Lära sig att skriva

bildmaricakallner16Tjo!

Jag gick en kvällskurs i kroki – ingen frågade mig: ”Går det att lära sig att teckna?” Jag gick en kvällskurs i fotografi, ingen frågade: ”Går det att lära sig att fota?” Jag blev antagen till Författarskolan, många frågade: ”Går det verkligen att lära sig att skriva?”

Jag tror att det är en stor portion hantverk som måste läras för den som vill utrycka sig skriftligt.Bente Clod, Skriv – en bok om att skriva, s 9. Alfabeta 1989

Vad är hantverket? Jag tänker att det är textens uppbyggnad: strukturen, berättaren, personerna, platserna, situationerna, objekten, språket, mellanrummen, tystnaden och ljuden och oljuden. Allt det som gör texten. Som formar den.

I en utbildning får vi möjligheten att utveckla vårt textutryck. Vårt sätt att använda hantverket. Det skapar ett rum för att utforska skrivprocessen. Det skapar tid för skrivandet – det går inte att skjuta upp när texten ska vara inne senast ….

Jag har pluggat skrivande på både universitet och folkhögskola. Utbildningen har varit grundläggande för mitt författarskap. Jag hade inte varit där jag är nu om jag inte hade studerat. Samtidigt vill jag inte utbrista HURRA bara sådär. Det finns alltid baksidor: responssamtal som inte fungerar, handledare som inte engagerar sig, författare som underkastar sig lärarrollen och då ska studenterna vara tacksamma och glada för att författaren är där och ger av sin dyrbara tid och sin dyrbara kunskap. (OBS! Nu hänger jag inte ut någon, känner du dig träffad så var det inte dig jag tänkte på när jag skrev detta.)

Om jag tittar på mina texter som jag skrev innan utbildningen tycker jag att de är bra. Inte mer. De är bra. När jag tittar på texterna jag skrivit efter utbildningen ser jag något annat. Någonting har hänt i mitt utryck. Det känns säkrare, stabilare. Som om jag vet vad jag håller på med. Även om skrivandet är sökande och prövande och ibland resulterar i urusla texter.

Jag sitter både i skolbänken och står framme vid tavlan. Ibland är jag student, ibland är jag pedagog. Ibland byter jag roll på en och samma dag. Från klockan 9-15: författarstudent. Från klockan 17.30 – 19.45: Skrivpedagog. Kanske låter det stressigt (för det är det) men det är kul, och givande. Att bli undervisad och att undervisa går ihop: jag får prata om text, andas text, vara med text. Samvaron i skrivandet. Samtalen, läsningarna, texterna. Jag lär mig lika mycket vid tavlan som i bänken.

Går det då att lära sig att skriva? Jag tycker att diskussionen är tjatig, men den verkar inte vilja gå ur tiden. Går det att lära sig att skriva när vi skriver hela tiden. Vi skriver sms och inköpslistor och önskelistor och Facebookinlägg och vi skriver affirmationer på små lappar och lägger i varandras jackfickor. Vi skriver hela tiden. Men det finns ett hantverk att lära sig för den som vill utrycka sig i text. Det går att lära sig att skriva – precis som det går att lära sig att teckna och fota och sticka och pilla och pyssla.

p.s. På internationella kvinnodagen leder jag en workshop i självbiografiskt skrivande – för alla som identifierar sig som kvinna. Det blir en kväll med skrivande, samtal och gemenskap. Vi lyfter frågor om kvinnliga författare, etik och moral, skrivande och feminism. Det kommer att bli hur kul som helst! Hoppas att vi ses då. 8 mars, Folkuniversitetet i Malmö. Läs mer om workshopen här.

Att gå och att hålla skrivarkurs

porträtt johannes2

Vilken märklig väg livet är. Vilka fantastiska platser man hittar fram till som man inte visste man skulle hamna på.

Jag har egentligen aldrig sett mig själv som en speciellt teoretiserande människa. Har inte varit så mycket för att plugga. Har aldrig gått några utbildningar för att bli det jag sen blev i livet. Intuitionen har alltid varit en av de starkaste drivkrafterna i mitt liv. Och nyfikenhet.
Och det har inneburit att jag fått sysslat med en hel del kul saker, som filmcensor, filmskribent, illustratör, manusförfattare, filmklippare och filmregissör.

Författandet är en av de senare sakerna som jag på allvar provat på. Med följden att jag nu i december ger ut en roman.
”Provat på” låter iofs lite respektlöst. Det är ungefär som om man skulle säga att man ”provat på” att vara gift, eller ”provat på” skaffa barn. För så seriöst ser jag på skrivandet. Jag vill hålla på med det resten av livet.

Redan när jag kom till insikt med att jag ville skriva skönlitterärt för ett par år sedan, så kände jag att jag ville göra det ”ordentligt”. Så jag anmälde mig till en skrivarkurs på Skrivarakademien.
Det blev precis det lyft som jag hade hoppats på. Det gav mig drivkraft och mål. Det gjorde att jag seriöst gav mig på att kontinuerligt skriva. Om det finns någon punkt i mitt skrivande där jag ser ett Före och ett Efter textproducerandet, så är det då jag började på skrivarkurs.

Därför blev jag så vansinnigt glad, och stolt så jag höll på att spricka som ett troll i solsken, när jag fick ett mail med en förfrågan om inte jag skulle vilja börja undervisa i att skriva skräck!

Mailet kom från Annika Estassy.
Alla som följt den här bloggen känner igen Annikas namn. Förutom att hon är författare och min föregångare som debutantbloggare, så är hon chef på Studieförbundet Vuxenskolan i Stockholm.
SV har en hel del skrivarkurser, men ingen om att skriva skräck. Synd, eftersom skriven skräck växer så det knakar. Men nu ville Annika råda bot på detta.

