Vad alla författare behöver

32B89618-E2FE-4CC4-B6FF-EC277391E41FVeckan före jul träffade jag en grupp manusförfattare och regissörer. Vi samlades för att läsa högt ur varandras manus och diskutera dem.

Jag läste karaktären K, en erfaren kvinna på 45, som klubbade med en ung hipstersnubbe och hans flickvän i ett främmande land. En ovanlig scen för det är inte vad en medelålders kvinna förväntas göra. Leva life. Umgås med youngsters. Och samtidigt vara en kompetent krigsfotograf.

Jag vill så gärna se den filmen.

I år fyller jag 45. Jag blir lika gammal som rollkaraktären jag läste om i manusgruppen. Det svindlar! Nu är jag i Patsy & Edinas ålder när serien visades första gången. Nu är jag lika gammal som Samantha i Sex and The City (Inte 30+ som Carrie utan äldst som Samantha). OMG!

Sen jag började skriva på allvar igen, när jag fyllde 40, märker jag att jag är alla mina åldrar. Plötsligt har jag lätt att relatera till 16-åringen. Till 23-åringen. Till 30-åringen. Hur jag kände mig och vad jag längtade efter. Upplevelser som jag sällan tänkte på förut.

Det var en dröm att börja skriva igen. Och samtidigt kände jag en stor sorg. En sorg över att jag inte skrev litterärt alls under nära 20 år. Varför hade jag kastat bort så många år?

Men jag hade inget litterärt sammanhang då.

Det var under en skrivarkurs jag fick sammanhang som 40-åring. Och min skrivlärare sa: ”Äsch, vad skulle du ha skrivit om som 20-åring? Alla författare behöver livserfarenhet.”

Så hej här är jag. Patsy och Edina! Samantha! Ni vet hur det är att leva life. Nu kör vi!

Kim-as-Samantha-Jones-kim-cattrall-24117139-500-368

Scenen är ur SATC när Carrie fyller 35 och Miranda ska fylla i en deklaration med en ruta för vilken ålder hon är i. Samantha svarar: ”Welcome to my box”. Bild lånad från Pinterest.

Hallå? Vart tog du vägen? Ah, där är du ju!

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

För någon vecka sedan slogs jag av tanken att det jag skriver inte duger.

Att mina böcker inte tacklar tillräckligt viktiga ämnen som ligger i tiden och inte är banbrytande inom sin genre, utan att mina böcker istället uppfattas som ytliga och en i mängden i jämförelse med andra författares böcker.

Och det är just det där ordet, jämförelse, som får mig att bli irriterad på mig själv.

För när jag blir stressad över skrivandet, när jag tvivlar på mig själv och när jag känner mig osäker på vad jag vill med texten så börjar jag att jämföra mig med andra författare.

Problemet var att den här gången tappade jag bort mig själv för en stund.
En ganska lång stund.

Tills min man frågade mig (antagligen för att han tröttnat på att lyssna på mitt ältande): Vem är du?

Jag stirrade bara på honom som om han vore helt bakom flötet.

Du är Christina Schiller. Ingen annan, sa min man efter en stund och fortsatte sedan, det finns redan en Simona*, eller vad hon nu heter, så det behövs inte en till av henne. Det behövs en Christina Schiller som skriver sina berättelser på sitt sätt. Så gör det.

Orden sjönk sakta in medan min man fortsatte med disken och jag stirrade på datorskärmen med manuset och alla kommentarer från min redaktör.

Mina böcker kommer inte vinna några litteraturpriser eller recenseras på kultursidorna för sitt samhällskritiska innehåll. De är kanske inte originella eller banbrytande inom sin genre, men vet ni vad? Det är faktiskt helt okej med mig. För vem är det som säger att alla böcker måste vara djupa och insiktsfulla och viktiga och originella?

Anledningen till att jag skriver har inte med varken litteraturpriser eller kultursidor eller att vara banbrytande att göra, utan för att jag älskar att skriva precis det jag skriver och med en förhoppning om att mina böcker erbjuder läsaren en verklighetsflykt, en mysig stund, en möjlighet till att koppla bort vardagens alla måsten och krav.

Det är verkligen lätt att tappa bort sig själv när man börjar tvivla och osäkerheten sätter in (jag kommer säkerligen att gå vilse igen) men jag är glad att jag hittade tillbaka. För jag älskar mina böcker. Jag älskar mitt sätt att skriva och hur jag berättar mina historier. Viktiga eller ej.

