Kroppsvätskor och Liseberg

Google Docs! Jaja, det finns en del irritationsmoment, men ändå! Vilken uppfinning!

Men hur är det nu, när ska man börja knacka ner saker i skrift och när mår de bättre av att ligga och skramla i huvudet? 

Känns frågeställningen igen?

Överlag vill jag undvika att komma med tvärsäkra påståenden, eftersom jag tror att det finns många sätt att göra rätt, men för egen del brukar det kännas intuitivt bra att gå på intuition. Så jag tänkte på min story när andan föll på, och skrev i dokumentet när jag kände för det. 

Något tog form. Det skulle handla om en ung kille som anlände till något slags skola och hamnade i en ny värld. (En outslitlig trop!)

Det skulle handla om humoralpatologi också. Ni vet, de där fyra kroppsvätskorna. På något sätt. 

Och så skulle det vara spännande.

NU

Att ge ut sin första bok påminner om att vara fem år gammal, märker jag. Man har sina teorier om vad som pågår, men är helt beroende av de vuxna, det vill säga förlaget. Som har koll, som tar hand om en, som förhoppningsvis vill en väl. Och som närsomhelst kan komma med omvälvande besked:

”Imorgon ska vi åka till Liseberg!” ”Här får du en ny ryggsäck!” ”Nästa vecka börjar simskolan!”

De vuxna har kunskap, erfarenhet, de vet hur saker och ting hänger ihop. Det kan inte femåringen göra.

Jag litar på dem. Jag åker med.

Och jag säger: ”Wow!” ”Vad är det där för nåt?” ”Är vi inte framme snart?”

Dammar av projektet: Min skrivresa, del 2

Efter mitt misslyckade skrivförsök la jag bokprojektet på is. Mina huvudkaraktärer Matilda och Trond fanns dock kvar i mina tankar och knackade ibland, lite försynt, inifrån huvudet och frågade: Hallå, var är du? Vår historia väntar på att bli berättad!

När jag sålde min häst 2017 fick jag stifta bekantskap med ett för mig okänt fenomen: fritid som inte var intecknad till brädden. Först var det skönt, sedan blev jag rastlös. Hästeriet hade varit en stor passion i mitt liv, något som balanserade det engagemang jag la i min yrkesroll, något som gav mål och mening åt tillvaron. Tomheten behövde fyllas, men med vad?

Våren 2018 fick jag Stephen Kings bok ”Att skriva” i present av en god vän som mindes att jag sagt att jag någon gång ville skriva en bok. Tack Åsa! Utan din milda knuff i ryggen hade jag stått kvar och stampat i startblocken. Kings bok gav mig en del aha-upplevelser om vilka fel jag gjort i mitt första författar­försök. Jag insåg att jag ville ge projektet en ny chans genom att studera verktygen för skönlitterärt skrivande ordentligt. Jag sökte information på nätet och hittade bland annat Pia Lerigons hemsida med skrivtips. En riktig guldgruva! http://www.pialerigon.se/

Under sommarsemestern dök jag med liv och lust in i bokprojektet men med en annan attackvinkel: istället för att spruta ut texten likt rännskita, la jag extremt mycket tid och möda på varje mening, varje stycke, allt i syfte att lära mig hantverket parallellt med att jag mejslade fram berättelsen. Det var tidskrävande men tillfredsställande att se att jag faktiskt hade förmågan att producera text som (åtminstone hjälpligt) påminde om något man kunde läsa i en tryckt bok. Stärkt av insikten gnetade jag på.

Ett av de skrivtips jag stötte på var att ta hjälp av testläsare. Åh, hemska tanke! Skulle jag visa upp något jag skrivit? Aldrig i livet, så modig var jag inte. Jag hade ju inte ens vågat berätta för någon (förutom sambon) att jag skrev på ett manus. Så kom den dagen då en vän pratade om filmer/böcker hon gillade, och då ”råkade” jag avslöja mitt projekt för henne. Hon blev eld och lågor och ville gärna läsa ett utdrag. Nervös bortom fattning valde jag den del jag var mest nöjd med (läs: minst missnöjd) och redigerade tills fingrarna blödde. Smärtsamt medveten om att just denna vän är subtil som en stenkross i sina åsikter var det med stor bävan jag tryckte på Sänd. Tiden jag tillbringade med att vänta på hennes reaktion var … vidrig. I min yrkesroll har jag inga problem med konstruktiv feedback men manuset var mycket mer personligt för mig. Vi författare vill ju skapa berättelser som griper tag i läsaren, väcker nyfikenhet, läslust och känslor. Hade jag lyckats?

Svar: Någorlunda.

Omdömet innehöll såväl ris som ros men det bästa var att min vän gav förklaringar till varför hon tyckte att vissa avsnitt var mindre bra, vilket hjälpte mig att förstå hur jag kunde åtgärda problemen. Tack Annette! Upplevelsen fick mig att inse hur värdefullt det är med testläsare. Stolt över vad jag producerat under semestern 2018 beslutade jag att ge mig själv en present: en skrivkurs.

Kärleken till skrivandet.

Den här tavlan sitter på väggen i mitt vardagsrum och påminner mig om det fina i livet.

