Om att bestämma sig: ”Jag SKA ge ut en bok”

Caroline Möllesand ska ge ut en bok 2021.

I skrivande stund är det tre månader sedan jag startade mitt skrivkonto på Instagram. Utan det kontot hade jag inte varit där jag är i skrivprocessen. Tack vare det bestämde jag mig för att mitt påbörjade manus skulle bli en bok och mina sporadiska skrivstunder blev betydligt mer målmedvetna efter beslutet.

Delmål 1 är uppnått: Jag har fått ur mig ett helt manus som är ivägskickat till lektör för en första läsning.

(Här är krävs ett förtydligande. Du som läste förra veckans blogginlägg minns nog att min deadline blev lite för tuff och att jag inte var nöjd med slutet. Du som även följer mig på Instagram och såg inlägget den 12/2 vet att jag fick en hel vecka på mig att rätta till det som skavde. Jag har nu skrivit fem nya kapitel för att få bättre ordning på upplösningen. Jabba dabba doo!)

Jag bläddrar tillbaka bland mina Instagraminlägg. Den 18 november skrev jag så här:

***
Vad ska det bli av mitt skrivande?
Ja, vem vet? När jag berättar att jag skriver på ett manus blir många exalterade och säger att de ser fram emot att köpa min bok. Jag svarar skämtsamt att jag förstås ska signera den åt dem. Men är det på skoj eller allvar jag säger så? Måste det bli en bok? Vet inte. De där tankarna växlar lika ofta som vädret i maj.

Ibland tänker jag: ”Nej, jag orkar inte, vågar inte och det är inte tillräckligt bra.” Jag undrar om det är så klokt att utsätta mig för den processen eftersom jag fortfarande återhämtar mig efter utmattning.

Andra dagar är jag ivrig och kan knappt vänta tills min historia blir en färdig bok att stryka handen över. Entreprenören och idésprutan i mig funderar då över saker som bokomslag, baksidestext och försäljningskanaler.

Men så poppar det upp något annat i hjärnan som gör att jag måste plocka fram mobilen och skriva ner det som vill ut. Det är mina två kvinnliga huvudkaraktärer som pratar med varandra om något viktigt. Deras konversation tar sig alltså från mina tankar och blir till meningar som jag senare kan föra över till lämpligt kapitel i manuset.

Precis då känner jag att det kanske inte alls behöver bli någon fysisk produkt som det går att bläddra i. Det är på något sätt tillräckligt för mig att känna hur den där dialogen jag nyss skrev, säger så mycket om mina karaktärer samtidigt som handlingen råkade ta en annan riktning.

Ja, skrivprocessen är nog faktiskt det som fascinerar och ger mig mest just nu. Samtidigt är jag nyfiken. Hur känns det att ge ut en bok? Hur skulle min påhittade historia tas emot?
***

Tack vare att jag formulerade och skrev ner mina tankar i det där inlägget blev det tydligt hur velig jag var. Jag både ville och inte ville. En ganska frustrerande vardag ihop med den där meningen på slutet, ”Hur känns det att ge ut en bok?”, var anledningen till att jag äntligen bestämde mig. Något måste hända. Det SKA bli en bok.

Bara några dagar senare skickade jag iväg min ansökan hit, till Debutantbloggen. Jag formulerade mina mål om att, och varför, jag satsar på egenutgivning. Det lät förmodligen intressant (eller galet), för här är jag idag.

Det faktum att jag satte ett väldigt tydligt mål – en utgiven bok under 2021 – gjorde att jag nu har fått ihop 90.000 ord. Jag begriper inte riktigt hur det gick till, men det gick snabbt den sista trimestern. Äh, både termen och den matematiska logiken blir fel, för min råmanusgraviditet har varat i hela 16 månader.

Hur som helst … Mitt skrynkliga foster (eh, manus) är nu i nästa stadie och ska med hjälp av barnmorska (lektör/redaktör) genomgå en utdragen förlossning (redigering) och så småningom bli en fullgången och någorlunda välartad bebis.