Jag är Christina Schiller och jag skriver smarta, varma och charmiga böcker med lite sälta, där huvudkaraktärerna får sina lyckliga slut.

Så de så!

* Simona är den enda svenska romanceförfattare som min man känner till, ja förutom mig då 🙂 Han är mer av en Tom Clancy läsare.

Var går egentligen gränsen för bekvämlighetszonen?

I veckan fick jag en fråga om jag kunde komma till ett företag och prata lite om att gå utanför bekvämlighetszonen. Som en inspirationsföreläsning på temat ”Lunch & Learn.”

”Gärna”, ropade jag hurtfriskt och började genast fundera. För bara ett halvår sedan hade en sådan fråga gjort mig superstressad.

Jag är jurist och har de senaste femton åren jobbat inom staten. Dötrist tänker du kanske nu, men det har sina sidor det också. Vad det emellertid inte innebär är att synas, framhålla sina egna åsikter eller på andra sätt vara personligt exponerad. Vi är formella och följer regler, det är vår grej. Att bli ombedd att prata fritt om ett ämne eller ännu värre, uttala sig medialt, är något som de flesta i vår miljö undviker. Själv har jag alltid varit livrädd för att säga fel eller för mycket. Som jurist kan man inte heller börja slira på orden eller lyfta fram ett konkret exempel bara för att poängen ska gå hem. Tack och lov har det här aldrig varit något jätteproblem i mitt yrkesliv eftersom frågorna mest intresserar en ytterst begränsad skara. De närmast sörjande och eventuellt någon bedrövad handläggare under tvång.

När jag kom till mitt första jobb som nyutexad satte någon upp en lapp utanför kontorslandskapet med inskriptionen ”Moms är sexigt”. Jag tror att det var ett desperat försök att få arbetsuppgifterna att verka spännande, men jag ville mest dö. Vi behövde inte heller sätta upp kravallstängsel framför dörren. Tro mig, folk märker skillnaden på moms och typ Mads Mikkelsen.

Med det i bagaget är ”släppa bok” det överlägset läskigaste jag har gjort. Stockholm psycho är inte politisk men i hög grad samhällskritisk och den beskriver personer och miljöer som existerar på ett sätt som inte är speciellt smickrande. När jag skrev den tänkte jag inte heller på vad andra skulle tycka utan lät mig för första gången sväva ut precis som jag ville. Därför är den uppskruvad, cynisk och makaber. När jag fick kontrakt ville jag ge ut den under pseudonym. Att det är inläsaren och inte författaren som promotas när det gäller Storytel Original såg jag som en fördel.

”Men va fan, är det inte något att vara stolt över? Klart du ska använda ditt eget namn”, tyckte min man. Han har inte gått i messkolan som jag. Efter att ha rannsakat mig själv kom jag fram till att jag måste testa hur det känns att faktiskt våga något på riktigt och tryckte morskt dit hela mitt namn på kontraktet. Alla efternamnen. (Min svärmor som är en ursnäll kvinna i 70-årsåldern från Småland heter annars samma och det kan lätt bli en rörig mix-up om hon plötsligt förknippas med en blodig thriller i storstadsmiljö. Hon skulle till exempel aldrig släpa hem någon i röda framgångsbyxor från Riche och döda bara sådär).

Min bok står jag för men jag tror inte att jag kan hitta en större kontrast till annat jag gjort när det gäller exponering. Det finns inte heller något ”skyddsnät” som fångar mig om folk misstycker – som på myndighet. ”Det här följer av reglerna, är du inte nöjd kan du överklaga”, kan jag inte snabbt ropa till den provocerade.

Jag darrade när jag satte lurarna i öronen minuten efter releasen. En enda sak snurrade i mitt huvud. ”Herregud, vad kommer folk tycka?” För en person som slösat ett liv på att försöka vara till lags är det fruktansvärt obehagligt när någon ogillar, i synnerhet som det är min egen bild som skildras. Boksläppet blev den yttersta formen av ”hets-KBT för mesproppar”. Jag kan ärligt säga att det hade känts mindre jobbigt att posera naken på varenda reklampelare längs Sergels torg den dagen.

