Språkfelsspaning

zsfuzzg

Som ni kanske minns, hade jag förra veckan för avsikt att skriva ett inlägg om de och dem. På grund av ett långt preludium om språkpoliser hann jag aldrig komma till saken, så jag tar helt enkelt tillfället i akt att fortsätta mina reflektioner den här veckan.

Var snäll eller håll tyst, skrev jag, och menade att stackars privatpersoner som antagligen gör så gott de kan och inte har bett om hjälp från tjänstvilliga språkpoliser kan få lämnas i fred. Anser jag då att språkliga fel inte spelar någon roll? Att vi ska slänga alla språkriktighetsböcker och språkvårdare överbord och acceptera allt från särskrivningar till tveksamma anglicismer och godtyckligt bruk av pronomen? Nej. Jag är trots allt svensklärare, jag livnär mig på att hjälpa människor att utveckla sitt språk, men frågan är när och hur den där rödpennan ska användas. Privatpersoner tycker jag som sagt ofta att vi kan skona, men en annan sak är det förstås med publicerad text.

Visst borde vi kunna ha högre förväntningar på tryckt text än på vad mannen på gatan säger? Sådant som kommer från författare eller journalister, och ofta även har passerat redaktörer och korrekturläsare, det borde väl tåla en närmare granskning? Ja, i de fallen tycker jag nog att språkpoliserna har rätt att tala fritt. Små korrfel kan självklart smyga sig in i de mest erfarna skribenters texter. Det är sådant som händer. Men rena språkfel, sådant som görs konsekvent och inte verkar vara resultatet av slarv?

Ja, och nu kommer jag äntligen in på det – de och dem. Här är min spaning: För några år sedan tyckte jag mig märka många språkpoliser som uttryckte en särskild avsky mot en felaktig användning av dem. ”Dem är så bra”, skrev någon på Facebook, och det gick en kollektiv rysning genom alla språkpoliser som råkade se det. Och ja, jag kan hålla med om att det kanske inte är så vackert.

Men nuförtiden ser jag allt oftare något annat som gör mig förvånad. Det är när det omvända sker, det vill säga att de används när det egentligen ska vara dem. ”De skulle jag inte vilja smaka”, till exempel. Här kan man ana att någon har fått det förkastliga rådet att ”de används ofta i början av meningar, och dem i slutet”. VEM kommer på ett så urbota uselt råd? VARFÖR upplyser man inte istället personen i fråga om den faktiska skillnaden, nämligen att de är subjekt (eller artikel), och dem är objekt?

Och ja, nu går jag igång lite här, för det är inte mina elevtexter jag pratar om. Det här har jag sett i ett flertal nyutgivna böcker (på etablerade förlag) den senaste tiden, liksom i tidningar. ”Nästa gång kan jag visa de”, ”De kommer jag aldrig att kunna köpa”, och så vidare, och så vidare. Min gissning är att man helt enkelt har snappat upp vilket hemskt ord ”dem” är, vilka rysningar det ger språkpoliserna, och så undviker man det till varje pris. Istället för att sätta sig in i grammatiken och lära sig reda ut eländet på riktigt.

Och riktigt ironiskt blir det förstås när dem-bekämparen får för sig att leka språkpolis efter att ha upptäckt en formulering som i själva verket är helt korrekt, men som han ger sig på i sin iver att utrota alla dem.

Vad säger ni? Någon som kan bekräfta min spaning?

Ryttarspråket

Emelie-Novotny_Bonnier_009_c Stefan Tell webb

Foto: Stefan Tell

Precis som alla andra specialområden kryllar hästvärlden av terminologi och begrepp. Ryttarspråket är dessutom fullt av poetiska ord som beskriver det komplexa samspel som finns mellan hästen och dess människa. I ridningen kommunicerar vi med hjälper, ryttarens ben är skänklar som förmedlar rörelse hos hästen. Dessa används i kombination med förhållningar och eftergifter som tillsammans med den lodräta sitsen kommunicerar riktning och stopp.

Grunden i all ridning är hästens rakriktning som innebär att hästen jobbar med båda sidor. Precis som vi människor är höger- eller vänsterhänta, har hästen en stark och en svag sida. Målet med ridningen är att ha en lösgjord häst som tar stöd och jobbar med bakbenen, när en häst gör allt detta kallas det också för att hästen går i form.

I den traditionella hästboken har ryttarspråket tagit ganska liten plats. Hinder benämns ofta som hinder och inte som rättuppstående, oxer, kryss eller stigsprång. En av anledningarna till det, tror jag, är av rädsla för att exkludera de som inte redan har förkunskap. Som läsare av hästlitteratur krävs det inte att du själv är ryttare. Många har till och med lärt sig allt om hästar genom hästboken, vilket så väl fångar in hur mycket engagemang, kärlek och kunskap om hästar som hästlitteraturen förmedlar. Men om vi inte använder oss av korrekta benämningar i hästböckerna får vi ett fattigare språk att arbeta med och svårare att formulera vad vi faktiskt menar.

Ridningens militära arv finns också tydligt kvar i språket, även om det också är på väg att förändras. När jag var barn och lärde mig rida använde ridlärarna fortfarande kommandon som framåt marsch och vi red med tätryttare. Nu används oftare det mildare uttrycket kom fram i skritt, men vi gör fortfarande idag halt när vi ber hästen att stanna.

 

hastens_anatomi_194373971

 

När jag har skrivit Vänd rätt upp har jag använt mig av ryttarspråket. Inte för att exkludera de som inte har kunskap, utan för att ta den kunskap som finns på allvar. Eftersom min bok utspelar sig i ett stall där de rider dressyr på elitnivå har det också varit viktigt för berättelsens trovärdighet att använda ett korrekt språk. I svår dressyr rids skolor som öppna och sluta som är sidvärtsrörelser samt piruetter där hästen galopperar på en liten volt. Galoppen innehåller svävmoment och det är önskvärt att hästen spårar. För att ryttare och ridlärare ska kunna orientera sig på ridbanan används ridvägar. Den ridväg som inleder varje dressyrprogram vänd rätt upp har också fått bli titeln på boken.

Av mina tidiga testläsare fick jag ofta frågan om jag verkligen skulle använda mig av alla fackuttryck, eller om jag skulle ha någon ordlista där orden förklarades. Vilket jag valde att inte ha. Min förhoppning är att handlingen är tillräckligt stark för att en läsare som inte vet den exakta betydelsen ska kunna släppa det och läsa vidare. För den som har intresse att lära sig mer är det lättare än någonsin att med sökmotorernas hjälp hitta rätt betydelse (alla kursiverade ord i det här inlägget går att googla). Men framförallt så hoppas jag att den läsare som har förkunskapen ska få ytterligare en dimension till sin läsupplevelse.

Den viktiga första meningen – eller?

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

En del hävdar att de inte läser vidare i en bok om första meningen inte är bra. Själv tror jag inte riktigt på det och har faktiskt aldrig vurmat speciellt mycket för första meningar. Jag tänker att det är första stycket, första sidan och hela första kapitlet som avgör för min del om jag vill läsa vidare.

Betyder det här att jag helt struntat i att tänka på min första mening och bara hafsat ner några ord? Nej, tyvärr. Men å andra sidan har jag inte heller haft någon galen panik kring första meningen. Jag tänker att det ändå bara är en mening och har någon plockat upp min bok kommer hen att läsa vidare fastän första meningen inte orsakar hjärnorgasmer.

Nu tänkte jag ändå att vi skulle göra en djupdykning i ett antal meningar som fått agera första mening i mina utkast.

  • Erika vet inte hur höjdsjuka känns, men hon känner inget konstigt då hon stiger av planet.
  • Bagagebandet rullade i gång med en liten knyck.
  • Erika tänjde nacken och kände efter.
  • ”Första gången i Ecuador?”
  • Kön till passkontrollen hasade fram, varje litet steg framåt kändes som tre bakåt.
  • Erikas huvud spände och munnen var torr.

Ja, jag lär knappast vinna något pris för mest originella första mening, men jag är ändå nöjd med min första mening som går i tryck. Det är alltså den sista av alla i listan.

