Lär dig att älska kritik och utvecklas av feedback

Att få kritik, respons eller feedback på det man skriver kan vara läskigt.
Ibland jämförs det med att slita ut hjärtat och hänga det i ett skyltfönster – eller att dra ner byxorna framför någon man inte känner. Ganska träffande och småroliga liknelser.

Men … Hallå! Det handlar bara om ord och meningar som kan kombineras på oändligt många olika sätt. Texten går att ändra och kan förbättras. Någon annan kanske kunde ha gjort det bättre från början men väldigt många hade också gjort det sämre.

Jag plockar upp Gudruns tråd från inlägget i måndags där hon skrev så fint om textrespons och att vänja sig vid att ta in andras synpunkter.

Precis så är det, du måste utsätta dig för det jobbiga för att bli van.
Till viss del har jag blivit härdad eftersom mina skriverier har publicerats i tidningar, men det går ändå inte att jämföra. Det var inga skönlitterära texter och det var inte heller någon som aktivt gick in och pekade på saker som jag kunde skrivit annorlunda eller bättre.

Första gången jag fick feedback och respons var på författarkursen. Klart att det var nervöst men vi var åtta personer som var i samma sits och jag tror att vi alla kom över den första nervositeten ganska snabbt. Vi fick dessutom bra vägledning av kursledaren, både i att ge och ta konstruktiv kritik. Förutom att det var intressant att höra hur andra uppfattade mina skrivförsök var det oväntat lärorikt att ge feedback till andra. Win win! En annan viktig upptäckt var att det som en person gillar och tycker är snudd på genialt kan en annan tycka är otydligt och önska utförligare beskrivningar kring. Det är svårt att göra alla nöjda.

Att relationen med min skrivkompis Hanna fördjupades gjorde att jag blev ännu mer van vid att skylta med mitt sätt att sätta ihop orden. Och nu, när mitt manus dessutom har gåtts igenom av flera testläsare, känns feedback som en så viktig och naturlig del i skrivandet att jag aldrig skulle vilja vara utan den.

Så, du som fortfarande skruvar på dig och undrar ifall du verkligen vågar visa upp din text för någon annan: Ta på dig din skottsäkra författarkostym och bara gör det. Både du och manuset kommer må bra av det i slutändan.

För att det ska kännas mindre jobbigt med feedback försöker jag påminna mig själv om följande:

1. Jag skiljer på texten och mig själv som person. Texten är bara en produkt som kan justeras. Det är skrivtekniken och storyn som bedöms – inte jag som individ.

2. Självklart vill jag bli bättre på hantverket. Därför försöker jag lära mig något av den feedback jag får för att kunna förbättra både det aktuella manuset och kommande texter.

3. Även rutinerade och bästsäljande författare behöver hjälp för att förbättra och finslipa sina manus. Ingen skriver ett perfekt råmanus.

4. Vem kommer responsen ifrån, en utbildad lektör eller en glad amatör? Är det bara tyckande eller konstruktiv kritik? En potentiell läsares och bokköpares omdömen kan förstås vara minst lika viktiga som de från ett proffs. Känns ändringsförslagen relevanta i det här skedet? Blir jag osäker kan det vara bra att dubbelkolla och resonera med någon mer innan jag bestämmer mig för att, eller på vilket sätt, jag ska skriva om något.

5. Så länge jag får höra att min text berör och att karaktärerna engagerar vågar jag lita på att jag är på rätt spår.

6. Mycket handlar om tycke och smak. Vi är, tack och lov, olika och med det stora utbudet av böcker och författare som finns är det ingen som kan älskas av alla. Det gör inget. Jag är beredd på att somliga inte kommer gilla varken feelgood-genren jag skriver i eller mitt sätt att skriva.

7. Personen som kommenterar kanske helt enkelt har glömt bort att kommentera de positiva detaljerna? Om jag hade bett om att få veta vad som är bra och fungerar fint hade kommentarerna garanterat sett helt annorlunda ut. Fokus ligger förmodligen mest på att hitta sådant som går att förbättra.

Den sista punkten leder till något intressant. Vi är ju så himla duktiga på att suga åt oss av det som vi uppfattar som dåligt. Du vet, bland 50 positiva omdömen minns vi bara de enstaka kommentarer som var negativa. Det stämmer irriterande nog för egen del.

Vad gör man åt det?
Jag har faktiskt ett knep, men det får bli temat för nästa veckas blogginlägg.
Ha det fint!


För dig som undrar hur bokplanen fortskrider, här är min aktuella att göra-lista:
1. Fortsätta researcharbetet kring egenutgivning. Det stannade av för några veckor sedan p.g.a. skrivupploppet.
2. Dags att ta tag i omslagsdesign.
3. Eventuellt skriva vidare på julnovellen som envist dyker upp i mina tankar.

Komposttexter och Dancing Queen: Essensen med att åka på skrivkurs

Jag visste ingenting om komposttexter innan jag åkte på skrivkurs. Inte visste jag heller exakt hur bra man kan utnyttja en annan läsare. Och innan jag åkte till Svalöv och Fridhems folkhögskola hade jag ingen aning om hur mäktigt det kan vara att se 40 kulturtanter i typ kaftan dansa på gräsmattan i skymningen till ett band med unga musiker som överger sin egen repertoar för att spela ABBA. För oss. 

Förra veckans lördagsfråga handlade om skrivkurser. Jag har varit på ett par veckolånga sommarkurser på folkhögskola, och det är något av det bästa och roligaste jag gjort för mitt skrivande, och för mig själv. 

Ibland behöver man en kick. Du vet vad du ska göra, men det blir inte av. På en skrivkurs vrider och vänder du på det, eller får en ny idé. Ny skrivenergi. När du börjar på morgonen är det bara skrivande som gäller, hela dagen. Okej, fika också då, men annars bara skrivande. Inget vattna blommorna hit eller städa badrumsskåpet dit. Bara skriva. Du har åkt till den här platsen för att koncentrera dig och ta skrivandet på allvar och det är vad du får göra.

Lärarna har gott om övningar som tränar dig i skrivandets detaljer. Du kanske kan mycket om de här detaljerna redan förut, men just den här övningen har du faktiskt aldrig gjort, du har aldrig skrivit just de här meningarna. Kanske ger de dig ett nytt perspektiv på hur din text kan bli ännu bättre. Kanske blir det bara en övning, men är det så illa? Kanske kan du gå tillbaka senare, för att se om det har grott något i den där övningen du gjorde, något du kan ta vidare in i en ny eller gammal berättelse. Som i en kompost. 

