2019, här kommer jag

Veronica Almer press1

foto: Jakob Almer

När jag skrev det första inlägget var jag nervös och spänd inför vad året hade att bjuda på. Att skriva det sista inlägget känns sorgligt men rätt. Allting har sin tid och Debutantbloggen har varit min trogna kompanjon genom en omvälvande tid och det betyder mycket. Det ska ni veta, men nu är det dags att gå vidare.

Jag utlovade att blicka framåt idag, in i 2019. Om ni inte har märkt har jag lite skrockfulla tendenser och jag har alltid tänkt att ojämna år inte är lika bra som jämna. Men när jag tänker tillbaka stämmer det inte alls. 2015 kom min son, 2017 min dotter och det året fick jag också bokkontrakt och vi köpte vårt hus som har blivit min fristad. 2019 kommer dessutom mitt tredje barn. Så ojämna år är nog min grej, vilket betyder att 2019 har stor potential.

Jag kommer under våren pausa med signeringar, det blir enbart en i Jönköping på SmåLit den 11/2 med bästa romancegänget Sofia Fritzson, Christina Schiller och Sara Dalengren. Bortsett från det kommer jag att skriva, just nu jobbar jag med två romancemanus, en julromance och en romance med en annorlunda twist. Det var planen men för någon vecka sedan dök det ner ett spännande mail i inkorgen, blir alldeles pirrig bara av att tänka på det. Kan inte berätta vad förutom att mina påbörjade manus får ligga och vila lite. Det här mailet kan vara början på något nytt och spännande, så vi får se vad som kommer hända! Inget bestämt ännu.

Blått blod, rött hjärta är ute hos förlag, vi får se vad domen blir annars hamnar det i byrålådan 2019. Som jag berättade i tidigare inlägg, behöver jag ibland distans till manus som jag har kämpat länge med. Om det är så att Blått blod, rött hjärta inte faller förlagen i smaken den här gången får jag vid senare tillfälle jobba om det. Jag behöver definitivt distans innan jag med friska ögon kan påbörja ett sådant projekt.

2019 kommer handla om att skriva trots att jag blir trebarnsmamma i slutet av maj. Att vara föräldraledig och klämma in skrivtid, är min specialitet vid det här laget 😉 Om ni vill fortsätta följa min resa, som är långt ifrån över, så kan ni göra det på min hemsida: veronicaalmer.se eller på min instagram: veronica.almer.

Jag vill lämna er kära läsare med följande ord. Var ni än befinner er, om ni sliter med manus nr tre eller försöker bli antagen, ge aldrig upp er dröm! Kämpa!

 

 

2018- mitt år som debutant

Veronica Almer press1

Foto: Jakob Almer

Det här är mitt nästsista inlägg på Debutantbloggen och att säga att det känns konstigt räcker inte riktigt till. Bloggen och ni kära läsare har varit min kompanjon under en minst sagt spännande och förvirrande period. I ett av mina tidigare inlägg skrev jag att det kändes som att jag tagit ett kliv ut ur ett flygplan med fallskärm på ryggen. Ovetande om hur upplevelsen skulle kännas och vem jag är i slutändan, när jag har landat. Så skulle jag bäst beskriva 2018, jag hade som mål att landa men året har istället  handlat om resan dit. Med bara två inlägg kvar ville jag idag ta upp höjdpunkterna under mitt debutantår 2018 och nästa vecka vänder jag blicken framåt, mot 2019.

Precis innan jul fick jag hem 1000 exemplar av Sunt förnuft, vilt hjärta. Jag kommer ihåg att jag hade väntat hela dagen på lastbilen och när jag hämtade sonen på dagis fick jag äntligen samtalet att de väntade på mig. Med två barn under armarna sprang jag till bilen. Känslan när jag för första gången såg den där pallen lastas av lastbilen var en blandning av skräck och förväntan. Där efter följde en ganska dramatisk timme när jag ensam med två barn och med stundande regn sprang in med 1000 böcker #träningsvärk.

 

IMG_5581

Mitt första inlägg på Debutantbloggen var också en milstolpe. Jag vet inte hur många gånger jag läste igenom inlägget men minst 10 gånger innan jag vågade trycka publicera. Kort därefter, den 8:e januari hade jag min releasefest. Alla vi som drömmer om att bli publicerade har säkert olika saker man vill uppleva, att få hem boken i tryck för första gången, magiskt. Releasefesten, då man för första gången får signera sin bok. Första recensionen och om den dessutom är positiv, gud, det är helt otroligt. Jag fick senare reda på att min bok skulle ges ut som ljudbok på Saga Egmont och att duktiga Julia Dufvenius var uppläsare (WOW!). Fick även uppdraget att komma tillbaka till biblioteket i min gamla hemby och prata romance. Mitt besök inspirerade personalen att starta en romance- och feelgoodsektion. Hur otroligt är inte det? Snacka om att dessa stunderna gjorde mig ödmjuk och, om något, väldigt tacksam!

IMG_5945

Releasefest den 8/1

De första månaderna hände allt det här på en och samma gång och jag kom ihåg att jag kände mig överväldigad och inte riktigt hann njuta i processen. Lyxproblem kanske? Men när man har haft författardrömmen så länge som jag vill man inte rusa igenom varje känsla, men tyvärr blev det så. Jag hade också kontakt med ett förlag som var intresserad av mitt andra manus och jag kände mig toppen. Det var nu allt hände! Sedan närmade sig sommaren och jag hade inte skrivit något under våren, det var svårt med tanke på att jag var föräldraledig med dottern samtidigt som jag försökte mig på att sälja böcker och hade lagt alla ägg i den här förlagskontakten… men när det sket sig så kände jag att allt stannade upp och jag insåg att den intensiva våren hade nästan tagit alla mina krafter. Sommaren fick stå för lugn och återhämtning.

IMG_5994

Framsidan i Lokaltidningen, det var också en kul upplevelse 🙂

Med  nyfunnen energi och stabilitet inledde jag hösten och jag skulle då äntligen få skriva fyra dagar i veckan, 9-15. Det här var också en dröm som gick i uppfyllelse efter att ha skrivit i 10 år vid sidan av allt annat, ni vet säkert vad jag menar. Men problemet är att jag inte riktigt hunnit njuta av det på grund av vab och försäljningspress. Mer om det kan ni läsa i det här inlägget.