Men hur ser en fantastisk första mening ut då? Jag var tvungen att googla och hittade bland annat följande klassiker:

  • Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.  Anna Karenina (1877) av Leo Tolstoj
  • I dag dog mamma. Eller kanske igår; jag vet inte. – Främlingen (1942) av Albert Camus
  • It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune, must be in want of a wife. – Pride and prejudice (1813) av Jane Austen

Och så några favoriter ur min egen bokhylla:

  • Mr. and Mrs. Dursley of number four, Privet Drive, were proud to say that they were perfectly normal, thank you very much. – Harry Potter and the Philosopher’s Stone (1997) av J.K. Rowling 
  • Det finns inte många jag älskat under mitt alltför långa liv. – Naondel (2016) av Maria Turtschaninoff
  • Den som har sett förändringen i ett landskap när en båt kommer in i synfältet kan aldrig hålla med om att ett enskilt människoliv saknar betydelse. – Is (2012) av Ulla-Lena Lundberg
  • Samma morgon som Mumintrollets pappa fick bron över floden färdig gjorde det lilla djuret Sniff en upptäckt. – Kometen kommer (1946) av Tove Jansson
  • Jag landar i istiden. – Middagsmörker (2016) av Charlotte Cederlund

Jag plockade också fram Där vi en gång gått av Kjell Westö som hör till en av mina absoluta favoritböcker. Jag har inte läst den på länge och var nyfiken på hur den första meningen är – Westö är ändå en av mina stora idoler. Men i ärlighetens namn tycker jag faktiskt att följande första mening krånglar till det alltför mycket:

Vivan Fallenius första dag som hembiträde hos herrskapet Gylfe i åttarumslägenheten på Boulevardsgatan råkade infalla på den första årsdagen av den ensamma och halvdöva tjänstemannen Eugen Schaumans mord på den ryska generalguvernören Bobrikoff.

Lärdomen? Första meningen är viktig, men knappast stjälper en dålig mening hela din bok. Första meningen kan vara mindre bra och boken kan ändå vara fantastisk. Eller första meningen kan vara magi och så är resten av boken inte alls det. Med andra ord lönar det sig att lägga mer krut på alla resterande meningar i boken för att få ett så bra slutresultat som möjligt.

Hur viktig är första meningen för dig? Är det olika när du läser och skriver? Och vilken är din bästa första mening?

En jävla mes


img_6998

Boken är ute och jag har fastnat i den där omtalade tomheten. Samma känsla som när ett nära förhållande med någon man tycker väldigt mycket om tar slut. Ni vet, man vaknar under småtimmarna, kryper upp i soffan, bläddrar bland gamla bilder i telefonen och tänker ”Det är borta och kommer aldrig tillbaka, varför i hela helvetet gjorde jag det här?”

Jag satsade allt, la ner varenda beståndsdel av min själ i projektet ”skriva bok” och poff – jag lät det flyga iväg som ett pappersflygplan.

Nu när det har gått några veckor och jag själv har landat vet jag svaret på frågan om varför.

Jag har alltid gjort det man ska. Pluggat, fått femmor i alla ämnen, suttit längst fram i klassrummet och räckt upp handen, haft utökad studiekurs, jobbat på flera olika extrajobb samtidigt bla bla bla… Ni fattar – allt det som utmärker en riktigt duktig tjej. Det beror inte på att jag är bättre än någon annan eller har särskilda talanger. Jag saknade civilkurage nog att stå upp för mig själv och var en jävla fegis som gjorde det jag blev tillsagd. Jag önskar att jag hade andra skäl men det är sanningen.

Jaha, en högpresterande mespropp, så intressant tänker ni nu. Håll ut, det kommer en poäng i slutet. Innan ni dömer mig måste jag bara sätta in er i kontexten.

Jag började inte livet som en nermosad trasa, hela min barndom präglades motsatsen. Om jag inte fick som jag ville skrek jag tills jag svimmade, det var defaultläget. Folk kom fram och beklagade sig för mina föräldrar som snabbt blev kallade till möte hos dagisföreståndaren. ”Vi måste varna ny personal för er dotter, hon blir okontrollerat arg när man säger till henne. Alla kan inte tas med henne.”

De första åren i skolan var ett krig. ”Anna vägrade att klippa domherrar av filttyget, hon tillverkade svanar. Sen fick hon ett raseriutbrott och slängde svantavlan i golvet”, ”Vi tecknar tussilago här, men Anna målade hela pappret gult” eller ”Anna har varit i slagsmål med en av killarna igen.” Ni hör, jag var en jobbig unge som vägrade rätta sig i ledet.

Inte heller såg jag ut som en traditionell flicka – snaggad med praktiska kläder som min hopplöst otrendiga pappa hade köpt på B&W i Arninge Centrum. ”Hel och ren, inga märken eller symboler och sånt trams” tyckte skånska pappan medan jag gömde min sjuttiotalsblå Kånken lite bakom jackan och storögt betraktade flickorna med rosetter i håret packa upp sina Hello Kitty-pennskrin ur rosa Salomonryggsäckar. (Fjällräven Kånken var helt ute under senare delen av åttiotalet). Crescendot kom när det skulle väljas lucia i skolan. En tradition som gick till så att alla elever skrev ett tjejnamn på en lapp och rösterna redovisades med stor spänning på svarta tavlan. Vem var populärast i klassen? Sådär käckt som i Robinson fast med barn som deltagare. När jag kom in ropade fröken i förebyggande syfte: ”Ingen röstar på Anna, lucia ska ha långt hår!” Jag var ny, alla andra hade lekt ihop sedan förskolan. Vi hade precis flyttat till Danderyd från en lägenhet i Solna. Kontrasten från mitt vegetariska dagis Illern där vi hade karneval, var på Drakfesten på Gärdet och dansade flaskdansen med Juan från den chilenska avdelningen var enorm.

Jag är extremt vänsterhänt, skrev bakvänt och tyckte läsning var en seg utmaning som jag inte hade ro till. Det dröjde bara någon månad tills jag hamnade hos en arg speciallärare tillsammans med en elev som slickat på näsblod (han ville vara Gene Simmons i Kizz), en som inte kunde stava till myra och en som aldrig slutade sjunga i blockflöjten på musiklektionerna. Med andra ord – trotsarna. Man hade kunnat tro att det skulle gå åt skogen för oss men ett välutvecklat bildminne räddade mig genom skoltiden och jag råkar veta att de gick bra även för ”Blockflöjten”, ”Myran” och han som slickade på näsblodet. Skönt.

Någonstans där bestämde jag mig för att hädanefter göra allt perfekt. De skulle inte hitta en enda grej att klaga på. Så jävla gärna ville jag passa in.

Och jag blev duktig. Till och med bäst. Jag gick ut gymnasiet med skyhöga betyg, hade fantastiska omdömen och fick stipendium för studieprestationer varje år. Jag satt uppe hela nätterna och illustrerade mina skolarbeten tills de närmade sig konstverk, skrev monumentala regionalgeografiska analyser (den över Nordafrika är en riktig kioskvältare, fullspäckad med demografiska jämförelser mellan Mauritanien och Mali) och gjorde specialarbete om djurskötsel från ett EU-rättsligt perspektiv. Fick rekommendationsbrev och åkte till Djursholms slott och tog emot pris i en författartävling. Bla bla bla…Men vem älskar inte en sån tjej?

Jag kunde välja och vraka bland universitetsutbildningarna och beslutade mig för juristlinjen. Det självklara valet för den som vill vara perfekt.

Inombords krackelerade jag samtidigt. Den lilla flickan i mitt hjärta rev sitt hår och gjorde volter av frustration och vantrivsel.

Som jurist passar det inte att vara kreativ, lite galen, ha åsikter, skämta om allvarliga saker, dra på i sitt uttryckssätt eller sticka ut. Som kvinnlig jurist är det direkt opassande. Juristmallen krävde stor skärpning. Tusen sidor om sakrätt i 10 punkter, en tegelsten helt utan dramaturgi, är en kamp för den som läser sakta och har svårt att sitta still. Ändå var det ingenting i jämförelse med vad som behövdes för att hålla tillbaka mitt inre världskrig.

