One down, one to go

En bokmässa avklarad. I lördags lastade jag in en termos kaffe och lite annat som kändes viktigt att ha med sig i bilen och åkte in till stan. Haha, jag har lärt mig sedan Andra Världar. Den här gången fick jag inte bara med mig böcker. Jag hade:

• Böcker
• Tejp
• Duk
• Papper
• Pennor
• Rollup
• Utskrivna lappar med pris och lite citat
• Sax
• En Termos kaffe?
• 4 muggar (trots att vi var tre som skulle dela bord)
• Min mobiltelefon
• Laddare till mobiltelefon
• Min iZettle
• Extra laddsladd till min iZettle
• Glatt humör
• Godisskål
• Godis
• Växel
• Sa jag kaffe?

Vet ni vad – allt ovanstående kom till användning. Inklusive extra kaffemugg och iZettleladdsladden som jag visserligen inte själv behövde men som räddade försäljningen för en annan utställare. Jag börjar känna mig erfaren.

Fast kaffet tog slut, men det gjorde inte så mycket för min kära hustru kom med en termos till…

Jag läste en massa inlägg och fick en massa facebook-inbjudningar till event på B&B i Göteborg som började strömma in, men jag var liksom inte där. Inte än. Jag hade nog med att fokusera på den här mässan.

Men vi hade jättekul. Och så fick vi ont i fötterna. Man får det om man står upp en hel dag. Det var skönt också med en mässa där jag inte hade några programpunkter, utan bara kunde stå vid vårt fina bord hela tiden och prata med alla som kom förbi. Alltså, inget fel i att vara med i en massa saker som händer – jag tycker egentligen att det är roligare – men jag har haft oerhört mycket på jobbet på sistone, och på ConFuse hade jag t.ex. fyra programpunkter på en och samma dag. Så omväxlingen var trevlig. Fast måste jag välja pratar jag nog mer.

Trevligt också med sällskap. Vi är tre författare för förlaget som är bosatta i Östergötland, så vi delade på ett bord. På det sättet kunde vi också dela upp pratet och framförallt hade vi ju lite olika saker att erbjuda de som vågade sig fram till oss. Rekommenderas varmt att samarbeta med någon mer författare om man ska på något sånt här utan någon från förlaget.

Jag, Anna Blixt och Helena Andersson vid vårt bord på Linköpings stadsbibliotek

Sedan kan man ”fuska” också. Man kan skicka en av deltagarna till ”utsidan” av bordet för att stå där och ströbläddra i en bok och prata lite ”därifrån”. Då vågar sig nämligen fler fram för att titta och prata… 🙂

Nu ska jag försöka styra om fokus och fundera ut hur och när jag tar mig till Göteborg. Och när jag tar mig hem. Och vad jag ska ha med mig.

Vi ses där!

En bokmässa kommer sällan ensam

Som alla, eller nästan alla, eller i alla fall en hel del, åtminstone av den här bloggens läsare, vet så är det Bokmässa på G. Eller i G. G som i Göteborg – om två veckor. Lite drygt två veckor när detta skrivs för att vara mer exakt.

Det skall bli jättekul! Och intensivt. Det sistnämnda är inte en förhoppning utan mer en slutsats utifrån förra årets besök – när jag var där för första gången. Då dessutom bara som besökare, men jag blev helt utmattad bara av det. I år skall jag dessutom vara där i egenskap av publicerad författare. Jag skall inte vara med i några av de officiella programpunkterna, men däremot har jag två signeringar bokade. En i förlagets monter på lördagen, och en hos SF-bokhandeln på söndagen. Nervöst? Javisst. Kul? Garanterat. Men som sagt. Det räcker egentligen med ljudnivån, folkmängden och allt spännande att titta på för att jag skall bli helt slut.

Men mer om det senare.

För innan Göteborg skall jag på en annan bokmässa. En bokmässa som är lite mindre till omfånget, men inte desto mindre trevlig. För fjärde året i rad ordnar nämligen ”Föreningen Östergötlands bokmässa” den smidigt benämnda Östergötlands bokmässa i Linköpings stadsbibliotek.

Jag har varit på de två senaste och jag har haft riktigt trevligt bägge gångerna. På ett sätt påminner det lite mer om en fantastikkongress i det att det är närmre mellan författare och läsare. Samtidigt är det mer som Bok och Bibliotek i Göteborg i att det är extremt blandat. Allt som har med litteratur och Östergötland att göra. Lite så.

Det som var lite extra kul var att jag insåg att vi var tre Östgötaförfattare på förlaget. Anna Blixt, Helena Andersson, och så jag. Vi bestämde oss efter en kort överläggning för att ställa ut tillsammans. Så på lördag, den 19:e september, kommer jag stå på Linköpings stadsbibliotek och prata om, och förhoppningsvis, sälja min lilla bok…  Men jag kommer inte stå ensam, och det känns rätt skönt. Det blir premiär för min nya roll-up också. Undrar hur det kommer att kännas. Att ha en två meter hög bild på sig själv intill? Ah well, jag kommer ju förhoppningsvis bli lätt att hitta. Lätt att undvika också kanske…

Men som sagt, den här gången ska jag vara lite mer förberedd. Jag har kortläsare. Jag har böcker – och fler är på väg. Och jag har min roll-up.

Duk! Och reklamblad. Det har jag inte. Måste hinna fixa! När?

Två bokmässepremiärer för författarjag. Två helger i rad. Det är mycket nu…

Och jag som är trött redan innan det ens börjar.

Hoppas att någon härifrån har möjlighet att titta förbi och prata lite? Det skulle kännas väldigt bra.

Men oavsett om du vill undvika mig eller träffa mig så tycker jag du skall komma till biblioteket på lördag om du har möjlighet att ta en tripp till Linköping. Det brukar vara bra nämligen!

