Om Proust och Madeleinekakor – inkl recept!

Så idag kommer den utlovade och förhoppningsvis efterlängtade bloggen om Proust. Oh no tänker du, jag klickar bort, jag gillar ju feel-good och te och bilder på folk som gör yoga. Inte jobbiga finföfattare. Men du, ja just du som tänkte så – du ska stanna kvar. Titta på den här trevliga bilden på en kaka, och stanna.

Om du totalt skiter i böcker och litteratur, då kan du ändå fortsätta läsa här, för jag tänker ge kakreceptet på slutet.

Varför håller hon på såhär, undrar du kanske, varför håller hon på och finar mig med fina författare på bloggen egentligen. Jo det finns en poäng med det. Och det är inte att verka intelligent och beläst (eller jo okej, jag erkänner kanske lite). Det här är en blogg om skrivande. Och jag är fullständigt och bestämt övertygad om att man måste läsa jättejättemycket böcker för att kunna skriva böcker. Och det finns så otroligt fantastiska böcker därute, och alldeles för många som liksom är rädda för att läsa dem. Av olika skäl. Och det är tråkigt för dem men också tråkigt för deras böcker.

Om du ”bara” läser deckare kommer din deckare bli en tam efterapning av alla de andra. Du kommer inte veta hur man gör för att bryta mot normer, du kommer inte att våga laborera med språket. Du kanske kan snickra ihop en helt okej bok, men den kommer att hamna nånstans i mitten av allas manus- och bokhögar, och alla som läser den kommer att tänka ”meh”. Det vill du inte. Och det innebär färre intressanta böcker för mig att läsa. Så därför tänkte jag försöka locka med mig fler arma själar i den här litterära avgrunden medelst kakor som lockbete.

Den som är lite sådär analretentivt finkulturig av sig kanske tycker att det är lite billigt av mig att ge mig in i Proustdiskussionen med den till klichénivå uttjatade diskussionen om Madeleinekakan. Men det finns en poäng i det också. Man måste börja nånstans. Och jag skriver allt det här just till dig, du som kanske tänker att Proust är svår, lite obegriplig. För att du ska få börja här.

För mig började det såhär: Jag och en väninna reste till Paris för våra sista pengar. Vi hade hängt efter Olle, han som sedermera blev min man, men det visste jag inte då, jag bara följde efter honom överallt. I Paris tunnelbana fanns såna där automater där man kunde köpa läsk och så vidare. Och längst ner i högra hörnet fanns en liten fabrikstillverkad, inplastad, snäckskalsformad Madeleinekaka.

Vad var det med Madeleinekakor nu igen, sa min kompis. Var det inte nåt med Proust? 

Vi kom inte på vad det var, men vi köpte kakan. Tog av plasten. Kakfan smakade mest luft. Men jag kunde inte släppa tanken. Vad var det med den där ikoniska kakan. Nåt symboliskt? Freudianskt? Snäckor brukar betyda kvinnliga könsorgan, var det nåt snusk?

Jag var tvungen att börja läsa ”En spaning efter den tid som flytt” för att ta reda på saken.

#fbf Paris 2004

Har ni hört talas om konceptet ”mindfulness?”. (Ja det är klart som fan att ni har. Det är ju nyliberalismens bästa andlighet) Kanske har ni till och med betalat pengar för en app eller en kurs eller ett jävla retreat där ni ska sitta i stillhet och utöva mindfulness. Där ni övar på att observera världen genom alla sinnen, övar på att ta in allt omkring er, övar på att se er själva och människor omkring er med öppenhet och lugn. Där ni äter russin, långsamt och andaktsfullt och upplever storheten i det lilla.
Om detta känns som någonting för er så säger jag bara: PROUST.

Hela sviten är nämligen en hyllning till det lugna, det enkla. Det vackra i vardagen. Små känslor. Smaker. Melodier. Upplevelsen av en vacker tavla. En buske. En skål frukt. Proust beskriver allt så att det sprakar. Man ser hagtornsbuskens blommor. Man känner Madeleinekakans smak (och den är väsentligt godare en den där fusk-kakan jag köpte i automaten i Paris.)

Ett ofta-upprepat citat om sparris är tex:

Sparris, skiftande i ultramarin och rosa, och vars knoppar, fint stänkta i malva och azurblå, som i en serie knappt skönjbara, överjordiskt regnbågskimrande förändringar övergick till vita fötter, fortfarande lite fläckiga av trädgårdsbäddens jord.

(Min världssämsta översättning)

Jag menar, läs det. Det handlar liksom inte om sparris längre. Det är nåt övernaturligt skit. Det är sparris med något slags instafilter som gör allt tydligare, skörare och framför allt vackrare. Kan ni skriva så? Kan ni se världen så? Det kan inte jag. Inte än, i alla fall.

”På spaning efter den tid som flytt” har inga cliffhangers. Inga mord. Ingen action. Ingen riktig dramaturgi, faktiskt. (Men faktiskt lite fifty-shades-ish sadomasochism i sista boken, om man orkar dit.) Det är 3000 sidor mindfulness, och visst, det är jävligt maffigt. Och i perioder ganska tråkigt. Men vissa citat är bitskt roliga. Och den som läser Proust ser världen lite annorlunda efteråt.

Men nu förtjänar ni det där receptet faktiskt.

Först 15 år efter att jag läste ”På spaning efter den tid som flytt” har jag lyckats experimentera ihop en Madeleinekaka som nästan motsvarar upplevelsen Proust gav mig. 

Den är inte glutenfri. Den är inte sockerfri. Inte fettfri. Den är tyvärr inte vegan och absolut inte paleo.
(Basen är ett recept från Dominique Ansel som jag har perfekterat)

Madeleinekakor á la Grönlund (ca 20 st)

125 g osaltat smör.
1 matsked ljus sirap
1 matsked honung
100 gram strösocker
En liten nypa flingsalt, lite extra krossat.
120 g vetemjöl
1/2 tsk bakpulver
3 ekologiska ägg från frigående höns med tillgång till utevistelse och allt det där.
1 krm vaniljpulver (eller en tsk äkta vaniljsocker)
Rivet skal av en citron
Florsocker (till att pudra med)

Gör såhär: Smält ihop sirap, honung, smör, vanilj, citronskal och socker i en kastrull. Låt koka på låg värme i någon minut tills smakerna blandat sig och det hela har börjat lukta citrus. Låt svalna. 

Blanda vetemjöl, salt och bakpulver och sikta ner i smörknäckblandningen. Tillsätt äggen och rör ihop. Häll allt i en plastpåse och låt vila ett dygn i kylskåp. Först då får du pytsa ut dem i formar. Om du inte har äkta Madeleineformar kan du köra muffinsformar eller nåt. (Men upplevelsen blir inte riktigt detsamma)

Grädda i ca 5 minuter tills de puffar upp och blir ljust gyllenbruna. Pudra med lite florsocker. 

Madeleinekakor SKALL ätas helt nybakade. När de är svala nog att ta i har du en lucka på ca 5 minuter när de är helt perfekta. Så ät dem då. Håll inte på och spara. Håll inte på och Instagramma. Lev i nuet för fan.

Smeten håller ca 1 vecka i kylskåp.

PS: Jag bakar skit när jag känner mig moderlig, och lägger ut det på Instagram som den hycklare jag är. Det är mest vegetariskt/vegan och inte särskilt nyttigt. Sen kör jag på med boktips, underlig konst, frukter och mörka Gotlandsbilder.
Och läs Proust nu då. Jag lovar. Världen blir vackrare och kakorna blir ännu godare. 

Om att bestämma sig: ”Jag SKA ge ut en bok”

Caroline Möllesand ska ge ut en bok 2021.

I skrivande stund är det tre månader sedan jag startade mitt skrivkonto på Instagram. Utan det kontot hade jag inte varit där jag är i skrivprocessen. Tack vare det bestämde jag mig för att mitt påbörjade manus skulle bli en bok och mina sporadiska skrivstunder blev betydligt mer målmedvetna efter beslutet.

Delmål 1 är uppnått: Jag har fått ur mig ett helt manus som är ivägskickat till lektör för en första läsning.

(Här är krävs ett förtydligande. Du som läste förra veckans blogginlägg minns nog att min deadline blev lite för tuff och att jag inte var nöjd med slutet. Du som även följer mig på Instagram och såg inlägget den 12/2 vet att jag fick en hel vecka på mig att rätta till det som skavde. Jag har nu skrivit fem nya kapitel för att få bättre ordning på upplösningen. Jabba dabba doo!)

