Ett tråkigt inlägg om ekonomi

zsfuzzg

Foto: Kajsa Göransson

 

Ända sedan jag skrev bokavtal för Som en öppen bok, har jag brottats med den delen av författarskapet som jag helt säkert inte är ensam om att fasa för: Ekonomin. Låt mig först klargöra att anledningen till dessa ekonomiska utmaningar, det vill säga att mitt skrivande har börjat dra in pengar, på inget sätt är fasansfull. Det är vad många drömmer om, jag också, och det gör att det är svårt att prata om tråkigheterna som den ekonomiska biten för med sig utan att låta otacksam. Det är ett lyxproblem, helt enkelt! Dessutom är det inte direkt roligt att ägna ett blogginlägg åt bokföring och momsdeklaration (Kristin kanske är av en annan åsikt?). Men jag gör det ändå, och hoppas att någon kanske kan bli hjälpt av något av det jag skriver.

Det första jag gjorde när jag hade fått avtalet, var att be en kollega om råd – en lärarkollega som undervisar i företagsekonomi. Han tipsade om en revisionsbyrå som hjälper till med allt möjligt, bland annat uppstart av företag. Härligt, tyckte jag, som kände att det var läge att erkänna mina begränsningar. Jag bokade ett möte och såg fram emot att få stjälpa över hela problemet på en yrkeskunnig.

Under det mötet kom en viktig (och ganska dyr) lärdom: Förlita dig inte på att någon annan vet allt om vad som är bäst för just dig, även om personen i fråga är ekonomiskt kunnig. Jag fick en hel del information som är bra för nybörjare att få, men det mesta av det finns att läsa på exempelvis verksamt.se. Jag hade nog haft en förhoppning om att någon skulle kunna skräddarsy en tjänst åt just mig och mina behov, men i det här fallet blev jag inte jättemycket klokare när det gällde sådant som royalty, moms på författartjänster och så vidare.

Från det ena diket till det andra – nu bestämde jag mig för att klara mig själv. Helt tappad bakom en vagn är jag ju ändå inte, och med den information som finns att läsa sig till borde jag väl kunna sköta den lilla bokföring och det lilla bokslut som det var tal om under mitt första år som egenföretagare. Det finns som sagt mycket bra information på nätet, och Skatteverket är faktiskt inte så svårtillgängliga som man skulle kunna tro. Är man bara beredd att sitta i telefonkö i tre timmar, kan man få väldigt bra hjälp (jag planerade exempelvis så att jag ringde upp på väg till jobbet, så att jag skulle hinna genomföra en lektion innan det blev min tur).

Jag tror att det gick ganska hyfsat under förra året. Jag bokförde mina fåtaliga händelser, fick ihop ett bokslut med hjälp av Skatteverkets digitala tjänster, och fyllde i NE-bilaga vid deklarationen (visserligen under det att jag fällde tårar av frustration). Huruvida allt blev korrekt är fortfarande höljt i dunkel.

Den tanken (gör jag rätt? Är jag ens i närheten av rätt?), i kombination med att det eventuellt kommer att hända lite mer under det här året, fick mig att återigen omvärdera mitt beslut. Istället för att fortsätta att lägga timme efter timme på att försöka sätta mig in i något som jag tycker är hiskeligt själsdödande och tråkigt, letade jag fram en redovisningskonsult som verkade passa mina behov och som dessutom gav en tydlig offert. Och, inte minst, hon har jobbat med andra författare! Saken var därmed avgjord – jag låter henne sköta löpande bokföring, bokslut och deklaration, medan jag fokuserar på det jag behärskar bättre och tycker är betydligt roligare – att skriva.

Än så länge känner jag bara lättnad, och jag har börjat inse att det inte är främst att slippa själva arbetet som jag kommer att betala för. Det är friden och frånvaron av klumpen i magen.

Den tråkiga biten

1

Foto: Pernilla Dahlgren

Nästan allt med att debutera har varit roligt. Läsarreaktioner, att få jobba med proffsiga förlagsmänniskor, att få se en framsida ta form, att få hålla i boken. Att få betalt för sitt skrivande! Hur fantastiskt är inte det!

Men det finns en liten grej som jag inte är helt kompis med, men som ändå slagit följe med mig ända sedan debuten.

Det egna företaget. Som ett irriterande surrande finns det alltid där i bakgrunden. Ssssrrrrrr.

Att sköta ett företag är helt nya marker att beträda för mig. Jag har vaga minnen av att ha läst lite företagsekonomi på gymnasiet, men det jag mest kommer ihåg därifrån är offerter och budgetar, och det är inget jag direkt har nytta av nu.

Bara att ansöka om att få starta eget företag var som att behöva lära sig ett helt nytt språk. Vadå f-skatt? Vadå moms? Vadå redovisning? Om jag vill använda kontantmetoden? Jag vet väl inte! Tack och lov för bibliotek så att jag kunde låna hem ett gäng böcker och läsa in mig på företagsekonomi och att starta eget. Och faktiskt: tack och lov för Skatteverket, som tålmodigt hjälpt denna noll koll-människa.

Men det är inte bara att det är helt nytt för mig som gör surrandet så irriterande. Ssssrrrrr! Det är också det faktum att det inte är något som intresserar mig. Alls. Det är helt enkelt inte min kopp av te, det där med räntesatser, bokföring och fakturor. Så även om jag lär mig saker om eget företagande så glömmer jag det lika snabbt igen, för sådana ointressanta grejer får liksom inte plats i mitt huvud.

Man kan väl sammanfatta det med att jag hankar mig fram, bit för bit. Litet steg i taget. Gör bara så mycket som jag måste, tänker att när jag får tid ska jag läsa in mig mer på vad som gäller, tänker att det löser jag i framtiden. Och om nu Skatteverket skulle läsa den här texten vill jag bara säga att jodå: jag har full koll på allting, no worries. Det är bara det att … jag kanske inte har full koll just nu.

Men till att det är dags att lämna in bokföringen kommer jag ha panikläst varenda blankett och slitit mitt hår medan jag försökt tolka alienspråket, och jag kommer ha ringt varenda en jag känner med eget företag och jag kommer ha gått på varje hjälpkväll Skatteverket erbjuder, för oh boy jag kommer behöva all hjälp jag kan få. Men när jag väl lämnar in kommer allt vara i sin ordning, allt under kontroll, var sak på sin plats. No worries!

Jag inser medan jag skriver det här att jag borde ju bara skaffa en revisor. Lämpa över allt detta svåra och tråkiga och jobbiga på någon annan. Men dels har jag en trotsig ”kan själv”-sida som gör att jag faktiskt vill lära mig detta nya, fast att det är hopplöst och jag är hopplös. Och dels tycker jag inte att jag har råd med en revisor. Helt enkelt.