I lördagens enkätfråga här på Debutantbloggen pratade vi om vad skrivandet betyder för oss. Jag svarade att det är frihet, att skrivandet är den plats där jag känner mig som mest ärlig och ohämmad. Jag tänkte att jag skulle spinna vidare på det i dagens inlägg.

När jag var barn var jag väldigt tyst och fick alltid höra att jag var blyg, en etikett jag ogillade redan då. Jag kände att det inte var sanningen, att det fanns så mycket i mig som ville ut, jag visste bara inte hur. Jag önskade att jag hade kunnat öppna dörren till mitt inre och låtit alla få se det jag inte kunde säga.

Mina mest trogna vänner genom barndomen var böckerna. Jag kan helt relatera till Emmas senaste inlägg, där hon beskrev hur hon slukade böcker som nioåring, så minns jag det också, man ville bara ha mer! Jag läste det mesta (förutom läskiga böcker, min storasyster retar mig fortfarande för att jag inte vågade läsa Fem-böckerna, där gick min gräns), men jag föredrog berättelser om underdogs som får upprättelse på något sätt, eller fantasivärldar där andra regler än de i vårt samhälle gäller. Jag antar att det reflekterade en längtan som fanns i mig, efter att kunna vara någon annan, någon annanstans.

Just det är också en grundkänsla i de flesta texter jag skriver. För samtidigt som jag läste alla de där böckerna började en liten röst i mig viska att jag kanske kunde skapa mina egna världar. Berätta en historia utan att behöva öppna munnen. Och när jag väl börjat kunde jag inte sluta, vilken underbar känsla det var att låta allting flöda fritt! När jag pratar passerar orden hjärnan och censureras på vägen, jag bromsar mig själv, men när jag skriver kommer de direkt från hjärtat.

Länge skrev jag bara för mig själv och jag hade dött om någon fått tag i ett av mina fullklottrade kollegieblock, tanken på att någon skulle läsa den ohämmade versionen av mig själv var skrämmande. När jag för första gången flyttade ihop med någon, som nittonåring, stod jag kvällen innan hans ankomst och hivade alla mina block i en sopcontainer på gården, jag ville inte ta några risker! Och när jag inte kunde stå emot suget och började skriva på vår gemensamma dator såg jag till att lösenordsskydda alla dokument med så fiffiga lösenord att jag inte ens mindes dem själv (vilket grämer mig än idag, även om texterna antagligen var ganska usla).

Men med tiden växte behovet av att få dela med mig. Jag ville visa det där jag alltid hållit inom mig, kanske få någon att förstå. Och nu är det dags. Nu är jag redo att öppna dörren och släppa in läsarna till min värld. Att låta dem ta del av min berättelse om Ozzie och Hanna, som båda kämpar för att bli någonting mer än den stämpel omgivningen satt på dem. De längtar efter att få vara några andra, någon annanstans, precis som jag gjorde en gång. Och att skriva om dem har varit ren frihet.

PS. Just idag är också dagen då den där killen jag flyttade ihop med har varit min i 25 år. 25 år! Länge leve kärleken till både skrivandet och människor som alltid står på ens sida!

Stunden när jag förstod att det skulle bli något

Idag gästas bloggen av Tomas Bacoccoli, som debuterade 2021 med En bastu i Umbrien.

Det var någon som sade att man inte blir författare bara för att man ger ut en bok. Författare är något man blir efter flera böcker. Shit, tänkte jag. Det tog ju fem år att skriva den här boken. Det betyder att jag kanske måste vänta i ytterligare tio år för att bli författare.

Jag minns det så väl, den där stunden när jag förstod att det skulle bli något, att orden skulle nå bortom mitt tangentbord och ut i vida världen. Ett färdigt äpple hade trillat rakt ner i skallen på mig och det här skulle ju bli helt otroligt, rena nobelprisgrejen. Caféstolen kändes ostadig där jag satt och skrev i skuggan av en stor fotbollsarena i grå betong, i fyrtiogradig sommarvärme, mitt i Umbrien. Jag måste berätta för någon. En tår rann ner för kinden och jag skrattade till åt det. Här sitter jag och skrattar och gråter samtidigt, så bra är detta. Det måste vara så här det känns att bli upptäckt av en popgruppsmanager i England på 70-talet. Jag såg det framför mig. Det var bara en tidsfråga innan jag skulle stå på Wembley en sommarkväll, pårökt publik som nynnade med lysande tändare medan jag läste orden i meningarna som jag precis skrivit. Jag hade precis upptäckt mig själv liksom. Och ingen utom jag kunde förstå hur avgörande och historiskt detta ögonblick var. Ruset varade i flera minuter, men så tog det stopp. Bara en stund senare blev jag otroligt besviken när jag satt och ögnade igenom ett annat kapitel som var, låt oss säga, inte lika potentiellt revolutionerande som de raderna som nobelkommittén snart skulle höra av sig om. Axlarna sjönk. Jag skämdes i förskott över hur dåligt det här kapitlet var. Patetiskt. Jag skrev ju bättre på gymnasiet och då fick jag ändå bara trea i svenska. 