Jag bläddrar tillbaka bland mina Instagraminlägg. Den 18 november skrev jag så här:

***
Vad ska det bli av mitt skrivande?
Ja, vem vet? När jag berättar att jag skriver på ett manus blir många exalterade och säger att de ser fram emot att köpa min bok. Jag svarar skämtsamt att jag förstås ska signera den åt dem. Men är det på skoj eller allvar jag säger så? Måste det bli en bok? Vet inte. De där tankarna växlar lika ofta som vädret i maj.

Ibland tänker jag: ”Nej, jag orkar inte, vågar inte och det är inte tillräckligt bra.” Jag undrar om det är så klokt att utsätta mig för den processen eftersom jag fortfarande återhämtar mig efter utmattning.

Andra dagar är jag ivrig och kan knappt vänta tills min historia blir en färdig bok att stryka handen över. Entreprenören och idésprutan i mig funderar då över saker som bokomslag, baksidestext och försäljningskanaler.

Men så poppar det upp något annat i hjärnan som gör att jag måste plocka fram mobilen och skriva ner det som vill ut. Det är mina två kvinnliga huvudkaraktärer som pratar med varandra om något viktigt. Deras konversation tar sig alltså från mina tankar och blir till meningar som jag senare kan föra över till lämpligt kapitel i manuset.

Precis då känner jag att det kanske inte alls behöver bli någon fysisk produkt som det går att bläddra i. Det är på något sätt tillräckligt för mig att känna hur den där dialogen jag nyss skrev, säger så mycket om mina karaktärer samtidigt som handlingen råkade ta en annan riktning.

Ja, skrivprocessen är nog faktiskt det som fascinerar och ger mig mest just nu. Samtidigt är jag nyfiken. Hur känns det att ge ut en bok? Hur skulle min påhittade historia tas emot?
***

Tack vare att jag formulerade och skrev ner mina tankar i det där inlägget blev det tydligt hur velig jag var. Jag både ville och inte ville. En ganska frustrerande vardag ihop med den där meningen på slutet, ”Hur känns det att ge ut en bok?”, var anledningen till att jag äntligen bestämde mig. Något måste hända. Det SKA bli en bok.

Bara några dagar senare skickade jag iväg min ansökan hit, till Debutantbloggen. Jag formulerade mina mål om att, och varför, jag satsar på egenutgivning. Det lät förmodligen intressant (eller galet), för här är jag idag.

Det faktum att jag satte ett väldigt tydligt mål – en utgiven bok under 2021 – gjorde att jag nu har fått ihop 90.000 ord. Jag begriper inte riktigt hur det gick till, men det gick snabbt den sista trimestern. Äh, både termen och den matematiska logiken blir fel, för min råmanusgraviditet har varat i hela 16 månader.

Hur som helst … Mitt skrynkliga foster (eh, manus) är nu i nästa stadie och ska med hjälp av barnmorska (lektör/redaktör) genomgå en utdragen förlossning (redigering) och så småningom bli en fullgången och någorlunda välartad bebis.

Även om jag har långt kvar till slutmålet är det intressant att reflektera över hur mycket som kan hända när man väl bestämmer sig för något. För mig var det avgörande att 1. komma ut ur skrivgarderoben och 2. berätta om mitt mål även för andra.

Och jo, det ÄR läskigt att tvinga sig själv att hoppa – men för mig har det varit värt det flera gånger om.

Är du också en velpotta? Testa och se vad som händer om du bestämmer dig!

Att teckna ett kök

Illustration ur boken: Jag brukar vinka till en sten, Karin Askerin, Idus förlag 2016. Bild: M. Kvick

Jag är ju inte bara debutant, jag är illustratör också. Och som sådan tänkte jag ibland delge er lite tankar kring att även illustrera text här på bloggen.

2016 kom boken Jag brukar vinka till en sten, skriven av Karin Askerin, ut på Idus förlag. Boken handlar om att förlora ett syskon/ett barn och jag fick äran att illustrera den. Arbetet med en av bilderna till boken kan här få stå som ett exempel på hur jag jobbar med illustrationer. Skillnaden mellan att teckna och att skriva är inte så stort som man kanske kan tro.

Bilden, som ni ser ovan, illustrerar dagen då lillebror blir så sjuk att han måste åka helikopter till sjukhuset. Det är egentligen allt som står i texten på sidan. Det fanns antagligen hundra olika möjligheter att illustrera detta. Men jag hade från början valt att göra bilderna till boken ur barnets perspektiv, då det är barnet som berättar. Det gjorde det mer eller mindre självklart att vi här skulle få se helikoptern så som barnet i boken gör. Och precis som när jag skriver, fick jag här gå in i själva skedet och försöka hitta det mest trovärdiga. Jag bestämde mig därför att barnet var kvar hemma medan båda föräldrarna akut åkte med lillebror i helikoptern till sjukhuset.

Detta i sin tur krävde ju en barnvakt. Jag lade alltså in en morfar/farfar i bilden som inte stod omnämnd i texten, ty någon måste ju vara där hemma med barnet. Jag tänkte mig att han snabbt blev ditringd av föräldrarna. Bilden fick alltså visa hur barnet tillsammans med sin morfar/farfar, genom köksfönstret, ser helikoptern långt där uppe på väg mot sjukhuset.

Som illustratör måste man ibland även vara inredningsarkitekt. Jag var i arbetet med boken tvungen att skapa ett trovärdigt hem åt familjen, vilket i sig gjorde att jag först fick fundera på vilka de var. Till och med ekonomi och samhällsklass fick jag ta med i beräkningen. I den aktuella bilden skulle jag gestalta en köksmiljö. Men jag kunde inte visa vare sig spis eller diskbänk då barnet och morfadern befann sig i fel del av köket. Jag fick alltså hitta andra attribut som ändå signalerade kök. Det behövdes dock inte så mycket. Kökssoffan och den rutiga gardinen var nästan nog. Därtill tecknade jag in typiska köksskåp, en burk kaffe, en väggalmanacka och en radio.

En sak jag funderade på i arbetet med boken var hur man gör miljöer levande. Jag ville ju inte att köket, eller några andra rum, skulle se ut som något hämtat ur en IKEA-katalog. I köket löste jag detta med tre saker: trasmattan på kökssoffan som har kasat ner något och hänger lite nedanför kanten, två Post-it-lappar med anteckningar på skåpsluckan samt två små hemmapysslade kycklingar i köksfönstret. Tre små detaljer som ändå signalerar att det lever människor här – att vi tittar in i en pågående vardag. Kycklingarna, tillsammans med påskliljorna, placerade dessutom in scenen i en bestämd årstid.

Jag tänker ofta att jag jobbar på samma sätt då jag skriver. Det gäller att hitta detaljerna som säger mycket, istället för tvärtom. En anteckning på en Post-It-lapp kan bära en hel dag – ett läkarbesök, en inskolning på förskolan, ett paket grillkorv till utflykten, osv. En liten gul kyckling av flirtkulor eller garn kan bära på förra årets påskfirande med målade ägg och påskbrasan med glödloppor mot den mörka himlen.

Det behövs oftast ganska lite för att berätta mycket.   

8 frågor till min förläggare

För att slippa skriva veckans blogginlägg har jag övertalat min förläggare Sofia Brattselius Thunfors på Polaris att låta sig intervjuas. Vad ska man ha ett förlag till om man inte kan utnyttja dem vid bloggidétorka?

Foto: Joel Nilsson.

När jag glad i hågen skickade ut mitt manus till en knippe förlag hade jag inte så bra koll på just Polaris. Det är ett relativt nystartat förlag som funnits i Sverige sedan 2017, ägare är danska Politikens förlag. När jag fick se vilka författare de har lyckats knyta till sig på så kort tid så bävade jag lite inför framtida förlagsmingel. De har Klas Östergren och Åsa Linderborg, Lena Andersson och Katarina Frostenson – och så Karin Smirnoff, som med sin Jana Kippo-svit virvlat in som en litterär storm i Kultursverige.

Sofia Brattselius Thunfors har jobbat med författare som Linda Skugge, Emma Hamberg, Jonas Jonasson och Martina Haag under sina 18 (!) år på Piratförlaget, innan hon värvades till Polaris i fjol. Första frågan får ni ursäkta, men man måste faktiskt låta sitt ego smickras lite ibland. Jag hoppas att någon annan än jag har nytta av de återstående sju svaren.