En del blev arga och skrev otrevliga saker till mig. Det kändes som att få en smocka i magen och jag tappade livslusten och ville kräkas. Mest av allt ångrade jag mig. Varför i hela helvetet fick jag för mig att göra det här? Hur kunde jag vara så dum i huvudet? Tills jag blev kontaktad av någon som hade blivit berörd, fascinerad och uppslukad av berättelsen. Vissa förstod poängen och tyckte boken var träffsäker och viktig. Andra tyckte den var skitbra. Sakta började allt vända igen och det fanns en mening.

På ett mingel ett tag senare träffade jag en rutinerad skådespelare och beklagade mig genast. (Inte Mads Mikkelsen givetvis, då hade jag inte kunnat prata). Han sa: ”Du måste lära dig att man inte kan ta ansvar för andra människors känslor, de är aldrig rationella. Inget går att förutse och allt handlar alltid om de själva.”

Det kan låta enkelt men den tanken fick betydelse. En mycket klok man. (Lite som Mads Mikkelsen faktiskt.)

Sedan Stockholm psycho släpptes har jag blivit intervjuad i några tidningar, pratat i radio, hållit föredrag och stått på scen. Situationer som jag i min yrkesroll hade tyckt var oerhört obehagliga. Jag blir nervös nu också men skillnaden är att jag inte behöver vara rädd för att säga fel eller berätta något jag inte får. Min bok är ingen hemlighet och jag sätter själv gränserna. Inte ens rubriken ”Det är mycket knark och otrohet” på tidningen i grannskapets brevlådor bekymrar mig.  (Den rubriken hade varit en absolut katastrof i en annan situation). Jag bjuder också gärna på en historia om processen eller en galen anekdot, jag har hundra. Som hur det till exempel kommer sig att ett mänskligt revben hamnade i min grannes myrstack. När det gäller Stockholm psycho är allt rimligt. Den som inte gillar behöver dessutom varken lyssna eller läsa. Det är valfritt till skillnad från tidigare dragningar om momsregler och konsekvensutredningar. Bäst av allt är att jag inte behöver spela någon roll längre utan får vara precis den jag är.

Juristen i mig tänkte att en ”inspirationslunch” är att gå så långt utanför  bekvämlighetszon som det går men för författaren visade det sig vara precis tvärtom. Jag aldrig känt mig mer bekväm som talare.

 

En jävla mes


img_6998

Boken är ute och jag har fastnat i den där omtalade tomheten. Samma känsla som när ett nära förhållande med någon man tycker väldigt mycket om tar slut. Ni vet, man vaknar under småtimmarna, kryper upp i soffan, bläddrar bland gamla bilder i telefonen och tänker ”Det är borta och kommer aldrig tillbaka, varför i hela helvetet gjorde jag det här?”

Jag satsade allt, la ner varenda beståndsdel av min själ i projektet ”skriva bok” och poff – jag lät det flyga iväg som ett pappersflygplan.

Nu när det har gått några veckor och jag själv har landat vet jag svaret på frågan om varför.

Jag har alltid gjort det man ska. Pluggat, fått femmor i alla ämnen, suttit längst fram i klassrummet och räckt upp handen, haft utökad studiekurs, jobbat på flera olika extrajobb samtidigt bla bla bla… Ni fattar – allt det som utmärker en riktigt duktig tjej. Det beror inte på att jag är bättre än någon annan eller har särskilda talanger. Jag saknade civilkurage nog att stå upp för mig själv och var en jävla fegis som gjorde det jag blev tillsagd. Jag önskar att jag hade andra skäl men det är sanningen.

Jaha, en högpresterande mespropp, så intressant tänker ni nu. Håll ut, det kommer en poäng i slutet. Innan ni dömer mig måste jag bara sätta in er i kontexten.

Jag började inte livet som en nermosad trasa, hela min barndom präglades motsatsen. Om jag inte fick som jag ville skrek jag tills jag svimmade, det var defaultläget. Folk kom fram och beklagade sig för mina föräldrar som snabbt blev kallade till möte hos dagisföreståndaren. ”Vi måste varna ny personal för er dotter, hon blir okontrollerat arg när man säger till henne. Alla kan inte tas med henne.”

