Vad har hänt sen sist, Jens Mattsson?

När jag avslutade mitt sista blogginlägg förra året skrev jag:


“Så även om jag inte är mycket för nyårslöften hoppas jag att ni precis som jag fortsätter läsa bloggen och försöker skriva mer nästa år.” 

Precis som alla tidigare nyårslöften kom även dessa på skam, i alla fall för min del. Jag har varit dålig på att läsa bloggen och jag har skrivit väldigt lite. Men det betyder inte att författarlivet stått på paus. 

I mitten av januari fick jag ett samtal från Svenska Litteratursällskapet (SLS) i Finland att jag och Jenny Lucander, som upphovspersoner till Vi är lajon!, skulle få motta ett pris ur Paul Werner Lybecks testamentsfond. Prisutdelningen skulle ske på SLS årshögtid i februari, ett väldigt tjusigt frack- och aftonklänningsevenemang, i Helsingfors och det var naturligtvis ytterst hemligt fram tills dess. 

Så lite i smyg åkte jag över till Helsingfors och turistade en dag före och fick besöka Jennys ateljé och träffa några finlandssvenska författare innan själva kalaset. Festligheten inleddes med en högtidlig gala i Savoy Hotells stora sal och gick i 1920-talstema, komplett med storbandsjazz och obegripliga modernistiska dikter. Alla var väldigt tjusigt uppklädda och allvarliga och sedan fortsatte det med en jättemiddag på Börshuset. Precis som det kunde vara pre-Corona. 

Foto: Linda Bondestam

När kalaset vid tvåtiden på natten var slut drog de sista nattsuddarna till en sunkig rockpub där det blev en härlig kontrast mellan å ena sidan frackskjortor, långklänningar och litteraturprat, å andra sidan öldoftande vinylsoffor och väggmålningar av Iggy Pop och Angus Young. Det blev som en övertydlig illustration av hela litteraturen: Högt och lågt, fint och fult, allt på samma gång. 

I mars hörde Finska barnboksinstitutet av sig och meddelade att Vi är lajon! tilldelats ett Punni-pris. Det är ett bokpris som delas ut till modiga barnböcker. Jag började väl någonstans fatta att det verkligen var så att vi verkligen lyckats åstadkomma något riktigt bra, att det inte bara var jag som var självgod. Men för att kompensera fick jag också försäljningssiffrorna från Finland. Mellan släppet i augusti och nyår hade det i Finland sålts 18 stycken böcker. Arton alltså. Inte läge att säga upp sig direkt. 

Men i början av april kom så den stora skrällen: Vi är lajon! var nominerad till Nordiska Rådets barn- och ungdomslitteraturpris. Finland nominerar en svenskspråkig och en finskspråkig bok varje år och min debut hade tack vare Jenny kvalat in och norpat nomineringen från Finland.Jag får erkänna att jag var i chock. Mina försök att skriva något nytt hade gått sådär innan dess, men efter det blev det som att jag höll andan eller något. Jag fick inget skrivet ända fram till prisgalan i oktober. 

Jag läste en massa, vilket förvisso är en del av att vara författare, men skrev i princip ingenting. Coronan som tvingar alla att vara hemma, och som enligt ryktet gjort att förlagen fått in 30% mer manus jämfört med ett vanligt år, funkade inte för mig. Till sist testade jag till och med att bli skrivlärare på Folkuniversitetet med något slags idé om att jobba med text skulle kicka igång mig, men det gick sådär. 

När vi sedan vann priset var det än mer chockande. Jag hade alltså med min debut vunnit ett av de största nordiska barnbokspriserna? De orimliga förväntningarna jag hade lidit av försvann upp genom taket. 

Foto: Jens Mattsson

Jag är naturligtvis väldigt glad och tacksam och vidhåller att det aldrig hade gått utan Jennys fantastiska illustrationer och det är kul att få prata i radio, TV och tidningar. Men jag vet inte riktigt hur jag ska följa upp det hela. Jag försöker ta till mig Kazuo Ishigurus ord om att när man väl har toppat så kan man göra vad man vill, men man vill ju inte göra någon besviken. 

Samtidigt tog Jakob Hellman 32 år på sig att följa upp debuten så jag tänker att jag inte behöver stressa…

Omslaget till Nattens färger

Äntligen, äntligen, äntligen kan jag visa er omslaget till min andra bok, Nattens färger! Vad tycker ni? Är det inte fint?

Om möjligt var jag ännu mer nyfiken (och otålig) på hur det skulle se ut med den här boken än när jag väntade på omslaget till Klar himmel. Jag funderade på om det skulle påminna om det första men kunde inte föreställa mig hur det skulle bli. Med Klar himmel önskade jag en kvinna med cykel och flygplan på himlen, jag hade inga lika starka idéer till det här även om jag hade lämnat några bilder på andra omslag som inspiration till designern. Sedan kom det här förslaget, och jag kände på en gång att det var rätt. Det är samma typsnitt, samma färgskala och samma (eller åtminstone liknande) himmel som på den första boken. Jag gillade det som sagt på en gång, men var lite orolig för att det skulle uppfattas som att Nattens färger som en fortsättning på Klar himmel eftersom omslagen påminner om varandra. Böckerna är dock helt fristående, det enda de har gemensamt är att de utspelar sig under 1940-talet.

