Lägesrapport: manus, testläsare och lektör

Caroline Möllesand

Här i Kalmar händer det en hel del på min bokfront och under tiden har snön både hunnit lägga sig och regna bort. Det är dags för en lägesrapport.

Manuset växer!

Jag skriver fortfarande på råmanuset och det går ganska stadigt framåt. Vissa dagar skriver jag ingenting medan det flödar desto mer andra dagar. Just nu har jag inget dagligt skrivmål eftersom jobbet måste komma först och därefter får orken avgöra. Men min skrivlängtan är stor.

Jag har gissningsvis 12.000 ord kvar att skriva. Hur kan jag veta det så detaljerat?
Jo, mina kapitel har hittills bestått av ca 1.000 ord i snitt. Dessutom har jag redan klart för mig vad som ska hända. Alla kommande kapitel är förberedda, dels med en beskrivning av scenerna men där finns även textstycken och dialoger inlagda. Det är sånt som jag har antecknat tidigare och petat in.

Jag har hela tiden tänkt att de där förberedelserna kommer hjälpa mig, och på ett sätt gör de verkligen det. Det är skönt att mötas av ett nytt kapitel som redan innehåller något jämfört med att bländas av ett blankt dokument.

Men … I helgen som gick var målet att få två kapitel klara. Där fanns en hel del stoff att utgå från, men oj vad det trilskades. Jag upptäckte att det inte alltid är så lätt att reda ut sitt eget trassel.
Även om det var mer komplicerat och tog längre tid än jag trodde kom jag fram till delmålet. Det var fantastiskt skönt när allt föll på plats, och det som jag trodde skulle bli två kapitel blev till slut tre.

Manus för testläsning
Del av mitt manus som jag gav bort i julklapp.

Jag har hittat testläsare!

Redan i julas lämnade jag 34 kapitel till min mor och svärmor. Det kallar jag dock inte för testläsning, det var mer en kul grej att ge bort i julklapp.
För några veckor sedan fick min goda vän Linda börja läsa. Jadå, jag vet att nära kompisar kan vara för snälla i sina kommentarer. Hon är dock viktig i sammanhanget eftersom hon både har lokalkännedom och vissa expertkunskaper. En rutinerad läsare är hon också, så på bara en dag tog hon sig igenom 47 kapitel och lämnade mycket värdefull feedback.
Dagen efter var hon tyvärr med om en olycka där hon bröt armen och hamnade på sjukhus. Då fick jag ännu mer fart och motivation för att få fler kapitel färdiga för läsning. Klart att hon skulle få lite underhållning i sjuksängen.

Sedan efterlyste jag ytterligare en testläsare mitt Instagramkonto. Bingo! Jag fick flera svar och de två första som hörde av sig fick 56 kapitel att läsa. Den ena har jag redan fått svar från och det var otroligt spännande att få veta hur hon uppfattade karaktärerna och handlingen.
Förstår om du är nyfiken, men mer än så säger jag inte om det just nu. Jag kommer göra ett separat inlägg om testläsare längre fram. Finns mycket intressant att lyfta och lufta om det.

Någon blir kanske fundersam. Är det inte knasigt att använda testläsare innan råmanuset är komplett?
Nej, jag gillar att få feedback och kommentarer under tiden. Texten var inte heller helt ”rå” eftersom jag har läst igenom och fixat en del under tiden. En annan anledning till att jag inte ville vänta längre hör ihop med nästa stycke.

Jag har valt lektör!

Även om jag redan hade hyfsat bra koll använde jag mig åter igen av Instagram. Den här gången för att få lite hjälp i sökandet efter lektör och redaktör. Den generösa skrivcommunityn delade med sig av många bra tips och efter att ha googlat, jämfört, mejlat och pratat med ett antal lektörer hade jag massor att fundera på. Det var inte lätt att välja bort duktiga proffs som säkert hade kunnat göra underverk för mig och mitt manus.
Men jag har alltså bestämt mig. Det känns tryggt och bra men jag kommer vänta med att berätta vem valet föll på. Just precis, det kommer ett separat inlägg om det längre fram.

Glädjande att höra var att alla som jag valde mellan har mycket att göra under våren, några var näst intill fullbokade. Så ett gott råd om du funderar på att anlita lektör – boka i god tid.

I och med lektörsläsningen har jag också en deadline.
Jag har 20 dagar på mig att skriva färdigt, gå igenom testläsarnas kommentarer och grovredigera. Den 10 februari ska jag nämligen skicka manuset till lektören.
Låter det omöjligt?
Tyst! Säg inget.
Klart att det går.
(Tänk dig en smiley med ansträngt leende här.)

Jag vs August

En vanlig fråga jag får när jag berättar att jag har skrivit en roman och som bäst håller på att redigera färdigt nummer två, är om jag har slutat jobba och livnär mig på författarskapet. Som Sara skrev förra veckan är det något av en utopi för många. Jag är däremot glad över att jag inte behöver försörja min familj på mitt skrivande. Inte mycket pengar skulle trilla in därifrån, om jag säger så. (Än, tillägger optimisten i mig.)