Efter examen började jag jobba på en statlig myndighet. Inget ont om den verksamheten men vi nyutexade fick standardiserade arbetsuppgifter och ombads klista in stödtexter formulerade på kanslisvenska i brev till folk som blev arga och för det mesta inte förstod ett dyft av det som stod där. Jag avancerade snabbt till förvaltningsdomstolen för en mer gedigen utbildning i att skriva så att absolut ingen förstår. Alltid otydligt och alltid med en utväg om någon skulle kritisera ett beslut. ”Vid en samlad bedömning av…” eller ”I allt väsentligt…” Ju luddigare – ju mindre risk för påhopp från överrätten. För herregud, den skräcken, att våga stå för något!

Nä nu lät jag raljant. Förlåt. Det är djupt orättvist också eftersom jag själv i sann feghet givetvis var en urduktig och följsam notarie och producerade dom efter dom i precis den stilen. För er som inte känner till det kan nämnas att en domstol alltså är en arbetsplats där vuxna människor på riktigt sätter betyg på varandra. Ja, det är sant!

Jag fick utmärkta betyg trots att ingen av mina färdigheter kom till sin rätt där. De följande tio åren satt jag på olika kontorsstolar och gjorde det som förväntades av mig. Skrev jättetråkiga inlagor med enormt många svåra ord som i princip ingen läste. Alltså, jag var bra. Jag tog på mig allt extra som gick, ledde alla projekt och utvecklade verksamheten där jag befann mig, bla bla bla… Den perfekta medarbetaren som alla vill ha i sitt team.

Jag fick beröm, men det betydde inte något för den lilla personen inuti mig. Ibland fick jag  reaktioner som tog mig tillbaka till skoltiden. De betydde desto mer. Efter fjärde intervjun på en av Sveriges finaste advokatbyråer blev jag inkallad att träffa delägaren. Han kom tjugo minuter för sent till vårt möte och inledde med orden ”Tror du att du är något? Varför ska jag anställa dig?”

Jag kände mig värdelös.

För att bota den känslan började jag plugga extra samtidigt som jag jobbade heltid, var på tusen tjänsteresor, hade två småbarn och var gravid i nionde månaden, bla bla bla… Då täffade jag en högst inspirerande föreläsare på Berghs. (Gick en yrkesinriktad utbildning där Att skriva för att övertyga – otroligt bra). Han öppnade mina ögon. ”Jag är djupt imponerad, jag har aldrig fått en så ambitiös text från en elev. Men du är på fel plats min vän. Sluta slåss mot väderkvarnarna. Lämna världen där du befinner dig och satsa på det här.”

Jag anmälde mig omedelbart till en kurs i kreativt skrivandeFolkuniversitetet. Och jag älskade det från första stund. Plötsligt hittade jag en kanal där jag kunde använda den energi och kreativitet som lagrats inom mig under årens lopp. Här fick jag uttrycka mig hur jag ville. Inget ludd, inga klichéer och ingen otydlighet. Befrielsen jag kände över att slippa vara tyglad går inte att beskriva. Och det bästa av allt. Jag fick vara precis den jag är. Mina mest dominanta egenskaper blev styrkor. Galenskapen, viljan och drivet att aldrig ge upp är grundförutsättningar för att skriva en bok. Att få ihop berättelsen och gå igenom en redigering är som att skrika tills man svimmar. Samma känsla och samma strid som jag var van att utkämpa varje dag, bara mycket mer utdragen. Och det blev en bok, Stockholm Psycho.

”Du har en egen röst, det är vad jag letar efter”, sa min kursledare. Det är den finaste komplimangen jag har fått. Den lilla tjejen i mig har aldrig blivit så glad. Hon grät, fast av lycka denna gången.

Detta är förklaringen till varför jag gjorde det.

Jag måste helt enkelt visa att jag kan göra något oslagbart, underhållande och unikt när jag själv får bestämma och vara precis den jag är. Alla oförstående lärare, inrutade byråkrater och dömande människor ska få se att en person som öser på och inte följer normer är en tillgång. Mest av allt vill jag svara den otrevliga delägaren på en av Sveriges finaste advokatbyråer det jag aldrig fick fram under mardrömsintervjun.

Så, hör upp surgubbe för nu kommer mitt svar, du får det i form av ett vårskrik:

Jag tror inte att jag är något. Jag vet det. Läs min bok så får du se.

Vänliga hälsningar

Anna- Stockholm Psycho

Ps Jag vet, det dröjde några år men du verkar ju inte ha problem med folk som kommer sent.

fullsizerender-2

Så här ser lycka ut. Bilden är tagen två sekunder efter att min förläggare skickat ett mejl där det stod att boken officiellt var klar.

När det talas om censur

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

I början av 2016 skrev jag mitt allra första debutantbloggsinlägg, och kände skräckblandad förtjusning över att det var 51 hela inlägg kvar. Det kändes som en spännande, men inte omöjlig, utmaning att fylla dem. För att underlätta påbörjade jag en lista med olika ämnen som jag tyckte skulle vara intressanta att ta upp.

Inför det här inlägget gick jag tillbaka till listan och såg att många ämnen fortfarande finns kvar. Jag har vetat att de funnits där, men gjort som med skrivandet i övrigt: gått på känsla när det handlar om veckans inlägg. Jag har helt enkelt skrivit det jag känt för att skriva om, just då.

Samtidigt finns det ämnen som jag vet att jag vill ta upp, som känns alltför viktiga för att bara låta tyna bort i ett worddokument på datorn. Just ett sådant tänker jag skriva om idag. Egentligen är det logiskt att det fått ligga och mogna till sig. För när debatten gick som högst kunde jag inte riktigt formulera vad jag tänkte. Jag hade bara en magkänsla. Något som jag inte kunde klä i ord.

Nu tänker jag i alla fall göra ett försök.

Jag började tänka på det här ämnet tidigare i år, när Jan Lööf kom på tapeten. Kommer ni ihåg vad som hände? Det blev stora diskussioner i media och i olika författarforum om att Bonniers, hans förlag, ville ändra på teckningarna i två av hans böcker. Annars skulle de inte bli aktuella för omtryck i framtiden.

Det skreks CENSUR med stora bokstäver och av diskussionerna att döma verkade vi inte vara många steg från offentliga bokbål. Liknande diskussioner seglar upp med jämna mellanrum, och jag tycker alltid att det är lika intressant att iaktta reaktionerna. För det väcker ju uppenbarligen så starka känslor. Varför? Jag har en teori om det.

Är ni redo?

Jag tror att det är för att det handlar om barnböcker.

Har ni tänkt på det? De stora diskussionerna som varit de senaste åren har alla berört böcker som främst riktar sig till barn, med exempel som Jan Lööf och Astrid Lindgren.

Så, vad är det då som gör en del av oss så otroligt upprörda över att barnböcker uppdateras till en modern tid? Min teori är att det blir så väldigt mycket känsligare när det handlar om barnböcker. Vilket i sig är ganska konstigt. Är det inte barnen som vi vill ge de allra bästa av värderingar? Det som ska forma dem till empatiska vuxna som ser människor i sin omgivning, som inte fokuserar på hudfärg eller funktionalitet eller sexualitet.

Jag tror att det är tätt sammankopplat med en annan fråga som jag berört tidigare här på bloggen. Den som handlar om varför det är så svårt att som ny barnboksförfattare slå sig in på marknaden.

Barnboksmarknaden är så fruktansvärt styrd av klassiker. En majoritet av det vi läser för våra barn är sådant som vuxna läste för oss när vi var små. Barnboksmarknaden är helt enkelt styrd av vuxnas nostalgi. Och vi vill inte att någon ska gå in och peta i böckerna vi läste som barn. De har ju en speciell plats i våra hjärtan.

