Hur viktig är musik i ditt berättande? Har någon av dina texter ett Spotifysoundtrack? Dela gärna med dig!
Sabina: Det är väldigt viktigt. Oftast är det musiken som gör mig mer kreativ och skapar nya berättelser. När jag skriver och har musik på, vägleder den mig oftast åt vilken riktning berättelsen ska mot. Det är olika listor till varje manus, och ibland föredrar jag inget musik. Spotify lyssnar jag på när som helst utom när jag skriver, den enkla anledningen är för att jag tycker det är bättre skrivmusik på youtube. Just nu lyssnar jag mycket på “Relaxing With Japanese Bamboo Flute , Guzheng, Erhu | Musical Instrument Collection”, från youtube.
Sara: Jag behöver ha det helt tyst när jag skriver, men kan ibland lyssna på musik i jakt efter specifika artister eller låtar som får betydelse i texten. Musik har generellt liten del i mitt skrivande, mest bara små korta referenser i texten, så som att en karaktär hör sin favoritlåt på radion eller kommer att tänka på en låttext.
Emeli: När jag skriver är det tyst men det är mycket musik i texten. Jag försöker fånga känslan i låtarna istället för att kanske citera en textrad (fast jag inte kan låta bli att göra detta då och då) eller droppa namn. Personligen älskar jag när det nämns en massa musik som jag gillar i andras böcker, blir ju supernyfiken på karaktären Anders i Steineck & Bretzers text ❤ Det lyssnas på en hel massa musik i allt jag skriver; på lokaler, i hem, i bilar och walkmans. Men det mesta ryker sen i redigeringen. Spellistorna finns dock kvar. Här är en.
Emma: Det ser ut nästan exakt likadant för mig som för Emeli, det är sjuka mängder musik i manuset först och sedan redigeras det mesta bort. Jag har oftast tyst när jag skriver, men till Outsäglig sorg och saknad hade jag några spellistor i början för att hitta tillbaka till känslan mellan skrivpassen. Mycket instrumentalt, mycket Max Richter, etc. Och så knåpade jag ihop Spotify-spellistor för de tre huvudkaraktärerna, som en övning i att gestalta dem. De finns för övrigt här, här och här.
Isabelle: Det får gärna vara tyst omkring mig när jag skriver men oftast hörs musik från barnens filmer och spel i bakgrunden när Ralph och jag träffas digitalt. Ralph är som ett vandrande lexikon om musik och tack vare honom är det mycket musik i själva berättelsen och vi hör också mycket musik tillsammans under våra möten.
Ralph: Det är i mångt och mycket musik som driver mig och det är också det som driver Anders, vår kanske mest centrala karaktär som inte är jag men som delar vissa drag med mig (som musiken och yrkesvalet). I vår bok figurerar musik i många och väldigt olika skepnader. Anders irriterar sig på sin frus Bo Kaspers Orkester-skiva, från hans vägg blickar Gaye Advert i 77-punkarna The Adverts ner och på hans stereo snurrar (ja, Anders spelar vinylskivor) allt från americanaartisten Lindi Ortega (om ni går in och kolla på Spotify så är bilden på omslaget till hennes EP Liberty: Parkhill Sessions tagen av undertecknad) till Discharges betongkrossande tvåtaktspunk.
Jag är inte bara författare, jag är lektör också. Frågor om oss brukar dyka upp i aspirerande-författar-sammanhang, och jag hängde ju på Debutantbloggen när jag, eh, aspirerade, så jag tänkte ge några av mina (ibland högst, högst subjektiva) svar här. Vill påpeka att det här främst riktar sig åt människor som skriver skönlitterärt och som vill bli utgivna eller tänker ge ut själva!
Vad sysslar ni lektörer med egentligen?
Jag kan tycka att den engelska termen är lite tydligare, “reader”. En lektör är i princip en professionell läsare som uttrycker åsikter om det den har läst. De absoluta flesta frilansar och är egenföretagare. En del av oss tar uppdrag både från förlag och från privatpersoner, och det innebär lite skilda uppgifter. Det förstnämnda betyder att vi läser manus förlagen är intresserade av och ger en kort och sammanfattande bedömning av styrkor, svagheter, potentiell plats på marknaden, etc. Det sistnämnda kan variera beroende på person och tjänst, men det är ofta mer djuplodande återkoppling som fokuserar på förbättringspotential.
Och vad har ni för utbildning?
Likt “författare” så är “lektör” inte en skyddad yrkestitel, så vem som helst kan kalla sig för det. Allt fler människor skriver och det finns dessutom fler möjligheter att ge ut sina alster nuförtiden, så marknaden har så klart växt. Det finns några utbildningar, samtliga i privat regi, som man kan gå men det är inget som krävs. De lektörer jag känner till har däremot ofta en bakgrund inom något textrelaterat: De är översättare och författare som jag, de är litteraturvetare, journalister, språklärare, redaktörer, skrivpedagoger, etc.