”Var vänlig skicka mer förskott på boken”, eller något liknande tror jag August Strindberg krävde för att försörja sig och familjen när han levde i Frankrike eller något annat hörn av Europa och hade det lite knapert.

August Strindberg. Beundrar verkligen hur håret kan ha en sådan volym på varje foto. Volymen på mitt författarfoto fick jobbas fram hårt, ska jag erkänna.

Det är minst sagt lite skillnad på mig och August. Inte minst kön, kvinnosyn, volym i håret, antal äktenskap och grad av kändisskap. Faktum är att jag är ganska glad över att jag inte är August utan bara jag, men just den där lättvindiga inställningen till förskott är jag lite avundsjuk på.

Om du blir antagen på ett (traditionellt) bokförlag får du ett förskott på din bok när ditt manus godkänns. Jättekul! Tack! Det kändes verkligen häftigt. Det rör sig dock inte om några astronomiska summor och sedan dröjer det innan det trillar in något mer. Jag vet inte om det gäller alla förlag, men på mitt avräknas författarna året efter ett försäljningsår så jag har alltså inte ännu fått någon första utbetalning av royalty. Det kommer först under våren 2021. Biblioteksersättningen på 1,01 kr/lånetillfälle fungerar likadant, och där är det dessutom så att du måste komma upp i >2000 lån för att få minimiersättningen. Statistik för 2018 visar att det var 4300 författare totalt som fick någon utbetalning. En bra grej är dock att det inte räknas per bok utan per författare… så det borde rimligtvis bli större chans att få någon ersättning ju fler titlar du ger ut?

Det krävs ingen större matematikförmåga för att förstå att det skulle bli väldigt skralt på bankkontot om det inte fylldes på av någonting annat. När jag får frågan om jag lever på mitt skrivande brukar jag därför svara: ”Nej, det gör jag inte, för jag vill fortfarande äta varje dag.” Nästa år blir det däremot spännande att se vad royaltyn blir och hur många gånger min debutbok Klar himmel lånades ut (jag tror man får en redovisning även om man inte kommer upp till miniminivån? Rätta mig någon om jag har fel!). Till dess kämpar jag på med mina skrivprojekt och är rätt glad att jag har ett vanligt åtta-till-fem-jobb att luta mig emot när det gäller att förse mig med en lön varje månad.

Plötsligt händer det

Idag är det årets sista sommardag, åtminstone enligt kalendern, men jag ser fram emot hösten. Ännu roligare hade den varit om jag hade fått vara med på Bokmässan som jag planerade i början av året. Nu får jag nöja mig med att Askungenaktigt sucka ”Vad är väl en mässa i Götet” och försöka att inte hänga läpp.

Jag är en sådan som faktiskt kan tycka det är skönt att komma tillbaka i rutiner efter en skön sommar. Jag gillar att det blir mörkare kvällar och ruggigare väder. Äntligen är det legitimt att borra ner sig i soffan med en varm pläd och en kopp te, göra äppelpaj och sitta inne medan regnet slår mot fönsterrutorna (det håller i sig ungefär till november, då har jag helt tappat tålamodet med hösten och önskar mig vår igen. Vintern brukar jag alltid helst vilja snabbspola förbi).

De senaste veckorna har jag filat på mina två manus, redigerat lite smått men mest försökt skriva nytt. I helgen fick jag återkoppling från en författarkollega till mig på det ena. Det var första gången någon annan än jag läste det över huvud taget och jag är glad att hen tyckte att det fanns någonting i det. Som alltid efter feedback från en testläsare får jag både nya idéer och energi att ta tag i texten. Det är verkligen guld värt att få några andra ögon på orden än sina egna. ”Ja just det, så kanske jag kan göra. Och då kan det bli såhär här… och såhär på det här stället…” Känner ni igen det? Och givetvis hittade den här testläsaren de där passagerna som jag hittills hastat över och tänkt att de löser sig (jag vet dock inte hur?), avsnitten som känns lite tunna och ofärdiga där historien behöver broderas ut mer. Hen bekräftade bara mina misstankar, de kräver helt klart mer jobb.

Jag fick en sådan inspiration av det här att jag skrev ett par tusen ord igår och känner verkligen att manuset går i rätt riktning. Och det bästa av allt, vet ni vad det är? Det är att jag nu bara har ca 10 000 ord kvar innan jag har uppnått den önskade längden på råmanuset. Jag säger inte att jag är på upploppet än, men jag kan ana att det börjar någonstans framför mig och jag är så nöjd.