Bloggeliblogg

Jag sade på vägen hem från jobbet (sent) idag att på ett sätt kommer jag inte att sakna Debutantbloggen nästa år, men på ett annat kommer jag att göra det oerhört mycket. Det här att ha en deadline. Klockan just nu är 21.08. Om lite mindre än tre timmar är det tisdag, och då skall mitt blogginlägg både vara skrivet och publicerat. Ni har hört det förut, hur jag loggar in på vår ”grupp” sent på måndagskvällen och har lite panik över att jag inte har skrivit något.

Jag kan lite grann tänka ”åh vad skönt det kommer bli när jag inte måste skriva minst ett inlägg varje vecka” – men samtidigt… Det är trots allt just deadlinen som skapar effektiviteten. Får mig att producera text. Får mig att faktiskt göra det där som jag tycker är så kul. Därför tänkte jag att jag skulle återkomma till ämnet deadlines.

Jag har sagt det förut, men jag tycker det är lite spännande, så jag tänkte återknyta till det. Det här med deadlines var trots allt det allra första jag ville testa när jag för ett par år sedan bestämde mig för att ge mitt skrivande en ärlig chans.

Jag anmälde mig till en kurs tillsammans med en likaledes skrivande vän. En distanskurs. Jag hade ett väldigt distinkt mål med kursen för egen del. Det var att ta reda på om jag kunde leverera skönlitterära texter på beställning, d.v.s. mot en deadline. Och huruvida dessa texter kunde nå i närheten av den kvalitet mina ”inspirationsskrivna” texter från tidigare hade.

Det fungerade. Inte alla texter blev bra, men jag såg att vissa blev det, och jag klarade av att analysera vad som gick snett med de som inte blev det. Därmed var första steget taget.

När jag sedan skrev Incidenten satte jag en väldigt vag deadline. Jag hade som mål att bli klar med första versionen innan nyår (började i maj). Det där datumet fanns där hela tiden, som en målbild, men också som ett hot. Klarar du inte detta så… (Inte för att jag visste vad detta ”så” var. Men det gjorde det inte mindre läskigt.)

Skrev färdigt epilogen i mellandagarna…

När jag skrev mitt senaste manus, det som jag just nu sitter och redigerar, satte jag en tydligare och snävare deadline. Jag började med att mäta hur fort det gick, och sedan satte jag ett mål. Första utkastet skulle vara klart innan augusti började. Det krävde att jag ökade mitt tempo. Att jag verkligen prioriterade skrivandet när jag fick en stund över. Att jag inte tänkte att ”jag är lite trött idag, jag skriver imorgon istället.” Det var inget idiottempo. I snitt, över tid, 360 ord om dagen. Varje dag. Vissa dagar blev det givetvis inget, livet är sånt, och andra väldigt lite. Men i snitt 360 ord om dagen. Detta i en ganska intensiv jobbperiod.

Det viktiga med det var att jag hela tiden hade texten väldigt nära mig. En kommentar jag fick nu när vi diskuterade den (alltså version 1 av den) i gruppen var att det kändes att den var skriven i det tempot – på ett positivt sätt. Det gör kanske att den kräver lite mer redigering än vad incidenten gjorde, men jag tror att den blir mycket mer ”jag” genom att bli så, vad skall man kalla det, intensiv kanske…

Jag gillar deadlines. Just denna har fått mig att skriva ett blogginlägg som jag annars troligen skulle säga att jag var alldeles för trött för att ta tag i idag. Klockan visar 21.25 och jag känner mig ganska nöjd med min prestation. Jag tycker ju om att skriva, och nu har jag gjort det igen. Jag kommer fortsätta att arbeta med deadlines i mina projekt. De får mig att ägna mig åt det jag vill. Jag har en deadline för redigeringsarbetet också. v3 av texten skall vara i klar till oktober. (Skrev ut v2 igår, så det kan gå). V3 är den som jag kommer våga visa för folk utanför den innersta kretsen. Den som med lite korr kanske skall vara så pass att den kan gå iväg till förlag…

Om det funkar för alla? Ingen aning… Hur gör ni? Hur förhåller ni  er till deadlines? Ser ni det som ett hjälpmedel eller bara något jobbigt?

Sen finns det ju ett par skäl till till att jag kommer sakna Debutantbloggen nästa år. Gänget jag är en del av här. Dels vi som skriver. Vi har på kort tid blivit så fantastiskt bra vänner – och alla stöttar alla. Hade jag velat hade jag kunnat slänga ut en fråga om vad mitt inlägg skulle handla om och de hade kastat sig över utmaningen och kommit med diverse inspirerande förslag. Jag vet, för jag har testat…

Och så ni då. Ni som läser och kommenterar. Er kommer jag också sakna.

Fast det är många veckor kvar tills det är dags att lämna över stafettpinnen till någon ny lyckligt lottad. Många veckor och många deadlines!

Rockstjärnan jag

I lördags gjorde jag något lite udda. Eller ovant i alla fall. Inget jag gjort någonsin tidigare faktiskt.

Var jag nervös? Nej inte egentligen. Däremot hade jag ingen aning om vad jag skulle vänta mig. Sånt tycker jag är kul, och spännande!

Vad var nu detta, undrar kanske någon?

En bokcirkelträff.

Ok – det lät ju inte så spännande… Kul och trevligt ja, men spännande?

Det var inte vilken bokcirkel som helst. Det var en bokcirkelträff där deltagarna hade läst Incidenten i Böhmen, och skulle diskutera den över en bit mat. Min bok alltså! Och jag var inbjuden att vara med och lyssna och – skulle det visa sig – prata en hel del.

Det började vid en boksignering i våras. En av de som jag pratade med då pratade om sin bokcirkel och jag nämnde att det kunde vara kul att vara med…

Senare på sommaren damp det ner ett mail med en fråga i min inkorg. Därför satte jag mig på cykeln i lördags kväll och trampade in till stan.

