Så nära, men ändå så långt ifrån

 

emelie-novotny_075_c-stefan-tell.jpg

Foto: Stefan Tell

I helgen arrangerades Sweden International Horse Show på Friends arena i Stockholm. När jag var barn gick showen på Globen, men sen ett antal år håller den till på Friends. Det är en tillställning med stort engagemang och popularitet, många har det som stående tradition att vara på SIHS varje första advent.

Fördelen med att vara utgiven på ett stort förlag är att förlaget har möjlighet att genomföra stora aktiviteter, som att ha en monter full med böcker på mässan på SIHS. Nackdelen med att vara utgiven på ett stort förlag är att förlaget har massor av böcker att fylla montern med och ens egna lilla bok lätt hamnar i skymundan av alla storsäljande bokserier. Det är inte lätt att konkurrera med PAX-böckerna, LasseMaja, Ninja Timmy och Ylvania.

Både Lin Hallberg med Siggeböckerna och Helena Dahlgren med Star Stable var där och deras signeringsköer kommer jag nog aldrig att leva upp till. Jag önskar att jag hade kunnat sprida min bok till fler montrar, låtit den göra ett gästspel hos Uhip, PS of Sweden, eller något annat trendigt ridsportmärke där min målgrupp fanns och provade ridbyxor och täckjackor.

 

Konsekvensen av att montern redan var bemannad var att vi författare istället fick se alla shower inne på arenan – så himla generöst! Jag har fått se allt ifrån dressyr på högsta nivå till gulliga, fartfyllda shownummer. På söndagen hade vi riktiga parkettplatser på Grand Prix-hoppningen. Jag har aldrig förut sett en så svår hoppklass på så nära håll. Det var fantastiskt att kunna se alla detaljer under ritterna, fokuset hos både häst och ryttare, hur musklerna rör sig, hur det låter när hovarna slår emot bommarna och hur ryttarnas blick hela tiden visar vägen genom banan.

Det blev verkligen en fantastisk helg som handlat om hästar och ridsport varje vaken minut. Trots att jag är så tacksam för att mitt förlag ger mig och Vänd rätt upp möjligheter är det ändå frustrerande att vara så nära sin målgrupp, men ändå inte lyckas nå ända fram.

Självkritik och prestationsångest

Version 3

Foto: Stefan Tell

Det är egentligen inget nytt för mig, så här har det varit hela livet, men det har blivit så påtagligt under det här året hur jag värderar mig själv efter prestation. Det känns lite tonårsaktigt och fånigt. Jag vet ju att det inte är det som jag presterar som identifierar och värdesätter  mig som person, men jag kommer ändå inte ifrån det. Och den här typen av självkritik kommer jag troligtvis att få leva med hela mitt liv.

Det är nästan ett år sedan som jag lämnade in slutversionen av Vänd rätt upp. Jag tänker fortfarande på hur jag hetsade igenom den sista redigeringsrundan. För att jag inte hann mer, för att jag inte kunde ha jobbat hårdare. Men det kan lika gärna vara en ursäkt för att inte få känna mig så nöjd som jag önskar att jag var. Bara det att jag aldrig någonsin upplever känslan av att vara nöjd. Och i skrivandet är det mitt största hinder.

Jag har fortfarande inte läst Vänd rätt upp i den tryckta versionen. För att jag vet att min självkritik skulle vara överväldigande och att den troligtvis skulle göra att jag aldrig skriver något igen.

IMG_4343

Det tipsas om Vänd rätt upp i senaste numret av Häst&Ryttare

 

Trots att jag så ofta får bekräftelse för min bok ändrar det ingenting. Inför en boksignering satt jag och samlade ihop citat om vad som sagts om Vänd rätt upp, det finns så många fantastiska läsupplevelser som jag får ta del av. Som når till mig genom mejl, Instagraminlägg och direktmeddelanden. Jag värderar dem högst av allt. Jag får påminna mig om att det tipsas om min bok i tidningar och att den till och med har fått en dagstidningsrecension.

Jag uppfyller mål efter mål som jag haft längs vägen för min debutroman, men när jag gör det reflekterar jag inte över det utan kastar mig genast iväg efter något nytt att åstadkomma eller uppfylla.

Så är jag tillbaka hos mig själv. Och skäms för att jag inte har vett att uppskatta det jag är med om. För jag vet så väl vilket privilegium det är att få skriva en roman och få den utgiven. Det känns så sjukt missunnsamt mot alla er som kämpar med era manus, mot min familj som ger mig skrivtid och mot förlaget som satsar på mig och min bok.

Därefter följer tankarna på hur någon någonsin skulle vilja jobba med mig igen om jag inte har vett att uppskatta det. Att jobba med personer som aldrig blir nöjda är så otillfredsställande. Samtidigt är strävan efter att alltid prestera lite bättre troligtvis den drivkraft som gjort att jag överhuvudtaget har lyckats bli utgiven.

Det handlar inte om dåligt självförtroende för jag vet att jag kan. Men jag vet också att jag alltid kan göra det lite bättre. 

Att lämna återbud till skrivhelgen

Version 3

Foto: Stefan Tell

Efter bokmässan börjar jag och skrivkompisarna att planera för en skrivhelg. Jag älskar att skriva nytt i sällskap av andra. Det behöver inte vara så konstruktivt sällskap, det kan räcka med att sitta i samma rum som någon, ibland går det lika bra för mig att sitta på ett kafé eller ett bibliotek. Syftet är både att skapa press på att faktiskt skriva när jag utger mig för att göra det men också för att mota den ständiga känslan av ensamhet som skrivandet ger.

Vi bestämmer helg och försöker hitta någonstans att vara. Allt är uthyrt eller svindyrt. Så frågar min mamma om jag kan vara hundvakt den helgen och i utbyte låna hennes hus. Jag tycker ofta att hundarna är bra skrivsällskap, de tvingar ut en på promenader så att nya tankar tänks och kompisarna kan följa med.

Och så kommer livet emellan. Det är november. Dom andra får förhinder och jag blir den enda kvar av vårt skrivgäng. Det gör inget, jag skriver bra ensam också, den här hösten har det mest varit tiden som inte funnits. Tänkte att glass, bastu, promenader med hundarna och min mammas välstädade hus skulle göra susen. Det finns inte så mycket risk att prata bort helgen då. Men det är november. Alla blir sjuka och behovet av hundvakt finns inte längre.

