Var finns din marknad?

Det finns så många böcker i världen, varför skulle någon köpa just min? Jag brottas med frågan under de första minuterna på Sollidens skördemarknad i Hunnebostrand. Jag har dekorerat mitt bord efter bästa förmåga, med en stor rosa duk, ett utskrivet reportage från lokaltidningen och ett par inramade reklamblad. Det ser lite tomt ut så jag lägger även upp min mans barnbok på bordet som utfyllnad, och hittar en matchande prydnadsgroda som jag ställer bredvid.

Försöker locka besökare till bordet med små medel.

Bords-rollupen som jag har beställt har inte kommit fram i tid, så jag får klara mig utan den. Mitt emot mig står författaren Linda Fihn. Hon har en svart duk på sitt bord och en stor, lockande rollup bredvid sig.

”Den boken är bra, den har jag läst”, säger den första besökaren och jag hoppar till. Det hade jag inte väntat mig. Hur har du fått tag på den? vill jag ropa till henne. Men hon är redan borta.

Vi är tre författare på marknaden. Resten av utställarna säljer honung, buketter, slöjd, smycken, fårskinn, handgjorda ljus och mycket annat. Det doftar otroligt gott i lokalen. En kvinna stannar till vid mitt bord och köper boken. En kvinna till köper barnboken. Det står nu 1-1 till mig och min man och nu börjar jag få upp pulsen. Ska hans bok sälja bättre än min?

De tre följande besökarna heter alla Berit. Två av dem köper min bok, den tredje köper min mans. En av dem tycker boken borde heta En man till Berit istället för En man till Amanda. Hon är där med en väninna och vill gärna köpa boken, men har inte pengar just nu. Väninnan försöker betala med swish men får hjärnsläpp när det kommer till koden så det slutar med att Berit köper den åt henne och säger att väninnan kan swisha sedan. Vi tackar alla överväldigande varandra. 3-2 till mig.

Ett flertal besökare läser recensionen från Bohusläningen. Jag stör dem inte medan de läser, men så fort de tittar upp nämner jag att boken utspelar sig i Ulebergshamn. Alla som hör det lyser upp. En del köper boken, andra inte. Flera frågar mig vilken koppling jag har till Ulebergsham och jag svarar lite svävande att jag älskar stället. Sanningen är att jag har besökt orten två gånger. Men det är också sant att jag har starka känslor för det lilla kustsamhället som jag har umgåtts med så många timmar i min fantasi. Ett flertal besökare känner igen mig från uppväxttiden i Vänersborg. De köper boken av ren solidaritet. Vi vänersborgare (jag flyttade för 25 år sedan) måste ju hålla ihop.

Susann dyker upp. Hon läser inte ens baksidestexten innan hon köper boken. När hon har betalat avslöjar hon att det var hon som hittade mig på instagram och tyckte att boken skulle passa perfekt på deras marknad. Min utställargranne köper en barnbok till sitt barnbarn. Jag köper inte ett fårskinn av henne. Flera personer går förbi och spontanköper min bok. Två män som heter Leif kikar på barnboken (var och en för sig) och skrattar åt titeln Älgen Leif och Musen Lola i Trollskogen. Båda två tycker att det är synd att det är så få barn som heter Leif nu för tiden. Ingen av dem köper boken. Det gör däremot en kvinna som heter Jenny. Hon har en son med sig som hon tror kommer gilla boken. Förmodligen heter inte sonen Leif.

En annan kvinna väljer att köpa barnboken kontant. Jag vet inte vad hon heter eftersom hon inte betalar med swish. Kanske heter även hon Berit. Jag ger henne för mycket växel tillbaka och hon glömmer att ta med sig boken när hon går. Vi ordnar upp det hela och plötsligt står det 10-7 till mig och skördemarknaden är nästan slut.

Då hör jag henne. Det skrattet finns det bara en person som kan leverera. Annika, en kollega jag jobbade tillsammans med för över sex år sedan. Jag skrev reportage, hon sålde annonser. ”Jag såg på facebook att du skulle vara här!” ropar hon högt. ”Det är happy hour”, svarar jag och drar direkt av några tior på priset. Annika har den effekten på folk. Hon köper en bok och kramar om mig riktigt ordentligt. Strax efter marknaden kommer ett meddelande på facebook från en annan kollega från samma tidsperiod. Hon hade också sett att jag skulle vara på marknaden, men väl där kunde hon inte lokalisera mig. Hade jag haft en rollup stor som Linda Fihns hade hon säkert inte missat mig. Nu hade jag ju inte ens en bordsrollup till min hjälp. 11-8 slutade försäljningen på, till min fördel. Min man blev glad att hans bok hade sålt så bra utan hans medverkan. Jag är glad att jag sålde mer av min egen. Och i december är det marknad igen. Förhoppningsvis har jag då även ett datum för ljudboken som jag kan trycka upp på visitkort och dela ut. Kanske tar jag även med mig lite godis att bjuda på. Men framför allt kommer jag ta med större skyltar (ska jag våga rollup i fullängd?) så att inte Karin missar mig igen.