Det blev en väldigt trevlig kväll. Vi satt och pratade i ganska många timmar. Skojigast var trots allt att få höra vad fem personer som inte hade några förkunskaper om mig tyckte om min bok. De hade alla olika preferenser vad gällde både genrer och stil. Hur mycket och hur snabbt de läste skiljde sig också åt. Den blixtinkallade reserven erkände villigt att han inte läste så himla mycket i vanliga fall, men han var noga med att påpeka att han med lätthet hade tagit sig igenom min bok. (En av deltagarna blev sjuk, och då fick maken till en av de andra hoppa in istället).

Och så var det jag då. Rockstjärnan. (”För oss är författare rockstjärnor”)

Men vilken lyx! Så kul att höra hur de hade läst. Vad de hade fastnat för. Hur de hade tolkat olika delar – och hur olika de hade tolkat dessutom. Höra vad de funderade över. Svara på en massa frågor. Och så bara prata skrivande och litteratur över god mat och dryck. Mycket prat blev det… Kul också att se sin egen bok i multipel upplaga ligga där på bordet, med post-it-lappar i och med anteckningar runt omkring.

Jag är extremt tacksam över att jag fick möjligheten att vara med. Det var både trevligt och lärorikt. Som en intensivkurs i skrivande med inriktning på respons. Fast jag behövde inte jobba, bara ta in…

Men häftigast av allt var nästan deras funderingar om personerna i Incidenten. Alltså inte bara i själva berättelsen, utan utanför den, om deras relationer, tankar, bakgrunder, och eventuella framtider. Det var som om de pratade om mina nära vänner.

Sedan var det givetvis peppande att höra att även de som varit skeptiska till berättelsen, eller kanske genren, hade uppskattat den och gärna läste mer.

Ett stort tack till Anna för att du bjöd in mig och till er alla för att ni ville och vågade dela med er av era tankar och er tid!!!

Mer miljömummel

Pratade om miljö (och feber) förra veckan. Jag tänkte att jag skulle plocka upp miljötråden lite – på förekommen anledning. (Skippar gärna febern faktiskt).

Häromdagen läste jag nämligen en text. Författaren beskrev ett par ögon. Beskrivningen drev ut över ett helt stycke, och texten fortsatte med att beskriva landskapet och de inblandade karaktärerna tämligen ingående. Visst fanns det ett händelseförlopp, men framförallt målades en bild upp. En bild som tog en eller ett par sidor i anspråk.

Här någonstans känner jag ett styng av avundsjuka. Jag klarar inte det. Att bre ut i en lång beskrivning vill säga. Alltså, det är inte ens så att jag vill skriva så. Tvärtom. Men samtidigt är det inte så att jag vill skippa miljön. Miljö och känsla är viktigt. Fast jag vill göra det lite annorlunda.

Mitt ”ideal” vad gäller miljöbeskrivningar är mer åt det väldigt tajta hållet. Miljön ska följa med i handlingen, texten ska inte handla om miljön. Nått sånt. Det vill säga; jag försöker undvika att bara ”beskriva”. Helst ska det hända något –  i en viss miljö – eller så ska miljön få en person (eller flera) att känna något. Ingen beskrivning som inte är inbakad i något annat.

Inte så att jag lyckas alltid. Tvärtom, letar du i någon text jag skrivit finns det säkert rena beskrivningar både en och flera gånger – men de är  förhoppningsvis korta. För det är så jag vill ha det.

En av mina absoluta favoritkommentarer som jag fått på en text löd ungefär så här:

Du håller ett tätt fokus kring NN. Det är som om själva vädret är med och skär av dem från yttervärlden och allt koncentreras ner till hästen, NN och vagnen. Det blir väldigt mycket miljö med några få ord!

Ett sånt omdöme gör mig glad som sagt.

Men samtidigt.

Jag blir lite avundsjuk på de där som kan snirkla iväg. Jag minns en historisk roman som beskrev hur en flod slingrade sig fram, med säkert tre, fyra adverb bara för att beskriva en enda av flodens krökningar.  (Nu överdriver jag en aning som ni säkert förstår)… Jag tyckte det var jättejobbigt att läsa, men samtidigt ville jag ta mig igenom, dels för att det var en erkänd författare och dels för att jag gillade själva historien.

Ok, nu har han flippat – tänker ni säkert. Om han nu inte vill skriva så, varför är han avundsjuk på de som kan?

Det handlar givetvis om längd. Textlängd. Och produktionstakt. Eftersom jag vill ha en kompakt stil blir givetvis berättelserna ganska korta – och tar förhållandevis lång tid att skriva. Fatta vad skönt det hade varit att kunna hiva ut på FB, eller på bloggen att ”nu är jag uppe i 120 000 ord på det senaste manuset!!!

Fick en kommentar på Incidenten att det var lite synd att den inte var längre… Fast hade jag skullat göra den längre hade jag antingen fått dra ut på den i det oändliga eller så hade jag fått väva in ytterligare bihistorier – med stor risk för att det hade blivit onödigt komplicerat och/eller krystat.

Det nuvarande manuset är än mer kompakt i nuläget, och därmed ännu kortare…

Så när andra ropar ut sina ”nu är jag uppe i 90 000, bara 40 000 kvar!” så tänker jag ”haha jag får ihop det – det här manuset kommer nog i alla fall upp i 50 000…”

Mina böcker kommer nog aldrig bli långa… Ber om ursäkt för det… Vill ni ha långa böcker får ni kanske läsa Robert Jordan istället.

Att känna in miljön, och vikingar…

”Använd dina erfarenheter!”