Jag lutade mig bak i stolen, släppte taget om tangentbordet som man släpper taget om repet i en dragkamp och bara andades ut. Bilden av ett fullsatt Wembley bleknade, liksom bilden av mig i en stol mitt emot Skavlan, eller vad hon heter nuförtiden. Visst var jag besviken. Det här skulle kanske inte bli så historiskt som jag först hoppats. Men den där magiska känslan hängde ändå kvar, ruset av att ha skrivit något väldigt fint, som ett svagt ljus som inte ville slockna. Det kanske inte var lika starkt som för en stund sen, men det brann. Något inom mig brann. Det här skulle bli något. En pjäs, en teveserie, eller kanske en bok. Jag var säker på det. Hur mycket det där andra kapitlet än sög så skulle det här bli något. Jag skulle bli något. Författare. Eller nej, vänta förresten. För att bli författare måste man ju skriva flera böcker. 

Så vad var det jag var på väg att bli då? Så klart, just det, jag skulle snart bli debutant. 

PS. Folk får hitta på vilka definitioner de vill. Jag kommer alltid vara debutant och jag har alltid varit författare.

Lördagsenkät: Vad betyder skrivandet för dig?

Tua: En passion! Jag älskar att kliva in i den alldeles speciella värld jag skapat åt mina karaktärer. Där är jag Gud och kan böja tillvaron så som jag vill ha den. Lyckan då jag åstadkommit en riktigt bra scen är oslagbar.

Samuel: Å ena sidan en födkrok med en massa tekniska aspekter. Å andra sidan en helig, ren och mystisk konstform som jag inte vill analysera, bara bejaka, omfamna och njuta av.

Per: Det är oas där jag själv bestämmer vad jag vill göra och vad som ska hända. Skrivandet ger mig en slags kraft och motivation i resten av livet också, en mening att fokusera på under de där trista passagerna som man bara måste igenom.  

Emma: Att skriva är min yoga. Det är mitt sätt att koppla av, förstå omvärlden i lugn och ro och höra mina egna tankar i ett annars ständigt pågående brus. Utan skrivandet tappar jag bort mig själv. 

Victoria: Frihet. Det finns ingen annan plats som jag känner mig så fri på, som när jag skriver. Då vågar jag bre ut mig och testa saker, uttrycka saker, utan att vara rädd för konsekvenserna. Jag är som allra mest ärlig i mina texter. 

Nio år och författare

Emma som nioåring läser Svarta hingsten.
Kan man någonsin uppleva en bok på samma sätt som när man var nio igen? Någon som minns Svarta hingsten?

Jag var nio år när jag peakade som läsare och jag är fortfarande nio år när jag skriver. Har fastnat i den åldern när man ännu inte är något, men fortfarande kan bli allt.

Varje bok jag läser som nioåring drabbar mig. Jag analyserar inte, bara upplever – närmast slukar – alla böcker som kommer i min väg. Genom dem får jag tillgång till hela världen, alla tidsåldrar. Författarnamnen går rakt in i hjärtat och jag vet när jag är nio år att jag är en av dem.

Jag tror på vartenda ord jag läser. Min egen tillvaro bleknar i jämförelse med de livsöden jag blir en del av. Sänglampan lyser lite för länge på kvällen och varje vaken stund som inte kräver min fulla närvaro sugs jag in i nya boksidor. Jag är stamkund på biblioteken och slår mig ofta ned vid mina favoritförfattares hyllor, men provar också mycket nytt eftersom böckerna inte kommer ut i den takt som jag läser. En del böcker gömmer jag under madrassen.

Svart arv av Mildred D Taylor.
Svart Arv av Mildred D Taylor kom ut 1987. Då var jag nio år och lika gammal som bokens huvudperson.

När jag skriver befinner jag mig i samma bubbla. Jag kan inte stava till intrig, vet inte vad protagonist och antagonist är för skumma figurer och den dramaturgiska kurvan utspelar sig långt ovanför mitt huvud. När pennan rör sig och tangentbordet smattrar är det orden som finner mig. Jag ser personer, hör samtal, förstår känslor och kan fånga dem i flykten, men det kräver koncentration. Att vara vuxen är en nackdel i sammanhanget. Barnen i hushållet växer inte ordentligt om de inte får mat. Någon måste ta ut de döda mössen som katterna envisas med att släpa in om nätterna och dessutom vilar familjens ekonomi i alla fall delvis på mina axlar. De karaktärer som längtar efter att bli hörda är så tunna att de nästan är genomskinliga och därför tar det också tid innan orden som kommer fram blir tillräckligt tydliga för att göra deras berättelse rättvisa.

Min första riktiga bok är på väg att bli till. Mitt nioåriga jag undrar varför det har dröjt.

Slutredigering – mycket väsen för ingenting?

Vi har alla hört talas om det förut, den där sista slutspurten med manuset innan det ska tillbaka till förlaget för att tryckas och/eller läsas in. Den som författare ibland ojar sig över. ”Åh, jag är så jäkla trött på min bok” och så vidare. (”Äh, sluta gnäll – du ska ju bli utgiven, människa!”) Jag kallar fasen för slutredigering och i det här inlägget tänkte jag försöka beskriva vad den innehåller för mig (är mitt uppe i den).