Det ska ju gå att sköta på egen hand, eller hur? Det ska vara görbart, till och med för en som bara vill guppa runt i en kreativ bubbla?

Det gäller bara att ta tjuren vid hornen, ta det där surrandet och sätta det i fokus istället för att försöka ignorera det.

Jag ska faktiskt ha som utmaning att göra just det under veckan. Surrandet stressar mig, irriterar som en osynlig mygga. Och jag tänker att nu när jag skriver detta på bloggen kan jag inte komma undan. Dags att uppdatera bokföringen, dubbelkolla datum, samla ihop viktiga dokument. Det låter väl inte så jobbigt?

Jo. Det låter faktiskt supersvårt. Och skittråkigt. Men: det är så jäkla värt det. Anledningen till att jag har ett eget företag är ju för att jag börjat tjäna pengar på mitt skrivande. Jag borde ju le varje gång jag öppnar företagspärmen?

Det kommer ärligt talat aldrig att hända. Men när jag kämpar på under veckan ska jag påminna mig själv om allt det fantastiska och fina det egna företaget fört med sig. Det här må vara debuterandets baksida, men det är på det stora hela en väldigt liten tråkighet.

En väldigt angenäm liten tråkighet, till och med.

Oskar Källner – Ett år senare

Oskars presentationsfoto prime miniDet är nu ett år sedan jag senast skrev något på debutantbloggen. Det känns ärligt talat lite konstigt att återigen logga in på mitt gamla konto och skriva de här raderna. Men under ett års tid var debutantbloggen en naturlig del av vardagen. Det blev en plats att få uttrycka tankar och känslor och finna nya vänner och kontakter. Den här bloggen har betytt så mycket för mig och det var lite tomt att lämna den. Därför känns det väldigt roligt att ha fått möjligheten att åter skriva ett inlägg och berätta lite om vad som hänt under året.

Januari började med en stor omställning för vår familj. Då föddes nämligen vårt andra barn, en liten pojke. Det var en fantastisk upplevelse och han är världens sötaste gullunge, men det innebar också att hela våren mest försvann i någon slags spädbarnsdimma. Nu är han större, sover på nätterna, och vi börjar åter få tillbaka något av kvällens timmar, och med den tid att skriva.

Jag arbetar fortfarande på tredje delen i min fantasyserie. De första två delarna, Drakhornet och Skogens hjärta, har roligt nog hittat sin publik, och jag får med jämna mellanrum förfrågningar om uppföljaren. Det är så klart superkul, samtidigt känns det lite pressande att veta att folk sitter och väntar på fortsättningen. Jag ska erkänna att det påverkar mitt skrivande. Tidigare skrev jag mest bara för att det var kul. Nu har jag nog blivit hårdare mot mig själv, och mot texten. Fast jag tror det är bra. Man vill ju ändå bli bättre hela tiden. Och jag har fortfarande kul.

Något annat som skett under året är att jag har fått lära känna många, nya, sköna människor. När man gett ut en bok så känns det ibland som att man gått med i en hemlig klubb där det sitter medlemmar och trycker i var och varannan buske. Det är alltid lika roligt när man finner varandra och jag har nu regelbundna kontakter, både med författare som liksom jag startat eget och gett ut själv, och med författare i min geografiska närhet. Just det senare är lite extra kul. För man kan träffas rent fysiskt (Internet i all ära, men det kan i längden inte ersätta möten ansikte mot ansikte) och man kan arrangera små evenemang tillsammans.

signering på ICAJag har ju tidigare skrivit på debutantbloggen om att jag verkligen tror på det lokala sammanhanget. Jag har t.e.x. stått och signerat böcker på vårt lokala ICA, och i våras sålde jag också på den lokala marknaden. Båda gångerna har det gått riktigt bra. För två veckor sedan gjorde vi lokala författare slag i saken och anordnade en gemensam signering på ICA. Roligt nog hade vi olika slags böcker, så det passade olika åldersgrupper och läsintressen, vilket gav en synergieffekt då allt fler stannade vid bordet för att titta.

En annan sak som har skett är att jag äntligen gett mig in på eboksmarknaden. Jag hade ju egentligen tänkt ordna eböcker av mina titlar för länge sedan. Men vissa omständigheter (läs: spädbarnsdimman) gjorde att jag fick skjuta på det. Men nu finns i alla fall både Drakhornet och Skogens hjärta som eböcker. Men här har jag också gjort ett lite annorlunda val. De flesta svenska förlag låter sina böcker bli distribuerade av Elib, och endast av Elib. Det är helt okey om man vill ha ut sina böcker till de stora internethandlarna samt biblioteken. Det vill jag också göra förr eller senare. Men det fanns en annan marknad jag hade spanat in först.

Drakhornet ebok iPhone m 10Mina eböcker är istället släppta till iPhone (iBooks) och Android (Moon+ Reader). Jag tror nämligen att de stora förlagen har gjort en missbedömning. De går omkring och väntar på att folk ska köpa läsplattor och missar att en stor del av den svenska befolkningen redan äger mobila läsbara enheter. Jag tänker på dessa enorma mängder touchtelefoner som verkar finnas i var och varannan människas ficka. ”Läsa på en telefon! Men det går väl inte!” kanske du tänker. Jo då. Det går faktiskt utmärkt. Det är mest en vanesak. Och det är ett ganska skönt tidsfördriv på bussen, tåget eller tunnelbanan. Dessutom blir ju iPaden allt vanligare och det släpps hela tiden nya surfplattor med Android, så vill man ha större skärm så går det också bra.

Läsappen till iPhone/iPad heter iBooks. Jag har använt den ett tag och trivs väldigt bra numera med att läsa mina böcker digitalt. I iBooks finns också en butik, och något som jag lagt märke till där var att utbudet av böcker på svenska var ganska skralt. Några småförlag hade hakat på och distribuerat sina eböcker även till iBooks, men de stora förlagen lyste med sin frånvaro. Samtidigt fanns det väldiga mängder amerikanska böcker. I USA ligger de några år framför oss när det kommer till eläsning. Här, insåg jag, fanns det en stor möjlighet. Eftersom det inte var så ”trångt” om titlar så fanns det större chans att synas.

Så jag gjorde ett taktiskt val och släppte Drakhornet helt gratis. I alla fall för en begränsad tid. Den gick snabbt upp på 10-i-top listan under gratisböcker, och har legat där hyfsat kontant nu i två månaders tid. Samtidigt släppte jag Skogens hjärta som betalbok, med tanken att folk visserligen får läsa Drakhornet gratis, men de får betala för fortsättningen. Det är en taktik som har visat sig fungera alldeles utmärkt.