Vad var det ni gillade med mitt manus?
Först och främst var det välskrivet och säkert. Det kändes som att författaren, det vill säga du, visste vad hon ville med sin text. Dessutom var det vasst och smart, samtidigt som det var underhållande.

Hur gör man för att sticka ut i manushögen?
Självklart är det bra att ha en viss originalitet. Men främst är det viktigt att man kan gestalta, formulera sig, fånga in läsaren, beröra på något sätt.

Vad letar ni efter?
Vi letar brett. Polaris är ett allmänutgivande förlag som ger ut både litterära och mer kommersiella titlar, i alla genrer.

Finns det något man själv kan göra för att öka sina chanser att bli antagen?
Det är inte fel med ett bra följebrev där man lyfter fram sin idé och tanke med manus. Men i slutändan är det förstås manusets kvalité som avgör.

Hur vet ni att en bok kommer att bli en succé?
Det vet man inte, man kan tro och hoppas och göra sitt bästa för att skapa en succé. Men det finns inget succérecept. Steg ett är ett bra manus, originalitet är inte oviktigt, men sedan ska man ha lite tur och god tajming också.

Vilket är de vanligaste misstagen folk gör när de skickar in manus?
De glömmer att presentera sin text på ett bra och tydligt sätt. Sen bör man skicka en text som man själv har arbetat med så långt man kan och känner sig nöjd med. Och framförallt, skicka ett helt manus, inte bara några kapitel eller ett synopsis.

Hur ställer ni er om man har skickat till flera förlag samtidigt?
Det är väldigt vanligt numera och inget vi egentligen reagerar på. Däremot är det bra om man har tänkt på varför man skickar till ett visst förlag, att man har koll på det förlagets utgivning.

Om manuset är bra, men inte når riktigt ända fram, hur brukar ni resonera då?
Vi försöker att uppmuntra de som vi ser potential hos. Ibland genom att helt enkelt be om en omskrivning, ibland genom att uppmuntra till att skicka in kommande alster.

Det är inte storleken som är det viktiga

Jag fantiserar om hur diskussionerna gick när 2020 års Debutantbloggare valde ut oss fem. Det är bra med blandning tänkte de nog. Feelgood, spänningsroman, chick lit, och barnbok. Och vi kan inte bara ha stockholmare. Vi får ta in några landsortsbor också. Och så lite olika förlag; Polaris, Lange, Ordfront. Hm. Vi tar en utan kontrakt också som omväxling. Någon borde representera småförlagen. Det får bli den där Gudrun. Hon ska ge ut sin bok på ett nystartat feministförlag som heter Systerkonspirationen. Lattjo namn förresten. Hoppas det verkligen är ett förlag på riktigt.

Och ja, Systerkonspirationen är ett förlag på riktigt. Innan året är slut ska vi ge ut en ”riktig” bok. Vi har förhandlat om ett ”riktigt” kontrakt. Jag tog hjälp av Författarförbundets kostnadsfria rådgivning i avtalsfrågor och accepterade inte alla villkor direkt. Grundpremisserna är samma som om jag samarbetat med ett stort väletablerat förlag. Vi har en deal. Vi har ett gemensamt mål. Sen hur vi tar oss dit, det är där det märks att det inte är någon av ”jättarna” jag hamnat hos.

Tidstypiskt digitalt möte, Gudrun Furumark, Sara Hallonsten och Agnes Ahlsén.

Systerkonspirationen utgörs av endast två personer, Agnes och Sara. Vi tre fattar alla beslut tillsammans. Det finns ingen koncernchef. Ingen marknadsavdelning. Inga andra författare som pockar på uppmärksamhet (eller !?). Jag vänder mig till Agnes och Sara med allt som har med Läsåret att göra. Vi diskuterar texten, marknadsföringen, omslaget och titeln. Det är till Agnes och Sara jag skriver upphetsade meddelanden i stil med ”jag har insett att Nike är 18 år”, eller ”jag har skrivit in en konversation om att ha en bullfitta, den får under inga omständigheter redigeras bort.”

Jag har lyssnat på intervjuer där förlagsfolk framhäver att de gärna har ett nära samarbete med sina författare. Hur väl Agnes och Sara känner mina brister som författare efter att ha läst all ofärdig text jag skickat till dem, det törs jag knappt tänka på. Men jag har också lärt känna dem. Jag vet vem av dem kommenterar typ såhär i manuset: ”Mer känslomässig reaktion här. Jag skulle DÖ om det här hände mig.” När ett mejl från Systerkonspirationen avslutas med meningen ”jag flyttar skolavslutningen från 6 juni till 5 juni eftersom det var skottår 1992”, behöver jag inte läsa signaturen för att veta vem som är avsändaren. Jag känner också en del om deras krämpor. De vet ganska mycket om mina nojor. Jag har till och med visat dem skolkatalogen från när jag gick ettan på gymnasiet. Som ni förstår är det här inte bara ett nära, utan ett förtroendefullt samarbete.

Förlagsväskan.

Innan pandemin såg vi på kaféer och hemma hos varandra. Systerkonspirationen har nämligen inget  kontor. Eftersom vi alla har andra sysselsättningar utöver skrivande/förlagsverksamhet är det på kvällar och helger vi träffas. Låt oss stanna upp lite här, även om jag blir generad. De här två människorna tror alltså så mycket på mitt manus att de ägnar sig åt det på sin fritid. Istället för att slappa i soffan, läsa redan korrlästa böcker eller umgås med sina partners (förlåt Henrik och Oskar jag gör mitt bästa för att boken ska bli klar även om det kanske inte verkar så från er horisont) så lägger de tid och kraft på Läsåret.

De etablerade förlagen befolkas säkerligen också av individer som älskar litteratur, men vilken tur för mig att ingen av dem nappade. Mitt manus har hittat sina människor. Människor som förstår min intention, ibland innan jag gör det. Detta är kärnpunkten för mig, och misstänker jag, för alla som vill bli utgivna. Det är inte storleken på förlaget som är det viktiga. Störst är inte alltid bäst. Det är känslan det handlar om. Känslan för texten.

.

Det är inget lotteri

Hej!

Rebecka Edgren Aldén heter jag och jag har faktiskt gästbloggat här på Debutantbloggen en gång tidigare. Då skrev jag att skrivandet handlar om att stå ut. Om att fortsätta trots att det är svårt, ensamt, blir platt och klyschigt, kräver massa omskrivningar och bearbetningar, att det är dåliga odds att bli utgiven och uselt betalt. Och att för de flesta av oss handlar det mer om mani än geni.

Många kände igen sig och jag kan meddela att det fortfarande är så för mig, trots tre utgivna spänningsromaner. Men, denna gång ska jag försöka skriva ett lite mer positivt inlägg.

Så! Jag tänkte ta mig an myten att det är omöjligt att bli utgiven.

För det här är en stor myt inom skrivarvärlden, förstås främst bland de som ännu inte är utgivna. Man hör att det inte ens är lönt att försöka bli antagen av ett traditionellt förlag, eftersom ”chansen att bli utgiven är 1 promille”.

Siffrorna stämmer, men slutsatsen är fel. Och det tänkte jag argumentera för här: Det ÄR inget lotteri.

Jag har själv suttit på förlag och gått igenom manushögen de får in. Och ja, det är enorma mängder, många, många i veckan. Det kan vara flera hundra manus i månaden. Av dessa ger förlaget ut kanske 1 till 4 (något fler för enbart ljud) per år.

Blev det deppigt nu? Förlåt, ska genast rätta till det.