IMG_4179

Jag kan skriva hemma också tänker jag. Jag kommer hem tidigt på fredagseftermiddagen med hög ambition och nya stearinljus i ljusstakarna med novembersolens nedgående utanför fönstret. Och skriver. Kanske två tusen ynka ord. Tänker att det finns en hel helg att fylla med ord, det finns ingen deadline. Men det kanske är nu det lossnar.

Så kommer familjen hem. Vi lagar mat. Det blir fredagsmys och film. Vi har roligt. Det blir senare och fredagströttheten tar ut sin rätt. Jag skriver inget mer den kvällen. På lördagen lockar familjen med besök i simhallen och jag tänker att jag har valt skrivandet framför dem så många gånger de senaste åren. Idag väljer jag dem.

Det blir lördagkväll och jag skriver plikttroget ett par meningar. Det blir söndag, jag gör ett nytt försök. Vi är bortbjudna på eftermiddagen. Jag kan stanna hemma. Skriva den där boken. Men jag väljer att följa med. För att skrivandet inte kan äga mitt liv men att jag kan äga skrivandet.

Den här veckan har lösningarna och språket kommit. Kanske för att jag kan välja skrivandet först när jag också kan välja bort det.

Att hitta sin berättarröst

Emelie-Novotny_002_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Bland det svåraste med att börja på ett nytt projekt är att hitta den nya berättelsens unika berättarröst. Jag märker att jag har lätt att falla in i samma språk som jag hade när jag skrev senast. Att jag även nu skriver om en tjej som tillbringar så mycket tid i stallet som det bara går gör inte saken lättare.

När jag skrev Vänd rätt upp valde jag att berätta den ur tredje person. Det berättarperspektivet ger lite distans till karaktärerna och det går att skildra händelser mer neutralt och så finns det utrymme att hitta en berättarröst som inte direkt behöver tangera huvudkaraktärens röst. Det är huvudkaraktärens tankar och känslor som skildras, men jag som författare behöver inte vara inne i huvudkaraktärens huvud.

Nu har jag valt att jobba med ett jag-berättande istället. Både för att pröva något nytt och för att komma bort från den tidigare berättarrösten som jag har använt mig av. Nu måste jag tänka, känna och andas som huvudkaraktären. Hennes röst måste bli min röst. Men hur gör en då för att hitta sin karaktärs röst?

 

Först försöker jag att lära känna karaktären så mycket det bara går:

  • Hur ser personen ut: ögonfärg, hårfärg, frisyr, längd osv.
  • Hur rör sig personen?
  • Vad har personen för intressen?
  • Vilka personer ser personen upp till?
  • Vilka sociala medier använder personen?
  • Hur klär sig personen?
  • Vilka böcker/tidningar läser personen, vilken musik lyssnar personen på, vilka favoritfilmer tittar personen på?
  • Vad identifierar sig personen med?
  • Vilket djur skulle personen vara om den fick välja?

Det brukar också vara effektivt att tänka ut specifika scenarier att placera karaktären i. Vad gör min huvudkaraktär när den:

  • hittar en mobiltelefon på busshållplatsen?
  • får ett sms från en vän med texten: ”jag är på väg hem till dig nu”?
  • står i kassan i mataffären och inte kan betala för varorna som ligger på bandet?
  • hittar ett adresserat brev i en biblioteksbok?
  • måste spendera tiotusen kronor på en timma?
  • blir inlåst i en hiss tillsammans med två andra personer?
  • är på bio men tycker att filmen är jättedålig?

När jag börjar skriva letar jag efter litteratur med en berättarröst som ligger nära den jag eftersöker. Även här ställer jag frågor:

  • Vad är det som gör att jag tilltalas av berättarrösten?
  • Vad känns trovärdigt/inte trovärdigt?
  • Vad hade min karaktär tänkt om huvudkaraktären i boken jag läser?
  • Hur hade min huvudkaraktär gått i dialog med huvudkaraktären i boken jag läser?

 

fullsizeoutput_1dc3.jpeg

Jag försöker också att titta på en film eller ett teve-program med min huvudkaraktärs blick och fundera på vad hen skulle ha sett om det var hen som tittade. Det kan vara allt ifrån om programledarens kläder är snygga eller när personen blir berörd. Därefter försöker jag beskriva huvudkaraktärens upplevelse med hens egna ord.

Slutligen tänker jag kring själva språket och min huvudkaraktärs ordförråd. Vilka ord är vardagliga för min karaktär, vilka ord förstår hen inte? Hur använder sig karaktären av referenser och slanguttryck? Personligen är jag försiktig med trendord, precis som jag är försiktig med användandet av sociala medier eftersom det är något som förändras snabbt och en roman oftast tar flera år att skriva.

 

När jag väl har börjat se på världen med min karaktärs blick och lyssna på när min krafter berättar med sin egen röst, går det av sig själv sen.

Vad har ni för bra tips och trix för att hitta rätt i ton i er berättarröst?

Dagen Du Förstörde Allt

1

Det är allhelgonakväll och jag sitter framför en brasa i ett litet torp. Året är 2016. Jag har en bok i knät och ska egentligen läsa, men istället tittar jag in i elden med en enda tanke i huvudet:
Om jag bara hade haft en tidsmaskin.
Om jag bara kunde.
Om bara.

Det finns dagar som enbart passerar, och det finns dagar som förändrar allt. Ögonblick som tar tag i själva själen och skakar om. När marken försvinner under fötterna och tyngdlagen tappar taget.
Jag hade en sådan dag under mitt första år på gymnasiet. En vanlig aprildag för de allra flesta, men för mig och några andra var det en dag då vi fick våra själar hårdhänt omskakade.
Vi var ett stort kompisgäng, men den här dagen var vi plötsligt en mindre.
Vi var inte förberedda. Vi hade inte sett några tecken. Det spelade ingen roll. Vår kompis hade tagit sitt liv, och nu var allt för sent. Det gick inte att spola tillbaka tiden, det gick inte att ändra på någonting.

Om jag bara hade haft en tidsmaskin vet jag vad jag hade använt den till.

Jag bestämde mig för att aldrig skriva om självmord. Det kändes för svårt och personligt, och dessutom ville jag verkligen inte profitera på något som bara var hemskt. Jag kände att det var rätt beslut av mig att ta, men med tiden kom det ändå att luckras upp.

