Att prokrastinera eller inte prokrastinera, det är frågan!

Mirijam Geyerhofer. Foto Anna Hållams

Långfredag = min andra fredag i rad som inlägget skrivs samma dag det ska upp istället för att förpubliceras, grattis till mig som slår världsrekord i att försöka (och misslyckas) hålla bollar i luften den här våren! Prokrastineringens mästarinna at your service!

Om en månad eller så kommer allt mitt jobb med manuset vara klart. Då har jag pillat färdigt och dokumentet som nu heter Lite_trott_bara_version7 kommer ha en annan siffra i slutet på arbetsnamnet. Vågar inte ens fundera på vilken, men HERREGUD vad skönt det ska bli. Min tanke tills nu har varit att jag innan det blir 2020 skriva klart mitt byrålådemanus, och alltså ha ett färdigt råmanus av den där romanen som ju måste vara färdig innan den skickas in till förlag.

Att sälja in en fackbok på synopsis är lite mer min grej, för då finns det en annan fysisk person som ba: Vecka tolv ska detta vara klart! eller Senast 15 april vill vi ha svar på det här! och då lyder jag glatt order. SIR, YES SIR! skriker jag exalterat och levererar i tid. Men ska jag göra något själv som inte är tidsbestämt så fallerar allt, vilket ju är lite märkligt eftersom jag faktiskt är egenföretagare och inte har haft en anställning med en chef/annan fysisk person som ger order på sju år.

Så nu funderar jag på hur jag ska lägga upp arbetet med mitt skönlitterära manus. Hur gör ni? Skriver ett visst antal ord per dag/vecka/månad? Avsätter en timme varje kväll? Sätter en deadline långt fram i tiden och skjuter allt framför er med konstant ångestpåslag tills all tid nästan är ute, för att jobba dag och natt och preciiiis bli klara på utsatt tid (min favorit!? Berätta!

Gästbloggare: Ett år på Skurups skrivarlinje

Vi träffas på ett café i Malmö vid Folkets Park. Vi pratar om hur sommaren har varit, hur det har varit att flytta tillbaka till Stockholm, att flytta till Malmö och att börja jobba igen. Vi pratar om året på skrivarlinjen, hur mycket respektive lite vi skriver nu när vi har slutat och hur året i Skurup har påverkat oss.

Vi kommer överens om att textsamtalen är en av sakerna som vi kommer ta med oss mest. Större delen av året ägnades åt textsamtal, vilket innebar att vi en gång i veckan lämnade in text som sedan klasskompisar och lärare gav respons på. Under året hade vi också enskilda handledarsamtal med lärare och större responssamtal med flera i klassen för att kunna dyka djupare in i våra projekt.

Romanskrivande, en vilja att passa in och balans i skrivandet

Det är söndagkväll. Jag försöker välja ut texter att skicka in till textsamtal. Ångesten träder in. Jag skriver mest på min roman, men fem sidor av romanen är sällan det jag vill skicka in. Det blir en selektiv bedömning av ett långt manus. Istället försöker jag hitta dikter och andra texter. Nu i efterhand inser jag att jag anpassade det jag skickade in mycket mer än jag hade velat. Trots att texterna togs på stort allvar och alla visade stor respekt fanns det en känsla av att prestera och passa in. Jag tror att jag ofta skickade in det jag trodde att gruppen ville läsa. På det sättet testade jag förvisso nya stilar, men jag tog också bort mycket av min egen stil i mina inlämningar som jag egentligen också hade behövt respons på.

Romanen fick ta mer plats i de individuella handledningssamtalen. Vid ett tillfälle träffade jag en av mina lärare på Lunds stadsbibliotek. Vi pratade grundligt om hur jag bäst kunde utveckla romanen, om att gå in i karaktärernas värld, att försöka måla upp en bild av hur karaktärerna lever sina liv och bygga världen runt dem istället för att tänka så mycket på själva texten.

Viktigaste insikten med att gå skrivarlinjen var nog att jag lärde känna mig själv mer som skrivande person. Det var fantastiskt att få så mycket tid till att skriva, det var nödvändigt för att jag skulle komma in i mitt bokmanus och i en redigeringsprocess, men när jag satt flera veckor i sträck ensam i en trång lägenhet med samma manus som jag jobbat med i fyra år insåg jag att jag inte mådde så bra av det. Jag behöver annan stimulans också. Att få komma iväg, få släppa texten, hitta inspiration och motivation och faktiskt få längta till den.

Stressen över responsen, att bo på internat och att inse vad en egentligen vill
göra

Ja, responssamtalen tillsammans med våra klasskamrater och lärare var en av sakerna vi tar med oss mest. Trots allt bra som samtalen innebar fanns det också enorm press att leverera en bra respons. Väldigt ofta satt jag nervös på mitt rum kvällen innan textsamtalen för att jag inte kände att jag hittade någonting konstruktivt att säga. Ibland kände jag ingenting när jag läste någons text och vad skulle jag då säga?

Till skillnad från Josefin bodde jag på skolan och blev tilldelad ett eget rum i ett av de
mindre husen på internatet. Vi var fem stycken som bodde där och till en början var jag ensam i min klass, men efter jul flyttade en klasskompis in. Jag tyckte om dem jag bodde med och uppskattade blandningen bland linjerna, men samtidigt fanns det någon sorts osagd hierarki på skolan, en sådan ordning som antagligen inte blivit så med vilje, men som ändå fanns där. I början av terminen hade vi en dag  med samarbetsövningar och lekar då vi blev blandade med olika linjer, men det var ungefär det enda som gjordes för att försöka sammanstråla alla olika linjer. De flesta deltagarna höll sig i sina utbildningars hus där andra linjer inte kunde komma in. Jag undrar ibland vad som hade hänt om det funnits ett stort rum anpassat så linjerna kunde få chansen att samarbeta med varandra? Nu i efterhand ser jag tillbaka på den här delen av mitt folkhögskoleår och blir ledsen när jag inser att det var så många möjligheter till att
skapa nya projekt och träffa nya människor som gick till spillo.

Sista veckorna i Skurup minns jag däremot med värme. Fokuset lades mer på hur vi skulle kunna klara oss ekonomiskt som skribenter och en förläggare från ett förlag kom på besök och berättade hur det går till när någons verk blir utgivet. Några månader tidigare hade jag mer och mer börjat inse att det kanske inte är själva skrivandet i sig jag vill ägna mig åt, för en av de bästa sakerna jag vet är ju faktiskt att sälja in historier till andra.

Antologi, releasefester och författarbesök

Något som betytt mycket för oss båda är att vi i Skurup fick möjligheten att släppa en antologi tillsammans. Var och en blev tilldelad ett visst antal sidor, och efter en sen kväll på studentgården i Skanör med ingående korrekturläsning tog redaktionen i klassen över för att sätta boken i tryck. Tillsammans bestämde vi bokens utseende och titel och anordnade sedan tre lyckade releasefester i Malmö, Göteborg och Stockholm. Det var en mäktig känsla, inte bara att ha boken fysiskt i handen, utan också att läsa upp sin egen text inför publik. Som skribent får en sällan en så direkt respons som vi fick då.

Under årets gång hade vi tre författarbesök. Det sista besöket, då den tvåfaldiga lilla
Augustprisvinnaren Jessica Schiefauer kom på besök, gjorde ett starkt intryck på oss båda. Hon pratade mycket om skrivprocessen, skrivarglöden och att aldrig ge upp. Att få höra om hennes kämpande och se hur hon har lyckats och idag faktiskt kan leva på sitt författarskap var något vi tog med oss den fredagseftermiddagen i maj.

 

Josefin Kylli och Johanna Stavegren är 25, respektive 23 år gamla och gick Skurup
folkhögskolas skrivarlinje terminen 2017/2018. Josefin är bosatt i Malmö, och under året på skrivarlinjen bodde hon i Lund medan Johanna är från Stockholm och bodde på skolans internat. Idag jobbar Josefin på café och håller i skrivcirklar för Ordkonst. Johanna studerar litteraturvetenskap och jobbar i bokhandel.