Men först en brasklapp: Detta inlägg är riktat till er som är som jag, mer mani än geni. Mer hantverkare än konstnär. Det kommer alltid finnas litterära genier, naturbegåvningar, som är födda att skriva fantastiska böcker. Som bara HAR det i sig och som därför kommer glida in på förlagen utan problem. Om du är ett sådant geni behöver du inte läsa vidare. Men för er andra:

10 bevis för att det INTE är ett lotteri

  1. Det är inte OLIKA manus som ligger i manushögarna, de flesta skickar ju till flera förlag samtidigt.
  2. Bland de inskickade finns en del ”copy cats”. De har läst en synnerligen framgångsrik bok, och tänker: ”Det där verkar ju inte vara så svårt, jag skriver en sån själv.” Men det är helt fel ingång. För det första var det inte så lätt som det såg ut. Att en bok ser lätt ut att skriva beror på att den är ordentligt genomarbetad. Det lönar sig heller sällan att ”hoppa på en trend”, tänka att det här verkar förlagen vilja ha just nu. Förlagen vill ju inte ha en kopia av något som redan finns, de vill ha ”nästa trend” (som aldrig går att förutspå) och framför allt vill de ha passion och just ditt unika manus, med din unika röst! Alltså tävlar du inte mot de där copy catsen.
  3. Vissa genrer är lättare att få ut, än till exempel poesi. En annan genre i den där manushögen du hamnat i är självbiografier, och det är mycket svårt att få ut om du inte är en synnerligen känd och/eller en intressant person. (Och med intressant menar jag något unikt, att du ridit jorden runt på en kamel, eller har levt ett hemligt dubbelliv som gangster i den kinesiska maffian, eller att du var den enda överlevaren i en svår flygkrasch och fick överleva i djungeln själv i 30 dagar. Jag menar inte ditt ”spännande arbetsliv inom svensk industri”.)
  4. Apropå genre: Det är lättare att få en bok antagen om du är tydlig med genrer. Självklart behöver det inte vara en genre som finns, du kan hitta på en egen: scifi-romance, gourmetthriller, feelgood-skräck – sky is the limit! Bland de där manusen finns det flera som inte har någon tydlig genre, där det står ungefär så här: ”Jag vet inte riktigt vad jag har skrivit, det är lite av en blandning mellan spänning, självbiografi och feel good, men en del action också, med inslag av övernaturliga händelser …” Men ett sådant manus är tyvärr rätt svårt för förlaget att sälja in sen när boken är klar. Att du ”inte vet vad du har skrivit” är ofta ett tecken på att du ”inte vet vad du har skrivit”. Alltså är det inte tillräckligt färdigt. Formulera för dig själv: genre, målgrupp, hisspitch (en kortfattad beskrivning av din bok, på max 3–4 meningar). Klarar du inte det kan det vara läge att se över ditt manus och vänta med att skicka in.
  5. Att skriva kräver en viss talang. Alla som skriver och skickar in manus kan inte skriva. De har inte talangen. Det kanske låter hårt, men så är det. Eftersom jag är skrivlärare så tror jag ändå att de flesta kan lära sig. Kanske inte skriva ett mästerverk, men att skriva tillräckligt bra för att bli utgiven. Men du kommer inte bli utgiven om du underskattar hantverket. Det ÄR ett hantverk och det tar (olika) lång tid att lära sig det. Missförstå mig rätt – allt behöver inte vara språkligt korrekt för att du ska bli antagen! Om du har en riktigt bra historia och är duktig på att berätta den bryr sig inte förlaget i det här skedet om ifall du inte kan alla skrivregler. Men du måste ändå ha en viss förmåga att berätta din historia i skrift. Alla manus i den där högen håller inte tillräckligt hög nivå, och de tävlar du inte mot.
  6. Det är alltså ett missförstånd att det ligger tusentals välskrivna, fantastiska manus oupptäckta i de där manushögarna hos förlagen, där förläggaren drar ett med händerna för ögonen som sedan blir utgivet. Så är det inte (tro mig, jag vet). Visst missar förlag bra manus, ibland missar många förlag ett fantastiskt manus. Men förr eller senare brukar de upptäckas. Vanligare är att förlagen går igång på samma manus. Nästan alltid när jag varit med och hittat ett bra manus och snabbt hört av mig till författaren så har hen redan kontakt med andra förlag. Det innebär att …
  7. … har du ett riktigt bra manus och kan skriva så kommer du med stor sannolikhet bli utgiven förr eller senare. Jag är övertygad om det, och har sett bevis på det så många gånger. Det kan ta tid, men förr eller senare blir du utgiven. Det som krävs är tålamod. Det har inte alla som skickar in sitt manus.
  8. De allra flesta blir refuserade första gångerna de skickar in. Manuset är inte tillräckligt bra, det är inte färdigt. De flesta författare jag känner är djupt tacksamma över att de blev refuserade. I backspegeln hade de inte velat debutera med det där första manuset. Det tar tid att lära sig hantverket, att hitta sin historia, sitt språk, sin ton. Alla författare har olika utmaningar. Vissa har en bra historia, men vet inte hur den ska berättas. Vissa har fantastiskt språk, men inget att berätta. Då gäller att det jobba med det man behöver jobba med.
  9. Om du alltså redan har blivit refuserad, utvecklat ditt skrivande, förfinat ditt hantverk, vässat din historia och skickar in igen så börjar du ju inte på noll igen, du tävlar inte med alla de där andra tusentals manusen. Nu kanske du bara tävlar mot en handfull andra?
  10. Förstås kan du bli refuserad även om du gjort allt rätt. Manuset kan vara fantastiskt, men det blir ändå inte antaget. Då kommer du få en positiv refusering, som uppmuntrar dig att fortsätta skriva. Lita då på att du har vad som krävs. Och fortsätt skriva. Kanske kommer du inte debutera just nu eller med det här manuset, men förr eller senare blir du utgiven.

Vad kan man då göra för att öka chanserna att BLI utgiven?

5 tips för att bli utgiven:

  1. Skriv en tillräckligt bra bok. Förstås så svårt, men det är det bästa tipset.
  2. Ta hantverket på allvar. Inse att de som skriver böcker ofta har en lång ”utbildning” bakom sig. De har ofta skrivit i många, många år. Det GÅR att lära sig. Gå kurser, läs mycket, läs böcker om hantverket, hur är böcker uppbyggda, hur är de skrivna, lär dig svenska skrivregler. Så klart behöver man inte kunna allt, men bra om man har ett hyfsat språk, kan grundläggande saker som hur man skriver dialog, använder tempus och perspektiv.
  3. Vad tydlig med genre. VAD är det du skriver? (Se ovan.)
  4. Var ödmjuk. När du skickar ditt manus till ett förlag så är det du nybörjaren som skickar till erfarna proffs. Lita på det de säger. Visa redan i din första kontakt att du förstår och är beredd på att manuset behöver bearbetas.
  5. Förstå att när du skickar in ditt manus ber du inte förlaget bara att ge ut din bok. Du ansöker om att bli ”deras författare”, förhoppningsvis till flera böcker. Och du ber dem investera en massa tid och pengar för att förädla ditt manus så att det blir en riktigt bra bok, som de sedan hjälper dig nå dina framtida läsare. Visa att du förstår det redan när du skickar in.

Jag säger inte att det är lätt, men jag säger att det inte är omöjligt. Långt ifrån. Och det är verkligen inte ett lotteri.

Om Rebecka Edgren Aldén:
Är författare som kom med sin tredje spänningsroman Deadline, utgiven på Norstedts, i höstas. De två tidigare heter Den åttonde dödssynden och Och blomstren dö (båda utgivna på Norstedts). Hon har också skrivit debattboken Skriet från kärnfamiljen (Alber Bonniers förlag) tillsammans med Tinni Ernsjöö Rappe. Förutom att skriva egna romaner jobbar hon som redaktör och manusutvecklare för olika förlag, är skrivlärare i att skriva spänning på Skrivarakademin, Folkuniversitetet, handleder författare, och har varit ordförande för deckarpriset Crimetime Award, 2018, 2019 och 2020. Tar även uppdrag som lektör och moderator i mån av tid. Rebecka är från början journalist med en bakgrund framför allt från magasinsvärlden – en miljö där den senaste boken, Deadline, utspelar sig.

Här hittar du Rebecka!
Blogg
Instagram

Från oss alla till er alla… en frågestund!

Istället för lördagsenkät denna vecka tänkte vi på Debutantbloggen lämna över till er läsare.
Vad vill ni läsa mer om på bloggen?

Önsketeman?
Intervjuer?
Frågor till någon av våra debutantbloggare?
Vill ni ha konkreta skrivtips?
Vill ni se våra refuseringsbrev?
Vill ni vältra er i vår ångest?
Eller vill ni se bilder på inredning, smörgåsar, outfits och eventuella husdjur?

Vi vet inte. Men vi vill gärna höra!

Kommentera här på bloggen, Instagram, Facebook eller maila debutantbloggen at gmail punkt com.

Debutantbloggen 2021

Kyla. Värme.

