Skriv och redigera effektivt med Pomodoro

Är du duktig på att skjuta upp saker? Är du dessutom lättdistraherad? Försöker du att göra flera saker samtidigt också?
Det där stämmer på mig ibland. Nu pratar vi om på hemmaplan och på fritiden, inte på jobbet. Där beter jag mig förstås oklanderligt.

Sådana egenskaper gör att vi ibland inte får så mycket gjort som vi skulle vilja. Som tur är finns det knep för att bli mer effektiv och produktiv, ett av dem är Pomodoro-metoden.

Jag testade det när jag fick lite skrivkramp i slutspurten av mitt råmanus – och det hjälpte mig faktiskt att komma igång igen. När jag skulle börja redigera på allvar i tisdags bestämde jag mig för att köra Pomodoro-metoden igen.

Så här går Pomodoro till:

1… Välj EN uppgift du ska göra, till exempel skriva eller redigera.

2… Ta bort alla potentiella distraktioner: Sätt på dig hörlurar, stäng in dig om det behövs, pausa mejlnotiserna, lägg bort eller sätt telefonen på ljudlöst – inget ska kunna störa dig.

3… Sätt en timer på 25 minuter.

4… Jobba fokuserat och intensivt!

5… När tiden är slut tar du en paus på 3-5 minuter och påbörjar ännu en 25-minutersperiod.

På sajten https://productivitytimer.com finns en timer som du kan välja att använda. För mig duger det med mobilen. På samma sajt finns mer information om metoden och även svaret på frågan du säkert redan ställt dig:
Varför just 25 minuter?

Här är de viktigaste anledningarna till tidsomfånget:
Det är INTE FÖR LÄNGE så att du får tillfälle att prokrastinera.
25 minuter känns överkomligt även för att ägna sig åt något som känns tråkigt och jobbigt. Förhoppningsvis brukar inte skrivandet kännas tråkigt, men du fattar tanken. Även om du inte hinner med hela uppgiften på 25 minuter är det mycket värt att åtminstone ha påbörjat något. Allt som är gjort är gjort.

Det är INTE FÖR KORT så att du inte hinner göra något vettigt.
Du hinner mer än du tror på 25 minuter. Om det hade varit kortare tid hade det varit svårare att se framstegen. Framsteg är viktiga för motivationen, det ska kännas kul att återgå till nästa Pomodoro efter pausen.

Det är TILLRÄCKLIGT KORT för att du ska hålla dig fokuserad
Många presterar som bäst under lagom mycket press. Du vet att du behöver koncentrera dig extra för att få något gjort under de där 25 minuterna och den pressen gör dig produktiv.

Självklart kan du bestämma andra intervaller om du vill, men det här är beprövat sedan 1980-talet. Det var då som studenten Francesco Cirillo utvecklade metoden och han använde den välkända kökstimern i form av en tomat. Pomodoro betyder just tomat på italienska.

Vissa använder sig av Pomodoro under en hel arbetsdag och delar in varje timme i två 25-minuters pass. För mig räcker det fint att göra det i en timme och främst när det naturliga flowet inte infinner sig.

Det finns också särskilda appar där man kan ha sina att-göra-listor och föra statistik över sin produktivitet. Nej, tack. Det är inget för mig. Jag behöver inte fler saker att hålla reda på, jag vill bara få en extra kick för att komma igång ibland eller ha en stödjande krycka för att behålla fokus. Testa vetja!

Hur gick första redigeringspasset då?
Bra tack. Dagarna innan hade jag funderat en del över HUR och VAR jag skulle börja. Skulle jag ta tag i en karaktär i taget eller göra allt i kronologisk ordning?
Jag hade inte bestämt mig riktigt när jag satte timern, men det blev som en signal – sluta tänka, bara gör. Så jag började från början, sida för sida, och tog mig igenom den första biten ganska enkelt.

Skönt att vara igång!

Bloggar med skrivtips: Här är de 3 bästa!

Dags att läsa skrivtips … Läsglasögon på!

Det finns många skrivsajter och skrivbloggar som bjuder på skrivtips, men här har du de tre bästa, enligt mig.

När mitt skrivintresse vaknade på allvar var Debutantbloggen en av de första skrivrelaterade bloggarna jag hittade. Jag tyckte upplägget var trevligt och det var kul att jämföra och få reda på hur de olika författarna hade gått till väga för att komma igång med sitt skrivande. Då hade jag inte en tanke på att jag så snart skulle vara en av de som skriver här. Nu känner jag mig manad att bidra med något matnyttigt och användbart.

Det här inlägget är främst riktat till dig som skriver och som vill lära dig mer. Är det förresten någon som är fullärd när det kommer till skrivande?

När jag var i början av min ”hobbyförfattarresa”, var jag oerhört hungrig och törstig efter kunskap, tekniker, verktyg och andras erfarenheter som har med skrivande att göra. Jag lusläste alla inlägg i författargrupperna på Facebook, mycket lärorikt. Jag googlade förstås efter författarsidor och skrivsajter och hittade en hel uppsjö.

Det finns många personliga författarbloggar som jag tycker om. Jag älskar att inspireras av hur andra gör och lever sina skrivliv. Många av dem uppdateras ganska sporadiskt och det har jag full förståelse för. Det kräver tid och engagemang att skriva intressanta blogginlägg vecka efter vecka. Och för de flesta är det nog så att man hellre lägger sin värdefulla skrivtid på det aktuella manuset.

Ganska snart hittade jag några mer kunskapsbetonade favoritbloggar. Att läsa deras inlägg är som att skyffla guldpengar hos Joakim von Anka!

Det dessa tre personer har gemensamt är att de har varit uthålliga och bloggat i många år, därför innehåller deras sidor flera hundra inlägg. Det är lätt att fastna, ”ska bara läsa ett inlägg till.”
(Du som vill ha kort och lättsmält får gå till Instagram istället.)
Här kommer de, utan inbördes ordning:

1. Dinbokdröm.se

Den här sajten drivs av författaren Kristina Svensson och handlar om, precis som adressen antyder, att förverkliga sina författardrömmar. Hon delar med sig av kunskap som förvärvats både genom egna och andras erfarenheter. Här finns bland annat författarintervjuer, konkreta tips för skrivfasen, råd om utgivning och inspiration för att nå ut med sin bok. Omfattande och gediget innehåll!

---

2. Elementx.se

Lennart Guldbrandsson är författare, lektör, skrivcoach, spökskrivare och föreläsare. Han ligger bakom sidan och bloggen som han kallar ”Element X”. Där bjuder han på blandade resurser för författare: skrivtips, manualer, listor, svar på vanliga frågor och mycket mer. Många flikar och menyer att botanisera bland!

---

3. Pialerigon.se

Författaren, lektören och författarcoachen Pia Lerigon har en författarsida med blogg. På Bokmässan 2017 valdes den till Sveriges bästa skrivblogg. Grattis! Delen jag vill tipsa om är sidan med skrivtips i bokstavsordning. De baseras på skrivtips hon själv fått eller lärt sig under skrivandets gång. Många och långa inlägg – hundratals!

---

Jag önskar dig trevlig läsning och hoppas att du lär dig något nytt! Glöm bara inte att återkomma till oss här på Debutantbloggen ibland. 🙂

Tipsa gärna om fler intressanta skrivbloggar i kommentarerna.

Lördagsenkäten: Mutar du dig själv för att skriva?

Belönar du dig med något särskilt när du har uppnått ett visst skrivmål? Eller dukar du fram något gott redan när du sätter dig vid tangenterna för att få inspirationen att flöda? Så här gör vi:

Anna Grönlund: Jag har beställt superstark ingefärsjuice på tetrapak. Den bränner i halsen och med lite inlevelseförmåga brukar jag kunna låtsas att det är whiskey. Ja det är supertöntigt men vad gör man, jag dricker inte alkohol (med undantag för lite bubbel vid extremt festliga tillfällen).