Det är en uppmaning man ofta hör när det handlar om hur man skall skriva. Och jo, det är ju sant.  Det gäller oavsett vad man skriver om. Även om du skriver om en påhittad fantastisk plats kan du använda delar av egen erfarenhet. Hur låter det när man gör upp en eld? Hur luktar en skog? En avfallsdump? Och så vidare…

Förrförra veckan skrev jag om att man inte kan ta semester från sin hjärna. Det som är minst lika sant är att man inte kan, eller i alla fall inte bör, ta semester från sina sinnen. Direkt efter ConFuse åkte jag med familjen till Island. Man kan ifrågasätta det visa i att spendera en vecka i 40 graders värme, med maxad luftkonditionering, och en intensiv kongress, och ytterligare en flygresa till ett land där en av fyra man möter på stan har mössa på sig fast det är mitt i sommaren…

Jag blev tvärsjuk…

Men men, skam den som ger sig. Det var bara att bita ihop. Delar av dagarna hängde jag med familjen på aktiviteter, och delar av tiden (ganska stora delar faktiskt) spenderade jag nerbäddad i sängen…

Men som sagt, man åker inte hela vägen till Island utan att försöka få se någonting. Och har man till exempel bokat in en ridtur med familjen så har man. Eller hur?

Att man har feber är ju en bisak då. Likaså att vädret hade blivit kraftigt sämre än vad det var när vi kom. (Det var för övrigt dagen vi kom jag konstaterade att typ var fjärde person hade mössa på sig)

Vi hade givetvis valt en ridtur med tema älvor. Vi tittade på älvornas kyrka, på kullar där man inte fick slå gräset och hus man inte fick riva.

Det, och terrängen är givetvis kul både för barnen och författarpappan.

Men låt mig säga så här: Skall jag någon gång skriva om en viking som rider över isländska slätter, berg och kullar, en viking som har feber, en viking som rider genom isblandat regn som faller på tvären; skall jag göra det då vet jag hur det känns!

Skall jag någon gång skriva om hur det känns att skriva blogginlägg efter första dagen tillbaka på jobbet, nästan utan röst, och efter att ha sovit 15 minuter natten mellan lördag och söndag då vet jag hur det känns också!

Fast det första alternativet ger mer spännande bilder i huvudet, eller hur?

Nu skall jag fortsätta samla på upplevelser och intryck! Man vet aldrig när man kan behöva dem…

Island…

Þingvellir

Being ConFused

Under helgen som gick var jag på ConFuse2015, årets upplaga av svenska fantastikkongressen SweCon. I år var det alltså Linköpings tur att ordna. Fredag till söndag fyllda av intressanta, inspirerande och/eller roliga programpunkter.

Dessutom fanns ett antal förlag och självutgivande författare representerade. Så massor att ta in – alla intressanta möten oräknat.

För det är ända runt programpunkterna och utställarna som det magiska händer. Första gångerna man är på ett ”con” är det framförallt paneler och föreläsningar man går på. Men ganska snart börjar man hinna med färre och färre per besök. Man fastnar ofta i spännande samtal i korridorerna eller i baren. Samtal med andra författare, samtal med läsare, eller ja vem tusan som helst som är där.

I år hade jag dessutom ett mycket mer späckat program än någonsin tidigare. 4 egna punkter på lördagen och en på söndagen.

Bland annat satt jag med i en presentation av nya svenska författare, diskuterade olika medias för- och nackdelar, och hur man arbetar med namngivning.

Jag kan säga som så att efter tre paneldebatter och ett eget föredrag samma dag (med starttider kl 11, 13, 14 och 16) så är man rätt mycket grönsak i hjärnan, så jag missade ett par intressanta samtal och föredrag av den enkla anledningen att min hjärna inte kunde ta in något mer.

Men det var det värt.

Det var en helt fantastisk helg. Det går inte på något sätt att återge vad som hände, men en kortfattad ”best of” i punktform kan jag kosta mig på…

• Jag träffade flera personer jag bara ”pratat” med skriftledes förut
• Jag höll ett föredrag om hur man kan jobba för att ta sig bakom pannbenet på folk ”förr i tiden”.
• Vi hade en skrivgruppsträff i miniatyr. Första gången vi var samlade allihop på ett SweCon sedan 2012
• Jag hade ett kul samtal med en författarkollega, där vi först efter en bra stund kom på att vi faktiskt var utgivna i samma antologi.
• Paneldebatten om svenska troll i litteraturen som började med att det utbröt spontan allsång i samband med mikrofontestning (”När trollmor har lagt sina elva små troll …”)
• Att jag mer eller mindre av en händelse råkade få en ung skribent att våga erkänna sina författardrömmar och testa sina vingar i en manuspitch… Go for it!!!
• Flera personer blev nyfikna på min bok och kom fram för att prata en massa.

Att jag sen hade en begynnande halsinfektion och därför idag knappt kan mer än viska stör inte heller det upplevelsen. ConFuse 2015 var mitt första SweCon som publicerad författare, och det var precis lika kul som att vara på dem som läsare och aspirerande författare. Och hemligheten ligger nog däri – att fantastikkongresser inte gör någon större skillnad på författare och läsare. Alla är där på lika villkor – och alla har kul tillsammans.

Nu skall jag kurera mig, och sedan kanalisera all inspiration till mina pågående och kommande skrivprojekt!

Vi hörs!

(eller ja, jag hörs knappt alls just nu, men ni förstår vad jag menar…)

Den här var ny

I söndags satt jag med en kopp te, sedan en kopp kaffe, och sedan en kopp kaffe till, framför datorn på morgonen som blev till förmiddag.

Jag skrev. Skall jag vara helt ärlig fällde jag nog en tår också. Och så satte jag punkt. Punkt för den första versionen av min andra roman. (Min andra vuxenroman om man skall vara korrekt, jag har trots allt skrivit ett barnboksmanus också.)

När jag tog mig till sistameningen på Incidenten i Böhmen så kände jag framförallt en enorm lättnad. Jag hade liksom tagit mig igenom. När jag skrev sistameningen på ”kaninboken” var jag bara glad.

Men den här gången kändes det bara tomt.

Helt tomt.