Shakespeares ”Mycket väsen för ingenting” anno 1902. Jag är han till höger som försöker se cool ut. Vid bordet två redaktörer i fyrkantiga hattar som väntar på ett färdigt manus och så längst till vänster skattmästaren som försöker begripa vem som vill betala för att läsa smörjan.
Bildkälla: Swedish Performing Arts Agency

Vi kan väl börja med att konstatera att det är skillnad på redigering och redigering. För mig finns en första ”råsållning” redan efter att jag skrivit ett kapitel första gången. Det är en rätt grov redigering som går ut på att ta bort stavfel, stryka hela meningar och få till ett bra flow i texten. Den redigeringen gör jag parallellt med att jag skriver boken. Typiskt såhär: fyra veckors skrivande non-stop och sedan en till två veckors råsållning. På så vis får jag till ett hyfsat okej utkast på en bok när jag kommit till sista meningen.

Sedan kommer den riktiga redigeringen, den som gör om ett potentiellt bra manus till något som kan bli utgivningsbart (haha, yeah right!). Då sitter jag i månader och skriver om, skriver om, skriver om, tills allt är som jag vill ha det. Efter det tycker jag att boken är färdig. Typ. Ja, alltså ett manus går alltid att putsa på, men efter den här fasen ”överstiger kostnaden för ytterligare redigering vinsten i språkbilden”. På ren svenska: det är inte värt att pilla mer på skiten. Det finns en risk att det faller isär. Och jag är för djupt inne i manuset för att kunna se skillnad på dålig skit och bra skit.

Efter det kommer lite ping-pong med en redaktör som förtjänar ett eget inlägg en annan gång, och sedan den beryktade slutredigeringen. 95% är bra. 5% kan bli bättre. Och de där sista procenten är lika jobbiga som elitidrottarnas sista hundradelar på sprinten. Jag har nu suttit en månad med foten i slutredigeringspottan, påhejad av min redaktör, och bland annat gjort följande intellektuella abrovinker:

  • Bytt ut alla ”någonting” mot ”något” – det blir bättre tempo i texten då
  • Numrerat om alla kapitel – jag slog ihop två = dominoeffekt
  • Förenklat dialogen till att baseras på ”sa” istället för mina ”klagade”, ”suckade”, ”stönade”, ”väste” och andra försök till variation – förenkling alltså
  • Skrivit om allra första meningen – den tycker ju folk ska vara något speciellt så jag vill inte vara sämre. Det kostade två timmar och resultatet är tveksamt bättre än originalet. Pretto-varning!
  • Hittat synonymer till ”gängmedlem”, ett ord jag använde alltför ofta. Prova och se hur många du kommer på. Jag fick till två i slutänden. Blä.
  • Skickat manuset till en kompis som är polis så han kan säga åt mig om jag tagit i för mycket någonstans. Det här var min favoritåtgärd, antagligen eftersom någon annan måste göra jobbet!
Ur Mozarts Trollflöjten: Tamino och Pamina går genom elden – ett slutprov för att bevisa kärleken till varandra.

Ja, som du ser är det mest finlir på gränsen till absurditeter som fyller min skrivprocess just nu, men jag är inte på ”hata mitt manus”-nivån ännu. Om några dagar ska jag släppa det till redaktören för hennes version av slutredigering. Sedan är det egentligen bara en sista vända med extern korrekturläsare innan manuset är klart. Ja, eller ”good enough” i alla fall.

För mig har den här fasen varit rätt jobbig, men inte lika mentalt drabbande som jag vet att den har varit för en del andra debutanter. Kanske beror det på vilken sorts person man är. Själv är jag en 95-procentare. Hellre snabbt och riktigt bra, än långsamt och ”perfekt”. Om det nu finns ett perfekt. Vilken typ är du?

Jag vill varna er som är perfektionister för att förlora er i den här fasen. Eller snarare förlora skrivlusten, för slutredigeringen är rätt prövande och i slutänden är det ens självbild som tar stryk. För egentligen tror jag fasen handlar mer om mig än manuset. Det är en psykologisk grej. Pallar jag trycket? Eller börjar jag ifrågasätta manuset ännu en gång? Slita i samma gamla formuleringar igen? Nej, gör bara som Tamino och Pamina: gå igenom elden, titta inte för mycket åt sidorna, så kommer ni ut i andra änden. Det tror jag i alla fall att jag kommer göra, om än lite svedd i kanten.

Kocklandslag och förskottsglädje

Jag hade jobbat som lärare i många år när min vän Per (inte bloggkollegan) och jag halkade in i manusbranschen i mitten av 2010-talet. Plötsligt var vi inblandade i en massa tv-produktioner och snart blev det en heltidssyssla. Efter några år fick Per nog. Jag fortsatte. Omväxling och frihet hade jag i och för sig haft som lärare också, men inte i såna här mängder.

Kanske var det den där ökade friheten som gödde idén. Eller kanske var det tvärtom känslan av att alltid ingå i ett helt kocklandslag – beställare, producenter, programledare … På ett sätt är det förstås skönt att bara förverkliga andras visioner, att aldrig bära det yttersta ansvaret, men samtidigt …

Eller kanske var det bara en helt vanlig 40-årskris? Sakta men säkert kom den i alla fall smygande, lusten att börja skissa på något eget.