Men vänta nu. Vad är skillnaden mellan en skrivcoach, en lektör och en redaktör?
Enkelt uttryckt kan du anlita en skrivcoach som stöd, hjälp och pepp medan du skriver, och lektör och redaktör kommer in senare i bilden. Skillnaden mellan lektör och redaktör kan vara lite glidande, särskilt när det gäller egenutgivning, men för att göra det enkelt för oss kommer lektören först och redaktören sen. Lektören kollar dessutom mer på the big picture och försöker greppa texten som helhet medan redaktören går in på detaljnivå och fixar finliret.
När ska jag skicka till lektör?
Det där är en bra och viktig fråga, för om du vill få ut mest av utlåtandet ska du inte skicka för tidigt. Det räcker sällan med att ha skrivit från A till Ö, det ska helst till viss eftertanke och utveckling efter det också. Ett fullkomligt obearbetat första utkast är det inte mycket mening med att få läst; risken är att texten är för “rå” för att du faktiskt lyckas förmedla det du vill få fram. Lektören kommer antagligen anmärka på mycket du sett själv om du bara låtit texten vila lite och sedan gått igenom den igen. Det bästa är nog att ta hjälp när du inte kommer längre själv, men innan du känner dig helt säker på att det är redo att skickas till förlag. En rätt vanlig arbetsgång bland aspirerande författare verkar vara råmanus – bearbetning – testläsning – bearbetning – lektörsläsning – bearbetning – inskick till förlag.
Måste jag använda lektör?
Nej, absolut inte! Det är inget krav för att bli utgiven av förlag eller så. Men vad jag vill påstå är att alla som blir utgivna har haft, oavsett förlagsform, ett yttre öga på sin text, i alla fall någon gång under skrivprocessen. En del får respons i samband med skrivarkurser eller så ingår de i något annat skrivarsammanhang, andra använder skrivcoach eller handledare, vissa fixar test- eller betaläsare, och många tar hjälp av lektör. Fördelen med lektör framför att t.ex. din mamma läser och ger feedback är att lektören är oberoende och inte behöver hålla sig väl med dig, och – om du nu inte har en himla tur med släkten – antagligen har bättre koll på genrekonventioner, formspråk, intrig, karaktärsbygge, etc.
Hur hittar jag rätt lektör?
Det kan vara knivigt, eftersom det finns så många att välja mellan, men jag rekommenderar att du kollar upp flera stycken. Har någon rekommenderat personen, är den erfaren, gediget utbildad och hur ser prisnivåerna ut? Hitta någon som läser manus i genren du skriver i; du vill inte skicka din sci-fi-berättelse till någon som specialiserar sig på feelgood; det blir inte bra för någon av er. Lektörer brukar vara tydliga med vad de tar sig an, hur lång tid det tar, om de har väntetid och inte minst, vad det kostar. De flesta har hemsidor, så googla och botanisera, vetja, och ta kontakt för att känna efter!
Jag vill även slå ett slag för Författarcentrums lektörstjänst. Där erbjuds lite kortare (och billigare!) utlåtanden av en anonym lektör, som även är verksam som författare. Mer info finns här! Längre och mer djupgående återkoppling finns det många som ger, och är man vilsen kan en första anhalt vara Litterära konsulter. Du kan söka efter bra, erfarna och ofta diplomerade lektörer här. Och full disclosure: Jag är en av dem. Det är även två av de personer som hjälpte mitt manus ända fram till förlagsavtal, så …
Finns det inte risk att lektören höjer mitt manus till skyarna även om det är kasst? Jag betalar ju. Tänk om jag får ett utlåtande som inte alls överensstämmer med verkligheten och så skickar jag manuset till förlag och poff, en refuseringsflod!
Jag tror man ska ha otur för att råka ut för en sådan lektör. De allra flesta som jobbar med det här är seriösa och skickliga textmänniskor, och uppgiften är ju att läsa och analysera ditt manus och därefter komma med synpunkter som för det framåt, inte att tokhylla dig. Med det sagt är det a) du som författare som avgör vilka av dessa synpunkter du vill ta åt dig av och b) ingen lektör i världen kan garantera att du slipper refuseringar. Tyvärr.
Åt andra hållet, då: Tänk om lektören sågar mitt manus och jag tappar lusten totalt och aldrig skriver ett ord till?