Det första som hände var att jag upptäckte att jag skrivit om självmord i alla fall, även om det aldrig varit genom aktiva beslut. Det bara dök upp ändå, outtalat men ändå närvarande i alla mina större projekt. För det andra insåg jag mer och mer att detta med psykisk ohälsa är något vi måste börja prata mycket mycket mer om. Vi måste bryta tystnaden kring ämnet självmord, vi måste våga.

Och jag kan inte göra jättemycket, och jag är inte jättebra på att prata om verkligheten och saker som ligger mig nära hjärtat, men en sak jag faktiskt kan göra är att skriva fiktion.
En bok kanske inte kommer förändra något, men kanske? Det är i alla fall någonting. Det är i alla fall ett försök. Så jag bestämde mig för att om jag ville, om jag kom på rätt idé, då skulle jag få lov att skriva om självmord. Fast att jag egentligen inte vågade.

Nästan tio år efter aprildagen i ettan på gymnasiet satt jag där framför brasan med mörk skog utanför fönstret. Jag tänkte ”om jag bara hade haft en tidsmaskin”. Från ingenstans tog min hjärna en kreativ u-sväng och jag hade hela bokidén klar för mig.
Dagen du förstörde allt är det lättaste manus jag någonsin skrivit. Och det svåraste. Lätt för att det gick snabbt och enkelt att skriva, som om jag laddat i flera år, svårt för att jag inte har några svar, för att det finns en verklighet att ta hänsyn till, för att jag vill berätta ärligt men ändå vara tydlig med att allt är hundra procent påhittat.Dagen du förstörde allt_omslag.indd

Det har varit en svår bok att fira också, det har det. För jag önskar ju att jag aldrig fått manuset antaget, att jag aldrig hade skrivit det, att jag aldrig ens känt ett behov av att skriva det. Jag önskar att min kompis fortfarande levde. Det är vad jag önskar.
Men nu när saker och ting redan är som de är, nu när jag inte har någon tidsmaskin, är jag ändå väldigt glad och stolt över att jag skrev boken.

Och nu är vi vid den där tiden på året igen. Tid för att tända ljus och tänka på de som inte längre finns med oss. Det var inte terapeutiskt för mig att skriva Dagen du förstörde allt, men jag hoppas att jag har lärt mig något på vägen ändå.
Jag hoppas att den här gången ska jag inte tänka på tidsmaskiner, inte tänka ”om bara”. Den här gången ska jag minnas vad som varit, minnas min vän. Bara minnas.

Viljan att vinna måste vara större än rädslan att förlora

Emelie-Novotny_030_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

I tisdags hade jag teorilektion istället för ridning. På Vendelsö ridskola innebär det superpedagogiska genomgångar av ridlärarna eller föreläsningar av grymma föreläsare. Den här gången hölls föredraget av Johanna Lassnack från Ryttarinspiration. Hon inspirerar ryttare att med tankens kraft nå sina mål. Men hennes metoder går att applicera på vilket mål som helst och jag märkte att jag lika ofta tänkte på skrivande som på ridning under hennes peppiga föreläsning. Därför tänkte jag dela med mig till er av det jag tog med mig därifrån.

Det här med tid

Vi har så vansinnigt många timmar till förfogande under det liv som vi lever. Johanna gör under kvällen en uträkning på ungefär hur många timmar varje människa har. Minus dem som vi redan har levt och jag får ångestpåslag bara av att tänka på hur många timmar jag har slösat bort i mitt drygt trettioåriga liv.

En ”enkel” förändring är att göra något 5 minuter per dag. Det kan verka onödigt lite och det är lika enkelt att göra det som att inte göra det. Att göra något 5 minuter per dag gör ingen skillnad just nu, men över tid kan en ändå se resultat. 5 minuters skrivtid varje dag är mycket mer skrivtid än ingen alls.

Vi kan lära oss att prestera

Att nå sina mål innebär oftast att gå utanför sin egen bekvämlighetszon. Och för att nå dit går det inte att göra samma sak som vi alltid har gjort, då kommer vi att stå kvar på samma ställe som vi är idag. Det som vi lägger tid och energi på måste leda oss framåt. Men det räcker inte bara att jobba hårt, vi måste också jobba smart. Något som jag upplever stämmer så väl in på skrivandet. Jag kan sitta timme efter timme framför romandokumentet men kommer ändå inte framåt hur hårt jag än jobbar.

När vi är på väg att nå våra mål kommer vi att vara tvungna att kliva ut ur vår bekvämlighetszon och det är då tvivlen och motgångarna kommer. Ni vet, adrenalinet, hjärtklappningen, de darriga benen, tankarna om hur en någonsin trodde att det skulle lyckas. Den känslan ska vi välkomna, det den säger oss är att vi är på rätt väg. Kanske har du äntligen vågat skicka iväg det där manuset till drömförlaget. Oavsett vad återkopplingen blir har du tagit ett steg närmare att nå ditt mål om att bli utgiven.

Hur hjärnan fungerar

Hjärnan är både vår bästa vän och vår värsta fiende i det här, för hjärnan gör det vi ber den om. Därför måste vi tala om för hjärnan vad det är vi vill ha. Och då finns det något som är superviktigt som ni säkert redan har hört: hjärnan förstår INTE ordet INTE. Om ni tänker: Nu ska jag inte slösurfa när jag har skrivtid. Då hör hjärnan: Nu ska jag slösurfa när jag har skrivtid.

För att hjälpa hjärnan kan vi visualisera det vi vill ska hända, då kommer hjärnan att försöka återskapa det vi vill ska hända när det väl blir verklighet. För våra hjärnor kan inte skilja på tanke och verklighet. Tänk vilken makt vi har att påverka hur vi tänker!

Bättre fokus

Jag är ofta galet ofokuserad. Är det något som jag tycker är tråkigt, eller snarare svårt så vill jag titta på mobilen var tredje minut. För att jag vill ha paus från det där svåra jag gör. Ibland är den där pausen precis vad jag behöver. Men ofta är jag bara ofokuserad. För att fokusera bättre hjälper det att ha en plan, då vet en vad det är en vill komma tillbaka till. Många skriver listor, jag är oftast inte en av dem. Men det är svårt att ha allt i huvudet och det tar fokus ifrån det jag vill och behöver göra.