Hade planerat ett spännande inlägg om Proust här men det hände en massa saker som gjorde att jag skrev det här inlägget istället. Ni får hålla till godo vad gäller kakrecept och Britney. Jag liksom pallade inte.

Delvis har jag hamnat i något slags mentalt limbo efter att ha skickat in manus till förlaget. Det enda jag har gjort hela dan är hållit på med den där appen som sätter ens eget ansikte i olika filmer. Tyvärr låter inte WordPress mig bädda in hela filmen men det är hysteriskt roligt alltså.

Inte blev det bättre av att min man just skällde ut mig för att jag inte kört städroboten typ nån kväll de senaste veckorna (han har helt rätt, det har jag inte). Och så sa han att han var min ”slav”, visserligen i affekt men ändå. Så jävla tjurigt. Bara för jag har skrivit lite mycket på sistone och inte städat och hållit på. En skulle varit snubbe typ 1920 som kunde sitta och supa i Montparnasse medan frugan tog hand om barn och familj. Då hade det fanimej blivit litteratur.

Tänker också på stackars Sylvia Plath som dog just denna dag 1963. Tänker på hur hon hade det i sin iskalla lägenhet, med två små barn som skulle ha mjölk. Ingen såg till att hon fick tid att skriva. Hon ställde fram mjölk till dem innan hon satte på gasspisen. Just det där tänker jag ofta på.

Jag tänkte på Sylvia Plath när jag – faktiskt – bodde i Montparnasse och drack vin till middag varje kväll, det och färska baguetter och sallad jag köpt på marknaden, och små persikor jag köpt av gubben som stod nere på gatan. Jag brände ögonbrynen av mig när jag försökte laga mat med vin på gasspisen.

Don’t try this at home kompisar: alkohol brinner vid höga temperaturer. Om ni inte visste det. Alla vet inte det. När jag var tonåring trodde jag t.e.x att man skulle bli asfull om man hällde vodka på bastuaggregatet. OBS: Det var INTE en bra idé.

Men i Paris alltså: Det var en pendling på nästan en timme till förortssjukhuset där jag hade praktik. Jag läste Proust på tunnelbanan. Och på torsdagar gick jag på seminarier med Julia Kristeva. Lägenheten var vedervärdigt kall. Jag låg under täcket och skrev noveller i hemlighet, för på den här tiden trodde jag fortfarande att jag inte fick eller inte kunde skriva.

Det var innan barnen, och jag var långt ifrån olycklig – tvärtom – ändå hade jag liksom tvångstankar om den där gasspisen. Jag var rädd för den. Jag var rädd för mig själv. Jag hade precis fått en doktorandtjänst på Karolinska och trodde – naivt – att det betydde att mitt liv skulle stabiliseras. Jag blev livrädd. Rädd för framtiden, rädd för livet, rädd för att vara vuxen och ha ett jobb och barn som måste ha mjölk till varje pris.

Men skit blir inte som man tänkt sig. Vårt värmesystem pajade tex i förrgår, vinterns kallaste natt. Temperaturen sjönk snabbt. Olle (det är det han heter, min man) var rådig och ringde en rörmokare. Sen ringde han stadshotellet. Det visade sig att priset för en hotellnatt var typ en tiopotens lägre en priset för en jourrörmokare. Så mitt i natten fick vi packa ihop barnen och allas trosor och varma fleecar. Alla utom Olle grät. Vi fick muta barnen med godis.

Den kvällen skulle jag suttit med bloggen men det blev ju inte så. Men på morgonen vaknade vi i ett varmt hotellrum, åt pannkakor och melon på frukostbuffén. Jag tänkte på Sylvia Plath igen. Jag är flera år äldre än vad hon var när hon dog. Jag har ett helt annat liv.

Olle och rörmokaren har nu, medelst en tving, fått tillbaka värmen. Problemet är att den nu står på max. Vi car ca 40 grader inne. Förskolan har planeringsdag, barnen springer omkring hemma, de vill inte ha kläder. Jag gör virgin Daiquiris av jordgubbarna vi plockade i somras. Sen ligger jag i soffan och garvar åt filmer av mig själv. Städroboten städar. Det är inte en vindslägenhet i Montparnasse, men det är varmt.

Värmen kommer inte att kunna ställas ner förrän rörmokaren har fått nån slags mojäng som beställdes från fastlandet. Men det gör inget. Jag är helt och fullkomligt nöjd.

Min dagbok om dagarna före deadline

Caroline Möllesand deadline

Det är onsdag kväll och klockan är efter 22. Det har knappt gått en halvtimme sedan jag skickade mitt manus till lektören.
Ja, första versionen av mitt manus är äntligen klart!

Jag borde jubla och fira, gör jag det? Njae.
Visst är det skönt att jag har tagit mig förbi första etappmålet. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Jag sitter här vid datorn och är jäkligt trött, missnöjd med slutet och skriver det här blogginlägget som ska publiceras om några timmar.

Välkommen till författarlivet Caroline!
Förlåt, det låter nästan som om jag tycker synd om mig själv. Det gör jag inte. Jag älskar fortfarande det här självplågeriet med press, tvivel och ändrade planer.

Du får hänga med hur tankarna har gått inför min deadline. När jag kom överens med min lektör var det jag själv som satte datum för inlämning. Just då kändes det fullt rimligt, med lite lagom press så att jag skulle anstränga mig en aning extra.

Onsdag – 1 vecka före deadline
Jag började känna att det kanske kunde bli lite tajt med tiden. Jag hade ju som sagt inte ens skrivit råmanuset klart. (Jag vet, det är ett inlägg för sig: ”Varför bokar man lektörsläsning innan man har skrivit färdigt?”)
Flera i min närhet tyckte att jag kunde säga till lektören att jag blir försenad eller att jag bara skickar en del av manuset. Hmm, skulle jag verkligen inleda mitt samarbete med denna viktiga person genom att framstå som en slarver som inte klarar att hålla sin egen satta deadline?
Nej! Det var inget alternativ. Jag visualiserade is i magen och all det där och skickade till testläsare parallellt med att nya kapitel växte fram. (Här måste jag klämma in ett tack till Hanna, Linda, Josefin och Helena som har läst och stöttat mig.)

Fredag – 5 dagar före deadline
Jag skrev så här till min lektör: ”Hur ligger du till med din tidsplan? Jag skriver för fullt på upplösningen i mitt manus och räknar med att skicka 100% av manuset till dig senast kl. 23:59 på onsdag den 10 februari. Har nu nått ca 93% …”
Det fanns en liten förhoppning att mitt förtäckta rop på hjälp skulle hörsammas. Svaret blev: ”Hoppas och tror att jag ska klara tidsplanen vi har bestämt. Ser fram emot att läsa ditt manus!”
Bara att bita ihop och fortsätta med samma mål i sikte.

Lördag – 4 dagar före deadline
Här kom den första lilla krisen. Jag hade avsatt hela helgen till bara skrivande och hade oceaner av tid. Härligt!
Men det kom inget. Jo, enstaka meningar pressades fram utan något som helst flyt. Det var bara att pausa. Jag tog tag i redigering istället och efter det testade jag att flödesskriva. Satte en timer och tvingade mig att bara skriva utan att tänka eller korrigera. Då släppte det äntligen och jag kom framåt.

Söndag – 3 dagar före deadline
Då jäklar hände det grejer. Ett helt annat flyt. Tror faktiskt det blev fem kapitel. Som jag har berättat tidigare så har jag haft en hel del förberett, det har underlättat. Här var känslan att jag hade knutit ihop alla trådar på ett bra sätt. Nu hade jag bara två kapitel kvar att skriva på tre dagar. De två kapitlen kan nästan kallas epilog, de äger i alla fall rum längre fram i tiden. Lätt som en plätt!

Caroline Möllesand
Bara två kapitel kvar! Trodde jag …

Måndag – 2 dagar kvar
Måndag eftermiddag körde jag igång med näst sista kapitlet. Här krävdes för ovanlighetens skull en himla massa research för flera olika saker. Hur kunde jag ha missat att förbereda det? Det tog flera timmar, men jag fixade det. Hann med lite redigering också.