Återigen ska du ha otur. En himla otur! De lektörer jag känner till är varsamma med vad de säger om din text; de vet hur tufft det kan vara att få sitt alster bedömt och de är inte ute efter att såra dig. Fast det är värt att påpeka att lektörsutlåtanden kan kännas mer negativa än de faktiskt är, särskilt om du inte är jättevan vid återkoppling, och även rent generellt. Utlåtandena är av begränsad längd och fokuserade på det som kan bli bättre med din text, alltså inte det som redan är bra, så de kan upplevas som överdrivet kritiska. Mitt tips är att först spotta och fräsa och svära för dig själv om utlåtandet känns fientligt, därefter låta det få sjunka in, och sedan ta en till titt med nyktrare blick. Har lektören kanske en eller flera poänger ändå? Eller är hen helt ute och cyklar? Det avgör du, för till syvende och sist så är det din text som bara du styr över. Lektörens uppgift är helt enkelt att försöka visa dig en väg (eller flera vägar) framåt med den.
Fler frågor? Ställ dem gärna i kommentarerna, så svarar jag efter bästa förmåga!
Ovan har ni för övrigt svar på den brinnande frågan ”hur ser en lektör ut?”, för det är jag och min kollega Selma
Det började snöa redan igår eftermiddag och nu ligger snön tjock på balkongen. Jag har inte varit ute alls idag och tänker nog hålla mig inne tills jag ska ta mig bort till medis och prisutdelningen av Årets Selma ikväll. Lina har bjudit in mig. Vi träffades redan igårkväll på Sofia Stenströms release av nya boken Tomt bo och åt en pizza efter och snackade. Det var lite som en dejt för trots att vi gått Ölands Folkhögskolas Skrivarlinje ihop ett år hamnade vi aldrig i samma textgrupper och utbildningen var mest digital så det var inte så att man stötte på varandra i matsalen. Jag har inte läst ett ord av texten hon fick förlagsavtal på innan jul. Vi pratar om den och en massa annat. Väldigt mycket och väldigt trevligt. Jag älskar att sitta med en ny person framför mig som bara vecklas ut bit för bit.
Det är en jävla tur att jag växte upp innan internet. Hade det funnits bloggar under mina tonår hade jag kräkts hela mitt innersta över cyberspace och så här i efterhand kan jag konstatera att det nog är bättre att det stannar i dagböckerna i flyttkartongen längst in i garderoben. Bara bloggandet här ger mig emellanåt rysningar och en vag känsla av att ha gjort bort mig, sagt för mycket och fel. Att posta ett inlägg och se alla views öka i styrka kan jämföras med en tequilabeställning vid barstängning när den trötta DJ:n drar på Song no 2 med Blur och livsandarna kittlar dig i nacken. Sedan: en nykter Idoljury framför dig när du snubblar ut på gatan. Closeup av ditt nylle på Mitt i Södermalms förstasida dagen därpå. Känslan av att ha haft en strålkastare på sig när man bara varit FÖR MYCKET och alla, ALLA, minns allt i minsta detalj. Kanske är det bara jag som känner så.
Syftet, brukar jag säga, vad är det? Tänk först på syftet med vad du ska göra och hitta sedan rätt metod. När jag i sista sekund anmälde mig till detta Debutantbloggsmastodontprojekt tänkte jag som vanligt inte så mycket, det var kvällen innan sista anmälningsdag och jag skrev ihop något spaltigt från mobilen där autocorrekt gjorde ansökan rätt kul. Men jag hade inte tänkt på att jag faktiskt skulle fylla 52 veckor med personliga drömmar, ångest och vedermödor. Just denna torsdag höll jag på att kasta in handduken och sjukskriva mig. Så syftet, vad är det då? Jag tänker att detta är en utmärkt plats att undersöka olika aspekter av skrivande på. Men idag har jag ingen lust. Jag hade en jättedeadline på ett formgivningsprojekt i måndags och sedan alla dessa event och jag hade nog mest velat chilla och träna idag. Läsa Sofias bok som ligger med sitt färgglada lockande nittiotalsomslag på nattygsbordet.
Innan jag knåpade ihop mitt första inlägg frågade jag en person i min närhet som varit i tidningsbranschen en massa år vad hon tyckte jag skulle göra och inte göra i bloggen. Som redaktör tänkte jag att hon läst en del och säkert hade en massa bra råd att komma med. Vilket visade sig vara korrekt. Försök att inte skriva för mycket om att skriva, sa hon.