Att misslyckas eller att lära sig av sina misstag

Jag kan verkligen påverkas lätt av motgångar. Ni vet när allt man har jobbat för bara krasas sönder. Jag tänker förstås på refuseringar. Först är det såklart viktigt att tillåta sig att vara ledsen och besviken. Men att lyckas handlar mycket om hur vi hanterar våra misslyckanden. Kan vi vända ett misslyckande och istället lära oss något är vi oftast närmare vårt mål än innan. Förlaget kanske skriver att språket är bra men att storyn inte håller, precis som jag har mötts av många gånger. Då kanske jag hade behövt en kurs i dramaturgi, eller fokusera mer på handlingen i redigeringen. Eller som jag gjorde när jag efter fler refuseringar började skriva Vänd rätt upp: ställde mig frågan vilken berättelse det var som bara jag kunde skriva.

img_3931.jpg

Självklart fick Johanna ett exemplar av Vänd rätt upp.

 

För mig har det varit svårt att få till skrivtiden efter sommaren. Mitt barn har börjat i skolan och det har tagit mycket tid och kraft att komma in i gamla och nya rutiner igen. Och har en väl slutat med något är det svårt att ta upp det igen. Men med Johannas peppande ord i mina öron tänker jag att nu är det dags att ta tag i skrivandet igen. Så från och med idag ska jag skriva 30 minuter varje dag igen – är det någon mer som vill hänga på?

Presentation!

1

Först och främst: fuck cancer. Jag önskar Jenny all lycka till i att besegra den. Under resten av året är det mestadels jag som ska skriva här på måndagar, och jag ska göra mitt bästa för att vara en värdig vikarie.

Vem är då jag som dyker upp här lite hux flux? Mitt namn är Linnea Dahlgren, jag är en 27-årig Malmöbo som spenderat alldeles för mycket tid med att sitta framför datorn och knappa på tangenter, och i våras debuterade jag med ungdomsromanen ”Dagen du förstörde allt” (vilket till viss del rättfärdigade all den där skrämtiden).

Förra året gästbloggade jag faktiskt här på Debutantbloggen om hur det gick till när jag blev antagen (kortfattad version: via ett mejl som jag inte såg eftersom det hamnade i min skräppost!) och om mina tankar och känslor inför att debutera (inlägget finns att läsa här: https://debutantbloggen.wordpress.com/2017/11/19/43209/).

Och nu befinner vi oss i Efter-fasen. Efter att boken vandrat ut i offentligheten. Shit vad läskigt det var. Shit vad kul! Jag hade aldrig kunnat gissa att det skulle vara så roligt. Jag hade förberett mig mentalt på att ingen utanför min närmsta bekantskapskrets skulle bry sig det allra minsta, men jag hade fel. Vad fantastiskt roligt det är att ha fel ibland.

Att bli författare var min stora dröm. Och det är min stora dröm, fortfarande. För jag är ju inte där än. Jag har debuterat, jag är en debutant. Inte en författare. För att vara en författare måste man ha gett ut minst två verk, helst fler.

Enligt vissa. Enligt vissa räcker det med en bok. Och enligt andra handlar författarskap mer om livsstil, om att leva ett skrivliv. Ironiskt nog tillhör jag nog den sista kategorin. Jag tycker inte författarskap handlar om hur många böcker som har ens namn på framsidan, utan om hur närvarande skrivandet och det kreativa skapandet är i ens liv.

Ändå vågar jag inte kalla mig författare.

Varför inte? Det svävar ju liksom i luften framför mig, precis framför, sådär magiskt skimrande som jag drömt om och längtat efter sedan jag var liten. Jag har gett ut en bok. Varför kallar jag mig inte för författare? Varför sträcker jag inte ut handen? Jag vill ju så gärna. Jag når kanske om jag vill.

Ärligt talat? Svaret är att jag inte vågar vidröra ordet författare av rädsla att någon ska rycka det ifrån mig. Jag vill att när jag väl kallar mig författare ska ingen kunna protestera. Det ska inte råda några som helst tvivel om att ”Linnea Dahlgren + författare = sant”. För det betyder för mycket för mig, tror jag. Jag vill inte behöver släppa taget om något som jag kämpat för under så lång tid.

Så jag väntar lite till. Jag har väntat så länge att lite längre tid inte spelar någon roll. Någon gång i framtiden ska jag kunna presentera mig med orden ”Hej, jag heter Linnea och jag är författare”. En dag. En vacker dag. Men inte än.

Än kan jag bara använda ordet författare när det kommer en fortsättning. ”Jag är författare till …”. Och jag måste säga att det känns riktigt bra, bara att få använda ordet författare på det sättet. Det känns stort. Så därför passar jag på:

Jag heter Linnea och jag är författare till boken Dagen du förstörde allt. Jag är också student och jobbar på bibliotek emellanåt. Jag är en drömmare. En riktigt hopplös drömmare som sa till journalisten som kallade mig författare att jag inte räknar mig själv som författare men att jag blir glad när andra gör det. Journalisten skrattade och lovade att skriva mitt namn bredvid ordet författare extra många gånger i texten.

Och att vara debutant är faktiskt inte särskilt pjåkigt alls. Jag är så tacksam över att jag ens nått hit. Men – det ska erkännas att jag hade lättare för att skriva innan jag debuterade. Mycket mycket lättare! Men mer om det roliga ämnet i nästa vecka. Ha det fint till dess!

Det här med vänskap

Emelie-Novotny_021_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Jag funderade mycket på det där med vänskap när jag skrev Vänd rätt upp. Och speciellt mellan tjejer i övre tonåren, alltså unga vuxna. När Vänd rätt upp börjar har Ylva och hennes kompisar precis tagit studenten och står på randen till sitt vuxenblivande. Det är en tid i livet när mycket ställs på sin spets och många dörrar öppnas. Möjligheterna tycks vara oändliga och de ramar som tidigare har funnits i livet rämnar. Det finns en skörhet i det tillståndet som jag har tyckt att det varit väldigt spännande att jobba med. 

När vänskap skildras i litteratur både för åldersgruppen unga vuxna, men även för äldre vuxna är det den nära vänskapen som skildras. Den när vännerna delar allt med varandra och det nästan inte finns någon gräns för var den ena börjar och den andra tar slut. Och det är alltid en bästis som skildras, väldigt sällan fler.

I verkliga livet har vi ofta olika kompisar för olika tillfällen. Någon är en stjärna på att lyssna och mysa, en annan jätterolig att gå på klubb med, en tredje världens bästa att plugga med och den fjärde det mest peppiga träningssällskapet. Det är inte konstigt att bli olika personligheter av sig själv med olika vänner. Men i litteraturen är de där bästisarna alltid bara en.