Lite berodde det nog på att jag är ute på för mig lite okänd mark. Jag hade som tur var två testlärare i min omedelbara närhet som slukade de sista kapitlen redan samma eftermiddag och de hävdade med bestämdhet att det här var värt att fortsätta på. Jag har normalt sett jättesvårt att bedöma kvaliteten på det jag skriver, och att skriva ”lite utanför min bekvämlighetszon” (vad tusan nu det är, men det är en annan femma) gör att jag känner mig ännu osäkrare.

Men till viss del beror det nog också på ett par andra saker. Jag känner lite större press den här gången. Nu har jag fått en bok utgiven – då gäller det ju att nästa blir bra… Och sedan vet jag också hur mycket jobb som återstår. Det ”visste” jag väl förra gången också, fast bara i teorin. Nu ser jag det inte som lika mycket en bedrift i sig att få ihop det där utkastet. Det är något jag förväntar mig att kunna göra.

(Intressant det där hur snabbt man höjer kraven på sig själv. När jag har haft fäktningselever har jag aldrig förväntat mig att de skall klara något varje gång bara för att de har lyckats en…)

Men lite måste jag ju fira ändå. Eller hur?

Efter det skall jag nog börja fundera på mitt schema för ConFuse… Jag skall typ vara med i fyra paneler och hålla en föreläsning har jag insett. Kanske bra att förbereda sig lite i alla fall…

Hoppas ni har en bra sommar!

Reklamdags

Idag tänkte jag passa på att göra lite reklam. Nej, inte för min bok, och inte för någon annan heller. Utan för läsare. Framförallt den skara som ofta inom genrekrestar kallas för ”fandom”. (Uttalas med fördel på engelska. Bara som förtydligande…)

Alltså, vi har säkert alla hört talas om Bokmässan i Göteborg. Den har fått en del lokala efterföljare som är jättecharmiga. Deckarförfattarna har nu äntligen fått till ett Crime Time på Gotland. Bra så.

Men för den som är intresserad av lite annan litteratur finns det sedan länge ett helt annat forum också. Ett forum som både är nationellt och internationellt. Ofta båda samtidigt. Och som jag tycker övertumfar bokmässan på en del sätt.

Alla som har varit på Bokmässan måste ha slagits av den enorma kommersialism som denna präglas av. Det är kanske inte så konstigt. Men för mig som först kom i kontakt med litteraturkongresser av ett helt annat slag var det en enorm, om inte överraskning så i alla fall skillnad.

Det jag pratar om är de svenska rikskongresserna för Science Fiction och Fantasy (egentligen för alla former av litteratur som på något sätt kan sorteras in under paraplynamnet Fantastik). De som går under namnet SweCon. Det är en kongress som turnerar runt i Sverige, och den har sina motsvarigheter i andra länder.

I år är det ConFuse i Linköping som är årets rikskongress. Den hålls den 7-9:e augusti. Spännande hedersgäster, mängder med intressanta paneldebatter,  allt som oftast bra diskussioner även vid fikat/baren/middagen. Proffsigt allt som oftast men samtidigt personligt och trevligt.

Det här har alltså pågått sedan 1998 (i Sverige) och ordnas helt på ideell basis. Och det är helt fantastiskt bra. Visst, en del saker kanske inte alltid klaffar när det baseras på frivilligarbete, men det mesta är bara så bra!

Det är medlemmarna tillsammans som gör kongressen. Man betalar inte inträde, men betalar medlemskap. Medlemmar är alla som är med, författare och läsare. Och ibland är gränsen rätt så suddig mellan de två.

För vem är detta då? – ”Är det något för mig verkligen?”  kanske du tänker…

Tja, om du kan sortera in dig själv i minst en av nedanstående så skulle jag varmt rekommendera det:

• Gillar att läsa något som innehåller fantastiska inslag
• Har funderat på att läsa något med någon form av fantastiska inslag
• Gillar att skriva, och vill höra hur andra arbetar med skrivande i olika former
• Är nyfiken på litteraturformer du inte provat tidigare
• Gillar att prata om läsande och/eller skrivande med människor som också gör det…

Programpunkterna brukar vara många och varierade. I år till exempel:

• Intervjuer med hedersgäster
• Paneldiskussion: Betydelsen av berättarsynvinkeln.
• Paneldiskussion: Hur skapar man namn på sina karaktärer.
• Paneldiskussion: Starka tjejer; en diskussion om könsrollerna i fantastiken.
• Rethinking James Bond. Föredrag av David Nickle

Och massor annat, till exempel kommer det att finnas en programpunkt för dem som inte har gått på fantastikkongresser förut.

Prova! Jag tror inte du kommer bli besviken. Årets SweCon blir mitt fjärde, och jag har hittills haft väldigt kul varje gång!

Confuse läser du mer om här

Programpunkterna hittar du här

En intressant artikel i Hufvudstadsbladet om den finska motsvarigheten (och även om årets Åländska Archipelacon) hittar du här.

Vi ses väl i augusti?

Jag lär mig

Häromveckan skrev jag om de saker jag tyckte jag skulle ha med mig, alltid när jag skall på bokrelaterade event, eller hur?

Jag har fortfarande inte skaffat ett svart tyg att ha som duk, men det skall fixas. Lovar!

Skall jag vara helt ärlig har jag inte fixat något annat heller. Men jag har tagit ett par steg i alla fall. Det är nämligen så att skall man ha en Roll-up så måste man ha något på den. Det blir lite tomt annars, för att inte säga fånigt.

Så nu har vi tagit fram en design. Så här ser det för tillfället ledande förslaget ut:

Fatta att det känns oerhört konstigt, och inte så lite egotrippat, att beställa en jättebild på sig själv…

Men jag tycker den blev rätt snygg… Alltså för att ha mig på sig.

Vad tycker ni, vågar jag beställa en sådan här?

 

Mental härdsmälta

Visste inte vad jag skulle skriva om riktigt idag. Känns som om värmen haft ihjäl de sista hjärncellerna. Så jag gjorde en sak som jag så ofta gjort förut. Jag valde utvägen ”Fråga en vän”.