De första åren i skolan var ett krig. ”Anna vägrade att klippa domherrar av filttyget, hon tillverkade svanar. Sen fick hon ett raseriutbrott och slängde svantavlan i golvet”, ”Vi tecknar tussilago här, men Anna målade hela pappret gult” eller ”Anna har varit i slagsmål med en av killarna igen.” Ni hör, jag var en jobbig unge som vägrade rätta sig i ledet.

Inte heller såg jag ut som en traditionell flicka – snaggad med praktiska kläder som min hopplöst otrendiga pappa hade köpt på B&W i Arninge Centrum. ”Hel och ren, inga märken eller symboler och sånt trams” tyckte skånska pappan medan jag gömde min sjuttiotalsblå Kånken lite bakom jackan och storögt betraktade flickorna med rosetter i håret packa upp sina Hello Kitty-pennskrin ur rosa Salomonryggsäckar. (Fjällräven Kånken var helt ute under senare delen av åttiotalet). Crescendot kom när det skulle väljas lucia i skolan. En tradition som gick till så att alla elever skrev ett tjejnamn på en lapp och rösterna redovisades med stor spänning på svarta tavlan. Vem var populärast i klassen? Sådär käckt som i Robinson fast med barn som deltagare. När jag kom in ropade fröken i förebyggande syfte: ”Ingen röstar på Anna, lucia ska ha långt hår!” Jag var ny, alla andra hade lekt ihop sedan förskolan. Vi hade precis flyttat till Danderyd från en lägenhet i Solna. Kontrasten från mitt vegetariska dagis Illern där vi hade karneval, var på Drakfesten på Gärdet och dansade flaskdansen med Juan från den chilenska avdelningen var enorm.

Jag är extremt vänsterhänt, skrev bakvänt och tyckte läsning var en seg utmaning som jag inte hade ro till. Det dröjde bara någon månad tills jag hamnade hos en arg speciallärare tillsammans med en elev som slickat på näsblod (han ville vara Gene Simmons i Kizz), en som inte kunde stava till myra och en som aldrig slutade sjunga i blockflöjten på musiklektionerna. Med andra ord – trotsarna. Man hade kunnat tro att det skulle gå åt skogen för oss men ett välutvecklat bildminne räddade mig genom skoltiden och jag råkar veta att de gick bra även för ”Blockflöjten”, ”Myran” och han som slickade på näsblodet. Skönt.

Någonstans där bestämde jag mig för att hädanefter göra allt perfekt. De skulle inte hitta en enda grej att klaga på. Så jävla gärna ville jag passa in.

Och jag blev duktig. Till och med bäst. Jag gick ut gymnasiet med skyhöga betyg, hade fantastiska omdömen och fick stipendium för studieprestationer varje år. Jag satt uppe hela nätterna och illustrerade mina skolarbeten tills de närmade sig konstverk, skrev monumentala regionalgeografiska analyser (den över Nordafrika är en riktig kioskvältare, fullspäckad med demografiska jämförelser mellan Mauritanien och Mali) och gjorde specialarbete om djurskötsel från ett EU-rättsligt perspektiv. Fick rekommendationsbrev och åkte till Djursholms slott och tog emot pris i en författartävling. Bla bla bla…Men vem älskar inte en sån tjej?

Jag kunde välja och vraka bland universitetsutbildningarna och beslutade mig för juristlinjen. Det självklara valet för den som vill vara perfekt.

Inombords krackelerade jag samtidigt. Den lilla flickan i mitt hjärta rev sitt hår och gjorde volter av frustration och vantrivsel.

Som jurist passar det inte att vara kreativ, lite galen, ha åsikter, skämta om allvarliga saker, dra på i sitt uttryckssätt eller sticka ut. Som kvinnlig jurist är det direkt opassande. Juristmallen krävde stor skärpning. Tusen sidor om sakrätt i 10 punkter, en tegelsten helt utan dramaturgi, är en kamp för den som läser sakta och har svårt att sitta still. Ändå var det ingenting i jämförelse med vad som behövdes för att hålla tillbaka mitt inre världskrig.

Efter examen började jag jobba på en statlig myndighet. Inget ont om den verksamheten men vi nyutexade fick standardiserade arbetsuppgifter och ombads klista in stödtexter formulerade på kanslisvenska i brev till folk som blev arga och för det mesta inte förstod ett dyft av det som stod där. Jag avancerade snabbt till förvaltningsdomstolen för en mer gedigen utbildning i att skriva så att absolut ingen förstår. Alltid otydligt och alltid med en utväg om någon skulle kritisera ett beslut. ”Vid en samlad bedömning av…” eller ”I allt väsentligt…” Ju luddigare – ju mindre risk för påhopp från överrätten. För herregud, den skräcken, att våga stå för något!