Även om jag har långt kvar till slutmålet är det intressant att reflektera över hur mycket som kan hända när man väl bestämmer sig för något. För mig var det avgörande att 1. komma ut ur skrivgarderoben och 2. berätta om mitt mål även för andra.

Och jo, det ÄR läskigt att tvinga sig själv att hoppa – men för mig har det varit värt det flera gånger om.

Är du också en velpotta? Testa och se vad som händer om du bestämmer dig!

Normbrytande och normskapande

Emelie-Novotny_071_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Det passerar en sommar och det där vakuumet av tid tar slut. Plötsligt är det aktivitet runt omkring igen, sociala medier ger sig tillkänna, det dimper in mejl i inboxen och telefonen ringer. Förra veckan var det Pridefestival i Stockholm och det dök upp regnbågsflaggor överallt – och listor på normbrytande böcker med HBTQ-personer. Selmastories listade 28 böcker varav Vänd rätt upp är den ena. Att få vara på samma listasom geniala författare som Jenny Jägerfeld, Jessica Schiefauer och Sara Bergmark Elfgren är svindlande. Dessutom är de tidigare debutantbloggarna Anna Ahlund och Johan Ehn med på samma lista. Snacka om fint sällskap!

Jag har (nästan) alltid sett på monogam kärlek som kärlek mellan två individer, inte mellan två kön. När litteratur skrivs speglar den samhällets normer och om vi skriver att kärlek mellan två individer av samma kön är problematisk kommer den fortsätta vara problematisk. Kärlek uppstår ofta där en minst anar det, mellan personer som kanske inte först ser på varandra som en person att bli förälskad i. Precis så är det i Vänd rätt upp. Jag önskar att förälskelse, attraktion och sexualitet som är oproblematisk för individerna som upplever den ska få vara oproblematisk även för dem som står bredvid. Ingen ska behöva skämmas, dölja eller ändra sitt sätt att bli förälskade på för att någon annan eller normen säger det. I vänd rätt upp är den normativa kärleksrelationen långt mycket mer problematisk än den ickenormativa. För så kan det också vara.

I början av veckan blev jag kontaktad av Hippson, en av Sveriges mest aktiva hästtidningar som är högst närvarande i sociala medier och på webben och som rapporterar om allt som har om hästar och ridsport att göra. När tidningen frågade om de fick göra en intervju med mig var mitt svar ett självklart ja! Vi pratade om relationen och kärleken till hästar, om vikten av att bli ihågkommen på ridskolan och såklart hästtjejen. Både om mig själv som hästtjej och om Ylva. För trots att hennes sexualitet kan ses som normbrytande är det relationen till hästarna som identifierar henne.

img_3447.jpg

Foto: Ben North

I samma veva kom det en krönika i Aftonbladet av Patrik Lundberg ”Ode till landets alla hästtjejer”. En krönika som handlar om allt det som hästtjejer redan vet: att det krävs mod och fysisk och psykisk styrka att rida. Han skriver att det är till alla hästtjejer som fått sin passion förminskad. ”På oklar grund påpekade jag ofta att hästar var för töntar och att ridning inte var en sport. Ibland ritade jag hästhamburgare.” Ämnen som tas upp av hästtjejer hela tiden, men som blir giltiga först när en man påpekar det. Jag gillar oftast det Patrik Lundberg skriver och jag gillar att synen på ridsport ifrågasätts och når en bredare publik som Aftonbladet gör. Men samtidigt blir jag provocerad av att en man måste föra våran talan. Och varför lägger tidningen in en bild på Rolf-Göran Bengtsson när krönikan för en gångs skull handlade om hästtjejer? Att hästtjejen inte får vara norm ens när det handlar om hästar.

 

Debutant på stora bokmässan

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Det är en trött författare som sitter här och ska försöka sammanfatta upplevelsen på bokmässan i ord.

Omtumlande är nog det ord som beskriver upplevelsen bäst.