Fick en skock förslag av allas vår hjälte, Fredrik. Ett av dem var ”Skriv hur du jobbade med research till Incidenten”.

Han anade nog inte hur väl det passade in. För det är lite så här jag jobbar. Kör på. Tar det stopp – släng ut en fråga, kolla runt lite, använd folk runt omkring dig som faktiskt kan saker. På det sättet behöver man inte kunna allt. För att vara författare är lite som att vara speldesigner är lite som att vara historiker – och inte så lite som att vara småbarnspappa. Man måste kunna allt. Eller i alla fall en hel del om allt. Och som alla vet gör man ju inte det.

Skriv om det du kan brukar det heta.

Och jo, det kan tyckas konstigt att man då förlägger handlingen i 1600-talets Centraleuropa. Fast till saken hör att jag är ganska påläst på just 1600-tal, och även lite på mentalitets-/kulturhistoria. Så lite kan jag om det. Tillräckligt mycket för att våga mig på att skriva om det i alla fall. Men visst, allt kan jag ju inte om det. Verkligen inte.

Och man måste ändå göra research. Man kan inte bara leva på gamla meriter. Fast problemet med research är att man riskerar att fastna i det. Börjar man gräva i det hittar man nya trådar. Så jag försökte göra så mycket som möjligt tvärtom. Skriv på känsla*, kolla upp sedan, justera om det behövs.

Grejen var den att det ganska ofta inte behövdes justeras så jättemycket. Oftast ledde mig känslan rätt, och när jag väl kollade upp så fanns det trådar jag kunde följa lite längre och väva in. Det roligaste är när ens gissningar leder till spännande följdfrågor, som går att koppla ihop med de personer och händelser man redan valt att ha med.

Jag använde rätt många olika typer av källor. Wikipedia och Google maps/earth är en rätt bra början. Faktiskt. (Jo jag är medveten om källkritiska aspekter på Wikipedia, men det är en grymt bra början). Diverse böcker givetvis. En favorit är ”När hände vad?”. En dag när jag var för trött för att läsa på kollade jag på ”Historieätarna”. Oftast är det ju en känsla man jagar, och då kan ett tv-program funka riktigt bra. Gamla rollspel är också bra för känsla och/eller idéer. Dräkthistorieböcker – även om jag försöker att inte gå in på så mycket detaljer vill jag veta själv hur det funkar. Det har garanterat smugit sig in fel, och de tar jag på mig. Men jag skaffade mig en bild av hur jag ville ha det i alla fall.

Men den viktigaste var – you guessed it – ”Fråga en vän”.

Mer än en gång tänkte jag: ”Vem kan kunna något om det här?”.

Och så drog jag iväg en fråga. Via mail, chatt, eller telefon/SMS. Ofta ledde det till en diskussion som inte bara svarade på frågan, utan också gav mig idéer på hur jag kunde vidareutveckla kunskapen. Exempel på hur det funkade, och någon annans tankar kring det jag skrev. Frågor jag slängde iväg på diverse folk var till exempel:

• Kan man ha en hjullåspistol laddad en längre stund? Är det risk att kulan åker ut om man pekar den neråt?
• Hur lång tid tar det att rida, med extrahäst, till Wien och tillbaka från centrala Böhmen?
• På vilket språk borde officiella dokument vara skrivna i Böhmen innan ”imperietiden”; tyska eller tjeckiska?
• Likaledes, vilket språk borde namnen vara på? (Det visade sig att mina gissningar att det borde vara en salig blandning troligen var korrekta, däremot fick den saligen bortgångne maken byta efternamn till ett passande som en tjeckisk vän grävde fram åt mig).
• Pratar man om klänning fast de är tvådelade?

Och så vidare.

På det sättet blev researchen både oerhört skojig, givande, och dessutom social. Ej att förakta i en så ensam syssla som skrivandet ändå är långa stunder.

– – –

* Vad den där känslan kommer ifrån kan nästan bli ett helt inlägg i sig, men det handlar väl framförallt om förkunskaper och egna erfarenheter. Det sistnämnda är oerhört användbart. Har du varit i en skog på natten någon gång? Hur kändes det? Har du ridit? Och så vidare.

Att våga se

Att ”bli författare” är ganska svårgripbart. Det är liksom inte något mål man kan jobba mot. Eller jo, det kan man ju givetvis – men det blir svårt att definiera vad som blir nästa steg, och nästa.

Därför jobbar jag med delmål och målbilder. Alltså inte bara vad gäller författandet. Situationer jag vill se mig själv i.

En sådan målbild har jag burit på ett tag. Ett mål som inte kändes alls ouppnåeligt, men som jag verkligen ville uppnå:

Jag ville hemskt gärna sitta med i en paneldebatt på en litteraturkongress eller motsvarande i egenskap av författare.

Varför?

Jag vet inte riktigt. Men för mig var det ytterligare ett steg på vägen som jag ville ta. Tror det främst handlar om att jag tycker dylika tillställningar varit så himla inspirerande, och att jag ville vara en del av det ”från andra sidan” också. Inte alls så mycket för att bli sedd som för att få chansen att vara med och föra litterära diskussioner vidare, och kanske få vara en inspiration för någon annan. ”Kan han så kan jag”, eller ”vad kul det verkar vara att sitta där och prata om litteratur eller skrivande – det vill jag med”. Nått sådant.

Det är den bilden jag sett framför mig. Det är det jag har jobbat mot. (I den mån det går att jobba mot något sådant, men jag har varit runt och lärt mig hur kongresserna fungerar, jag har funderat på vad jag skulle kunna bidra med och jag har frågat om det möjligen finns intresse för det. Så visst har jag väl det).