Något av det vettigaste jag lärt mig på skrivkurs är hur jag vill få feedback, och hur jag kan ge den. Vad behöver författaren höra? Inte hur du skulle skrivit hennes text, väl? Utan hur du uppfattar den, vilken känsla den ger, vilka ämnen den tar upp. Då förstår hon vad hon behöver göra för att få texten dit hon vill. Det lärde jag mig av Maria Brynge i Skurup, en lyhörd skrivpedagog med känsla för vad som gror i andras texter. 

Inte minst åker jag på skrivkurs för att träffa likasinnade. Fylla dagar och kvällar med samtal, skratt och ibland gråt. Dricka ett glas rosé i den skånska skymningen och dansa till Dancing Queen med resten av kulturtanterna.

Gästbloggare: Ett år på Skurups skrivarlinje

Vi träffas på ett café i Malmö vid Folkets Park. Vi pratar om hur sommaren har varit, hur det har varit att flytta tillbaka till Stockholm, att flytta till Malmö och att börja jobba igen. Vi pratar om året på skrivarlinjen, hur mycket respektive lite vi skriver nu när vi har slutat och hur året i Skurup har påverkat oss.

Vi kommer överens om att textsamtalen är en av sakerna som vi kommer ta med oss mest. Större delen av året ägnades åt textsamtal, vilket innebar att vi en gång i veckan lämnade in text som sedan klasskompisar och lärare gav respons på. Under året hade vi också enskilda handledarsamtal med lärare och större responssamtal med flera i klassen för att kunna dyka djupare in i våra projekt.

Romanskrivande, en vilja att passa in och balans i skrivandet

Det är söndagkväll. Jag försöker välja ut texter att skicka in till textsamtal. Ångesten träder in. Jag skriver mest på min roman, men fem sidor av romanen är sällan det jag vill skicka in. Det blir en selektiv bedömning av ett långt manus. Istället försöker jag hitta dikter och andra texter. Nu i efterhand inser jag att jag anpassade det jag skickade in mycket mer än jag hade velat. Trots att texterna togs på stort allvar och alla visade stor respekt fanns det en känsla av att prestera och passa in. Jag tror att jag ofta skickade in det jag trodde att gruppen ville läsa. På det sättet testade jag förvisso nya stilar, men jag tog också bort mycket av min egen stil i mina inlämningar som jag egentligen också hade behövt respons på.

Romanen fick ta mer plats i de individuella handledningssamtalen. Vid ett tillfälle träffade jag en av mina lärare på Lunds stadsbibliotek. Vi pratade grundligt om hur jag bäst kunde utveckla romanen, om att gå in i karaktärernas värld, att försöka måla upp en bild av hur karaktärerna lever sina liv och bygga världen runt dem istället för att tänka så mycket på själva texten.

Viktigaste insikten med att gå skrivarlinjen var nog att jag lärde känna mig själv mer som skrivande person. Det var fantastiskt att få så mycket tid till att skriva, det var nödvändigt för att jag skulle komma in i mitt bokmanus och i en redigeringsprocess, men när jag satt flera veckor i sträck ensam i en trång lägenhet med samma manus som jag jobbat med i fyra år insåg jag att jag inte mådde så bra av det. Jag behöver annan stimulans också. Att få komma iväg, få släppa texten, hitta inspiration och motivation och faktiskt få längta till den.

Stressen över responsen, att bo på internat och att inse vad en egentligen vill
göra

Ja, responssamtalen tillsammans med våra klasskamrater och lärare var en av sakerna vi tar med oss mest. Trots allt bra som samtalen innebar fanns det också enorm press att leverera en bra respons. Väldigt ofta satt jag nervös på mitt rum kvällen innan textsamtalen för att jag inte kände att jag hittade någonting konstruktivt att säga. Ibland kände jag ingenting när jag läste någons text och vad skulle jag då säga?

Till skillnad från Josefin bodde jag på skolan och blev tilldelad ett eget rum i ett av de
mindre husen på internatet. Vi var fem stycken som bodde där och till en början var jag ensam i min klass, men efter jul flyttade en klasskompis in. Jag tyckte om dem jag bodde med och uppskattade blandningen bland linjerna, men samtidigt fanns det någon sorts osagd hierarki på skolan, en sådan ordning som antagligen inte blivit så med vilje, men som ändå fanns där. I början av terminen hade vi en dag  med samarbetsövningar och lekar då vi blev blandade med olika linjer, men det var ungefär det enda som gjordes för att försöka sammanstråla alla olika linjer. De flesta deltagarna höll sig i sina utbildningars hus där andra linjer inte kunde komma in. Jag undrar ibland vad som hade hänt om det funnits ett stort rum anpassat så linjerna kunde få chansen att samarbeta med varandra? Nu i efterhand ser jag tillbaka på den här delen av mitt folkhögskoleår och blir ledsen när jag inser att det var så många möjligheter till att
skapa nya projekt och träffa nya människor som gick till spillo.

Sista veckorna i Skurup minns jag däremot med värme. Fokuset lades mer på hur vi skulle kunna klara oss ekonomiskt som skribenter och en förläggare från ett förlag kom på besök och berättade hur det går till när någons verk blir utgivet. Några månader tidigare hade jag mer och mer börjat inse att det kanske inte är själva skrivandet i sig jag vill ägna mig åt, för en av de bästa sakerna jag vet är ju faktiskt att sälja in historier till andra.

Antologi, releasefester och författarbesök

Något som betytt mycket för oss båda är att vi i Skurup fick möjligheten att släppa en antologi tillsammans. Var och en blev tilldelad ett visst antal sidor, och efter en sen kväll på studentgården i Skanör med ingående korrekturläsning tog redaktionen i klassen över för att sätta boken i tryck. Tillsammans bestämde vi bokens utseende och titel och anordnade sedan tre lyckade releasefester i Malmö, Göteborg och Stockholm. Det var en mäktig känsla, inte bara att ha boken fysiskt i handen, utan också att läsa upp sin egen text inför publik. Som skribent får en sällan en så direkt respons som vi fick då.

Under årets gång hade vi tre författarbesök. Det sista besöket, då den tvåfaldiga lilla
Augustprisvinnaren Jessica Schiefauer kom på besök, gjorde ett starkt intryck på oss båda. Hon pratade mycket om skrivprocessen, skrivarglöden och att aldrig ge upp. Att få höra om hennes kämpande och se hur hon har lyckats och idag faktiskt kan leva på sitt författarskap var något vi tog med oss den fredagseftermiddagen i maj.

 

Josefin Kylli och Johanna Stavegren är 25, respektive 23 år gamla och gick Skurup
folkhögskolas skrivarlinje terminen 2017/2018. Josefin är bosatt i Malmö, och under året på skrivarlinjen bodde hon i Lund medan Johanna är från Stockholm och bodde på skolans internat. Idag jobbar Josefin på café och håller i skrivcirklar för Ordkonst. Johanna studerar litteraturvetenskap och jobbar i bokhandel.