Vargtimmen

Vargtimmen kallas tiden före gryningen som för vanliga människor infaller någon gång mellan klockan 03.00 och 05.00. Då är kroppens aktivitet som lägst. Vetenskapligt brukar det förklaras med att blodets halt av hormonet melatonin är som högst vilket gör att kroppstemperaturen, blodtrycket och ämnesomsättningen sjunker.

Förutsättningarna för vakenhet är helt enkelt urdåliga.

Det finns de som säger att vargtimmen även är tidpunkten då flest människor dör och mardrömmarna är som verkligast. Den sömnlöse jagas av sin ångest och spöken och demoner är som mäktigast.

”Att vara manusförfattare är som att ständigt leva i vargtimmen”, hörde jag en person i branschen säga. Själv är jag mitt i omskrivningarna av mitt manus och jag tror jag förstår liknelsen.

I helgen har jag suttit klistrad vid datorn i 32 timmar iförd ett par illasittande mjukisbrallor med kattmönster och en stor stickad tröja och undrat vad fan jag håller på med. Ska jag stryka det här stycket? Bör jag istället fylla ut avsnittet? Herregud, är det jag som har skrivit den här dialogen, den låter inte klok. Har jag verkligen skickat in den här skiten?

Spökena och demonerna får Larry Page, Bill Gates och Angela Merkel att framstå som obetydliga mesproppar i jämförelse. Kinderna hettar och en blandning av uppgivenhet och total genans väller över mig. Inte för att grannarna ser en galen person med fett hår och fula kattbyxor varje gång de vänder sig om. Nä, för att mitt manus känns så dåligt.

Ångesten fungerar som någon form av olyckosamt chokladhjul.

”Hej, välkommen till skrivprocessen. Här sätter vi snurr på tillvaron. Nämen stort grattis! Det blev ett andrapris idag. Varsågod, en stor portion rädsla. I morgon kan du vinna färska panikattacker, en festpåse full med orossyndrom eller varför inte en årsförbrukning av obearbetade skamsköljningar. Vinst varje gång och alltid en överraskning.”

Om jag bara hade gjort rätt från början, grämer jag mig. Då hade jag sluppit befinna mig här.

Finns det ens någon som gör rätt från början?

Svaret är nej. Alla verkar leva i vargtimmen från tid till annan. Även de riktiga proffsen. Jag har kollat.

Tojstoj lär har sagt: Inga tillägg, hur briljanta de än är, kan förbättra ett verk i lika hög grad som nedstrykningar. Isaac B Singer tycker att papperskorgen är författarens bästa vän. David Bowie älskade misstagen. ”I thrive from mistakes. If I have not made three good mistakes in a week, then Im not worth anything. You only learn from mistakes.” Och Salvador Dali skavankerna. ”Have no fear of perfection. You will never reach it.”

En hel lista av författare har uttalat sig om skrivprocessen och vad den innebär.

I love my rejection slips. The show me I try – Sylvia Plath

There is no such thing as good writing, only good rewriting – Robert Graves

Being a writer is like having homework every night for the rest of your life – Lawrence Kasdan

Den enda som möjligen avviker från skaran är Stephen King som uttalade: Att skriva är mänskligt, att redigera är gudomligt. Han verkar unik.

Men nu tillbaka till vargtimmen. Det är nämligen också den tid på dygnet då flest barn föds. Och det ligger något i det. För om man aldrig ger upp omvandlas våndan till slut till en historia.

Doris Lessing formulerade det: What I did have, which others perhaps did not, was the capacity for sticking at it, which really is the point, not the talet at all. You have to stick at it.

 

Fortsätt simma! Fortsätt simma!

Jag håller fortfarande på med omskrivningar av mitt manus. Under tidiga mornar och sena kvällar kämpar jag men ibland känns det som om texten stirrar på mig utan att jag kommer framåt. I helgen bearbetade jag manus i 28 timmar. Ändå når jag inte dit jag vill.

Det går långsamt. Frustrationen växer. Varför är det så jäkla svårt?

Just nu skulle jag kunna döda folk som säger saker som ”det bara kom till mig” eller ”jag skrev min bok på några månader.”

Sänkare! Lyssnar man på dem dör man barracudadöden.

Så, en gång för alla nu.

De ljuger. Inget bara kommer. Inget är enkelt. En idé kan poppa upp från ingenstans, men inte ”roendet” som krävs för att få den iland. Den insatsen kan liknas med att vara en liten liten fisk som simmar över ett barriärrev med en jätteknasig följeslagare.

Jag vet detta för jag är själv mästare på att få helt omöjliga idéer. Ja! Ett marsvin vore kul! Slutade med att vi var fodervärdar åt fem getter en hel sommar. Vara med i TV, nåt nytt skojigt program om bakterier? Jag säger ja! Någon månad senare fann jag mig själv sitta med Dr Åsa under bästa sändningstid och prata om familjens tarmflora. Eller varför inte: Juristlinjen? Så praktiskt med en bred utbildning! Den snilleblixten tog fem år att genomföra och femton till att reparera.

Men trots att jag haft trädgården full av olydiga getter (de rymmer på ett kick och äter upp äppelträden så fort man tittar bort), vardagsrummet kryllande av kameramän eller varit tvungen att plugga dag och natt för att klara jättetrista tentor, är att skriva en bok den största utmaningen av dem alla.

Om du befinner dig mitt ute på havet (om du någon gång har fått skriva om ett manus vet du vilken skärseld av manettrådar, valar och hungriga hajar jag pratar om) är mina tips följande. Och jag lovar att om du sätter upp dem för dig själv kommer du fixa det. Jag tänker göra det.

  1. Sätt rimliga deadlines. För höga krav innebär bara att allt brakar. Plus, du vill känna att det är lustfyllt, inte pressat.
  2. Börja med det du tycket är roligast. Är det att bättra på och bygga karaktärer – starta där. Är dialogerna mest lockande – bingo! Ruta ett måste kännas askul.
  3. Hitta en bra coach/en pusher. Det finns inget så sporrande som att ha någon som engagerar sig och kommer med precis de förbättringstipsen som behövs (inte de man nödvändigtvis vill höra). Har du inte lyxen att ha strålande förläggare anlitar du en skrivcoach eller en lektör. Det kostar så klart en slant men är väl investerade pengar. Saknas den möjligheten hittar du en skrivkompis. Även en mycket liten och misstänkt dement palettkirurgfisk duger. Om den har rätt inställning.
  4. Bestäm vilka tider du ska skriva, gör ett schema och följ det. Kan du sitta innan jobbet? Är kvällen din bästa stund? Vad du än väljer prioritera tillfällena och boka in dem i din kalender så att inget annat konkurrerar med tiden.
  5. Släng mobilen.
  6. Bestäm innan du börjar när du ska ha rast och vad pausen ska innehålla. Själv gillar jag att springa eller gå, det får min hjärna att vila.
  7. Sätt upp ett specifikt mål för varje skrivtillfälle. Därefter gör du varken mer eller mindre.

Och viktigast av allt.

8. Det gör inget om det går långsamt ibland. Det som gäller är att aldrig, alltså aldrig, sluta.

Om du inte har tid att läsa det här inlägget kommer en kortversion här. Sammanfattad av en totalt förvirrad men lysande skarp liten palettkirurgfisk.

Lycka till!

Jag ska bara

I veckan fick jag synpunkter från mina förläggare. Jag har lyxen att ha två. De är bländande skarpa och noggranna. Jag känner mig oerhört trygg med dem. Lite samma känsla som när jag under några år var föredragande åt ett fd jurstitieråd tillika EG-domare, ”Mr Hawkeye.” Han missade inte en punkt. Sönderplottrade med konstiga krumelurer (domarspråk) kom utkasten tillbaka. Jag undrade förstås ofta vilken nytta han hade av mig när han redan visste hur det skulle vara men han svarade alltid: ”Det första utkastet är det allra svåraste, att hacka i det är det enkla. Jag vill ha något att utgå ifrån.”

Det ligger något i det fast arbetssättet har stora likheter med att ständigt leva i vargtimmen. Som KBT för en ”duktig flicka” eftersom det innebär att alltid känna sig värdelös. Produkten är långt ifrån perfekt när den lämnar mitt skrivbord. Efter några år i juristskolan vet jag emellertid att den här hårda vägen är den enda. Och fyra hökögon är högsta vinsten.