---

Ann Edliden: Eftersom jag mestadels har skrivit på nätterna så har min belöning varit… att få gå och lägga mig. Jag somnade nästan själv nu av pur leda över det svaret. Men det är faktiskt märkligt hur motiverad man kan känna sig av vetskapen om att när man öppnar sitt manus dagen därpå så kommer man få läsa något man kanske inte ens minns att man skrev. Jag kan inte minnas att jag belönat mig med något i mat/snacks/godis-väg förutom när jag blev antagen, då öppnades minsann en flaska äkta champagne!

---

Caroline Möllesand: Min standardfika brukar bestå av iskaffe och riskakor med smör. Oftast behöver jag få i mig det innan jag börjar skriva men ibland använder jag det som muta: ”Skriv 300 ord först, sedan får du fika.” När jag skriver på kvällstid händer det att jag har en skål med jordnöts-M&M’s intill mig. Äter nästan aldrig godis annars, men jag tror på det där med klassisk betingning, Pavlovs hundar du vet. Om jag äter samma sak varje gång jag skriver kanske det räcker att börja knapra för att orden ska flöda?

---

Gudrun Furumark: Under flera år var min morgonrutin sådan att jag vinkade av mina barn utanför deras skola, och sedan tog mig tvärs igenom det hipstertäta område i Stockholm som kallas SOFO. Jag skyndade förbi kaféer där medie- och kulturmänniskor, till synes utan brådska smuttade hutlöst dyrt kaffe i sällskap av sina lövtunna macbooks. Jag passerade affärer med snygga kläder långt utanför min prisklass. Min blick brukade dröja vida Jumperfabrikens skyltfönster. Jag lovade mig själv att om jag fick mitt manus antaget skulle jag köpa en tröja därifrån. Så det tänker jag göra, så snart jag lämnat in manuset och begärt ut mitt förskott.

---

Mattias Kvick: Jag skulle egentligen kunna hänvisa till förra lördagens svar, dvs. att om jag inte känner för att skriva gör jag något annat istället tills lusten att skriva återkommer, vilket den oftast gör. Svaret är alltså nej, jag kan inte komma på en enda gång jag har behövt muta mig själv. När jag skriver är det för att jag vill skriva och för att jag har något i bakhuvudet som jag gått och funderat på och som vill ut – ett nytt stycke till manuset, en nödvändig ändring, början till en essä, ett intressant sidospår, osv. Däremot kan jag ibland behöva muta mig själv till att ta bensträckarpauser när jag skriver. ”En kopp kaffe vore väl gott nu, Mattias?” Oftast brukar jag förhala det ”Jo, snart… bara det här stycket också”. Men till slut ger jag så klart med mig. Kaffe är ju alltid gott!

Lördagstipset: Om skrivkramp

Det kallas ofta felaktigt för ”skrivkramp”, men handlar egentligen oftast om brist på idéer eller på inspiration. Och alla vi som skriver har någon gång drabbats, och kommer troligen att drabbas igen.

Vilket är ditt bästa tips när du kört fast i ditt skrivande och inte kommer vidare?

Caroline Möllesand: Acceptera att du kört fast! Låt manuset vara i fred och låt helt enkelt bli att skriva. När det händer mig fortsätter jag ändå leva med mitt manus. Jag funderar över karaktärernas dilemman och tänker på möjliga händelser längre fram. Så fort jag får någon idé gör jag en anteckning om det. Jag passar också på att göra research. Eftersom mitt manus utspelar sig i närheten av där jag bor kan jag besöka olika platser för att notera detaljer, ta bilder och känna in miljön. På så sätt händer det viktiga saker i bakgrunden trots att jag inte sitter och skriver.

Anna Grönlund: ”Skrivkramp” betyder oftast att jag inte vet vad jag håller på med. Oftast handlar det om någon logisk lucka i manuset, eller att jag inte tänkt igenom vad jag ska skriva. Jag brukar lösa det genom att gå och lägga mig. Kanske blir det bättre nästa dag. Kanske inte.

Att skriva är inte bara att sätta sig vid datorn och producera text. Allt det där som maler i skallen, all ångest och tvivel, det är en del av skrivprocessen. Fastnar jag någonstans så beror det antagligen på att någonting i manuskriptet inte funkar. Då gäller det att komma på vad, och göra om.

Mattias Kvick: Jag tror på korsbefruktning, dvs. att det ena ger det andra. Oavsett om man skriver, tecknar, målar, komponerar musik, etc. kör man ofelbart fast ibland. Eller så kör man bara runt, runt i samma spår, vilket oftast är lika illa eller kanske faktiskt värre. Det handlar ju om att våga utmana sig själv att hitta nya vägar, nya ingångar i det man gör. Och då tror jag att nyckeln är att göra någonting helt annat. En promenad, gärna ensam, är i stort sett alltid att rekommendera. Det sätter igång hjärnan och tankar och idéer kan få vandra fritt medan man går.

För mig är det oftast så att mitt tecknande ger näring åt mitt skrivande och tvärtom, vilket är det jag menar med korsbefruktningen. För att få inspiration till att skriva är det ibland (alltid) bättre att jag tecknar, målar, spelar gitarr eller sätter på en bra platta, gärna något av Patti Smith eller Cat Power. Att försöka komma förbi en skrivspärr genom att tvinga mig själv att just skriva är lönlöst.

Gudrun Furumark: Jo, att tvinga sig själv är det enda raka. Inga promenader. Ingen research. Ingen Patti Smith. Absolut inte gå och lägga sig. Pressa fram orden latmaskar! Det är väl bättre att ha skrivit skit än inte alls? Då finns det i alla fall något att redigera nästa dag.

Ann Edliden: Tar åt mig av Gudruns hårda ord här ovan och erkänner: ja, jag är lat. Jag skjuter ofta upp att skriva om det inte behöver skrivas just nu. För jag vet ju att det kommer bli skrivet i slutändan. För mig som skriver varje dag i jobbet finns egentligen inte begreppet ”skrivkramp”. Jag har aldrig upplevt att ord inte flödar ur mig om jag väl sitter vid ett tangentbord (minns inte hur det var att skriva för hand). Men det behövs stora mängder självdisciplin. Till exempel nu prokrastinerar och skjuter upp att skriva på roman nummer två genom att svara på den här bloggenkäten. Bot och bättring utlovas!

Lördagstipset: Här är böckerna som inspirerar oss

Varje lördag delar vi med oss av tips eller svarar på enkätfrågor relaterade till skrivande. Den här veckan gäller det böcker som på olika sätt inspirerar oss.

Gudrun Furumark

Éduard Louis, ”Vem dödade min far”, Wahlström & Widstrand (2019)

För några månader sedan läste jag franske författaren Éduard Louis för första gången. Louis skriver kristallklart, och med både ömhet och vrede om sin pappa, och vad klassamhället gjort med fadern. Han berättar om homofobi, om manlighet, och om såriga familjerelationer. Läsningen fick mig att, åtminstone för en stund, känna mig lite klokare än vad jag egentligen är.

Éduard Louis, blont underbarn som inspirerar grånad debutant. Foto: Arnaud Delrue

---

Caroline Möllesand

Kristina Ohlsson, ”Skrivboken”, Piratförlaget (2019)

Förra vintern fick jag mycket inspiration från författaren Kristina Ohlsson, som har kommit ut med ett 20-tal böcker på ungefär tio år. I Skrivbokens första del får man följa hennes resa mot att bli författare och hur hon funnit glädje och lust i skrivandet. Även om hennes sätt att skriva verkar skilja sig från mitt, hon skriver utan synopsis och helt klart mycket snabbare, så smittade hennes skriviver av sig på mig.
Andra delen av boken består av mer konkreta råd och skrivtips, och handlar om allt från cliffhangers och dialoger till karaktärer och redigering. Underbar bok att grotta ner sig i och ta lärdom av!