Orsaken till det, tror jag, är att en alltid jobbar med att dra ner på karaktärer i böcker. För läsaren är det lättare att inte behöva hålla så många karaktärer i huvudet och för författaren är det ett bra sätt att göra den karaktären en jobbar med mer komplex. För människor är ju komplexa med massor av motstridiga egenskaper. Men ändå påverkar det här vår bild av hur riktig vänskap ser ut.

fullsizeoutput_1d0a

Det här med vänner alltså..❤️

I Ylvas kompisgäng från gymnasiet finns Lolo. Båda två skulle ange varandra om de fick frågan om vem som var deras bästa vän. Men Ylva och Lolo har helt olika behov kopplade till deras vänskapsrelation. Lolo är lojal och initiativtagande och vill ha den där nära, förtroliga vänskapen med Ylva. Lolo har ett stort socialt behov och vill gärna hänga med någon jämt. Ylva är mer introvert, tänker mer än vad hon uttrycker och trivs bäst i stallet där det råder rutiner och tydliga regler. Självklart tycker Ylva om att umgås med Lolo och de andra kompisarna, men aldrig lika mycket som Lolo vill. Den nära och förtroliga relationen har Ylva med sin favorithäst Zorba och fölet Uno, de två blir hennes närmsta individer i livet.

Sommaren när Vänd rätt upp utspelar sig ligger hela världen för Ylvas och hennes kompisarnas fötter, många av kompisarna kan knappt bärga sig innan det är deras möjlighet att lämna hålan som de vuxit upp i bakom sig. Deras behov av att komma bort är så stor att den indirekt ifrågasätter Ylvas val att vara kvar, vilket gör att hon klamrar sig fast ännu mer i stallet.

När skolan tar slut sätter det också nya krav på relationerna. Det är lätt att vara vänner när en ses varje dag och måste tillbringa tid tillsammans. När vardagen inte ger den möjligheten måste vänskapen planeras och tas ansvar för. Om jag skulle ge Ylva ett vänskapsråd så här i efterhand så skulle det vara att träffa sina vänner mer, att ge dem lite av det ansvaret som hon tar för hästarna i stallet.

Samtal med Flora Wiström på bokmässan

IMG_3784

På monterscenen under bokmässan – här i samtal med Melody Farshin

 

Nu har nästan hela veckan efter bokmässan passerat och jag har fortfarande inte blivit förkyld – vilket måste ses som en seger! Bokmässan var precis som alltid högljudd, trång och med alldeles för torr luft, men också väldigt lagom. Jag fick krama bokvänner som jag träffar alldeles för sällan och leva några dagar i litteraturens famn.

På lördagen hade jag ett samtal tillsammans med Flora Wiström på bonnierförlagens monterscen, hon hade gjort en jättefin läsning av Vänd rätt upp och ställde flera intressanta frågor. Det går ju aldrig att återge ett samtal helt, men här kommer i alla fall mina svar på Floras frågor:

 

Hästarna är karaktärer i boken. Nästan lika mycket som de andra. Hur tänkte du kring det?

Det stämmer att hästarna är lika viktiga karaktärer i boken som de mänskliga karaktärerna. Jag jobbar likadant med hästarna som med människorna när jag bygger karaktärerna. Med hästarna fokuserar jag både på utseende och på egenskaper. Jag skriver ner hästarnas färger och tecken så att jag vet vilken häst som har en vit strumpa på vänster bak och hur sned eller symmetrisk en bläs är. Personlighetsdrag som jag funderar på hos hästarna är vilken rangordning de har i flocken, hur en häst reagerar vid utfodring, vid läskiga situationer och hur den visar uppskattning eller missnöje mot den människa som tar hand om hästen. Jag tänker också på hur hästen känns för ryttaren att rida, om den är känslig, lätt i handen och hur steget känns. En häst kan vara skumpig och väldigt lyhörd för vikthjälper, eller sakna framåtbjudning och kännas seg. Jag klipper ofta ut bilder på hästar som får representera mina egna hästkaraktärer. Jag har tidigare visat hur min anteckningsbok såg ut under det tidiga arbetet med Vänd rätt upp.

Ylva har toppbetyg från gymnasiet och kompisarna har börjat snacka om att flytta utomlands. Men Ylva vill vara hos hästarna. Hur hanterar hon andras förväntningar på henne? Och slitningarna mellan hennes värld i stallet och världen utanför?

Först tycker jag inte att Ylva hanterar detta alls. Hon har redan valt hästarna och det är hennes övertygelse om att det är hennes enda väg. Men allteftersom boken går upplever jag att Ylva utvecklas som person och börjar värdesätta sig själv mer. Att det faktiskt finns en värld utanför stallet och att hon skulle kunna förtjäna mer. Det ligger i hästtjejers natur att alltid sätta hästen främst, det blir nästan självuppoffrande. Kompisarna vill gärna ha Ylva med på sina drömmar och tar med henne på fester och kompishäng, men för henne är relationen till vännerna inte viktigast. Jag upplever att unga tjejers vänskap oftast skildras som den där nära, förtroliga vänskapen där de delar allt med varandra. Ylva är inte intresserad av den relationen med sina kompisar utan har istället den förtroligheten med sin favorithäst Zorba och hennes föl Uno och det är dem som Ylva hela tiden väljer.

Hästarna blir brickor i ett spel, ett triangeldrama mellan Nicole, Fredrik och Ylva. Varför blir det så?

Ja, hästarna har nästan som en egen roll i det här dramat. Fredrik är en typisk priviligerad man som är van att få precis som han vill och dessutom blir hyllad och applåderad för allt han gör. När han förstår att hans upphöjda position är hotad använder han hästarna för att spela ut Nicole och Ylva mot varandra. Fredriks finaste tävlingshäst Cortino, en stor skimmel, har Fredrik bestämt att det bara är han själv som får rida. Ylva som hjälper honom med framridningen får istället bara leda den här hästen runt ridbanan när de värmer upp. Men plötsligt får Ylva tillåtelse av Fredrik att rida den här hästen trots att Nicole egentligen är en duktigare ryttare. Att Ylva får den chansen triggar Nicole och det får stora konsekvenser för den fortsatta handlingen.