NU

Boken är skriven, vilar tryggt i sitt bo och ska inte pröva vingarna än på några månader. Fritt fram för drömmar och fantasier.

Kan detta vara den bästa tiden? Naivitetens tid, förhoppningarnas tid, den okomplicerade optimismens tid.   

Om ett år vet jag hur det gick, om Linnés arvinge fick ett bra mottagande eller ett dåligt mottagande eller ett blandat mottagande. Eller knappt något mottagande alls. 

Men detta är förskottsglädjens tid, tiden mellan sådd och skörd. Lotten ligger fortfarande oskrapad i fickan. 

Det är klart att det är den bästa tiden.

Villfarelse versus verklighet: Min skrivresa, del 1

Jag var en bokslukare redan som barn så egentligen är det konstigt att drömmen om att skriva en egen bok inte dök upp förrän i trettioårsåldern. Det hängde nog ihop med att jag aldrig sett mig själv som en konstnärlig själ. Men allteftersom åren förflöt fick jag ibland (precis när jag läst ut en riktigt bra bok) en idé om att jag själv skulle kunna bli författare. Det verkade så trevligt: tänk att sitta i soffan under en pläd, dricka te och fantisera ihop historier som folk ville läsa. Naturligtvis skulle det leda till rikedom och berömmelse. What’s not to like, liksom? Någonstans i mina naiva dagdrömmerier insåg jag att berättelserna också måste skrivas ner och denna lilla detalj gjorde att jag aldrig kom till skott.

Under sommarsemestern år 2014 plöjde jag en massa böcker, varav flera i genren historisk romance. Frossandet ledde till en insikt: om jag någonsin skulle skriva en bok skulle det vara inom denna genre, då jag älskar både romantik och att besöka svunna tider. Strax började två huvudkaraktärer att utkristallisera sig i mitt huvud. Varje vaken stund grunnade jag på deras bakgrunder. Vad de skulle heta. Vad de skulle råka ut för. Vilken tidsepok jag skulle placera berättelsen i. Tankarna snurrade och gjorde mig vimmelkantig men det var euforiskt att låta fantasin spinna fritt.

På prov la jag fingrarna på tangentbordet och skrev. Oj, vad jag skrev. Bokstäverna sprutade fram på skärmen i rasande takt. Jag var lycklig. Övermodig. Det här var ju inte ens svårt! Varför hade jag väntat så länge med att göra slag i saken? Efter cirka hundra sidor lutade jag mig nöjt tillbaka för att läsa mitt mästerverk (så långt jag kommit, bara för att få bekräftat att jag var på rätt väg).

Vilken chock.

Berättelsen var usel. Inte känsloväckande. Inte dramatisk. Inte romantisk. Inget av allt det jag haft som ambition i mitt skrivrus. Jag kliade mig i huvudet men kunde inte förstå vad jag gjort fel. Varför blev jag som läsare inte berörd?

Det skulle dröja fyra år innan jag tog reda på svaret.

Jag rear ut min själ, allt ska bort!

En grym skiva. Omslag: Martin Kann.

Jag har lånat rubriken till dagens inlägg från de fantastiska ordkonstnärerna i bob hund, några av mina idoler när det kommer till att leverera meningar som sitter som en smäck. Och skivan där, förutom titelspåret, även ”Helgen v.48”, ”Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss” och ”Nu är det väl revolution på gång?” finns med är en klassiker, lyssna om du inte gjort det!

Men det var inte det jag skulle säga, utan det var det där med själen. För det är ju så det känns att skicka iväg sin text, sitt manus, till förlagen. Som att lägga sin själ på ett fat och hoppas att någon ska fatta tycke för den. Eller i alla fall inte mosa den helt. Och trots att man försöker glömma och tänka på annat (inte kolla mejlen tio gånger om dagen!) så ligger det ju där och gnager. Hur ska det gå?

Jag skickade Härifrån till sammanlagt fem förlag och de svarade såhär:

– En standardrefus i form av ”tack, men nej tack” efter en dryg månad. (Fan, där sjönk hoppet direkt.)

– En refus strax därpå i form av ”det är intressant och bra, men är det inte ett ungdomsboksmanus? Prova ett sånt förlag.” (Gud, här blev jag nervös, tänk om jag varit dum nog att skriva ett manus som ramlade mellan stolarna?)

– Ett telefonsamtal från Norstedts efter ca två månader med erbjudande om utgivning. (Jippi!!!)

– Ett mejl veckan därpå från ett annat förlag med rubriken ”Vi vill gärna ge ut din bok!” (Vilket ledde till ett fint samtal som jag sparat i hjärtat, men jag gick vidare med Norstedts.)

– En refus åtta månader senare (alltså bara häromveckan), i form av ”vi tycker att du skriver bra, men är inte intresserade av det här manuset. Men skicka gärna något annat till oss!” (Haha, men jag fick ett svar till slut i alla fall.)

Så vad är sensmoralen i den här antagnings/refuseringshistorien? Jo, att smaken är som baken och du kan aldrig göra alla nöjda, så skriv det du själv brinner för. Och även om det är läskigt att skicka iväg sin själ, sin bebis, för bedömning så är det värt det om du har turen att hitta en annan människa som förstår. Som ser vad du vill säga och är beredd att ge dig en chans att förbättra manuset så att det till slut finns där som en färdig bok.