Efter att ha ventilerat min oro med min förläggare så lugnade hon mig genom att säga att folk/läsare i allmänhet inte tänker så mycket på omslag att de skulle tro att de tillhörde en och samma serie, det är mest författaren själv och kanske förlaget som är så pass ”insatta”. Däremot tror hon att de som läst och uppskattat Klar himmel kanske kommer att känna igen sig och bli sugna på att läsa även Nattens färger när de ser det här. Och om någon har kommit så långt, greppar boken och vänder på den, kommer baksidestexten att avslöja direkt att det är en fristående bok.

Tanken är att det manus jag kallar Svarta vingar ska bli en tredje bok om andra världskriget, och den kommer faktiskt att knyta ihop de båda första böckerna genom att en karaktär från respektive bok möts i den tredje. På så sätt kommer böckerna att hänga ihop, om än löst. Det går inte kalla det för en serie eller trilogi, men jag har använt mig av ordet triptyk för att ändå markera att det finns ett samband mellan dem. Dock har jag lagt detta manus lite på is och ägnat mig åt ett helt annat vid sidan av redigeringen av Nattens färger den här våren och sommaren. Det var inte planerat så, men ibland är det inte helt lätt att styra kreativiteten… Men om/när Svarta vingar blir klar så känns det numera självklart att det också ska få ett omslag som går i samma stil som de två första. Om kvinnan får en gul klänning kan jag kalla böckerna för ”Stoppljustriptyken”. Ett namn som garanterat ingen annan redan använt. Minns var ni läste det först.

Manusinskick för uppföljaren

För två veckor sedan gick uppföljaren till ”Emmas nya liv” iväg till förlag och även några agenter. Ett förlag svarade snabbt och tackade nej då de helst ville ha möjlighet att ge ut samtliga delar i en serie. Fullt förståeligt, men synd att de inte nappade på ”Emmas nya liv” när det manuset valsade runt hos förlagen då 😉 Skämt åsido så är det kanske svårt att få napp på en uppföljare.

Jag har tidigare fått kommentarer som ”du har ju redan ett förlag” och det stämmer. Jag har ett, eller numera faktiskt två förlag till ”Emmas nya liv”. Nicole Publishing har gett ut min debutbok som vanlig bok samt e-bok och Lind & Co kommer att ge ut den som ljudbok. Men jag har inget avtal på en uppföljare. Jag har inte skrivit på för en serie. Så jag förutsätter inget. Tar inget för givet. Men jag hoppas att något förlag ska nappa. Och drömmen är i första hand ett traditionellt avtal med ett förskott. Det skulle verkligen inte vara så dumt.

För att kunna ta min författardröm ett steg längre, kanske kunna ha en skrivdag i veckan, behöver jag nå ut till fler, få fler läsare. Jag tror personligen att det är lättar att göra det med ett lite större förlag i ryggen. Att både bok och författare då automatiskt får en slags kvalitetsstämpel på sig. Å andra sidan hade förmodligen inte ”Emmas nya liv” kommit ut om inte ett litet förlag nappat på det. Men vi får se vad som händer. Har jag tur är det något förlag som vill jobba vidare med mig och mitt (mina) manus.

När det gäller min cliffhanger så kan jag fortfarande inte avslöja något, men förhoppningsvis blir det klart innan jag tackar för mig här på Debutantbloggen om två veckor. (Två veckor? Hur kan det bara vara två veckor kvar? Vad hände?)

Jag har gjort det. Igen.

christina3

Fotograf: Jonas Schiller

Jag har verkligen jobbat hårt med manuset till nästa bok och det har funnits gånger då jag verkligen undrat om det kommer att bli en bok till av textkaoset.

Men nu sitter jag här och snart, snart är min lilla två klar.

Ja, efter ytterligare någon redigeringsrunda, sättning och korrekturläsning vill säga, men jag känner ändå att jag kan ge mig själv en klapp på axeln och säga att jag gjorde det.

Jag har skrivit en bok till med allt vad det innebär.

Hösten har i princip bestått av bara det. Skrivandet av tvåan. I min enfald trodde jag att tvåan skulle bli lättare än ettan att skriva. Och det stämde med råmanuset men redigeringen av Brutna små regler har varit 10 gånger jobbigare än med Hemligheter små. Och jag kan känna nu att det kanske blev lite för intensivt. Jag hann inte få en längre paus från manuset någon gång under hela redigeringen och det hade jag önskat. Att få lite distans till det. Låta ändringarna få smälta lite. Få längta efter det. 

Den senaste veckan har jag befunnit mig på lite varmare breddgrader tillsammans med familjen. En välbehövlig semester för oss alla och för mig har det inneburit inget Brutna små regler. Manuset är hos förlaget och redaktören där håller på att läsa det och jag väntar spänt på att få höra vad hen tycker. Men det viktigaste är just det att jag längtar. Jag längtar efter att få läsa det, pilla med orden och fixa det sista som fortfarande skaver. Jag längtar efter mina bångstyriga, viljestarka karaktärer som tror att de vet exakt vad de vill. Jag längtar efter världen jag skapat där allt ordnar sig, där kärleken övervinner allt. 

Jag längtar helt enkelt. 

Och det är en bra längtan. 

En som får huden att pirra. 

Kram på er! Vi hörs när jag är tillbaka i kalla Sverige igen 🙂 

Naturligtvis är det Romance böcker som läses på semestern 🙂 Denna av Tessa Dare var riktigt riktigt bra!

Vi har det ganska bra 🙂

Hur gick det sen, Camilla Linde?

Bild: Davor Radic

Hej debutantbloggen!