Men grejen är den att samhället förändras. Vad som är okej och vad som inte är okej att säga förändras. Och vårt språkbruk förändras såklart med det. Om vi nu ska vara så extremt fästa vid våra ”barnboksklassiker” och låta generation efter generation av barn lyssna till dem, då tycker jag att det är vår förbannade plikt att de också är hyfsat uppdaterade efter hur vi bemöter och benämner varandra. För det är här många barn får sin världsbild. Det är här man som vuxen kan låta dem expandera eller krympa. Jag ser för mitt liv inte varför någon skulle vilja välja det sistnämnda. Vi vill väl att våra barn ska lära sig respektera andra, att olikheter ska vara en självklarhet? Vi vill väl att de ska bli bättre än vi var? Och det kommer inte att ske om vi reproducerar samma saker som formade oss.

Det pratas om att böckerna ska finnas kvar som historiska dokument och exempel på den tid som rådde då. Och det gör de. Äldre upplagor kommer ju alltid att finnas. Ingen kommer att smyga in i någons hus och riva ur bilder eller stryka över ord. Men varför ska det vara någonting vi uppmuntrar och sprider vidare? Vad det handlar om är att inte reproducera dessa bilder i nytryck efter nytryck. Det handlar inte, som många verkar tro, om att anordna bokbål, utan om att inte trycka nya upplagor med böcker som människor kan känna sig kränkta av.

Måste allt ges om igen och igen? Är kanske det stora problemet egentligen att vår egen nostalgi ställer till det för barnen? (Och för de barnboksförfattare som försöker att slå sig in på marknaden med böcker som faktiskt skildrar vår samtid).

Kanske kommer föräldrar, någonstans borta i framtiden, att ha synpunkter på hur jag framställde robotkaninerna i min bok om Snack Parrow. Kanske finns då robotkaniner i var familjs hushåll och det har tydligt framkommit att de inte alls är särskilt aggressiva eller besatta av att vakta skrot. Kanske kommer det höjas röster för att ändra en så förlegad beskrivning gjord av någon som aldrig ens sett en robotkanin.

Och det skulle jag inte ha några som helst problem med.

 

De där som ska läsa

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

 

Mitt inlägg förra veckan handlade om ungdomarna jag skriver om. Hur de låter, och att alla ungdomar inte pratar likadant. I dag tänkte jag att vi skulle prata om de där andra ungdomarna: De som ska läsa.

”Målgrupp” är ett konstigt begrepp. Speciellt när det kommer till just ungdomar, eftersom det enda två sjuttonåringar egentligen behöver ha gemensamt är åldern. Trots lika många år i skolan är det ingenting som säger att de läser på samma sätt. Tvärtom visar forskning på ganska stora skillnader i läsvana och ordförråd just i den här gruppen.

Här kommer lite rafflande ordförrådsstatistik:

En sjuttonåring som har läst eller lyssnat regelbundet på texter har ett ordförråd på ca 50.000 – 70.000 ord.

En sjuttonåring som inte har läst eller lyssnat regelbundet på texter har ett ordförråd på ca 15.000 – 17.000 ord.

 

Det kan alltså skilja FEMTIOFEM TUSEN ord mellan två sjuttonåringar i samma klass (dessa siffror kommer från en undersökning gjord av Mats Myrberg, forskare i specialpedagogik vid Stockholms Universitet. Läs mer om ordförråd här).

Eftersom jag är svensklärare i botten har jag svårt att släppa tanken på de där siffrorna när jag skriver. De är ett så tydligt exempel på att ungdomar går in i läsningen med olika förutsättningar. De som gillar att läsa läser och bygger ut sitt ordförråd, de som inte gillar att läsa halkar efter. Hur kan jag som författare göra texten tillgänglig för så många som möjligt för att de ska vilja och orka läsa?

Jag experimenterade rätt mycket med det i Du, bara, eftersom jag vill att många ska kunna ta till sig den. Här är exempel på saker jag jobbade med för att göra den så tillgänglig som möjligt:

  • Luftighet i språket. Jag jobbade medvetet med att försöka göra texten luftig och lättflytande, så att den ska vara enkel att ta sig igenom. Jag försökte undvika för infotunga meningar, och jobbade med kommateringen för att få en naturlig läsrytm. Jag tycker att en bra grej är att läsa texten högt och långsamt, och lägga in naturliga andningspauser.
  • Styckeindelningar. Jag valde att ha många korta stycken, och hoppa ner en rad och göra indrag när det hände något nytt. T.ex. så här: 

    När vi kommer tillbaka in på hans rum blir jag stående mitt på golvet, vet inte riktigt vad jag ska göra.

       Frank stänger dörren bakom oss, lite för hårt.

       ”Vill du lyssna på nåt?” Han låter fortfarande irrite­rad på rösten, fortsätter förbi mig och slår på datorn på skrivbordet. ”Nick Drake?”

       Jag nickar, och går fram till bokhyllan.

 

  • Luftighet i sättningen. Min redaktör fortsatte på det spåret i sättningen, så att det finns luft mellan raderna och bra marginaler på boksidorna. Det gör att läsaren får vända sida ofta, och får känna att hen kommer framåt i boken, rent fysiskt. Det tror jag är en viktig känsla, för jag vet själv hur tråkigt det är när det känns som om jag läst i en timme och bara kommit några sidor framåt (och jag har ändå alltid varit en läsare).
  • Intensitet och tempo. Jag har försökt skruva upp volymen i historien och stryka ner allt som drog ner tempot. Mer känslor och händelser som förde handlingen framåt, mindre av allt som kändes långsamt. Eftersom jag själv är en ganska otålig läsare ligger frågorna ”är det här intressant?” och ”hur kan jag få det här att kännas mer?” nära när jag skriver.
  • Stanna i känslan. Jag har gjort sexscenerna i boken explicita och betydligt längre än kärleksscenerna i gängse ungdomsbok i genren. Jag vill att de ska hinna kännas, och inte bara fladdra förbi utan att få fäste i läsaren. Överlag har jag har försökt få historien att bränna till, så att den ska vara väcka känslor, och komma nära. Jag tror att det är ett bra sätt att få läsare att vilja läsa vidare.
  • Krokar. Jag har försökt att medvetet lägga in krokar som spänner över kapitelgränserna för att bygga bort naturliga stoppställen. En krok kan vara något som gör läsaren nyfiken, orolig eller förväntansfull på vad som ska komma. Min tanke och förhoppning är att det ska skapa en ”Bara ett kapitel till …” – känsla.

 

Det finns massor av saker att experimentera med när det kommer till läsbarhet, det där var några. Jag tycker att sånt här är väldigt spännande. Ytterst handlar det ju inte bara om att jag vill att ungdomar ska läsa det jag skriver, det är ju också en fråga om demokrati. En människa med 70.000 ord att välja bland har lättare att uttrycka sig precist än en som får hålla tillgodo med 15.000. Hen får också lättare att förstå och ta till sig information.

Siffrorna jämnas inte automatiskt ut för att människor blir äldre. Nio av tio ord vi lär oss kommer från skriven text, och vi beräknas behöva 50.000 ord i vårt ordförråd för att klara det dagliga vuxenlivet. Läsare får försprång, så är det bara. Kan min bok väcka läslust hos en ung människa har både hen och jag vunnit väldigt mycket.

 

Men hur pratar de egentligen?

 

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

 

”Du har så naturliga dialoger!”

”Det märks att du träffar mycket ungdomar.”

”Eh … så där pratar inte min sextonåriga son.”

 

När böcker om unga vuxna recenseras eller diskuteras är det inte ovanligt att dialogernas äkthet tas upp. Om det känns trovärdigt. Om ungdomarna i boken låter som riktiga ungdomar.

Men … hur pratar riktiga ungdomar?

Jag jobbar i ett skolbibliotek på högstadiet. Varje dag träffar jag många olika människor med olika intressen. Jag pratar oftast och mest ingående med läsare, för de brukar vilja snacka lite extra. Många av dem är dessutom intresserade av pyssel och musik. Den typen av ungdomar ligger till grund för mina karaktärer, för de ligger närmast mitt eget liv. Att skriva dem är enkelt för mig, för jag behöver inte förställa mig.