---

Mattias Kvick

Olof Lagercrantz, ”Om konsten att läsa och skriva”, Wahlström & Widstrand (1985)

Denna lilla tummade pärla på 95 sidor av Lagercrantz är ingen handbok i att skriva, mer av en serie reflektioner över vad vi faktiskt gör då vi skriver och läser. Han skriver bl a om det spännande samspelet mellan författare och läsare och vikten av att som författare lämna något kvar för läsaren att upptäcka. Boken köpte jag i Västerås bokhandel för många år sedan och den har fått vandra vid min sida sedan dess. Lagercrantz skriver om det fina i att läsa om böcker, ett råd jag följt speciellt då det gäller den här boken.

---

Anna Grönlund

”The Book of Symbols”, Taschen (2010)

En rikt illustrerad encyklopedi med bilder och essäer om arketypiska symboler som på något sätt varit betydelsefulla för människan. Det handlar om munnar, valar, kiss, solen och rökelse. När jag har slut på inspiration brukar jag blunda och slå upp en sida på måfå.

---

Ann Edliden

Gun-Britt Sundström ”Skrivliv”, Albert Bonniers förlag (2018)

Det roligaste med den här boken är hur dålig reklam den gör för skribentyrket. Gun-Britt Sundström har redigerat ihop sina dagböcker från 1965 till 1978 och det är en fröjd att följa hennes ofta högst motvilliga författarresa. Känslan av att i ena stunden yvas över sina framgångar och i nästa vilja dra sig tillbaka och aldrig mer skriva ett ord offentligt kan nog många författare relatera till. Även om dagens förlagsvärld skiljer sig betydligt från 60- och 70-talets så roas man av beskrivningarna av möten på Bonniers och den årliga festen på Villa Manilla på Djurgården. För mig som journalist är även delarna om hennes arbete på Dagens Nyheter av stort intresse.

Frågan om alltings syfte

Mer än en gång har jag hört skrivrådet som går ut på att allt man skriver, varje scen i ens berättelse, ska ha ett syfte. Det kan formuleras på olika sätt – det behövs en konflikt, något som för berättelsen framåt, något som bränner. Ni är nog många fler som har hört det rådet, i någon form. Man behöver inte ens ha gått en skrivkurs för det, utan man kan snappa upp det i artiklar/bloggar/tidningar om skrivande, eller på olika digitala forum för skrivande personer.

Förra veckan svarade vi på frågan vad vi skulle vilja utveckla som författare – och även i mitt eget inlägg några dagar tidigare skrev jag om research som ett av mina förbättringsområden. Men jag har också kommit att fundera alltmer på detta – att jag behöver hitta en sund balans när det gäller att förhålla mig till nyss nämnda råd. Jag behöver våga bre ut mig, låta min text ta plats och bli lite långrandig.

För vi kan hårdra det där rådet. Skala bort allt krimskrams runtomkring – detaljerade miljöbeskrivningar, dialoger som inte är tillräckligt pang på rödbetan, för utförliga inre monologer, kanske några sidohistorier, en och annan bikaraktär – tills det inte återstår mycket mer än själva fabeln. Okej, jag fattar att det inte är vad som avses. Visst fyller miljöbeskrivningar en funktion, till och med de lite mer detaljerade (eller?). Men i mitt fall kan det här ibland skapa en alltför snabb framåtrörelse i manuset. När jag har redigerat mina manus har jag flera gånger fått fördjupa, bygga ut, förankra storyn och karaktärerna i en bakgrund. Och en hypotes jag har är att jag har hoppat över det där under råmanusfasen eftersom jag hör en röst i mitt huvud som påminner mig om att allt måste ha ett syfte, att vartenda ord ska driva berättelsen framåt.

När jag nu har startat upp nästa manus, försöker jag att värja mig mot den där rösten och invända att en långsam scen visst kan vara läsvärd, att det är okej att stanna upp och dra ut på saker, att det kan vara intressant nog ändå. Jag läste nyligen ut Marian Keyes Vara vuxen. En 600 sidor lång roman som lätt hade kunnat vara minst 100 sidor kortare – ändå uppskattade jag varje sida. Som läsare sitter jag alltså inte och somnar om jag inte upplever att precis varenda scen för handlingen framåt tillräckligt snabbt (så länge det jag läser ändå på något sätt är fängslande/vackert/intressant/tankeväckande förstås), så jag borde kunna släppa den tanken även när jag skriver (det bygger i och för sig på att jag litar på min egen förmåga att skriva fängslande/vackert/intressant/tankeväckande, och det känner jag ju sannerligen inte alltid att jag gör. Kanske är det det som är problemet).

För övrigt kanske alla skrivråd inte är för alla. Vissa behöver höra en viss typ av skrivråd, och andra en annan. I det här fallet kanske man ska rikta rådet mer till, säg, Tolkien och Proust..? Jaja, jag vet att de har sina stilar och är älskade och upphöjda, men visst skulle de kunna skala ner sina texter pyttelite utan att det gjorde så hemskt mycket? Eller svor jag precis i kyrkan nu?

Färgflätan

Jag tänkte mig ett reflekterande inlägg om Den Stora Författardrömmen, men så sprang tiden iväg och nu känner jag att det inte riktigt finns tid att formulera mina tankar ordentligt. Vi skjuter på det till någon annan vecka, och istället blir det ett konkret skrivtips. Kanske lika bra det? Jag har nog generellt bidragit med mer reflektioner än handfasta tips, vilket man väl kan vilja ha på en skrivarblogg? Den som har följt mig tidigare, när jag bloggade på en egen liten sida under tiden jag skrev på Som en öppen bok, kommer att känna igen detta (men jag hoppas att ni ca fyra personer har överseende med att jag upprepar mig!).

Det här skrivknepet kallar jag för färgflätan, och det är på intet sätt revolutionerande. Men jag har haft stor nytta av det, särskilt när jag skrev första boken, så kanske kan en enkel sak ändå vara värd att berätta om. Inledningsvis kan jag nämna att flätan lämpar sig bäst för den som är av den planerande, synopsis-skrivande sorten (hej hej!), och är bra att ta till just i det skedet – eller senare för den delen, om man märker att manuset behöver struktureras upp. Så… here goes: Hur du gör din egen färgfläta.

1. Urskilj vilka trådar du har att jobba med i ditt manus. Till exempel de på märkliga platser funna liken å ena sidan, och kriminalkommissariens flört med labbassistenten å andra sidan.
2. Börja med en tråd och punkta upp viktiga scener. ”Lik 1 hittas på en helikoterplatta, polisen börjar fråga runt.” ”Lik två hittas i hissen på polisstationen, mystiken tätnar.”
3. Gör likadant med nästa tråd, och eventuella fler trådar (kan bli svårt med för många, jag håller mig till de stora trådarna).
4. Se över varje tråd, och hur du vill ordna de olika scenerna – ska något byta plats?
5. Ge varje tråd en egen färg (vid något ögonblick av otyglad skaparlust gjorde jag anteckningar på typ tusen post-its i olika färger. Den berättelsen blev aldrig skriven, och numera håller jag mig nästan alltid till Word, där man ju faktiskt lätt kan färgmarkera).
6. Börja fläta! Väv samman de båda (eller flera) trådarna genom att varva scener från dem. Det här kan vara riktigt roligt. Inte sällan ger det nya tankar om övergångar och hur saker kan hänga ihop.

Än har jag inte kommit så pass långt med nya manusidén att jag kan börja fläta den. Nästa delmål är att få klart en skiss-artad synopsis (snart där!) och stämma av den med förläggaren, men sedan kanske jag gör ett försök.

Åtta lärdomar på en måndag

Idag tänkte jag dela med mig av några tips som jag använder mig av när det gäller att skriva och redigera romanmanus. Alla åtta lärdomarna är empiriskt testade av mig. Många har i flera fall tagit lång tid för mig att åtgärda i en text. Nu tillhör de min standardchecklista.