Med ett manus fullt av frågor och funderingar lämnade jag förlaget. Jag har fått en tydlig anvisning om vad jag måste göra, jag ska bara…

Handla först. Hatar normalt att handla men det måste ju göras. Länge också. Inte bara det nödvändigaste. Även tandkräm, buljongtärningar och tops. Har vi inte dessutom slut på soja? Eller är det ketchup? Priserna som jag aldrig annars orkar titta på ska plötsligt jämföras. Och hade jag ägt mynt hade jag använt dem för att betala.

Väl hemma sätter jag ner kassarna och lägger manuspåsen på kontoret. Jag borde öppna den men jag ska bara…

Laga maten. I vanliga fall köper jag något enkelt till middag men inte ikväll. Vad är det förresten för slafs? Köpa färdigt! Sådan är väl inte jag? Här ska tillredas från grunden. Skala lök (fast fingrarna luktar skit resten av kvällen), riva ost och steka köttfärs. Moment som kräver minutiös noggrannhet. Medan spaghettivattnet kokar skulle jag kunna starta datorn men jag ska bara…

Städa köket. Kastruller behöver diskas, kaklet torkas av. Är det rent på bänkarna blir det obalans om man sneglar ner mot golvet. Har vi dammsugit? Borde kanske ugnen rengöras? Micron jag inte använt ropar bestämt efter en rejäl omgång. Jag skulle sätta mig och jobba nu om…

…det inte vore för tvätten. En maskin till går alltid att köra, en korg ytterligare finns alltid att hänga och några högar återstår alltid att sortera. Vem lämnar tvätten så? Mårran och Tobias IRL!

Jag viker och ordnar. Flyttar sakta strumporna från hög till hög. Jag vet att jag inte borde stå i tvättstugan och dona när jag har ett manus att reda ut, men jag ska bara…

Hänga in i garderoben!

Det hade varit kvickt gjort om det inte vore för att hyllorna tydligen är helt ostädade. Vad är det för slarvmänniska som huserar här? Kanske bör jag först organisera om innan jag kan stuva in det rena? Det är hög tid att börja med manuset, jag ska bara…

Då avbryts mina tankar av min skrivcoachs röst långt inne i mitt huvud. Han har sagt det så många gånger att jag kan höra honom ryta när som helst.

”Det som är helt avgörande är att aldrig ge upp. Det är viktigare än talang. När du tror att du är klar, kommer du få ta det ett varv till. Bered dig på det. Du kommer att ha is i skägget som Wassberg när du slutligen stupar i mål. Så jävla jobbigt är det att skriva en bok. Förläggarna och redaktörerna har alltid rätt. Lyssna på dem. Sedan bestämmer du dig. Gå ut och kräks bakom husknuten om du måste. Därefter kavlar du upp ärmarna och skriver om.”

Detta är det enda som gäller. Så nu mina vänner finns det ingen återvändo och inga mer ’ska bara’. Mina ärmar är uppkavlade. Jag kommer inte ge upp.

Hej manus nu kör vi! Vi ses i mål.

Är jag författare om jag inte författar?

img_2817-2

Listorna blir längre … och längre …

Jag borde sitta och jobba med ett pjäsmanus som ska vara klart för en månad sen. Jag borde skriva på min nya roman … och den där barnboksidéen … och på en skrivreseansökan till Dramatikerförbundet … Men det gör jag inte. Det enda jag skriver just nu är listor. Många, långa, fullklottrade listor.

Det är lite väl fullt i mitt huvud just nu. Då blir listorna väldigt viktiga. De ger mig en känsla av kontroll. Jag har listor på det mesta. Jag har en lång en över allt som måste fixas inför premiären nu på lördag: lösa problemet med entréridån, göra (eller inte göra) en gul miniryggsäck, presenter till skådespelarna, lösa scenen när Maja upptäcker att pappan är borta … Jag har listor över vad som ska göras klart i lägenheten, vad som ska ändras på ritningarna inför renoveringen av huset ute på ön, jag har en rejäl lista på vilka som måste kontaktas angående kommande projekt. Jag har kilometerlånga listor med böcker och filmer jag ska läsa och se, artiklar jag ska läsa, musik jag ska leta upp, resmål jag vill besöka, recept jag vill testa …

Skärmavbild 2017-09-14 kl. 23.39.00

Blir det klart till på lördag …?

Jag klarar av att ha ganska många så kallade ”bollar” i luften samtidigt. Men om jag inte håller koll på mina listor, bockar av när saker blir utförda, och framförallt ser till att föra in mötestider i kalendern – då faller allt snart samman. ”Hej, Johan! Skulle inte du ha varit hos oss nu klockan tio för utprovning av bettskena?” ”Shit! Jo, förlåt!”. Och har det väl börjat rasa – då går det snabbt utför. Inkorgen fylls av påminnelser om att missar jag städdagen en gång till blir vi av med kolonilotten, inkassokuverten pryder dörrmattan när jag kommer hem. Och där sitter jag med mina listor och bläddrar fram och tillbaka. Försöker reda ut var felet uppstått. Var i mitt fantastiska system det har tagit sig in en bug. Har jag bockat av på fel rad? Har jag deletat ett task som inte är utfört? Andningen blir snabb och grund. Det kliar i höger armhåla och svetten tränger fram på överläppen. Jag skriver en ny lista där jag graderar ordningen över vilka av mina listor som är viktigare än andra, vilken av dem som ska se till att allt hamnar rätt igen så att jag får ihop pusslet och hinner med allt …

Och så plötsligt inser jag att risken finns … att om jag inte ägnade mig så slaviskt åt mina listor, så kanske jag faktiskt skulle få lite mer gjort.
Kanske skulle jag till och med hinna skriva på min bok …

 

Här kommer utdrag ur en lista till:
Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Please be kind

Vi måste prata om ångestattackerna. Blixtarna som helt plötsligt kommer från en klarblå himmel och sedan för med sig en tsunami av skräckblandad skam som slungar en åt sidan några sekunder. De som får en att instinktivt ruska axlarna och vilja rätta till innanmätet innan en kan fortsätta framåt.

Den som inte har skrivit en text och låtit någon annan läsa den kanske inte drabbas av dem och kan heller aldrig fatta hur jävla läskigt det är att ge ut en bok. Är du dessutom en person som bryr dig oerhört mycket om vad andra tycker och är livrädd för att någon ska bli arg eller sårad är det närmast obamhärtigt jobbigt emellanåt.

Jag har delat in impulserna som framkallar ångestattackerna i olika faser.

Den första fasen: Är jag med i boken?

När jag skrev Stockholm psycho fick jag tipset vad gällde miljöskildringarna att ”skriva där du står.” Det är ett lysande tips för den som inte vill göra research på omgivningarna. Det är ett helt värdelöst tips för den som tycker det är besvärligt när alla en känner också känner igen platserna och därför ännu mer tror att boken handlar om dem. Jag förstod detta alldeles för sent.

Direkt efter släppet var den vanligaste frågan jag fick: ”Är jag med i boken? Vem av dem är jag?” Sen började en gissningslek om vem i vår gemensamma bekantskapskrets som var omnämnd. Ibland utbrast någon: ”Men jag tycker inte han är sådan!” Och jag tänkte för mig själv att det kan ha sin grund i att jag inte ens sett just den personen när jag skrev.

Jag rör mig i många olika cirklar men mönstret upprepade sig i varenda. Någon blev också förbannad och skrev elaka sms till mig.

Ångesten det framkallade kändes som slag med en hammare rakt in i magen och splittrade ryggraden. Nu märkligt nog gjord av porslin.

När jag reste mig försökte jag förklara fenomenet med att de flesta människor dels är självupptagna och utgår ifrån att allt handlar om dem, dels inte förstår hur fantasi fungerar.

Den andra fasen: Är du Karin?

När första skamsköljningsfasen var över kom nästa. Frågorna från personer som jag inte kände så väl och som undrade om jag möjligtvis VAR huvudkaraktären i min bok.