På vår skola finns det folk som är intresserade av teknik. De bygger saker, och pratar om saker som verkar coola men som låter ”pioooow” när de flyger över mitt huvud för att jag inte förstår (bokstavligt talat flyger över mitt huvud, för en del bygger flygplan, hehe). Skulle jag skriva dem som karaktärer skulle jag få göra ordentlig research för att få det rätt, eftersom jag inte har koll på hur de pratar. Alls.

Andra ungdomar pratar om mattegrejer, fotboll, ridning, webbdesign eller programmering. De kanske har gemensamt att de är sexton, men de är olika människor med olika erfarenheter, och pratar därför på olika sätt. Dessutom pratar de inte likadant med varandra som de pratar med sina lärare eller sina föräldrar, vilket också är intressant. Jag ska inte säga att jag är någon expert på ungdomars tal, men jag tycker att det är spännande (och jag gillar att tjuvlyssna). Vi rör oss i olika cirklar, och pratar olika i olika cirklar. Det gäller för ungdomar också.

När jag skriver dialog försöker jag att gestalta karaktärer och relationer snarare än att försöka härma ungdomar i allmänhet. För det går inte, tror jag. Folk är för olika för att det ska finnas något homogent och allmänt ”ungdomsspråk”.

Däremot finns det ju uttryck som kan användas av många. Slang. Ibland ser jag efterlysningar av sånt i olika författargrupper. ”Vad säger ungdomarna nuförtiden? Säger de grymt längre? Säger de kefft?” Jag blir alltid lite illa till mods av de där trådarna, för jag vet att faran med specifika slanguttryck är att de åldras snabbt och dåligt. Ett ”haff” eller en ”obror” i en nyskriven text riskerar att låta gammalt redan innan texten hunnit fram till tryckpressarna. När de hamnar i händerna på en ung person några år senare kan de bli en anledning att lägga ifrån sig boken, för att den känns inaktuell och svår att relatera till (jag har sett det hända både en och två gånger).

När jag skriver dialog försöker jag att låta mina karaktärer använda ett språk som känns naturligt för mig. Jag tror att det är bättre att jag använder ord som jag är bekväm med och som jag kan göra till karaktärernas egna, än att jag försöker härma för att få till någon sorts ungdomlighet. Härm brukar inte riktigt bli bra. Dessutom behöver jag ta med i beräkningen att det ska funka i skrift, det gör långt ifrån allt som låter bra i verkligheten. På vår bokklubb i biblioteket läste vi en kärleksbok, och en elev utbrast ”oh, the feels!” och drog fingret från ögat och ner över kinden för att mima tårar. I verkligheten skrattade alla för att det var så fint, men i text blir det platt och låter konstruerat.

Jag är väldigt förtjust i att tänka på karaktärer och vilka ord de använder. En testläsare frågade mig om Frank verkligen kan ett ord som gracil. Ja, svarade jag. Det kan han. För han är dansare. Han har ett stipendium från Kungliga Operan i bagaget, och har övat med deras danstrupp. Så ”gracil” är definitivt ett ord som finns i hans dansvokabulär. Däremot tvivlar jag på att programmeringskidsen stött på det ordet, eftersom de kanske inte behövt det. Om de inte är läsare dårå, för läsare får ju som bekant gratis smyginblick i världar som kan vara ganska olika deras egen.

”Så där pratar inte min sextonåring” får mig att le. Givetvis pratar inte alla sextonåringar som John och Frank i Du, bara. För alla sextonåringar är inte som John och Frank. Att förutsätta att alla sextonåringar skulle prata på samma sätt är som att tänka att alla sextonåringar är samma person, och så är det inte. Alla sextonåringar gillar inte samma sak, och pratar därför inte på samma sätt. Alla tjugonioåringar eller fyrtiotreåringar pratar inte på samma sätt heller. Ungdomar är mest som folk är i allmänhet, de är bara lite yngre. Och har lite mer feels, överlag.

 

Vadå?

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

 

Nu när jag skriver min andra bok kan jag inte låta bli att spana efter likheter med den första. För det finns ju saker som kommer igen. Det är svårt att undvika. Den som har läst Du, bara kommer inte att bli förvånad över att mitt fetischartade förhållande till hår märks även i min nästa bok Saker ingen ser. Eller att det är mycket tedrickande. Eller att folk är kreativa och målar och pysslar och håller på med musik. Eller att antalet hångelscener är liite fler än i de flesta andra böcker i genren.

Men så finns det skrivtekniska saker som jag kanske gjorde mest på känsla första gången som jag nu gör mer medvetet, eftersom jag sett hur väl de funkar.

Som till exempel min darling ”vadå?”.

I Du, bara finns repliken ”Vadå?” med ganska många gånger. Ibland i kombination med något (som ”Vadå, balett?” eller ”Nej, vadå?”), men ofta bara så. ”Vadå?”

Jag vet inte om jag tänkte så mycket på det när jag först skrev det, jag tänkte nog mest att det är så folk pratar. Upphackat och lite osammanhängande. Så där så att någon ibland behöver fråga vad personen menar, egentligen. Men efter ett tag började jag förstå vilket bra skrivtekniskt knep såna där smårepliker faktiskt är.

Kolla till exempel på den här replikväxlingen ur Du, bara. Den här scenen kommer när John som är berättare just har duschat. På väg till sitt rum stöter han ihop med Frank som är hemma hos dem för att hälsa på Johns storasyrra. Det här stycket kommer när John precis kommit in på sitt rum efter det:

Jag skyndar mig att ta på mig ett par jeansshorts och en ren tröja och böjer fram huvudet för att torka håret. När jag reser mig upp och sänker handduken hoppar jag till, för Frank står två meter ifrån mig och ler.

”Bokstavsordning?” säger han.

”Vadå?”

Han lägger huvudet på sned och ser på mitt hår som antagligen är kaosrufsigt.

”I bokhyllan. Bokstavsordning.”

”Ja.”

 

Jag älskar såna där replikskiften! Egentligen är inte replikerna i sig så betydelsebärande (mer än att vi fattar att John är en bokstavsordningssorteringsperson och att Frank ser det) men hur de sägs blir en del av gestaltningen. Om det hade varit viktigt för Frank att John förstod precis vad han menade direkt hade han kunnat vara tydligare, men nu slänger han ur sig något som John får reagera på, och läsaren får chans att uppfatta det trevande i deras relation när de trevar i samtalet.

Jag är väldigt svag för när replikskiften lämnar luft till grejer runtomkring. I och med att John inte fattar direkt får de chans att titta lite på varandra, och just en replik som ”vadå?” ger känslan av att John inte fattar, men vill fatta.

Jämför med detta:

   ”Du har sorterat dina böcker i bokstavsordning”, säger han.

”Ja.”

 

Den typen av replik har en helt annan funktion. Innehållet blir viktigare, själva informationen i det som sägs. Repliken är också över väldigt snabbt, och riskerar att snabbt försvinna ur läsarens medvetande, tänker jag. Genom att hacka upp repliker tycker jag att de hinner landa på ett helt annat sätt. Om du säger något och den du pratar med säger ”vadå?” svarar du antagligen mer utförligt eller med andra ord för att hen ska förstå. När karaktärer gör det hinner informationen landa i läsaren, som också hinner reagera på det som sägs innan nästa inforeplik. Informationen landar, och du som författare får plats att gestalta relationen mellan karaktärerna.

Jag tänker mycket på tempo när jag skriver, och hur jag kan få texten att flyta lätt och bli sträckläsningsvänlig. Min förhoppning är att det ska gå att flyga över sidorna, och att läsaren plötsligt ska sitta där och upptäcka att hen har läst hundra sidor när hen egentligen bara skulle bläddra lite. Den upphackade dialogen hjälper till där. För jag har försökt skriva så att det ska att läsa snabbt, att informationen hinner landa ändå. I infotung dialog är det svårare, eftersom det kräver att läsaren själv stannar upp och låter informationen landa, om den ska gå in. Genom att slänga in ett ”vadå?” blir det lilla stoppet inbyggt utan att det känns, och infon blir uppdelad. Repetition är bra för att få saker att landa, likaså att läsaren själv kanske hinner tänka ut vad svaret på ”vadå?” skulle kunna vara innan nästa replik kommer. Och samtidigt ges det mer plats till gestaltning. I min genre är det här greppet väldigt användbart.