Återträff med Skurups-gänget

Emelie-Novotny_071_c Stefan Tell (webbversion)

Foto: Stefan Tell

I slutet av maj var jag på återträff med delar av folkhögskolegänget som jag läste med på Skurups folkhögskola. Vi gick där tillsammans 2007-2008, det är alltså 10 år sedan. En helg i mitten av maj åkte jag tåget ner till Skåne för att träffa delar av skrivargänget som bodde tillsammans på internatet och några ur filmklassen som vi umgicks mycket med.

Innan jag träffar dem åker jag pågatåget från Malmö till Simrishamn, förbi Skurup. Den där sträckan som jag åkt så många gånger tidigare även om sträckan in i Malmö är nydragen. Det är blommande rapsfält i gult, djupt blå himlar och vita fluffiga moln. Det är äppelblommens sista självande tid. Det är Skåne från sin vackraste sida och alla minnen som kommer tillbaka. Alla drömmar och försiktiga framtidsförhoppningar, hur mycket jag önskar att jag skulle kunna säga till mig själv då att drömmar faktiskt går att uppfylla och hur bra allt ändå skulle bli.

IMG_2209

På de där tågen läser jag årets antologi från Skurups Folkhögskola, det kändes rättvist att ta med den på resan. Karaokebaren är till skillnad från den antologi som vi gjorde riktigt snygg, både i omslag, formgivning och sättning. Den är dock vit, jag tycker alltid synd om vita böcker för att de blir så smutsiga. Men att läsa Karaokebaren förstärker min känsla av att förflytta mig tio år tillbaka i tiden. Inte för att årets texter på något sätt är daterade utan för att jag minns hur mycket energi vi lade i det där projektet, hur mycket drömmar som ryms inom dessa pärmar. Att jag på något sätt såg vår antologi som slutet, men att det istället är början. Jag minns det som en av våra lärare i Skurup sade: ”Alla ni som blir antagna hit har talang nog att bli utgivna, det handlar bara om att inte ge upp”. När jag läser blir jag än mer övertygad om att det är så, än mer inspirerad till att fortsätta skriva och jag hoppas verkligen att författarna i den här antologin känner precis samma, att deras röster behövs.

Jag blev antagen till skrivarlinjen på Skurup på reservplats och var antagligen den sista in i klassen. Det gjorde troligtvis mitt redan stora hävdelsebehov ännu större och jag var nog på många sätt odräglig att ha i en klass där kreativitet och skapande skulle stå i centrum. Jag hade höga krav och ville bli utmanad från dag ett. Istället möttes vi av ett lugn där allt var tillåtet och ingenting var fel. Den pedagogiken kom att forma hela klassen. Jag vet fortfarande inget annat sammanhang som är så tolerant och trygg, som respekterar människors olikheter mer.

Vi träffas i Malmö. Vissa har jag träffat mer nyligen, andra har jag inte sett sen vi slutade. Vissa följer jag i sociala medier, andra har valt att inte vara med. Det är både skrämmande och fantastiskt hur snabbt vi alla tar samma roller som vi hade i klassen. Det finns en lekfullhet och ett kreativt tankesätt som på en gång blir norm i den gruppen, och det är både inspirerande och befriande. Tillsammans förflyttar vi oss tio år tillbaka i tiden, det är som att vi har uppfunnit tidsmaskinen, lurat tiden.

Det mest fascinerande är hur betingad jag är på att skriva i sällskap av dessa människor. Hur jag dagen efter tänker i banor som jag inte har tänkt på länge, hittar lösningar och vägar att gå. På tåget hem börjar jag att skriva synopsis på det nya romanprojektet, inte för att jag borde, utan för att jag vill.

Bli antagen och vikten av snygga skor

Flera som läser den här bloggen eller följer mig på Instagram har hört av sig om Alma manusutbildning. Några har gått vidare till andra steget i årets antagningsprocess och slitit hårt under långhelgen. Jag önskar er all lycka till!

Och så tänkte jag berätta om hur det gick till när jag blev antagen.

jenny

Foto: Henrik Berglund

För ett par somrar sen satt jag i familjen Broos kök på Östermalm och blev intervjuad. Det var det tredje och sista steget i processen för att bli antagen till Alma manusutbildning. Utbildningsledare Sara Broos sa att jag hade fina skor. Fröken P, Petra Revenue, sa att hon kom ihåg mig fastän vi inte setts på över 20 år. En gång i tiden var jag hennes praktikant på Teater Trixter i Göteborg.

Jag var oerhört nervös och intervjun gick fort. Den var över före utsatt tid. Enligt Google ett tydligt tecken på att intervjun gått riktigt dåligt.

Efteråt gick jag till jobbet. Ett nytt jobb jag haft i bara några månader. Ett bra jobb med schysta kollegor, tjänstepension och betald semester. Ändå hade jag just sökt en utbildning för tredje gången. Sista försöket, hade jag bestämt.

Alma manusutbildning tar in ett litet antal elever per år och konkurrensen är stenhård. Jag visste det eftersom jag spruckit i andra provet tidigare. Men nu hade jag kommit så långt som till intervju. En av femtio personer.

Jag hade förberett mig och gått kvällskurser i manusskrivande för att kunna göra så bra ifrån mig som möjligt. Det räckte inte att kunna skriva som en copywriter. En fördel när du söker är att vara författare, skådespelare eller regissör.

För att ansöka skickar du ett personligt brev, betyg, referenser och arbetsprover. Går du vidare väntar omfattande antagningsprover och du har en dryg vecka på dig. Som tur var sammanföll provet med en långledig helg. Min man tog ansvaret för barnen. Jag skrev dag och natt.

Ett par veckor efter intervjun dök det upp ett mejl från Alma i inboxen. Jag skrek: ”Neeeeej!” när jag klickade upp det. Säker på att jag inte kommit in. För det stod inget i mejlet, bara en PDF med mitt namn på. Ett typiskt ”Tack, men nej tack”-brev. Min man undrade hur det stod till för han hörde hur jag skrek. Sen läste jag:

”Antagningsgruppen har idag efter en omfattande process haft sitt sista möte och beslutat om antagningen. Vi har glädjen att meddela att du är antagen till yrkeshögskoleutbildningen Manusförfattare, tillsammans med en fantastisk grupp på totalt sexton deltagare.”

Då skrek jag igen, av glädje. Firade med min man och med mina barn. Tyckte på en gång att det var riktigt smart att klä mig i leopardfläckiga Cruella de Vil-ökenkängor under intervjun.

Och det fanns ingen återvändo. Efter alla ansträngningar var jag helt säker på att det var det här jag ville göra. Trots varningar. För vem börjar plugga vid 42? Till ett osäkert frilansyrke i en bransch som nästan är omöjlig att komma in i?