Några författarvänner till mig har frågat om jag ändå inte ska ta lite betalt för Drakhornet, kanske bara 7kr eller något. Men saken är den att då missar man poängen. Jag har redan fått tillbaka de pengar jag investerat i Drakhornet, och mer därtill. Därför känner jag att jag utan betänkligheter kan ha den liggande ute gratis. För tar man 7kr för den blir det ändå en psykologisk barriär att ta sig över för en potentiell köpare, och då skulle Drakhornet ramla ner från 10-i-top listan och aldrig upptäckas av läsarna, vilket ju är själva grejen med alltihop.

För mig är det marknadsföring av bästa sort. Och det är marknadsföring som inte kostar mig ett öre. Visst, jag tjänar inget på just den eboken, men jag är övertygad om att jag tack vare denna taktik har sålt fler exemplar av Skogens hjärta, än vad jag skulle ha gjort av Drakhornet och Skogens hjärta tillsammans, om de båda varit betalböcker.

Vägen till stjärnorna - Omslag - final - miniSlutligen har jag även släppt den där Metro 2033 novellen som jag skrev om för ett år sedan. Den fick titeln ”Vägen till stjärnorna” och finns även den som ebok i iBooks eller till Moon+ Reader (Android). Eftersom den är en novell släppte jag den hyfsat billigt, bara 15kr, och lyckades på så sätt också täcka in en ny del av marknaden, nämligen den för billigare noveller. Det var väldigt roligt att äntligen få ge ut min postapokalyptiska vision av livet under Stockholm och den har trevligt nog också fått bra recensioner.

Vad som ligger i framtiden vet jag inte riktigt. Jag ska som sagt försöka bli klar med min tredje fantasybok. Men samtidigt finns det gott om intressanta sidoprojekt som lockar och pockar på uppmärksamheten. När man dessutom har begränsat med tid är det ibland svårt att veta vad man ska prioritera.

En sak vet jag i alla fall. Att få sätta sig vid tangentbordet och låta en ny värld komma till liv är det roligaste som finns. Jag kommer aldrig att sluta skriva.

Gästbloggare: Egenutgivarna

Vad ska man göra om man blir refuserad gång på gång på gång? Kastar man sitt manus i papperskorgen och börjar om? Eller tror man så mycket på sin idé att man väljer att ge ut den på egen hand? Det finns ett helt gäng som gjort just det, gett ut sina böcker själv. Nu har man startat en förening, Egenutgivarna.

Hanna Lans skickade iväg sitt manus till sju olika förlag. Några refuseringsbrev droppade in efter ett tag men Hanna kände att hon inte hade tid att vänta. Hennes historia var för viktig för att ligga i byrålådan och hon bestämde sig för att ge ut boken på egen hand. Hennes bok Som någon annan bäddar handlar om vårdnadstvist över nationsgränser och om olika kulturkrockar.
– Jag kände att min bok behövde läsas av en viss krets föräldrar, framförallt de som bor utomland, så jag vill ge ut den så snabbt som möjligt för att den skulle vara sökbar, säger Hanna.

Hon gjorde själv allting från att skriva till att redigera boken i Indesign. Boken har blivit väl bemött och hon har sålt bra utan marknadsföring.

– Jag är kass på marknadsföring. Det tar mycket tid och det känns jobbigt att slå sig för bröstet varje gång man nämner sin egen bok.

Hanna har nyligen varit med och grundat föreningen Egenutgivarna. En förening där egenutgivare genom forum och möten kan ta hjälp av varandra när det gäller upphandling av tryck, hjälp med layout eller korrläsning. I dagsläget har man 25 medlemmar och just nu planerar man för en stor monter på Bokmässan i höst där föreningens medlemmar har möjlighet att få vara med och ställa ut böcker. Man håller också på med en gemensam katalog för egenutgivna böcker att sälja in till bokkedjorna. Som egenutgivare kan det vara svårt att få sin bok insåld till de stora kedjorna själv.

Andra saker som föreningen planerar är att försöka få till avtal med distributörer och leverantörer som till exempel Förlagssystem eller BTJ. Att gå ihop tillsammans har visat att många betalt dyra kostnader för tryck när det funnits alternativ eller att olika egenutgivare har olika avtal med distributörer.
– Framförallt så kan vi delge varandra våra erfarenheter så att ingen annan behöver hamna i samma fälla, alternativt uppfinna hjulet på nytt. Hittills har jag haft stor nytta av föreningen och är så glad att så många vill vara med, menar Hanna.

Trots att det är mycket arbete med att ge ut en bok själv är Hanna Lans är glad att hon bestämde sig för att ge ut på egen hand. Det förlag som tog längst tid på sig att svara gjorde det nämligen efter ett och ett halvt år. Nu har hennes bok varit på marknaden lika länge.
– Jag har redan fått flera utlandsmammor som hört av sig som blivit hjälpta, så jag känner att jag verkligen tog rätt beslut med att ge ut själv, säger hon.

Sofia intervjuar: Petra Jankov Picha

Petra hade problem med amningen av sina barn. När hon letade efter böcker och broschyrer om flaskmatning fann hon – inget. Som journalist var tanken inte långt borta att skriva boken själv. Sagt och gjort. Hon skrev ”Att flaskmata” samtidigt som hon tog hand om sin nyfödda bebis och en treåring. petra jankov picha

Det som hände sedan imponerar ännu mer. Petra gav ut ”Att flaskmata” på eget förlag och lyckades marknadsföra boken, helt på egen hand, så bra att hon varit med i Aktuellt, Aftonbladet, DN, Radio P4 med mera.

Jag har förmånen att ingå i samma kvinnliga professionella nätverk som Petra och jag har, full av beundran, kunnat följa hennes arbete med boken.

Vad händer i ditt liv just nu?
Jag har precis börjat jobba igen efter att ha varit föräldraledig nästan ett år. Det känns både kul och lite ovant. Skönt att få äta lunch i fred men jag saknar också att få vara med mina barn hela dagarna! Det är enorm lyx vi har i Sverige med så lång föräldraledighet. Jag har det mesta av markservicen hemma fixad eftersom min man är föräldraledig. Otroligt lyxigt.

Berätta lite om ”Att flaskmata”!
”Att flaskmata” är en handbok jag skrev under föräldraledigheten eftersom jag upptäckte att det fanns så lite skriven information för de som inte kan eller vill amma sina barn. Den kom ut i slutet av september förra året och har sålt fint under hela hösten.