”Vadå?”, I love you.

Tanke – fingrar – luft

Anna porträtt 3

F0to: Göran Segeholm

Jag utför i detta nu ett experiment. Detta blogginlägg skrivs på papper. Vanligtvis skriver jag på dator, om jag inte gör listor eller ritar dramaturgibågar eller liknande som gör sig bättre i analog form. Det går fortare att skriva på datorn. Mycket fortare (den som vill tävla kan gå in här, jag tror att mitt rekord är 92 eller 93 ord per minut).

På datorn tar det inte många sekunder att få ner en tankegång. Ibland är nästan fingrarna snabbare än hjärnan, och meningar blir till direkt i fingertopparna. När jag skriver för hand tar det längre tid. Orden formas av bokstäver, bokstäverna blir till av handen men inte i handen, för jag tänker först, skriver ner några ord, stannar upp, tänker, skriver. När jag skriver på datorn går det så fort att skriva att jag inte behöver vänta på att händerna ska hinna ikapp tanken, det är nästan tvärtom. Ibland undrar jag om det är riktigt bra.

Jag tänker på Hemingway och Orwell, de Beauvoir och Salinger, det gamla gardet. Jag tänker på skrivmaskiner med hårda knappar, där varje bokstav fick hamras ner med en helt annan bestämdhet än vad mitt följsamma tangentbord kräver. Jag tänker på min stora hjälte Lagerlöf, och hennes prydliga handstil jag sett på bild. Jämnt avvägda lutande skrivstilsbokstäver som lär ha krävt tid. Medan skrivstilshanden jobbade kan jag tänka mig att vackra och precisa formuleringar hann bli till redan i första varvet, för att meningarna hann tänkas, tänkas igen, och omformuleras innan det var dags för punkt. Vid en fundersamhet misstänker jag att bläckskrivare Lagerlöf snarare funderade än testade och raderade, som jag ofta gör när jag skriver på dator.

Jag undrar vad våra nya tekniska möjligheter gör med litteraturen. Om den gör oss bättre för att den fångar smarta tankar i flykten (Astrid Lindgren stenograferade trots allt sina böcker för att snabbt få ner historien innan hon senare renskrev den på maskin) eller om vi förlorar det vackra i att låta saker ta tid. Att inte jaga ord, utan vänta in dem, att se dem växa fram på pappret, ett efter ett. Jag gillar det förtroliga förbundet mellan min hjärna och mina fingertoppar, men ibland undrar jag hur det skulle bli om jag omgav tankarna med mer luft innan de blev nedskrivna. Om det inte var lika lätt att gå tillbaka och putsa, och det inte gick att skriva så fort?

Apropå papper har jag en spännande vecka framför mig. Jag kommer att få se Du, bara i satt version! Alltså hur boksidorna kommer att se ut. Dessutom ska jag prata om boken på Rabén & Sjögrens säljkonferens för sommarens böcker, och efter det tror jag att framsidan blir officiell. Nu känns det som om saker börjar hända! Maj kommer närmare och närmare. Jag längtar-längtar, som Frank i min bok säger.

 

Jag är väldigt nyfiken, skriver någon av er på papper? Eller skrivmaskin? 🙂 Hur upplever ni relationen tanke-fingrar-luft?

 

 

Att skriva utan att kunna läsa

FredrikJag är helt och totalt oförmögen att läsa min egen text utan att pilla med den. Det går inte. Hur jag än försöker. Det måste vara en diagnos av något slag.  Jag säger till mig själv att den här gången ska jag bara läsa igenom mitt första utkast. Bara läsa för att få en känsla för det jag skrivit. Är texten ok? Flyter den som jag vill? Har jag rätt rytm? Jag tar avsiktligen inte med mig penna men lik förbannat kommer jag på mig själv att sitta där och stryka över, stryka under, fylla i och skriva i marginalerna. Hur går det till? Jag menar… jag hade inte ens en penna med mig.

Jag har allvarliga problem. Det är inte jag som styr min egen kropp. Jag är Jim Carrey som inte kan ljuga i Liar Liar. The pen that I hold in my hand… is r re r re rrrr reeee r roooyal blue. Och den skriver i marginalerna på mina nyutskrivna papper.

Jag ber inte om mycket. En ordentlig genomläsning när jag har skrivit mitt första utkast är allt jag är ute efter för jag vet hur jag fungerar. Nästa gång jag läser manuset är det inte samma sak. Jag förstår det liksom inte. Eller fel ord. Jag förstår det men har på något sätt tappat känslan för det som står där. Som om man dränerat orden på dess mening. Och jag måste anstränga mig för att försöka se på texten som för första gången igen.

Men… min fru serv-essade en tankeställare precis, hur kan det komma sig att du kan läsa samma stycke om och om igen i någon annans bok bara för att hitta just en speciell känsla? Borde inte den också bli svagare och svagare? (Ok, pinsamt erkännande på gång men jag kan läsa första kapitlet i Sagan om ringen precis hur många gånger som helst för att allt verkar så mysigt i Fylke.) Men det är ju väldigt intressant. Jag kanske läser på en annan nivå när jag läser mina egna texter. Tekniskt istället för känslomässigt. Jag läser som en rörmokare ser på avlopp istället för som en groupie ser på sitt favoritrockband.

Fönstret för en genomläsning är ganska smalt. Jag vill inte missa det magiska ögonblicket genom att sitta och anteckna nya bra idéer om vad jag skulle kunna göra med texten i framtiden. Här och nu Fredrik. Mindful. Framtiden finns inte. Andas. Släpp avloppen. Här och nu. Rock & roll, Andas. Läs. Ta inte upp pennan. Här och nu. Andas. Läs för i helvete… Njut…

Intervju med Amanda Hellberg

Amanda Hellberg är författare och illustratör. Mest känd är hon kanske för sina spänningsromaner för vuxna, men hon har även skrivit barn- och ungdomsböcker. 

Amanda H

Foto: Kristin Lidell

Du är både författare och illustratör. Vilken titel identifierar du dig mest med, och varför?

Berättare, kan inte det få vara ett val? Fast egentligen får jag väl säga författare då. Texten kommer först, texten är kung, det är likadant med mina egna verk som när jag illustrerar någon annans text. Det har dock hänt att min engelska förläggare på bilderbokssidan (jag debuterade som bilderboksillustratör med boken Snoring Beauty, Random House, 2010) ber att få kolla i min skissbok. Ibland ser hon någon figur från min fantasi och säger ”den där grodan/flickan/elefanten har nåt, vad har den för historia, kan du inte skriva något om den?” Jag har ett par idéer på planeringsstadiet i byrålådan tack vara hennes feedback. Men bilderböcker är ett jättejobb och sedan jag fick barn har jag fokuserat mer på skrivandet eftersom det är enklare för mig att droppa in och ut i fokus när man blir avbruten där.

 

Vilka är dina egna favoritillustratörer och vad utmärker dem?

Mary Blair för rent ögongodis, vintage-style. Ingrid Vang Nyman för att hon hittade en guabenådad balans mellan detaljerat och stiliserat. Quentin Blake för att linjekvaliteten är så flyhänt och levande, pennan har verkligen ”gått på promenad”.

 

Hur har ditt läsande och skrivande förändrats sedan du debuterade med

skräckromanen Styggelsen (2008)?