Wow. Är det verkligen ett helt år sen sist? Det är det, eller hur? Den är lustig, tiden. Hur den kan dra ihop och sträcka ut sig. Tyckas vara i en evighet och ibland passera förbi under ett andetag.

Vad har hänt med skrivandet under 2017 då? Jo, i dagarna kommer faktiskt uppföljaren till Snack Parrows intergalaktiska rymdbyrå för underliga mysterier och piratbestyr ut. Jag siktade på en lite mer andningsvänlig titel och valde kort och gott: Nödrop från yttre rymden

Det sägs att andra boken är värst att skriva, och jag hoppas verkligen att det stämmer. Den här boken har betett sig som en trotsig fyraåring. Ni vet. Som gallskriker och kastar saker och minst fem gånger om dagen säger att den hatar en. Men en bok blev det till slut! Och jag är riktigt jäkla stolt.

Jag och David (som illustrerar) hade en tanke om att den skulle bli mer visuell, därför innehåller den fler illustrationer. Det är ett spännande arbete och en utveckling som ständigt pågår. Redan nu smider vi planer för hur vi i trean skulle kunna integrera text och bild ännu mer.

Jag har även publicerats i en annorlunda ABC-bok och medverkat i antologin 13 svarta sagor om ond bråd död som gavs ut på Swedish zombie. Men det stannar faktiskt inte där. Under året har jag nämligen skrivit ett vuxenmanus, ett bilderboksmanus, en barnbok för ålder 6-9 och påbörjat en skräckis för slukaråldern. Visstja. Ett par noveller har det också blivit.

En exempelsida från Nödrop från yttre rymden, med mekanikerna Mecka-Elaka och Meckannika Munter. Ganska händigt med sex armar när du är mekaniker, va?

Shit. Jag blir andfådd bara av att skriva det. Vad hände egentligen?

Den smått osannolika förklaringen?

Jag fick barn.

Ja, det låter helt sjukt för mig också. Att få barn innebär ju att den lilla tid du haft till att göra saker du tycker om krymper väsentligt. Framför allt när det nu råkar finnas små arvsmassor i familjen. Istället är det vakennätter, kaosbajsningar (vet du, så vet du), legobyggen, zombiestappla med barnvagn, matningar.

Men det är någonting som händer i min hjärna vid de där tillfällena. Det är som att alla rutinmässiga saker, dagarna som ser nästan likadana ut, släpper loss en kreativ ström från min hjärna. En ström som lyckas trotsa den där benmärgsdjupa tröttheten.

Jag tror att förklaringen ligger i just det rutinmässiga. Och att vara borta från jobbet. Mitt vardagliga jobb kräver mycket kreativitet. Jag lämnas ofta med en känsla av att inte vara färdig. Att hjärnan fortsätter arbeta långt efter att arbetsdagen är slut. När jag kommer hem är den inte inställd på att skapa. Den vill ligga på soffan och möla choklad. Nu skriker den istället efter att bli använd. Och när så mycket annat går på rutin får den möjlighet att jobba ostört.

Samtidigt vill jag förstås inte ge en alltför romantiserad bild av tillvaron. Det är ingen fräsch och äppelkindad författare med perfekt friserat hår som knappat på tangenterna. Snarare ett hålögd (och hårlöst) monster. Det har varit konflikter, skrik, trots och tårar. Allt det där som hör föräldraskapet till.

Hur har jag fått Tid Till Att Skriva då? Det är ju oftast där skon klämmer. Att den försvinner bland alla måsten. Något som verkligen funkat för mig är den där klyschan ”skriv lite varje dag så blir det mycket till slut”. (Hey, det är en klyscha av en anledning – det funkar!). Jag skriver sällan mer än en halvtimme i taget. Nåt tillfälle där barnen sover eller är sysselsatta med annat. Men jag kör direkt. Inte titta Facebook eller instagram. Kör bara. Kör. Under resten av tiden, när jag plockar strumpor eller rullar barnvagn så maler det i bakgrunden. Manusknutarna, tankarna på vart det ska ta vägen. Det gör att jag är redo att sätta igång. Att ta vara på den lilla tiden som trots allt finns. Det kanske känns som lite i stunden, men allteftersom veckorna och månaderna går så kommer texten att växa. Långsamt men stadigt.

Det är inte säkert att det blir såhär för alla. Vissa (eller kanske rentav många) skulle aldrig komma på tanken att vara kreativa under föräldraledigheten. Det enda som finns är tröttheten och att försöka hitta en stund för sig själv.

Fast grejen för mig är ju, att det är just det jag gör. Under året har skrivandet blivit precis allt det där jag vill att det ska vara. En fristad i en kaotisk värld. Något som ger mig energi och glädje. Det har varit den där ventilen jag behövt. Utloppet det brukade vara, men någonstans på vägen försvann.

Det är fantastiskt att ha hittat tillbaka till det.

Jag var faktiskt osäker på om jag skulle hitta dit igen. I slutet av förra året var jag ganska ”bränd” av skrivandet. Inte skrivandet i sig egentligen, men allt runtomkring. Marknadsföring och förväntningar och drömmar som ibland slets itu. Det blev för mycket.

Det är skönt att slippa nu. Jag skriver utan att texterna ska ”bli” någonting. Vi får se om jag ens skickar in till förlag. Ärligt talat känns inte det som det viktiga. Det viktiga har varit att hitta den där pulsen igen. Den som ibland kan bulta så svagt att du nästan inte hör den. Och ibland dåna öronbedövande högt. Att följa idéerna. Låta fingrarna dansa. Bara för att det är roligt, sådär som det brukade vara, en gång.