IMG_3722

Bland hästtjejer och rebelltjejer första dagen på bokmässan

IMG_3757

Skriv en bildtextSeminarium om hästboken idag tillsammans med Katja Timgren, Helena Dahlgren och Johanna Lindbäck. 45 minuter gick såklart alldeles för fort när en pratar om det bästa som finns: hästar och böcker.

img_3761.jpg

Matchade klänningen med boken av misstag.

IMG_3753

Jag läser högt ur ”Godnattsagor för rebelltjejer” i Max Ströms monter, för barn och förbipasserande. Idag blev det berättelserna om Valentina Teresjkova, Vivian Maier och Sapfo.

IMG_3756

Omringad av fantastiska rebelltjejer!

IMG_3730

Får äntligen provrida Sigge!

IMG_3718

Med ”Vänd rätt upp” i Bonnier Carlsens monter.

img_3747.jpg

Rita din drömhäst och vinn Peder Fredricsons nya bok!

IMG_3748

Jättefina hästbilder utanför bonnierförlagens monter.

Förberedelser inför bokmässan

Emelie-Novotny_071_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Om en vecka är bokmässan i full gång och hos mig handlar allt just nu om förberedelser inför den. Mejlen med frågor inför samtalen börjar trilla in, biljettbokningarna är klara och böckerna lästa. Jag har till och med hämtat ut klänningarna från kemtvätten. Nu återstår bara piffet, fila på hisspitchen, måla naglarna, välja skor. Ibland är min upplevelse att bokmässan är onödigt fåfäng. Jag tror att det handlar om att författare så ofta sitter hemma i sin ensamhet med smutsig disk, pyjamasbyxor och oborstat hår. När författaren helt plötsligt ska träffa sina kollegor och prata på seminarier och träffa läsare är det som att all denna tid av glåmighet måste kompenseras med piff. Men självklart är det böcker, läsning och läsupplevelser som står i centrum. Det är med pirr i magen och stolthet i bröstet som jag tar med mig Vänd rätt upp och åker på vår första bokmässa tillsammans. Jag ser så mycket fram emot att få prata om det bästa jag vet: hästar och böcker!

Här hittar ni de programpunkter som jag medverkar i under årets mässa – hoppas att vi ses!

IMG_3630

 

Torsdag kl. 12.00 – 12.45 Hästboken idag

Det finns lika många typer av hästböcker som det finns hästboksförfattare. Finns det några grundläggande kriterier för vad som får ingå i genren? Hur ser hästboken ut i dag och vilka är dess läsare? Och vilka utmaningar möter hästboksförfattare när stereotypa uppfattningar om hästboken som rätt oseriös litteratur fortfarande är vanliga? Medverkande: Helena Dahlgren, aktuell med Star Stable: Ödesryttarna; Emelie Novotny, som debuterar med en tonårsroman i stallmiljö, Vänd rätt upp; och Katja Timgren, aktuell med Amanda & Ila. Vad som än händer, en berättelse om vänskap och hästar. Moderator: Johanna Lindbäck, författare. Följs av signering. Seminariesal A6.

Fredag kl. 15.30 – 15.50  I stall och miljonprogram – två debutanter berättar

I sin debutroman Mizeria skildrar stå-uppkomikern och debattören Melody Farshin en miljonprogramsförort där allt fler unga stryker med i meningslösa skjutningar. Emelie Novotny romandebuterar med Vänd rätt upp, en varm relationsroman i stallmiljö. Ett samtal om att debutera. Bonnierförlagens monterscen Manegen, B02:02.

Lördag kl. 12.40 – 12.50 Flora Wiström möter Emelie Novotny

Sommaren efter studenten. Drömjobb som hästskötare på toppstall. Känslor som rusar när Nicole är nära. Emelie Novotny romandebuterar med Vänd rätt upp, med en varm relationsroman i stallmiljö. I samtal med Flora Wiström, ungdomsboksförfattare och bloggare. Bonnierförlagens monterscen Manegen, B02:02.

Lördag kl. 16.30 – 16.50 Vi som älskar hästböcker

Hästboken har allt – relationer, vänskap, spänning, intriger och maktspel. Den skildrar själva livet, betraktat genom ett par rejäla stalldörrar. Tre hästboksförfattare med vitt skilda stilar diskuterar genren; Helena Dahlgren, Lin Hallberg och debutanten Emelie Novotny. Följs av signering. Bonnierförlagens monterscen Manegen, B02:02.

 

Grundhjälpskontroll för skrivandet

Emelie-Novotny_Bonnier_009_c Stefan Tell webb

Foto: Stefan Tell

September är en av mina bästa månader på året, luften är hög, temperatureren är oftast lagom och sådär så att en kan vara snyggt klädd utan att varken frysa eller svettas. Det är dessutom månaden när landets alla ridskolor har startat upp igen och hästarna och ryttarna börjar komma igång efter sommarbetet. Och så blir det bokmässa sista helgen i september.

För mig är den tidiga hösten den bästa perioden för kreativitet. Det är något med naturens förändring som väcker idéer och känslor hos mig. Jag känner mer, vill mer. Förut älskade jag våren, det spirande nya, de ljusa kvällarna som återvänder – just det älskar jag fortfarande – men jag blir inte kreativ av det. Istället blir jag distraherad av att gräva i rabatterna, plocka blommor och köpa gödsel. Och av att allt går så fort.

Nu är det lite som att tiden går långsammare och tankar hinner tänkas. När det är så mår både min ridning och mitt skrivande som bäst. Att skriva är många gånger som att rida. I inledningen av passet går det långsamt och lite trevande, jag måste känna av hästen och texten. Hur är dagsformen, vad är dagens syfte eller övning, vad är mina svagheter och textens eller hästens?

IMG_1817

Inom ridningen börjas varje pass med att kontrollera grundhjälperna: framåtdrivande skänkel, förhållande tygel, vikt och ledande tygel, sidförande skänkel och galoppfattning åt båda hållen. Det är för att checka av att kommunikationen med hästen fungerar, att vi förstår varandra. Om något inte fungerar måste jag gå tillbaka till den grundhjälpen och rensa och förtydliga. Så att hästen förstår att när jag gör så här så vill jag att den stannar eller svänger eller vad det nu kan vara. På samma sätt behöver jag checka av mig själv och texten när jag börjar, jag flödesskriver ett par meningar, läser igenom det senaste stycket som jag skrev, påminner mig om vems perspektiv berättar jag från, och försöker leta upp samma röst och samma ton som innan. Jag frågar mig om jag har alla fakt jag behöver för att ta tag i dagens uppgift. Därefter har jag rätt förutsättningar att utföra dagens arbete.