Vad vill du uppnå eller förmedla med din bok?
Jag hoppas att boken kan ge svar på många av de frågor och tankar som uppkommer när man inte kan amma sitt barn. För många är det en jättestor sorg att tvingas ge upp amningen, för andra är det en enorm lättnad att slippa. Boken tar upp båda aspekterna. Dessutom ger den såklart praktiska tips och information om olika flaskor och olika modersmjölksersättningar. Jag har intervjuat jättemånga föräldrar om deras erfarenheter och tankar.att flaskmata

Hur kommer det sig att du skrev boken? Att du inte bara googlade och konstaterade att det saknas information om flaskmatning och att någon borde ta tag i det där …
Jag är journalist och skriver mycket och hade tidigare satt ihop en antologi om framtidens journalistik. Jag har också gjort en del publikationer i jobbet och kan redigera i indesign. Jag tänkte först att jag skulle sätta ihop en kortare broschyr på kanske 10 sidor om flaskmatning men projektet växte och nu blev det en bok på 175 sidor istället. När inget förlag ville ge ut boken beslutade jag mig för att jag göra allting själv.

Hur lyckades du skriva en hel bok med ett nyfött barn?
När jag var föräldraledig och skrev på boken skrev jag ofta när min stora var på dagis och bäbisen sov. Mycket research kunde jag göra med sonen på armen eftersom han var så liten då och mest bara ville vara nära och inte krävde så mycket stimulans. Ju äldre han blev desto mer skrev jag på sena kvällar och nätter.

Var hämtade du inspiration?
Till den här boken var det alla historier som föräldrar kom till mig med som fick mig att orka slutföra projektet eftersom jag såg hur stort behovet var.

Varför startade du eget förlag?
För att inget av de 10 förlag jag skickade manus till ville ge ut boken. Jag förhandlade och var nära med två olika förlag men de båda valde att tacka nej till slut ändå. På sätt och vis tyckte jag att det var skönt. Jag skrev och redigerade i somras och gav ut boken i september. Hade jag blandat in ett etablerat förlag hade boken förmodligen kommit ut nu i vår. För mig var det alldeles för lång tid att vänta. Den här boken behövs hela tiden och behövs akut till de föräldrar som vill ha hjälp. För mig hade det verkligen blivit ett antiklimax att behöva vänta så länge på utgivning. Som egenförläggare kan man bestämma själv och eftersom jag gör allting själv kan jag köra med snabba förändringar och jag trycker små upplagor eftersom informationen alltid ska vara så aktuell som möjligt.

Nackdelen är att man själv måste ligga ute med pengar för tryckerikostnader och att man måste ombesörja all distrubition själv. Samtidigt är det roligt att se hur boken säljer och bokhögarna i lagret minskar ständigt.

Var kan man köpa ”Att flaskmata”?
Via min hemsida www.attflaskmata.se, Bokus, Kulturbutiken och hos AdLibris.

Hur gjorde du för att marknadsföra boken? Du har ju lyckats mycket bättre än vad flera etablerade författare med stora förlag bakom ryggen gjort!
Flaskmatning och amning är ett ämne som engagerar många, jag hittade en vinkel som bland annat Aktuellt och Aftonbladet nappade på. Jag tror det är bra att hitta en egen nyhet kring sin bok för att få många medier intresserade. Småbarnsmammor är en stor målgrupp. Sen får man ligga i och maila och ringa och ligga på för att få redaktionerna att nappa.

Vad är det bästa med att vara författare?
Jag har ju bara skrivit fackböcker men jag tycker det är underbart att få gräva ner sig i ett ämne och göra det tillgängligt för många!

Vad är det sämsta med att vara författare?
Att jag ännu inte kan leva på mitt författarskap!

Har du något tips till alla som drömmer om att skriva och sälja böcker?
Gör det bara! Sätt dig på rumpan och skriv. Strunta i hur det blir till en början, det viktiga är att få ihop mycket brödtext och få med allt du vill få med. Under redigeringsprocessen sen så kan du fixa till allting textmässigt men kom igång och skriv först. Delta gärna i olika utmaningar som NaNoWrIMo som arrangeras i november varje år och som går ut på att du ska skriva 50 000 ord på en månad för att få stommen till en roman.

Har du börjat skriva på någon ny bok?
Nej. Däremot kommer ”Att flaskmata” i uppdaterad utgåva i februari. Ungefär 95 % av alla som flaskmatar gör det för att mjölken inte räcker. Ungefär hälften tycker det är skönt att dra ner på amningen och flaskmata istället, den andra halva tycker det är jobbigt och vill amma. Ingen av grupperna får någon bra hjälp från BVC eller vården. Jag har lagt till ett kapitel där jag intervjuar en amningskonsult om amning som inte fungerar. Många mammor upplever att inte får rätt hjälp att få amningen att fungera så det kapitlet är för dem.

Sen har jag också uppdaterat med de nya rekommendationer om ersättning som har kommit under hösten. Nu är boken på 185 sidor!

Har du en hemsida om man vill läsa mer om dig?
Man kan läsa mer om mig på Facebook:
https://www.facebook.com/petrajankovpicha eller om min bok här: www.attflaskmata.se

Jag har haft turen att kunna amma mina pojkar. Men jag har också lärt mig att man är två om det. Att det inte bara handlar om mamman och hennes inställning. Dessutom är alla barn olika. Skam hjälper ingen, allra minst barnen. Det finns så många förutfattade meningar kring att få barn. De flesta är säkert formade av välvilja men dessa förväntningar kan bli en svår belastning för en nyförlöst mamma och en nybliven pappa. Att prata om problem, avdramatisera dem och hitta lösningar som passar den enskilda familjen är viktigt. Tiden med ett spädbarn går aldrig i repris. Därför ska vi hjälpa och stötta varandra oavsett om vi ammar våra barn eller inte. Det är också därför Petras bok ”Att flaskmata” i mina ögon är mycket större än själva ämnet.

Sofia
www.sofiahallberg.se

Ps 1. Kortet på Petra är tagt av Ola Gävert
Ps 2. En läsarröst om boken: ”Skönt att läsa om forskningen kring amning och flaskmatning. Nu känns det bättre. Tack. Jag hade nog mått mycket bättre den första tiden om jag hade haft boken. Inser att jag fått ta reda på allt själv. Ingen hjälp från BVC. Har nu tipsat min BVC-sköterska om boken.”
Ps 3. Nu när vi ändå pratar om barn MÅSTE jag ta tillfället (fast jag egentligen inte alls tycker om bloggar med bilder på andras ungar) och visa detta gulliga kort på min Edward när han badar i handfatet hemma hos mina föräldrar, tre veckor gammal!

Oskar tackar för sig

Detta blir mitt sista inlägg på Debutantbloggen. Det känns märkligt att skriva de orden. Under ett års tid har debutantbloggen varit en integrerad del av mitt liv. Det är här som jag fått dela med mig av glädjeämnen och svårigheter, fått diskutera skrivandets hantverk, förlagsvärlden och den digitala revolutionen (som inte riktigt anlänt ännu.) Men viktigast av allt, det är här jag har fått möta en riktigt skön gemenskap och fått många goda vänner.