Idén till den här romanen fick jag i bilen på väg hem från Stockholm när jag hade haft releasefest för min bok i slutet av januari. Det känns hur häftigt som helst att nu känna att det är rimligt att kunna avsluta manuset under hösten. Som ni säkert vet vid det här laget kommer det ändå vara oräkneliga redigeringsomgångar innan det blir helt färdigt, men det är ändå något visst att kunna säga att råmanuset är klart.

Lördagsenkät: Vem får läsa först?

Att släppa ifrån sig den där första, ofärdiga texten för att få någon annans ögon på den kan vara nervöst. Idag svarar vi på vilka som är de första som får läsa det vi skrivit.

Kristin Fägerskjöld

Den som hittills har fått läsa allra först är min lillasyster Åsa. Hon skulle aldrig såga mig längs fotknölarna, och därför är det ganska skönt att släppa en ofärdig text till henne. Hon har kloka insikter och jag lyssnar mycket på hur hon upplever berättelsen, t ex säger hon till mig att någon karaktär är för tråkig eller oväsentlig. Sedan har jag ett par eminenta skrivvänner (Ifiyenia och Sofia och nu senast Lisa) som jag har släppt texter till när de är lite mer bearbetade och jag är redo för lite mer mothugg på dem.

Sara Molin

Tvärtemot vad många råder till, låter jag mamma läsa först. Då får man bara höra att det är det bästa som någonsin skrivits, menar vissa. Och visst, jag får sällan sågningar av mamma. Men hon är en van läsare, har språkkänsla och ett öga för detaljer och logik. När manuset kommer tillbaka från henne är det fullt med kommentarer. Andra som får läsa tidigt är mina systrar och min man, och numera förstås min förläggare.

Malin Edholm

Jag har två nära vänner som jag pluggat förlagskunskap med och som på olika sätt jobbar inom bokbranschen, de är fantastiska första läsare! Otroligt duktiga.

De är mitt största stöd och mina största fan och jag är så tacksam att jag har dem.

Daniel Sjöberg

Först ut är alltid min fru. Det är inte särskilt originellt, jag vet, men det är inte bara för att vi är gifta utan det är för att jag litar på henne också. Hon är smart, ser saker på ett annat sätt. Vi är inte alltid överens om saker och ting, och i slutändan måste beslutet vara mitt eftersom det är mitt manus, men jag lyssnar på henne. Ofta mer än hon själv tror. Hon har en entusiasm inför mitt skrivande som håller mig flytande när refuseringarna hotar att dränka mig i besvikelse och misslyckande. Utan henne skulle Nästan Friends aldrig blivit av. Så enkelt är det.

Hanna Nordlander

I diktsamlingens fall, var det min syster, eftersom innehållet rör även henne. Annars har jag inte direkt någon som brukar läsa. Någon kompis ibland, men det resulterar mest i glada och uppmuntrande tillrop, vilket i och för sig också kan behövas, men den kritiska rösten saknar jag. Så det mesta blir inskickat utan att någon annan har läst.

Att vara främmande inför sin egen text

Emelie-Novotny_085_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Ett av tecknen på att det börjar dra ihop sig till boksläpp är att jag börjat drömma mardrömmar om boken. Kanske inte mardrömmar som i att jag vaknar kallsvettig och tror att jag ska dö. Utan mer mardrömmar som i total förvirring. Vilken berättelse är det egentligen som ryms innanför de där snart nytryckta pärmarna?

Jag har skrivit så många versioner av Vänd rätt upp att jag börjar bli osäker på hur handlingen tillslut blev. Vilka scener, kapitel och sidospår har jag strukit? Vilka av de där svagare partierna var det som vi tog bort och vilka behöll vi? Trots att jag har läst boken hur många gånger som helst, korrat den, återberättat den, vet jag inte längre hur slutversionen blev.

En roman har så många potentiella vägar och att skriva dem alla är ett sätt att utforska vilken väg som är den rätta. Det har jag gjort nu, till och från, de senaste fem åren. För mig är ett manus föränderligt, det ligger i skrivandets natur att ändra och skriva om. Att boken numer är definitiv, på tryckning gör den mindre levande. Och mindre till min egen.

Att känna sig främmande inför sin egen text är både min bästa och min värsta känsla. För att det innebär att jag måste släppa boken fri. Men det är underbart att läsa något och tänka ”är det verkligen jag som har skrivit det här?”, för först då kan texten bli till hos någon annan.

Jag minns i somras när min redaktör ville låta testläsare i rätt målgrupp läsa manuset. Att min första reaktion på det var ren panik. Vi hade diskuterat utgivning, upplaga, införsäljning, men läsare var jag helt oförberedd på. När den första chocken lagt sig var min andra reaktion att om någon ska läsa så måste jag skriva mycket bättre.

Nu börjar jag så smått att se fram emot att Vänd rätt upp snart, snart ska få eget liv hos läsare. Att den ska få betyda något annat för dem än vad den betyder för mig. Att någon annan ska ställa andra frågor till texten och hitta andra svar än vad jag har gjort.