För det är ju nästa steg. Om två månader finns min själ inbunden och till salu på bokdiskarna. Tillgänglig för vem som helst att bedöma.

Gulp.

Men när paniken smyger sig på tänker jag på att det inte går att göra alla glada. Och att det räcker med att någon enda förstår, så är det värt det.

Andas djupt.

2021 – hade en åttafaldig debutant åtta gånger så mycket boksläppsångest?

Idag gästas bloggen åter av grymma Sofia Rutbäck Eriksson!

Jag tackar så hjärtligt för att jag fått återvända som gästbloggare till just den här bloggen. Eftersom jag inte är Zlatan liksom, så tänkte jag först presentera mig. Jag är en skriv- och läsgalning bosatt i norra Sverige, som släppte inte mindre än åtta böcker under mitt debutår. En feelgoodroman, sex humoristiska mysdeckare och en pusseldeckare i julkalenderformat.

Varför det blev åttlingar har jag redan försökt besvara i mitt förra blogginlägg, som publicerades i juni 2021. Så ni som vill läsa mer ”Om att våga vara lite grym ibland”, klicka här

Idag tänkte jag skriva om något annat, nämligen något så trevligt som BOKSLÄPPSÅNGEST. 

Nu tänker kanske en del: Huva! Nej! Varför så mörkt tema? 

Jo, jag tänker att vi ändå måste våga prata om det där hemska också. Så att man känner sig mindre ensam när man dunkar huvudet i datorn av frustration.

För mig bestod debutåret inte endast av översvallande eufori, utan en riktig molotov-cocktail av allt från lyriskt studsande till att gömma sig bakom en gardin. Allra mest berodde blandningen av känslor på att andra personer än jag själv, mina närmaste och mitt bokförlag skulle läsa något jag skrivit. Och det, mina vänner, det var läskigt. 

Mina nerver var över hela plejset, om man får uttrycka sig lite svengelskt. Jag dubbel- och trippelkollade Storytelappar, Instagram och Facebook efter kommentarer, recensioner och meddelanden. Varje gång jag såg något nytt bultade hjärtat. Ibland svettades jag. Ibland kände jag mig snudd på illamående. 

Skedde det här varje gång en ny bok släpptes? Ja, typ. Kanske allra mest inför ”Som i ett vykort” som kom i juni, men även inför release av första boken om Katarina Zapp – ”Gräset är alltid blodigare på andra sidan häcken” som kom i juli var det rätt panikslaget, och slutligen inför julkalendern ”Mordnatt råder, tyst det är i husen” var jag också riktigt jäkla nervös. 

Varför är det då så hemskt att bli bedömd av andra? För min del handlar det nog om att texten jag har skrivit har hunnit bli en del av mig. Så på samma sätt som jag inte vill att någon ska avsky min näsa, min dialekt eller mitt sätt att röra mig, vill jag helst inte att någon ska tycka illa om det jag skapat. För här finns ju mina idéer, mitt sätt att skriva och min humor. 

Alla kan inte älska det. Det vore snarare konstigt om alla gjorde det. 

Det här vet vi ju. Egentligen. Men ändå är det tufft att se en etta på Storytel eller att läsa en halvsval recension i lokaltidningen. 

Men hallå där! Kompenserar inte alla positiva recensioner och kommentarer? ”Nja” blir svaret, för i min stackars hjärna kladdar sig ettorna och de svala orden kvar alldeles för länge. Fråga mig inte varför, men så är det, och det har varit tufft. 

Men … och nu kommer vi till det som jag tänkte mig som själva essensen av mitt inlägg: var det åtta gånger så tufft? Nej, faktiskt inte. 

När bok nummer två om Katarina och Greta dök upp på Storytel och i butiker, vilka var det då som lyssnade/läste? Jo, allra mest var det de som hade gillat ettan. Ytterst få slänger sig över uppföljare till en bok de inte gillat. 

Böckerna om den eminenta detektivbyrån är speciella på så sätt att huvudpersonen är hyfsat excentrisk och i princip vad som helst kan hända. Alla älskar det inte, men jag tror att jag och min medförfattare har hittat en klick följare som uppskattar böckerna så pass att de hänger kvar i bok efter bok. Därför blev det lättare och lättare vid varje boksläpp i den serien. Har jag kanske också blivit lite luttrad? Eventuellt. 

Men inte bara boksläppen har varit tuffa. Ungefär varenda gång jag fått omfattande feedback inför redigering har jag känt ”Nähäppdethärgårbarainte, ochsnartfårjagsparkenfrånförlaget, tackochhej, detvarkulsålängedetvarade!” 

Okej, känslan kom inte åtta gånger, men åtminstone vid några tillfällen och det var inte angenämt.

Men … nu kommer vi till något riktigt viktigt här. Efter att jag tagit mig i kragen och påbörjat uppförsbacken som kallas redigering, så upplevde jag lika många nerförsbackar. 