För ett år sedan anade jag inte hur mycket det skulle komma att betyda för mig. Inte heller anade jag hur roligt det skulle bli, eller hur tufft det kunde vara vissa perioder. Det är inte alltid man har inspiration att skriva. Ändå har vi under hela året haft som mål att hålla bloggen uppdaterad. Att skriva artiklar som kommer från hjärtat, och inte bara klämma ut något. Enbart ni, våra läsare kan säga om vi lyckats eller inte i den målsättningen.

När jag tittar tillbaka på året väcks många minnen till liv. Nästan det första som hände var att jag publicerade en artikelserie om huruvida det verkligen är okey att publicera själv. Kommentarerna (och besökarantalet) formligen exploderade.

Det var fascinerande, och lite skrämmande. För vid det tillfället hade jag ännu ingen aning om hur det skulle gå. Jag visste inte om Drakhornet skulle bli en flip eller flopp. Det enda jag hade var en plan, och en tro på mitt eget material.

Samtidigt visste jag att jag var tvungen att ta saker i egna händer. Jag hade försökt pressa mig genom förlagens nyckelhål och misslyckats. Nu var något tvunget att hända, eller så skulle något dö inom mig. Min text behövde komma ut bland människor för att kunna leva. Orden behövde andas.

Det var några bävande månader, innan jag såg vart det barkade hän. Nu är jag så oändligt glad över den väg jag valt. Idag, ett år senare, har jag två böcker ute. Den första har sålt så pass bra att den betalat sig själv, och den andra drog in hela sin tryckkostnad på bara två veckor.

Det innebär att jag just nu lever i den bästa av världar. Jag behöver inte längre skriva, osäker på huruvida mina ord, mina världar, kommer att delas av andra. Det finns nu uppbyggda strukturer för att sprida orden, och en läsekrets som faktiskt med stor entusiasm ser fram mot nästa boksläp. (Det är fortfarande en väldigt skum känsla. Jag hade inte riktigt räknat med att få ”fans.”)

Det har varit grymt mycket arbete. Men jag har fått tillbaka hundrafalt. Jag har insett att det faktiskt är möjligt att sträcka sig efter sina drömmar och nå dem. De kan verka omöjligt avlägsna, men genom att sätta upp mål och sedan ta konkreta steg  så når man horisonten till slut.

Därför är det med stor glädje som jag nu får tacka för mig. Det ska bli spännande att följa våra efterträdare under 2012 och se hur de griper sig an sitt debutår. Jag önskar dem all lycka i allt de företar sig.

Men jag lämnar inte internet helt och hållet. Jag har fortfarande kvar min privata blogg Munins Skärvor, samt förlagsbloggen på Fafner Förlag. Kanske kan jag till och med börja skriva på Fafner på allvar nu. Hittills har jag nästan bara använt den för att lägga upp Drakhornet som podcast. Kanske är det där jag ska publicera mina sporadiska inlägg om författandet och förlagslivet. Vi får se …

Slutligen vill jag rikta det största av alla tack till mina fina kollegor Frida och Annelie, samt våra underbara läsare. Det är ni som gör Debutantbloggen till vad det är. Kram!

Att signera i en mataffär.

I lördags hade jag boksignering. Inte i en bokaffär eller på ett bibliotek utan i en mataffär. Faktum är att detta är andra gången jag gjort det. Första gången var när Drakhornet släpptes i våras, så det kändes bara naturligt att göra det igen.

Jag tror att man verkligen ska försöka använda sig av sitt lokala sammanhang. Folk blir nästan alltid mycket mer intresserade om det är en författare som bor i samma samhälle som de själva. Det finns, även i vår globaliserade vardag, fortfarande en känsla för det lokala. En slags ”vi”-känsla.

Det lokala är även väldigt bra för att få ut information. ICA var schysta nog att ge mig plats på deras veckoreklamblad och hade lagt upp det på deras Facebook-sida. Dessutom hade jag förmånen att få in en artikel i den lokala tidningen Knivstabyggden, och fick med en notis om det på framsidan. Slutligen åkte jag ner dagen innan med några stora affischer som den mycket hjälpsamma personalen satte upp framför entrén.

När väl dagen kom så lastade jag bilen full med kartonger. Förra gången hade jag nämligen sålt slut långt innan tiden gått ut. Denna gång tänkte jag inte begå samma misstag. Jag tog även med en roll-up som jag haft på bokmässan, som jag tänkte skulle kunna bli en bra backdrop.

Väl på plats hade personalen fixat fram ett bord precis vid ingången i butiken. Så det första folk såg när de kom in på frukt och grönt, var bananerna, apelsinerna, och mig. Jag satt inte ner, utan stod upp, då det var mycket lättare att relatera till folket som gick förbi. Personalen fixade dessutom en grym skylt som hängde precis ovanför huvudet på mig. ”Böckerna 139kr/st eller två för 249kr.” Mycket tydligare än så kunde det inte bli.

Allt detta förarbete gav resultat. Det är enorma mängder människor som passerar genom ett ICA under tre timmar. De flesta slängde mig bara en blick och gick förbi. Vissa hälsade eller nickade, andra ignorerade mig totalt. Men det var tillräckligt många som stannade till och var nyfikna för att jag nästan hela tiden hade att göra.

Jag tror det fanns flera faktorer som hjälpte försäljningen. För det första hade den ju annonserats i både reklamblad och lokaltidning. Så folk var medvetna. För det andra var det ju ganska exakt två veckor innan julafton, och det var en hel del folk som stannade till i jakt på julklappar till barn och barnbarn. Slutligen är det få som kan motstå en rabatt. Så en majoritet som köpte första boken, köpte även tvåan.

Där kom även ett flertal som läst första boken och nu ville köpa tvåan. De hade sett i tidningen att det var dags och passade på när de ändå skulle handla mjölk. Totalt sålde jag 52 böcker på tre timmar. Känner mig väldigt nöjd med det.

Jag tror verkligen på att finnas där folk finns. Jag funderar nu på om jag inte ska skaffa mig ett marknadsstånd på Knivsta marknad till sommaren och kanske även ett på den lokala medeltidsmarknaden. Och vem vet. En dag kanske jag ska testa på en signering i en bokhandel också.

Idag släpps Skogens hjärta!

Det är knappt jag kan tro att det är sant. Efter så mycket pillande och fixande är dagen äntligen här. Idag släpps Skogens hjärta.