2018 har verkligen bjudit på sina upp- och nergångar. Jag gillar att se hur min egen utveckling alltid är i rörelse. Som 32 åring har jag startat en helt ny karriär efter att gått så många år med en författardröm. Men vad händer egentligen när drömmen går i uppfyllelse? Lever man på rosa moln? Nja, inte riktigt. När drömmen går i lås öppnar man upp en dörr till en hel hop av nya utmaningar. Det var jag inte förberedd på, naiv som jag ibland föredrar att vara (alltid hoppas på det bästa). Jag ville ha stunden bland de rosa molnen och istället tvingades jag lära mig hur tuff bokförsäljningsbranschen är och bara för att man har fått ett bokkontrakt betyder det inte att din författarkarriär är säkrad. Jag är definitivt inte klar med denna resan men jag känner att jag inte längre yrar runt i luften och letar efter känslor jag bör känna. Precis som med allt annat i livet, blir det inte alltid som det är tänkt men det betyder inte att det blir dåligt. Jag har accepterat att jag inte är en försäljare, min passion ligger i att skriva böcker. Och det är okej. Helt ärligt, är det alldeles underbart att inse det. 2018, mitt debutantår, jag älskar det i slutändan för det har utmanat mig på alla plan! Jag är tacksam för skratten, tårarna, den yra förvirringen och den sprudlande lyckan.

 

Vad jag tänker, men aldrig säger

Veronica Almer 4

Foto: Jakob Almer

Tänk, nu är det verkligen inte många veckor kvar här på Debutantbloggen, mitt sista inlägg planerade jag att ägna åt en reflektion över året som har gått. Men idag får det bli ett lättsamt inlägg. Det har blivit en del signeringar den senaste tiden och vid förra helgens julmarknad hade jag för en gång skull med mig sällskap, min man Jakob. Han blev en aningens förvånad över alla dess kommentarer man som författare faktiskt får. För min egen del har jag vant mig, för det är samma kommentarer som upprepas och det kvittar egentligen var jag står. Så varför inte sammanfatta detta väldigt fina bemötande man får av vissa? Vanligtvis ler jag och ger ett politiskt korrekt och snällt svar men i det här inlägget tänkte jag vara lite busig. I rött kan ni läsa vad jag egentligen hade velat svara. Då kör vi.

(Känner att jag måste vara övertydlig, jag säger verkligen inte det i rött, tänker det, samtidigt som jag ler och är trevlig 😉

Min inledande fras: Hej, hej, är ni intresserade av en kärleksroman/ romance?

  • Vad är romance? Jadu, det är världens mest sålda genre. Den är kvinnostärkande och så där upplyftande som alla genrer bör vara. Alternativt förblir jag tyst för jag är såå trött på att ständigt svara på den frågan.
  • Kärlek? Läser inte sånt skit! (Och personen ser ut som att jag erbjöd hen en dos av pesten eller nåt) Nähä, men det hade kanske inte skadat? Satt lite färg på din dystra tillvaro.
  • Kärlek? Det har hon tillräckligt av hemma (sagt av mannen som går intill kvinnan). Kvinna ler lite obekvämt. Ok, undrar var din fruga säger om det? Och kan man ens få för mycket kärlek?!
  • En variant på den, kvinnan själv säger; Jag har tillräckligt med kärlek hemma. Men den stora frågan till den här kommentaren; måste man ha ont om kärlek för att läsa romance? I mitt tycke, nej. Man läser inte deckare för oboy, nu har jag inte mördat någon på länge och behöver läsa om det. Eller jag hoppas det inte är så!
  • Är det du som har skrivit boken? Nej, jag säljer min författarväns bok och har lånat hennes namnbricka. Vi ser dessutom likadana ut, det är därför det är mitt enorma ansikte på roll-upen här intill och visitkorten framför dig.
  • Var har du för erfarenheter av att skriva? Har du gått någon kurs? Oj, jag visste inte att det var en arbetsintervju, då hade jag tagit med mig mitt cv.
  • Kvinnor som passerar med vagnen full av barn istället för varor. Hon tittar upp och säger beklagande: Förlåt jag hinner verkligen inte läsa. Känner igen paniken i blicken och svetten som rinner i pannan. Nickar förstående och önskade att jag hade en kopp kaffe och lite barnpassning att erbjuda.
  • Har redan alldeles för många böcker hemma. Den kan jag inte argumentera med, utan mitt ständiga svar är: JAG MED 😉

Vara sig själv trogen

Veronica Almer press1

Foto: Jakob Almer

Jag har inte skrivit ordentligt på två veckor. När höstterminen startade var jag full av skrivglädje, tänk, att äntligen få skriva på sin egen tid! Det var rena rama drömmen som hade gått i uppfyllelse. Men då veckorna gick, kändes denna dröm inte alls särskilt drömlik. Ni som har följt mig vet om att jag har varit tvungen att kämpa med skrivandet genom sjukdomar och vab. November kom och med det NaNoWriMo. Jag fick upp energin och tänkte att det här skulle bli boosten jag behövde. Denna boost drunknade snabbt i en mängd av negativa känslor, det har varit stress inför min andra hälfts disputation och firandet därefter men den har framförallt försvunnit i en känsla som har gäckat mig från start.

Jag har försökt sätta fingret på den här ”känslan”, vad är det som gör att euforin inte infinner sig fastän jag lever min skrivdröm? Det har gått så långt att jag har funderat över om skrivandet verkligen är min passion, jag älskar det kanske inte tillräckligt mycket? För varje motgång jag har stött på med mitt andra manus har det bara bekräftat denna negativa tanke, nej, jag är uppenbarligen inte tillräckligt bra och jag älskar det inte tillräckligt mycket. Den här vardagen är inte meningen för mig att leva i.

För ungefär två veckor sedan började jag samtidigt med julsigneringarna och den negativa känslan bara förstärktes. I helgen var det dessutom dags för TellUs i Linköping och jag var långt ifrån pepp över att behöva åka ifrån barnen en hel dag till en mässa där jag var tvungen att sälja 17 böcker bara för att gå plus. Företagsmässigt var TellUs inget bra beslut. Dessutom skulle jag dagen efter, på söndagen, stå i fyra timmar på en julskyltning, ännu en dag/kväll ifrån barnen. Så ja, jag var oerhört trött när jag kom till Linköping i lördags men fastän jag inte gick med plus i kassan fick jag något annat mycket viktigare med mig därifrån. Och det var tack vare Christina Schiller och hennes klokhet. Självklart tog jag även med mig glädjen jag fick av att umgås en hel dag med Sofia Fritzson och Sara Dalengren. Ni är underbara!