Jag sa upp mig från jobbet för att bli student. Det var viktigt för mig att inte ha en given väg tillbaka. Att våga ta livet och utbildningen på största allvar.

Senare träffade jag Sara Broos under en intensiv Almavecka i Stockholm. I en paus tittade Sara på mina silvriga platåskor och sa: ”Vilka snygga skor!”

Hon är sån, gillar skor. Det hade ingenting med antagningen att göra. Tror jag. 🙂

Ha en fin vecka!

1498650441219

Antagningsskorna! Bra att fokusera på om en är nervös inför en intervju.

 

Hej från plugghästen

01_JennyGromarkWennberg_Foto_HenrikBerglund

Foto: Henrik Berglund

Jag har paus från mitt ljudboksmanus och inväntar feedback. Senaste veckan har jag istället jobbat med mina andra skrivprojekt. Jag sitter med i manusgruppen för en kommande tv-serie och har tagit första steget in i arbetslivet som manusförfattare.

Det är fantastiskt kul att ha fått förtroendet och en dröm att skriva komedi för tv! När jag tänker på mig själv som författare så är drömmen att fortsätta kunna kombinera skrivandet. Till exempel så som författaren och manusförfattaren Maria Nygren gör, och som gästbloggade på Debutantbloggen igår.

Jag har också haft litteraturseminarier med min klass på Stockholms Dramatiska Högskola (StDH). Vi läser manusförfattargurun John Yorke och testar hans teori kring tes och antites på våra egna projekt. Jag är som en svamp och försöker suga i mig varenda slatt av kunskap jag kan få. Samtidigt är det lätt att tappa lusten inför alla teorier. ”Det är viktigt att de ger energi om ni ska använda dem”, sa vår lärare klokt. I höst kommer John York dessutom till StDH för att föreläsa, men då är jag inte student längre.

Det är dags att efter 2 års studier ta klivet från student till manusförfattare på riktigt. Japp, det är som att vara 25 igen och vara på väg ut i arbetslivet. Släppa studentidentiteten och kasta sig ut. Söka jobb. I bagaget har jag ett manusförfattardiplom och en hel hög kurslitteratur för ja, jag erkänner – jag har blivit en plugghäst efter 40.

Ha en fin vecka!

bokhög_foto_jennygw

Foto: Jenny Gromark Wennberg

Gästbloggare: Ylva Gripfelt

ylva.jpg

Foto: Alice Hedström

Jag såg inte mig själv som en skrivande person förrän den dag då jag behövde snabba, enkla pengar att leva av. Vad skulle jag göra? Jag hade en master i litteraturvetenskap och fick blodsockerfall av tanken på ett liv som akademiker. Administratör vid högskolan hade jag testat på i några olika roller men ju större ansvar jag tog mig an desto mer död kände jag mig. Åtta till fem, lunchrast, kallprat, planeringsmöte, kokostoppar som växte i munnen. Nej. Jag testade på Lärarjouren och spenderade större delen av dagarna i Stockholms kollektivtrafik.

Det var i den vevan som jag blev uppringd av en kulturtidskrift som jag med glatt mod hade jobbat gratis för till och från i några år. De undrade om jag kunde projektleda den unga scenen på deras litteraturfestival. Javisst, gärna! Och pengarna? Jag lyckades förhandla mig till en lön. För den kunde jag betala hyran, köpa mat och någon bärs. Det var kul. Jag tyckte om att läsa texter som folk skrivit och skickat in, texter om sånt som betydde något för dem, sätta ihop ett program, tänka på helheten, publik – medverkande, till och med att för tjugonde gången ringa upp Dagens Nyheter och tjata på dem om att lägga in en notis.

Mitt namn var Ylva Gripfelt, ärendet var viktigt, och jag fick en lön! Jantelag och Svenssonliv, ajöss. Jag mådde prima. Men projektet var inte för evigt. Jag minns inte vad jag hade tänkt mig sen. Det hade visserligen inte verkat omöjligt att jag skulle få ta över den löpande projektledningen av tidskriftens evenemang. Kanske räknade jag i min hybris kallt med det. Och så blev det också. Jag fick ut fantastiska 15 000 kr i månaden, arbetsplatsen kändes levande, nu kunde jag komma till min rätt och lära mig saker. Chefredaktören var inte sen med att snappa upp min entusiasm. Att bränna musklerna fanns det alla möjligheter till, och jobbet var ju så roligt att det gjorde väl inget om jag jobbade över alla arbetsdagar i veckan och förstås deltog under helgerna vid de evenemang som jag själv hade filat fram. Allt detta var naturligt och normalt och under ett halvår var det verkligen en lycklig tid även när det kretsade i princip helt kring tidskriften. Men mellan mig och chefen fanns oenigheter som växte under året. Jag var stolt över det jag åstadkom och ville bestämma saker över arbetet som jag utförde. Det som till en början hade hetat framfötter och kreativitet utgjorde nu ett hot mot hennes chefsroll. Hon kom med förskräckliga förslag på evenemang som jag skulle projektleda. Jag skulle förstå att jag var anställd, “det här är ingen plattform för din politiska agenda”. Fine. Jag kämpade emot så gott jag kunde men arbetet blev slitsamt och jag mådde allt sämre.

Under höstens första evenemang träffade jag en författare som skulle bli min nya kollega. Han satt med i tidskriften Kritikers redaktionsråd och det tyckte han att jag också skulle göra. Kunde jag förresten inte arbeta för Kritiker istället, ta över samordningen där, dra in lite pengar? Jo.. visst. Men vad skulle jag leva av? I Kritiker fanns i det skedet inga medel utöver produktionsstödet från Kulturrådet. Jag behövde något som genererade snabba, enkla pengar, så att jag kunde leva samtidigt som jag arbetade ideellt för Kritiker. Skriver du då, frågade han. Skriver? Vadå? Ja men dikter, berättelser, kanske essäer, sånt! Det hade jag väl gjort lite grann, men mest på kul. Jag kände mig hemma som läsare och nu även som projektledare på litteraturområdet, det var väl där omkring jag skulle röra mig. Att jag skulle vara en person som själv skrev! Den tanken hade inte slagit mig sen jag var barn.

I alla fall, möjligheten fanns fortfarande att söka kurser i skrivande vid folkhögskola och få studiemedel ur den kvoten. Visst kändes det som en något cynisk ingång till skrivande, men så ljust och varmt det kändes också! Arbeta med en fin litteraturtidskrift, skriva poesi och kunna leva – JA! Jag sa upp mig från kulturtidskriften och tog mig igenom årets sista månader där. I slutet av januari kom de första kulorna från CSN.