Så vad är egentligen lösningen? Skaffa tio barn till kanske? Nja. Det säger nog mer om mitt liv. Hur jag egentligen skulle behöva skala ner. Skapa luft för att frigöra kreativitet. Jag hoppas kunna göra det.

Tack för chansen att komma tillbaka hit. Även om det var slitigt att blogga varje vecka i ett helt år så kan jag sakna det ibland. Framför allt att ta del av era drömmar och tankar. Jag hoppas att det har gått bra för er under året. Att ni också hittat den där känslan av att hitta hem. Om inte, så är jag alldeles säker på att ni kommer att göra det.

Det har också hunnits med en tripp till Worldcon (världskongress för fantastik) och att presentera Snack för en internationell publik. Där satt jag också med i mitt livs första författarpanel om superhjältar/skurkar i en modern tid.
Bild: Markus Sköld

Vill ni fortsätta hänga finns jag på instagram.

Snack och hans vänner har också fått en egen sida på Facebook!

 

Hur gick det sen, Charlotte Cederlund?

Charlotte CederlundDet är något konstigt, det där med tid. Ibland går den jättelångsamt och ibland rinner den en ur fingrarna och försvinner innan man ens hunnit blinka. Sedan jag debuterade förra året har det verkligen varit det senare. Allt har gått så fort. Det är nästan som om sekunderna i mitt liv har blivit minuter, som om timmarna har förvandlats till dygn. Och allt har tagit slut alldeles för fort.

När jag lämnade Debutantbloggen för snart ett år sedan så hade jag precis skickat in de sista korrändringarna av Gryningsstjärna till mitt förlag. Jag var helt slut efter ett riktigt tufft skrivår och såg fram emot boksläpp och releasefest i januari. Och vilken fest det blev! Några av er minns kanske att jag blev ”snuvad” på min releasefest för Middagsmörker eftersom jag fick barn bara en vecka innan boken kom ut. Därför kändes Gryningsstjärna-festen lite som min debutantfest. Mitt förlag ordnade så fint med lokal på AF-borgen i Lund, snittar och sötsaker som passade bokens tema och fina giftbags till alla gäster. Och jag njöt verkligen, kände att det var värt allt slit. Och att det faktiskt var något jag ville göra om igen.

16466185_10154726533517881_1843064803_o (1)

Och tur var väl det, för efter en ynka månads paus började jag arbeta med trilogins sista del – Midnattsljus. Lite naivt trodde jag att den boken skulle bli lättare. Jag trodde verkligen på det som så många författare faktiskt säger, att det är den andra boken som är den svåraste. Det är då man måste överträffa sig själv, visa för sig själv och andra att det inte var en lyckad slump som gjorde att det faktiskt blev en bok första gången. Och kanske är det ofta så, att den tredje boken faktiskt blir lättare. För att man lärt sig mer och för att man hittat rutiner och tekniker som faktiskt börjar bli rätt så inkörda. Problemet var bara att jag inte räknat med den enorma utmaningen som det innebär att avsluta en serie. Plötsligt ska tre böckers trådar knytas ihop, läsarnas favoritkaraktärer ska få ett värdigt slut och storyn ska knyta an till de andra två delarna utan att det blir allt för likt. Samtidigt ska du som författare tycka att det är lika roligt att skriva om samma karaktärer och samma miljöer som du kanske gjort, säg, de fem senaste åren. Det är inte det lättaste och jag har bråkat något otroligt med det här manuset. Hatat det, gråtit åt det, svurit åt det.

De senaste veckorna har jag dock blivit vän med mitt manus igen. Jag hade deadline på sista redigeringen i onsdags och även om det var brutala slagsmål oss emellan ända till slutet så vågar jag nog nästan påstå att jag känner mig rätt så nöjd nu. Storyn håller, det är en spännande fortsättning på de tidigare två böckerna och det är ett bra avslut. Nu återstår korr och i januari går boken till tryck. Release har dock skjutits från januari till mars eftersom jag och min man lyckats få till en lika dålig timing den här gången – vi väntar nämligen tillökning i januari. Precis kring det datumet som boken skulle ha släppts. Men den här gången är mitt förlag snälla och skjuter upp releasen så att jag faktiskt kan få njuta av den på riktigt och inte bara inifrån min bebisbubbla!

Idijärvitrilogin

Men året har faktiskt inte bara inneburit slagsmål med Midnattsljus. Jag har fått uppleva en massa härliga saker som författare. Jag har varit i Stavanger på Nordisk barnbokskonferens, i Göteborg på Bokmässa. Jag har suttit på scen med författarkompisar och nya författarbekantskaper och jag har åkt runt till skolor och pratat med högstadieelever. Alla dessa saker är en ynnest, grädden på författarmoset, och det ger så otroligt mycket energi. Energi som gör att man orkar fortsätta skriva.

16Och skrivit, det har jag. Mer än bara Midnattsljus. Faktum är att jag har skrivit två böcker till under det år som gått. Den första är en bilderbok som heter Världens räddaste hund. Den handlar om vår hund Zigge som är rädd för allt och jag hade skämtat länge om att jag borde skriva en bok om honom. Och i vakuumet mellan Gryningsstjärna och Midnattsljus var det precis vad jag gjorde. Det var verkligen ett lustfyllt skrivande och jag hade roligt varenda sekund jag satt med texten. Och den där lusten hjälpte mig på något sätt att göra texten riktigt bra, trots att jag var helt grön inom genren. För när jag visade den för mitt förlag sa de att de ville ge ut. Alltså bilderboksdebuterar jag i maj tillsammans med gulliga Zigge som illustrerats så otroligt fint av Maya Jönsson.