För ett år sedan satte jag upp två mål. Jag skulle ge ut min första bok, och den skulle gå ihop sig ekonomiskt. Det första uppfylldes i april då Drakhornet släpptes. Det andra målet nåddes efter sommaren då den hade sålt så pass bra att jag fått tillbaka alla utlagda pengar. Att nu dessutom kunna ge ut en andra bok känns nästan overkligt. Det är en grym bonus!

Samtidigt har det varit mycket arbete. Ni som regelbundet läser denna blogg har kunnat följa processen med revideringar av manus, alfaläsning, betaläsning och korrläsning. Sedan har vi inlagans design, omslagsillustration och grafisk design på det. Känns nästan konstigt att det är över.

Men jag hade aldrig klarat det utan hjälp. Tack alla ni som agerat läsare och bollplank för mig under den här processen. Era tankar och reflektioner har varit ovärderliga och gjort boken så mycket bättre. Jag vill också rikta ett stort tack till alla de läsare som med ostoppbar läshunger varit på mig och undrat när tvåan kommer. Utan allt ert pepp hade jag inte orkat genomföra det här.

Nu ska jag ta det lite lugnare en tid framöver. I januari utökas vår familj med ytterligare en medlem, så jag ska spendera mindre tid framför datorn och istället lära känna denna nya lilla knodding. Men även om både författandet och förlagsarbetet kommer att gå på sparlåga för en tid, så har detta år lärt mig att man faktiskt kan sträcka sig efter sin dröm och fånga dem.

Jag kommer att skriva böcker resten av mitt liv. Nu är vägen vidöppen och där finns inte längre några hinder. Snart kommer säkert också mina tankar att återvända till Hanna och Erik. Jag är säker på att jag inte vandrat genom Kilsbergens skogar för sista gången. Tvärt om är det många idéer som ligger och pyr inför trean. Men kanske tar jag ett avbrott och skriver något helt annat emellan. Jag är lite sugen på att skriva en svensk steampunk. Det vore något!

Förväntningarnas ödsliga vakuum

Just nu går jag i väntans tider. När som helst, antagligen imorgon, kommer ett brev på posten med provtrycket av Skogens hjärta. Det är bara en vecka sedan jag beställde och egentligen är det inte lång tid att vänta. Men efter att ha jobbat så  frenetisk under en så lång period för att få boken klar känns det konstigt när man plötsligt måste vänta. Det är lite som att kastas ut i ett förväntningarnas ödsliga vakuum.

Men jag går egentligen inte sysslolös. Det finns tusen saker att göra på jobbet och med familjen. Jag har även hunnit med lite förlagsarbete. Där finns alltid fakturor och kvitton att bokföra. Sedan är marknadsföringen för Skogens hjärta ständigt pågående. Jag har bland annat kontaktat det lokala ICAt för att åter ordna en signering. Förra gången gick det hur bra som helst, och jag hoppas att det kan gå ännu bättre denna gång då den hamnar mitt i julhandeln.

Varför känner jag mig då så tom? Kanske är det för att projektet nästan är avslutat. För att jag nu, för en tid, måste släppa denna underbara värld och ägna mig åt annat. Om jag hade tid, kraft och energi, så skulle jag nog helst slänga mig direkt in i tredje boken. Men det är inte möjligt. Så istället får jag lära mig tålamod. För nu är tid att andas. Att stanna upp ett ögonblick och njuta av det man åstadkommit.

Jag kan vara ganska dålig på det. Att sitta ner, och se det man har och vara nöjd. Egentligen är det nog inte bara jag som lider av det problemet. Det känns lite som en kulturell farsot, att vi aldrig är nöjda där vi är utan alltid måste blicka framåt. Men denna gång tänker jag trotsa min egen drivande vilja. Jag ska tvinga mig att stanna upp. Kanske är förväntningarnas ödsliga vakuum egentligen en vilans oas.

Omslaget till Skogens hjärta

Oskar Källner, Skogens hjärta, Sergey Shikin

Illustrationen till Skogens hjärta av Sergey Shikin

För ungefär tre veckor sedan presenterade jag en första glimt av omslaget till Skogens hjärta. Men bara några timmar efter publicering så tog jag ner det inlägget.  Läs mer om orsakerna bakom det beslutet. Nu kan jag äntligen visa hur omslaget ser ut. De korrekta filerna har anlänt från Morten Ravnbö och är nu upptankade på tryckeriets server. Om en vecka kommer jag hålla provtrycket i handen, och sedan är det bara dagar innan den släpps.

Få saker är så viktigt för en bok som omslaget. Alla vet att man inte ska döma en bok efter omslaget, men det är precis det vi gör, hela tiden. Omslaget är bokens affischpelare. Lyckas den locka åskådarens fantasi så är chansen mycket större att man också köper boken. Till Drakhornet valde jag att göra en mangabauer. Tanken var nog att fortsätta i den stilen genom hela serien. Men så var jag på Eurocon i somras och plötsligt förändrades allt.

På Eurocon träffade jag bl.a. en massa sköna ryssar. I Ryssland publiceras det över 500 böcker med inhemsk fantasy och science fiction varje år. Ryssarna sa skämtsamt att de är ”självförsörjande” inom dessa genrer.

I foajén på konferensen fanns det några bord. Där kunde vem som helst lägga infoblad om allt mellan himmel och jord. Men när jag stod där och tittade så var det en specifik broschyr som fångade mig. På framsidan stod en ensam kvinna och blickade ner i en dal fylld med gamla tempelruiner. Det var ett fantastisk ljus i bilden, och trots att den helt uppenbart var tecknad så kändes den nästan fotografisk.

Inuti broschyren fanns det ena makalösa omslaget efter det andra. De var alla fantasifulla och vackra, med titlarna i stiliserade kyrilliska bokstäver. Jag måste erkänna att jag blev lite förälskad. Längst bak stod det information om konstnären. Han hette Sergey Shikin, var en av veteranerna inom den ryska SF&F branschen och hade vunnit ett antal priser för sina illustrationer. Där fanns också en e-mailadress.

Så jag mailade.

Framsidan av Skogens hjärta. Klicka för en större bild

Han svarade snart och det visade sig att han var intresserad. Det fanns en scen i Skogens hjärta som jag tyckte skulle passa bra till omslaget, så jag översatte den till engelska och skickade. En tid senare mailade han tillbaka en sketch. Vi skickade mail fram och tillbaka, och han lade till och drog ifrån tills vi var nöjda med resultatet.

Omslaget är en full jacket cover, d.v.s. att bilden sträcker sig runt hela boken. Det kostade lite mer än att bara göra framsidan men jag tycker det är så grymt läckert. Förhoppningen är ju att boken ska kännas lite lyxig när man håller den i handen.

Vi har använt samma fonter och snirklingar som till Drakhornet. På så sätt blir det förhoppningsvis en bra grafisk kontinuitet mellan böckerna, trots att tecknarstilen är ganska radikalt annorlunda.