Jag undrar om ni också ser hunden som ligger begraven någonstans mellan en första dröm om skrivande och döden? Eller, det handlar väl inte nödvändigtvis om just att skriva, utan om det som drev mig bort från universitetet, från dess byråkrati, från vikariekarusellen och sedan kulturtidskriften, och som ledde mig till osäkrare och tuffare arbetsförhållanden. Det var mitt liv som fick mig att fly dessa hundbyggen. Och fast att jag inte blir kvitt hunden har jag i alla fall mitt liv.

 

Ylva Gripfelt är anställd på tidskriften Kritiker sedan 2015 och arbetar där som ansvarig utgivare, kassör, redaktör, projektledare, samordnare, ordförande, kommunikatör. Lönen är i dagsläget ungefär hälften av vad kulturtidskriften betalade. 2015-2016 studerade hon vid Skurups skrivarlinje. Utdrag av hennes poesi och dramatik har publicerats i tidskrifter och antologier. Hösten 2017 medverkade hon i Sveriges radios “Dagens dikt”. Hon arbetar sedan ett par år med att färdigställa manus. Hon har inte bråttom.

Satsa på författardrömmen?

03_JennyGromarkWennberg_Foto_Henrik_Berglund

Foto: Henrik Berglund

Det sägs att var tredje svensk drömmer om att bli författare.

Läste i tidningen Skriva att en forskare kommit fram till att bland det värsta för dem som refuserats är att identiteten som författare förvägrats dem.

Och visst är det något märkvärdigt med att bli antagen? Då ingår du i en speciell promillesklubb som passerat nålsögat. Dessutom verkar författarens status bara ha ökat under senare år, åtminstone den bästsäljande. Det är inne att vara en framgångsrik författare. Kanske inte så konstigt att många drömmer om att ge ut en bok?

Jag är en av var tredje svensk, men jag drömmer inte bara. Jag är en av galningarna som sagt upp sig från jobbet för att satsa på författaryrket! Kan fortfarande knappt fatta att jag gjorde det för 1,5 år sedan. Som medelålders och senior inom ett yrke var det en stor omställning att bli student. Men också spännande, kittlande och häftigt som ett åk Harry Potter and the Escape from Gringotts. En tripp jag unnade mig oavsett resultatet. För det hade jag klart för mig, manusutbildningen garanterade inte att jag skulle få ett enda jobb.

Förhoppningsvis kommer jag inte att bli bitter i framtiden och tänka att jag slarvat bort en barndomsdröm. Jag kommer inte behöva fundera ”om jag bara” och ”tänk om”. Nu testar jag mig fram som debuterande författare och manusförfattare i film- och tv-branschen. Jag är en rookie.

Så. Vad har jag lärt mig hittills av att satsa fullt ut på författardrömmen?

Säg inte upp dig

Om du vill slippa ha jordens blåslampa i baken ska du inte säga upp dig. Du kan till exempel få tjänstledigt för att studera eller starta ett aktiebolag. Vill du ändå ha blåslampa? Kör, bara kör!

En manusutbildning kan vara snabbaste vägen till ett författarskap

Eftersom var tredje svensk drömmer om att bli författare är konkurrensen stenhård. Många debutanter har en skrivutbildning eller är kunniga inom dramatik.

Sätt upp mätbara mål

Hur ska du annars veta att du närmar dig dina drömmar? Att bocka av delmål på en galen bucket list är stärkande för självförtroendet och det behövs. Om du inte rör dig närmare ditt mål, stanna upp och fundera vad som krävs för att nå det och arbeta på det.

Följ dina idoler

Förebilder är dem du lär dig av. Kolla tv-serier och läs mycket böcker. Fundera på vad det är du tycker är så bra. Och som flera skrivlärare sagt: inspireras enbart av de bästa.

Skriv så som du skriver

Det är lätt att förföras av tanken på att bli en framgångsrik författare och därför kopiera sådana. Men det är din unika röst och berättelser som är ”ditt guld”.

Lär dig genrer och grundläggande dramatik

Om du vill slippa bli refuserad är det rätt bra att ha koll på.

Du lär känna nya människor

När jag började plugga på heltid saknade jag mina forna kollegor och kreativa parhästar massor (det gör jag fortfarande). Det är ensamt att skriva. Men du lär känna nya människor och hamnar i nya kreativa sammanhang om du aktivt söker upp dem. Det är precis så här klyschigt: när du stänger en dörr öppnas en annan!

Idag står jag i startgroparna för att börja driva mitt eget företag på heltid. Hur det går står ännu i stjärnorna, men en sak är säker. Jag är fortfarande en av var tredje svensk som drömmer om att bli författare.

Ha en härlig påskvecka!

Rapport från skolbänken

Bron6209_Kim_Bodnia_as_Martin__Sofia_Helin_as_Saga_Photo_Ola_Kjelbye_0-870x578

Så här börjar tv-serien Bron. Foto: Ola Kjelbye

Att plugga tv-serier på Stockholms Dramatiska Högskola är en dröm, om än en rejält stressig sådan för en student som samtidigt skriver en ljudboksserie. Tur att serien snart är klar, åtminstone första versionen!

Tanken är att vi studenter ska presentera en idé till en tv-serie för SVT i slutet av terminen. Jag har en idé, men det är långt kvar innan jag har en färdig pitch. Ju mer jag pluggar desto mer respekt får jag för yrket. Att få till en unik idé för en tv-serie med både en hook och twist som ska tilltala en viss målgrupp är inte helt enkelt.

I fredags hade vi en heldag med Hans Rosenfeldt, huvudmanusförfattare till tv-serien Bron. En enorm succé som har sålts till 178 länder, otroligt mäktigt! Hans Rosenfeldt berättade om arbetet med serien och bjöd generöst på sina erfarenheter. Han rekommenderade oss studenter att se mycket serier och analysera vad vi gillar/ogillar och varför. Allt för att bli bättre manusförfattare.

Hans Rosenfeldt växlar mellan att skriva romaner och tv-serier. Jag frågade om skrivprocessen skiljde sig åt, men nix. Han arbetar ungefär på samma sätt med både bok- och tv-manus. Skriver storyline först och bryter sedan ner det i kapitel eller avsnitt. Jag läste att kriminalromanerna om Sebastian Bergman, skrivna tillsammans med Michael Hjorth, är sprungna ur en tv-serieidé som blivit ratad. Det blev en bästsäljande romansvit istället!

Är du nyfiken på att skriva tv-serier och dramaturgi? Jag rekommenderar 2 kursböcker som jag haft både på Alma manusutbildning och nu på STDH:

1. Into The Woods av John Yorke

Bland annat om tre- och femaktstrukturen, som är bra även för romanförfattare.

2. Writing the TV Drama Series 3rd Edition: How to Succeed as a Professional Writer in TV av Pamela Douglas

En hel del om hur branschen fungerar i USA, men också om hantverket.