Med uppspärrade ögon satt jag vid mitt skrivbord och räknade på hur många i kontorskorridoren som antagligen trodde att jag missbrukade tabletter, att jag styckat någon eller att jag bara led av allmän omoral. Jag funderade på om jag skulle börja förekomma människor och helt random vid kaffeautomaten på jobbet slänga ur mig saker som: ”Alltså jag skulle aldrig blanda sömnmedel i någons mat.” Men det är svårt att hitta en naturlig brygga till den konversationen.

Igen kom jag fram till att den som aldrig testat att skriva inte heller förstår mekanismerna för ”hittepå.” Hela poängen med att författa handlar för min del också om att få gå in i en egen värld där jag bestämmer vad som ska hända och dikterar villkoren. Det är liksom tjusningen. Karaktärerna får uppföra sig precis hur som helst och jag gillar fortfarande att leka.

Den tredje fasen: Jag är proffstyckare och därför får du min åsikt

Den här fasen är hemsk – proffstyckarfasen. Helt plötsligt har alla en åsikt de gärna uttrycker när de får nys om vad jag skriver. ”Fy, deckare. Det gillar jag verkligen inte. Kliché!” Eller ”Krim, då blir det inte precis något nobelpris.” Eller varför inte favoriten: ”Ljudbok kan jag absolut inte lyssna på, jag kan läsa.”

Varför säger folk så? Det skulle vara som om jag mötte exempelvis snickaren med orden ”Fy, måttstockar och sågar, verkligen inte min grej. Det blir inga akademiska poäng.”

Proffstyckarna börjar också gärna jämföra eller relatera det som de tror att jag skriver till något de har en erfarenhet av typ: ”Läckberg gör usla personporträtt” eller ”Kepler är för mycket. Första boken var bra men sen blev det för snaskigt!” Handfallen står jag kvar och tänker: Jaha, vad vill du att jag ska göra med informationen? Lite som om jag skulle ringa till försäkringskassan och börja klaga på min frisör eller upplysa slaktaren om att jag är allergisk mot skaldjur.

Det värsta är att jag inte har lärt mig ett skit efter första boken. Och nu när arbetet med mitt kommande manus är i full gång får jag ångestattackerna hela tiden. Alla faser samspelar. Det är som att gå på Gröna Lund och mixa ”Insane” med ”Spökhuset.” Ångesten har börjat uppenbara sig i drömmarna också. Jag vaknar med känslan att jag går till jobbet naken, kör bil berusad eller att högstadieversionen av mig reser sig upp i aulan och sjunger solo. (Jag är i princip helt tondöv – gör ”fyra bugg” sämre än Carl Bildt. Ett hopplöst fall som blev tilldelad ”claves” på musiklektionerna). Och jag tänker: Hur kunde jag vara så dum i huvudet att jag återigen valde en miljö som ligger nära? Ytterligare en kvinnlig huvudroll? Och ett kriminaldrama som grädde på moset, hur tänkte jag? Ber jag om det? Historien kommer upprepa sig. Riksgaranti. Därför säger jag detta nu. En gång för alla.

Please be kind.

Så talar en junkie

Det har gått snart en månad sedan jag lämnade in mitt råmanus och sakta har suget börjat växa sig starkare. När det stod klart att det skulle bli en bok stannade processen av och jag fick ett ”hål” i min kalender (ljudboksserier har en betydligt snabbare process verkar det som). Min första reaktion var skräck. Vad ska jag göra då? Jag har skrivit konstant i snart tre års tid, det kan inte bli en lucka.

”Passa på att ta semester”, sa min förläggare. ”Det behöver du.”

Omtänksamt av henne men dagen efter bokbeskedet kom första känningen. Det började som ett pirr i magtrakten (I know, kliché, men sanningen) och en blixtrande tanke. Varenda cell i min kropp svarade direkt. Sen följde en sömnlös natt och pirret växte till ett surr. Vore det inte oerhört roligt att författa ett actionmanus? Skulle det inte vara kul att skriva något som slutar lyckligt?  Nästa dag på kontoret satt jag och bara stirrande rakt in i anslagstavlan ovanför mitt skrivbord. Koncentrationen på jobbrapporten var omöjlig att uppbära. Det hade börjat krypa innanför skinnet. Under promenaden hemåt genom Gamla stan förvandlades rastlösheten till bensin i mitt blod. Kanske en ny text skulle kunna handla om kärlek också? Han skulle kunna stå och vänta i hörnet vid Kornhamnstorg och hon kan komma promenerandes från Slussen. Kanske kan… Då slog det mig, som i en film av David Lynch. It is happening again!

”Du är fast och om du inte passar dig kommer det vara du som sitter på min stol om några år”, utbrast min lärare på manusbearbetningskursen efter en av de första kvällarna i källaren.

Jag skrattade och skakade bestämt på huvudet.

”Nä, jag testar bara, på kul. Festskriver mest lite och så”, harklade jag fram samtidigt som jag tänkte på hur jag nyss försakat mitt jobb och tackat nej till en social aktivitet för att maniskt kunna dunka in ytterligare tjugo sidor till mötet.

Han log.

”Jag har vetat det sedan första gången jag såg dig här, jag känner igen blicken. Får du in en träff med ditt första manus är det kört för dig”, fortsatte han lugnt. ”Du kommer komma tillbaka. Igen och igen och igen.”

Lägg av tänkte jag. Detta är en hobby.

Han hade så klart rätt. Han har alltid det. Lite som GW. Men det var inte förrän jag googlade ”beroende” som jag verkligen fattade vad han syftade på.

Följande utmärker ett knarkbeteende.

  1. Upptagenhet – Personen är helt upptagen av aktiviteten. Det mesta av den vakna tiden går åt till att fundera över aktiviteten. (De ställde in middagen på grund av sjukdom, skönt, då vinner jag två timmar. Kan ni åka och storhandla så sitter jag framför datorn, hehe).
  2. Sinnesförändring – Aktiviteten innebär en genväg till att må bättre på kort sikt (Tjihoo, jag satte scenen, hallå, hör du, jag grejade badrumsdialogen! Fan vad kul detta är!).
  3. Toleransökning – Behovet ökar. (Kanske detta kan vara första delen i en serie på tre? Ska jag redan nu lägga in lite nycklar och bädda för det? Borde omslagen ha olika färg?….)
  4. Abstinens – Jobbiga fysiska och psykiska symtom som oro, ofullständighet, ångest, rastlöshet uppträder efter avslut (Ska vi köpa sommarhus? Borde vi måla om? Ska vi åka på en resa? Vore det inte kul att skaffa hund? Hur svårt kan ett triathlon vara? Finns det tabletter mot tomheten?)
  5. Konflikter – Den beroende hamnar ofta i konflikter med sin omgivning. Det kan också handla om inre konflikter som att bryta ett löfte man har givit sig. (Var är min dator? Vem har raderat? Hur kunde du lägga fotbollsturneringen på en lördag, jag måste skriva? Vem har tagit laddaren? Va, fira julafton? Kan vi inte göra det lite snabbt i så fall, jag håller på med något viktigt).
  6. Återfall – Försök att sluta eller hålla upp misslyckas och samma nivå av missbruk återupptas. (Jo, jag tänkte, jag kanske kan vara ledig i sommar…Det här med deltid kanske är något? Skulle det inte vara roligt att…)

Jag är djup nere i skiten och kommer aldrig kunna gå tillbaka. Det är helt enkelt kört för mig. Hädanefter kan jag likagärna presentera mig enligt följande.

”Hej, jag heter Anna, och jag är en skrivjunkie.”

Odjuret

”Varenda idiot nu för tiden tror tydligen att de kan bli författare. Du är bara en självupptagen pretentiös medelmåtta som söker bekräftelse till varje pris.” ”De skrattar åt dig.” ”Om man ska skriva något ska det väl finnas en poäng?” ”Hur fan kan du använda det här?” ”Vakna, hallå, vakna!”

”Det är värdelöst, du är en pajas.”

Jag har fått ett odjur.

Försök att inte bry dig om det, lyssna inte, fokusera på det som är bra. Det är vad mina vänner brukar säga när jag berättar om det. Råden hade varit enklare att följa om det inte vore för att odjuret bor under min säng.