Jag bad om betänketid.
Herregud, vad har lilla jag att komma med när det gäller att lära ut att skriva skräck, tänkte jag. Jag som just ska komma ut med min första roman.

Men så tog nyfikenheten och intuitionen över. När jag tänkte lite till så kom jag på att det nog skulle vara himla kul att göra detta. Och att jag nog skulle passa ganska bra ändå.

horror-teacher

Rätt klädsel för att lära ut skräckskrivande?

  •  Jag har en del vana att stå framför folk och lära ut, efter att förut ha hållit i en del kurser i att göra film.
  • Jag har jobbat med att tänka skräck hur länge som helst efter ett helt liv i filmbranschen, där jag kommit på massor av filmidéer och skrivit ner dem som filmmanus. Att det inte blivit film av dem spelar ingen roll, jag har tänkt ut och jag har skrivit, och det är ju det som är fokus när det gäller att skriva skönlitterärt.
  • Jag har efter dessa manusår lärt mig att tänka konstruktivt kring vad som funkar och inte i en story – hur man justerar ”felen” så att det blir rätt.
  • Jag har ett bra grepp om det där med att bygga upp en bra historia, både hur man ska tänka enligt vissa mallar, och i förlängning av det hur man kan tänka ”utanför mallen”.
  • Jag har hunnit skriva en hel del prosa de senaste två åren (tre romantexter och massor av noveller), så jag har hittat ett bra och pålitligt sätt att jobba fram en historia från ax till limpa: från att få en bra idé, till att strukturera den rätt för att berätta den mest effektiv, till att skriva den. Allt det där som måste göras innan man väl kan börja skriva är en grundläggande sak som ovana skribenter har det jobbigt med, så det kommer det att bli väldigt mycket av på kursen!
  • Jag har mitt eget kursgåendet i klart minne, så jag vet ungefär vad jag vill ha och inte ha som kursdeltagare.
  • Och, inte minst: jag tycker det är så vansinnigt roligt att ha kreativa, konstruktiva diskussioner kring skrivna texter, både mina egna och andras. Och det kommer det att bli lejonparten av tiden, att diskutera deltagarnas skrivna texter. Det är ta mig tusan nästan roligare än själva skrivandet. Och det tror jag är en nyckel till att vara en bra kurslärare.

En stor bonusgrej med det här är att få en plattform att stå på.
Att få någonting att identifieras med. Framför allt nu när Debutantbloggaråret snart är till ända. För det är lite jobbigt att försöka skapa sig en identitet bland alla dessa tusentals identitetssökande författare som man delar det officiella rummet med. Många är ju dessutom mycket bättre på det där med att sälja in sig än vad en annan är. Då inbillar jag mig att det är något positivt att kunna säga att man är författare OCH att man dessutom har en roll inom den här världen.

Jag vet att debutantbloggen inte är ett forum där man gör reklam för det ena och det andra. Men det känns på något sätt logiskt att ändå länka till sidan om min kurs på Vuxenskolans hemsida, efter det här inlägget. För jag tycker det skulle vara roligt att eventuellt få möta en eller annan av debutantbloggens kloka och skrivsugna läsare där, IRL, i ett nytt konstruktivt skrivarsammanhang.

SVlogo

Här hittar man min kurs på Vuxenskolans hemsida.

Onsdagar varje vecka är det som kommer att gälla.
Mellan 18.30 och 21.00. Med start den 4 februari.
På Hantverkargatan i Stockholm.
Det är som sagt första terminen som kursen hålls. Jag kommer att bli nervös. Men just nu känns det bara vansinnigt kul, som att ta över en stafettpinne och i ett adrenalinrus sätta fart mot nya mål.

Enkät: skrivarkurser, lektör och författarcoach

Den här veckan pratar vi om skrivutbildningar och att ta hjälp ”utifrån” i sitt skrivande. Har du gått skrivarkurser eller använt exempelvis lektör eller författarcoach?

IMG_4952Hanna Höglund

Jag har inte gått någon skrivarkurs, men jag har läst stilistik, litteraturvetenskap och språkvetenskap i många år och har en god grogrund verktyg därifrån. Inför inskick av manus till förlag anlitade jag aldrig någon professionell – det är trots allt en ekonomisk fråga – utan jag använde betaläsare: en större grupp människor av varierande läsvana och bakgrund som fick svara på frågor och diskutera brister och möjligheter. Däremot har jag använt en lektör/redaktör nu på sluttampen av redigering inför publicering. Jag hade aldrig känt mig trygg att ge ut boken annars.

porträtt johannes1Johannes Pinter

Jag har gått skrivarkurs, fem terminer närmare bestämt. Väldigt roligt och nyttigt. Där har jag fått tillfälle att ”hitta min röst” och testa mig fram under ledning av duktiga och entusiasmerande lärare och fått bolla texter med folk som jag aldrig skulle fått möjlighet att träffa annars. Man lär sig ju dessutom väldigt mycket av att kritiskt läsa andras texter och sen tvingas sätta ord på det man känner. Lektör har jag funderat på att ta hjälp av, men inte gjort ännu. Men nästa bok som jag nu jobbar med kommer jag låta en lektör gå igenom.

porträtt åsa1

Åsa Asptjärn

Jag gick en skrivarkurs på distans på Kristianstads Högskola. Det var där jag skrev det inledande kapitlet på min bok, eller snarare inledningen på kapitlet. Så de första tre sidorna på min bok fick jag respons på, resten skrev jag i ”min ensamhet”. Innan jag skickade in mitt manus lät jag ett antal personer läsa det och deras reaktion var viktig för mig.

porträtt oskar1Oskar Edvinsson

Jag har inte gått någon skrivarkurs men fick god hjälp med Klubb Hjärta av en kompis, Jesper Ims Johansson. Han är inte lektör till yrket (skulle kunna vara det), men väl insatt i branschen och innehar ett gott omdöme. Annars har jag försökt lära mig så mycket som möjligt själv, men mina studier i litteraturvetenskap och många timmar med bra böcker har naturligtvis bidragit till min utveckling.

porträtt anna1Anna Lönnqvist

Jag har gått flera skrivarutbildningar på distans och även använt lektör och författarcoach. Det som gett mig absolut mest är de två sistnämnda. Att få personlig och professionell hjälp i mitt skrivande var absolut avgörande för att mitt manus blev utgivet, det är jag övertygad om. Jag använde lektör redan för manuset som jag skrev innan Tills kärleken skiljer oss, det som är kvar i byrålådan (datorn), och den kritiska feedback jag fick då hjälpte mig att skriva debutromanen. Det är nästan omöjligt att själv bedöma det man skriver och jag kommer att anlita någon slags hjälp utifrån även för nästa roman.