För mig är det dags att samla mitt mod och läsa igenom manuset som ligger sparad i min dator ännu en gång för att få svar på vilken version det egentligen var som blev den sista.

Ryttarspråket

Emelie-Novotny_Bonnier_009_c Stefan Tell webb

Foto: Stefan Tell

Precis som alla andra specialområden kryllar hästvärlden av terminologi och begrepp. Ryttarspråket är dessutom fullt av poetiska ord som beskriver det komplexa samspel som finns mellan hästen och dess människa. I ridningen kommunicerar vi med hjälper, ryttarens ben är skänklar som förmedlar rörelse hos hästen. Dessa används i kombination med förhållningar och eftergifter som tillsammans med den lodräta sitsen kommunicerar riktning och stopp.

Grunden i all ridning är hästens rakriktning som innebär att hästen jobbar med båda sidor. Precis som vi människor är höger- eller vänsterhänta, har hästen en stark och en svag sida. Målet med ridningen är att ha en lösgjord häst som tar stöd och jobbar med bakbenen, när en häst gör allt detta kallas det också för att hästen går i form.

I den traditionella hästboken har ryttarspråket tagit ganska liten plats. Hinder benämns ofta som hinder och inte som rättuppstående, oxer, kryss eller stigsprång. En av anledningarna till det, tror jag, är av rädsla för att exkludera de som inte redan har förkunskap. Som läsare av hästlitteratur krävs det inte att du själv är ryttare. Många har till och med lärt sig allt om hästar genom hästboken, vilket så väl fångar in hur mycket engagemang, kärlek och kunskap om hästar som hästlitteraturen förmedlar. Men om vi inte använder oss av korrekta benämningar i hästböckerna får vi ett fattigare språk att arbeta med och svårare att formulera vad vi faktiskt menar.

Ridningens militära arv finns också tydligt kvar i språket, även om det också är på väg att förändras. När jag var barn och lärde mig rida använde ridlärarna fortfarande kommandon som framåt marsch och vi red med tätryttare. Nu används oftare det mildare uttrycket kom fram i skritt, men vi gör fortfarande idag halt när vi ber hästen att stanna.

 

hastens_anatomi_194373971

 

När jag har skrivit Vänd rätt upp har jag använt mig av ryttarspråket. Inte för att exkludera de som inte har kunskap, utan för att ta den kunskap som finns på allvar. Eftersom min bok utspelar sig i ett stall där de rider dressyr på elitnivå har det också varit viktigt för berättelsens trovärdighet att använda ett korrekt språk. I svår dressyr rids skolor som öppna och sluta som är sidvärtsrörelser samt piruetter där hästen galopperar på en liten volt. Galoppen innehåller svävmoment och det är önskvärt att hästen spårar. För att ryttare och ridlärare ska kunna orientera sig på ridbanan används ridvägar. Den ridväg som inleder varje dressyrprogram vänd rätt upp har också fått bli titeln på boken.

Av mina tidiga testläsare fick jag ofta frågan om jag verkligen skulle använda mig av alla fackuttryck, eller om jag skulle ha någon ordlista där orden förklarades. Vilket jag valde att inte ha. Min förhoppning är att handlingen är tillräckligt stark för att en läsare som inte vet den exakta betydelsen ska kunna släppa det och läsa vidare. För den som har intresse att lära sig mer är det lättare än någonsin att med sökmotorernas hjälp hitta rätt betydelse (alla kursiverade ord i det här inlägget går att googla). Men framförallt så hoppas jag att den läsare som har förkunskapen ska få ytterligare en dimension till sin läsupplevelse.

Jim+Alva=Sant

 

IMG_6292

Jag hälsar på ”Alva”, som du träffar i min bok Down under. Hon är baserad på en av mina finaste vänner som också är ”min enda tjej”. I dag bor hon på Kanarierieön La Palma med sin man och deras barn.         foto: Mats Strandberg

Min bok är på förhandsturné. Den kom från tryckeriet för två veckor sedan och har sedan dess skickats ut till bibliotek, press, bokbloggare, och andra som jag och förlaget vill ska få den innan den släpps till allmänheten i augusti. Jag har också gett den till folk som hjälpt mig på olika sätt. Testläsarna som läst i olika stadier av manusarbetet, killen som hjälpte mig att få till tyskan i ett kapitel, hon som kollade att jag hade de rätta musikreferenserna från 80-talets punk- och new wave-scen. Jag tog även med mig ett ex nu när vi åkte till La Palma över sommaren.

Här på ön bor ”min enda tjej”. Vi var tillsammans från vi var sexton tills vi blev nitton. Vi flyttade ihop nästan genast och trodde att vi nog skulle vara tillsammans hela livet. Men så blev det inte. Jag blev kär i en kille, fick en identitetskris och drog till Nya Zealand. Vid det här laget vet ni som läser bloggen regelbundet att det här är en historia som jag delar med ”Jim”, huvudpersonen i boken. ”Min enda tjej” är naturligtvis också en viktig del av handlingen – Alva heter hennes alter ego i Down Under.