Annars måste jag säga att jag är supernöjd med Sergeys arbete. Överallt i bilden finns det spännande små detaljer och ljuskontraster. Kan knappt vänta på att få se hur det tar sig ut på provtrycket.

Sålde klassuppsättning av Drakhornet

I början av terminen sålde jag en klassuppsättning av Drakhornet till en högstadieskola i mellansverige. Jag blev kontaktad av en av lärarna som hade läst boken under sommarlovet och tyckte att den skulle fungera perfekt i klassrummet.

Jag tyckte ju självklart att det var en riktigt bra idé. Klart jag vill sälja böcker! 😉 Men jag blev nyfiken och undrade varför de ville ha just Drakhornet?

Dels visade det sig läraren själv var en gammal fantasyälskare som gärna såg att fler fick upptäcka denna fantastiska genre. Men det var mer än så. De hade redan fyra klassuppsättningar med ungdomsböcker. Men de handlade alla om ungefär samma sak, ungdomar med trassliga relationer i dagens Sverige. Drakhornet bröt ganska kraftigt mot mallen och var något nytt och annorlunda.

Dessutom visade SO-lärarna intresse då Drakhornet utspelar sig i ett (med några undantag) historiskt korrekt Sverige.  De fantastiska elementen består dessutom i huvudsak av gammal svensk folktro. På så sätt skulle eleverna kunna lära sig både historia, och om gamla myter och väsen, samtidigt som de fick läsa något underhållande. Sedan skadade det inte att boken håller på att läsas in av TPB så att även elever med synskada eller dyslexi kan läsa.

Då skolan beställde från förlaget (mig) kunde jag också ge dem ett pris som var vida bättre än något de kunde fått via Adlibris el dyl. Så nu funderar jag på huruvida jag ska sätta ihop något slags skolpaket och skicka ut reklamblad till Sveriges högstadieskolor. Kanske finns det fler där ute som behöver en klassuppsättning fantasy. Jag säljer dem gärna.

Drakhornet kommer som e-bok, på engelska!

För nästan två månader sedan damp det ner ett email i min inkorg. Det kom hela vägen från de skotska högländerna. Bifogat var en kopia av Drakhornet översatt till engelska.

För en väldig massa år sedan hade vi en utbytesstudent i vår familj. Han hette Gordon och kom från Skottland. Han hade blåaktig hud, älskade pommes frites och undrade vad den där runda lysande saken på himlen var för något. Snart blev han som en extrastorebror för mig. Och genom åren har vi hållit kontakten.

Jag har alltid varit sugen på att översätta Drakhornet till engelska. Den svenska marknaden är ju i jämförelse ganska begränsad. I USA och Storbritannien finns det en helt annan fanbase för fantastik. Samtidigt är så klart konkurrensen mördande. Men man förlorar inget på att försöka.

Ett tag funderade jag på att göra översättningen själv. Testade till och med att översätta första två kapitlen. Men även om arbetet gick hyfsat så insåg jag snart att jag som svensk och med engelska som andraspråk aldrig skulle upptäcka alla misstag. Risken var stor att jag bakade in svengelsismer i översättningen. Det ända rätta var att få det översatt av någon som har engelska som modersmål.

Vem kunde vara mer perfekt för jobbet än Gordon? Han har bott i Sverige i två år. Han kan prata svenska och har en förståelse för svensk kultur. Samtidigt är han en ”native english speaker” med känsla för att skriva. Så jag frågade, och han tackade omedelbart ja.

Tyvärr har jag inte hunnit ta tag i det hela. Dokumentet ligger fortfarande orört på min hårddisk. Det har varit så mycket med redigeringsarbetet av andra boken i serien att allt annat fått ligga på is under tiden. Men så snart som Skogens hjärta har släppts så ska jag börja titta på översättningen igen.

Kindle finns även som app till Ipad och Android

Min tanke är att lägga upp den som engelsk e-bok på brittiska och amerikanska Amazon. De har runt 70% av e-boksmarknaden och dominerar på så sätt all e-bokshandel i den anglosaxiska sfären. Och det är inga små siffror vi talar om här. För några månader sedan gick e-böckerna om pockets i försäljningsstatistiken i USA.

Frågan är bara vad boken ska heta. The Dragonhorn låter på tok för klyschigt på engelska. Det fungerade bättre på svenska, för här har vi kanske ”bara” 30 böcker som börjar på Drak… någonting. På engelska måste det finnas tusentals. Funderar kring Curse of the Kelpie istället. Det är lite klatschigt med två k-ljud efter varandra. Men vi får se … Det finns fler alternativ.

I vilket fall som helst hade detta inte varit möjligt utan Gordon. Ett oändligt stort tack! Gott jobbat brorsan!

Samtal från bokmässan om egenutgivning

Så var det dags för andra filmen från bokmässan. Detta är ett samtal mellan mig och deckarförfattaren Lars Rambe om egenutgivning, författarens plats i bokbranschen och förlagens framtid. Det är inspelat i HOIs monter, och handlar därför självklart även en del om HOI och deras verksamhet.

Samtalet är inspelat i två delar. Tyvärr blev det något tekniskt fel under inspelningen så det saknas en minut mellan de båda filmklippen. Men förhoppningsvis får ni ett bra sammanhang ändå.

Bokmässan rockar!

Klockan är mycket, och jag borde egentligen sova. Men jag kan inte låta bli att lägga upp några bilder från bokmässan. Även idag har det varit fruktansvärt roligt. Jag spenderade en del tid med att dela ut flyers för Drakhornet och fick de sista böckerna sålda.

Men mestadels sprang jag omkring och pratade med folk och bara njöt av mässan. Det är verkligen fascinerande att även mot slutet av andra dagen hittade jag ständigt nya utställare bakom varje hörn. Hur lyckas man egentligen klämma in så mycket saker på den (visserligen stora, men inte helt ofattbart gigantiska) ytan?

Började morgonen med dessa två fagra damer. Till vänster, Kristina Svensson, som tillsammans med mig vann HOIs tävling och fick den stora äran att stå i deras monter. I sin hand håller hon sin humoristiska reseskildring från Wales "Jakten på den perfekta puben." Till höger har vi Erika Söderström som koordinerat hela HOIs mässverksamhet! Och det var ett jobb hon gjorde grymt bra! 🙂

 

Kristina intervjudade Sölve Dahlgren, författare till Innebandypiraterna och en av grundarna av HOI Förlag.

