som inspirerar grånad debutant. Foto: Arnaud Delrue

---

Caroline Möllesand

Kristina Ohlsson, ”Skrivboken”, Piratförlaget (2019)

Förra vintern fick jag mycket inspiration från författaren Kristina Ohlsson, som har kommit ut med ett 20-tal böcker på ungefär tio år. I Skrivbokens första del får man följa hennes resa mot att bli författare och hur hon funnit glädje och lust i skrivandet. Även om hennes sätt att skriva verkar skilja sig från mitt, hon skriver utan synopsis och helt klart mycket snabbare, så smittade hennes skriviver av sig på mig.
Andra delen av boken består av mer konkreta råd och skrivtips, och handlar om allt från cliffhangers och dialoger till karaktärer och redigering. Underbar bok att grotta ner sig i och ta lärdom av!

---

Mattias Kvick

Olof Lagercrantz, ”Om konsten att läsa och skriva”, Wahlström & Widstrand (1985)

Denna lilla tummade pärla på 95 sidor av Lagercrantz är ingen handbok i att skriva, mer av en serie reflektioner över vad vi faktiskt gör då vi skriver och läser. Han skriver bl a om det spännande samspelet mellan författare och läsare och vikten av att som författare lämna något kvar för läsaren att upptäcka. Boken köpte jag i Västerås bokhandel för många år sedan och den har fått vandra vid min sida sedan dess. Lagercrantz skriver om det fina i att läsa om böcker, ett råd jag följt speciellt då det gäller den här boken.

---

Anna Grönlund

”The Book of Symbols”, Taschen (2010)

En rikt illustrerad encyklopedi med bilder och essäer om arketypiska symboler som på något sätt varit betydelsefulla för människan. Det handlar om munnar, valar, kiss, solen och rökelse. När jag har slut på inspiration brukar jag blunda och slå upp en sida på måfå.

---

Ann Edliden

Gun-Britt Sundström ”Skrivliv”, Albert Bonniers förlag (2018)

Det roligaste med den här boken är hur dålig reklam den gör för skribentyrket. Gun-Britt Sundström har redigerat ihop sina dagböcker från 1965 till 1978 och det är en fröjd att följa hennes ofta högst motvilliga författarresa. Känslan av att i ena stunden yvas över sina framgångar och i nästa vilja dra sig tillbaka och aldrig mer skriva ett ord offentligt kan nog många författare relatera till. Även om dagens förlagsvärld skiljer sig betydligt från 60- och 70-talets så roas man av beskrivningarna av möten på Bonniers och den årliga festen på Villa Manilla på Djurgården. För mig som journalist är även delarna om hennes arbete på Dagens Nyheter av stort intresse.

Frågan om alltings syfte

Mer än en gång har jag hört skrivrådet som går ut på att allt man skriver, varje scen i ens berättelse, ska ha ett syfte. Det kan formuleras på olika sätt – det behövs en konflikt, något som för berättelsen framåt, något som bränner. Ni är nog många fler som har hört det rådet, i någon form. Man behöver inte ens ha gått en skrivkurs för det, utan man kan snappa upp det i artiklar/bloggar/tidningar om skrivande, eller på olika digitala forum för skrivande personer.

Förra veckan svarade vi på frågan vad vi skulle vilja utveckla som författare – och även i mitt eget inlägg några dagar tidigare skrev jag om research som ett av mina förbättringsområden. Men jag har också kommit att fundera alltmer på detta – att jag behöver hitta en sund balans när det gäller att förhålla mig till nyss nämnda råd. Jag behöver våga bre ut mig, låta min text ta plats och bli lite långrandig.

För vi kan hårdra det där rådet. Skala bort allt krimskrams runtomkring – detaljerade miljöbeskrivningar, dialoger som inte är tillräckligt pang på rödbetan, för utförliga inre monologer, kanske några sidohistorier, en och annan bikaraktär – tills det inte återstår mycket mer än själva fabeln. Okej, jag fattar att det inte är vad som avses. Visst fyller miljöbeskrivningar en funktion, till och med de lite mer detaljerade (eller?). Men i mitt fall kan det här ibland skapa en alltför snabb framåtrörelse i manuset. När jag har redigerat mina manus har jag flera gånger fått fördjupa, bygga ut, förankra storyn och karaktärerna i en bakgrund. Och en hypotes jag har är att jag har hoppat över det där under råmanusfasen eftersom jag hör en röst i mitt huvud som påminner mig om att allt måste ha ett syfte, att vartenda ord ska driva berättelsen framåt.

När jag nu har startat upp nästa manus, försöker jag att värja mig mot den där rösten och invända att en långsam scen visst kan vara läsvärd, att det är okej att stanna upp och dra ut på saker, att det kan vara intressant nog ändå. Jag läste nyligen ut Marian Keyes Vara vuxen. En 600 sidor lång roman som lätt hade kunnat vara minst 100 sidor kortare – ändå uppskattade jag varje sida. Som läsare sitter jag alltså inte och somnar om jag inte upplever att precis varenda scen för handlingen framåt tillräckligt snabbt (så länge det jag läser ändå på något sätt är fängslande/vackert/intressant/tankeväckande förstås), så jag borde kunna släppa den tanken även när jag skriver (det bygger i och för sig på att jag litar på min egen förmåga att skriva fängslande/vackert/intressant/tankeväckande, och det känner jag ju sannerligen inte alltid att jag gör. Kanske är det det som är problemet).

För övrigt kanske alla skrivråd inte är för alla. Vissa behöver höra en viss typ av skrivråd, och andra en annan. I det här fallet kanske man ska rikta rådet mer till, säg, Tolkien och Proust..? Jaja, jag vet att de har sina stilar och är älskade och upphöjda, men visst skulle de kunna skala ner sina texter pyttelite utan att det gjorde så hemskt mycket? Eller svor jag precis i kyrkan nu?