Att bli läst – och sedd

porträtt johannes1

Så här är det: jag har bekräftelsebehov.

Jag vill bli sedd. Vill sätta avtryck på omvärlden.

Måste först förtydliga: jag har inte behov av att bli bekräftad för vad som helst och till vilket pris som helst. I så fall skulle jag kunna bli lokal SD-politiker och kläcka ur mig en eller annan dumhet om etnicitet och religion. Eller bli med i nån dokusåpa och sen vara sådär lite extra promiskuös. Jag skulle få löpsedlar. Men jag vet inte riktigt om jag skulle kunna stå för dom när mina barn berättar att kompisarna viskar och flinar.

Nä. Jag vill bli bekräftad för saker som jag gör, som betyder någonting för mig.

Som författare är det jättesvårt att bli bekräftad så där ofta som man behöver, för att kunna ånga på och skriva av lust och vetskap om att mitt görande betyder nånting.
Romanskrivandet är ett ensamt sisyfosarbete.
Resultatet gör sig inte vidare bra i enstaka beståndsdelar, och är svårt att omsätta i kontinuerligt återkommande utpytsningar åt massorna som kan generera bekräftelse.
Dessutom är det väldigt få författare förunnat att, när man väl är klar med sin roman, få bekräftelse som står i proportion till den enorma arbetsmängd som ligger bakom slutresultatet.

Därför tänker jag presentera några saker som jag gör för att få mitt bekräftelsebehov stillat. Kanske kan det inspirera någon.

ETT: SKRIVA NOVELLER. OCH SKICKA IN DEM.
Jag älskar att skriva noveller. De är som pärlor som man odlar och putsar upp tills de glänser, och sen säljer man dem. Har man idéerna så är det bara att ösa på och skriva, skriva, skriva! Massproducera utan att investera för mycket känslor (som man gör med en roman). Om en novell inte gillas, eller inte går att sälja, så skriver man bara en till. Ett par kvällar eller en helg kan man alltid undvara för att skriva en ny.

Men man vill inte skriva bara för att lägga dem i byrålådan (eller i en undermapp på datorn om man är en modern människa). Det är ju först när novellen får luft under vingarna och svävar ut bland läsande människor som den blir sedd – och jag med den. När jag för ungefär två år sen började skriva noveller på Skrivarakademiens kurser, så tyckte jag att de blev så bra att jag ville göra något mer av dem.

I Sverige är det dock svårt att omsätta noveller. Novellsamlingar är det tunnsått med, få tidningar publicerar noveller, och de novellförlag som finns (Mix, Novellix m.fl) har jag fått för mig främst publicerar etablerade författare. Avundsjukt sneglade jag utomlands på alla de antologier och tävlingar som fanns i främst USA. Tills jag en dag kom på att det inte är något som hindrar att jag skickar in mina texter till amerikanska antologier och förlag. Det enda hindret skulle kunna vara att min engelska inte är lika bra som infödda amerikaners. Så jag anlitade en översättare, en amerikan boende i Sverige som hade båda språken i ryggmärgen, och dessutom en känsla för det skrivna ordet: ska man vara med och leka måsta man se till att göra det på lika villkor. Han fick översätta ett antal av mina noveller från skrivarkursen, och sen skickade jag in dem.

Jag ska inte berätta för mycket kring detta, det spar jag till ett annat inlägg. Men det gick bra. Himla bra till och med. Jag är i skrivandes stund antagen till nio olika amerikanska novellantologier (jämfört med fyra svenska) under det senaste året. Och varje gång jag får ett positivt besked så sprider sig den där varma känslan i kroppen: jodå, jag finns, och jag är bra nog.

novellantologier1

ett axplock antologier

TVÅ: SKRIVARKURS ELLER SKRIVARGRUPP
Två företeelser som är både olika och lika. Om man bortser från att den ena kostar och de andra är gratis, och att man i den ena får välja vilka man ska vara med och inte i den andra, så är båda baserade på det goda samtalet kring ens texter.

En grupp kloka (oftast) och initierade (förhoppningsvis) människor samlas. De har läst ett väl valt stycke/kapitel/sammandrag av din historia. Och nu pratar de om den. Snacka om att bli bekräftad! Ibland kanske lite FÖR bekräftad – finns det skavanker så får man veta det! Men det är del av processen. Ingen text är perfekt första rundan, och ju förr man får veta vad som är galet desto bättre.

Jag kommer under våren 2014 att både gå skrivarkurs och vara med i en nystartad skrivargrupp, med två olika nya romantexter (ämne för ett annat inlägg). Det har fallit sig så att det passade väldigt bra. Och så är det så himla kul att få lufta sina texter!

TRE: VARA AKTIV PÅ INTERNET OCH I SOCIALA MEDIER
Vad gjorde författare innan internet? Det finns väldigt få skrån som är mer inbundna och osociala, det är liksom en del av arbetsprocessen (nä, att sitta på café och skriva anser jag bara vara att välja en annan tapet i den skrivarbubbla som Hanna pratade om igår). Att då kunna fortsätta sitta på samma stol, med fingrarna på samma tangenter, och plötsligt vara en del av ett community och vårda sitt kontaktnät, det är ju helt suveränt. Du kan sitta i mjukisbyxorna och bli bekräftad dagen lång!