Jag och Christina pratade en hel del och hon berättade om att hon i somras hade haft en skrivsvacka som varade i två månader. Vilket hon skrev om i söndagens gästbloggsinlägg. Ni hittar det här. Hon förklarade för mig över hur hetsen att boka signeringar, jaga media, att helt enkelt ställa sig själv i centrum blockerade hennes skrivprocess. Hon upptäckte att det inte var hon och att det var därför det slagit så fel för henne. När hon sitter och berättar det här nickar jag och känner en sådan stark igenkänning att jag nästan vill brista ut i tårar. För äntligen var det någon som satte ord på bördan jag själv gick runt och bar på. Något som har påverkat mig så pass att jag gått från att älska skrivandet till att sky det. Det har fått mig att tvivla på hela mig själv och vad jag vill med livet. Där och då insåg jag att hetsen jag känner inför att sälja böcker har tagit över. Säljandet är en sådan viktig del av att vara antagen av ett hybridförlag och likaså en väldigt viktig punkt för att jag ska kunna leva min dröm. Jag står på signeringar, inte för att jag vill, men för att jag har känt att jag måste eftersom det är det sättet jag säljer flest böcker på. Men faktumet är, och det är det som är nytt för mig, att det inte är jag! Efter att ha försökt så länge att vara någon som jag inte är bekväm med har skrivandet fått ta den största smällen. Så ironiskt egentligen, för att kunna skriva måste jag sälja, men om jag säljer kan jag inte skriva. Livet alltså!

Det är verkligen fin linje mellan att utmana sig själv och att förlora sig själv. Jag har trott att jag utmanat mig genom att pusha mig i en försäljarroll men en dag när jag tittade mig i spegeln visste jag inte längre vem det var jag stirrade på. Är jag en skrivande person, en säljare eller bara en drömmare som borde vakna upp?

Hur jag ska lösa det här problemet vet jag inte riktigt i nuläget men jag är så tacksam för Christina och hennes goda råd. Hur hon inspirerar mig till att inte försöka trycka in mig i en roll som jag inte är bekväm med. Så i den tanken avslutar jag veckans inlägg, och hoppas, var ni än befinner er i skrivprocessen eller i säljandet av böcker, att ni är er själva trogna. Om ni inte är det, stanna upp och försök hitta vägen tillbaka. Precis som jag.

Tellus & julmarknad

Veronica Almer press1

Foto: Jakob Almer

Idag blir det ett kort inlägg eftersom jag har varit sjuk och återhämtar mig sakta. Jag behöver min kraft tillbaka till helgen då det är fullt igen med signeringar inför julen. Först ska jag till Tellus i Linköping på lördag där delar jag bord med tre andra romanceförfattare och tillsammans sprider vi kärlek. Det kommer bli riktigt kul att ha sällskap i montern.

På söndag bär det sedan av till julmarknaden i Hörby. Jag har aldrig stått på en marknad tidigare, framförallt inte en julmarknad. Jag är osäker på hur lätt eller svårt det kommer vara att sälja böcker. Men böcker, och särskilt romance, är ju en bra julklapp. Speciellt en signerad kopia är ju kul att ge bort. Jag ska stå med min man och vi kommer marknadsföra boken som just julklapp med gratis inslagning på plats av det signerade exet, vilket borde kunna locka (hoppas jag).

Den julmarknaden jag ska stå på tar ingen avgift för att delta vilket gör det ännu mer lockande. Andra marknader som jag har varit intresserad av har varit allt för dyra när man inte vet hur mycket man kommer sälja. Det gäller att tänka på risker och vinster, vad kan jag tjäna på olika evenemang osv? Som jag beskrev i mitt inlägg tidigare i höst om bokmässan är det svårt att värdera kostnad vs försäljning och vad man tjänar i reklam och PR. Hur många personer ser en egentligen, läser ens namn och tycker boken verkar intressant? Hur mäter man det värdet? Det hela är nästan omöjligt och när man kämpar för varje bok man säljer så blir man lätt snål. Jag har därför valt att inte satsa på mässor och marknader som kostar för mycket (undantaget var bokmässan och det kommer jag inte göra om igen).

Jag lovar att ge en utvärdering av julmarknaden nästa vecka. Nu går jag och lägger mig under filten igen men om ni bor i linköpingstrakten kom gärna förbi, jag och romancegänget står i monter 31.

Originalitetens förutsägbarhet

Veronica Almer press1

Foto: Jakob Almer

Jag vet inte om det beror på genren jag skriver i men ordet ”förutsägbart” träffar jag på väldigt ofta i romancesammanhang. Det är den kritik jag oftast får när det kommer till min bok. För gud va tråkigt, man vet precis hur den kommer sluta innan man ens hinner börja. Och ja, det gör man med min bok och med många andra romance. Men hörruni, det är en del av charmen med romance och för många läsare är det en trygghet, att veta att när man stänger boken är man inte frustrerad eller arg. Fast även om man vet att det är ett tillfredsställande slut känner man inte till resan dit, och det är det som gör det intressant.

Fastän jag är medveten om denna kritik, riktad mot romance, så stressar det här med originalitet mig när jag nu skriver igen. För på ett sätt vill jag undvika att hamna där samtidigt som jag känner; hur ska jag inte kunna göra det? Det var en fundering som drev mig till roten av problemet, vad är egentligen originellt? Jag brukar kunna gissa till mig slutet av en bok efter i genomsnitt 20 sidor. Det kvittar egentligen vilken genre det är, om det är feelgood eller deckare, till och med några romaner där slutet är trist kan jag gissa i förväg. Det är inte för att jag är värsta geniet, knappast, och jag tror det är många som känner igen sig i det här. Jag tror det bara beror på att vi har läst och sett så många filmer att få saker egentligen förvånar oss längre.