Tisdag – 1 dag kvar
Jag hade på känn att de sista kapitlen jag skrev i söndags, inte hade landat helt rätt. Utan att gå in på detaljer om vad slutet innehåller så gick det både för lätt och för snabbt. Det bekräftades av två testläsare. EN testläsare kan möjligtvis ha fel, ha ha, men inte TVÅ!
Så efter 40 minuters telefonkonferens med skrivkompisen Hanna och ett flertal mail med testläsaren Helena, kom jag fram till att jag var tvungen att ändra.
Jag sörjde det inte ens, det var bara att göra om och göra rätt. Två kapitel blev helt omskrivna och ett fick utgå helt. Det skulle ersättas med tre nya! Ja, det måste nämligen hinna hända lite mer. Tyvärr blev de bara påbörjade.

Caroline Möllesand
Måste skriva om!

Onsdag – Deadline
Klockan 14, med tio timmar kvar till deadline (23:59) var jag tvungen att fatta ett beslut. Var det verkligen realistiskt att skriva tre eller fyra nya kapitel samt hinna redigera.
Nej. Tyvärr. Buhu.
Jag fick rikta in mig på tråkiga ”Plan B” – att leverera ett manus där jag inte är helt nöjd med de 4-5 sista kapitlen. Så fick det bli. Alltså hade jag ”bara” ett kapitel – avslutet – kvar. Och det kan ha varit manusets svåraste att skriva. Kanske för att jag inte var helt nöjd med händelseförloppet och för att jag skulle behöva lämna ifrån mig något jag inte är 100 procent nöjd med.

Ja, ja … Har jag tur hinner lektören inte komma så långt i sin läsning förrän jag levererar ett nytt slut som jag är mer nöjd med.

Så jag väntar nog med att fira tills jag har skrivit om det där slutet. Och därefter kommer jag ändå ha flera månader på mig att skriva om ännu mer innan det är dags för ny testläsning och redaktör.

Hade det hjälpt om jag satt deadline en månad senare?
Nej, jag hade jag förmodligen ändå suttit in i det sista och varit halvnöjd.

Om den första meningen

Typsnitt (c)Kvick

I nästan alla skrivhandledningar jag läst dyker ämnet upp – Den första meningen. Hur inleder man en bok? Frågan brukar följas av en rad exempel på geniala inledningar av klassiska romaner, t ex ”Äntligen stod prästen i predikstolen.”, vilken är första meningen i Selma Lagerlöfs roman Gösta Berlings saga. Frans Kafka brukar nämnas – Processen, men även Förvandlingen, citeras vanligen: ”Någon måste ha förtalat Josef K, ty utan att han gjort något ont blev han häktad en morgon” (Processen), ”När Gregor Samsa en morgon vaknade ur sina oroliga drömmar fann han sig förvandlad till en stor skalbagge.” (Förvandlingen).

Alla som skriver har nog någon gång brottats med problemet. Hur börjar man en bok? Hur får jag läsaren intresserad redan i den inledande frasen? Kan jag likt Selma Lagerlöf eller Kafka väva in hela romanen i en enda första mening?

Frågan om första meningens betydelse får en närmast komisk gestaltning i Albert Camus roman Pesten. I staden Oran, där pesten bryter ut, bor en oansenlig man vid namn Joseph Grand som ägnar all sin lediga tid åt sin stora roman. Hans vision är att den ska bli ett mästerverk, men han har bara kommit till första meningen än. Så fort denna enda mening är perfekt, tänker han sig dock att resten av arbetet ska gå i stort sett av sig självt. En fulländad inledning är allt som behövs, anser Grand.

Meningen lyder (i en av många versioner): ”En vacker morgon i maj red en elegant amazon på en magnifik fux genom Bois de Boulogne’s blommande alléer.” Joseph Grand har en hel hög med pappersark på sitt bord med ett otal versioner av samma strof. Han byter ut skiljetecken, han ändrar ordföljd, stryker ord, lägger till ord, osv. i hopp om att en dag ha formulerat den där absolut mest fulländade meningen. En mening som enligt Grands fantasi ska resultera i att förläggaren, då denne väl läst hans geniala inledning, ska rusa upp och utbrista: ”Hatten av, mina herrar!” Men då han aldrig blir nöjd med inledningen kommer han dessvärre heller aldrig vidare i sitt manus.

Jag tror att Camus vill säga oss två saker med sin sympatiske karaktär Joseph Grand. Dels en uppmaning: Ta orden på allvar, till och med ett kommatecken kan vara avgörande! Slarva inte med formuleringarna! Skriv om! Och dels en varning: Fastna inte vid inledningen! Den betyder inte så mycket som man kan tro!

Ty har du någonsin avbrutit läsningen av en bok pga. en oinspirerad inledande mening? Har du en enda gång slått ihop en bok direkt efter att du läst endast första meningen och tänkt ”Det där var en usel första menig, den här boken vill jag inte läsa!”?

Jag kan nämna hur många böcker som helst där jag inte ägnat första meningen ens en tanke. Tänk på en av dina favoritromaner och försök att minnas hur första meningen löd? Jag kan nästan lova att du inte kan det. Och min poäng är att hela tanken kring den första meningens betydelse är något av en efterkonstruktion. Inte så att Selma Lagerlöfs inledning ovan inte är bra. Tvärtom, den är genial! Men i läsandet av en ny roman spelar detta ingen som helst roll. Man bara börjar läsa.

Mer än så är det inte.

Ett omslags tillblivelse

Skriva en roman, skicka den till förlag och hoppas på att den blir antagen, det var mitt skojiga pandemiprojekt. Enbart glädje hade jag tänkt att projektet skulle skänka mig. Jag hittade på karaktärer och intriger medan världen runtomkring tonade bort och försvann. Det kanske låter klyschigt, men så var det.

Föga anade jag att mitt projekt också skulle ge mig en hel radda stressymptom, innan romanen ens sett dagens ljus och hamnat i blodtörstiga recensenters händer. Processen att komma fram till vilket omslag boken skulle få har för mig, som har ett visst kontrollbehov, varit påfrestande.

Det enda jag visste var att jag ville ha ett färgglatt omslag och att jag hoppades att det skulle sakna tekoppar och in-photoshoppade hundar. Absolut inget fel på de numera typiska feelgoodomslagen, men min bok är inte riktigt så mysig som böcker i genren ofta framställs som. Jag och min förläggare dividerade innan själva processen satte i gång. Bland annat sa jag blankt nej till att ha en person i helfigur på framsidan eftersom jag inte vill fokusera på just kroppsform i boken och knappt ens beskriver utseendet på huvudpersonen. 

Jag hade tur och fick Sara R Acedo som formgivare. Hennes omslag är några av de absolut finaste jag någonsin sett. Under flera vändor funderade jag och min förläggare över typsnitt på titeln, vilka färger som skulle smycka framsidan och bollade vilka komponenter som skulle kunna tänkas locka till läsning. Resultatet ser ni ovan. Kan det vara det finaste omslag en bok någonsin haft eller är det jag som är partisk? 

Ett glashjärta spelar stor roll i romanen och att det går i kras över hela framsidan ger en vink om vart historien är på väg. Hjärtat ska bli folierat när boken går till tryck och den rosa färgen har jag fått veta kommer att skifta i färg med ljuset. 

Det känns overkligt att jag snart får hålla den här boken i min hand och att folk kommer tumma på omslaget i bokhandeln och fundera över om de känner sig köpsugna eller ej. Slå till vetja! Det skulle jag ha gjort. Om det inte varit min alldeles egen roman.

Konsten att framföra en text

Foto: Ken Andersson

Jag har gått några skrivarkurser. Lyssnat på en del författarintervjuer. Läst böcker om att skriva. Hört poddar om författande. Vissa ämnen återkommer. Dramaturgi. Gestaltning. Dialog. Redigering. Men en sak som inte diskuteras så ofta är hur man bäst läser upp sin text. När jag i september förra året skulle göra min första uppläsning hade jag ingen aning om hur författare brukar förbereda sig. Repeterar de? Ringer logopeden? Står framför spegeln och nyper i magfläsket? Eller tar de bara en rejäl sup och kör på känsla?

Jag har själv inte varit på så många uppläsningar, så min bild av hur det ska gå till är präglad av amerikansk populärkultur. I film och serier är uppläsningen ofta en arena där komplicerade relationer spelas upp. Den läsande författaren är vanligen en stilig, vit man. I Before Sunset gör författaren Jesse ett framträdande på legendariska bokhandeln Shakespeare and Company i Paris. Han läser om ett kärleksmöte med en ung fransyska. Och vem står där och lyssnar om inte nyss nämnda fransyska, Céline, gestaltad av den briljanta Julie Delpy.  Efteråt vandrar de genom Paris tillsammans och pratar och pratar, ja de pratar till och med om Jesses roman. Men inte ett ords sägs tyvärr om hur han förberett sig, eller om hans sätt att framföra texten.