Ha en fin vecka!

Ps. Rätt svar på Instagramfrågan är förstås Bron.

Back to school

01_JennyGromarkWennberg_Foto_HenrikBerglund

Foto: Henrik Berglund

När jag var 20 sa jag kaxigt i en tidningsintervju att jag skulle skriva en roman och söka till Dramatiska Institutet (DI). Men jag gjorde tvärtom. Jag slutade skriva mitt i romanen och sökte aldrig utbildningen. Tills nu!

Idag börjar jag plugga en termins fördjupningskurs i att skriva TV-serier på Stockholms Dramatiska Högskola (det som tidigare hette DI) och jag är sjukt peppad. Det blir sista rejset innan jag tar steget fullt ut i arbetslivet igen.

Hösten 2016 sa jag upp mig från jobbet som copywriter och strateg för att börja plugga till manusförfattare. Jag sa upp mig för att visa inför mig själv och omgivningen att jag menade allvar med skrivandet. Väldigt nervöst, men jag hade stöd från min familj och jag gick på magkänslan. Den skrek: Vad som än händer sen vill jag gå den här utbildningen. Det är en once-in-a-lifetime-möjlighet!

Ett av ansökningsproverna till Alma manusutbildning var Kämpa tjejer! Från början var det som nu ska bli en Storytel Original ljudboksserie alltså en idé till en tv-serie. En idé som jag också har utvecklat och förfinat under utbildningen. Jag har lärt mig massor!

Visst låter det enkelt?

Det har det inte varit. Jag har skrivit som en gam i fyra år. Först på fritiden och sen heltid som student. Och det var först på tredje försöket jag kom in på Alma. Det är ett hårt arbete att skriva. Stel nacke och platt röv får du också.

Men hej, om du har en gammal skrivardröm. Jag rekommenderar dig varmt att söka en skrivarkurs. Det går att bocka av en kaxig bucket list, även 25 år senare!

manusbocker

 

 

Gästblogg: Karin Mellbourn

Karin Mellbourn

Foto: Hanna Hörnberg

Konstnärlig forskning: Om att våga sätta ord på det jag gör

”Konstnärlig forskning, sa du? Vad är det?”

Jag dröjer några sekunder med svaret, det är inte första gången jag får frågan de senaste månaderna och det är inte första gången jag funderar över vilket som är det bästa sättet att undvika den på. Politiker gör det hela tiden, så varför inte jag? Egentligen vet jag redan att det inte är någon idé, jag är för ärlig för mitt eget bästa.

”Konstnärlig forskning?”

Jag skrattar till.

”Ja, alltså …”

Jag läser en magister i litterär gestaltning på Författarskolan vid Lunds Universitet, en utbildning som består av tre huvuddelar: skönlitterärt skrivande, textsamtal och konstnärlig forskning. Det är den sista som leder till flest förvirrade ansiktruttryck.

Jag ljuger inte, men jag justerar frågan. Vad är konstnärlig forskning för mig?

För mig, eftersom en del av vad som gör den konstnärlig är det fria tolkningsutrymmet. Såväl metoden, resultatet och produkten blir en del av gestaltningen och skulle kunna fungera som både frågan och svaret till vad det egentligen är. Jag utgår från positionen som skrivande och använder mig av mina egna texter i undersökandet, samtidigt som jag sätter in dem i ett sammanhang för att kunna säga någonting om skapandet som är relevant också för andra.

Min konstnärliga forskning bär arbetstiteln Aspekter av närhet i en text och utgår från olika ingångar till vad som skapar närhet eller avstånd i det vi skriver och läser. Det kan handla om berättarperspektiv, textens grafiska utformning eller var i världen vi befinner oss. Det kan vara övergripande som tematik eller på detaljnivå med ordval. Jag är inte på jakt efter en manual över rätt och fel, vad som är bra eller dåligt, utan varje text har olika behov. Det jag vill utforska är vad som ligger bakom upplevelsen av närhet eller avstånd.

Min förhoppning är att bjuda in också den som inte skriver i hur en text blir till. Genom att lyfta fram några av de många val som skrivandet består av vill jag synliggöra och diskutera delar av skrivprocessen. Tanken är att gestalta några av de valen genom att pröva att utföra också dem som jag aktivt, eller i förbigående, har valt bort. Att ge utrymme till det som inte blev, men som en annan gång skulle kunna bli. Konkret kan det vara genom att skriva utifrån ett annat perspektiv, bryta upp scener som nu är sammanhängande eller låta en karaktär som fått stå tillbaka bli mer framträdande.

Litteratur bär den fantastiska förmågan att få oss att känna, förstå och ifrågasätta. Den skapar möjligheter att kommunicera med varandra, då vi kan kliva in i fiktionen och uppleva sådant som vi i det verkliga livet valt bort eller konfronteras med några av de livssituationer vi aldrig kommer befinna oss i. Med hjälp av konstnärlig forskning tror jag att det går att vidga de möjligheterna ännu mer.

För mig är skrivandet både begripligt och obegripligt och jag tror att inblicken i skaparprocessen kan visa just det.

Jag vill inte att det ska framstå som magi, men gärna magiskt.

”Jag fattar fortfarande inte. Vad är egentligen konstnärlig forskning?”

Ett sista djupt andetag. Kanske är inte det viktigaste att förstå, utan att våga utforskar? Det handlar om att skapa sina egna utgångspunkter, att undersöka och gestalta i text. Svårigheten uppstår paradoxalt nog när jag ska sätta ord på vad jag sysslar med.

Som den skrivande person jag är tror jag samtidigt att det fyller en viktig funktion att sätta ord på saker och ting. Det skulle inte gå att komma framåt i skrivandet om vi alltid reflekterade över alla möjligheter, men genom att se till några av dem val vi gör tror jag att vi kan lära oss mycket båda om vårt eget och andras skrivande.

Det är en av mina bästa vägar till inspiration.

Karin Mellbourn (född 1991) är uppvuxen i Stockholm och bor sedan några år tillbaka i Malmö. Hon läser magisterutbildningen i litterär gestaltning på Författarskolan vid Lunds Universitet som fokuserar på eget skrivande och konstnärlig forskning. Hennes texter berör ämnen som gränser, relationer och uppväxt. Hon integrerar ofta poesi och samhällsengagemang i skrivandet. 

 

Flickor, flickberättelser, höstterminen och kroppen i förändring

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

Idag börjar höstterminen för mig. Jag är peppad och förväntansfull! Under det här läsåret blir det konstnärlig forskning och jag kommer att undersöka hur vi som författare kan arbeta med samhällsfrågor i våra texter. Jag kommer att utgå från flickor och flickforskning. Utforska mitt eget skrivande och se hur jag gestaltar flickor och flickors liv. Detta genom reflekterande text samt berättelser om flickor och unga kvinnor och rädslor. Om barnslighet, vuxenlivet, lek, fantasi, vänner, våld, övergrepp, flickrum och låtsaskompisar. Familj och relationer. Kvinnor och kroppen.