Har du förresten tänkt på att ordet marknad och marknadsföring hänger ihop? Jag har alltid trott att höjdpunkten på författarkarriären skulle vara att sälja böcker på bokmässan i Göteborg och blev besviken när jag fick reda på att mitt förlag inte har monter där i år. Efter skördemarknaden på Sollidens handelsträdgård gör det mig ingenting längre. Jag tror det blev gemytligare, lugnare och bättre försäljning på det här viset. Jag har på riktigt hittat min marknad. Hoppas att du, när du slutligen ska nå ut med din färdiga bok/ljudbok/ebok, hittar din!

Det klirrar till i swishen när jag parkerar bilen

Jag borde lyssnat på mina egna råd från Tio tips för att lyckas på bokmässa men jag var för trött för att förbereda mig ordentligt. Ni vet hur det är i semestertider, man åker från ett ställe till ett annat och glömmer bort att lägga in tid för tvätt, ompackning och att helt enkelt pausa lite mellan olika aktiviteter.

Sommarbokmässan i Lysekil, arrangerad av bokhandlarna Hallman & Ekbrand, upptäckte jag lite sent och fick därmed bord utanför själva mässan eftersom alla bokbord var upptagna. In i det sista var det oklart om jag behövde ordna bord själv eller om det skulle finnas. Jag lade alltså all min energi på att eventuellt ordna ett bord som till slut inte behövdes. Sedan vilade jag. Och upptäckte ett par timmar före mässan startade att jag inte hade packat böcker, eller valt duk, eller fixat med signeringspenna, bokgodis eller något annat heller för den delen.

Nervös och oförberedd mottar jag strax därefter min första besökare på mässan. En kvinna som vänder på boken och upptäcker att den utspelar sig i Ulebergshamn, där hon har vuxit upp. En fullträff helt enkelt och första boken säljs fem minuter innan mässan öppnas. Yrvaket gnuggar jag mig i ögonen och tänker att det är ju bra om baksidestexten syns, så jag möblerar om på bordet. Och skriver gröna post-it-lappar att den utspelar sig i Ulebergshamn, Smögen och Dingle. Så jag inte missar fler potentiella köpare.

Nästa person som köper boken säger att den står på hennes ”att-läsa-lista” och jag blir rörd och stum. Sedan dyker Ida Fryklund upp som en hägring från havet och hälsar på författarkollegor. Jag är glad att jag har fått fina bokmärken från författaren Ellinor Wikman att skicka med alla som köper min bok. Det känns fint att ha något som ser proffsigt ut, speciellt som jag inte har rollup eller något annat reklammaterial över huvud taget. Eftersom jag har bord där ute kan jag lyssna på alla författarframträdanden, vilket är en stor behållning. Men efter ett tag märker jag att parkeringen har gått ut och blir tvungen att ägna orimligt mycket tid åt att hitta ny parkeringen. Det klirrar till i swishen när jag slutligen parkerar. Mina medhjälpare vid bordet ser nöjda ut när jag kommer tillbaka. Och sedan är sommarbokmässan slut.

Det är bara att inse. När man är debutant är man rookie och så får det lov att vara. Författarrollen går att växa in i. Till nästa år kanske jag kan knipa mig en plats inne i mässan. Oklart dock om jag kommer hinna göra en rollup eftersom jag har så svårt att bestämma mig för vad det i så fall ska stå på den. Jag tvivlar på att ett år räcker. Och inte blir det någon bokmässa för mig till hösten heller. Men skam den som ger sig. Någon mer mässa eller loppis, eller bokdag eller något annat ska jag nog försöka klämma in mig på innan året är slut. För det finns inget bättre än att packa ned ett signerat ex av sin lilla bok i en kasse och låta den följa med någon hem. Det är värt den där dötiden emellan, när man står med ett osäkert leende på läpparna och undrar om nästa besökare skulle kunna vara intresserad av en sommarsöt bok som utspelar sig på västkusten, eller kanske bara undrar var toaletten finns.

Sommarbokmässa i Lysekil.

Uppföljaren blir rå och kall

I min värld är det snart jul.

Jag är duktig på att släppa saker. Jag är ingen ältare, det har jag alldeles för dåligt minne för. Konflikter glömmer jag. Dåliga minnen suddas ut. Kvar är bara en konstant hög lägstanivå. Jag är helt enkelt en nöjd person som hellre blickar framåt än bakåt men allra mest tycker jag om att leva i nuet.

För tillfället är det jul i min sinnevärld. Jag har redan glömt hur mörkt, kallt och tråkigt det är på vintern. Nu minns jag bara glöggen framför den öppna brasan, pepparkaksdoften från det kristyrvita miniatyrhuset och den puderlätta snön som dalar utanför fönstret där katten vilar bredvid adventsljusstaken.