Verklighetens Alva har hjälpt mig mycket under arbetet med boken. Delat med sig av sina minnen från den tiden, visat mig anteckningar och gamla brev, läst första utkasten och kommit med feedback. Det har varit fantastiskt att ha henne med på den här resan. Genom samtalen med henne har jag fått kontakt med delar av vår historia jag aldrig skulle haft tillgång till annars.

Vi har alltid haft ett speciellt band till varandra. Kanske för att vi var varandras ”första”. Kanske för att vi inte slutade älska varandra. Det tog tid, men vi hittade en annan form för vårt förhållande. Mer som syskon. Vi har verkligen haft våra duster. Jag har gjort saker som jag inte är så stolt över. Den som läser boken undrar kanske hur hon orkade med mig – men det gjorde hon. Det gör hon. En julafton för några år sedan satt vi i hennes kök och drack glögg. Hennes bror spelade gitarr, och jag och hennes äldsta son försökte ta ut stämmor till Hallelujah. Jag kände att hon satt och tittade på mig. Efter ett tag sa hon: ”Du. Efter allt som vi gått igenom, och ändå håller ihop, så känns det ju ganska omöjligt att det skulle kunna dyka upp något som splittrade oss. Vi kommer att vara vänner för livet”. Det tror jag också.

Hon har bott utomlands med sin familj i många år och vi har inte kunnat ses så ofta. Men nu blir det ändring på det. Jag och min man har nämligen köpt ett litet hus en bit från byn där hon bor med sin man och deras barn. Livet går upp och ner, men trettio år efter händelserna i Down Under har ”Jim” och ”Alva” fått sitt lyckliga slut. Bara inte på det sättet de väntade sig.

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår. (En av ”Alvas” favoriter)

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Jag är med bok

image001Jag hävdar inte att jag vet hur det är att vara gravid, men efter den här pärsen känner jag ändå en viss samhörighet med er som gör det.

För fem år såddes nämligen ett litet frö. Jag hade skrivit en pjäs som av olika anledningar inte tog sig upp på scenen. Men plötsligt började den leva sitt eget liv, byta skepnad och ta formen av utkast till ett bokmanus. Sedan följde tre år av omskrivningar, tempusändringar och strykningar. Texten var ständigt närvarande, tog all min vakna och en stor del av min sovande tid. Den svällde och ändrade form. Pockade på därinne och ville aldrig lämna mig ifred. Efter ett tag kändes det som om jag hade foglossningar i hjärnan och även om det kanske är svårt att skylla på hormonförändringar så var humörsvängningarna många och brutala. Jag åkte berg- och dalbana känslomässigt. Tvivlade ständigt på om jag gjorde rätt. Var jag verkligen mogen för det här? Vad visste jag om att ta hand om en bok? Jag gick och lämnade prover hos testläsare som sa att det såg bra ut, att jag möjligen borde tillföra lite näring här och där, och att jag framförallt måste komma ihåg att vila ordentligt mellan varven. Många gånger var jag färdig att ge upp – det kändes så ensamt. Men så för drygt ett år sedan träffade jag mitt förlag och vi bestämde oss för att göra det här tillsammans. Nu började det kännas på allvar. Och det började synas. Fram tills dess hade jag varit ganska bra på att dölja det. Leda in samtalet på något annat när folk frågade om det inte var dags för mig snart. Men nu fanns det liksom ingen återvändo. Jag kände också att jag kunde berätta för folk att det med stor sannolikhet skulle bli tillökning i bokhyllan. Månaderna gick och med hjälp av coachning från förläggare och redaktör, och till det makens expertråd (Jag har ju turen att jag är gift med en man som gjort det här några gånger förut) så var jag klar för nästa stadie i processen. Namn och utseende skulle bestämmas, efter det en sväng förbi tryckeriet och sen skulle den klämmas ut. Men nej. Först är det bara de närmaste som får hålla och känna. Några månader till måste jag bära omkring på plutten innan hen får se världens ljus. För precis som jag så blir Down under ett augustibarn. Ett lejon.

Veckorna efter att jag skickat iväg den lille till tryckpressarna var jag mig så sjukt trött. Jag hade ont i hela kroppen, kände mig slut som artist och var säker på att jag aldrig skulle utsätta mig för något liknande igen. Men det höll inte i sig särskilt länge. Sakta men säkert började jag umgås med tanken på att kanske jag ändå skulle försöka skaffa en till. Och så fort jag öppnat för den möjligheten så såg jag dem överallt. Böcker i kataloger. På biblioteket. På annonstavlor. I ett ställ på ICA. En massa idéer och tankar kom forsande. Jag dagdrömde om vilken sort det skulle kunna bli. Helt bortblåsta var visst minnen av ångest och obefintlig självkänsla.