 

Bara att komma dit, inte som besökare utan som författare, var verkligen en speciell upplevelse. Att dessutom få se sin egen bok där i förlagets monter och att se hur folk klämde och kände på den och i de flesta fall också köpte den :-), såpass mycket att förlaget faktiskt fick beställa fler böcker till lördagen :-), var smått galet. Jag hade lite svårt att greppa det först och stod lite handfallen när jag skulle signera första boken. Huvudet blev helt tomt. Vad skulle jag skriva? Tänk om jag stavar fel? Ni vet, varje katastroftanke som kunde dyka upp gjorde det. Men det gick bra. Jag skrev något klämkäckt om att Romance gör livet mycket bättra (vilket är så sant) och jag stavade inte fel 🙂
Att få signera sin bok är både roligt och skrämmande på samma gång. Men mest roligt. Frågan är bara om man någonsin kommer att vänja sig vid det 🙂 Jag tänker på dessa stora författare som signerar hundratals om inte tusentals böcker under en mässa, blir de trötta på det vid någon punkt? Kommer jag att någon gång känna att fasiken vad jobbigt det är att behöva signera min bok?

Jag tror inte det va 🙂 Jag skulle ha kunnat signera tills fingrarna blöder. Att någon vill köpa och läsa boken du skrivit och dessutom vill att du ska skriva ditt namn i den tillsammans med en hälsning till personen som köpt den är en sådan kick att jag tror att jag är smått beroende 🙂 och just nu kan jag bara tänka på hur jag ska göra för att få min nästa fix. Måste helt enkelt boka in lite fler signeringar här under hösten!

Förutom att hänga i montern med de underbara människorna från förlaget (och de fantastiska författarna som ligger vid samma förlag som mig) så har jag passat på att prata med läsare, träffa andra författare (som man lärt känna via sociala medier och nu äntligen fick träffa IRL). Jag åt lunch och pratade romance tillsammans med Sara och Veronica. Så himla roligt. Det är verkligen en ynnest att få sitta ner och prata tillsammans med andra som brinner för genren lika mycket som en själv gör.

Och givetvis handlat ett helt gäng med böcker 🙂 så nu har jag nog köpstopp på böcker ett tag framöver.

 

Min bokmässa avslutades med en förlagsmiddag i lördagskväll. Ett perfekt avslut på mässan om jag får säga det. Det var min första, men förhoppningsvis inte sista, förlagsmiddag och det var så roligt att få sitta och prata och umgås med både de andra författarna och de som arbetar på förlaget. Att vi dessutom fick gudomligt god mat gjorde ju inte saken sämre. Jag måste dock erkänna att jag blev lite starstruck när jag hamnade snett emot Emelie Schepp och mittemot hennes man Henrik vid middagsbordet. Min första tanke var: vad pratar en debuterande författare som lilla mig om med en bästsäljande författare som Emelie? Men sen insåg jag ju att hon faktiskt också befunnit sig där jag är nu en gång i tiden. Ja, för fyra år sedan för att vara mer exakt och då försvann tunghäftan lite 🙂

20170930_200927

Förrätten .-) Det var den enda jag fick bild på 🙂

Nästa år ska jag vara med alla fyra dagar 🙂 Eller i alla fall tre. Då kommer jag att ha med två böcker (fatta peppen på det) i förlagets monter och jag har efter dessa två dagar på mässan i år satt upp lite mål som jag ska nå under detta år som är kvar till nästa bokmässa 🙂

Jag är så peppad, även om jag är helt slutkörd i kropp och knopp efter dessa intensiva dagar (vilket inte är ovanligt för en introvert person). Jag har så många ideér, så många tankar på hur jag ska förvalta mitt författarskap på bästa sätt och jag har fått en liten nytändning kan man säga efter att ha tappat gnistan lite då sommaren och den tilltänkta marknadsföringen inte riktigt blev som jag hade tänkt mig på grund av en rygg som inte ville sammarbeta. Dessutom känns det inte fullt så jobbigt att ta tag i det sista som ska redigeras på manus två nu efter den helg 🙂

Nu kör vi järnet mot nästa år!!