Den andra boken som jag har skrivit under året är en faktabok för barn. Den är fortfarande i produktionsstadiet så jag kan tyvärr inte berätta så mycket om den men jag och förlaget letar just nu illustratör och kanske, kanske kan den komma ut innan Bokmässan nästa år. Det har också varit ett fantastiskt roligt projekt att jobba med, en kombination av fakta och fiktion som blandar stora drag med små, små detaljer.

Och det kan man väl säga blir nästa års ledord för mig. Att skriva lustfyllt och kravlöst. Jag har skrivit så tokigt intensivt de två senaste åren att lusten har börjat vackla lite. Och det är en otroligt läskig känsla, att känna att jag kanske inte vill. Dock är det bara romanskrivandet som ger mig sådana känslor och sannolikt beror det på att jag de senaste två månaderna haft en arbetsbelastning på över 150% om man räknar dagjobb och skrivjobb. Men ändå. Skrivande ska vara kul. Kanske inte varje dag, kanske inte varje kapitel. Men överlag ska det ändå vara en sysselsättning som tillför livet något. Och det hoppas jag hitta tillbaka till nästa år. Den där känslan av att helt enkelt INTE KUNNA LÅTA BLI ATT SKRIVA.

Charlotte3

Tack för att jag fick komma hit och skriva ett par rader igen, jag har saknar er och jag har saknat bloggen även om jag tycker att årets bloggare gjort ett otroligt bra jobb under året som gått! Om ni vill fortsätta höra om min skrivliv och mina med- och motgångar kan ni följa mig antingen på Instagram (charlottecederlund) eller på Facebook (charlottecederlundforfattare). Jag har även en hemsida med matnyttig information om mina böcker och den research jag har gjort.

Kram på er alla, njut av skrivet och ha en riktigt, riktigt härlig jul! ❤

(Foto: Niklas Herrström)

Fortsätt simma! Fortsätt simma!

Jag håller fortfarande på med omskrivningar av mitt manus. Under tidiga mornar och sena kvällar kämpar jag men ibland känns det som om texten stirrar på mig utan att jag kommer framåt. I helgen bearbetade jag manus i 28 timmar. Ändå når jag inte dit jag vill.

Det går långsamt. Frustrationen växer. Varför är det så jäkla svårt?

Just nu skulle jag kunna döda folk som säger saker som ”det bara kom till mig” eller ”jag skrev min bok på några månader.”

Sänkare! Lyssnar man på dem dör man barracudadöden.

Så, en gång för alla nu.

De ljuger. Inget bara kommer. Inget är enkelt. En idé kan poppa upp från ingenstans, men inte ”roendet” som krävs för att få den iland. Den insatsen kan liknas med att vara en liten liten fisk som simmar över ett barriärrev med en jätteknasig följeslagare.

Jag vet detta för jag är själv mästare på att få helt omöjliga idéer. Ja! Ett marsvin vore kul! Slutade med att vi var fodervärdar åt fem getter en hel sommar. Vara med i TV, nåt nytt skojigt program om bakterier? Jag säger ja! Någon månad senare fann jag mig själv sitta med Dr Åsa under bästa sändningstid och prata om familjens tarmflora. Eller varför inte: Juristlinjen? Så praktiskt med en bred utbildning! Den snilleblixten tog fem år att genomföra och femton till att reparera.

Men trots att jag haft trädgården full av olydiga getter (de rymmer på ett kick och äter upp äppelträden så fort man tittar bort), vardagsrummet kryllande av kameramän eller varit tvungen att plugga dag och natt för att klara jättetrista tentor, är att skriva en bok den största utmaningen av dem alla.

Om du befinner dig mitt ute på havet (om du någon gång har fått skriva om ett manus vet du vilken skärseld av manettrådar, valar och hungriga hajar jag pratar om) är mina tips följande. Och jag lovar att om du sätter upp dem för dig själv kommer du fixa det. Jag tänker göra det.

  1. Sätt rimliga deadlines. För höga krav innebär bara att allt brakar. Plus, du vill känna att det är lustfyllt, inte pressat.
  2. Börja med det du tycket är roligast. Är det att bättra på och bygga karaktärer – starta där. Är dialogerna mest lockande – bingo! Ruta ett måste kännas askul.
  3. Hitta en bra coach/en pusher. Det finns inget så sporrande som att ha någon som engagerar sig och kommer med precis de förbättringstipsen som behövs (inte de man nödvändigtvis vill höra). Har du inte lyxen att ha strålande förläggare anlitar du en skrivcoach eller en lektör. Det kostar så klart en slant men är väl investerade pengar. Saknas den möjligheten hittar du en skrivkompis. Även en mycket liten och misstänkt dement palettkirurgfisk duger. Om den har rätt inställning.
  4. Bestäm vilka tider du ska skriva, gör ett schema och följ det. Kan du sitta innan jobbet? Är kvällen din bästa stund? Vad du än väljer prioritera tillfällena och boka in dem i din kalender så att inget annat konkurrerar med tiden.
  5. Släng mobilen.
  6. Bestäm innan du börjar när du ska ha rast och vad pausen ska innehålla. Själv gillar jag att springa eller gå, det får min hjärna att vila.
  7. Sätt upp ett specifikt mål för varje skrivtillfälle. Därefter gör du varken mer eller mindre.