Jag har precis skickat in en första leverans av mitt nya manus till förlaget och jag har aldrig känt mig så osäker. Duger det? Vad ska andra tycka? Kommer någon bli arg, känna sig utnyttjad eller hata berättelsen? Odjuret viskar i mitt öra att min förläggare antagligen tänker att det är ett straff att behöva jobba med texten och att redaktören kommer utbrista: ”Varför kan ni inte välja någon som kan skriva? Det är så enormt mycket jobb med amatörer!”

Som om jag inte fattade.

”Det är värdelöst, du är en pajas.”

Orden sköljer över mig var jag än befinner mig. När jag klickar upp texten för att se om det stämmer, känns det som om jag ska kräkas. Direkt hittar odjuret något att anmärka på och jag skäms. Stavfel, skrivfel, meningar som inte fungerar. Eller ännu värre, brister hos karaktärerna, faktafel och dialoger som inte lirar. Det hettar om kinderna och den enda tanke som snurrar i mitt huvud är: ”Varför gör jag det här?”

Om en vecka ansluter jag mig officiellt till gruppen ”vi medelålders” och jag kommer få börja kryssa i ”vuxenrutan” när jag svarar på enkäter. Ni vet, åldersspannet mellan ”40-50”. Beviset för att jag också har tagit mig igenom halva livet. På den vägen har jag fått tillräckligt många smällar för att lära mig förstå situationer. Jag kan ärligt säga att jag vet min kapacitet och mina begränsningar. Inte bara på ett CV-floskelvis.

Jag erkänner när jag har fel och vågar stå kvar som en fura när jag har rätt. På jobbet säger jag glatt vad jag kan, vad jag inte är någon expert på eller varför inte: ”De här administrativa delarna som att fylla i flexblanketter, vab-lappar och reseräkningar kommer jag troligtvis aldrig fixa, jag har det inte i mig.” Jag är helt enkelt inte en ängslig person och har normalt inget kontrollbehov. Bara en irriterande vuxen som kan se tillbaka på tonåren och tänka precis det som mina föräldrar ofta sa: ”Vad man har för jacka spelar faktiskt ingen roll, världen går inte under.”

Men när det kommer till mina texter försvinner alla raster. Om det är briljanta eller skit kan jag inte längre bedöma. Hur de kommer tas emot vet jag ännu mindre. Inte ens i ögonblicket de publiceras. Att ställa sig inför någon annan utan att ha en aning om det jag gör är bra eller dåligt, om det ens finns en poäng, är det obehagligaste jag upplevt.

Efter Stockholm Psycho ville jag aldrig mer göra om det. Nu, bara några månader senare, har jag börjat gå mot den där scenen på nytt. Mer osäker än den finniga trettonåringen på väg till sin nya högstadieskola i en hopplöst otrendig jacka utan märke. Och det hjälper inte att jag tvingar mina anförtrodda att läsa manuset om och om igen. För det finns en röst som är mycket starkare.

”Det är värdelöst. Du är en pajas.”

Odjuret är tillbaka.

Varning – det kan gå så jäkla illa

”Rensa bort all skit”, brukar min lärare ofta säga. Det han främst syftar på är ovanan att använda klichéer som att karaktärerna skrattar, ler, stirrar, darrar, skakar eller, hans absolut värsta, ”det pirrar lite”.

”Det där är inte ens gestaltning, det är bara uselt och du är för bra för det, jag vill inte se sånt. Kommer du inte på något bättre stryker du”, brukar han fortsätta.

Trots att jag egentligen vet detta har jag upptäckt att det är samma resa även med manus nummer två som jag håller på med nu. När jag går igenom texten dröjer det inte lång stund innan jag hittar: ”… säger Margareta och stirrar på Harriet” eller ”… ler Roland”.

I tre dygn har jag redigerat och med förskräckelse upptäckt att alla mina karaktärer likförbannat ler, skrattar, stirrar, skakar och ”det pirrar lite” – precis hela tiden.

Det räcker tydligen inte med en hård förmaning från min lärare.

En skamsköljning eller ett rejält uppvaknande är vad jag behöver för att bli kvitt de här otrevliga ticsen. Ni vet, lite som när man överdriver skrämmande bilder för att folk ska fatta. Som den där lappen som ofta finns uppklistrad i hissen och föreställer någon som oskyldigt är på väg ner med ett återvinningskärl. Illustrationen som liksom skriker: ”Varning – det kan gå så jäkla illa.”

Eller kanske någon sorts KBT i förebyggande syfte för att försöka föreställa mig hur sjuka de på riktigt vore om de skrattade, log, stirrade, skakade och darrade i den omfattningen som de gör i mitt manus. Eftersom jag är en gammal nätdiagnosknarkande hypokodriker* kunde jag inte låta bli att kolla vilket medicinskt utlåtande mina karaktärer skulle få om de beter sig som de gör just nu. Medicinska utlåtanden både avskräcker ju och bidrar till massiv ångest (det vet alla nätdiagnosknarkande hypokondriker i alla fall). En: ”Varning – det kan gå så jäkla illa.”

Efter några sekunders googlande kom jag fram till följande. Och håll i hatten nu för detta kommer bli en ruskig åkning.

Åklagren i mitt nya manus uppvisar ett kroppsspråk som är nästan identiskt med en blottares. Förutom att blotta sitt könsorgan för främlingar definieras blottaren även som en exhibitionist som gärna vill uppmärksammas i folksamlingar eller synas i media. Det är ungefär den direkta motsatsen till hur jag tänkte mig att åklagaren skulle gestaltas i det här kriminaldramat. Jag tror inte heller att min förläggare har föreställt sig en blottare i rättssalen. Skak, obehagliga leenden och skratt åker bort.

Den huvudmisstänkte uppfyller i princip alla symptom för långt framskriden parkinson. Förutom att han skakar har han en lätt framåtlutad hasande gångstil, är deprimerar, har minnesproblem, otydligt tal och saliv rinner ur munnen. Inget av detta är min avsikt.

Allting tyder även på att huvudkaraktären Harriet får en stroke varje gång hon hamnar i en stressig situation (och det är minst tre gånger i varje avsnitt – högt tempo här!) Åtminstone om man utgår från skildringen av hennes upplevelse.

Allt det där är mest sorgligt.

Nu kommer det mer uppseendeväckande upptäckterna: ”Varning – det kan gå så jäkla illa”.

Spanaren Patrik är med väldigt stor sannolikhet en hyena. Det är sant. Det kan komma som en chock men jag misstänker detta starkt eftersom han konstant ger ifrån sig ett skrattande läte. Om han hade varit en hyena hade det varit ett sätt att signalera identitet och status. Förståeligt! Som mänsklig karaktär i förhörspatrullen känns det däremot ytterst obehagligt.

Harriets chef Margareta framstår som psykopat. Det kan i och för sig stämma så det får vara kvar i manuset. Däremot måste jag ta bort att hon stirrar hela tiden på Harriet. När jag googlade symptomet blev jag direkt vidarepekad till en artikel på Newsner med rubriken ”Därför vill din hund titta dig i ögonen när den bajsar.” En mycket märklig läsning där hunden jämfördes med en ammande bebis. Verkligen inte önskat läge i den särskilda gruppen för utredning av grova brott. I så fall får inläsaren betona ordet ”särskilda” lite extra varje gång vid inspelning.

Som en sista åtgärd för att få slut på detta bildgooglade jag även onaturliga leenden. Det brukar vara spiken i kistan, ni vet, som de superobehagliga bilderna bak på cigarettpaketen. Behöver jag skrika det: ”Varning – det kan gå så jäkla illa.”

Efter det här har jag givetvis strukit allt. Det kan ju gå så jäkla illa.

När jag desperat istället frågade min lärare om hur man ersätter klichéer med riktigt bra gestaltning fick jag följande oortodoxa tips: ”Kolla hur andra skickliga författare gör och sno bra idéer.”

Sen vände han sig mot mig, log, stirrade och skrattade. Som en hyena.

Jag kände hur det pirrade lite.

Så, är det någon där ute som har lästips av författare som är grymma gestaltare?

* Till er som nu sitter helt blockerade och bara undrar vad en nätdiagnosknarkande hypokondriker är, kan jag ge följande exempel.