Hemsida. Facebooksida. Blogg.

Odla ditt författarjag, skaffa vänner, sprid din genialitet.

Lägg upp dina noveller, förmedla åsikter, interagera.

Bekräfta varandra. Som vi gör just nu.

Ännu fler nyanser av skrivande människor

Eftersom jag inte har en aning om vad jag ska skriva om i dag får det bli lite fler skrivande personligheter som jag stött på. Enjoy!

6. Entusiasten

Entusiasten är blind för alla problem, både de som gäller bokbranschen och de som handlar om hens egen text. Med en nästan manisk energi kastar hen sig in i det ena projektet efter det andra och är helt övertygad om att hela världen bara väntar på hens alster. Och hen är duktig på att sprida dem också, hen tvekar till exempel inte en sekund med att sända sin senaste pjäs till Lars Norén i hopp om att han ska sätta upp den på Dramaten. Det finns något oförstört och charmigt i Entusiastens sorgfria sätt att ta sig an branschen. Tyvärr bli magplasken desto hårdare när refuseringarna börjar trilla in, eller ännu oftare den stora svarslösa tystnaden. Som tur är låter sig Entusiasten inte påverkas av det någon längre stund utan letar i stället fram Yohios e-postadress för att skicka en låt som hen nyss skrivit och som säkert skulle passa i nästa Melodifestival.

7. Pratkvarnen

Det tar ofta inte mer än några minuter innan hela skrivargruppen inser att Pratkvarnen inte är där främst för att skriva. Nej, varför ägna tid åt något så jobbigt som att plita ner bokstäver på ett papper när det är mycket lättare att säga dem högt. Pratkvarnens texter är som bäst fragmentariska och ganska osammanhängande och gruppen har inget annat val än att ställa en massa följdfrågor. Vad menar du där? Hur tänkte du här? Vem är egentligen den här personen? Och det är förstås precis det som Pratkvarnen vill eftersom hen då får chansen att just prata. Mycket och länge. Pratkvarnen vägrar förstå att vi andra tycker att texterna är otillräckliga och borde bli tydligare, hen finns ju på plats och förklarar så gärna. Vad är problemet egentligen?

8. Idésprutan

Idésprutan skriver mycket och snabbt och har alltid flera projekt på gång samtidigt. Detta är både en fördel och en nackdel. En fördel eftersom Idésprutan alltid har något att skriva om, men en nackdel eftersom allting förblir halvfärdigt. Det krävs en seriös kraftansträngning från Idésprutan för att någonting ska bli klart och för varje färdigskriven text går det minst femton oavslutade. Och redigering orkar hen sällan med. Varför ödsla tid på gamla texter när det finns så många nya som väntar på att få skrivas? Att det många gånger är redigeringen som lyfter texten från medioker till riktigt bra vill Idésprutan inte riktigt kännas vid.

9. Skolbarnet

Skolbarnet är trots namnet ofta något äldre, eller i alla fall gammal nog för att ha upplevt forna tiders strikta skolmiljö, men det finns förstås yngre undantag. Skolbarnet lyssnar alltid väldigt uppmärksamt, räcker upp handen innan hen talar och skriver plikttroget ner allt som sägs. Men när det är dags att skriva upplever skolbarnet det ofta som kaotiskt och svårgripbart. Informationen är aldrig tillräcklig för Skolbarnet. Hur många sidor ska det egentligen vara? Vad ska det handla om? Skolbarnet förväntar sig tydliga riktlinjer och uppmaningen ”skriv om vad du vill” är det värsta hen kan höra. Vad menas egentligen med det? Har inte ledaren en skyldighet att tala om för oss vad vi ska göra? Ska det verkligen vara nödvändigt att behöva tänka själv? Skolbarnet förväntar sig också att det ska finnas ett tydligt facit till alla skrivövningarna och blir lätt konfunderad när jag hävdar att det inte funkar så.

10. Drömmaren

Drömmaren vet att hen kommer att bli författare förr eller senare. Det bara är så. Om det sen tar fem år eller tio eller femton spelar ingen roll. Drömmaren är inte alltid den mest begåvade i en grupp, men hen har en drivkraft som många andra saknar, hen är villig att kämpa för att bli bättre. Hen är ödmjuk och inser vad hen behövder arbeta med och gör det också. Och allt eftersom blir det bättre, texterna växer både i omfång och kvalité. Drömmaren är sällsyntare än vad man kan tro och dyker bara upp ungefär en gång per femte cirkel. Men jag känner alltid igen dem och även om jag inte bör särbehandla någon i gruppen så ömmar mitt hjärta alltid lite extra för dem, eftersom jag känner igen mig så väl i dem. Och Drömmaren gör mig ofta stolt genom att gå vidare till någon skrivarlinje på en folkhögskola eller kanske till och med ett universitet. Förr eller senare kommer jag säkert att få se en bok från någon av dem också.

En slägga mot skrivkrampen

Undervisning i kreativt skrivande handlar för mig om att visa fram metoder och verktyg. Så här kan du göra. Eller så här, eller så här. Sen är det upp till var och en att pröva sig fram tills de hittar något som funkar för dem. För det finns inte bara ett sätt att skriva på, det finns flera och inget av dem är egentligen fel. Huvudsaken är att det funkar, och du vet att det funkar när du har en text som läsaren förstår och som förmedlar det du vill att den ska förmedla.

Men för att det över huvud taget ska bli en text krävs det ju att du skriver. Och väldigt många har svårt för att göra ens det.