För så är det. Jag vill ha fler. Får jag möjligheten så gör jag om det igen. Och igen och igen. Vem vet, det blir kanske till och med en liten serie …

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Svart tulpan och kajal

Screen Shot 2017-04-13 at 08.44.36

På spaning efter den tid som flytt … min vän journalisten och popkulturkännaren Elvira Barsotti och jag i olika stadier.

”Sa vi verkligen gothare redan då – var inte det något som kom senare?” Jag sitter med min goda vän Elvira som läst mitt bokmanus och faktakollat punkklubbar och svartrockarskrymslen från ett stockholmskt 80-tal. Vi kände inte varandra på den tiden men när hon visar en bild från drakfesten på Gärdet är jag ganska säker på att jag och mina kompisar satt precis utanför bild och att en Doc Martenskänga som sticker in i vänster nederkant med största sannolikhet tillhör mig.

Jag har researchat vilka band som spelade var, kollat upp hur stadsbussarna gick och vad de hette, vilka program som gick på teve, när Siouxsie and the Banshees platta Kaleidoscope släpptes. Men det räcker inte med att stoppa in en massa tidsmarkörer för att fånga en stämning av en historisk tid. Och jag blir väldigt glad när Elvira säger att texten får henne att kastas tillbaka till tiden och stämningen. Hon känner igen sig och minns sin egen uppväxt. Sökandet efter ett sammanhang. Experimenten med olika stilar och uttryck för att hitta den person man kände sig bekväm med att vara – ett tag i alla fall. Glädjen över friheten som kom med att bli vuxen, och rädslan för ansvaret. Vem ska jag bli? Vem vill jag vara? Hur ska jag få tag på pengar?

”En sak bara”, säger hon, ”den där Cocteau twins-konserten på Kolingsborg – som du beskriver som så himla bra – den minns jag helt annorlunda. Jag minns att vi väntade i evigheter och när de till slut gick på såg Elisabeth Fraser helt sur ut”.

Jag minns faktiskt inte så mycket detaljer från den kvällen. Jag tänker mest på att det är speciellt att den händelsen nu finns med för att beskriva vem huvudpersonen i min bok är. Och att hon som sitter framför mig och bläddrar i sina anteckningar också var där. Det visste vi ju inte då – men i dag är vi kompisar och hon hjälper mig med min debutroman.

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Från frö till bok

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Någon gång under de närmsta dagarna ska mitt manus sättas. Jag lade sista handen vid det förra veckan och nu är det nästan klart. Jag kan inte ändra, skriva om eller ta bort något. Det som står där i dokumentet är det som kommer att tryckas. En tre år lång resa är på väg att ta slut och en ny tar sin början, men det tänker jag spara till ett annat blogginlägg för idag tänkte jag se tillbaka lite och dela med mig av hur vägen sett ut från första frö till det efterlängtade ordet ja.

När den första idén, det som kom att bli delar av backstoryn, kom till mig var jag mitt uppe i ett annat manus. En övernaturlig YA som bara inte ville samarbeta med mig. Hur mycket jag än försökte att få ner orden så gick det inte (manuset är fortfarande inte färdigskrivet men jag hoppas kunna ta tag i det en dag för idén är riktigt bra). Jag skrev ner det lilla fröet i min anteckningsbok och fortsatte kämpa med YA manuset.

När jag såg att Harlequin utlyste en författartävling 2014 så blev jag sugen på att testa lyckan och skicka in ett första kapitel, men de efterlyste Feelgood och mitt YA manus var allt annat än det, så det där lilla fröet som fått gro började pocka på uppmärksamhet och jag tänkte va fasen jag ger det ett försök.

Mitt första kapitel tog sig inte vidare i tävlingen. Och jag förstår varför. Det var verkligen inte särskilt bra. På något sätt.

Efter det så hamnade skrivandet ganska långt ner på prioriteringslistan då mycket skedde i familjen och i arbetslivet. Jag skrev på YA manuset när jag fick ett ryck, vilket hände ganska sällan, men varje gång var känslan att jag önskade att jag hann skriva oftare. I februari 2015 bestämde jag mig. Det var nu eller aldrig. Antingen satsar jag helhjärtat på skrivandet och verkligen tar mig tid att skriva, varje dag, eller så lägger jag drömmen om att skriva en bok på hyllan.

Jag hade även insett att YA manuset inte fungerade för mig just då och att jag behövde skriva något annat. Mitt lilla frö hade växt till sig till ett skott och fått grenar och blad och rötter.

I nästan 6 månader skrev jag på vad som skulle bli Hemligheter små. Historien om Daniel, Alexandra och Adam vecklade upp sig en liten bit i taget, allt efter jag skrev. När jag inte satt vid datorn spelades scener upp för mitt inre, jag hörde dialogerna mellan mina karaktärer och jag vred och vände på hur jag skulle komma vidare när jag körde fast.