Om du inte anstränger dig blir det aldrig färdigt. Okej, målet är kanske inte att du ska bli färdig. Du kanske bara skriver för att ha någonting att göra, som terapi, och då gäller inte den här punkten dig. De flesta av oss önskar dock att kunna deklamera nu äntligen är råmanuset klart. Det blir aldrig klart om du inte har disciplin och lägger manken till. Så enkelt är det. Åttiotusen ord eller däromkring, vilket är någon slags riktlinje för vad en roman bör vara i längd, hittar inte till ditt dokument av sig själva. Det är du som måste se till att de hamnar där.

Om du inte har en plan, blir din struktur sämre. Försök jobba med någon form av synopsis. Oavsett om du väljer att använda dig av notislappar på en anslagstavla, ett exceldokument eller skriver för hand i ett anteckningsblock kommer du att få en bättre överblick av din text. I början hjälper det dig att planera historien, i mitten att hålla farten och historien igång och i slutet av processen att identifiera luckor, felaktiga tidsintervaller och liknande. Bara för att du har gjort ett synopsis en gång betyder det inte att det inte kan ändras. Mina ändras ständigt efter att nya idéer poppar upp.

Om du känner att du har fel tempus eller kanske fel perspektiv på berättarrösten – ändra på en gång. Fortsätt inte att skriv utan gå tillbaka och ändra, t ex från preterium till presens eller från jagform till tredjeperson. Det blir bara jobbigare ju längre du väntar med att byta (glöm inte spara en kopia innan du börjar arbetet så du kan gå tillbaka till det gamla om det mot förmodan ändå skulle kännas bäst när du har testat det andra).

Om du undrar om du har för många huvudpersoner så har du förmodligen det. Jag fick höra av mitt förlag att fyra är vad som max rekommenderas. Nu vet jag inte om det gäller bara för min genre eller alla. Fundera på hur du förändra din historia genom att stryka någon av dem.

Om du har flera huvudpersoner, låt läsaren lära känna dem lika mycket i början, dvs ge dem lika mycket utrymme. Det blir snett om den ena av två huvudpersonerna får 3000 ord i sitt första kapitel medan den andra bara 500. Försök istället fördela så att kapitlen blir ungefär lika långa och du berättar lika ”djupt” om båda.

Om du funderar på om någonting verkligen är värt att ha med så är det inte det. Stryk. Allt du skriver måste föra historien framåt och leda någonstans. En rolig anekdot som inte har någon bäring för historien som helhet är helt enkelt inte rolig.

Om du inte är nöjd, flytta runt. Gör det även om du är nöjd. Det är lite som att möblera om i ett rum och komma på att wow, soffan passade riktigt bra framför fönstret istället för i hörnet. Första kapitlet kanske inte alls ska vara första kapitlet. Ett möte kanske inte ska äga rum förrän senare. Du kanske inte alls ska ha en prolog. Var öppen för att testa nya saker i ditt manus.

Om du inte hittar de perfekta formuleringarna, skit i språket. I alla fall när du försöker få ner någonting på pränt för första gången. Jag har en tendens att börja många meningar med jag, han/hon, det och att skriva två meningar när jag egentligen skulle klara mig med en. Ibland använder jag samma ord tätt intill varandra. Det är verkligen inte bra, men vet du vad? Lägg inte tid på att ändra det nu. Det är bättre med 1000 skrivna ord av sämre kvalitet än 50 perfekta, åtminstone tycker jag det. Du kommer att redigera, ändra och peta i ditt manus nittioelvatusen gånger till så du hinner fila på språket tids nog.

Och plötsligt ryckte han lite villrådigt på axlarna

Det händer fortfarande ibland att elever förvånat utbrister: ”Vadå, FÅR man börja en mening med och?”. Och jag tänker lika förvånat, finns det fortfarande de som lär ut att det skulle vara förbjudet? Samma sak som att börja en mening med men, att dem hör hemma i slutet av meningar eller att man aldrig får använda slang – det beror ju liksom på. Visst, dem-formen kanske vanligen förekommer i slutet av meningar, men det är ju ingen regel att luta sig mot. Dem är objekt och de är subjekt, det är vad man behöver ha koll på. Och det finns en massa tillfällen då det går alldeles utmärkt att inleda en mening med och.

Jag hörde en gång en person förfasa sig över Jonas Hassen Khemiris sätt att skriva. Det gjorde mig minst sagt häpen, eftersom han så vitt jag kan bedöma är ett språkligt och stilistiskt geni. Vad var det då som den här personen ogillade med hans språk? Jo, han använder sig ju av ofullständiga meningar! Hrm… förstår ni vart jag vill komma här..?

Under redigeringen är det lätt att dra sig till minnes allsköns råd och tips som man har snubblat över genom åren. En vanlig uppfattning är att småord ska strykas, och sådant som tenderar att försvaga gestaltningen. Ju, lite och plötsligt är exempel på ord som det verkar hållas utkik efter. Och visst (ha, nu gjorde jag det igen), i många fall kan jag hålla med om att det blir bättre om dessa ord stryks – men det betyder inte att de aldrig ska användas. Tycker jag.

En del går igenom sina texter och grämer sig över att de har låtit sina karaktärer skaka på huvudet, nicka, rycka på axlarna och harkla sig. Bort, bort, bort. Men (sic!) här får jag samma känsla som när elever försöker undvika att börja med och. Huruvida det passar eller inte beror ju på hur texten i övrigt ser ut. Har du en karaktär som inte kan yttra sig utan att rycka på axlarna? Ja, då ska du kanske se över det om du inte vill framställa hen som en särdeles ängslig eller otydlig typ (med spasmer). Å andra sidan, rycker vi inte alla på axlarna ibland? Skakar på huvudet och nickar? Jag skulle snarare säga att det är en ganska vanlig form av kroppsspråk, och ger man sig ut på jakt efter ett mer unikt sätt att uttrycka det på riskerar det att låta tillgjort, tror jag. Ungefär som när mina elever ersätter ord med synonymer som de inte riktigt förstår. Måste karaktärerna uttrycka sig med kroppsspråk då? Det måste de kanske inte, men kom ihåg Daniels Psycho Killer-skrivtips. En dialog kan behöva livas upp med annat än enbart repliker.

Stephen King, som är både extremt framgångsrik som författare och något slags skrivråds-guru, har sagt att ”the road to hell is paved with adverbs”. Han menar att man ska undvika att försöka förstärka, eller förtydliga, sin text med adverb. Behövs adverb är texten inte tillräckligt precis eller tydlig från början. Han har onekligen en stor poäng, åtminstone är det inget jag tänker neka till. Men (börjar jag verka obstinat nu?) det är inte Svea Rikes Lag vi snackar om här. Det är upp till varje skrivande person (och så småningom, kanske förläggare och redaktör) att sålla bland alla välmenta råd och tips och bedöma vad som är bäst för ens egen text. Jag bröt till exempel mot Kings råd redan i den här textens första mening, och det har jag inga planer på att redigera bort.

Mina bästa skrivtips

Daniel har redan gjort det, liksom Sara. Jag tänker på att de delat med sig av tips på hur du lyckas bli författare. Utan att ha sökt bakåt i Debutantbloggens arkiv törs jag säkert lova att det finns många fler liknande inlägg. Här kommer min variant av vad som är viktigt för att lyckas.