Till exempel finns det vissa typer av relationer som gärna berättas om och om igen på olika sätt och sammanhang men som kan härledas till Romeo & Julia, Mr Darcy & Elizabeth mfl.. Vissa historier berättas om på nya sätt med nya skådespelare alldeles för ofta, som A star is born som har blivit en hit i höst men originalet släpptes redan 1937 och där emellan har det gjorts två remake innan den som nu släpptes med Lady Gaga. Det här kan vi se med andra filmer också, jag vet inte hur många remake på Spindelmannenfilmerna jag har sett genom åren (alldeles för många). Till och med om handlingen sätts i en ny spännande fantasivärld eller dystopi kan de grundläggande byggstenarna i vad som driver huvudkaraktären, hur kärlek uppstår och vad den har för betydelse härledas tillbaka till vad vi har sett och läst om många gånger tidigare. Så en egentligen helt originell handling som förvånar oss är väl egentligen ganska svår att få till. Framförallt om man vill att läsaren ska må bra genom bokens gång. Det är alltid lättare att slänga in en dödlig tvist som sätter läsaren i en sits där den blir osäker på om sin favoritkaraktär kommer överleva. Men är det originellt? För det görs väl hela tiden?

I en värld som är långt ifrån originell brukar jag tänka på vad kloka Charlotte Cederlund en gång sa till mig under ett skrivgruppsmöte på just det här temat; det gäller nämligen att sätta handlingen i ett sammanhang som är originellt. Och med det tänker jag att hitta något i sin egna story som är speciellt just för det här manuset. Det kan vara karaktärernas personlighet, miljön osv. Jag tror man måste gräva sin egen väg i denna täta skog. Ifall det är enkelt, nej knappast. För som författare har du inte läst alla böcker, det finns säkert likheter med andra verk utan att man ens vet det.

Det som jag tror jag har tappat bort under den här skrivprocessen, på jakt efter den perfekta och originella handlingen, och jag inser det nu när jag skriver det här inlägget, är mig själv. Sunt förnuft, vilt hjärta, den kanske inte tilltalar alla men jag skrev den historian för att jag ville det och för att jag tyckte om den. Nu med nästa manus har fokus legat på att hitta ett spår som kan tilltala alla andra att jag har tappat bort mig själv på vägen. Se där. Skrattar åt mig själv, att det ska ta ett rörigt inlägg om originalitet för att inse det. Men ibland behövs det, antar jag.

Så mitt tips idag får bli att skippa strävan efter originalitet som sällan finns, skriv istället om det du känner för och som du gillar. Hjärtat, det är alltid en bra plats att börja.

Släppa taget

Veronica Almer press1

Foto: Jakob Almer

Jag satt här i veckan och tänkte på kampen om författardrömmen och manusen som hänger med på den resan. Jag har totalt skrivit fyra manus under loppet av nio år innan jag blev antaget med Sunt förnuft, vilt hjärta. Så på vägen har jag varit tvungen att släppa taget om tre andra manus innan jag lyckades med det fjärde.

De två första jag skrev var inom helt fel genre, för mig i alla fall, det var en ungdomsserie om vampyrer och häxor. Det hela började med Twilight och när filmen var slut var jag långt ifrån nöjd, jag ville ha mer. Jag köpte alla böcker och sträckläste dem under en veckas tid, noteringen: detta var långt innan vi hade barn. Idag hade det tagit minst ett halvår 😉 När jag hade läst alla böcker var jag ändå inte mätt och kom fram till att jag måste börja skriva något själv. Och det var så det började. Jag var förtrollad över kärleken mellan Bella och Edward och behövde få uttryck för den känslan jag bar på. Jag skrev två böcker i en serie som var en tänkt trilogi. Fastän jag fick minst tio refuseringar på det första manuset bestämde jag mig ändå för att skriva uppföljaren. Under den tiden skrev jag enbart för min egen skull och det gjorde inget att den första inte var antagen.

Det gick några år och jag lade mer och mer tid på skrivandet och skrev om ettan som ändå bara blev refuserad. Jag lät andra läsa och tog till mig deras feedback, ändrade och skickade in igen bara för att få nej. Jag började då tappa intresset för vampyr/häxvärlden och kände mig frustrerad över att genren hindrade mig från att gotta ner mig ytterligare i kärleksrelationen. Då visste jag inget om att paranormal romance fanns eller ens vad romance var för något. Det var tills jag läste Simona Ahrnstedts bok Överenskommelser som jag först upplevde svensk romance och fick min aha-upplevelse.

Att då släppa taget om mina två ungdomsmanus kändes enkelt, fast ändå inte. Jag hade kämpat i tre år med dem men även om det var jobbigt visste jag inombords att det var rätt. Jag behövde gå vidare. 2011 gick jag över till att skriva min första romance som jag då kallade för Det handlar inte om sex och som idag går under namnet Blått blod, rött hjärta. Jag och det här manuset, vi har haft en resa, en oerhört lång sådan och än är den inte slut. Jag har kämpat, jag tror det finns 15 omskrivningar och originalet är inte alls likt den version som nu finns. Anledningen är att jag har lärt mig så mycket på vägen med hjälp av testläsare, betald lektör, skrivgruppen och förlag som har varit intresserade av det. Men 2015 efter jag vet inte hur många refuseringar var jag trött på att skriva om det. Det kändes som att det kvittade hur jag vred på det så blev det ändå inte tillräckligt bra för att få ett bokkontrakt. Jag bestämde mig för en paus. För att släppa det helt, det gick inte och det går fortfarande inte då detta manus är det som nu är ute hos ett förlag som är intresserade. En dag ska det bara gå, men 2015 var inte det året utan då började jag istället skriva på De tidlösa som blev Sunt förnuft, vilt hjärta.

Jag läser en del bloggar av aspirerande författare, jag gör det för att jag vill så gärna en dag se att de har lyckats. För jag vet alla känslor man bär på under denna kamp för att komma igenom nålsögat. Det är ingen lätt bransch, som vi alla vet. Men jag tror så här, att ibland måste vi släppa taget om manus. Ibland är vi kanske inte där ännu för att göra just det manuset rättvisa. Förstår ni vad jag menar? Att med tiden lär vi oss, vi blir bättre, för varje ord vi skriver och för varje input vi får.

Att släppa taget, har på många sätt känts som en förlust i stunden men nu när jag tittar tillbaka har det varit det enda rätta. Jag behövde skriva två manus i genren som inte var min för att sedan hitta min passion. Och vem vet, kanske Blått blod, rött hjärta inte får ett förlagshem innan min nästa bok som jag skriver på nu, får ett. Så det jag försöker säga är att det är helt okej att släppa taget. Man kan alltid fortsätta kampen med just det manuset en annan gång. Det viktigaste är att fortsätta skriva, att inte ge upp. Jag avslutar med ett klokt ordspråk: Lägg inte alla ägg i samma korg.