Det här med kroppen känns extra intressant för mig nu. Min egen kropp genomgår en stor förändring som är spännande och läskig och fantastisk. Jag är gravid! Har nyligen fått se den lilla krabaten som växer i mig. Inte för att jag förstod särskilt mycket av ultraljudsbilderna, men ändå en överväldigande upplevelse.

Det är en spännande tid nu. Både med graviditeten och med forskningsämnet. Känns helt rätt att detta sker samtidigt.

Berättelserna om flickor och rädslor började jag skriva för kanske ett år sedan. Då hade ja inte någon tydlig inriktning. Jag ville undersöka människors rädslor och skriva berättelser som snuddar vid något övernaturligt. Jag har sökt mig fram och när jag lät texterna vila hittade jag rätt: Flickor. Självklart. Rädda och modiga och förvirrade och tåliga flickor. Pubertetsmonster och flickor som inte klarar att vara duktiga flickor. De vill jag skriva om. Nu är tankarna i kaos. Dels för graviditeten och dels för att jag inte landat i arbetet med flickberättelserna. För tillfället läser jag texter om flickforskning och prosaberättelser om flickor, ställer frågor, gör anteckningar och letar mig in i arbetet med mina egna texter. När jag vet mer om projektet berättar jag mer!

p.s Hur upplever du att flickor vanligtvis gestaltas i litteratur? d.s

I skolbänken blev jag sträng

 

Bild Marica Kallner2017Tjo!

Det är augusti och sommaren är snart slut. Snart går jag tillbaka till skolbänken. Det blir min sista kurs på Författarskolan – om de inte startar upp ännu en fördjupningskurs och jag kan fortsätta att bita mig fast vid Lunds universitet som en fästing. Det här läsåret kommer jag att ägna mig åt konstnärlig forskning och jag är galet peppad inför terminsstart. Sommaren är lång och jag blir rastlös.

I våras skrev jag ett inlägg om skrivutbildningar och frågan om det går att lära sig att skriva. Jag tänker att jag missade något viktigt i det inlägget: Hur påverkar utbildningar det egna skrivandet?

Jag vill nu resonera kring det och det kommer att handla om mina egna erfarenheter. Har du tankar eller erfarenheter av skrivutbildningar vore det kul om du delade med dig i en kommentar.

2012 påbörjade jag min första skrivutbildning och jag har pluggat både på folkhögskola och universitet. Jag har suttit i många responssamtal och många handledningssamtal och lyssnat på en massa föreläsningar och gjort en massa skrivuppgifter och ett par examensarbeten. Jag har undersökt mitt skrivande. Analyserat mina texter. Blivit medveten om mitt textuttryck. Jag vet att jag gillar kolon och verb och polysyndeser och asyndeser. Jag hittar skavsåren i texterna. Hittar det som inte fungerar. Jag vågar ta hjälp att hitta skavsåren, vågar lyssna på andras tankar om mina texter. Jag blev också sträng och strikt. Det blev svårt för mig att våga tänja på mitt uttryck. Jag hade kul när jag skrev och när jag analyserade texterna, samtidigt blev det påfrestande.

Under Författarskolan skrev jag ett examensarbete, en novellsamling om relationer, våld, sex, kärlek, familj och om att vara ung. Jag jobbade hårt med samlingen, men när allt var färdigt och inlämnat kände jag att jag kunde göra mer med novellerna. Jag är jätteglad och stolt över examensarbetet. Det blev skitbra! Men efter Författarskolan har jag skrivit igenom allt igen och igen. Slappnat av. Tagit det lugnare. Samlingen har blivit bättre, men den är inte utgiven än.

Det som får plats skrev jag utanför utbildningen – med undantag av novellerna Bullerbyn finns inte och Lövet. Jag hade roligare när jag skrev Det som får plats än när jag skrev examensarbetet. I stort är skrivandet roligare utanför skolan. Jag är inte lika strikt. Men jag är galen i skrivutbildningar. Galen i respons, textanalys, berättarteknik, text, sammanhanget. Varför blev jag så sträng i skolan?

Jag kan inte säga att jag kände mig mer eller mindre fri på högskola eller folkhögskola. På alla utbildningar upplever jag att jag har varit fri att skapa och utforska text. Det är bara vissa lärare som utsett sig själva till auktoriteter och talat om för mig hur jag ska göra rätt men framför allt vad jag gör för fel. I helhet har jag inte känt någon press att skriva på ett visst sätt. Jag har inte upplevt att jag blivit ”stöpt efter samma form” som är en vanlig kritik mot konstnärliga utbildningar. Strängheten kommer från någonting annat.

Kanske för att jag har en tendens att vara sträng mot mig själv. Kanske för att jag har haft många lärare och många kurskamrater som läst och kommenterat texterna. I myllret av röster har det ibland varit svårt att inte tappa bort mig själv. Då har det varit lättare för mig att envist hålla mig kvar vid mitt uttryck och inte ta ut några svängar. Kanske beror det på medvetenheten jag nämnde tidigare. I allt analyserande av texterna blev jag galet medveten om alla verb och alla stilfigurer och alla brister och alla fina egenheter. Kanske gjorde medvetenheten mig sträng. Kanske beror det på ord som examensarbete och inlämning och responssamtal – de ger prestationsångest. Antagligen beror det på allt detta.

Nu är jag inte lika sträng. Jag blir det ibland men inte på samma sätt. Jag kan luta mig mot mitt uttryck och det jag lärt mig om mitt skrivande, men jag vågar tänja på det. Vågar testa något annat.

p.s Läs gärna mitt tidigare inlägg om skrivutbildningar. Klicka här d.s

Novellen och folkhögskolan

bildmaricakallner16Tjo!

Jag satt i mitt lilla rum. Ett fyrkantigt rum. Vita tapeter. Fotografier på väggarna. Jag hade satt upp dem med häftmassa – fast det fick en inte. Inte tejp, inte nålar, inte häftmassa. Det satt en list vid taket och från den skulle en hänga upp bilder och tavlor men jag fattade inte hur. Jag frågade vaktmästaren men fattade ändå inte.

Jag satt vid skrivbordet i mitt lilla, fyrkantiga, vita rum. Datorn, lampan, kaffekoppen, ölflaskan med en ros i, värmeljuset. Jag skrev. Jag tänkte att mina klasskamrater också satt i sina rum och skrev. Vi skrev samma uppgift men olika texter. Våra texter blev alltid olika.