Hej och hå, vad det går bra ibland. Fart och fläkt och euforin tar över. Man hinner helt och hållet glömma det där med att man säkert skulle få sparken. För plötsligt känns manuset riktigt bra.

Det vill säga, det känns bra tills någon säger att boken är skickad till inläsning eller tryck. Då får åtminstone jag för mig att jag säkert har missat något stort. Scener med högafflar och arga läsare utanför mitt fönster dyker upp. Gömma sig bakom en gardin känns plötsligt helt rimligt. Men bakom den stannar man inte så länge, för där är det dammigt och trist. 

Jag ska erkänna att 2021 har varit en riktig berg- och dalbana. Det har stundtals varit tufft, särskilt kring redigering och känslan att bli bedömd, men när jag tänker tillbaka har det varit mer roligt än vad det har varit tufft.

Jag har lärt känna helt otroliga personer under resans gång. Personer jag bara inte skulle kunna vara utan. Jag tror dessutom att jag har lärt mig en del, och jag försöker kontinuerligt påminna mig själv om dessa saker. Så här kommer några tips från hon som fick åttlingar:

  • Skriv det DU själv tror på och gillar. För om åtminstone du själv tycker om, trivs med och skrattar åt texten, gör det dig nog mindre om andra inte gillar det. För tänk så hemskt det vore om du hade försökt skriva det du trodde att andra ville läsa? Och så gillade ingen det! Usch, vad onödigt!
  • Även i en berg- och dalbana blir det så småningom nerförsbacke. Så när det är tufft, lite på att det snart kommer att lätta!
  • Du är inte ensam! MÅNGA (gissar alla) får panik över omfattande feedback inför omskrivning och redigering. ALLA blir stundtals sänkta av svala kommentarer och ALLA har fått sådana. 

Så med orden ”Du är inte ensam!” tänkte jag nu lämna er, och önska er ett gott nytt skriv-år. Låt det bli ett år då vi skrivande och läsande personer fortsätter att hjälpa och stötta varandra, så där som vi brukar. För maken till gemenskap har jag aldrig känt förut. 

Kram!

Sofia

Lördagsenkät: Vilka är dina förhoppningar inför 2022?

Victoria: Att Härifrån ska nå så många läsare som möjligt, och att jag ska få uppleva alla de där förstagångerna som hör till att debutera. Första intervjun (den har jag tjuvstartat med), första recensionen, första författarframträdandet, första releasefesten … Och också att jag ska få ihop nästa manus så att jag kan få göra alla de där sakerna en gång till! 

Tua: Det självklara svaret måste bli att många vill läsa och lyssna på min debutroman Konungens sändebud som släpps i mars! Samt att förlaget gillar uppföljaren och vill ge ut även den. Ännu en skrivrelaterad förhoppning är att jag under våren lyckas knåpa ihop ett råmanus till bok tre i serien så att jag kan redigera av hjärtans lust under sommarsemestern.

Samuel: Att min bok ska komma ut som planerat, att den på något sätt ska lyckas nå ut och bli läst, att läsarna ska bli uppslukade och tipsa andra … Och så hoppas jag kunna ha en stor releasefest där man med gott samvete slipper tänka på covid. Helst redan i april. Det vore härligt!

Per: Såklart att tillräckligt många väljer att läsa boken för att den ska synas genom bruset. Och så att jag lyckas skriva klart ett råmanus på uppföljaren innan sommaren. Det var ett tag sedan jag var i “skrivfasen” – har ju mest blivit redigering det senaste halvåret – så för mig blir det till att återupptäcka skrivandet till våren. Hjälp – hur var det man gjorde nu igen?

Emma: Jag längtar efter att lära känna fler författare, både utgivna och aspirerande. År 2022 börjar på bästa sätt med fyra nya författarvänner! Jag har förhoppningar om att det här bloggåret kan leda till fler nya bekantskaper. Säg gärna hej till oss i kommentarsfältet =)

Det måste inte vara felfritt

Det tog mig bara en filosofie magisterexamen i etnologi, tre år som copywriter, en journalistexamen, fyra föräldraledigheter, sju års slit på lokaltidning, sex år som kommunikatör och kilometervis textmassa för att till slut lyckas skriva ett utgivningsbart manus. Och vilket manus det måste vara – eller hur! För att passera nålsögat och tillhöra de få procenten, eller till och med promillen som antas. Visst!? Varför blossade då mina kinder när jag månader senare redigerade manuset utifrån redaktörens önskemål? Jo, jag trodde att jag hade skrivit en felfri, västkustromantisk feelgoodroman men det visade sig vara ett hyfsat charmigt råmanusförsök. Lite som förra årets kolor:

Inte felfria – men delikata ändå.

Jag har visst självförtroende när det kommer till textproduktion, men i köket är jag novis. I år var det jag som stod för jullunchen och som jag funderade. I dagar som blev till veckor planerade jag menyn utan att egentligen komma på något som var tillräckligt enkelt att laga. Kräver något fler än fem ingredienser vågar jag mig inte på det. Resultatet blev snäppet bättre än kolorna på bilden men sällskapet åt till min förvåning med god aptit. För det var lagat med hjärtat och serverat med kärlek. Inte felfritt, men gott nog ändå.