Kram på er!

20170930_150057

Trött, men lycklig, författare som signerade böcker på lördag eftermiddag 🙂

PS. Jag vill tacka alla fina läsare som kom och sa hej, alla som köpte min bok och alla underbara människor från förlaget som verkligen fick mig att känna mig väl omhändertagen ❤
Ni är alla guld värda!

Kontorsbocken

Nu har det hänt något galet. Jag har dels råkat hänga ut en kollega som potentiell player, dels spridit informationen till typ alla invånare i Landskrona. Det är sant, men inte som du tror (en fras som jag har kommit på mig själv att använda oväntat ofta de senaste månaderna). Men, så här ligger det till.

Förra veckan lanserade Storytel en ny app, Stories. Appen, som är gratis, innehåller chattberättelser. Alltså små dialogdrivna historier i kortformat avsedda att läsas i en busskö eller på väg till jobbet. Lite ”SKAM-igt”, om ni fattar vad jag menar.

Hur som helst blev Originalsförfattarna inbjudna att testskriva för formatet. Jag, som är en messoman av rang, hookade direkt. Älskar messhistorier, både fiktiva och verkliga.

När jag fick förfrågan tänkte jag också att det var ett lysande tillfälle att låta mina karaktärer från Stockholm psycho få lite extra utrymme. Jag saknar dem och det är roligt att få gå in i deras liv igen. Första chatten ut blev således en glimt ur Karolinas (biroll) liv. Hon har en otrohetsaffär på jobbet med avdelningens häradsbetäckare, Olof. För er som har lyssnat på Stockholm psycho vet ni hur det går för Olof men den här lilla historien tar plats precis innan han möter den kvinna han skulle önska att han aldrig mötte.

Olof är en man på fel sida fyrtioårsstrecket med ett poppigt yttre och vingklippt inre. Ständigt på jakt efter snabb bekräftelse och nya applåder. Vad som helst bara han känner sig åtrådd. På kontoret rusar han runt och raggar upp än den ena, än den andra. Därav namnet ”Kontorsbocken”. Vad han inte vet är att Karolina inte är en fiol som låter sig spelas. I Stockholm psycho är Carro en bitch. Hennes behov och mående styr tillvaron och när berättelsen börjar har Erik, hennes ex-man, just vaknat. Karolina har lämnat honom efter otrohetsaffären med Olof. I chat storyn får man emellertid en annan bild av Karolinas relationer.

”Kontorsbocken” var en skojgrej men samma dag som den släpptes fick den 12 000 klick. På något sätt verkar det som om alla helt enkelt har en bock på kontoret. En till av mina tap-berättelser var med i släppet, ”Mördaren skickar inbjudan”.

När jag klickade upp appen i måndags höll jag på att trilla av stolen. Tillsammans hade de passerat 50 000 klick. Lika mycket som invånarantalet i  en medelstor svensk stad.”Kontorsbocken” har nu, i skrivande stund, över 35 000 klick. Som om alla invånare i Landskrona plötsligt tappat loss och läst den.

”Tjohoo”, ropade jag när jag såg siffrorna och rusade runt på min arbetsplats och visade mina kollegor. Jag har ganska nyligen bytt enhet och fått nya arbetskamrater.

Några timmar senare knackade det på dörren till mitt arbetsrum och framför mig stod en man i fyrtioårsåldern och log beklämt.

”Hej, det är jag som är Olof, jag undrar vad du får din inspiration ifrån.”

Listor, listor, listor

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Det känns som att mitt liv består av listor just nu.

Men det är roliga listor så det gör ingenting. Och visst är det en särskild känsla som infinner sig när man kan bocka av sak efter sak på listan 🙂 Lite berusande nästan.

Och de hjälper mig att hålla ordning på allting då min hjärna är lite kaos just nu med allt som ska fixas inför den stora dagen.

En lista som inte minskar utan snarare ökar för varje dag är den som har överskriften Releasefest. Den fylls på med saker som vad jag ska bjuda på, dekorationer, att inte glömma att beställa böcker från förlaget osv.