Skriv om det du måste. Om det du gillar, det du själv skulle vilja läsa. Inte om ett ämne som är inne (som vampyrböcker var för ett tag sedan) eller i en stil som uppskattas just nu. Härma inte en befintlig bestseller. Ibland ser jag tipset ”gräv där du står”, men om du brinner för någonting som du inte redan vet en massa om eller själv har varit med om, läs på om ämnet och skriv sedan. Om jag inte hade gjort så skulle jag aldrig ha fått skriva om andra världskriget ur engelskt flyglottaperspektiv…

Hitta din stil. Hanna skrev om att sno från andra i förra veckan, att låta sig inspireras men att göra det till sitt, på sitt eget sätt. Det är viktigt. Det går inte att kopiera någon i längden om det inte är ditt naturliga sätt att skriva på. Det kommer märkas i din text om du rör dig med ett språk och/eller en stil som du inte behärskar. Jag tror absolut att man kan utvecklas och lära sig hur man ska skriva bättre, men ett visst uttryckssätt är nog medfött och det är därför en del är bättre än andra på det (är min teori).

Anlita testläsare. Det är hemskt i början. När jag började skriva Klar himmel hade jag aldrig lämnat iväg en text till någon annan för provläsning, bara skrivit för mig själv och byrålådan. Börja med någon som är snäll, i mitt fall var det min syster. När du känner dig lite modigare kan du söka efter hjälp i t ex facebookgruppen ”Författare söker testläsare”. Det var så jag hittade mina två ”skrivvänner” Ifiyenia och Sofia som jag fortfarande har kontakt med kring nya texter.

Det finns mycket man inte måste. Jag har inte gått en enda skrivkurs, jag har blivit utgiven ändå. Hur du tar till dig kunskap och information är upp till dig. För mig passade det helt enkelt inte att åka iväg på kurser på grund av småbarn och en massa hundar och hästar att ta hand om här på hemmaplan. Jag har istället läst åtskilliga handböcker och blogginlägg för att få tips och idéer på hur jag kan förbättra mig.

Var ödmjuk. Det är lika bra att säga det på en gång, är du inte beredd att lyssna på vad andra tycker om ditt manus kan du lägga ner det här med att försöka bli utgiven. Blir du antagen kommer både din förläggare och redaktör att ha mycket att säga till om när det gäller texten. En del vill du säkert försvara och behålla som det är (motivera det i så fall), men annars är rådet: lyssna på de som kan. Du kanske ska få ge ut din första bok men förläggaren och redaktören har förmodligen förvandlat hundratals manus till böcker redan. De har mer kunskap än du. De ser saker som du inte lärt dig upptäcka (än). Tro inte att din text är så bra att den inte behöver slipas på. Det kommer vara hur jobbigt som helst, men det kommer att lyfta ditt manus till en ny nivå.

Andra bra egenskaper att ha när du skriver är följande:

Envishet – för att orka med att lägga så många timmar på ett och samma projekt och se över det gång på gång. Det är en lång text som ska skrivas och gås igenom flera gånger, det gäller att inte börja storskaligt och sedan ge upp mot slutet.

Förmåga att slutföra – många klarar nog inte av att ro ett helt bokprojekt i hamn. Det är inte alla som kan skriva en så lång sammanhängande text, ca 80 000 – 100 000 ord som en normal roman ligger på. Om du väl har klarat det gäller det även att slutföra redigeringar och inte ge upp mitt i. Blir du antagen handlar det också om att kunna leverera på utsatt tid. Och när korrekturläsningen innan tryck närmar sig måste du kunna sätta stopp för ändringar (det var min absolut svåraste punkt, jag såg smågrejor jag borde åtgärdat tidigare men nu inte hade möjlighet att göra).

Affärstänk – jag vet att min första punkt var att skriva om det du måste skriva om, men för att din bok ska vara intressant att ge ut måste du tänka på följande: För vem är boken intressant? Fyller den något hål på marknaden? Vad gör boken unik? Om du inte själv kan svara på detta, sälja in dig själv och prata för din bok – vad är då sannolikheten att ett förlag ska bli intresserade? Det handlar också om att hitta rätt längd på manuset. Ett för långt eller för kort manus är lika bra som någon annan refuseringsanledning för då passar inte din text in i det som förlaget söker.

Optimism – när det känns tungt och du inte tycker att du kommer någonstans. Skratta åt eländet, lägg undan texten och tryck i dig en påse godis eller något annat onyttigt. Hur eländigt det än känns går du inte under och det handlar trots allt bara om ord. Kan du glömma din text för en stund kommer du att ha lättare att se på den med nya ögon om ett tag igen.

Kämpa på och ge inte upp!

Lördagsenkät: Hur får du tid till skrivandet?

Ofta lyfts det ett varningens finger till familjer inför storhelger, det är något med traditioner som gör att vi lätt hamnar i gamla mönster och könsroller. I år består debutantbloggen av fem kvinnor med barn och vi får ofta frågor som handlar om hur vi får tid till skrivandet. Därför vill vi dela med oss av hur just vi gör för att få både vardag, storhelger och skrivande att gå ihop.

Foto: Henrik Berglund

Jenny: Å ena sidan får jag inte alls ihop det. Gissa vem som satt och skrev, senast både på juldagen och nyårsdagen? Jo, jag. För jag ville hinna till deadline. Å andra sidan får jag ihop det ganska bra, eller har åtminstone fått ihop det under 2 år. Jag har studerat till manusförfattare och kunnat ägna mig åt skrivande på heltid. Men det är klart. Våren har varit hektisk. Med jobb, skola och en bok som ska bli klar.

Jag skriver nästan alltid även på lördagar mellan barnens aktiviteter. Utan att leva jämställt med en partner som stöttar hade det inte gått. Vi jobbar mycket båda två. Men vi bor ett stenkast från förskola och skola, det hjälper till. Det vi drar in på är städning, matlagning (hej pasta!) socialt umgänge, träning, resor och helgaktiviteter. Under senaste året har jag skrivit ljudboksserien Kämpa tjejer! som just tar avstamp i att vi ska ta hand om oss själva, det är status att träna och må bra, och att vi samtidigt jobbar ihjäl oss. Utmattning ökar bland kvinnor, särskilt de unga. Jag vet hur viktigt det är med återhämtning, att inte jobba jämt. (Och hur viktigt det är att träna för att må bra.) Ändå är jag en som jobbar satan och har gjort det hela mitt yrkesverksamma liv. Men. Jag tar semester nästa vecka. Jag kommer skriva på bloggen, men inte en rad utöver det. Och så ska jag lära mig att spela tennis!

 

 

Foto: Kicki Nilsson

Helena: Just under storhelger skriver jag inte alls. De flesta högtider har med åren kommit att centreras till vårt lilla torp vilket innebär mycket matlagning och fix, även om vi är två om det praktiska. Just på midsomrar har maken och jag dessutom ansvar för hela byns dans runt stången, så en körigare dag än midsommarafton finns nog inte på hela året!

Annars skriver jag främst på kvällarna nu på sommaren. Det fungerar bra för mig. Mellan klockan åtta-nio och midnatt sitter jag framför datorn i stort sett varje kväll, och det jag prioriterar bort är TV-tittande, utekvällar och typ parmiddagar. Inte heller maken brukar slötitta på underhållnings-TV vilket gör att vi kan sitta i samma rum och jobba/umgås utan att störa varann. Det är trevligt. Innan sommarlovet började så hade jag en period med lyxigt heltidsskrivande och då hade jag tydliga tider att förhålla mig till, medan barnen var i skolan. Nu på sommarlovet har jag dock svårt att sitta framför datorn hela dagarna, när barnen är lediga. Dels för koncentationens skull, och dels för att jag tycker att skärmar tenderar att dominera deras liv ändå och jag vill inte förstärka den normen genom att ständigt själv vara onåbar framför datorn. Jag gör hellre praktiska saker på dagarna, hjärnan arbetar ju ändå hela tiden om jag är inne i ett skrivprojekt, och då och då kan jag skriva ner något på en lapp och slänga in den i laptopen för att sedan på kvällen väva in meningen i den pågående texten.