1

Omslaget jag gjorde till mitt allra första manus, året var 2008

 

En oinspirerande höst

 

Veronica Almer press1Hösten har inte riktigt blivit som jag har tänkt mig, all den tid jag förväntade mig ha till företaget och skrivandet, den har liksom bara försvunnit, drunknat i VAB. Mina senaste inlägg har alla berört sjukdomarna i familjen som inte riktigt tar slut. Vardag som krossas och hur man hittar skrivtid i det. Den här veckan blir också ett kort inlägg som jag måste skriva i all hast för båda barnen är hemma. Igen. Vattkoppor står på menyn idag så kan erkänna att inspirationen inte direkt blommar när jag sitter i denna sjukdomsdimma. Vilket är utmärkt med tanke på att jag förra veckan också valde att vara med för första gången i NaNoWriMo. Under novembermånad har man som mål att skriva 50 000 ord på sitt manus. Toppen tänkte jag, jag behöver ett konkret mål och samtidigt få dela det med andra, så man kan peppa varandra. Hela upplägget kändes bra… tills jag dagen innan hämtade hem sonen på förskolan för att han hade feber. Första november kom och vi hade plötsligt huset fullt av arbetare som skulle fixa värmepump, två barn, maken som vabbade och jag som skulle finna skrivro i det. Jag ville ge upp, detta var extremt även för mig, men sedan tvingade jag mig själv ändå. Jag blev avbruten 150 000 tusen gånger men tills sist nådde jag målet på 2000 ord, det blev till och med 2200. Så great. Dock har efterföljande dagar gått mindre bra. Sjuka barn innebär gnäll och oroliga nätter vilket inte direkt boostar skrivlusten. I söndags och måndags skrev jag inget alls. Jag började starkt och sedan har det bara gått neråt.

Annars är nu ”julsäsongen” helt inplanerad. Jag har bokat in signeringar nästan varje helg innan julafton. Böcker säljer ju väldigt bra till jul så det gäller att passa på. Det blir mestadels ICA Maxi men också i samband med julbord på en Gästgivargård och julmarknad i Hörby, i närheten av där vi bor. Inte glömma TellUs första december, jag och tre andra romanceförfattare kommer dela bord (Sara Dalengren, Christina Schiller och Sofia Fritzson). Det kommer bli en intensiv men kul period. Efter jag har gjort julsäsongen har jag bestämt mig för att avvakta med att boka in nya signeringar och istället fokusera på nästa manus.

Ursäkta för ett oinspirerande inlägg denna vecka men hoppas på förståelse. Ifall det är något ni undrar över när det kommer till hybridförlag, marknadsföring, skrivprocess osv passa på att fråga innan min tid här tar slut. Vi börjar nämligen närma oss ett nytt år, och med nytt år innebär nya bloggare på Debutantbloggen.

Att skriva med barn del 2

Veronica Almer press1

Då sitter jag här igen, med ett sjukt barn, och även om det är VAB måste jag hinna med ett inlägg till Debutantbloggen. Min son sover vid min sida och jag har satt på ett avsnitt Greta Gris till min minsta. Precis i början av året på Debutantbloggen skrev jag ett inlägg om hur jag har valt att kombinera skrivandet med barn. Ett inlägg som jag fick idéen till efter att ha läst om det i ett Skriva-nummer. Jag minns inte exakt vad som stod i tidningen bara att det vara många som kände att man inte kunde kombinera barn och att skriva och att det var därför några författare som valde bort att skaffa barn. Det jag definitivt kommer ihåg är känslan jag bar runt på efter att ha läst det. Det var en misstro till vad som sades men också en viss förtvivlan. Ja, det kanske stämde trots allt? Att ha två barn, ett jobb att sköta samt allt annat som kommer med att driva vardagen, det gör inte riktigt att skrivandet blommar. Genom åren har jag hittat olika sätt att skriva trots detta men processen har tagit lång lång tid. Så visst jag kunde känna igen mig det som beskrevs. Samtidigt är jag ett bevis för att det faktiskt går att skriva med barn, även om det inte är lätt.

För mig har det tagit lång tid att bara få ett manus antaget vilket var något som drev mig till att fatta ett av mitt livs största beslut; att säga upp mig. Jag har sedan jag började jobba ”heltid” med skrivandet i september inlett två nya manus och kommit hyfsat långt med ett av dem. Det tillsammans med den tid jag lägger ner på företaget, få mitt andra manus antaget och att driva marknadsföringen med första boken. Med det sagt tjänar jag inte tillräckligt på mitt skrivande för att kunna leva på det utan för närvarande tömmer jag spargrisen. Fast så är det med skrivandet. Det tar ett bra tag innan man får en stabil inkomst, så det är en oerhört svår situation att ta ställning till. För när processen går så långsamt med jobb, barn och vardag, hur bygger man då upp sitt författarskap så att man kan få en stadig inkomst? Eller tjäna minimum och försöka producera manus i ett betydligt snabbare tempo? Det var dem valen jag hade. Jag kan inte riktigt än utvärdera mitt beslut men jag tror att det som i slutändan kommer avgöra om jag fortsätter med mitt vilda västern-beslut är barnen. Om jag varit ensam hade jag kunnat leva på nudlar i en liten etta men med barnen vill jag ge dem en trygg uppväxt med allt det som barn kan tänkas behöva.

Så visst, att ha barn påverkar självklart skrivandet på många olika sätt men det finns vägar att gå, om än slingriga och emellanåt svårkörda, om man verkligen vill skriva och lyckas. Även om barn kan göra skrivprocessen mer komplicerad tycker jag också att barnen på många sätt gör mig bättre på att skriva. De har lärt mig att slänga mig in i den kreativa processen, att bara skriva. Som nu, suttit inne hela dagen och bara tröstat ett sjukt barn och en uttråkad syster, ändå skriver jag. Deras sätt att uppleva världen tycker jag också är så himla uppfriskande. Deras värld är ”ren” och oskyldig och de upplever allt med friska ögon. De får mig att stanna upp, tänka om och en situation som jag kanske bara tycker är jobbig kan de få att glänsa. Vilken underbar dag, kan min treåriga son ibland säga om en helt vanlig onsdag efter att ha vaknat upp alldeles för tidigt. Ja… du har rätt, det är en helt underbar dag.