Skrivkramp och blockeringar har jag själv varit tämligen befriad ifrån. Jag vet att jag alltid kan skriva och blir därför inte särskilt nervös över ett havererat projekt eller en berättelse som är på väg att gå åt skogen. Jag vet att jag kan fixa det på ett eller annat sätt, eller åtminstone skriva något nytt. Men den övertygelsen kommer ur det faktum att jag hållit på så länge. För deltagare som nyss börjar slå sig in på skrivandets väg är det här stora och skrämmande saker. Min försäkran om att det blir bättre med tiden är en klen tröst.

Det här är kanske den svåraste delen av att undervisa i skrivande. Jag kan ge er metoder och verktyg, tips och råd, och en massa peppning om ni behöver det, men jag kan inte lösa alla problem åt er. Även om jag hemskt gärna skulle vilja.

Varför någon upplever det som att hen inte kan skriva är väldigt individuellt. Det kan bero på yttre faktorer, att du helt enkelt inte finner tid och ro för att skriva, men väldigt ofta är det inre faktorer som spökar. Överdriven självkritik har en förmåga att dra ner dig och låsa fast dig om du inte ser upp. Många har svårt för att skriva om de inte kan se ett tydligt mål framför sig, att bara skriva på skoj räknas inte, det är ju inte ”riktigt” skrivande. Andra blir fixerade vid att texten måste bli perfekt direkt på första försöket och kommer därmed sällan förbi första stycket.

Tyvärr finns det inget universalmedel mot skrivkramp. Det finns inget enkelt sätt att riva ner blockeringarna på. Jag kan bara upprepa det som jag vet är sant, nämligen att det är okej att skriva dåligt och det är okej att skriva bara för att det är kul. Du har ingen som helst skyldighet att visa upp texten efteråt, du kan bränna upp den i spisen, gräva ner den i trädgården eller äta upp den om du så vill. Men skriv den först. Strunta i om det blir bra eller inte, strunta i stavning och grammatik och allt det där om du tycker att det är svårt, det kan du ändå rätta till senare. Strunta till och med i vad den ska handla om, det får du hitta på under tiden. Skriv och sen kan du bestämma vad du vill göra med texten.

Det är egentligen inte svårare än så. Men inte lättare heller. För det är krävande att våga släppa taget. För vissa är det nästan omöjligt. Jag har ägnat timmar åt att försöka övertyga osäkra cirkeldeltagare att ingen kommer att slå på dem för att de skrivit en dålig text. Och även om de till slut tror mig i just den stunden kommer det ändå att kännas jobbigt igen när de väl sitter där ensamma och ska försöka skapa något. Forcera det motståndet, säger jag. Slå ner den där väggen, klättra över den, gör vad som krävs för att ta dig till andra sidan. Det är inte alltid så himla lätt, men det är värt det. Det är så värt det.

Fem nyanser av skrivande människor

För mig går allt i cirklar just nu. Jag tänker i cirklar, planerar i cirklar, äter nästan i cirklar också. Egentligen är det ju inte jag som går i cirklarna, jag är bara ledaren, men just nu känns det som att de tar över mitt liv lite grann.

Jag pratar förstås om studiecirklar. Studiecirklar i skrivande för att vara exakt. Jag har ju sysslat med det ett bra tag nu, sen 2005 faktiskt. På de åren har jag nästan lärt mig lika mycket själv som jag har lärt mina deltagare.

Jag har också börjat se mönster och lärt mig att känna igen vissa typer av skrivande personligheter. Här tänkte jag lista några av dem. Ta dem med en nypa salt och en stor portion humor. Och vem vet? Ni kanske känner igen er.

1. Språkpolisen

Språkpolisen kan alla grammatiska regler utantill och skulle aldrig sätta ens ett kommatecken fel. Hen granskar maniskt både sina egna och andras texter på jakt efter stavfel och är en klippa som korrekturläsare. Hen skriver för det mesta riktigt bra, när det väl blir något alltså. Risken är att språkpolisen i sin strävan efter språklig perfektion glömmer bort att texten måste handla om något också. Fem miljöbeskrivningar på raken räcker liksom inte. Även om de är sjukt välskrivna.

2. Den naturbegåvade berättaren

Det finns skrivande människor som aldrig har hört talas om plott eller dramaturgi, men som ändå lyckas bygga sanslöst spännande berättelser redan på första försöket. Instinktivt verkar hen veta exakt hur hen ska disponera sin text för att få optimal dramatisk effekt, och när du frågar hur hen tänkte rycker hen bara på axlarna. Den naturbegåvade berättaren går alltid på känsla och struntar i såna saker som synopsis och disposition. Tyvärr hände det att berättelsen springer iväg och blir ohanterligt lång och snårig, med sju huvudpersoner, trettiofem bipersoner fördelade på tre olika tidsplan. Då lägger den naturbegåvade berättaren ner och börjar på något annat i stället.

3. Guldfisken

Guldfiskskrivaren har ungefär samma koncentrationsspann som just en guldfisk (inte för att jag vill tala illa om guldfiskar här, men ni fattar vad jag menar). Guldfisken är expert på att sätta igång med nya saker, men exceptionellt dålig på att avsluta dem. I byrålådan samlas dussintals påbörjade men övergivna berättelser och det är sällan de blir längre än ett par tre sidor. Hen är också duktig på att glömma bort vad som hänt i hens egna texter, så det händer att karaktärer byter både namn, hårfärg och sysselsättning under berättelsens gång. Detta brukar dock inte bekymra guldfisken nämnvärt eftersom hen redan nästa vecka har glömt bort att berättelsen alls finns.