  • En person som kommer inspringande på en akuttid hos folktandvården med en plomb i ett glas med mjölk i tron att hen (läs jag) har fått tandlossning.
  • En person som med lipen i halsen uppsöker husläkaren med ett blödande oroväckande  födelsemärke, helt övertygad om att det är hudcancer, och får svaret: ”Det ser mer ut som en finne, sluta riv på dem.”
  • Om du känner igen dig i något eller båda av de två exemplen ovan tillhör du med stor sannolikhet en av oss nätdiagnosknarkande hypokondriker. (Det är en jättejobbig grupp att tillhöra eftersom alla likasinnade man söker stöd hos hela tiden också diagnostiserar en helt utan grund och sen blir det en mycket stressande ond cirkel.)

Att väga mindre än luft

img_6998

Plötsligt händer det. Jag har fått en fråga om att skriva ett nytt manus. Det är sant.

”Om jag vill?! Omedelbart!!”

Jag hoppar upp och ner av glädje, fast inombords. När frågan kom gjorde jag det på riktigt men då var jag utklädd till en grön fleecekrokodil och hade en innebandyklubba i handen så det var ingen som reagerade på just den biten.

Jag vill vill vill.

Den här chansen har jag knappt vågat drömma om. Men om den kommer, ska jag göra det bästa av den, för det händer kanske bara en gång.

Tillbaka till verkligheten igen.

Den inbyggda förväntan från uppdragsgivaren om att det ska bli bra är faktiskt inte det värsta, även om det är en stress som finns där. Värst är tvivlet. Kommer jag klara detta eller är jag totalt naiv? Har jag redan glömt hur jävla jobbigt det är? Har jag inte lyssnat när andra berättar om utmaningarna de innebär ”att skriva andra boken”? Både Hanna Lindberg och Rebecka Edgren Aldén beskriver ju just den kampen väldigt ärligt i sina blogginlägg.

När jag kämpade med Stockholm Psycho kände jag en djup respekt och förundran över personer som får ihop en bok överhuvudtaget. Att lyckas med det två gånger ligger utanför det fattbara. Som att bestiga Mount Everest direkt efter Namibia Desert Marathon. Men det finns ju folk som gör även detta. Jag har emellertid aldrig hört någon av dem säga: ”Det bara kom, det liksom rann ur mig” eller ”Det här gick som på räls. Drömmen var helt gratis, jag behövde inte kämpa ett skit!” Däremot har jag ofta hört: ”Den enda tanken som for genom min hjärna var att jag skulle klara av det. Jag tvingade mig igenom. Segerkänslan kom först efteråt när jag insåg vad jag hade gjort, under tiden var det fruktansvärt.”

Jag kan känna igen mig i det, alltså inte att bestiga världens högsta berg eller anta löparnas ultimata utmaning men att förtränga allt som är jobbigt och pressa mig förbi. Jag är också en resultatinriktad maniac. Det är så jag har tagit mig framåt i livet tidigare. Och visst, man kommer långt men det är en egenskap som jag ogillar starkt hos mig själv.

För jag har missat att leva.

Den resultatinriktade galningen i mig ville givetvis direkt börja med projektet ”att skriva bok två”. Jag fick kämpa för att hålla tillbaka henne. Jag vet ju vad som händer när jag skenar iväg och kastar mig in i det, jag får skriva om och skiva om och skriva om. Istället har Mrs Maniac fått ägna sig åt att planera, förbereda och rigga allt. Tänka ut storyn och skriva en berättarlinje där handlingen har lagts ut. Det kommer naturligtvis ske förändringar under arbetets gång men jag vet av erfarenhet att det kommer behövas en karta för att kunna skruva, ändra, pussla och samtidigt hålla reda på perspektiven och storyn. Mrs Maniac har också gjort en bakgrundsbeskrivning för karaktärerna och platserna. I skrivande stund håller hon på att tänka ut scenerna. Vad ska ligga i dialog, återblick och händelse? Föresten bör jag kanske tillägga att jag varken skriver detta för att ni ska tycka jag är duktig eller för att sänka alla er som väljer att jobba på ett annat sätt. Det finns inga rätt eller fel när det gäller skrivande, jag gör detta av en helt annan anledning.

Men det låter mekaniskt och tråkigt, tänker du kanske nu. Strukturera och planera berättelsen till döds, vart tog kreativiteten vägen? Är det inte vad skrivande handlar om?

Jo, du har alldeles rätt. Och det är precis där skon klämmer.

Att få ihop en bok kräver jättemycket och den här gången vill jag inte bara tvinga mig igenom det, jag vill kunna njuta under tiden. Jag vill få uppleva den där svindlande känslan det innebär ”att vara inne i det”, fullt ut. Det som är det underbara med att skriva. Utan stress och utan oro. Det är den främsta anledningen till att jag låter galningen sätta upp strukturen och göra planeringen.

Känner ni till filmen ”Miss Peregrine’s home for peculiar children”? Om inte, googla. Hur som helst handlar den om ett barnhem för personer med särskilda gåvor. På hemmet finns en flicka som heter Emma. Det speciella med henne är att hon väger mindre än luft. Hon är så lätt att hon måste ha på sig ett par skor av bly för att inte flyga iväg. Hon har ständigt med sig ett rep också. Om ni skulle vara ute och gå och kanske hitta en liten ekorre som trillat ner från sitt bo binder du repet runt hennes midja och låter henne försiktigt ta av sig skorna. Sen får hon  flyga upp till trädkronan. När ekorren är på plats i boet igen drar du tillbaka henne med hjälp av linan. Det är så hennes specialgåva blir till en superkraft, under kontrollerade former.

I arbetet med mitt nya manus är min målsättning att få vara som Emma. Det är därför jag har låtit Mrs Maniac rigga allt. Strukturen är repet som både ska hålla mig tillbaka och tillåta mig att sväva. Jag hoppas att vetskapen om att det finns där kommer göra att jag inte känner den där stressen för att projektet inte ska gå att genomföra. Först när det finns en plan som hela tiden leder framåt vågar jag släppa allt och njuta. Unna mig den stunden, flyga iväg och betrakta historien växa fram uppifrån. Det är målsättningen den här gången, att utmana tyngdlagen när problemen uppstår. Väga mindre än luft.

Jag vill göra fantasivärlden till verklighet.

Just därför har jag tagit tjänstledigt också. Om två dagar börjar mitt skrivliv, på riktigt.

flygande-emma

Vem är psykfallet som förföljer mig?

img_6998

När jag skriver är jag inne i berättelsen hela tiden, jag kan aldrig koppla bort den. Det är på gränsen till maniskt. Alltså, jag lever mitt vanliga liv med familj, vänner och ett vuxet jobb men någonstans i bakhuvudet är mina karaktärer alltid med mig.

Helst av allt skulle jag vilja dyka ner i den världen och förlora mig tills jag är klar med historien men verkligheten fungerar inte så. Man måste gå upp halv sex när väckarklockan ilsket ringer, driva på tre motvilliga barn till skolan (oftast i omaka stumpor, rufsigt hår och utan läxböcker) bara för att direkt bli åthutad av en sträng klassföreståndare när vi har glömt extrakläder och lovlappar. Man måste också sköta sitt arbete och upprätthålla en professionell fasad. Eventuellt äta en vegetarisk lunch (med lite bacon om ingen ser) tillsammans med en god vän, boxas hämningslöst med en likasinnad kollega och handla färdigmat på hemköp på vägen från bussen. Om hemmet överraskas av barnens kompisar säger jag att middagen är ekologisk och lagad från grunden.

Däremellan drar jag på mig klackstövlarna och vimlar ut i innerstadens folkliv. Låtsas att trendiga måltider bestående av mellanrätter som kommer in sådär lite skönt i omgångar, är min vardag. Att halva sällskapet är ute och röker och notan slutar på en halv månadslön trots att ingen blev mätt, är helt i sin ordning. Ni fattar.

Fördelen med den röriga tillvaron är att jag får besöka inspirerande miljöer och träffa spännande människor som hela tiden ger mig nya idéer till berättelsen. Kanske är restaurangen vi valt perfekt för en bråkscen mellan karaktärerna. Kanske kan någon av dem slänga ur sig just den där frasen som den bittra kvinnan i baren nyss sa om att alla män är lata och helt befriande från känslor. Kan det verkligen stämma att det kostar 20 000 kronor att specialsanera en sanitär olägenhet mitt på Sergels torg som min biodejt berättade? Ni hör ju, allt detta måste helt enkelt dokumenteras.