Och viktigast av allt.

8. Det gör inget om det går långsamt ibland. Det som gäller är att aldrig, alltså aldrig, sluta.

Om du inte har tid att läsa det här inlägget kommer en kortversion här. Sammanfattad av en totalt förvirrad men lysande skarp liten palettkirurgfisk.

Lycka till!

What’s in a kiss?

christina3

Fotograf: Jonas Schiller

Något av det roligaste och svåraste att skriva är kyss scener tycker jag. Det är de som alltid brukar kännas lite platta och mekaniska för mig innan jag verkligen lärt känna mina karaktärer in på djupet. Innan jag vet hur de kommer att reagera och känna.

Jag sitter just nu med en kyss scen i Brutna små regler som inte känns riktigt helt hundra än. Något fattas.

Kyssar i böcker är betydande av en eller annan anledning. För oavsett om det är en första kyss, en försonings kyss, en ”skit-vi-borde-inte-ha-gjort-så-men-vi-ville-verkligen” kyss, en kärleksförklarande kyss etc. så tenderar kyssar att vara ganska stora vändpunkter för karaktärerna.

Att skriva riktigt bra kyss scener är svårt. De scener som jag älskar är de där känslorna får ta den största platsen. Där man får veta vad just den här kyssen betyder för ens karaktärer, speciellt den som har POV.
Om din karaktär kysser några slumpmässiga främlingar på en fest och då tänker att vilken dålig kyssare partnern är, så är det lika viktigt att notera som en kärleksförklarande låt-oss-vara-ensamma-tillsammans kyss. Även om karaktärerna inte vet vad den här kyssen betyder, bara att de kysser varandra och att de gillar det (eller inte), så är det viktigt att förmedla det till läsarna.

Det är detta som, enligt mig, gör kyssar roliga att skriva och läsa.

Följderna som kyssen får.

Men det betyder ju inte att karaktärerna aldrig kan kyssas bara för att visa tillgivenhet eller för att de inte kan hålla sina läppar ifrån varandra. Båda är giltiga orsaker till att skriva kyssar tycker jag 🙂

Men som regler är det de kyssar som verkligen betyder något, som har en djupare mening, som är signifikanta av en eller annan anledning där man som författare ska lägga mest krut. För det är där du verkligen kan lyfta scenen ett snäpp.

Har ni några favorit kyss scener i böcker eller filmer?

 

 

 

Filmmaraton

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Ni vet när man kommer till det där stadiet i skrivprocessen där man är så trött på sitt manus, på sin egen text, att man kan kräkas på det?

Där befinner jag mig just nu.

Och jag får nästan tvinga mig själv att öppna dokumentet för att redigera.

Jag är så trött på det.

På mina egna ord och meningar.

Men jag vet att det kommer att gå över (hoppas jag) även denna gång. Det gjorde det med Hemligheter små i alla fall. Där hade jag också en period efter att allt fallit på plats i manuset som jag blev så sjukt trött på det att jag inte ville läsa det något mer. Där jag bara ville att det skulle vara färdigt någon gång.

Precis som då, så försöker jag bota denna trötthet med filmer och böcker. Romantiska sådana. En av mina favorit filer att titta på när jag behöver inspiration är Notting Hill. Den har jag sett fler gånger än jag har fingrar. Även Stolthet och fördom är en favorit. The Lucky One hamnar också högt upp på listan.

Så i helgen har jag haft filmmaraton och kollat på alla mina favoriter 🙂 Varvat med redigering förstås. Jag studerar gester, ansiktsuttryck, hur de bygger upp scenerna känslomässigt, vilka känslor som väcks hos mig som tittare osv. och sedan tar jag med mig detta in i redigeringen.

Prokrastinering skulle vissa kanske kalla det, men jag säger fördjupning i konsten att skriva romance 🙂
Det är sånt här man kan ägna sig åt när mannen tar med yngsta sonen till farmor och tonåringen sköter sig själv 🙂

Idag blir det till  att bita ihop och fortsätta redigera. Och kanske kolla på en film eller två mellan varven 🙂

 

Inlämning, synopsis och NaNoWriMo

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Phu!

Manuset är nu äntligen skickat till redaktören igen.

Jag var lite orolig för att jag skulle skicka iväg manuset och fortfarande vara på botten av den känslomässiga bergochdalbanan. Ni vet där man avskyr allt man skrivit och starkt tvivlar på att man någonsin kunnat skriva överhuvudtaget 🙂 Där var jag för bara några dagar sedan, men när jag tryckte på skicka så var känslan ändå riktigt bra.

Den här redigeringsvändan har verkligen varit tuff. Många saker har inte fallit på plats förens nu de sista dagarna, men magkänslan säger i alla fall att det kommer att bli bra. Till slut. Men nu behöver jag verkligen min redaktörs ögon på texten så att jag kan få lite vägledning om någon ändring inte fungerar och hur jag kan slipa till texten ytterligare.

Fram tills jag får tillbaka manuset igen ska jag försöka att planera upp del tre. Jag ska ge mig på att skriva ett riktigt synopsis den här gången för att se om det kan hjälpa mig under råmanus fasen. Jag har googlat och läst på om det här med att skriva synopsis men känner att jag fortfarande inte har det helt klart för mig hur jag ska lägga upp det. Det finns ju några olika varianter och jag har ännu inte känt att någon av de jag läst om passar mig helt hundra.