 

Jag träffade på Desirée Fredlund som efter att ha blivit refuserad i all oändlighet skrev en bok om det, och blev utgiven. Boken heter: Refuserad. 😉

 

Åt lunch med en massa glada egenutgivare. Runt det här bordet smiddes planer som en dag kommer att förändra förlagsbranschen för alltid. Överallt tyckte jag mig nämligen se tecken på hur de små förlagen och egenutgivarna organiserar sig. Den förändring som jag talat om så länge är redan på gång. Snart kommer landskapet att förändras radikalt ...

 

Och vad är väl en bokmässa utan Jan Guillou

 

Träffade mässans snyggast klädda deltagare. Antagligen är den strikta känslan för mode något som kommer automatiskt av att vara levande död. Hon gjorde reklam för seriealbumen The Walking Dead som gjordes till bejublad tv-serie i våras.

 

Erik Granström var på strålande humör när han satte sig för att signera i SF-bokhandelns monter. För fem år sedan släpptes Svavelvinter, och när det nu var dags för uppföljaren Slacktare små, så ringlade kön runt hela montern under hela den timme han satt där.

 

Gick runt ett hörn och sprang på den ursnygga montern tillhörande Ord Text Mening Förlag. Det var jättekul att träffa Anna Lindvall Olsson i egen hög person, och få diskutera lite av problemen men framförallt de fantastiska möjligheter som finns för småförlagen. Framtiden är vår! 🙂

 

Sedan upptäckte jag att en av mina gamla idoler Peter Madsen var på bokmässan och signerade. Så jag skyndade mig bort till Ekholm&Tegebjers monter. Där kom jag i samspråk med förläggare Mikael Tegebjer. Hur trevligt som helst.

 

En av dagens höjdpunkter var att få träffa Peter Madsen. Jag har varit ett stort fan av hans Valhalla-serier i många år. Han målade en Loke (min favoritkaraktär) i mitt album, och jag fick dessutom den överväldigande glädjen att ge honom ett signerat exemplar av Drakhornet. Han har varit en stor inspiration, så det kändes gott att få ge något tillbaka.

 

Dessutom fick jag glädjen att återse Ola Skogäng, som tecknar den grymt mysiga Theos Ockulta kuriositeter.

 

Sedan stängde bokmässan, och allt såg plötsligt mycket annorlunda ut.

 

Dagen avslutades med en förlagsmiddag med hela HOI-gänget. Tack HOI för en skön mässa!

 

Jag har under en tid gått och närt på en dröm. Nu när jag varit på mässan har den drömmen fått ytterligare kraft. Det finns en sak jag känner starkt. En dag ska jag ha min egen monter på bokmässan, tillhörande Fafner Förlag, fylld med svensk kvalitétsfantastik. Men resan dit är lång. Vi får se hur många år det tar.

Nu är det åter dags för sömnen att koppla sitt grepp. God natt.

Full fart på bokmässan!

På plats i HOIs monter med min lilla bok.

Vilken dag! Jag är så trött att det bara snurrar i skallen. Men innan det är dags för sängen ska jag försöka sammanfatta dagen med några meningar. Det började bra. Jag körde av motorvägen och anlände i det stora parkeringshuset Focus runt 8:45. Det fanns fortfarande gott om P-platser. Jag hade bagaget fullt med böcker, godis, dricka, promotionmaterial, så efter att ha fått min utställarbricka försökte jag få tag i en pirra så jag kunde rulla in grejerna.

”Låna en vagn på ICA!” sa mässpersonalen. Och vem är jag att säga emot officiellt auktoriserad personal? Så med glädje i hågen gick jag ner en våning på Focus, snodde en vagn på ICA, fyllde den, och snart rullade jag med ett stort flin genom bokmässans korridorer. Efter lite plockande var allt på plats i HOIs monter och jag försökte hitta något att äta. En baguette med kyckling och curryröra fyllde magen och jag kunde med gott humör inta min plats i montern. (Och vagnen körde jag så klart tillbaka till ICA. Jag vill ju ha tillbaks min 10krona!)

Man upphör aldrig att förvånas. Jag visste inte ens att sådana här förlag existerade. Men det visar kanske bara hur insnöad jag är på mitt lilla gebit.

Jag gick runt en del och tittade på mässan. Det är verkligen ett spektakel. Det finns helt bisarrt många olika sorts utställare här. I ena sekunden passerar man förbi en av förlagsjättarnas montrar som ofta är större än en vanlig bokaffär, och i nästa stund hittar man ett litet kyffe tillägnad någon obskyr diktare. (I alla fall obskyr i min värld. Säkert jättekändis i någon annans.)

I var och varannan monter står det folk med mikrofoner och försöker fånga de förbipasserandes uppmärksamhet. Vissa lyckas riktigt bra, andra inte alls. Själv hade jag ju två miniseminarier i HOIs monter, ett om egenutgivning och ett om ”Varför fantasy är fantastiskt!” Det filmades och jag lovar att lägga ut det senare på bloggen.

Men en av dagens store angelägenheter var ju Debutantminglet! Jag och Annelie fick det stora nöjet att prata med några av alla de sköna profiler som brukar hänga här på debutantbloggen. En kul bonus var att Marcus Prifits, en av förra årets debutantbloggare, också dök upp och hedrade oss med sin närvaro.

Jag, Anneli Drewsen, Marcus Prifits och Marcus kompis Gustav. 😉

Jag och Kim M. Kimselius! Tjohoo! 🙂

Annelie Drewsen och Mathias Sundin

Här har jag den stora glädjen att få ha Malin The Writer till vänster och Sophie Trinh Johansson till höger

Det var även kul att gå runt och prata med andra förläggare. Hittade Ersatz/Coltsos monter och förundrades över de vackra omslagen. Jag tror verkligen att de har en riktigt bra affärsidé med att översätta fantastik från öst. För som Anna i montern sa: ”Det som skrivs på engelska har många redan läst. Men det är inte lika många som kan ryska.”

Anna i Ersatz monter

Sedan stötte jag på Tobias som är grundare av Man av skugga förlag. De har bland annat get ut Svenska Kulter av Anders Fager, Vem är Arvid Pekon av Karin Tidbeck och en massa sköna seriesamlingar. Efter ett mycket trevligt samtal gick jag nöjd därifrån med ett exemplar av Death Piglet!

Tobias Eliasson, förläggare på Man av skugga förlag, poserar framför en av Death Piglets geniala seriestrippar.

Mot slutet av kvällen drog jag (för säkert tredje gången) förbi SF-bokhandelns monter. Vilka sitter där om inte Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg! De har en hög med Cirkeln bredvid sig och signerar så glatt. Jättekul att få träffa Sara igen och även kul att för första gången träffa Mats i verkliga verkligheten.

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren samt någon jomme i mitten som liksom bara flyter omkring där ...

Nu är det dags att möta John Blund. Sov gott, och Enter Sandman.