Precis så besatt härjar min hjärna under skrivprocessen när den går på högvarv. Får jag ett infall antecknar jag det, inget går förlorat.

Först använde jag notisar. Skrev korta rader eller signifikanta ord på de gula klisterlapparna och fäste vid datorn. När skrivbordet såg ut som jag föreställer mig att ”Palmerummet” måste ha sett ut i slutet av åttiotalet (med risk för att mitt pappersarbete helt saknade verkshöjd förstås) köpte jag istället en stor stilig svart anteckningsbok. Det kändes franskt att plocka fram den närhelst det kom en ingivelse till mitt manus. Det visade sig emellertid att anteckningsboken inte fick plats i min enda rimlig handväska och jag kasserade idén (på den ostrukturerade asiatiska middagen i jetsetvimlet måste man ha en väska som matchar klackskorna och samtidigt får rum i den trånga baren – livsviktigt!).

Det var då jag kom på det, telefonerna.

Jag har två mobiler. Inte för att jag är kriminell – jag är statligt anställd. Den ena är min privata från vilken jag sköter hela mitt författarliv och den andra tillhör mitt riktiga jobb. Den är min arbetsgivares. Min egen är jag beroende av, den enda ägodelen jag har med mig i princip överallt. Även när jag går på toaletten.

Jag började messa bokimpulserna från min privata mobil till jobbtelefonen. Någon måste ju ta emot meddelandena och det blev ett sätt att notera händelserna. Dessutom väcker det märkligt nog inte några konstiga reaktioner hos omgivningen om man plötsligt drar upp en telefon mitt i ett samtal eller under ett möte. Det uppfattas som normalt.

Mobilerna var den optimala lösningen och jag praktiserade knepet hardcore. Fram tills jag för någon vecka sedan satte morgonkaffet i halsen när jag läste nyheterna. Det var en artikelserie som handlade om it-säkerhet och risken för dataintrång hos svenska myndigheter. De av er som lyssnade på Statsministerns tal under Folk och Försvar eller tog del av den efterföljande debatten i media vet vad jag menar. Myndigheten där jag själv arbetar anklagades exempelvis för att ha haft bristande säkerhetsrutiner när det gällde it. Rubriken träffade som en blixt. Vilken bild möter den som skannar av den senaste trafiken  till min jobbmobil?

Jag såg framför mig hur jag skulle bli inkallad till ett allvarligt samtal. ”Anna, det är en galning som försöker komma i kontakt med dig. Du har 739 sms från samma avsändare. De senaste tio meddelandena lyder: ”Följer efter in och tar av sig skorna, sitter på huk bredvid”, ”Huvan faller av, det är Karim”, ”Fredrik är speltorsk, köper kokain via signalappen – ladda ner den”, ”Göran är en kattmänniska”, ”Dödsorsaken hängning syns under obduktionen”, ”Medvetslöshet är en glidande skala”, ”Ett trubbigt slag mot huvudet ger flisor i hjärnan”, ”Mordutredning är inte allmänhetens åkning”, ”Fiber från tröjan kan fastna på spiken” och ”Margareta Öhman”.

Herregud, vad skulle jag ha svarat? ”Eh jo, det är så här, jag gillar och skriva och…” Jag skulle antagligen stamma fram orden medan alla i rummet strängt tittade på mig och någon irriterat avbröt.

”Anna, det verkar vara en djupt störd människa som förföljer dig, en total knäppgök. Förstår du allvaret? Vi har dessutom spårat numret. Det finns kopplingar till ett mycket suspekt företag i ditt närområde. Du kan aldrig ana vad rörelsen heter. Stockholm psycho AB.”

Det slog mig att psykfallet är jag.

fullsizerender

Deadlinen som dödar

Charlotte CederlundJag glömde. För första gången sedan jag började blogga på Debutantbloggen så glömde jag helt bort att skriva ett inlägg. Hur är det ens möjligt? Jag har ju bloggat i över ett halvår, skrivit nästan 30 inlägg. Sett fram emot dem, våndats inför dem, glatts åt responsen på dem. Hur kan man en vecka helt plötsligt förtränga det?

Jag vet hur. Man maxbelastar sig själv så till den milda grad att man inte minns någonting. Vilken dag det är. Vart man ska på möte. När tåget går. Allt bara försvinner och det enda man har i huvudet är den där förbannade deadlinen.

Jag hade min i onsdags. Det känns som något jag säger hela tiden men nu var det den sista, deadlinen med stort D. Den som säger att nu måste texten vara KLAR. Sen ska vi bara korra, rätta stavfel och byta plats på kommatecken. Allt annat måste sitta. Och gör det inte det är det ingen annans fel än ditt.

Jävlar vad jag slet. Hela veckan har jag jobbat tokintensivt, minst 8 timmar per dag. Trots att jag precis har gått tillbaka till ingenjörsjobbet efter föräldraledigheten och nu jobbar heltid. I onsdags tog jag ledigt. Satt 17 timmar framför datorn för att fixa ”det sista”. Ögonen gick i kors när jag tryckte på send kl 01.30 på natten.

I ärlighetens namn var det nära att ta knäcken på mig. Att arbeta så intensivt med något är jobbigt nog när det är det enda man gör. Och även om jag orkar mycket och har en hög stresströskel, så har även jag en gräns. Den här veckan kom jag svindlande nära den.

Är det värt att bränna ut sig för en bok? Absolut inte. Jag tycker inte att något är värt det. Men det är väldigt lätt att bli uppslukad av det man gör. Att börja tänka på förväntningar, på hur boken ska tas emot, på hur den kanske inte är lika bra som den förra. Och då kör man på utan att tänka, panik och oro blir drivkraften och man märker inte hur energidepåerna töms förrän de är långt under sin minimigräns.

Det är nog skrivandets sämsta sida, enligt mig. Att det är så lätt att se bristerna i det man gör och så svårt att se styrkorna. Jag är lättad att jag klarade min deadline och det är otroligt skönt att inte behöva skriva varenda ledig sekund på dygnet. Men jag känner inte de där positiva känslorna som jag hade hoppats på. Ingen glädje, ingen stolthet. Bara ångest över allt det som jag kanske missat.

Jag tror och hoppas att mina känslor ändrar sig, att när boken väl kommer ut i slutet av januari så har ångesten och oron bleknat och gett plats åt det glada och roliga. Distans är ju kreativitetens bästa vän. Fram tills det inträffar ska jag ta hand om min kropp och min knopp. Vila och göra roliga saker. Och skriva mina tre sista debutantblogginlägg såklart. För även om jag glömde bort den här veckan så vet jag redan att bloggandet är något jag kommer att sakna nästa år. Så det är bäst att njuta av den allra sista tiden!

 

Den kreativa berg- och dalbanan

Det svänger så sCharlotte Cederlundnabbt. Från eufori till hysteri. Förra veckan hade jag verkligen en grym känsla i magen. Manuset kändes bra, texten mer putsad än jag mindes. Tanken på utgivning var peppig, något att se fram emot.

Men så kom tvivlet och med den paniken. Plötsligt satt jag tre timmar och redigerade samma sida. Tyckte att allt kändes skit, att det är ett jäkla under att någon vill ge ut mig, att jag kommer bli utskrattad. Tvivlet blev så stort att jag fick ont i magen och inte kunde somna på kvällen. Det är mina två stora varningsklockor.

Så jag drog i handbromsen. Försökte samla mig själv och reda ut i var problemet låg. Ganska snart insåg jag i att det såklart hade flera bottnar:

  • Jag är trött. Jag har jobbat stenhårt med det här manuset under hela mitt föräldralediga år och nu börjar orken ta slut.
  • Jag är nervös. Middagsmörker fick så himla fint mottagande att det känns som att det bara kan gå utför nu.
  • Jag saknar struktur. Jag har kommentarer från förlag, agent, referensgrupp och testläsare som ska föras in i manuset. Totalt sju olika åsikter samt min egen som ska vävas ihop. Det blir lätt oöverstigligt.