Hur gör ni när ni skriver synopsis? Några tips att dela med er av?

Jag funderar fortfarande på om jag ska delta i NaNoWriMo (som Michaela skrev om i onsdags) och om jag i sådana fall ska skriva på del tre i serien eller om jag ska ge mig på ett annat manus som jag funderat på ett tag. Det hela beror nog lite på feedbacken blir från redaktören denna gång. Om jag kommer att orka att redigera och skriva råmanus på samma gång 🙂
Vi får se helt enkelt.

Hur går det för er?
Skriver ni råmanus? Redigerar? Väntar på svar från förlag? Laddar inför NaNoWriMo?

Kram på er ❤

We have take off

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Jag har landat efter bokmässan och tröttheten, eller boksmällan som det också kan kallas, har sakta försvunnit. Vardagen är tillbaka och med den redigeringen av Brutna små regler.

Det blir mycket tjat om redigering just nu får mig, men får jag anförtro er en sak?

Jag har verkligen börjat gillar redigeringen. Jag ser verkligen hur manuset lyfter lite mer för varje gång det nagelfars. Det är en ganska häftig känsla. Med Hemligheter små tyckte jag mest att redigeringen var stressig och jobbig, även om slutresultatet blev jättebra. Denna gång kan jag nog uppskatta redigeringen mer.

Denna omgång har jag dessutom testat på ett nytt sätt att ta mig an redigeringen och det verkar fungera. Jag känner inte alls lika mycket panik denna gång.

Om ca 1 vecka ska jag skicka in manuset till redaktören igen och just nu känns det som sagt ganska lugnt. Som att jag har koll på läget 🙂 Jag har skyndat långsamt denna gång. Verkligen tagit mig tid med varje kapitel.

Jag går igenom kapitel för kapitel. Jämför mina egna tankar och idéer som jag skrivit ner med feedbacken från redaktören och sedan ser jag var jag kan göra med det. Jag jobbar mycket med sub-ploten denna omgång eftersom vi bestämt att vi ska skruva upp den ett snäpp så det ställer till med mer problem för mina huvudkaraktärer. Att det blir ytterligare ett hinder som de måste ta sig över för att få varandra. Jag gillar den verkligen men det gäller att hålla tungan rätt i mun så att den inte tar över för mycket. Det ska ju trots att vara en sub-plot 🙂 och i dessa nya situationer som uppstår då vi tvistar till det lite extra så finns det möjligheter att visa ännu mer av mina karaktärers olika sidor. Plocka fram delar som annars kanske inte kommit fram. Och det är också en utmaning.

En annan sak som jag fokuserar på denna runda av redigering är att rätt känsla finns i varje kapitel. Att det speglas genom karaktärernas handlande och sinnesstämning. Och att det finns en förändring. Om kapitlet börjar med att min hjältinna är irriterad så ska hon helst inte vara det i slutet av kapitlet, utan det ska ha skett en förändring. Inte så lätt alla gånger men jag försöker 🙂

Jag tittar också på att varje kapitel har en tydlig konflikt som för handlingen framåt.

På onsdag är planen att vara klar så att jag kan skriva ut manuset och läsa igenom det på papper. Det blir en helt annan känsla att läsa det på papper än på en skärm och jag har mycket lättare att få ett för i läsningen när jag läser det på papper. Jag ser lättare var det inte fungerar osv.

Om jag hinner med fem kapitel om dagen så borde det inte vara några problem att skriva ut manuset på onsdag kväll 🙂 och det borde jag klara. Eller rättare sagt, det ska jag klara 🙂

Kram på er och ha en underbar start på veckan ❤

Jaha, och nu då?

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Jag är lite vilsen just nu när jag inte har något manus som behöver mig varenda lediga sekund jag har.

Kanske borde jag fila på synopsis för del tre? Eller göra research för Brutna små regler? Eller egentligen bara något som har med skrivandet av Brutna små regler att göra, men istället gör jag typ allt annat medan jag väntar på att feedbacken från min redaktör ska trilla in.

    1. Kollar Facebook – typ var femte minut eller så för att se om någon skrivit något intressant i gruppen Författare på Facebook.
    2. Fixar te – för man måste ju ha te, så är det bara.
    3. Kollar Instagram – där postas det alltid nya roliga saker från en massa författare jag följer 🙂
    4. Fixar nytt te eftersom det andra troligtvis blivit kallt.
    5. Plöjer romance böcker från min ”Att läsa”-hög – för jag menar man kan aldrig bli trött på romance böcker 🙂
    6. Går promenader med lilla hunden.
    7. Läser författarbloggar – det är roligt att se hur andra författare har det i sin författarvardag. Lite som Instagram men här får man mer.
    8. Tvättar och diskar – har man en tonåring och en pre-teen så … ja jag behöver nog inte säga mer.
    9. Fixar ännu mer te 🙂
    10. Syr lite – måste ju fixa en klänning (eller två) att ha på bokmässan.
    11. Bloggar lite – eller försöker i alla fall 🙂
    12. Youtub:ar (är det ens ett ord?) tal och paneldebatter med de riktigt stora romance författarna – fasiken vad bra de är. Jag vill också bli så bra när jag blir stor!
      Här är två av mina favoriter som jag verkligen tycker att ni ska kika på:

Önskar er en härlig måndag och en bra start på veckan. Nu ska jag gå och göra mig lite te 🙂

Kram kram ❤

Bye bye darlings

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Usch vad jag har dödat darlings denna revidering. Vissa har gjort mer ont än andra. Men nu så här i efterhand börjar jag se att det har varit nödvändigt. Manuset är förhoppningsvis inte alls lika baktungt längre och det känns som att storyn flyter bättre.