Oavsett om det är sidvärtsrörelser på volt eller att skriva dialog känns det oftast spretigt och svårt i början. Hästen rör sig för mycket eller för lite, jag använder för stora hjälper och planerar inte min ridning. På samma sätt är texten ofta kal i början, saknar riktning och kanske tempo. Men ju varmare jag och hästen blir desto lättare flödar det. Plötsligt är hästens rörelser inte längre skumpiga och yviga och min sits mer upprätt och mina hjälper mindre. På samma sätt kan texten flöda, huvudet tänka snabbare och tangentbordet knappra vidare.

När jag tänker på texten som en häst som jag ska ta fram det bästa ur blir jag mer ödmjuk inför texten och skapandet. Som hästtjej är jag djupt rotad i att det aldrig är hästen som gör fel utan jag som ryttare som ger den dåliga förutsättningar och ställer fel frågor. På samma sätt vet skrivande människor att det är de själva som har skapat textens förutsättningar. Men när jag ser texten som en häst blir dömandet av mig själv inte lika hårt. En häst och en ryttare kan ha en dålig dag, tankarna kan vara ofokuserade och frånvarande. Det är så ibland.

Gästbloggare: Emma Askling – En bok blir till

IMG_3315

Min skrivprocess börjar nästan alltid med någon liten detalj i vardagen som får
tankarna att spinna igång. Det kan vara en känsla, ett speciellt utseende jag ser
eller något jag hör någon säga. Av det formas en karaktär i mitt huvud. Ibland
går det fort, ibland tar det lite längre tid. Jag går helt enkelt omkring och tänker
på den där låtsaspersonen ända tills det känns som att jag känner den hyfsat väl.
Och först när jag gör det börjar jag fundera ut en story.

Liv – huvudpersonen i min nya bok Definitivt okysst – kom till mig som ett
litet frö första gången för snart 17 år (!) sedan, när min barndomskompis
Maccan och hans tjej fick sitt första barn. Deras son, Albin, var väldigt sjuk när
han föddes. Hans tillstånd kom som en chock för samtliga och att han saknade
en arm var det lilla i sammanhanget. Mina författartankar var vid den här tiden
bara på drömstadiet, jag hade inte uttalat dem högt för en enda människa. Ändå
seglade en tanke förbi, en tanke om att jag en dag skulle skriva en bok om en
huvudperson som föds med dysmeli. (Och dysmeli betyder alltså en medfödd
skada på en eller flera extremiteter, dvs att man saknar en arm, ett ben eller en
del därav.) I Sverige föds årligen ett sextiotal barn med detta och jag tänkte att
den gruppen nog i alla fall inte var överrepresenterad i litteraturen. Det finns
säkert, men jag själv hade jag aldrig läst någon bok om en huvudpersonen med
dysmeli.

Åren gick, livet tuffade på och drömmen om att skriva levde kvar. Jag följde
Maccan och hans son sporadiskt, främst via sociala medier eftersom vi sedan
länge inte bor på samma ort. Albin (som efter ett par tuffa år började må bättre
och bättre) kör motocross och genom åren fick jag se många filmer på honom in
action. Det var helt enkelt omöjligt att låta bli att imponeras. Det är väl så att var
och en lever efter sina förutsättningar och Albin kör cross som vem som helst.
Ändå kunde jag inte låta bli att tycka att han verkade så cool. Och varje gång jag såg honom påmindes jag om min framtida huvudperson, den som jag en gång
hade lovat mig själv att skriva. Jag visste att det var en tjej, att hon skulle heta
Liv och gå i högstadiet. Men mer än så var det inte. Och 2013, när jag äntligen
beslutade mig för att ta min skrivardröm på allvar, var det andra karaktärer som
pockade på min uppmärksamhet. Jag började skriva för barn i mellanstadieålder
och Liv fick ligga kvar och puttra i bakhuvudet ett tag till. Jag var inte riktigt
redo för henne då. Men så sakta men säkert, medan jag skrev några andra
böcker, började hon plötsligt ta mer och mer plats i mina tankar. Jag lärde känna
henne. Och en dag var det äntligen dags. Skrivprocessen kunde börja.

Det här är ungefär tre år sedan och i samma veva blev jag hembjuden till
Maccan. Över en fika fick jag lära känna Albin och ställa alla mina frågor om
hur det i praktiken är att leva med en arm. Albin kör som sagt var cross lika bra
(ganska ofta bättre) som de som har två armar, men jag fick ändå en del tips på
saker som kan vara svårt i vardagen. Det var en väldigt trevlig eftermiddag som
innehöll både allvar och skratt. Och innan jag gick hem frågade Albin när boken
skulle komma. Hur förklarar man för en 14-åring som berättat allt om sin
dysmeli för en okänd person som ska skriva en bok, att det tyvärr inte går att
veta om det någonsin blir något? Där och då bestämde jag mig för att i alla fall
göra mitt yttersta för att lyckas. Det låter nog enklare än vad det var, för det blev
en lång process. Jag skrev och skrev om. Lät berättelsen vila. Skrev om igen.
Tvivlade, hoppades, tvivlade igen. Skickade in den till några förlag, fick flera
positiva refuser. Skrev om den igen. Tänkte ge upp men fortsatte ändå. Och till
slut stämde det! Historien om Liv var äntligen klar. Liv som är 15 år och ska
börja nian till hösten. Liv som är som vilken tonåring som helst, även om hon
föddes med bara en arm. Liv som avskyr att känna sig annorlunda och gör allt
för att försöka passa in. Liv som älskar att simma men hatar att visa sig i
baddräkt. Liv som är så peppad på att göra sista året i högstadiet till det bästa
året i sitt liv men som måste brottas med både sina egna och andras fördomar.

definitivt-okysst

Liv som möter Tobbes blick och blir alldeles darrig. Liv som till sist, när skolan
arrangerar en simtävling, tvingas ta ställning till om hon ska vara rädd hela livet
eller kanske, kanske till slut våga bli den hon innerst inne vill vara.