Har jag däremot en nära förestående deadline så kan jag förstås dra mig undan. Stänga en dörr eller, ännu hellre, åka iväg. Jag har skrivit mycket på caféer i stan eller på bibliotek, men min favvoplats och ett hett tips för skrivande småbarnsföräldrar är värmestugor. Jag vet inte om det bara är min kommun (Örebro) som har sådana, men det är öppna kommunala stugor av olika slag – små torp eller moderna glasbyggen – som ligger i anslutning till naturreservat eller fritidsanläggningar. Det finns uppvärmning (kamin + ved), toalett, el, och ofta är du alldeles ensam. Jag har haft fantastiska skrivardagar i värmestugor!

Foto: Stefan Tell

Emelie: Jag är en trött människa och kan omöjligt skriva efter kl tio på kvällarna och jag behöver många timmars sömn för att  kunna producera något med kvalitet. Därför är jag tvungen att skriva på dagtid eller tidig kväll. Det senaste året har i princip varje helg och nästan varje semesterdag gått åt till skrivande. Det är möjligt för att vi är två vuxna som delar ansvaret emellan oss. Jag vet inte hur många barnkalas min partner har gått på när jag har skrivit, hur många besök på museum, lekparker och simhallar som det blivit för att jag ska kunna sitta hemma i lugn och ro och skriva.

Att välja att skriva handlar om att välja bort annat. Jag varken tränar eller städar och lagar bara mat när jag absolut måste. Handla mat har jag nog inte gjort regelbundet på flera år, allt det där tar min partner ansvar för, och i perioder är det stökigt hemma hos oss. Jag rider en gång i veckan, men det är den enda kvällen i veckan som jag är uppbokad. Att umgås med vänner och familj är alltid nedprioriterat. Och det är ofta jag som är hemma när resten av familjen åker på festligheter.

Förr jobbade jag lite och ofokuserat hela tiden. Nu är jag tydligare både mot mig själv och mot barnet när jag skriver så skriver jag och då är jag helt otillgänglig, när jag inte skriver är jag tillgänglig. Då finns det tid till båda.

Foto: Jakob Almer

Veronica: Det här med att ha tid för att skriva har under de tio åren jag kämpat med min författardröm aldrig funnits. Jag har alltid tagit mig tid genom att offra något annat, umgänge, utflykter, vila och det gäller alla dagar, vardagar och helg. Det är till exempel midsommar när jag skriver det här svaret till lördagsenkäten, bara en timme tills gästerna kommer. Skynda, skynda – hör jag Gunde ropa 😉

Oftast skriver jag när min man är ledig och då blir det automatiskt helger och högtider. Nu sitter jag inte med datorn när tomten kommer knackande på dörren men jag gör det definitivt på nyårsdagen, eller på nyårsafton innan vi ska iväg. Kvällstid fungerar jag inte på, inte tidiga morgnar heller då min nattsömn inte är den bästa med två småbarn. Men. Hör och häpna. I höst kommer jag äntligen få känna på hur det är att jobba med skrivandet på 60 %. Jag snackar ostörd skrivtid där både barnen är på dagis och det innebär dessutom lediga helger där jag kan umgås med familjen istället. Underbart.

Foto: Jini Sofia Lee

Mia: Under storhelger känner jag inga krav att jag måste skriva. Den tiden ägnar jag oavkortat åt familj och vänner. På vardagar däremot prioriterar jag att skriva. Kvällarna vigs helt åt träning och åt att skriva. Så fort barnen går och lägger sig bänkar jag mig framför datorn och skriver. De kvällar jag tränar gör jag det först och sedan sätter jag mig och skriver. Hur många timmars effektiv skrivtid det blir varierar beroende på vad jag gör, men det viktigaste är att jag jobbar med skrivandet varje kväll. På helgerna känner jag inte samma krav att skriva, men försöker skriva lite varje kväll då också. Jag brukar även försöka åka bort en helg då och då och bo på hotell och ägna en hel helg åt skrivandet. I sommar när jag är ledig 5 veckor med familjen kommer jag att åka till mitt jobb då och då och sätta mig och skriva ifred i några timmar. Jag kommer även försöka åka bort själv ett par dagar under sommaren och ägna mig heltid åt skrivandet.

SparaSpara

Gästbloggare: Maria Nygren

Maria Nygren

En ung kvinna med den största av drömmar gick på Dramatiska Institutets filmlinje. Hon hade alltid varit intresserad av var gränsen går mellan fantasi och verklighet och just nu arbetade hon med en långfilm som hon döpt till ”100 meter lycka”. Manuset handlade om den 17-åriga Ninna som har det svenska rekordet på 100 meter och hon tränar natt och dag för att komma till VM. Men på samma gång ligger hon orörlig i ett mörkt rum. Hennes kropp, märkt av sjukdom, har börjat angripa sig själv och hon blir snabbt allt sämre.

Kvinnan som skrev den historien var jag, och filmmanuset vann vidunderligt nog Nordisk film och tv-fonds stora tävling Nordic Talent. Nu skulle det bli till långfilm och jag började samarbeta med ett danskt filmbolag. Det var eufori, känslan av springa minst lika snabbt som Ninna, att nudda molnen, nej långt över molnen – att röra vid solen.

Och som det brukar gå i sedelärande historier gick det också för mig – solen brände alltför starkt, det uppstod en massa konflikter, jag kompromissade sönder min historia och till slut stod jag där, ensam i askan med ett filmmanus som jag inte ägde rättigheterna till. Och någonstans där, när jag var längst ner i Ninnas orörliga mörker, insåg jag till slut att jag kunde ta tillbaka min historia, ge den en form som inte krävde regissör, producent och en mångmiljonbudget. Och så blev det – ”100 meter lycka” blev min romandebut.

Sex år senare, hösten 2017 arbetar jag som lärare på Skrivarakademin och under en av lektionerna diskuterar vi de berättartekniska skillnaderna mellan filmen och romanen. Jag låter eleverna läsa ett utdrag av det ursprungliga filmmanuset till ”100 meter lycka” och därefter samma scen som litterär text. På vilka sätt skiljer de sig åt?

Först är det tyst, något enstaka nervöst skrapande med fötter, och jag uppmanar dem att våga vara rättframma. Här finns ingen hänsyn att ta, bara saker att upptäcka och lära sig av. Och så till slut säger en av dem att filmscenen var stringent, återhållsam och intressant medan den i bokform blev babblig och omständlig med alltför många tankekast.

”Precis”, svarar jag. ”Och varför blev det så?”

Ingen av dem hade något svar.

Men nu, så här många år efter att jag skrivit de två varianterna, har jag det.

När jag gjorde om historien från film till litteratur var jag så svältfödd på att få veta exakt allt som rörde sig inuti mina karaktärer (på film finns ju bara vad de gör och vad de säger, inga tankar och långa inre monologer). Jag var så lycklig över att få skriva exakt hur jag ville – detta att varje litet infall, varenda tanke kunde stoppas in, att jag ärligt talat sket i om det gjorde boken sämre.

Lusten att skapa utan kompromisser, utan en tanke på framtida läsare, var det enda som drev mig. Observera att det här inte är en särskilt smart strategi för att nå ut och sälja böcker, och idag hade jag förmodligen inte skrivit boken på det sättet jag gjorde. MEN samtidigt finns det något i detta som jag tycker är viktigt att påminna sig om – för att orka med skrivprojekt som tar enorma mängder tid och liv i anspråk måste lusten sättas allra främst. Den där lusten som får orden att rinna ur fingrarna.

För det är inte drömmen om försäljningssiffror och tv-soffor som bär dig genom skrivandets alla vedermödor, det är musiken som bryter fram under långa skrivpass – den som berättar att det här är ditt eget att fritt forma som du vill, och så länge du skriver är allt, precis allt tillåtet!

Eller som Gunnar Ekelöfs sa det:

Tag och Skriv

Om livet, om de levande.

Om döden, om de döda.