4. Storsatsaren

Människor av den här typen vill redan från lektion ett veta allt om hur bokutgivning funkar, hur du går till väga för att få kontakt med ett förlag och gärna vad du kan begära i royalty också. Att hen inte skulle få en bok utgiven finns inte i hens föreställningsvärd. Ironiskt nog är inte storsatsaren särskilt intresserad av själva skrivandet och lyssnar bara med halvt öra när vi pratar om gestaltning och dramaturgi. För inte behöver du väl kunna skriva för att få en bok utgiven? Se bara på Zlatan. Det är ju därför redaktörer finns, och skrivarcirkelledare med för den delen. Hen blir därför uppriktigt chockad när jag inte går med på att skriva hens texter, och innan cirkeln är slut kommer hen att ha efterlyst en villigare spökskrivare. Att människor kan ha egna idéer och projekt som de hellre vill ägna sig åt har storsatsaren aldrig riktigt reflekterat över

5. Ursäktsmaskinen

Ursäktsmaskinen är egentligen väldigt duktig på att skriva. Hen har fattat hur du bygger en berättelse och har ett språk med bra flyt. Däremot är det långt ifrån alltid som ursäktsmaskinen faktiskt skriver. Hen är nämligen, precis som namnet indikerar, expert på att skjuta upp just skrivandet. Det är alltid tusen saker som kommer emellan och skrivandet ligger alltid längst ner på prioriteringslistan. Ursäktsmaskinen söker sig till skrivarcirklar för att få en spark i baken, eftersom det enda sättet att få slut på ursäkterna är att ha någon som påtalar exakt hur dåliga de är.

Varför krångla till det?

Jag har inte alltid skrivit som jag skriver nu. Mitt språk och min stil har utvecklats, förändrats och förhoppningsvis blivit bättre med åren. En del av det har varit en omedveten process. Du blir helt enkelt en bättre skribent genom att skriva mycket. Men det skadar inte att få en knuff i rätt riktning ibland.

Själv fick jag den knuffen då jag började på Lunds universitets författarskola. När jag sökte dit var jag fortfarande ganska fast i min skräckbubbla. Inget problem egentligen, stil och språk hänger inte ihop med genre, men många av mina favoritförfattare råkade vara ganska … ska vi säga avantgarde för att använda ett krångligt ord. Det var med andra ord författare som gillade att experimentera, med såväl språk och stil som berättarteknik. Och jag trodde att jag kunde skriva precis som dem.

Alltså skrev jag långa poetiska beskrivningar kryddade med egenuppfunna sammansatta ord, la mig till med en lätt svengelsk ton (nästan allt jag läste var ju på engelska) och hoppades att resultatet skulle bli lika suggestivt och kryptiskt som mina förebilders texter.

Resultatet blev … sådär. Det var läsbart, så väl skrev jag ändå. Men det var onödigt komplicerat och tillförde inte berättelsen något. Det var min handledare på författarskolan som först upplyste mig om detta och han ställde en väldigt relevant fråga.

”Varför krångla till det?”

Ja, varför? Just då hade jag inget bra svar på den frågan, men jag förstod att den var viktigt. Det var något som jag måste fundera på. Varför vill vi så ofta skriva saker krångligare än vi behöver? Är det för att visa fram vår egen skicklighet? Så att alla kan se att vi visst behärskar alla dessa svåra ord? Att vi kan skriva långa invecklade meningar utan att villa bort oss i bisatserna? Jag bestämde mig för att det faktiskt inte fanns något egenvärde i att skriva krångligt och började arbeta om texten. Och jag lovar att den blev mycket bättre efteråt.

Nu har jag debuterat med en helt annan bok, en ungdomsroman som ställer andra krav på språk och stil. Och det är rätt många som beskrivit den som lättläst. Egentligen var det inte ett medvetet val, jag bara skrev, men hela tiden hade jag den där uppmaningen i bakhuvudet: varför krångla till det? När en bloggande dyslektiker rekommenderade den till alla som letade efter bra lättlästa relationsromaner blev jag glad, för det betyder att jag har lyckats. Jag har skrivit en bok som bjuder in läsaren, en bok som även de som är lite svagare i sin läsning vågar sig på. Förra tisdagen pratade jag med en skolbibliotekarie som efterlyste just den typen av böcker. Litteratur som är lätt att förstå, utan att bli banal. Enkelt och tydligt, utan att det för den delen blir torftigt. Känslorna ska vara desamma, innehållet får inte sättas på spel, men språket ska vara motståndslöst. Språket får aldrig bli ett hinder som står i vägen för berättelsen, språket ska tvärtom jobba för berättelsen.

Med det sagt vill jag påpeka att det inte betyder att du måste sanera din text helt från svåra ord. Det finns fortfarande ordlistor och det tar inte många minuter att slå upp ett ord. Att läsa är att vara aktiv, som läsare är du delaktig i skapandet. Och visst är det mycket roligare med en bok som utmanar dig? Sådär lite lagom i alla fall. Det är väl egentligen det allting går ut på, att hitta en bok som passar just dig, vilken sorts läsare du än är.

I framtiden kanske jag faktiskt skriver den där avantgardistiska skräckromanen, men just nu är jag glad och stolt över att vara en lättläst författare.

Skrivarcirkelledare: så funkar det!

Nu börjar mina skrivarcirklar dra igång igen. Den här våren har jag fem olika skrivarcirklar. Tre på Studieförbundet Vuxenskolan i Halmstad, en på samma förbund i Falkenberg och en ungdomscirkel i samarbete med Stadsbiblioteket i Halmstad. Jag har varit cirkelledare i åtta år nu, och har haft skrivarcirklar med alla möjliga inriktningar och för olika målgrupper. Men hur blir man egentligen cirkelledare, och vad innebär det?