13 maj är det dags.

Hemligheter små släpps i butik den 11 maj, vilket är en torsdag, och jag visste att jag ville ha releasefesten i anknytning till det men att det behövde ligga på en helg så att familj och vänner kan närvara. Vet att många författare lägger sina releasefester på vardagar men jag väljer att gå en annan väg 🙂 Min väg.

För det mesta ser jag fram emot releasefesten men ibland smyger sig ångesten fram och jag börjar fundera på om det verkligen är okej att jag gör så mycket väsen över boksläppet? Men sen sträcker jag på mig och tänker att visst tusan ska jag göra mycket väsen, för vem annars ska göra det om inte jag?
Jag menar, jag har skrivit en bok och tagit mig genom nålsögat och om lite mer än fem veckor så finns den tillgänglig för alla att läsa. Det om något är en bedrift värdig att firas, eller hur?

Självklart är ni läsare av Debutantbloggen inbjudna 🙂 Det ligger uppe som ett evenemang på Faceboook och där kan ni läsa mer om var och när. Har man inte Facebook så kan man mejla mig istället.

Har ni varit på releasefester? Haft egna?
Vad var det som gjorde dem bra?
Några tips på fallgropar man ska undvika?

Låt oss prata marknadsföring: del 1

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Den senaste veckan har jag funderat mycket på det här med marknadsföringen av Hemligheter små. Jag har skrivit ner tankar och idéer på hur och vad jag kan göra för att nå ut med min lilla bok, så att folk får upp ögonen för den.

Hemligheter små ges ut i Silk serien som är en del av HarperCollins Nordics massmarknads sida, dvs. Harlequin böckerna man ser i dagligvaruhandeln. Detta gör att jag inte har en PR avdelning bakom mig utan jag kommer att få sköta all marknadsföring själv. En av fördelarna med att ges ut i Silk serien är att Hemligheter små kommer att skickas ut till alla som prenumererar på Silk, så redan där har jag ett antal läsare inom rätt målgrupp som förhoppningsvis kommer att läsa och tycka om Hemligheter små. Kanske till och med rekommendera den till andra. För det är ju det man vill uppnå, att folk pratar och rekommenderar ens bok.

Men hur når man dit då? Hur når man ut genom bruset?

Det är frågan jag ställt mig själv ett antal gånger sedan jag började skriva. Och om någon sitter på svaret så får ni väldigt gärna höra av er 🙂

20170319_143101

Spenderade söndagen med att planera inför den kommande marknadsföringen av Hemligheter små.

Orden: Om du inte syns, så finns du inte ligger det mycket i tror jag. I alla fall när det gäller att nå ut med sin bok och sitt författarskap i den stora konkurrensen som finns där ute. Och hur skrämmande det än är så är det något jag tagit fasta på när jag skrivit på min marknadsföringsplan. Ja, när jag känner mig obekväm med att göra något så gillar jag att planera och att vara förberedd. Nästan in i minsta detalj, lite svängrum måste finnas kvar för spontana saker.

Några av punkterna på min lista är följande:

  • Boka in så många signeringar som det går under veckorna efter boksläppet (först och främst i Västra Götaland, för att det är där jag bor och även i Värmland, för att det är där Hemligheter små utspelar sig)
  • Skicka ut pressmeddelande (kommer att göras ca 1 vecka innan boksläppet)
  • Ta kontakt med lokalradion (både i Västra Götaland och Värmland) och se om de kanske är intresserade att göra en intervju eller liknande.
  • Kontakta utvalda bokbloggare och se om de kan vara intresserade av att recensera boken.
  • Skapa en annons på Facebook, gärna redan när boken finns att bevaka hos diverse nätbokhandlare.
  • Var aktiv på sociala medier och posta sådant som är relevant för ditt författarskap och boken.
  • Var inte rädd för att prata om boken, med alla som visar minsta lilla tecken på att vara nyfiken. Var stolt över vad du åstadkommit.
  • Förbered en kort pitch om vad boken handlar om som du kan ta till när frågan vad den handlar om kommer, då slipper du stamma fram något osammanhängande och eventuellt tappa intresset hos den som frågade.
  • Var med på bokmässor.