Om älska och hata.

Om öster och väster,

de två som aldrig skall mötas och aldrig skiljas,

blott ana varandras närhet,

förnimma och följa varandras rörelser,

så som människan måste i hat och i kärlek.

 

Maria Nygren är författare och manusförfattare. Hon har skrivit tv, film och fyra romaner, varav ungdomsboken ”Fjärde riket” blivit den mest uppmärksammade. Våren 2019 släpper hon ”Pojken utan namn” på Bonnier Carlsen.

 

Gästbloggare: Sanna Juhlin

 

Foto: Jannice Thelander

Jag debuterade som författare för en hel del år sedan. Det blev inte riktigt den start som jag tänkt mig. Jag lärde mig ganska snabbt att en utgiven bok är inte lika med såld bok. Och bara för att man är författare med utgiven bok så betyder det inte att böckerna hamnar i den fysiska bokhandeln, inte ens på bibliotek och journalister kommer inte stå i kö precis för att vilja intervjua dig om underverket.

Den lärdomen sved men den fick inte mig att sluta drömma stort. Jag har mycket att tacka min naiva inställning om just min egen lyckans väg i livet. Jag har velat bli författare enda sedan jag var barn så naturligtvis skulle det gå bra för just mig, tänkte jag. När andra sa att det var lika svårt att bli utgiven som att hitta en nål i en höstack så sporrade det mig bara mera. Jag tror faktiskt att slitet, kampen kring att bli författare och att bli utgiven har varit en lika stor adrenalinkick för mig som skrivandet är. Jag blir hög på processen och den ständiga kampen för att lyckas.

Under många år blev jag utgiven på flera olika små bokförlag. Jag hade satsat på barnböcker, jag läste litteraturvetenskap på universitet och kände att det passade mig. Jag skrev för mina barn som var små då men främst för min egen skull. Att det fanns läsare existerade inte i min värld först men ju mer omtyckta mina böcker blev ju mer varse blev jag om det. Det är en fantastisk känsla att ha läsare som tycker om ens böcker.  Idag reser jag också runt på skolor och gör författarbesök.

Det är kommit att bli ett 20-tal barnböcker under 10 års tid för mig och naturligtvis blir jag inte utgiven i kronologisk ordning. Jag har kanske skrivit 40 böcker så jag blir också refuserad då och då. Jag arbetar med både små och mellanstora bokförlag. Jag har gjort barnböcker med många fantastiskt duktiga illustratörer. Jag har lärt mig massor genom åren men lär hela tiden. Det handlar inte om att skriva perfekt. Jag tror att om du ska kunna bli en duktig barnboksförfattare så måste du kunna föreställa dig att vara barn. Fokusera på karaktärer och historier istället för att krångla till det genom att tänka för mycket på genusperspektiv och hur du skriver följebrev till bokförlag.  Framförallt – ha roligt när du skriver.

Just nu är mina populäraste böcker min deckarserie om Hemliga trean. Fjärde boken i serien släpps i mars och heter Hemliga trean och Lägermysteriet. Det är Johanna Kristiansson som illustrerar och Ordalaget som ger ut dem. Tänk att jag för några år sedan tänkte att genren deckare måste vara svårast att skriva och något jag aldrig skulle försöka mig på. Jag tyckte även mellanåldern, 6-9 år, var svårast och idag är det min favoritålder att skriva för. Det är härligt att våga utmana sig själv hela tiden och utvecklas som författare. Jag vågar också släppa gränser alltmer och ge mig ut i fantasin när jag skapar.

Jag förstår att det är lätt att tappa sugen och sitt självförtroende när man blir refuserad. Många drömmer om att bli författare, och anser att de skrivit bra manus men blir ändå inte utgivna. Vad gör jag för fel? Varför blir inte jag utgiven när han eller hon blir det?

Använd din besvikelse som en kraft istället för att ge upp. Gör om. Finn en annan väg och kämpa på om du verkligen vill förverkliga din dröm. Bli medveten om vad du vill skriva om, vilken slags författare du vill vara. Läs mycket böcker. Lär dig av andra framgångsrika människor. Våga ta för dig. Ibland måste man vara lite fräck och envis inom den här branschen. Sedan måste man också vara beredd på besvikelser. Klarar man inte motgångar och ger upp av det så kanske författarskapet inte är något för dig. Jag hamnar ofta i svackor, och sörja måste man få göra, men jag ger aldrig, aldrig upp. Det här är mitt kall i livet och något jag känner stark passion inför.

Jag lever min dröm men den är inte alltid omgiven av fluffiga rosa moln. Det vet nog alla som skriver. Men man lever för de små och stora stunderna av total lycka. När det händer. Då är det värt allt slit.

Sanna Juhlin, barnboksförfattare

Finns på Instagram: sannajuhlins

Lördagsenkät: Tips och råd för följebrev och kontakt med förlag

Många av er följare har skrivit att ni har som mål det här året att skicka in era manus till förlag, därför tänkte vi idag dela med oss av våra bästa tips och råd för att den där första kontakten ska bli så bra som möjligt. Oavsett om ni skriver följebrev, pitch eller rätt och slätt ett mejl hoppas vi att ni blir inspirerade till att ta det där sista steget!

Jenny: När jag skickade in pitchen till Kämpa tjejer! skrev jag inget följebrev, det var en tävling, men jag tror att det är bra att vara tydlig. Kan du formulera i en eller ett par meningar vad din berättelse handlar om har du vunnit mycket. Berätta också vilken genre du skriver i och kort om dig själv. I andra sammanhang, när jag läst jobbansökningar eller lektörsläst tv-serieidéer, vinner alltid den som är tydlig. Då får jag förtroende för skribenten. Att skriva ”och den är jättespännande” och ”hör av dig så berättar jag resten” tror jag inte på. Folk har inte tid! Så lägg krut på ett kort följebrev som presenterar din idé och en riktigt bra inledning på din pitch eller bok. Den kommer alla att läsa!

Foto: Kicki Nilsson

Helena: Jag skrev ett personligt brev där jag kort berättade om mig själv och boken. Inte vet jag om det var brevet som fick förlaget att visa intresse för just mig? Vad jag däremot har hört i efterhand från förlagshåll, som jag tycker är intressant, är att följebrev i allmänhet ofta skiljer sig åt rent genusmässigt. Att många manliga författaraspiranter beskriver sig själva och sin bok på ett kaxigt och självsäkert sätt. De kan ha en plan för hur många uppföljare deras debutbok ska få, idéer kring ersättningsnivåer och de ger inte sällan förlaget ett tidsultimatum: – Om ni inte har läst inom två veckor så ger jag rättigheterna till någon annan, och då går ni miste om mig! Kvinnliga skribenter däremot skriver alltför ofta ungefär så här: – Hejsan, jag har skrivit en liten bok, tror jag, inget märkvärdigt men om ni har lust och tid att läsa den någon gång så skulle jag bli jätteglad men ni måste inte… Så mitt tips är att snegla en aning över genusgränserna och blanda stolthet med ödmjukhet på ett ärligt och trevligt sätt.

Foto: Jini Sofia Lee

Mia: Jag är verkligen ingen expert på hur ett följebrev ska se ut, men kan dela med mig av hur jag utformade mitt.
Jag började med att presentera mitt manus med titel, vilken åldersgrupp det riktar sig till och vilken genre det tillhör. Därefter en kort presentation av innehållet i manuset. Jag tänkte mig presentationen som en säljande baksidestext på en bok som ska locka till läsning av boken och förklara vad som gör den unik. Sedan skrev jag några tankar om varför jag tycker att just den här boken behövs och även varför manuset passar just det förlaget. Efter det ett par korta rader om vem jag är.
Och sist hänvisade jag till en nyhetsartikel som visade på hur tokigt det kan bli om en inte har koll på sådana ord som jag har med i min bok (det är ju en ABC-bok) för att påvisa att boken behövs.