IMG_4446

Känslornas kamp

Veronica Almer press1

Foto: Jakob Almer

Jag sitter här i soffan och skriver. Igen. Jag har egentligen ett mindre bibliotek/kontor som jag kan arbeta i men den senaste tiden har jag känt mig så blockerad i det rummet. Vilket för mig är underligt då det är inrett för att boosta och inspirera mig. En plats som jag har drömt om i många år men sanningen är att jag skrev mer när jag satt i min “garderob” än vad jag gör nu. Kontoret har blivit en miljö som är förknippad till att prestera och just nu har jag redan så höga krav på mig själv att det blir för mycket. Så soffan, it is. Det är konstigt hur hjärnan funkar och hur känslor spelar en sådan stor roll i skrivandet.

Så nu sitter jag här i den inte alls ergonomiska soffhörnan och funderar över hur känslig skrivprocessen egentligen är. Jag har följt Debutantbloggen i många år och det finns ett tema som hela tiden dyker upp; det är de kluvna känslorna man bär på när man skriver. Man beskriver processen som rena rama berg- och dalbanan, att man ena dagen känner förtvivlan inför vad man har skrivit och andra dagen eufori. Samma ord, samma manus men det kan ändras så radikalt från dag till dag. Det kan även jag understryka. Jag som en skrivande person är så himla känslig. Som nu när jag helt plötsligt har förknippat ett helt rum som något negativt för mitt skrivflow eller  att jag kan ha bra skrivdagar och dåliga. Om jag en dag är ledsen eller trött kan jag ha svårt att skriva lyckliga scener. Det är inte bara i det som jag hittar känslor, utan det kan även vara när jag skriver om något ledsamt så kan jag själv gråta, även om det är mina egna ord. För där och då spelas det upp som en scen i huvudet, och det är därför jag blir så tagen av det. Likaså om det sker något glatt, då kan jag själv hitta ett leende på läpparna. Det är precis som att hela skrivprocessen bygger på känslor.

Jag som socionom kunde också vara känslosam men inte riktigt på detta sättet.  Det var inte så att jag ena dagen kände att min utredning var usel för att andra dagen älska den. Eller om jag var trött eller kände mig extra sårbar någon morgon att jag bestämde mig för nej, inga möten idag. Utan jag gjorde vad som behövdes i den situationen. Fast med skrivandet har jag upptäckt att det finns nya ”regler” eller snarare bristen på dem. Jag har inget skrivflow idag, hur ska jag då kunna prestera? Tänk om jag hade sagt det till min chef när jag arbetade på socialtjänsten? Men dessa dagar som jag ska skriver kan just bristen på skrivflow eller känslorna hindra att jag kommer igång. Att ett rum inte känns rätt, miljön kanske är för stimmig, känslor som är fel, då bara sitter jag där och stirrar på skärmen. Jag får lite av panik  för att jag inte gör något och försöker komma vidare men ändå kan jag inte prestera utan istället blockerar jag mig ännu mer.

Vi som skriver är kanske “känslopersoner”, något som vi behöver vara för att kunna skriva om andra människor. Att förstå sig på karaktärer och känna deras känslor. När vi skriver gör vi oss sårbara och öppnar upp oss, lite som att leva deras liv för en stund. Så det är en känslig process som påverkas av yttre men också inre intryck. Jag har hela tiden tänkt att berg- och dalbana beskrivningen är något negativt. Jag själv gillar inte karuseller, men istället för att motsätta mig den och försöka få kontroll över den svajande processen kanske jag bara måste låta den få vara så. Det kvittar att jag har mer tid för att skriva nu för jag kommer ändå hata mitt manus i stunder för att sedan älska det. Jag kommer ha dagar då jag bara stirrar ut genom fönstret och får ont i ryggen av soffläget. Bara för att veta att jag andra dagar kommer sitta på kontoret och skriva 2000 ord utan problem med ett leende på läpparna.

 

Vab-vardag

Veronica Almer press1

Foto: Jakob Almer

Inget rubbar skrivandet så som vab, men så tänker jag att det är för alla som arbetar, oavsett yrke. Värst är att se sina barn sjuka och sedan är det bara så himla jobbigt med att bryta vardagsrutiner. Just med skrivandet har jag svårt att göra det med två barn hemma som kanske leker i fem minuter för att sedan söka uppmärksamhet. Skrivandet blir ständigt avbrutet, så det funkar inte för min del. Det här med att jobba på kvällarna när de har gått och lagt sig, det är också problematiskt med tanke på att vab-dagarna är så intensiva och nätterna oroliga. När det väl blir tyst i huset halvsover jag i soffan, alldeles utmattad. Nej. Så sedan i onsdags i förra veckan har det inte alls blivit något skrivet. Men så är livet.

Istället taggade jag måndag, ny vecka, nya tag tills vi vaknade upp av att nästa barn fick maginfluensa. Man håller leendet uppe för sina barn men innerst inne gråter man en skvätt. Det är inte heller kul att man själv börjar känna sig illamående och måste ha en spann redo på skrivbordet. Maginfluensa är ju lite som att spela rysk roulette. Som egen företagare har jag en viss flexibilitet, det är jag som styr tempot och dessutom har jag ingen direkt stressande deadline efter att mitt andra manus ligger hos ett nytt förlag som är intresserad av det. Dock betyder det inte att jag inte har massa andra saker som jag borde göra. Just nu skriver jag på två nya manus. Först började jag skriva på ett men jag kom på en annan idé och då det manuset är mer ”tidskänsligt” hoppade jag över till det. Jag har som mål att vara klar med första utkastet i mitten av januari men om vi ska fortsätta vara sjuka så här vet jag inte om jag kommer hinna. Gråter en liten skvätt till. Men det ordnar sig säkert, vi är bara sjuka typ varannan vecka. Jag och mannen turas självklart om att ta vab-dagarna men det är nackdelen med att jobba hemifrån. Det kan emellanåt knacka på dörren och ett sjukt barn vill bara ha en liten liten kram. Och en kram har man ju alltid tid för!

Det får bli ett kort inlägg idag. Ska försöka hinna med att skriva lite manus innan jag och min spann måste bekanta oss närmare.

Tjäna pengar på dina böcker

Veronica Almer 4

Foto: Jakob Almer

Det känns svårt att skriva ett inlägg precis efter att Jenny har berättat om sin svåra utmaning. Min skrivångest, tidspress och oro inför min skrivande framtid är plötsligt banal när man snackar cancer i samma rum. Därför får det här inlägget bli ett praktiskt sådant och jag bjuder på hur man faktiskt tjänar pengar med sin bok på ett hybridförlag.