Planen är att när Hemligheter små finns där ute på marknaden så ska jag göra något för boken varje dag. Ringa eller mejla om att boka in en signering, mejla tidningar och se om de är intresserade av att skriva något om mig och boken, ha en tävling på Instagram eller Facebook där man kan vinna min bok osv. Litet eller stort spelar ingen roll så länge som jag gör något varje dag.

Att nå ut med sin bok är som ett långdistanslopp tror jag och det gäller att hålla i hela vägen, ända tills man springer över mållinjen. Tills man får det där genombrottet. Så just nu laddar jag inför att startskottet ska gå och jag påbörjar mitt långdistanslopp. Hur det hela kommer att gå vet jag inte men jag kommer ge allt jag har, det kan jag lova. Och det kommer att komma en del 2 på detta ämne också. Jag måste ju hålla er uppdaterade om hur det går med min marknadsföringsplan.

Hur tänker ni om det här kring marknadsföring av er bok? Ser ni fram emot det eller är det mer en skräckblandad förtjusning som för mig?

Vikten av ett skrivarnätverk

Charlotte CederlundNär jag började skriva på Middagsmörker för fyra år sedan var jag helt ensam i min skrivarbubbla. Ingen jag kände tyckte om att skriva. De flesta av mina vänner tyckte inte ens särskilt mycket om att läsa, i alla fall inte ungdomsfantastikböcker som alltid varit min stora passion.

Jag  har alltid varit van vid att ha ett stöttande nätverk runtomkring mig. När jag var yngre och satsade på ridningen hade jag massor av ridande kompisar och flera olika tränare som stöttade, nu som brandingenjör har jag gamla kursare, nya och gamla kollegor och chefer som jag kan vända mig till om jag behöver hjälp. Att ensamheten kring mitt skrivande kunde bli ett problem insåg jag därför ganska så snabbt och när jag försökte komma på en lösning hittade jag skrivarbloggarna.

Jag hade egentligen aldrig varit en särskilt stor bloggläsare när jag hittade den första skrivarbloggen. Lättnaden och glädjen jag kände när jag insåg att det fanns någon mer som slet med sitt skrivande var enorm. Det var som att hitta en prunkande oas i den torraste av öknar. Jag började kommentera på bloggen, ställa frågor och få svar. Och bland de andra kommentatorerna hittade jag fler bloggar.

Efter ett tag vågade jag starta en egen blogg, en blogg där jag lyfte mina funderingar och osäkerheter kring skrivandet. Jag fick en trogen skara läsare, samma läsare vars bloggar jag slukade inlägg efter inlägg. Våra diskussioner tog aldrig slut och vi delade med oss av erfarenheter så att andra inte skulle behöva begå samma misstag som vi gjort. Och det gör vi fortfarande. Stöttar, peppar och hjälper.

Nu, fyra år senare har jag har träffat de flesta de flesta av mina skrivarvänner, på Bokmässan och på Författarkliniken förra året. Några har testläst åt mig och hjälper mig i skrivande stund med att läsa Gryningsstjärna. Och ett par har på något magiskt sätt förvandlats från skrivarvänner till ”riktiga” vänner. Samhörigheten jag känner med dem alla går inte att beskriva, de har följt mig från första bokstav till färdig bok och det är som om Middagsmörker är lika mycket deras som den är min.

Jag är så tacksam att min skrivarbubbla inte är ensam längre, att den har fyllts av fantastiska skribenter som skriver och drömmer och kämpar. Många har debuterat som författare och många är på god väg. Och jag har gått från att inte känna en enda skrivande person till att känna massor. Det är helt underbart!