Det var inte så svårt att förstå att man var på rätt ställe

Och nu måste jag börja skapa nya bilder. Nya mål. För i helgen som gick anordnades Archipelacon, ett samordnad åländsk-finsk-svensk fantastikkongress. Det allra största namnet bland hedersgästerna var givetvis George R.R. Martin (mannen bakom bokserien ”A Song of Ice and Fire” som blivit TV-serien ”Game of Thrones” – vilken han också varit högeligen inblandad i). De 800 platserna tog snabbt slut när det stod klart att han skulle spendera fyra dagar i Mariehamn.

Men det var givetvis inte bara han som pratade. Hela 141 programpunkter var det under de fyra dagarna. Och jag var medverkande i två av dem. En panel om bloggande – vi var en mix av skrivbloggare och bokbloggare som diskuterade och svarade på publikens frågor – och en panel om genreöverskridande litteratur där jag också hade sällskap av min förlagskollega Anna Blixt. Den förstnämnda delvis för att jag skriver här och nu, och den andra utifrån min bok som inte riktigt vill hålla sig inom ramarna…

Nästa större evenemang är ConFuse, årets största svenska Fantasy- och SF-kongress. Där kommer jag också delta i programpunkter så som det ser ut nu (fler än på Åland dessutom). Så nu är jag verkligen en av de som ”är med”. I egenskap av författare dessutom.

Så ett mål till kan anses uppnått. Dags att blicka vidare. Hur fortsätter jag min resa som ”författare”? Vad skall mitt nästa mål vara?

Jag vet faktiskt inte riktigt. Jag måste måla upp en ny bild. Eller snarare några stycken. Fundera över vad de innebär för mig personligen och vad jag måste göra och prioritera.

Hur var Archipelacon då?

En lång beskrivning får knappast plats – så jag får nöja med en kort:

Helt fantastiskt kul!!!

En lite längre, men ganska förvirrad, beskrivning har jag skrivit här.

Mats Strandberg skriver kort om sina upplevelser på Litteraturmagazinet.

Det lär väl komma fler beskrivningar väldigt snart. Men i skrivande stund hittar jag inte någon att länka till… (iaf inte på svenska)

Tack till alla som var där och gjorde upplevelsen så himla bra!

Inte jag…

Inlägget som försvann

Jag skulle skriva något. Jag satte mig vid datorn igår och skulle göra det inlägg som var tänkt att bli tisdagens. Sen hände en sak. Mina trogna läsare – åjo en eller två finns det nog allt, väl? – minns säkert (visst, snälla?) att jag skrev såhär för ett par veckor sedan:

”Och snart kanske de första ”officiella” kommentarerna på Incidenten i Böhmen kommer. Då skall jag gömma mig under en kudde och be min hustru läsa. Och sedan, om hon lovar att det är ok skall jag läsa också. Fast jag stannar nog under kudden. För säkerhets skull.”

En plan…

Nu var det ju så att jag skulle skriva ett blogginlägg. Men jag kom inte igång riktigt, slösurfade lite och bara råkade hamna på en bokblogg. ”Smart?” frågar ni. Nej, inte särskilt. Om man nu inte gillar hjärtinfarkter så där strax före läggdags.

Hursomhelst, det senaste inlägget var en recension av – ni gissade rätt. Incidenten…

De kluriga här ställer frågan: ”Varför läste du vidare?” Eller kanske: ”Varför hämtade du inte din hustru som planerat?”

Svaret på den andra frågan är att hon befinner sig på andra sidan Atlanten, så det var lite krångligt. Den första vet inte jag heller svaret på.

Jag har läst författare som säger att de inte läser recensioner, och/eller att de inte bryr sig. Jag vet inte hur de gör. Jag är oerhört nyfiken av naturen (vilket väl är en anledning till att jag valt att bli författare) och inte speciellt hårdhudad (vilket tror jag är en fördel just när man skriver). Så jag kan givetvis varken låta bli att läsa eller att bry mig. Punkt.

Vet ni vad? Jag överlevde. Med en puls på 957 tog jag mig till slutet på recensionen. Den var mer positiv än vad jag vågat tro på dessutom. (Vilket var tur, annars kanske någon fått ett samtal som lett till att hon fick ta nattflyget hem från Kanada).

Nu har jag fått min första, nu kanske det inte gör lika ont att läsa nästa. Kanske. Fast har jag möjligheten tar jag nog kuddevarianten i alla fall. Nästa gång. Och den därefter. Sedan utvärdering. Nått i den stilen.

Dessutom har jag fått en del kommentarer direkt till mig och/eller på facebook. Fatta vad glad jag blev. Jag har också kommenterat lite kring en del böcker jag läst – för att leva efter det jag lärt mig…

Men vad det var veckans blogginlägg egentligen skulle handla om har jag fortfarande ingen aning om.  Men det är smällar man får ta helt enkelt.

Nästa vecka vet jag i alla fall vad jag ska skriva om. Men det kommer att bli skrivet i sista stund då också. Men det är mer beroende på tajming…

—

För de undrar så hittar ni inlägget med kudden här, och recensionen här.

”When in doubt, follow girls in tricorns”

Skrev lite tidigare här på bloggen om att jag planerade ett antal olika bokmässebesök under sommaren/sensommaren. Helgen som var passade jag på att bocka av nummer ett på listan.

Jag hade tänkt mjukstarta lite. Andra världar bokmässa är en väldigt vänlig och trevlig bokmässa, men inte så jättestor. Ganska lagom för ett första besök i egenskap av författare tänkte jag. Ännu enklare med tanke på att jag egentligen inte skulle göra något. Förslaget skulle dit, så jag tänkte mest agera besökare, kanske hjälpa till lite vid bordet, prata med folk, och så.

Min vana trogen hade jag inte kollat upp saker så mycket i förväg. ”Research as you go” gäller inte bara mitt skrivande utan till stor del även mitt resande. Jag visste att det skulle vara i Ljungby. Förra året var det i Jönköping, men i år skulle mässan vara tillsammans med berättarfestivalen i Ljungby.