Utan att inse det nådde jag en milstolpe för någon månad sedan. De pengar som jag först investerade i boken (tryck, omslag, redaktör och korrektur) har jag nu äntligen fått tillbaka. Fast jag går inte riktigt med plus ännu för att det tillkommer hela tiden utgifter, som bokmässan, andra mässor och marknadsföringsmaterial. Så vad har jag gjort för att tjäna pengar? Sälja böcker är svaret, men hur har jag gjort det? Helt ärligt saknar jag ett komplett svar på den frågan och jag är långt ifrån en försäljningssuccé. Fast jag har i alla fall kommit inom gränsen för vad en debutant vanligtvis säljer, vilket är bra. För att ha kommit så långt har jag gjort följande: (yes, punktlistan gör en comeback).

  • Boka signeringar. Jag fokuserar inte på de stora bokhandlarna för deras slutpris för boken ligger väldigt högt. De vill tjäna mer. Medan jag har upptäckt att livsmedelsbutiker som säljer böcker kan ta ett lägre slutpris samt rör det sig mycket mer folk, folk som kanske inte har planerat att köpa en bok men som blir intresserade när de ser en författare. Jag har kontaktat i princip alla livsmedelsbutiker i Skåne. 20% har svarat, vilket känns sådär, men under en signering säljer jag i genomsnitt 15 böcker. Jag förstår faktiskt inte varför vi svenskar inte är mer hjälpande i allmänhet. Jag glömmer aldrig när jag trillade med min cykel och folk bara gick förbi, där låg jag i smärta på trottoaren, fullt med folk och ingen sträckte ut en hand. Jag har märkt av denna ovilja till att hjälpa även när det kommer till att vara småföretagare. Ifall en lokal författare frågar om en signeringstid, det behöver inte ens vara särskilt länge, kan jag själv tycka att det är konstigt att man inte bara kan säga ja.
  • Ge dina följare emellanåt ett bra erbjudande på boken. Frakten är dyrast och därför brukar jag erbjuda två böcker för ett bra pris, för det blir ändå samma fraktkostnad.
  • Författarframträdande på ett bibliotek. Det är ett bra arvode och du vet om att just den månaden kommer jag få in minst så mycket. Börja med ditt lokala bibliotek och när du kontaktar biblioteken presentera ett koncept som kan vara intressant just för deras besökare. Att bara berätta om din skrivande resa är kanske inte det mesta fängslande för folk som inte riktigt vet vem du är.
  • Jag har sagt det innan men släktningar/vänner gör den bästa reklamen för din bok. Tror min man har sålt över 45 böcker på sina jobb nu och han har som mål att nå 100 till jul. Jag klagar inte 😉
  • Kontakta influencers som du tror skulle vara intresserade av just din bok. Om de skulle vilja tipsa om den kan det bidra till en försäljningsboom.
  • Ställ dig på mässor och sälj boken. Men inte bokmässan. Kostnaderna för bokmässan var skyhöga (monter, hotell, mat, resa) och jag sålde endast tre böcker. Det är inte värt det och som en liten företagare har man inte råd. Att det skulle vara bra marknadsföring tror jag inte heller på, för på bokmässan försvinner du i mängden om du inte är en erkänd författare. Jag fick lära mig det den hårda vägen. Istället skulle jag tipsa om SmåLit om du som jag bor i den sydliga delen av landet. SmåLit kostar inte så mycket, du får ett helt bord och jag sålde nog 15 böcker den helgen.

Min lista påminner väldigt mycket om min marknadsföringslista, men så är det, de marknadsföringsidéer jag genomför tjänar jag ofta på. Antingen säljer jag en bok eller 10, det beror helt på vad som funkar bäst.

Två sista tips nu innan jul:

  • Folk köper mycket böcker till jul så rör dig där folk är, i butiker, julbord, julmarknader osv. Erbjud dessutom ett bra pris till jul, bättre att sälja än att du om två år fortfarande har lådor kvar med böcker.
  • Jag fick frågan under bokmässan om man behöver ha ett företag om du ska sälja böcker, mitt svar på den frågan är ja. Om du planerar sälja till fler än dina närmaste behöver du det.

 

 

Otillräcklighetens mässa

Veronica Almer press1

Foto: Jakob Almer

Då var årets bokmässa över och det känns både i kropp och själ. Jag var helt lyrisk efter förra årets mässa men i år har jag lämnats i en annan känsla, otillräcklighet. Jag kände det redan under mässans gång hur mitt humör skiftade bakom stängda dörrar. Tröttheten slog mig först, sedan blev jag lättretlig och stämningen var låg. Jag lämnade mässan så fort jag fick möjlighet på söndagen eftersom jag längtade efter lugnet på landet. Efter varje mil vi lämnade bakom oss insåg jag mer och mer varför jag drabbades av denna bokmässan-blues. Hela mässan är uppbyggd för att väcka otillräckligheten, så var det i alla fall för mig.

 

Det finns så många montrar man vill besöka, montersamtal, intressanta seminarier, författarkollegor/vänner man vill träffa och idoler man vill lyssna på och allt ska ske under några få dagar. Hela huvudet var splittrat, när jag var på en sak tänkte jag hela tiden på vad som var nästa grej att jag aldrig hann njuta av det som hände här och nu. Tankarna var hela tiden någon annanstans att jag började glömma bort viktiga möten jag hade inbokat.

Det är bara en del av otillräckligheten, en annan aspekt är författardelen som var ny för i år. Det finns en hets i luften i mässhallen, vem som säljer mest, längsta signeringskö, vem som har störst publik, drinkar på Park eller Heaven 23 och lyxigaste förlagsmiddagen. Jag som en debutant på ett hybridförlag kände mig minimal i allt det som skedde omkring mig. Ens värld som har varit så liten i den bemärkelsen blir på ett ögonblick enorm och där i föds otillräckligheten. Det tillsammans med alla intryck. Är allt det här något som ni kan känna igen er i? Hetsen, prestigen och otillräckligheten som präglar mässan och som man försöker orientera sig i.

Det var först när slätterna öppnade upp sig och jag blev ensam på vägarna som jag började känna mig som mig själv igen. Allt som var viktigt under mässan blev obefintligt där och då. Jag hade förstås också roliga stunder på mässan, alla fina människor jag träffade inklusive Debutantbloggsgänget, bokbloggare och andra romanceförfattare men den här unkna otillräckligheten hängde som ett grått moln över mig hela tiden. Att vara en liten debutant på en stor mässa och att få vandra med författargiganter, det är speciellt på alla sätt och vis. Men. Jag måste erkänna att jag föredrar min lugna bubbla på landet alla gånger.