Jag läser minst lika mycket för nöjes skull nu som då. En skillnad skulle kunna vara att jag har börjat uppskatta biografier mer; Hur har andra (levande människor) handskats med skapande, familj, kärlek, livets mörka sidor? Skrivandet förändrades på så vis att det blev mitt yrke, jag bestämde mig för att satsa. Det tog två år innan jag gick på plus men det hade jag planerat för. När barnen var små var jag superdisciplinerad och brände i princip ut mig som resultat. Det blev åtta böcker på fem år om jag räknar rätt. Idag har jag en lägre arbetstakt. Jag har också testat olika genrer (deckare, ungdomsroman, barnböcker, noveller) sedan dess eftersom jag inte velat eller kunnat lägga alla ägg i en korg. Skrivandet innebär mycket själadödande väntan och en del ’nej tack’ och då är det viktigt för mig att ha andra manus på gång också. Då blir nejen inte lika dramatiska. Sedan är det förstås en fråga om ekonomi, jag måste producera x antal verk på x lång tid (och få dem antagna!) för att ha en inkomst som rättfärdigar att jag arbetar med detta på heltid.

 

Du bor i England sedan många år tillbaka. På vilket sätt påverkar det ditt språk?

Massor, jag söker ständigt efter svenska ord i skriftspråket. Men mina redaktörer säger att även om jag använder en del anglicismer så är det inte så mycket värre än de flesta andra svenska författare. Jag talar nästan ingen svenska i min vardag och min man hör direkt om jag läst eller skrivit mycket på svenska under dagen – då bryter jag på kvällen.

 

 

 

Vad jag lärt mig av Boktjuven

porträtt hanna2Vi såg Boktjuven igårkväll. Jag har längtat l ä n g e. Faktiskt ända sedan jag rundade ett hörn på bokmässan förra året och vips stod öga mot öga med Liesel själv. Trailern spelades om och om igen i Damm förlags monter och där stannade jag tills jag sett den tre gånger på raken. Redan då såg jag hur magisk den skulle bli, men det var först nu som jag fick sett den. Full av dess skönhet får det bli ett inlägg om både bok och film och vad jag tagit med mig. Boken först.

Berättarperspektivet är minst sagt oförglömligt. Dödens tankar kring att han aldrig varit så upptagen som ”just nu” (andra världskriget), hans sätt att presentera karaktärer med hur de ska dö, allt bidrar till känslan inför livets skörhet och hur absolut meningslös döden är i krig. Det mänskliga står ut och skildras naket och nära i Dödens skugga.

Fråga dig: vilken funktion fyller berättaren i din historia? Vad bidrar hen med till historien/ spänningen/ läsdrivet?

Språket är i det närmaste poetiskt och bidrar till känslan av att boken i min hand är en konstskatt. Bokbålen, den brinnande önskan att lära sig läsa och hitta de rätta orden lever i samklang med språket och det ena förstärker det andra.

Fråga dig: är språket i din bok anpassat efter mottagare och syfte?

Balansen mellan miljön och karaktärerna är nog det som jag älskar allra mest. Det här ingen bok om andra världskriget. Sådana finns det många. Det här är en bok som berättar historien om kraften i orden och hur de påverkar människor. Att den utspelar sig i Tyskland mellan 1938 och 1945 gör budskapet tydligare och blir på så vis ett medel att förmedla budskapet. Tiden och platsen hjälper läsaren nå målet istället för att vara målet. 

Här måste jag, om jag får, lägga in att det är just vad jag själv tycker om med mina egna böcker. Det är inte fantasy för fantasyns skull, utan det är en berättelse om kvinnor, män och barn och hur deras liv ställs på sin spets, deras kärlek, vänskap, tro på sig själva – och allt detta är möjligt att skildra genom den världen som jag har satt dem i. Att bara bygga en värld och sen berätta om den hade inte alls haft samma effekt.

Fråga dig: Hur ser balansen ut mellan din miljö, dina karaktärer och ditt budskap? Vad förstärker vad? Vilka fördelar finns i din miljö (politiskt klimat/ atmosfär/ plats i tiden osv) som du kan utnyttja för att förmedla ditt budskap bättre?

Filmen då? Jag hade skyhöga förväntningar och jag kan ärligt säga att de infriades. Filmistiskt sett är den ett konstverk: varje scen, varje tagning dryper av skönhet. Liesels ansikte är löjligt vackert (och fungerar förbluffande bra genom filmen från barn till nästan vuxen, utan att ändra något mer än håret), sceneriet är fulländat och kompositionen i vareviga bildruta är så utstuderad perfekt att det nästan blir för perfekt ibland. Geoffrey Rush som min favorit Hans Hübermann är lysande och detsamma kan sägas om Emily Watson och övriga skådespelare. Därtill är musiken skriven av John Williams. Det blir inte bättre än så. Jo, den följer boken alldeles utmärkt dessutom. Det enda filmen hoppat över var de bitar som jag tyckte var sega i boken.

Kort sagt: Se den. Läs boken först.

Avslutningsvis vill jag nämna ett ögonblick i filmen när en ung man får en väska i handen. Hans öde är obestämt, var han ska gå med sin väska är det ingen som vet, inte ens han själv. När jag såg den där väskan i den unga mannens hand, fördes mina tankar till en annan väska och en annan ung man i en liknande historia som jag hört berättas av min bästa vän. ”När kriget började, packade farfar sin väska och sen gick han bara.” Min mentala bild av denna farfar som promenerar längs ryska gränsen under hela andra världskriget, är så tydlig att den flög upp ur minnet igår och orsakade omedelbara tårar.

Så tacksam jag är för den väskan. För modet. För att han fick leva så att min bästa vän fick finnas och mitt liv berikas av henne. Så mycket sorg jag känner för alla dem som inte fick leva och vars barnbarn ingen av oss mött.

Jag hoppas Europa aldrig glömmer. Jag hoppas alla människor får förbli människor i allas ögon. Det är vad jag lärt mig av Boktjuven. Det, och makten i att finna de rätta orden, för om det är något budskap Boktjuven förmedlar, så är det att ord räddar liv och alla liv är värda att räddas.

THE BOOK THIEF

Låt oss tala perception

porträtt hanna1Någon sa en gång att perception är själva grunden för det som vi författare sysslar med. Vi skapar bilder i andra människors huvuden och vi målar dessa bilder genom ord.

En av de få saker som mina betaläsare var överens om under den stora betaläsarmiddagen jag hade för ett antal år sedan, var att de ville ha mer. De ville att jag skulle beskriva platser och personer mer än en gång och de ville ha mer detaljer. Mer av allt.

Jag som inte gillar böcker som är för beskrivande själv, såg deras poäng och skrev om sådant som behövde bli fylligare. Tydligare.

Vilken funktion fyller miljöbeskrivningar och hur viktiga är de? Som Oskar skrev i förra veckan vill vi inte ha beskrivningar utan vi vill gestalta, men det gäller i första hand karaktärer. Platser då?

Jag har funderat massor på detta eftersom jag skapat en värld med ett antal olika länder som inte finns på riktigt (ledsamt, jag vet, men alltsammans är hittepå). Dessa länder har olika kulturer, olika sedvänjor och arkitektur, olika väder. Att ge länderna och deras invånare en identitet och förmedla den till läsaren är viktigt för mig, men hur vet jag att läsaren ser det jag ser, framförallt när jag inte kan dra paralleller till vår värld?

Länge hade jag svårt för att hitta de rätta orden och känna mig trygg i att mina läsare skulle se rätt sorts plats. Länge hade jag svårt med balansen: vad var för mycket och vad för lite?

färgpalett

”Om någon säger ‘röd’ och det är femtio personer som lyssnar, så kan man utgå från att det är femtio olika nyanser de har i sinnet. Och man kan vara säker på att alla dessa röda färger är väldigt olika.” – Josef Albers

När mina elever ska analysera romaner brukar vi tala om två begrepp när det kommer till miljön: den fysiska och den sociala miljön. Den fysiska miljön, eller rummet som den också kallas, är platsen där boken utspelar sig. Det kan vara ett piratskepp, en förort, en rymdfärja eller ett medeltida slott. Den sociala miljön är däremot något helt annat. Den handlar om stämningar i boken, maktstrukturer och relationer. Om ni frågar mig är den senare intressantare att utforska och dessutom lättare att gestalta.

Men vi kan inte hoppa över den fysiska miljön, i alla fall inte i min genre (portalfantasy). Byggnader, klädstilar och inredning spelar en roll eftersom de målar en skarpare bild i min läsare. Världen blir verklig, får en identitet. Men det får inte ta över.