Eftersom jag vet att Ljungby ligger söderut hoppade in i bilen på morgonen och åkte längs E4:an. Stannade och fixade lite frukost till mig och bilen i Jönköping. Kaffe och chokladcroissant till en av oss. Nya solglasögon fick det bli också. Det var en sådan dag.

Där någonstans började jag fundera på vart jag var på väg. Först klura ut var Ljungby faktiskt låg. Sedan leta reda på något som såg ut att heta Garvaren. (Bara att det fanns ett antal saker som gjorde det, men de låg i princip på samma plats, så det borde ju vara ok). Konstaterade att det var ju bra att jag bara skulle vara besökare för enligt beräkningen skulle jag vara framme precis när det började.

Där och då, lagom avslappnad, i solen, med en kaffe i handen, insåg jag att jag hade fått ett meddelande. Ett meddelande från min förläggare som skrev att hon tyvärr fick fått ställa in resan på grund av sjukdom. Ooops

Ja, ja. Som jag brukar säga: ”Nöden har ingen lillebror”. Bara att fixa själv. Hoppla in i bilen igen och köra vidare. Ett litet tips här: Ha alltid en trave böcker liggande i bilen. Man vet aldrig när man kan behöva dem!

Det kommer några mer tips sedan, men de hade jag inte fattat i förväg.

Kom fram till Ljungby strax för starttiden, hittade dit navigatorn ville ha mig, slängde ifrån mig bilen och tog mitt resekit med böcker och gick på måfå i någon riktning som kändes rätt.

Det var då jag fick syn på två pirattjejer.

”De verkar veta vart de är på väg”, tänkte jag och svepte in bakom.

Anna Vintersvärd, en av de trekantshattbeklädda och tillika en av arrangörerna hade också fått meddelandet och helt sonika fixat fram ett bord åt mig. Hon lyckades få fram en duk, och sedan staplade jag upp böckerna jag hade fått med mig. Lite handskrivna lappar senare så hade jag en egen liten utställarplats.

Mitt improviserade bord och Anna som var så snäll och fixade en plats och en duk åt mig.

Nu till de där andra tipsen:

• Det skadar inte att ha en roll-up i bilen. Det blir lite tomt utan. Ska nog skaffa mig en.
• Det hade inte heller varit helt fel att ha lite reklam-/infomaterial med sig.

Men skam den som ger sig. Jag fick helt sonika använda mig av det. Enligt principen: ”Jag har tyvärr inget promotion-material, så du får helt enkelt prata med mig istället och fråga om det är något du undrar över.”

En annan sak jag har skrivit om här tidigare (kommer han aldrig på något nytt kanske ni tänker nu), är att jag haft svårt att ”sälja” min egen bok i text. Då skulle man kunna tro att jag hade svårt att sälja den ”över disk” också. Men så var det inte. Jag har stått i butik i många år. Det roligaste jag visste där var att försöka sälja ”rätt sak till rätt kund”. Dvs, kanske inte alltid det de trodde att de ville ha, utan det de faktiskt skulle ha mest glädje av. Samma sak med boken. Jag försökte bortse från att det var min bok. Istället tänkte jag: ”Är det här en person som skulle kunna vara intresserad av den här typen av roman?” Och de allra flesta på en dylik mässa är ju det. Inte alla, men många – och det känner man snabbt. Och då blev det helt plötsligt jättekul!

Jättekul var det också att träffa alla andra utställare. Många har jag träffat innan, men en del nya bekantskaper blev det också.

Min första bokmässa som författare är således avklarad. Om mindre än två veckor är det dags igen, men då skall jag bocka av något lite större på min ”målbildslista”. Mer om det då.

Den här perioden är värst

Boken är tryckt. Den är lanserad. Den finns hos diverse bokhandlare (inte så jättemånga, men i alla fall några). Nätbokhandlarna har den. Några personer har köpt den. Kanske till och med läst den. Men än har jag inte fått speciellt mycket reaktioner.

Jag är medveten om att jag inte borde bry mig om recensioner. Men att påstå att det är sant vore att ljuga. Därför är det här minst lika jobbigt som att vänta på svar från förlag, med den skillnaden att man vet att förlagen brukar vara rätt så artiga och inte gå in för att såga boken.

Alltså, förstå mig rätt: Jag tror inte att en recensent aktivt går in för att såga en bok. Inte på riktigt. Tvärtom faktiskt. Men samtidigt, om de tycker att den är helt totalt värdelös behöver de ju ändå skriva det. Ett förlag kan bara säga: ”Tack för ditt manus, men det passar inte i vår utgivning.”

Och självklart kommer jag bli besviken om boken får negativa reaktioner. Jag vill ju att de som läser den skall känna att de får ”betalt” för den tid de lägger på den. Att de skall få leva sig in i historien en stund – och känna lite.

Men som jag var inne på tidigare så är jag ännu mer rädd för att inte få några reaktioner alls. Därför värmde det lite extra när jag fick en reaktion via Facebook häromdagen från en person som jag inte hade träffat. En kort kommentar som avslutades med: ”Djävligt bra skrivet, Thomas!”

Hur konstigt det än kan låta så är författare bara helt vanliga människor. Debutanter är oftast (tror jag) också det – fast skörare.

Utifrån hur bra den där kommentaren kändes så har jag tagit ett beslut. Jag skall bättra mig. Om jag läser något jag gillar – och har någon form av kontaktmöjlighet till författaren, vilket man trots allt ofta har nuförtiden – så ska jag försöka låta författaren få veta det.

Vem vet, det kanske kan leda till att just den författaren får energi nog att skriva en bok till, som kanske blir ännu bättre. Och gör det inte det så har jag kanske i alla fall gjort någon glad, helt oavsett. Och det måste ju vara en bra grej. Eller hur?

Och snart kanske de första ”officiella” kommentarerna på Incidenten i Böhmen kommer. Då skall jag gömma mig under en kudde och be min hustru läsa. Och sedan, om hon lovar att det är ok skall jag läsa också. Fast jag stannar nog under kudden. För säkerhets skull.