Den kreativa processen liknar inget annat jag upplevt. Det är en ursinnig berg- och dalbana som rusar mellan topp och botten på bara några dagar. Ibland till och med timmar. Att sitta tryggt kvar i vagnen mellan de tvära kasten är inte lätt. Ibland vill jag krypa ihop på vagnens botten, ibland kasta mig av banan för att välja en lugnare karusell.

Alla som arbetar kreativt drabbas av de motsatta känslorna. Av euforin som blir panik som blir oövervinnlighet som blir katastrof. Det hör till jobbet och är inget vi kan komma från. Det vi kan göra är att lära oss hur vi hanterar de emotionella skiftningarna. Så här hanterar jag mina den här gången:

Den första punkten kan jag inte göra jättemycket åt mer än att försöka återhämta mig på dagarna. Samla kraft när jag är med min son, försöka hinna träna lite för att fylla på energidepåerna. Men framförallt handlar det om att komma ihåg att det snart är slut och att jag i januari får njuta frukten av årets hårda arbete.

Den andra punkten är också svår att hantera. Jag pratade med förlaget som lugnade mig och sa att boken ÄR bra. Jag har också läst igenom all pepp som mina läsare framfört, en bra påminnelse när man sitter med allt småpet.

Den sista punkten däremot har jag kunnat åtgärda. Jag har strukturerar upp min redigeringsprocess. Det betyder att jag har bestämt precis hur allas kommentarer ska hanteras. Vems jag tittar på först, vems jag tittar på sist. Vems som betyder mest. Så fort jag hade gjort den strukturen släppte spärren och redigeringen kunde flyta på igen. Jag tror att jag helt enkelt blev stressad när jag stirrade på alla ändringsförslag samtidigt och då slog min hjärna slint.

Hur gör du för att överleva berg- och dalbanan? Dela gärna dina tips i kommentarsfältet! Stay strong! 🙂

Må bra i ditt skrivande

camilla-linde-portrait-350-square

Förra veckan skrev jag ett inlägg om mitt mående när det gäller skrivandet. Eller kanske snarare, mitt mående på grund av skrivandet. Jag fick oerhört mycket stöd och fina kommentarer. Så många svar från människor som varit med om samma sak.

Men det fick mig också att fundera. Utbrändhet på grund av skrivandet verkar vara ett mycket större problem än vad jag trodde. Både bland författare vars böcker hittat ut på marknaden, och hos de som fortfarande kämpar för att nå drömmen. Stressen är densamma. Och resultatet. Kraschen som kan vara så otroligt svår att ta sig vidare ifrån.

Det som stressar mest verkar vara tanken på bokens korta livslängd. Idén om att den ”dör” efter ett halvår på marknaden. Därför måste allt göras på en gång, sedan kommer det vara för sent, loppet kommer vara kört och drömmen passé.

Men så är det ju inte. Ett fantastiskt bra råd som kom in var att se författarskapet som ett maraton.

”Vi som kommer ut på mindre förlag kommer inte att slå igenom över en natt. Om jag missar ett utskick eller inte är med på en signering kommer inte att ha betydelse i långa loppet. Istället handlar det om att fortsätta att lägga tid på att skriva böcker som berör mig, och som kanske kan beröra andra. Att samla ihop en katalog av böcker som jag kan vara nöjd med i slutänden. Oavsett hur mycket de säljer.”

Det där är ord att sticka i fina korsstygn och sätta upp på väggen, tycker jag. För det är så himla rätt. Och så väldigt, väldigt svårt.

När jag läst igenom alla kommentarer som kommit in till inlägget insåg jag att jag vill göra mer än att bara berätta min historia. För det finns många därute som är eller riskerar att hamna i samma situation. Det måste finnas något mer jag kan göra.

Eller snarare. Någonting vi kan göra. Utifrån de superbra tipsen som kom in har jag nämligen sammanställt en lista, eller en handbok if you will, med tips på hur du mår bra i ditt skrivande och i livet överlag.

Tack Anna, Nina, Liv och Linda för tipsen (och alla er andra för att ni delade med er av era erfarenheter och gav pepp).

Jag kallar listan: ”Så klarar du dig från kollaps-kunskap 1.1″

 1.  Bygg författarskap, inte den enskilda boken. Tänk maraton (som nämndes här ovanför)

2.  Apropå maraton – träna! Gärna kampsport (det ÄR faktiskt rogivande för själen att få slå på saker!) Om du inte har en läggning åt att vilja banka på uppstoppade kuddar, testa andra former av motion. Det är så olika vad som funkar bäst. En del behöver uppstyrd gruppaktivitet för att komma iväg, andra föredrar att dra på sig löparskorna och dra en vända i skogen. Jag gillar både och (det går ju faktiskt att skuggboxas lite med grenar på vägen om andan skulle falla på).

3.  Plocka tillbaka viktiga delar i livet, på bekostnad av sälj/marknadsföring, och kanske också skrivande. Att sova bra, ha tid att vara med familjen och verkligen vara där, och att hinna röra på sig är viktigast av allt.

4.  Fyll på med läsning och annat som ger inspiration (konst, TV-serier). Att känna den där inspirationen är en förutsättning för att kunna vara en skapande människa.

5.  Tänk på det du prioriterar, inte det du väljer bort. Det är viktigt att slippa känna skuldkänslorna. Var tydlig med din omgivning vad du prioriterar. Då blir det lättare att tacka nej om förfrågningar om annat kommer in.

6.  Om det blir för mycket, sätt dig ner och tänk igenom situationen. Gör upp en plan för hur DU vill ha det och presentera det sedan för de personer i din omgivning som det berör. Det här kan nog kännas ganska hårt att göra, men ingen i din närhet tjänar på att du mår dåligt. Att vara öppen och tydlig är mycket bättre än att lida i det tysta och till slut gå sönder.

7.  Skriv listor för att få bort alla listor som snurrar i huvudet. Det är okej om du inte hinner bocka av allt på den fysiska listan. Se det som ett verktyg, inte som en lag. Jag är ett listfreak av rang och skriver alltid en massa listor. Men punkterna på listan blir ofta väldigt långa och väldigt stora, typ ”skicka ut infomaterial till alla bibliotek i Sverige”. Det är inte något som går lätt att bocka av. En sån punkt kan hänga med hur länge som helst.
Och skapa en massa stress.
Nyligen har jag börjat göra kortare listor, typ ”vad ska jag hinna i kväll?” På den listan får det bara vara ett par saker. Sådant som är enkelt att hinna med under en kväll. Exempelvis ”maila bibliotek i Halmstad”. Då känns det som att listorna funkar, och att de inte skapar mer stress.

8.  Be om hjälp; både från vänner och familj, men också professionellt. Att prata med någon som står utanför vardagslivet kan vara oerhört värdefullt. Ibland behöver man bara säga vad man tänker högt för att man ska kunna se sina tankar i ett annat ljus.

9.  Att komma ihåg att vila. Ett grymt roligt tips som kom in för att hålla koll på den där vilotiden var att använda schackklocka (se Livs kommentar för en utförlig beskrivning om hur). Ett kreativt sätt att skapa balans mellan jobb och fritid.

10.  Du måste så oändligt mycket färre saker än du tror.

Det sista rådet, är kanske det enklaste.
Och svåraste:

Lyssna på din egen inre känsla för vad du behöver och mår bra av.

Ett ”enkelt” råd kan tyckas, men jäkligt svårt i praktiken. Att lära känna sig själv och vad som funkar för just dig. För det är ju en av sakerna som är så fantastiskt med oss människor, vi är alla olika och funkar på olika sätt.
Det är lätt att glömma bort det i samtal om kontrakt och marknadsföring. Vi behöver olika saker för att må bra.

Så tips i all ära, men framför allt – känn inåt. Lär känna dig själv. När du stöter på motstånd inom dig, fråga varför. Är det för att du är omotiverad och tycker att det är tråkigt, eller är det för att du helt enkelt inte orkar?

För ännu fler tips, gå in och läs kommentarerna i sin helhet. Det finns mycket mer att hämta där!
Tillsammans är vi så jäkla grymma. Framför allt när vi delar med oss av våra olika erfarenheter, och hjälper andra att inte hamna där vi en gång varit.

Så tack, tack för styrkan.