SAMSUNG

Publiceras med konstnärens tillstånd

Igår kom min tioåring med en teckning hon gjort. Den föreställde ”vindandarna” som hon berättade hade gjort sönder pappas paraply när hon var ute med hunden, men hon berättade att det dessutom var så här hon föreställde sig en viss varelse som förekommer i min serie.

Jag tittade på teckningen. Den var inte lik min mentala bild överhuvudtaget. Jag öppnade munnen och hörde mig själv säga:
”Vad roligt att det är så du föreställer dig dem. Det ser verkligen läskigt ut.”
”Är det fel?”
”Inte alls,” sa jag. ”Det är ju därför det är roligare att läsa böcker än se på film, för när man läser får man hitta på lite själv, bestämma hur man själv tycker det ser ut. Vad jag ser i mitt huvud spelar ingen roll. Det finns inget rätt eller fel.”

I samma stund som jag sagt det, visste jag att jag skulle skriva om det idag. För det är viktigt. Jag kan noja över mina platser och mina ord, men i slutändan är det läsaren som bestämmer. När vi som författare insett det, lägger vi kanske lite extra krut på den sociala miljön: stämningarna, relationerna och maktstrukturerna. Sådant kan vi gestalta istället för beskriva och där kan vi också skapa något mycket häftigare än en bild i våra läsare. Vi skapar känslor.

”Description begins in the writer’s imagination, but should finish in the reader’s.” – Stephen King

Ord som berikar ett språk, eller sänker det?

porträtt hanna1Du sitter där med din text och dramaturgin är putsad tills den lyser. Strukturen håller. Du kan inte ta bort en enda scen till, inte skriva till någonting. Men. Du vill fortfarande skära ner ytterligare några tusen ord. Du vill finslipa språket.

När jag först fick rådet att alltid ta bort tio ord per sida, tyckte jag att det var genialt. Det är så man kortar ner utan att ta bort och det finns massor med ord som inte behövs:
Som eller att eller med eller i eller tjugo andra prepositioner texter ofta klarar sig lika bra utan.
Överflödiga verbkonstruktioner, som t. ex. försöka att ta bort tio ord per sida istället för ta bort tio ord per sida.
Sist men inte minst har vi formellt subjekt. Formellt subjekt är omskrivningar med lilla pronomenet det som svenska språket älskar.

Det sitter en koltrast i trädet utanför huset och pickar efter mat.
Koltrasten i trädet utanför huset pickar efter mat.

Jag säger inte att vi aldrig ska använda formellt subjekt. Det är klart vi ska. Här finns åtråvärda nyansskillnader. Men jag säger att det är något vi kan se över när vi räknar ord. Ibland vinner texten på att låta det egentliga subjektet, vara subjekt (i vårt fall koltrasten).

Denna eviga ordstrykningsprocess kom jag att tänka på när jag gick igenom momentet ordklasser i förra veckan med en gymnasieetta på jobbet. Jag slogs av hur många ord det finns att fylla ut en text med och hur svag jag är för att göra just så.

Som tonåring led jag av som de flesta (dåliga) poeter av adjektivsjuka. Numera lider jag av adverbsjuka.

Därför kan jag inte låta bli. Jag måste lista mina fällor – onödiga ord – eftersom jag är svensklärare och grammatiknörd i hjärta och själ. Ord jag vill fylla mina texter med när jag skriver, och sen odla grå hår över när jag redigerar.

Eller vad säger ni om våra adverb:

någorlunda annorlunda

förmodligen lyckligen visserligen möjligen lämpligen slutligen troligen verkligen onekligen uttryckligen obönhörligen oundvikligen uppenbarligen nämligen

alltid aldrig genast nu

ganska mycket väldigt ordentligt så

innerligt rysligt förskräckligt försiktigt nyfiket

också kanske naturligtvis ju tyvärr lagom riktigt nog just precis

Vilka fler fällor finns? Vad har ni för svagheter? Hjälp mig fylla på listan!

Att skriva på ett annat språk än sitt modersmål

När jag var tretton år gammal invandrade jag från Frankrike till Sverige. Trots att min mamma är svenska, talade vi enbart franska hemma när jag var liten. På den tiden ansåg man nämligen att barn skulle lära sig ett språk i taget för att inte bli förvirrade. Så franska blev mitt modersmål, eller snarare fadersmål, och det dröjde tills efter flytten innan jag lärde mig svenska ordentligt. Jag kunde i och för sig säga vissa ord och meningar, typ ”Jag vill ha plättar”, ”Stéfan är dum” och ”Rut pruttar” men inte så mycket mer. Förvirrad blev jag i alla fall.

Jag slängdes in i den svenska skolan och det blev en kulturkrock som hette duga. Från fransk kadaverdisciplin och en fritid som till stor del ägnades åt läxläsning, kom jag in i en svensk högstadievärld befriad från läxor men berikad med rökrutor, och där det var tillåtet att mopsa upp sig mot lärarna. Inte för att jag gjorde det, oh nej. Dels var jag alldeles för väluppfostrad (eller tuktad, kanske?), dels kunde jag ju inte uttrycka mig. Så jag iakttog och lyssnade istället …

Som invandrad i ett litet samhälle där biblioteket endast hade fem böcker på franska i sin hylla för böcker på främmande språk, var det tufft att inte kunna läsa så mycket som jag var van vid. Jag led av svår abstinens och bestämde mig för att lära mig svenska så fort det någonsin gick. När det fem franska böckerna var ut- och omlästa femtio gånger, gick jag över till svenska barnböcker istället. Ju mer jag läste, desto mer svenska lärde jag mig och böckerna som fick följa med mig hem blev allt svårare. Ordförrådet växte, den franska brytningen förvandlades till hälsingemål och slutligen övergick vi från att tala franska hemma till att bara tala svenska. Men jag skrev fortfarande helst på franska, vilket mina dagböcker också vittnar om. Fast även där tog svenskan över så småningom. Men räknar, det gör jag på franska, det går fortast så.

Många är de gånger jag fått frågan om min tvåspråkighet påverkar mitt sätt att skriva. Svaret är att jag inte vet. Enligt min man kan jag ibland få till märkliga, men inte felaktiga, meningsbyggnader, och stoppa in ovanliga ord. Stavningen har jag koll på men det där med ”en” eller ”ett” … Eller när det ska vara bestämd form på ett substantiv eller inte … Jag lär mig fortfarande någonting nytt varje dag och SAOL finns alltid hos mig när jag skriver.

Jag älskar välskrivna texter. Författare med ett rikt och flödande språk gör mig tossig av glädje och jag smakar på orden som om de vore praliner av finaste sort.
I Frankrike har humanoria hög status, till skillnad från i Sverige, och franska politiker, journalister och företagsledare är extremt välformulerade. Retorik är en konst som uppskattas och uppmuntras. Vikten av att tala och skriva väl kommer med modersmjölken vilket säkerligen präglat mig. Kanske är det därför som det tar så lång tid för mig att få ihop mina texter? Jag filar på dem i all oändlighet, vrider och vänder på orden, känner efter vilken ordning och vilka kombinationer som låter bäst, skalar av och skarvar på, läser högt för mig själv och för min tålmodige man. Sker kanske detta per automatik för den som har svenskan som sitt modersmål?

När jag skrev Solviken bestämde jag mig för att försöka få till en lättläst text. Inte lättläst i bemärkelsen enkel, ordfattig och fantasilös, utan en text som skulle flyta på och vara ett med läsupplevelsen. Jag var noga med att variera meningarnas längd och uppbyggnad, använda synonymer och få orden att bli en del av gestaltningen. Samtidigt fick inte stilen bryta med den typ av historia som Solviken är, och orden lägga sig i vägen för berättelsen. Så jag pillade och filade.
Och banne mig om inte just detta är det jag tycker allra mest om med skrivandet; att få vara ordekvilibrist och jonglera med texten som en litteraturens cirkusartist, förvandla torr grammatik till skön prosa.