Det började med att jag fick läsa lite cirkelledarpedagogik på skrivarlinjen på Åsa folkhögskola. Redan då tyckte jag att det verkade spännande, men jag tyckte att jag var lite för ung och oerfaren (jag var bara 21) för att kunna leda dem just då.  Det var först våren 2005 som jag vågade ta upp tanken igen. Cirkelledare behöver egentligen ingen formell utbildning, men det brukar vara bra att man kan visa något konkret bevis på att man vet vad man sysslar med. Jag för min del hade dels året på Åsa i bagaget, plus att jag var ganska nybliven student på Lunds universitets författarskola. Så jag anmälde mitt intresse till ett antal studieförbund och ett av dem nappade.

Nu när jag ser tillbaka på det fattar jag inte riktigt hur jag vågade. Jag var ju fortfarande ganska ung (26) och även om jag hade ganska stor erfarenhet av skrivande så märkte jag snabbt att det är en helt annan grej att försöka ”undervisa” andra i det. Det som jag bara ”vet” när jag skriver själv måste jag nu försöka förklara. Saker som jag tycker är självklara måste lyftas fram och göras tydligt. Allting jag säger följs av ett ”varför?”.

I dag är cirkelledande bland det roligaste jag vet. Naturligtvis finns det perioder då det känns motigt, men när jag väl står där och pratar om skrivandet och ser hur deltagarna en efter en kommer igång flyger tiden i väg. Vi skriver kortövningar, samtalar, analyserar text och har framför allt väldigt roligt ihop.

När det gäller studiecirklarna har jag ju sällan med erfarna skribenter att göra. Visst finns det författaraspiranter, men minst lika många är bara vanliga människor som vill bli bättre på att uttrycka sig själva, eller som nöjer sig med att skriva för den närmaste kretsen. Min roll som cirkelledare handlar lika mycket om att peppa och uppmuntra som att lära ut skrivandets hantverk. Jag måste vara lyhörd för deltagarnas behov och anpassa min undervisning efter det. Varje grupp är unik och har sina egna önskemål om hur de vill lägga upp cirkeln. En del har gått andra cirklar tidigare och vet precis vad de vill ha ut av det hela, andra är helt nya och behöver kanske en mjukstart för att komma igång.

Jag har också haft cirklar där vi helt fokuserat på en viss genre, till exempel självbiografi eller barn- och ungdomsböcker. Då varvar vi skrivandet med teori och pratar om vad som utmärker just denna genre och vad man ska tänka extra på när man ska skriva inom den. De samtalen brukar bli väldigt givande eftersom många kommer till cirkeln med en ganska snäv bild av hur en bok i en viss genre ska se ut. Men när vi börjar prata om det och jag visar fram exempel inser de att litteraturen tillåter mycket mer än de tror och att deras ”konstiga” idé visst kan funka.

Just flexibiliteten i undervisningen är en stor fördel jämfört med mer traditionella skrivarutbildningar på folkhögskolor, högskolor och universitet. Jag kan faktiskt ändra i min plan precis hur jag vill och anpassa den till de behov som uppstår. Därför blir skrivarcirkeln en bra plats att börja på för dem som vill pröva på att skriva lite mer fokuserat för första gången.

Skrivarutbildningar? Vad ska det vara bra för?

Vi har tidigare pratat lite om skrivarutbildningar här på bloggen och eftersom det är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat tänkte jag utveckla det lite till genom att berätta mer om de skrivutbildningar jag själv gått.

Den första skrivutbildning jag gick var på Åsa folkhögskola och under det året var det framförallt två viktiga saker som jag lärde mig: att skriva kortövningar och att diskutera text.

Kortövningar är skrivövningar på fem till tio minuter. De kan handla om precis vad som helst och du har inte tid att sitta och tänka efter. Det är bara till att skriva, snabbt och utan eftertanke. Mitt livs första kortövning fick jag under vår rundtur på skolan. Vi hade kommit fram till ett litet gult åttkantigt hus. ”Det här är bihuset”, sa vår lärare. ”Nu skriver ni i fem minuter om det.” Eh, va? Det var fler än jag som såg konfunderade ut. Ett bihus? Vad är det och hur skriver man om det? Första raden på min första kortövning lydde: ”Jag kan inte skriva så här, tänker jag då jag sitter framför bihuset.”

Med tiden visade det sig att jag hade fel. Jag kunde visst skriva sådär, på kommando om nästan vad som helst. Det var mest fråga om övning, precis som så mycket annat. Det blir sällan bra, men det är inte meningen heller. Kortövningarna handlar inte om kvalité, utan om att våga släppa all självkritik och bara skriva. Jag gör dem fortfarande ihop med mina cirkeldeltagare. Det är befriande att bara kasta alla medvetna tankar över bord och i stället ge efter för vilka konstiga infall som helst. Och har du tur hittar du ett litet frö som kan gro vidare och utvecklas.

receptionen sommar

Visst ser det idylliskt ut? Det är det också.

Nästa prövning var textdiskussionerna. Vi fick ungefär en vecka på oss att skriva, innan texterna samlades in, kopierades och delades ut till alla i klassen. Det här var mitt första möte med en verklig läsare och jag var ganska skräckslagen. Dessutom skulle jag kommentera de andras texter, vilket jag inte heller hade prövat på tidigare. Vår första diskussion var trevande och väldigt snäll. Det är nästan helt omöjligt att säga elaka saker om en text när författaren sitter mittemot en, åtminstone innan man lärt känna varandra.

Man kan tycka många saker om textdiskussioner. Å ena sidan är det förbannat nyttigt att få åsikter på sin text från andra läsare, utan det vet vi inte vad som funkar eller inte funkar. Å andra sidan kan det bli förvirrande när fem olika läsare uttrycker fem olika åsikter. Men det är då man lär sig sålla. Vilken kritik håller jag med om? Vilken kritik har jag svårt att ta till mig? Fördelen med att sitta i grupp är att man alltid kan be läsaren utveckla och förklara vad hen menar om man inte förstår. Textdiskussioner handlar lika mycket om att lära sig uttrycka sina egna åsikter som om texten som granskas. Du får inte vara flummig på textdiskussionerna. Du kan inte bara säga att du inte gillar något, du ska kunna förklara exakt vad det är som du inte gillar. Eller för all del vad det är som du tycker är toppenbra. Varför är just det där partiet så strålande? Varför tror jag inte på just den karaktären? Varför tycker jag att just det där slutet inte funkar? Det är mycket lättare att ta till sig och använda kritik som är tydlig och exakt.