Jag har nog aldrig haft så roligt när jag skrivit (jo när jag skrev råmanuset till nummer 2 i serien). Det fanns inga krav, bara kreativitet. Jag skrev bara för mig själv och ingen annan. Något jag försöker hålla fast vid när tvivlet slår till och jag undrar om jag ens kan skriva, om någon ens kommer vilja läsa det jag skrivit.

I augusti 2015 skickade jag in mitt första kapitel ännu en gång till Harlequins författartävling och denna gång gick jag vidare till att få skicka in hela mitt manus, vilket jag gjorde men sen tog det stopp. Det var då jag bestämde mig för att anlita en lektör. Jag redigerade manuset några vändor till innan jag tog kontakt med en lektör och skickade iväg det.

Gestaltning.
Min svaga punkt.

Vissa av kommentarerna från lektören var inte roliga att läsa men efter att ha brutit ihop en liten stund så tog jag fasta på de bra sakerna hen nämnt i sitt utlåtande och bestämde mig för att jag skulle minsann inte ge upp utan kämpa vidare. Jag redigerade ytterligare några vändor och skickade sedan manuset till fyra testläsare.

Jag redigerade ytterligare två vändor med deras kommentarer i bakhuvudet och sedan en dag kände jag mig klar. Eller så klar jag kunde bli.

Det var dags att skriva det där fruktade följebrevet (som jag tänkte att jag skulle återkomma till i ett eget inlägg) och skicka in manuset till de nio förlag som jag trodde kunde vara intresserade av att ge ut det.

Sedan kom väntan. En olidlig väntan.

Efter fyra veckor kom den första refuseringen. En standard refusering.

Det kändes stort.

Jag hade skrivit något som de kunde refusera.

Under de nästkommande veckorna trillade det in ytterligare refuseringar men några förlag dröjde med sina svar, så jag mejlade dem och frågade lite försynt hur det gick, om de hunnit läsa mitt manus.

En av dem svarade att de hade haft manuset ute hos lektör men att de tyvärr var tvungna att tacka nej. Ett annat svarade att de hade manuset ute hos lektör och inväntade dennes utlåtande och bad mig avvakta. Två av dem hörde aldrig av sig (och har fortfarande inte gjort det).

img_20160907_110742I augusti 2016 så kom det. Ett efterlängtat ja. HarperCollins Nordic ville ge ut min bok i deras Silk serie (Harlequin).

Mitt första färdigställda manus, mitt första inskickade manus, skulle bli en bok.

Och nu är vi nästan där.

När jag får hålla den i min hand för första gången. Bläddra i den.

Under hela denna resa, från första frö till ett manus som snart ska sättas, korras och tryckas har jag aldrig slutat tro på min story, på Alexandra och Daniel och Adam. Visst har jag tvivlat på mig själv, men aldrig på dem. Att deras berättelse är värd att få läsas och upplevas, av andra än mig.

Så om du tror på din story, på vad du har att berätta, ge aldrig upp. Kämpa vidare. Ta hjälp av andra och ta till dig feedbacken du får, vrid och vänd på den och få den att fungera på ditt sätt. Ge inte upp. Om ditt manus är meningen att bli en bok så kommer det att bli det, på ett eller annat sätt. Så länge som du inte slutar att tro på den.

Från scen till boksida

img_2021

Redigerar (och mumlar text…) i Vermont. 

Jag läser ofta det jag skrivit högt för mig själv. Ibland bara tyst mumlande och ibland med fullt magstöd. Jag tycker att det hjälper mig att höra om det ”stämmer”. Om dialogen låter trovärdig, om rytmen funkar. När jag skriver pjästexter är det alltid väldigt speciellt första gången skådespelarna läser texten högt. Vi kallar det ”bordsläsning” eller ”reading”. Det är väldigt nyttigt men också väldigt läskigt. Plötsligt blir det uppenbart att ett stycke har helt fel ton. Det som låtit så självklart och starkt när jag skrev det låter nu mest bara konstruerat och sökt. Men det kan också bli tvärtom – en skådespelare kan plötsligt ge djup och mening till ett stycke som jag trodde mest bara var en passage till det som var ”viktigt på riktigt”.

Innan Down under skulle bli en bok var det tänkt att bli en pjäs – Den lille bögprinsen. När jag hade läsning av Bögprinsen första gången inför den tilltänkta regissören och producenten var det jag själv som läste. Efteråt såg jag att de blivit berörda och att de gillade den. Framför allt: de förstod den. Jag andades ut lite. Jag ville verkligen att just den här regissören skulle vilja arbeta med min pjäs. Hon är väldigt upptagen och eftertraktad. Vi har jobbat ihop några gånger och hon var mitt självklara första val. Hon tänkte efter ett tag och sen sa hon ja – hon ville göra den!

Vi gick på möten och presenterade idén. Men både hon och jag hade andra projekt planerade, och dessutom kom livet emellan. Det var svårt att hitta en tidsplan som skulle funka för oss båda. Skulle vi lägga det på hyllan ett tag?