NamnlösFrån Middagsmörker

Så om du känner dig ensam i din bubbla – våga sträcka ut handen i den digitala världen. Det finns massor med andra skrivande personer som längtar precis lika mycket efter samhörighet som du gör och kanske kan ni stötta varandra att bli riktigt, riktigt bra!

Väldigt sociala medier

camilla-linde-portrait-350-square

Häromdagen träffades jag och en bekant på ett fik här i Alingsås. Det är såklart inget konstigt med det, folk träffas för fika hela tiden (framför allt i Alingsås kanske. Staden som enligt egen utsago är Sveriges cafétätaste). Det konstiga var snarare att vi inte träffat varandra tidigare. I alla fall inte fysiskt. Trots det känner vi varandra ganska väl. Vi har koll på varandras skrivprocesser, vet vad den andre gillar för choklad, och vilka svårigheter vi brottas med när vi uppfostrar våra respektive små arvsmassor.

Men vi har inte lärt känna varandra genom jobb eller gemensamma bekanta. Inte heller genom föreningsliv eller långa pendlarresor.

Vi lärde känna varandra genom instagram. Appen för fotografier, ni vet, där användarna lägger upp bilder som de skriver texter till.

Som författare pratas det mycket om sociala medier. Var du finns, var du inte finns, vad du ska göra för att synas. Hur du nätverkar, knyter kontakter och marknadsför. Listan på vad du ”måste” finnas kan ibland bli väldigt lång. Författarsida på facebook, twitter, instagram. Och du har väl en hemsida (som såklart är uppdaterad?) och en blogg där du skriver regelbundet?

Det skulle kunna gå att skriva hela tiden utan att egentligen skriva. Att lägga all sin tid på att uppdatera alla dessa kanaler med den senaste informationen, utan att egentligen ha någonting att uppdatera om. All skrivartid går ju åt till att hålla sig uppdaterad.

Jag tror att det är en stress för många. Det har verkligen varit det för mig. Borde jag kanske inte skaffa en författarsida på Facebook ändå? ”Alla” finns ju där. Tänk om jag missar någon?

Ja, det kommer jag säkert att göra. Men jag har landat i insikten om att det är okej att inte finnas överallt. Nej, mer än okej. För mig är det bra. Med tanke på hur lite tid jag har till det faktiska skrivandet, så vill jag inte lägga mer av den tiden på just de här sakerna. Även om vissa av dem säkert skulle kunna hjälpa mig att lyfta mitt författarskap något hack, eller sälja ett par fler böcker. Men för mig känns det inte värt det. Skulle jag finnas överallt skulle min tid och energi bli så splittrad att det inte skulle bli särskilt bra på något av ställena. Och jag skulle hela tiden gå runt med den gnagande oron att inte räcka till.

Istället har jag valt att satsa på ett fåtal saker. Jag försöker att hålla min hemsida/blogg hyfsat uppdaterade, och jag sköter mitt nätverkande via instagram. Faktum är att det sistnämnda är det som gett mest resultat. Och som är roligast. För du har väl inte glömt bort att du ska ha roligt också, eller hur?

Jag vill inte på något sätt säga att jag är en expert på sociala medier. Verkligen inte. Men genom att fokusera min närvaro till där det känns roligt och meningsfullt så har jag lärt känna många nya människor. Jag har vidgat mitt skrivarnätverk på ett sätt som jag annars inte hade gjort. Och fått ”instagram-bekanta” som övergått till att bli vänner. Nya skrivarvänner, ny inspiration.

Och för mig är det värt väldigt mycket.

Så, mina snabba sociala-medier-tips-som-definitivt-inte-är-godkända-av-sociala-medie-experter:

  • Testa. Bara för att någon annan gillar twitter eller instagram betyder det inte att det är det rätta för dig. Testa dig fram till vilket format du gillar.
  • Välj dina strider. Eller i alla fall var du ska finnas. Välj vad som funkar för dig och lägg ner mer krut på det – istället för att satsa lite halvdant på fem olika saker.
  • Knyt an till personer med samma intressen, exempelvis skrivandet. På t.ex. twitter och instagram hittar du enkelt nya människor genom att använda hashtags (#). Testa med #författare eller #skriva. När du väl börjar hitta intressanta människor att följa så kommer du snart hitta ännu fler.
  • Interagera. Kommentera, diskutera, gilla. Använd det inte bara som en kanal för att lyfta dig själv. Lyft andra. Så kommer andra i sin tur att lyfta dig.