Det som Liv och Albin har gemensamt är att de båda hade en turbulent första
start i livet, att de saknar en arm och är grymma på sin sport. Men där slutar
likheterna. Historien om Liv är helt och hållet påhittad av mig. Hennes känslor
och handlingar är fiktiva och har ingenting med Albin att göra. Ändå är det tack
vare honom som boken blev till. Det som startade med en flyktig tanke för 17 år
sedan blev till slut en färdig produkt. ”Definitivt okysst” är den av mina böcker
som jag tänkt absolut längst på och som dessutom tagit längst tid att skriva. I
skrivandets stund är den alldeles färsk, jag fick hem mitt första ex i veckan. Den
är så fin! Och jag är så väldigt glad att det blev en bok till slut.

Emma Askling debuterade i november 2014 med den spännande kapitelboken
Det övergivna huset. Därefter har det blivit ytterligare sju böcker för barn i
mellanåldern, i olika genrer. Definitivt okysst är en feel good roman och
hennes första ungdomsbok. Den utkom i augusti 2018 på Brombergs förlag.

Att tillhöra en förlagsfamilj

Emelie-Novotny_071_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Vänd rätt upp blev antagen av Bonnier Carlsen i november 2016. Redan i maj 2017 blev jag bjuden på deras vårfest. Visst, det är alltid roligt att gå på fest, men för mig har det viktigaste varit att bli inkluderad och välkomnad – och det har jag verkligen blivit!

På den första festen vågade jag knappt andas om att jag skulle ge ut en bok, men var ju tvungen att svara på frågan vem jag var och vad jag gjorde där. Jag möttes av flera etablerade författare som var imponerade av mig, av att jag fått min debut antagen där. För mig har det aldrig varit viktigt att tillhöra ett stort förlagshus, men det har varit viktigt för mig att ha ett sammanhang. Förra året var jag på bokmässan och jobbade i Akademibokhandelns monter. Jag hade inga uppdrag eller åtaganden för förlaget ändå blev jag återigen medbjuden på förlagsmiddag, omhändertagen och delaktig.

I tisdags var det dags igen när Bonnier Carlsen firade sitt 25-års jubileum. Förutom att träffa min förläggare och redaktör och alla andra som varit delaktiga fick jag träffa den person som var den första att lektörsläsa mitt manus. Jag har såklart vetat att manuset blivit läst och bedömt många gånger innan utgivningsbeslut fattats, men det blir så verkligt när alla anonyma bedömare plötsligt står framför en. Det är hisnande att hon har haft så stort inflytande över mitt och Vänd rätt upps väg ut i offentligheten utan att jag har kunnat påverka det. Det kändes som att få sluta en cirkel när jag fick signera hennes tryckta version av boken och jag tackar min lyckliga stjärna för att det var just hon som fick läsa just mitt manus.

IMG_3545

Jag fick också träffa Sara Edström som har gjort det fantastiska omslaget till Vänd rätt upp och vi började genast att tänka i hisnande tankebanor om vilka fler omslag vi skulle kunna samarbeta med framöver. Flora Wiström som jag ska ha ett samtal med på bokmässan var också där. Och så fick jag träffa både Lin Hallberg och Åsa Larsson som jag också kommer att samtala med på bokmässan. Åsa Larsson skriver ju spänningslitteratur för både barn och vuxna men är också hästtjej. Hon överväldigade mig med fina ord om min bok och jag påmindes om hur viktigt det är att få höra det (helst om och om igen). Vi pratade om att hästboken gör barn till läsare och om att tonårstjejer marginal för att göra rätt är så snäv och om hästtjejen som så ofta sliter i det tysta.

Det här sammanhanget är det som ger mig energi och inspiration att ta tag i skrivandet, bokmässan och hösten, för det är ett sammanhang som jag vill fortsätta att tillhöra.

Hästtjejers beroendeställning

Emelie-Novotny9_001_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

En hästtjejs kärlek till hästen gör att hon ofta sätter sig själv och sina egna behov efter hästens behov. I ett stall är det alltid hästens behov först, oavsett allt. Efter ridningen ska hästen skötas, fodras, utrustningen ska tas om hand och stallet ska städas. Det spelar ingen roll hur trött, hungrig, varm eller kall ryttaren är. Vi använder hästen och måste därför se till att den har allt för att må bra. Därför ligger det i hästtjejers natur att bortse från sina egna behov och med det medföljer en risk för att bli utnyttjad.

Stallet är oftast en bra och trygg plats att växa upp på. Men få hästtjejer äger hästen som de älskar över allt annat och kan då lätt bli utnyttjade av häst- eller stallägare som alltid befinner sig i en maktposition. Det är lätt att spela på ett dåligt samvete, att använda argument som ”för hästens skull” eller att hota med att hästtjejen får sluta rida hästen om hon inte ställer upp på villkor som hela tiden förändras.

I Vänd rätt upp har jag velat gestalta både kärleken till hästarna men också hästtjejens och hästskötarens utsatthet. Ylva äger inte hästarna hon älskar, det gör att hon är mer sårbar i stallet än vad Nicole är. Nicole har möjlighet att själv bestämma över sin häst, vilket Ylva inte har. Ylva måste hela tiden anpassa sig efter hur Solveig, Fredrik eller Sara vill ha det och har liten möjlighet att påverka trots att de är nöjda med hennes arbetsinsats. Hon gör allt för att vara dem till lags och skjuter sina egna gränser längre och längre bort. 

Det håller på att ske en förändring inom ridsporten gällande yrkesverksamma hästskötares villkor och rättigheter. Men det var inte längesedan som det gick att läsa i annonserna: ”egen häst kan inte medtas eftersom du inte kommer ha tid att rida”. Vilket indirekt säger att den anställde förväntas jobba dygnet runt. I många fall räknas bostad, stallplats och ridlektioner som del av lönen, kvar blir endast ett par tusenlappar i fickpengar. Det är inte ovanligt att tjänsterna istället kallas för ”praktikplats” eller ”elevplats” trots att inga skolor är inblandade. Oftast är det långa dagar och hårt arbete. De senaste halvåret händer det dock allt oftare att det är ”lön enligt avtal” och ”rullande 5-dagars schema” i annonserna.

Hästskötarens ickeexisterande villkor och dåliga löner är ett av ridsportens största problem och bidrar till den låga status som ridsport ofta är förknippad med. Att rättigheterna stärks och lönerna höjs är otroligt viktigt, både för sporten och för att komma tillrätta med den beroendesituation många hästtjejer sätts i när de får ansvar för en häst.