I serien The Affair har en av huvudpersonerna, Noah skrivit en roman om en het otrohetsaffär. Även här sker uppläsningen i en mysig bokhandel. Trånande studentskor lyssnar andäktigt, men i auditoriet sitter också hans exfru. Och hon har visst tagit in på hotell i staden i fråga. Ska de återförenas? Ja, ja det är spännande men varför har manusförfattarna inte gjort en scen där Noah värmer upp? Nej, den aspekten ignoreras helt i skildringen av Noahs författarskap.

Med detta sagt, utan stöd från vare sig facklitteraturen eller spelfilmen förberedde jag mig för min uppläsning genom att använda sunt förnuft. Så här:

Jag förenklade. Jag sket i att försöka lära mig dikterna utantill. Den eventuella poesin skulle uppstå i mötet mellan orden och publiken, allt behövde inte sitta exakt. Jag lämnde luckor i texten, utrymme för improvisation.

Jag lyssnade på min egen röst och bad om respons. Jag spelade in mig själv när jag läste. Lyssnade, justerade och läste in igen. Sen skickade jag ljudfilerna till min vän Anna som gav mig feed back, både på framförandet och texterna. Nerverna lugnade sig något när Anna gett mig grönt ljus.

Jag kollade in andra. Som vanligt konsulterade jag Youtube.  Jag såg amerikanska spoken word poeter som gestikulerade likt mimartister. Jag såg ”finpoeter” som var så återhållsamma i sitt uttryck att de verkade uppfylla diagnoskriterier för depressiv episod, grad måttlig. En målbild formulerade. Jag ville under mitt framförande hamna någonstans mellan dessa ytterligheter.

Jag valde ut scenkläder. Jag bestämde mig för att ha en klänning i rätt storlek.

Jag la ner vikt vid ordningen. Jag valde ut en inledningsdikt som definitivt skulle fånga publikens uppmärksamhet, och en avslutningsdikt som skulle ge mig en snygg sorti.

När det var dags kände jag mig hyfsat redo. Jag var pirrig när jag klev fram till micken, men också alert och närvarande. Jag läste, och mitt i en dikt fick jag göra en paus för att grannarna på intilliggande gård hurrade högt (inte åt mig, utan troligen åt någon som fyllde år). Jag läste, och fick skratt, som ett kvitto på att mina ord bar. Jag läste, och märkte att jag blev fotograferad, men hade inte tid att oroa mig för hur jag såg ut eftersom dikten var viktigare.

Foto: Ken Andersson

Och så var det över, jag lämnade plats åt ett av mina favoritband, Eve and the Last Waltz. Att höra musik och se levande människor kändes som en gåva. Men jag var inte helt fokuserad på spelningen. Jag visste att det fanns en person i publiken som behövde en puff. En puff upp på scenen. När bandet spelat klart introducerade jag Johan Pettersson. Han klev fram och läste en av sina dikter. Så vitt jag vet hade han inte förberett sig enligt punkterna ovan. Konstigt nog klarade han sig bra ändå.

Sen var vi två nöjda debutanter Johan och jag. Ja, helt nöjd var jag ju inte. Att Julie Delpy inte stod i publiken och gav mig långa ögonkast medan jag läste, var något av en besvikelse. Men nästa gång, när jag står i en mysig bokhandel, med Läsåret i handen, då kanske Julie är där. Och efteråt vandrar vi genom Stockholm och bara pratar och pratar.

Från första ordet till utgivning inom ett år

Sofia Löfgren

Idag gästbloggar Sofia Löfgren som debuterar den 9 februari.

”Vad ska du bli när du blir stor?” Frågan vi alla fick som barn, proppfull av förväntningar och underliggande krav. För mig var den positiv, i alla fall till en början. Bara tanken på mina framtidsdrömmar fick det att pirra i magen. Jag skulle bli författare.

Sedan kom verkligheten ikapp. En kritisk röst, från familj, skola och slutligen samhället; ”Det är omöjligt att lyckas, finns inga pengar i det.” Det är kanske det som är att växa upp, att förankra fötterna i jorden. Krympa världen omkring sig och stöpa drömmarna i mer realistiska former. Som tur är hade jag en fantastisk svenskalärare i trean på gymnasiet som fick mig att lova att någon gång skriva en bok. Kanske anade hon att jag är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna, att hennes kommentar skulle krypa långt in i mitt undermedvetna och gro.

Förra våren kliade det plötsligt i fingrarna efter någonting annat än akademisk svenska. Jag skrev utan plan och två månader senare hade jag ett färdigt råmanus. För mig är skrivprocessen ofta intensiv och manisk. Om jag inte hade familj och jobb skulle jag troligen stänga in mig, äta mackor dygnet runt och inte duscha på flera dagar.

Vägen till utgivning är rolig men också väldigt krävande. Man slits verkligen mellan glädje och fasa. Ena dagen är tron där, andra ser man svart. Självtvivel blir en del av vardagen. Ibland känns det lite som att sträcka ut den brända handen för att testa om spisplattan är het den här gången också.

I april förra året tyckte jag mig ha skapat någonting originellt som inte var skrivet tidigare och skickade iväg det till flertalet förlag med stora förhoppningar. Refuseringarna haglade över mig hela sommaren. Min examen blev till ett tyst eko till följd av pandemin och ingen nappade på mina jobbansökningar. Det var tufft och för att vara ärlig var jag ganska deppig, men jag fortsatte skriva. Lärde känna nya karaktärer och flydde till andra världar. Jag hade också förmånen att få studera kreativt skrivande på distans vilket utvecklade mig enormt.

Jag föredrar att skriva romance och det mesta jag skriver drar åt det mer passionerade hållet. Det finns ingenting bättre än att skapa problematiska karaktärer som faller för varandra och att bygga upp attraktion över hundratals sidor för att sedan låta den explodera. Testläsare uppmuntrade mig till att fortsätta och i somras skrev jag en erotisk novell. Den blev antagen och släpps i vår via Ordlust förlag under namnet En lustfylld tågresa. Förlagskontraktet gav mig blodad tand och relationen med förlaget öppnade upp för utgivning av flera texter. Samtidigt hörde fler förlag av sig och jag befann mig plötsligt i en situation där jag kunde välja. Helt surrealistiskt!

Under hösten 2020 fick jag en idé till en kortroman som Saga Egmont nappade på. För första gången skrev jag ett tydligt synopsis och hade en plan för varje kapitel. Ibland tycker jag att för mycket struktur hämmar kreativiteten, men det fungerade väldigt bra. Berättelsen fick namnet Kärleksstorm och publiceras den 9 februari. Det senast skrivna verket blir därmed också min debutroman.

Kärleksstorm

Kärleksstorm handlar om fotografen Saga, en hopplös romantiker vars framtidsdrömmar krossas över en natt. Efter en bruten relation rasar hela hennes värld och med den hoppet om tvåsamhet och familjelycka. Åtminstone till den dagen tonårsförälskelsen Elias gör en minst sagt förvånande entré i hennes liv. Gamla känslor blossar upp mellan dem, men är hon redo att kasta sig ut på nytt? Och har han verkligen förändrats? Under en mysig Alla hjärtans dag weekend uppdagas en hemlighet som får Saga att omvärdera allt, och vistelsen får ett minst sagt stormigt slut. Ska hon någonsin våga lita på kärleken igen?

Mitt bästa tips till dig som har författardrömmar är att fortsätta skriva. Fira mycket och ofta. Våga tyck att det du har skrivit är bra. Kanske (troligen) ändrar du dig så småningom men det spelar ingen roll. Varje skrivet ord gör dig skickligare, öppnar vägar och driver dig framåt. Ett utmaning kan i själva verket vara det som blir genombrottet. Varje steg i sidled öppnar nya vägar framåt.

Vill du läsa mer om min resa finns jag på www.sofialofgren.com eller under @sofialofgrenwriter och @skrivalust på Instagram.

Lördagsenkäten: Hur tänker du kring årstider när du skriver?