Jag tror att det enda man på riktigt behöver för att skriva bra är självförtroende. Nästa år kanske jag lyckas i köket, jag har i alla fall bättre förutsättningar med en lyckad jullunch i ryggen. Nästa manus jag skriver kommer förmodligen vara bättre än mitt första. Jag har 51 fredagsinlägg kvar att skriva, jag hoppas jag växer med uppgiften. Nu lämnar vi år 2021 bakom oss och förhoppningsvis kan vi även låta en del av det dåliga självförtroendet stanna i det förflutna.

Lycka till med alla era skrivprojekt under 2022. Och kom ihåg: det måste inte vara felfritt för att vara perfekt!

En (a)social författares bekännelser

Jag hade en konstig dröm i veckan. Vi fem nya som ska driva bloggen hade flyttat in i en husvagn modell större mitt på Sergels torg i Stockholm. Den hade stora fönster så alla som passerade förbi kunde se in. Tänk Musikhjälpen fast utan musik. Och utan hjälp. Tanken var att vi skulle bo där tillsammans i ett slags konstnärskollektiv. Det fanns kaffemaskin, ett antal skrivbord och ett spritskåp som till och med innehöll likören med kaffesmak som jag själv köpt i verkligheten under ett ögonblick av tillfällig sinnesförvirring. I husvagnen fanns också pärmar, pärmar, pärmar med instruktioner för hur vi skulle leva ihop. Upp en viss tid, morgongymnastik och sedan gemensam matstund, roterande diskschema. Vi bloggare umgicks hela tiden, skrattade och lyckades till och med trycka i oss lite av den hemska likören. Det var socialt. Trevligt. Och fullständigt ohållbart. Jag spenderade största delen av drömmen med att försöka komma på ursäkter för att slinka iväg och skriva. Jag lyckades ett par gånger, men kunde inte koncentrera mig nog för att få ner en enda rad på pappret. Sedan vaknade jag.

OBS: Bilden är ett (skitfult) montage!

Det är ju rätt hemskt att inleda bloggåret med en mardröm om sina nya kollegor (förlåt hörrni!), men man behöver inte vara någon Freud för att läsa subtexten i min flumdröm. Största utmaningen för mig har alltid varit att hitta tiden och lugnet som krävs för att kunna skriva. Att sätta av timmar i kalendern är första steget. Att se till att de timmarna bara går till skrivande istället för mail och sociala medier är det andra. Lösningen blir att stänga av allt. Mobilljudet. Mailplinget från datorn. Och att stänga in sig. Under mina mest kreativa perioder sitter jag ensam i min skrivarstudio (läs: en källare) medan karaktärerna springer runt i huvudet på mig och säger saker till varandra. Det är enda sättet som jag kan få någonting vettigt gjort på, men det är också ett rätt asocialt sätt att leva på. Och jag gillar ju egentligen folk. I promise!

Men allting har ett pris. Jag har ett konstant dåligt samvete för alla saker som jag borde göra istället för att skriva. Mest det här om att höra av sig till vänner oftare, men det blir liksom inte alltid tid över om man jobbar heltid OCH har familj med barn OCH har fått för sig att bli författare. Det är mission impossible. Självvald isolering i kvadrat. Om man ska se det positivt kan man väl säga att eremiterna som gömmer sig i grottor för att nå insikt håller på med någonting liknande. Bara det att de försöker gå till botten med livets stora mysterier medan jag funderar över påhittade gängkrig om droger och vapen …  

Det var väl kanske det som drömmen om husvagnen egentligen handlade om: svårigheten att balansera alla saker som är viktiga i livet. Skrivandet, visst, men också allt som ger näring till skrivandet (och livet). Viktigast av allt är nog ändå mötet med andra människor. Jag hoppas att jag kan få till det nästa år och samtidigt lyckas slappna av tillräckligt när jag väl skriver så orden bara rinner på. I värsta fall får jag kanske ta hjälp av den där kaffelikören. Till nån nytta ska den väl ändå vara.

Dåtid och nutid

En oväntad lucka i ett golv.

Ljudlöst dånande husfasader. 

En berusande känsla av utvaldhet.

Nätter då jag inte kunnat sluta läsa. Flugornas herre, Ondskan, Jonas Eckel.

Dagar då jag inte velat sluta läsa. En komikers uppväxt, Vindens skugga, Muminpappans memoarer.

Decennier av oseriösa stafettskrivprojekt. Min syster och jag vid varsin dator, oräkneliga timmar av ren glädje, bortkastade, oskattbara.

NU

Jag har skapat något som snart ska bli en bok. Jag minns inte exakt hur eller när det började, men jag vet att allt det ovanstående hade betydelse.  

Under det gångna året har jag slukat alla skrivrelaterade bloggar och poddar jag kunnat hitta. (Det blir lätt så, eller hur?) Och nu har jag ynnesten att sitta i andra änden, varje onsdag i ett helt år!

Jag tänker inleda varje inlägg med ett ”DÅ”, om processen från de första fröna fram till idag, december 2021. Sen kommer ett ”NU”, där jag berättar om det som händer med min bok under 2022.

Verkar det bra? Det blir liksom två års erfarenheter, återgivna under ett års tid. I två tidsplan. Ett berättartekniskt grepp!