Som författare blir man lätt hemmablind för sin text, man kan den redan utan och innantill. Läsaren ser det däremot med fräscha ögon och blir därför mer benägen till att hitta ställena där texten inte funkar. Jag skrev en hel del noveller under tiden på Åsa och jag tror att varenda en av dem blev bättre efter att de blivit utsatta för en textdiskussion. En av dem gick till och med och vann en novelltävling.

När jag berättar för ”icke-skrivande” människor att jag gått skrivutbildningar blir de ofta skeptiska. Skriva? Det är väl inget man utbildar sig inom? Antingen kan man det eller så kan man det inte, liksom. Tron på den inspirerade autodidakten till författare lever fortfarande kvar. Men egentligen skiljer sig inte skrivandet från något annat här i livet. Du kan ha mer eller mindre lätt för det, men det går alltid att öva upp sina färdigheter.

Att gå en skrivarlinje på folkhögskola rekommenderas varmt till alla som vill pröva på att skriva på heltid ett tag. De flesta utbildningarna är studiestödsgrundande och att bo på internat är billigt och bekvämt. Eftersom folkhögskolorna ofta har en folkbildningsprofil tar de in elever i alla åldrar. Den äldsta som gick i min klass var 60, den yngsta nyss fyllda 19.

De flesta folkhögskolor tar emot ansökningar fram till slutet av april eller början av maj, så sätt igång och sök!

Sprakande av energi och skrivarglädje

Varje måndag i fem veckor framöver är jag ledare för Skrivargruppen Pennan glöder, som består av nio tjejer i åldern 12 till 15. De är ganska stökiga, väldigt högljudda, lite tokiga och helt galna i kakor. Och alldeles underbara att ha att göra med. Det här är bland det roligaste jag gjort som skrivarcirkelledare, och det råder inte minsta tvivel om att de också har superkul under våra träffar.

På de här träffarna håller jag inga långa föreläsningar om gestaltning och berättarperspektiv, det som vuxengrupperna så gärna vill ha. Det behövs inte . I stället koncentrerar vi oss på att skriva och just därför kommer allt det andra in av sig själv. Plötsligt är det någon som gjort en alldeles fantastisk gestaltning utan att ens tänka på det, eller fått till en genialisk tvist på slutet, eller skapat en cliffhanger utan dess like. Och de lyckas med de här sakerna eftersom de inte är rädda för att misslyckas. De skriver för att de tycker att det är kul, inte för att skapa stor litteratur. Eller ja, det också, men vi behöver inte göra allt med en gång.

130304 005

Skrivargruppen Pennan glöder skapar nya mästerverk med hjälp av gamla tidningar.

Många av mina vuxna cirkeldeltagare är besatta av regler och kontroll. De tror att de måste veta allt innan de kan börja skriva. De vill ha genomgångar av synopsismallar, genrer, dialog, tempus och allt sånt där innan de satt ett enda ord på pappret. Naturligtvis är allt det där bra och användbara grejer, det är inte det. Men du börjar inte där. Du börjar med att skriva. Inte sällan hör jag ursäkter som ”jag vill skriva, jag vet bara inte hur man gör”. När jag säger att det bara är till att skriva, bara sätta sig ner och göra det, tror de mig inte. De har svårt för att skriva bara för skrivandets egen skull, de måste ha ett mål, en mening, en anledning. En text som går att klassificera och sätta en tydlig etikett på.

I Pennan glöder sätter vi oss ner och skriver. Jag ger dem en uppgift: ”Skriv om något som går sönder. Fem minuter från och med nu”, och de skriver. Ger jag samma uppgift till en vuxengrupp kommer de först att fråga vad jag vill att de ska skriva. Jag säger att det inte spelar någon roll, de får skriva precis vad de vill. Sen tycker de att fem minuter är alldeles för kort tid, de måste ha minst tio, annars hinner de inte tänka. Jag säger att de inte behöver tänka, de ska bara skriva.

När jag ber Pennan glöder att läsa upp något de skrivit fladdrar genast flera händer i luften, när jag ber vuxengrupperna om samma sak möts jag av lite tryckt tystnad och till slut är det någon som säger ”Okej då, jag kan läsa. Men det blev inte särskilt bra …” Jag säger att det inte spelar någon roll om det är bra eller inte, det viktigaste är att de skrivit något. Att de vågat.

Okej, naturligtvis är det inte alla vuxna som har de här hämningarna, och naturligtvis är det inte alla tonåringar som jättegärna vill läsa. Men det är tillräckligt vanligt för att jag ska se mönstret. Tydligen finns det någon sorts spärr som slår till vid en viss ålder och som gör att saker som borde vara okomplicerade plötsligt blir superkrångliga.

I Pennan glöder kan man verkligen tala om skrivarglädje. Det är lust och energi, galenskaper och fånerier, men genom det, eller kanske tack vare det, kommer det också fram en hel del allvarliga texter. Jag undrar om det är just det som vuxengrupperna glömmer bort ibland. Att skrivandet får vara både roligt och fånigt, att man bara kan slänga sig in i det och strunta i alla regler. Bara köra och inte tänka så förbannat mycket hela tiden. Våga släppa kontrollen och låta skrivandet visa vägen. Jag tror att det är först när man börjat göra det som texterna verkligen kan bli bra, att det är först då man kommer åt något som verkligen blir intressant och spännande att läsa om.

Så bara skriv. Nu. Bara kör och låt pennan glöda!