Nä nu lät jag raljant. Förlåt. Det är djupt orättvist också eftersom jag själv i sann feghet givetvis var en urduktig och följsam notarie och producerade dom efter dom i precis den stilen. För er som inte känner till det kan nämnas att en domstol alltså är en arbetsplats där vuxna människor på riktigt sätter betyg på varandra. Ja, det är sant!

Jag fick utmärkta betyg trots att ingen av mina färdigheter kom till sin rätt där. De följande tio åren satt jag på olika kontorsstolar och gjorde det som förväntades av mig. Skrev jättetråkiga inlagor med enormt många svåra ord som i princip ingen läste. Alltså, jag var bra. Jag tog på mig allt extra som gick, ledde alla projekt och utvecklade verksamheten där jag befann mig, bla bla bla… Den perfekta medarbetaren som alla vill ha i sitt team.

Jag fick beröm, men det betydde inte något för den lilla personen inuti mig. Ibland fick jag  reaktioner som tog mig tillbaka till skoltiden. De betydde desto mer. Efter fjärde intervjun på en av Sveriges finaste advokatbyråer blev jag inkallad att träffa delägaren. Han kom tjugo minuter för sent till vårt möte och inledde med orden ”Tror du att du är något? Varför ska jag anställa dig?”

Jag kände mig värdelös.

För att bota den känslan började jag plugga extra samtidigt som jag jobbade heltid, var på tusen tjänsteresor, hade två småbarn och var gravid i nionde månaden, bla bla bla… Då täffade jag en högst inspirerande föreläsare på Berghs. (Gick en yrkesinriktad utbildning där Att skriva för att övertyga – otroligt bra). Han öppnade mina ögon. ”Jag är djupt imponerad, jag har aldrig fått en så ambitiös text från en elev. Men du är på fel plats min vän. Sluta slåss mot väderkvarnarna. Lämna världen där du befinner dig och satsa på det här.”

Jag anmälde mig omedelbart till en kurs i kreativt skrivandeFolkuniversitetet. Och jag älskade det från första stund. Plötsligt hittade jag en kanal där jag kunde använda den energi och kreativitet som lagrats inom mig under årens lopp. Här fick jag uttrycka mig hur jag ville. Inget ludd, inga klichéer och ingen otydlighet. Befrielsen jag kände över att slippa vara tyglad går inte att beskriva. Och det bästa av allt. Jag fick vara precis den jag är. Mina mest dominanta egenskaper blev styrkor. Galenskapen, viljan och drivet att aldrig ge upp är grundförutsättningar för att skriva en bok. Att få ihop berättelsen och gå igenom en redigering är som att skrika tills man svimmar. Samma känsla och samma strid som jag var van att utkämpa varje dag, bara mycket mer utdragen. Och det blev en bok, Stockholm Psycho.

”Du har en egen röst, det är vad jag letar efter”, sa min kursledare. Det är den finaste komplimangen jag har fått. Den lilla tjejen i mig har aldrig blivit så glad. Hon grät, fast av lycka denna gången.

Detta är förklaringen till varför jag gjorde det.

Jag måste helt enkelt visa att jag kan göra något oslagbart, underhållande och unikt när jag själv får bestämma och vara precis den jag är. Alla oförstående lärare, inrutade byråkrater och dömande människor ska få se att en person som öser på och inte följer normer är en tillgång. Mest av allt vill jag svara den otrevliga delägaren på en av Sveriges finaste advokatbyråer det jag aldrig fick fram under mardrömsintervjun.

Så, hör upp surgubbe för nu kommer mitt svar, du får det i form av ett vårskrik:

Jag tror inte att jag är något. Jag vet det. Läs min bok så får du se.

Vänliga hälsningar

Anna- Stockholm Psycho

Ps Jag vet, det dröjde några år men du verkar ju inte ha problem med folk som kommer sent.

fullsizerender-2

Så här ser lycka ut. Bilden är tagen två sekunder efter att min förläggare skickat ett mejl där det stod att boken officiellt var klar.