Jag har släppt mitt manus trots att det är två månader kvar till det riktiga boksläppet. Det är kul om ni gillar den – men allvarligt talat – jag önskar ni kunde läsa tvåan redan nu. Väntan på att bok nummer ett ska förvandlas från manus till färdig bok är seg. Med tvåan kan jag se fördelar. Jag skriver om vintertid nu under våren och även om jag tänker att manuset ska vara klart i maj så vet jag nu att det finns gott om tid att ändra. Hela sommaren, hela hösten och till och med in i juletid kommer jag kunna skriva om, lägga till och dra ifrån. Vilken lättnad. För hur jag än försöker minnas hur det är med snålblåst och isfläckar så kommer just det att vara lättare nästa gång vintern är här. Och säkerligen kommer jag även då förvånas över hur lång tid det tar för en bok att bli en bok. För mitt minne är nämligen väldigt kort. Sa jag det?

Jag går ofta till sängs med mitt manus

Jag vet inte vem som kom på det här med att manus måste vila. Jag menar, hur ofta? Hur länge? Måste det gå i dvala, eller räcker det med en tupplur? Varför ska det ens vila? Så tvivlet hinner slå rot ordentligt? Ska man låta manuset vara så länge att man har glömt allt? Eller kan det helt enkelt vila sig i form?

Alla skrivråd ska man ta med en nypa salt. Testa lite lagom, utvärdera och sedan göra igen, om det gjorde manuset bättre. Mitt manus har nu gått in i den sista vilopausen. Jag har stoppat om det riktigt omsorgsfullt och väntar nu på att det ska väckas igen lagom till den 26 maj när det nyvaket ska ut och möta omvärlden.

Tanken med att låta sitt manus vara under en längre tid är i grunden god. När man plockar fram det igen kan det hända att man läser det mer som en förstagångsläsare än som författare och då kan man lättare upptäcka felaktigheter. Men helt ärligt visst är det jobbigt att ta fram det där manuset igen efter dvalan och man upptäcker att man har glömt precis allt. Och lika överraskad som man kan bli över hur bra det ändå är, lika mycket kan det svänga åt andra hållet och man inser att här behövs det jobbas!

Nej, jag är inget stort fan av ordinerad vila vad gäller manus. Hellre kör jag på. Varje dag, eller i alla fall så regelbundet att jag inte måste dubbelkolla stavningen på huvudpersonens efternamn hela tiden. Jag tar ofta med mig manuset i sängen om kvällarna. Tänker att nu minsann ska jag komma någon vart. Sex gånger av sju slutar det med att vi båda två somnar utan att något har blivit skrivet. Ibland försöker jag att ta med mig två manus om kvällen, det blir sällan bra.

Nu har jag äntligen tid att ägna mig åt min älskade tvåa, uppföljaren till min debutroman. Jag lovar mig själv att göra färre nybörjarmisstag den här gången. Jag ska bli en bättre författare till bok nummer två. Men jag kommer fortsätta ta med mig manuset i sängen, med förhoppningen om att kanske komma någon vart just den här gången …

En drömplats

Platsen är viktig i feelgood. Jag älskar att flytta in i fallfärdiga herrgårdar, små personliga butiker och antikvariat, fyrtorn, ogästvänliga öar, skotska herrgårdar och andra ställen med massor av charm. Min bok knör sig in i bokhyllan under subgenren västkustromantik och utspelar sig på en liten gård i kustsamhället Ulebergshamn.

Man kan välja att skriva om något man känner till väl, ett ställe man har anknytning till, vet hur det ser ut och känner till utan och innan. Eller så kan man, som jag, välja en ort på kartan för att det ligger på bra avstånd från andra ställen, och för att det klingar vackert. För att det triggar fantasin.

Jag har placerat tre herrar i varsin sjöbod och en gård på andra sidan viken, där det finns gott om natur. Och sedan har jag hittat på allt eftersom. Det klassiska i en feelgood är att man ställer storstad mot småstad och låter huvudpersonen förvirrat röra sig däremellan. Det lilla, gemytliga, mysiga, äkta och pittoreska vinner över det storskaliga och opersonliga. I min drömvärld är Ulebergshamn det bästa som västkusten har att erbjuda. Men hur står det sig i verkligheten?

Jag är ju tvungen att se! Drar med mig familjen i vår alldeles för stora bil (gatorna på västkusten är smala), parkerar på Rosengatan (allvarligt, hur gulligt namn?!) och blickar ut över den lilla orten. Där är ju hamnen! Och vilken tur att de har en kran (för jag sjösätter ju en båt här i kapitel sexton!) Sjöbodarna ligger helt perfekt, vända mot horisonten. Främmande människor hälsar leende på oss, precis sådär som de gör på små, mycket gulliga ställen. Tonåringarna knatar iväg alldeles för fort medan den lilla drar benen efter sig och plockar maskrosor vid vägkanten.

Och då ser jag det! Precis här, i skydd bakom berget, finns en liten spricka i verkligheten. Det är bara jag (och Harry Potter möjligen) som ser det. Jag går in. De andra blir kvar utanför. Och där är gården. Med lada, traktor, fruktträd och en trädgård som går att odla. Vilken tur, det funkar. Jag kan fortsätta skriva, och drömma om vartannat. Och hoppas att alla som har anknytning till Ulebergshamn har förståelse för att jag har karvat lite i verkligheten.  

Precis här finns det en spricka i verkligheten. Vilken tur att jag upptäckte den!