Vid det här laget hade jag redan börjat skriva på ett utkast till ett bokmanus på samma tema som pjäsen. Jag berättade nästan inte för någon om det. Ville hålla det för mig själv – för tänk om det inte skulle funka. Tänk om jag inte kunde? I prosaform måste jag ju lyckas beskriva exakt hur det kändes när jag  var osäker på om jag skulle våga gå till skolan med svartfärgat hår och kajal. På scenen kan jag ju gestalta allt det där med hjälp av kläder, kroppsspråk, musik etc. Jag skrev och skrev om, kastade bort och plockade tillbaka, bytte tempus och testade olika berättarröster. Det var svårt och tidskrävande. Jag satt i timmar i sträck för att få till ett kort stycke, men jag var fast – det var fantastiskt roligt! Mats (Strandberg, min make) läste de första sidorna och jag var livrädd. Tänk om han bara skulle lägga huvudet på sned och vänligt men aningen plågat säga att jag kanske borde skaffa en annan hobby. Men han satt där tyst och läste och skrev i marginalerna. Jag försökte hålla mig cool men hade faktiskt lite andnöd. Till slut tittade han upp från pappershögen. ”Det kommer ju bli toppen!” sa han. ”Jag har en lista på saker jag tycker att du ska titta på, men mycket funkar”. Jag andades ut och bestämde mig för att jag måste ge det här en chans!

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

”Du kommer inte att tycka om det här, men …”

 

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

Kommer ni ihåg när jag pratade om formen på min novellroman Saker ingen ser? Jag berättade att jag kämpade med att få mina tolv noveller att förbli noveller istället för kapitel, men ändå få till en övergripande dramaturgisk båge för mina sex huvudpersoner över året som boken utspelar sig under. Jag ville få till både novellernas känsla av nedslag och romanens känsla av utveckling. Väldigt svårt, men väldigt kul.

I förra veckan fick jag tillbaka manuset från första testläsningsvarvet. Det gjordes av min rättframma och fantastiskt begåvade skrivarvän Anna Jakobsson Lund, och hennes första kommentar var ”du kommer inte att tycka om det här, men …”

Hehe. Gah. Jag har hört det där förut! I arbetet med Du, bara fick jag såna kommentarer flera gånger, både från Anna JL och min andra lika rättframma och fantastiskt begåvade skrivarvän Anna Arvidsson. De bad mig flera gånger att ändra riktigt stora grejer i handlingen. Alltså riktigt stora. ”Byt ut andra halvan av boken mot något bättre”-stora. Inte bara en gång heller, utan två. Mitt bortklippt-dokument landade på mer än 200.000 ord.

Därför var jag rätt nyfiken nu. Vad för omvälvande grejer kunde JL kasta på mig? Jag brukar alltid få så bra energiskjutsar efter att ha fått tillbaka manus med testläsarkommentarer, och jag var verkligen sugen på att ta mig in i nästa fas. Under sommaren har jag stått och stampat lite med manuset periodvis när det har känts som om jag bara skriver och slänger, så energi och lite ny riktning kändes efterlängtat och välkommet.

Det JL trodde att jag inte skulle gilla var att gå ifrån tolvmånadersformen. Hon påtalade problemet med att ha så få nedslag fördelade på så många karaktärer, dessutom över lång tid. För mycket viktiga grejer skedde ”off camera”, och stora delar av handlingen blev antydningar och saker som fick gissas fram av läsaren. Hennes förslag var att jag skulle släppa en-novell-i-månaden-formen och istället tänka att varje årstid kunde få innehålla fler noveller, så att fler saker fick chans att komma fram ordentligt och ta plats.

Det här förslaget innebär ganska mycket jobb för min del, men ärligt talat var det som om en sten föll från mitt hjärta när hon föreslog det. Jag har haft problem med tolvmånadersformen, det har varit rejält svårt att försöka forcera in allt jag vill ha med på så lite plats.

Jag är glad för att jag har ett så bra team runt mig när jag skriver. För mig känns det avgörande för att det ska bli bra. Jag behöver folk som vågar säga ”det här är inte bra, jag vet att du kan bättre”. Folk som vågar säga ”stryk halva och gör om”.

Jag känner mig otroligt inspirerad just nu. Den nya formen gör att karaktärerna får mer plats att visa upp sig både ensamma och i olika gruppkonstellationer, och jag får chans att skriva ut allt det där ”extramaterialet” som bara funnits i mitt huvud tidigare. Nu har jag gjort en skiss över manuset, listat karaktärernas alla trådar och relationernas utvecklingsbågar. Enligt mina beräkningar kommer jag att behöva tjugofyra noveller och en epilog, som det verkar just nu. Dubbelt upp mot vad jag tänkt mig alltså. Det är spännande. Och det ska bli spännande att höra vad Annorna säger om nästa varv.