Har årstiderna någon betydelse i din debutbok? Passar sommaren eller vintern bättre för vissa berättelser eller miljöer? Berätta hur du tänker!

Caroline Möllesand Öland

Caroline Möllesand: I min feelgood-roman är det sommar. Kan inte minnas att jag ens funderade över något annat alternativ. Eftersom boken utspelar sig på Öland och de flesta associerar ön med sommar och semester så föll det sig naturligt. Det var så enkelt att hitta på härliga aktiviteter och miljöer. Precis lika självklart är det att del 2 i serien utspelar sig på hösten. (Ja, jag har redan synopsis för en fortsättning.) Då handlar det om ett annat tema, vardagssituationer och en annan plats på Öland.
Bara för att blanda in ytterligare en årstid … Jag gillar fenomenet ”böcker med jultema”, och jag har en påbörjad julnovell, eller så blir det en kortroman. Får se om det kan bli något av den. Precis som i verkliga livet uppskattar jag fyra årstider när jag skriver, men sommaren får gärna vara jättelång.


Illustration: (c)Kvick

Mattias Kvick: Min bok Pensionat Solvändan utspelar sig under en sommar vid havet. Det föll sig självklart, med tanke på miljön, att det skulle vara just sommar. Jag föreställde mig att det var ett sommarpensionat och att det stängde efter säsongen.
Att beskriva en årstid kan ju göras på många sätt, men oftast behövs det inte så mycket för att man som läsare ska känna vilken årstid det är. Och jag tänker att det är viktigare för läsaren att just känna årstiden, än att läsaren får veta vilken årstid det är. Själv använde jag mig främst av både lukt- och känselintryck i mitt manus. Hur det t ex känns när sanden är så varm att man nästan inte kan stå barfota i den utan att det bränns under fötterna. ”Solvarm tall” var en lukt jag skrev in i manus eftersom det är en lukt som ger mig själv många och fina sommar-associationer, liksom lukten av saltvatten, tång och matos. Jag skrev om lukten av värme och sol istället för att skriva om värmen och solen. Jag undvek meningar som ”solen skiner och det finns inte ett moln på den ljusblå himlen”, ty en sådan mening ter sig lite platt och innehållslös i jämförelse med en solvarm tall. Show, don’t tell som ett gammalt gott råd lyder.   


Gudrun Furumark: När jag började skriva Läsåret hade jag bara den första scenen i huvudet. I den scenen är det uppropsdag, det vill säga sensommar. Sen visade det sig att berättelsen sträcker sig över flera årstider, ja som kanske hörs av titeln, över ett läsår. Mattias beskriver hur han får in de sinnliga aspekterna av årstidsväxlingarna. Det är en utmaning för mig. Ibland vill jag bara skriva ”en månad senare, december,” istället för ”det värkte i tårna, egentligen var det alldeles för kallt för converse.”


Anna Grönlund

Anna Grönlund: Ja alltså det är vinter och tidig vår i min bok men jag vet inte om jag hade nån speciell tanke med det. Nåt väder måste det ju vara. Rent symboliskt så är ju vintern den mest ktoniska årstiden, men det var inget jag aktivt funderade kring.


Ann Edliden: Min roman är inte årstidsbunden överhuvudtaget och hade egentligen kunnat äga rum när som helst. Jag personligen avskyr hösten och tycker det är den absolut deppigaste årstiden (hej hej alla mysiga tedrickare som nu blir ilskna på mig!). Just därför förlade jag min historia dit. Det adderar en extra dimension, då årstiden blir mörkare och mörkare i takt med att allt går käpprakt åt helvete. Min nästa roman har jag däremot förlagt till min favoritårstid: försommaren. Ser fram emot att få skriva om strandhäng i stället för regniga promenader i lövhalka.

Djävlar i min lilla låda, jag tror jag har skrivit klart.

En sak ska ni veta: Att skriva är en uthållighetssport. Inget annat. Det handlar inte om talang, geni, förmåga och inte så mycket om tur. Utan enbart om vem som pallar längst. Vem som pallar att skriva om efter alla refuseringar. Vem som pallar stå ut med värdelöshetskänslorna, ångesten och paniken.

Jag brukade springa en del innan mitt knä ballade ur. Eller okej det där var en lögn: jag sprang två lopp. Jag tränade desto mer men det blev bara två lopp. Under de där månaderna när jag sprang lopp och tränade inför lopp, var jag jättestörig och lade upp bilder på Instagram av mig själv i löparkläder och höll på med diet och så vidare. Jag behövde det. Jag behövde vara en löpare. En sån som springer lopp. Annars skulle jag aldrig orkat hålla uppe de där sista kilometrarna.

Det mesta här i världen handlar om att forma sig en identitet kring det man håller på med och sen trassla in sig så djupt i den identiteten att man inte kan sluta hålla på med det där.

Det gäller särskilt skrivande. Det måste sätta sig i huvudet: Du är en sån som skriver. Du skriver bra och du skriver klart. Du är en sån som håller på med litteratur. Det behövs för att våga ge sig in i en diskussion med folk som KAN litteratur. De tenderar ofta att vara ganska dryga. Så även jag tyvärr. Jag försöker att inte vara det här på bloggen.

En annan uthållighetssport är att läsa t.ex Ulysses av James Joyce. Det är bara att sätta sig ned med en läsguide och ge sig fan på det. Kanske med lite vin eller nåt, jag vet inte. Men kom ihåg: DU ÄR en sån som läser James Joyce. Sen när man har kommit en bit in inser man att boken är skriven av en troligtvis psykotisk person, och den handlar om en snubbe som mest går omkring och runkar och kissar. Och den är faktiskt ganska rolig. Men det fattar man inte förrän ungefär sista kapitlet, sista kilometern när luften håller på att gå ur en totalt. Sista kapitlet av Ulysses är skrivet i en enda mening och när den slutar inser man att man har glömt att andas och sen lägger man sig vid mållinjen och grinar lite och tar en bulle.

Det ena loppet jag sprang gick precis förbi min lägenhet. Det var enormt nära att jag sket i alltihop och bara vek av från banan och gick hem. Det krävdes hela min viljestyrka att fortsätta springa de där sista kilometrarna. Det hade varit så lätt att bara lägga ner, enormt mycket lättare än att fortsätta.

Det andra loppet gick förbi ett stup. Ja och som ni fattar, efter sisådär sju kilometer var avgrunden jävligt lockande.

På ganska många tävlingslopp finns det bullar i slutet. Liksom BULLAR? Alla löpare håller ju på med nån paleo-diet. Men jag antar att de får unna sig bullar just vid mållinjen.

Eller nu ljög jag igen. ”Ganska många” är lite av en överdrift. Jag har som sagt sprungit två lopp. Men det fanns faktiskt bullar på båda.

Nu är jag precis vid slutet av ytterligare en omskrivning. Det är så nära nu. Så jävla jävla nära. Allt som ska skrivas är skrivet. Jag ska bara gå igenom allt en sista gång innan jag överlämnar det till redaktören (igen).

Visste ni förresten att ”jävlar” (svordomen) stavas med j medan ”djävlar” (varelsen) stavas med dj? Så trött på att se folk göra fel ang detta. I ordspråket ovan är jag dock osäker på vad som åsyftades, men med tanke på lokalisationen (i lådan) kändes det som att det skulle kunna vara varelsen. Men rätta mig om jag har fel.

När nu allt är genomgånget och inskickat ska jag ta och ge mig själv ett bakverk på mållinjen. Jag är faktiskt inte så förtjust i bullar men när jag har skickat in manus ska jag baka Madeleinekakor. Se på obligatorisk konsthögskolefilm. Och kolla igenom Britney Spears Instagram (undrar vilket PR-geni som driver den alltså, det är stor konst).

Nästa vecka ska jag skriva ett blogginlägg om kakorna och dilla om Proust och havet och sånt. För JAG ÄR en sån som kan litteratur. Jag har börjat lite klassiskt här med Kafka och Joyce och snart Proust. Vill inte skrämma känsliga läsare såhär i början men inom kort kommer det balla ur, vänta ni bara.

Men det viktigaste: JAG ÄR en sån som skriver klart sina böcker istället för att kasta allt i sopan och mailar förlaget att nu är det slut och hoppar ut för ett stup precis i sista sekund.

För idag har jag skrivit klart. Madeleinekakor ska det bli.
I nästa blogginlägg kanske ni får receptet, så stay tuned.


Nästan-klar-känslan.