Det är väldigt lätt att känna att du måste finnas överallt. Men vet du vad det fina är? Det behöver du inte alls. Det är väl mycket bättre att finnas, väldigt närvarande och bra, på ett ställe? Där du dessutom vill vara? Jag tror att det är det som är mest hållbart i längden.

Såklart går det bra att gå all in och satsa på allt också, om du kan och vill. Fint. Men du måste inte. Satsa på en grej, kanske två. Och gör dem jäkligt bra. Det räcker fint.

 

Ps. Om någon vill hänga på instagram så heter jag där @my_word_is_my_weapon Ds.

 

Sociala medier är inte riktigt min grej (än)

7D__8786 2Jag har tänkt på det länge men inte förrän nu i veckan kom jag mig för att skapa en författarsida på Facebook. Det bar mig emot eftersom jag inte känner att jag gjort mig förtjänt av att kallas “författare” ännu, men å andra sidan kommer jag troligtvis aldrig att göra det. Lika bra att göra sidan nu som att göra den senare, med andra ord.

Jag skickade ut inbjudningar till mina vänner att gilla min splitternya författarsida och försökte sedan inför mig själv låtsas som att jag inte alls omedelbart inväntade responsen. Skulle överhuvudtaget någon vara intresserad av att följa min resa mot boksläpp och vidare?

Svaret visade sig vara: Nja. Inte många.
Senare under dagen visade det sig att jag på något outgrundligt vis lyckats skicka inbjudningarna utan att mottagarna fått aviseringar om det. Hur är det ens möjligt? En människa som får en inbjudan torde väl upplysas om denna inbjudan? Det borde rimligtvis höra till god ton även i cyberrymden kan jag tycka. Nu är det (inte så) fina i kråksången att väl inbjudna vänner inte kan bjudas in att gilla en sida igen, inte ens av någon annan, vilket innebär att samtliga mina vänner är oåtkomliga för min välkomnande sida som bara söker lite sällskap. Finemangs!
Det väldigt negativa med det här är att jag troligtvis får nöja mig med 22 stycken tappra själar som gillar min författarsida, inte ens alla i min närmaste familj har hittat igen den. Å andra sidan är det positiva att jag vet varför jag endast har 22 stycken som gillar min författarsida. Jag kan skylla den bristande uppslutningen på tekniksvårigheter och behöver inte alls ta det personligt på något vis. Det är en lyx inte alla förunnas.

Så, nu när Facebooksidan tagit sina första stapplande steg ut mot den breda massan skulle jag behöva fixa en hemsida också. Det får väl bli nästa projekt. Och kanske ett till Instagram-konto. Jag har ett redan med samma namn som min blogg, och ”Rockginger” må vara ett ypperligt namn för att beskriva mig som rödhårig hårdrockare men på vilket vis säger det ”Jannice Eklöf – författare”?
Nej, just det.

Sociala medier är viktiga, det är inget snack om saken. Men, det här med att leva ett liv på jorden och samtidigt vara aktiv i det parallella cyberuniversumet, det kommer inte naturligt för mig. Det är någonting jag måste jobba på. Jag är inte direkt uppfödd med det. Min uppväxts tekniska höjdpunkter utgjordes av de tillfällen när jag fick spela på brorsans Commodore 64. Jag kommer fortfarande ihåg hur avancerat det kändes att spola tillbaka kassettbandet till rätt ställe för att nå önskat spel, och hur stolt jag var när jag lyckades fixa allt på egen hand.
Ja, det känns hyfsat fjärran nu och ja, jag känner mig ganska gammal när jag tänker på det. Det är nog lika bra att sluta tänka på det.
Och börja jobba på en hemsida.