Året på folkhögskolan var rörigt. Det var kaos. Det var kollisioner och det var sorg och det var glädje och det var oro och det var ensamhet och samhörighet. Det var glädje till skrivandet och hat till skrivandet. I allt kaos och i all röra hittade jag ändå in i mitt eget skrivande. Hittade jag till novellistiken.

Som så många andra tänkte jag att novellformen var en lekskola. När jag började på skrivarlinjen arbetade jag med en novellsamling. En samling som skulle vara träning inför det stora och riktiga: Romanen. Någonstans började novellformen bränna till i mig. Växa i mig. Bli mer en bara en lekskola. Jag vet inte när det började men jag vet när det verkligen tog fäste.

Två dagar ledigt från skolan. Jag åkte tåg, buss, båt. En kryssning. Vi:s Litteraturbåt 2013. Jag var yngst. Försökte smälta in. Försökte klä mig som en litteraturintresserad: stor kofta, svarta byxor och svart ögonsmink, rött läppstift, röd handväska. Ingen tittade på mig. Kanske för att jag smälte in i massan. Det var skönt att smälta in. På scenen stod Lina Wolff. Hon släpade upp en stor resväska. Sa att den var full av böcker. Om hon tappade bort sig kunde hon sticka handen i väskan, ta upp en bok och läsa högt.

Lina Wolff berättade om sin roman Brett Easton Ellis och de andra hundarna. Men hon berättade också om sin debut: novellsamlingen Många människor dör som du. Hon pratade med en värme och kärlek om novellkonsten som brände i mig. Allt jag kände och allt jag tänkte var: Jag vill också skriva noveller.

Hemma på folkhögskolan igen. Jag läste Många människor dör som du. Skrivandet drog igång i mig. Jag skrev med ny energi. Kaoset och röran i mig hittade sin plats i novellerna jag skrev. De handlade inte om mig, inte alltid, men de tog hand om kaoset.

I Det som får plats finns en novell som utspelar sig på folkhögskolan. I novellen skriver jag inte ut vilken skola det är för jag har förändrat miljön. Förändrat den för att den ska fungera med berättelsen. Men jag tror att de som pluggat där kan känna igen sig. Novellen heter Bullerbyn finns inte och när jag ser tillbaka på skrivandet av den känner jag att kaoset finns i den. Inte på det sättet som jag upplevde det – för den handlar inte om mig. Men jag har fångat min känsla av kaos.

Livet på folkhögskolan. Jag saknar det och är glad att det är över. Jag saknar fredagskvällarna då min snubbe kom och hälsade på och vi drack rödvin ur kaffekoppar och jag saknar att gå till frukosten och äta med mina vänner och jag saknar att få skrivuppgifter och jag saknar lördagskvällen då min snubbe tog på sig min morgonrock och smög ut till pentryt för att hämta mer öl och jag saknar att vara omgiven av mina vänner. Men jag saknar inte kaoset. Rastlösheten. Oron. Jag trivs bättre med alkoholfritt öl ur stora glas från IKEA. Skrivandet är mer stabilt nu. Jag vet mer vad jag vill. Även om jag ofta är vilsen och velar. Nu har jag skrivit en bok och det är härligt att min debut blev en bok om novellistik. En annan av bokens noveller, Lövet, skrev jag på skolan. Uppgiften var att skriva om ett träd.

Häromdagen träffade jag en person som läst min bok och hon sa att hon inte ville att den skulle ta slut. Det gjorde mig glad. Varm och pirrig och stolt. Tack!

p.s Har du bott på en Folkhögskola? Hur var det? d.s

Responsen

bildmaricakallner16Tjo!

Respons. Det är en stor och viktig del av en skrivutbildning. Respons är inte kritik. Respons och kritik är inte samma sak. Kritik är en recension, ett omdöme av en färdig text. Respons är en beskrivning av en läsupplevelse till en ofärdig text. Kritiken är offentlig, en del av det litterära rummet. Responsen är inte offentlig, den stannar i skrivkursen eller skrivgruppen eller mellan respondenten och författaren. Respons ska vara ett hjälpmedel i skrivandet.

När en går skrivkurser och skrivutbildningar hamnar en i responssammanhang. Vi läser varandras texter och berättar om vår upplevelse. Respons är bra. Respons ska vara bra. Respons kan vara bra. Det är inte alltid så lätt. Du sitter i en grupp och alla har läst din text och tycker någonting om den och du ska lyssna och du ska anteckna och du ska ta det kallt och förstå att de andra är där för din skull. Var int rädd! Var inte nervös!

I ett responssamtal kan en känna sig sårbar. En visar upp sin text och människor säger och tänker saker om den. Ofta är det många respondenter. Ofta håller de inte med varandra. Texten får massor av reaktioner. Någon säger si, någon säger så. En blir splittrad. Förvirrad.

Ibland har jag gått från responssamtal med brännande ögon och svidande hals. Jag har suttit vid bordet och lett och tackat för kommentarerna och slagit ihop datorn och sedan på bussen hem har tårarna och snoret börjat rinna. Det händer inte ofta, nu var det länge sedan, men när det händer känner jag mig så dum. För en ska inte vara ledsen. Det vet jag. Jag är fånig som blir ledsen. Som om det finns regler för hur en ska reagera och hur en ska känna. Det gör det inte. Det är okej att bli ledsen. Det är okej att vara nervös – men jag tror att det är viktigt att inte låta ledsenheten ta över. Stanna inte kvar i gråten, i ledsenheten eller nervositeten – då missar du det som responsen kan ge dig och ditt skrivande.

När är responsen jobbig för mig? När den är spretig. När det är många respondenter som inte håller med varandra. Då vet jag inte vem jag ska lyssna på. Jag tappar bort mig själv och jag tappar bort min text.

Jag har gråtit på bussen. Hela vägen från Lund till Staffanstorp. Tjugo minuter av hulkande och snyftande och medpassagerares försök att titta bort och prata i mobilen och inte låtsas om knäppskallen som grinar. När bussen stannar kliver jag av. Torkar tårarna. Går hem. Kokar te. Äter choklad och läser igenom responsen. Och sedan kliar det i hela mig för jag vill skriva. Skriva skriva skriva. Nu. Responsen sätter igång mig. Sätter igång skrivandet.

Hur ska en göra då? Lyssna på responsen och på dig själv. Vad vill du med din text och hur kan responsen du fått hjälpa dig? Vad säger responsen? Vad lyfter den fram ur texten som du inte sett tidigare? Hur kan du använda responsen? Kom ihåg att det är texten som är viktigast, och responsen du får ska vara ett verktyg så att du kan fortsätta att arbeta med den. Gråt om du behöver, men stanna inte kvar i gråten. Ta emot responsen och fortsätt att skriva!

 

p.s Har du någon rolig eller jobbig eller givande erfarenhet av respons? Berätta! d.s