IMG_3469

Det var allt konstigt att hitta sin egen bok där i djungeln av böcker.

IMG_3444

Att träffa det här gänget jag har följt hela året, det var som om man kände varandra fastän det var första gången jag träffade dem. 

IMG_3423

Det var mycket romance på mässan (men mer kan det bli). Här lyssnade jag på Romanceakademin. 

IMG_3421

Att få lyssna på Simona Ahrnstedt prata romance IRL det var magiskt och det fick mig att älska den här underbara genren ännu mer. Här på bild pratar Simona, Christoffer Holst och Ebba Östberg om just romance.

 

Intensivt, men roligt

Veronica Almer press1

Foto: Jakob Almer

Då var den intensiva veckan här och för några dagar sedan fick jag ett mail som gjorde att jag helt plötsligt har ännu mer att göra. Det är roliga saker så jag får inte gnälla (allt för mycket 😉

Jag har nu arbetat ”heltid” med skrivandet i två veckor, när jag snackar heltid menar jag att jag jobbar med skrivande på 100 % men att mina barn enbart går på förskola 50% och jag jobbar övrig tid på helger och kvällar. Ibland blir det mer och ibland blir det mindre. Det nya schemat funkar alldeles utmärkt. Fast det har också varit en stor omställning som jag berättade om i tidigare inlägg. Det är framförallt det dåliga samvetet för att jag lämnar kidsen för skrivandet. Något som jag inte har gjort innan och det är kanske därför det känns fel. Något som också är nytt är att jag för första gången i mitt liv får göra det jag verkligen brinner för. Jag brann även för att hjälpa barn som for illa, problemet var att jag till sist brann upp själv. För man ger allt man har för dessa barn men sedan har man inte tid att samla sig igen. Med skrivandet är jag i balans på ett annat sätt. Visst, jag har upptäckt att med skrivandet kommer det också en psykisk utmaning, en inre konflikt. Ni vet, att tro på sig själv, att inte stressa allt för mycket om framtiden, för det innebär bara press som blir bromsklossar i den kreativa processen. När jag drömde om ett författarskap på heltid hade jag en vackrare bild än hur verkligheten ser ut. Men även om den här inre konflikten ibland kan skymma solen vaknar jag ändå varje morgon upp ångestfri och med en längtan inför dagen. Och det. Det ger mig bekräftelsen på att jag faktiskt gör något jag älskar.

Så hur ser min nya vardagsrutin ut? Jag går och lämnar barnen på förskolan för att få en promenad, annars blir det så himla mycket stillasittande. Jag kommer hem, går igenom mail osv- administrativt. Sedan skriver jag. Jag försöker hinna med 2000-2500 ord per dag beroende på hur mycket annat administrativt jag behöver fixa med. Under en halvtimme läser jag svensk litteratur, en viktig del för att kunna utveckla sitt eget språk. Så ser det i stort sätt ut.

På torsdag åker jag iväg till Bokmässan, det kommer bli intensiva dagar med signeringar, träffar och mingel men gud vad kul det kommer bli!

Romance tar över bokmässan

Veronica Almer press1

Foto: Jakob Almer

Det är smått overkligt att jag redan har hunnit skriva 38 inlägg på Debutantbloggen. Ett år går ganska snabbt, förutom veckorna innan Bokmässan. Då kryper tiden fram, men så är det väl när man ser fram emot något. Och bokmässan, den har jag längtat efter sedan jag kom hem förra året!

Nästa vecka är det alltså dags för den stora bokmässan, en plats för oss som älskar böcker och skrivande. Förra året var första gången som jag fick uppleva mässans amazingness. Jag hade tidigare hört så himla gott om den men inte riktigt förstått varför det skulle vara kul. Böcker kan jag köpa hela tiden och den där räkmackan lockade inte alls. Folkmassor, trångt, skoskav, nja, varför betala pengar för det? Fast förra året när jag hade signat med Visto Förlag bestämde mig ändå för att testa. ”Ta med dig visitkorten och kom inte hem förrän alla är utdelade”, påpekade min man glatt. Så jag och 500 visitkort satte sig på tåget upp till Göteborg. Pirrig som aldrig förr steg jag in i mässhallen och jag kommer ihåg hur jag stod på ovanvåningen och kikade ner. Först såg det litet ut, tills jag höjde blicken och fick se resten av denna beast av bokfrosseri. Det var verkligen en upplevelse, synd bara med nazisterna utanför. Nästa gång de har något att säga kan de väl krypa in en garderob eller nåt. Det var tråkigt men jag var också besviken för att det knappt var något romancesnack på mässan. Istället var det deckare, deckare och lite deckare till. Därför var mina förhoppningar inför årets mässa, när dessutom Crimetime stiger in i arenan, inte särskilt stor. Men tji fick jag, det visade sig var vara flera punkter om romance, VARJE DAG, och det är mycket tack vare Simona Ahrnstedt och Romanceakademin! Lyrisk är bara förnamnet, så om ni också är intresserade av romance kan jag tipsa om följande:

Torsdag:
Lockande, läkande och lustfylld litteratur – om romance och feelgoodkl 13.30. Simona Ahrnstedt, Christoffer Holst och Ebba Östberg snackar feelgood, romance och lyckliga slut.

Romanceakdemin live kl 15. Då blir det samtal med grundarna om blandat romance, feminism och fördomar mot kvinnlig underhållning.

Fredag:
17.00 intervjuas Sara Dalengren om sin akutella romanceserie Flocken och berättar om vad paranormal romance egentligen är.

Lördag:
Ni kan också hitta romance på Café Skrivas scen kl 13.00, då även med Simona Ahrnstedt som kommer gå in på att skriva moderna och feministiska kärleksromaner.

15.00 är det seminariet Romance de luxe. Då är det Simona Ahrnstedt och Sarah Morgan som snackar romance!

16.15- 18.00 signerar jag min romance Sunt förnuft, vilt hjärta i Visto Förlags monter B07:39

16.30 berättar Simona Ahrnstedt och Christoffer Holst om hur man förför sina läsare utan att det blir klyschigt.

Söndag:
9.00- 11.00 signerar jag igen i Visto Förlags monter. Kom gärna förbi J

Som ni kanske förstår kommer det blir en härlig romancefrossa på det här årets Bokmässa! Hoppas vi ses där!

IMG_4992.jpg