Foto: Jakob Almer

 

Veronica: Det här med följebrev är svårt. Otroligt svårt, för vad är egentligen det perfekta följebrevet? Jag har dock hört många saker som man inte bör göra. Man ska exempelvis inte skicka med bild på sig själv, för det är irrelevant, det kvittar hur stilig man än är. Att skriva följebrev på toapapper eller något annat spexigt val av papper är också ett big no no.

Ifall jag ska ge något tips på vad man bör göra så är det att berätta kort om vad boken handlar om, genre och målgrupp. Det ska vara en intresseväckande text. Samt några rader om dig själv och ditt skrivande. Ett följebrev ska inte vara långt, utan cirka ett A4. Men glöm inte, följebrevet ska vara grammatiskt korrekt utan stavfel eller konstiga formuleringar, det blir inget bra första intryck! Innan jag skickade mitt följebrev bad jag min skrivgrupp massakrera varje stavelse. Det var till enorm hjälp!

 

Foto: Stefan Tell

Emelie: Förlagen letar efter författarskap och inte enbart ”bra manus”. Betona att du tar ditt skrivande på allvar och att det är en del av din vardag (om det nu är det – ljug inte!). Om du har skrivit fler manus eller planerar att skriva fler, berätta det, och kort om vad de handlar om eller hur de förhåller sig till det manus du nu skickar in. Av samma anledning ska du också berätta om du har skrivit i andra former tidigare, recensioner, reportage, dagbok eller blogg.

Och var modig, visa att du tror på dig själv, för annars kommer ingen annan att göra det!

 

 

 

 

Har du som läser debutantbloggen något tips eller råd? Dela gärna med dig i kommentarsfältet!

Gästbloggare: Maria Richardsson

Något som var väldigt populärt på 80-talet var Mina Vänner-böcker. Där skulle man skriva upp en massa fakta om sig själv. Som vad man helst ville bli. Jag skrev alltid författare. Och det var verkligen så. Efter många om och men är jag nu författare och min debutbok utspelar sig just på 80-talet, men vägen hit har inte precis varit spikrak.

Jag har under årens lopp påbörjat hur många böcker som helst. Att börja är naturligtvis den allra lättaste biten i att skriva en bok. De andra bitarna är betydligt svårare. Man måste hitta knep för att komma vidare även om man får skrivkramp, man måste hålla uppe intresset hos läsaren … och man måste lyckas få boken färdig. Det där sista är sannerligen inte enkelt. Hade det varit enkelt hade jag naturligtvis gjort det långt tidigare. För viljan fanns ju. Jämt. Men vad måste man ha mer? Jo, man måste ha tid.

Åren tickade på och jag såg alltid framför mig att jag skulle skriva den där romanen så fort jag fick mer tid. Mer tid över. Det var bara det att tiden gick och det blev inte någon tid över. Jag kände mig nedslagen. Jag insåg att det kanske aldrig skulle bli av, och jag ville verkligen inte sitta som gammal och säga att jag hade kunnat bli författare men det blev inte så för jag fick aldrig tid till att skriva någon bok. Jag ville verkligen inte bli sådan.

En dag sa min man: ”Antingen får du se till att skapa tid eller så vill jag att du slutar tjata om den där boken.” Jag blev både arg och ledsen först, men hans ord sporrade mig.

Skapa tid. Hur gör man det?

Dygnet har ju bara ett visst antal timmar och med två barn, jobb och hus och allt runt omkring så finns det inte precis så mycket tid att ta av. Man måste faktiskt sova lite också. Så jag tänkte efter.

Vad är det i mitt liv som jag måste fortsätta lägga tid på? Finns det någonstans jag kan sno åt mig lite tid? Jag gjorde en lista och kom fram till följande.

1. Gör familjen delaktig i hela processen. Det var min mans idé att skapa tid, och han var den enda som fick läsa innan första utkastet var färdigt. Han fick läsa ett stycke i taget och hade åsikter hela tiden. Och jag tillät honom att ha det. Bokens utveckling blev viktig för honom också. Jag berättade om projektet att skriva en bok för barnen, och att detta projekt var oerhört viktigt för mig. Därmed förstod de att när jag hade min skrivtid så ville jag vara ifred.
2. Schemalägg skrivtiden. Vi försökte hitta en kväll i veckan då jag kunde få skriva. En kväll då jag tog på hörselskydd för att stänga ute alla störande moment och gå in i min andra verklighet där min bok utspelar sig. Vissa veckor gick det inte att få till någon kvällstid. Då ställde jag istället klockan en timme tidigare på morgonen den veckan och vips så hade jag en timmes skrivtid! Det hände att jag saknade inspiration eller inte kände för att skriva, men sådana detaljer lät jag inte komma i vägen. Jag skrev ändå. Allt kommer ändå att redigeras senare, det går att putsa till texten då, att vässa den. Men sidorna behövde bli skrivna.
3. Använd arbetstiden så effektivt som möjligt. Jag arbetar i ett skolkök, och förutom när jag serverar mat till barnen så är jag ensam på min arbetsplats. Den tiden utnyttjades effektivt till förberedelsetid inför nästa skrivtillfälle. Jag tänkte ut en scen i huvudet, tänkte ut repliker och vändningar samtidigt som jag hackade isbergssallad, kokade gröt och gjorde remouladsås. Och när jag kom hem skrev jag ner det. Om jag kom på någon replik som jag var rädd att glömma av eller som jag var tvungen att minnas ordagrant så skrev jag ner den på ett block jag hade liggandes i köket.  
4. Man måste inte vara med på allt. Ibland får man säga nej! Det man däremot måste är att ta sitt skrivande på allvar. Vissa saker var relativt enkla att säga nej till, men ibland fick jag också säga nej till sådant som jag innerst inne verkligen ville vara med på. Då fick jag påminna mig själv varför jag gjorde detta.  
5. Minska på hemarbetet. Kändes väldigt svårt till att börja med, men blev enklare efter ett tag. Det går att hoppa över att damma. Stäng dörren till de värsta rummen om du får gäster. Nu menar jag verkligen inte att man ska låta hemmet förfalla, bara att man kanske kan skjuta på vissa saker ibland.
6. En kort skrivstund är bättre än ingenting alls. Om en ”tom” halvtimma dök upp så utnyttjade jag den.
7. Sätt upp delmål och fira dem. Delmål är viktigt. Ett litet delmål kan vara 20 sidor. Ett större delmål 20 kapitel. Det handlar om att vara hård mot sig själv, att utmanas. Samtidigt handlar det om att vara snäll mot sig själv också. De perioder när man har extra ork kan delmålen vara längre och när man känner sig slutkörd blir delmålen kortare. När ett delmål är uppnått så belöna dig själv. Ett litet delmål resulterar i en liten belöning, och ett större delmål resulterar i en större belöning.  

På detta sätt blev min bok skriven. Den blomstertid nu kommer släpptes i september 2017 på Lindskog Förlag!

Maria Richardsson är född 1971. Hon älskar synthpop från 80-talet, bruncher och glitter. Förutom författare är hon också måltidsbiträde och textförfattare. För tillfället går hon Skrivarlinjen (ettårig, distans) på Skrivarakademin samtidigt som hon skriver på en ny roman.

Den blomstertid nu kommer är en omtumlande bok om känslor, fasad och hierarki. Om att försöka hitta sig själv och undvika att gå under. I centrum står de fyra tonårstjejerna Linda, Anna, Sofi och Sussi som var och en kämpar med att få ordning på sina liv.
Boken utspelar sig på 80-talet, men är inte en sedvanlig nostalgisk tillbakablick. Allt var inte bättre förr. Det är bitvis en svidande kritik mot en oförstående vuxenvärld som valde att blunda och sopa under mattan. Samtidigt är boken en kärleksförklaring till det som en gång var och ett försök att försonas med detta.