Ibland blir man så fast i sitt eget sätt att se på saker, hur man tycker att det ska vara att man inte kan se hur mycket bättre det skulle kunna bli om man bara såg på det från ett annat håll.

Med Hemligheter små anlitade jag en lektör när jag tyckte att manuset var klart. Så var givetvis inte fallet. Jag hade en ganska lång bit kvar. Synpunkterna från lektören fick mig att vrida och vända på vissa saker, se dem i nytt ljus. Och ibland blev det bättre och ibland bestämde jag mig för att behålla dem som de var.

Samma sak är det nu med Brutna små regler. Den stora skillnaden är att det är min redaktör som agerar extra ögon och kommer med smarta synpunkter på min text som jag (troligtvis) inte skulle ha sett själv.

Vissa av synpunkterna har fått mig att ifrågasätta vad det är jag vill få fram och om scenen jag valt är det bästa sättet att få fram den informationen eller om jag helt enkelt kan skriva om den så att det blir bättre. Eller om scenen helt enkelt inte tillför något så att den kan plockas bort helt.

Och det har jag gjort med några scener. Och ja, det var jobbigt. Riktigt jobbigt.

Förhoppningsvis kommer jag att inte märka att de är borta när det är dags att läsa igenom hela manuset från början till slut. Vilket borde bli i eftermiddag. Då har jag fortfarande tid att lägga in de ändringar jag vill göra innan det är dags att skicka in på torsdag.

Och sen börjar allt om igen.

Vem vet, då kanske jag får vinka hej då till ytterligare några darlings.

Visst är det underbart att vara författare?

Kram kram på er!

Struktur is the way to go – I hope

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Det blir ett kort inlägg från mig idag. Stressen över redigeringen börjar så sakta komma krypandes.

Det är 1,5 vecka kvar. Bara.

Jag är lite mer än halvvägs igenom manuset, igen. Jag fick gå tillbaka en bit och ändra en sak som gav stora ringar på vattnet, men det var en nödvändig ändring.

För att hinna ta mig igenom resten av manuset har jag idag gjort upp en detaljerad plan där jag angett hur långt jag behöver komma varje dag tills det är dags att skicka till redaktören. Jag har skrivit ner alla ändringar som ska göras i varje kapitel och skrivit korta synopsis över de nya scenerna som behöver skrivas.
Jag har aldrig skrivit så här strukturerat innan. Det ska bli spännande att se hur det kommer att gå. Om jag kommer att hinna (vilket jag måste, det finns inget annat alternativ). Om det kommer att bli bra (just nu känns det så där om jag ska vara ärlig).

Ni kan väl hålla tummarna för mig och skicka positiva tankar. Det skulle verkligen uppskattas 🙂 Behöver ni att jag håller tummarna eller skickar glada tankar tillbaka så är det bara att hojta till 🙂

 

En liten bok fylld av tankar och känslor

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Under arbetet med Hemligheter små, från skrivandet av råmanus till att jag korrekturläste manuset innan tryck, så skrev jag dagbok.

En skrivdagbok.

Jag antecknade var jag suttit och skrivit, vilken tid på dygnet, känslan jag haft medan jag skrivit och om något känts extra bra eller extra kämpigt.

20170814_101016

Det är ganska intressant att gå tillbaka och läsa hur jag upplevde saker och ting när jag befann mig i samma situation med Hemligheter små som jag är nu med Brutna små regler. Jag kan se hur vissa saker kommer igen och att vissa saker har jag utvecklats på.

Förra gången kämpade jag tex. mycket med feedbacken från redaktören. Jag hade svårt att ta till mig den och jag behövde längre tid på mig att smälta alla synpunkter. Denna gång har den processen gått mycket lättare och smidigare. Kanske för att jag denna gång själv kände att manuset var långt ifrån färdigt när jag skickade det till förlaget 🙂
Och precis som när jag redigerade Hemligheter små så har jag även nu en tendens till att ha dagar där jag inte får ner särskilt många ord eller tar mig igenom scenerna som behöver redigeras, där jag istället funderar mycket och benar ut saker i huvudet för att sedan ha otroligt produktiva dagar där jag kan skriva flera nya scener och hinna gå igenom flera kapitel.

Att kunna gå tillbaka och se hur jag kände och upplevde det under arbetet med Hemligheter små har faktiskt fått mig att känna mindre stress över vart jag befinner mig just nu i redigeringen av Brutna små regler och jag har haft färre djupa dippar av tvivel där jag ifrågasatt om jag överhuvudtaget kan skriva.

Jag gillar verkligen formatet med en skrivdagbok. Jag gillar att kunna gå tillbaka och minnas och läsa om hur jag kände och tänkte. Och att motiveras av det. Att veta att även när det kändes hopplöst så lyckades jag ta mig ur det och nå målet.

Det ska bli roligt att få gå tillbaka och läsa skrivdagboken för Brutna små regler sen, när jag håller den färdiga boken i min hand och jag sitter med ett nytt råmanus som ska bearbetats 🙂