Och det stämmer ju. Jag har inte ens debuterat och det finns så många andra som egentligen borde ta upp textplats. Nästa vår förresten, då kommer boken. Jag visste väl det, men fick det bekräftat av min förläggare igår. Vi ska ses nästa vecka och prata vidare, jippi! Hur som helst, att inte skriva om att skriva tänker jag att jag lyckats med någorlunda. Men just idag här vid köksbordet, med Bat for lashes på radion och en lätt värk mellan skulderbladen har jag inget vettigt att säga alls. Kanske borde jag ta mig ut i snöstormen och pulsa ner till gymmet? Eller skriva rent ännu ett stycke av min nya text och skicka iväg till LL som jag ska träffa på fredag kväll för ”utvecklingssamtal”? I brist på absintångande litteratursamtal från varsin divan i en opiumhåla på Île de la Cité får vi nöja oss med en lokal pub. Vi träffades på Folkuniversitetet och jag överraskas alltid av hennes totalannorlunda syn än min egen på det jag skriver. Texten är inte alls redo för några ögon än egentligen, men vad kan hända liksom? Jag är nyfiken på vad LL lyckats koka ihop också, jag vet att jag kommer att bli golvad på ett eller annat sätt trots att hon påstår sig lida av skrivkramp och bara kan måla.
Vargdräparen har gått till tryck och nu återstår bara det roliga, boksläpp och att fira! Releasedatumet är den 20/4 och jag har redan bokat in hela fem event de två efterföljande veckorna. Det känns så himla kul att det är så nära nu, det blir så verkligt när man får förfrågningar om att komma och berätta om boken.
Bild från veckans planeringsmöte med Folkets Hus i Junsele (där Vargdräparen utspelar sig) inför releasen.
Men nu när arbetet med Vargdräparen är helt färdigt så har jag tagit ett ordentligare grepp om den tilltänkta uppföljaren. Jag lägger mycket tid på att klura ut saker och att bygga upp storyn i mitt huvud innan jag skriver något. Det innebär att jag långt ifrån skriver varje dag, eller ens varje vecka, men det måste få vara så. För att behålla det roliga, för att berättelsen behöver tid innan den kan berättas på ett bra sätt. Jag vill så gärna ha författandet som mitt heltidsarbete, men jag är också rädd för att förstöra arbetsglädjen och hamna i samma snurrande träsk som när jag var ekonom. Och det vill jag inte, så därför vägrar jag allt som heter skrivrutiner, skrivdisciplin och målsättningar. Jag vill nämligen tro att det finns ett annat sätt att uppnå saker än att pressa sig själv till prestation, och därför tänker jag utöva mitt författarskap som en lustfylld hippie till dess att jag är motbevisad. Blir jag det kanske jag ändrar mig, eller lägger av, haha.
Men tillbaka till uppföljaren. När jag målar upp min story i tanken funderar jag mycket kring en gyllene fråga, nämligen varför. Varför gör karaktärerna som de gör, varför känner de som de känner? Varför har de de värderingar de har och varför handlar de som de gör i de situationer de möter?
I mitt tidigare arbete som ekonomiansvarig så jobbade jag även en del med företagets ledningssystem (googla om du vill veta mer om vad det är), och varje år när vi blev granskade påminde den externa ISO-revisorn oss om metoden fem varför. När problem uppstod, till exempel att någon ur personalen tankade bilen med bensin istället för diesel, skulle vi ställa oss frågan varför för att analysera orsaken.
Varför hände det? Personen som tankade var ouppmärksam.
Varför var personen ouppmärksam? Hen tittade samtidigt i mobilen.
Varför tittade hen samtidigt i mobilen? Hen försökte tjäna tid och avrapporterade slutfört arbete.
Och så vidare… Ända fram till dess att man fick fram en orsak som kunde botas med en ny rutin eller ett hjälpmedel, i det här fallet kanske en enkel dekal ovanför tanklocket hade kunnat hindra den ouppmärksamme föraren från att tanka fel.
Och jag gör faktiskt på liknande vis när jag pusslar ihop en historia. Det är ett effektivt sätt att få ordning på lösa trådar och utsvävade partier eftersom det sorterar ut saker som finns med bara för att. Får en att addera där texten känns tunn eller där saker inte riktigt hänger ihop.
Exempel
Huvudkaraktären Ronny, 59, har länge kämpat med sitt alkoholmissbruk, men börjar äntligen komma på rätsida med det och har nu varit nykter i tre månader.
Varför har Ronny ett missbruk? Han förlorade sin fru i hjärnblödning strax efter deras giftermål. Med hustrun dog också framtidsplanerna om hus och barn och Ronny fick svårt att hantera sorgen. Han ville bara bedöva sig lite. Fly ensamheten en stund. Men bedövningen blev djupare och verklighetsflykten längre. Sorgen blev inte bättre men spriten blev omöjlig att leva utan.
Varför har han bestämt sig för att sluta dricka? Ronny har kollapsat många gånger men den senaste gången så fastnade läkarens ord om döden som ett mantra inom honom. Nästa gång kan vi inte rädda dig. Det förstod han för länge sen att det var så det skulle sluta, men när han väl stod på klippavsatsen så ville han inte dö. Han ville leva, det lilla liv som kanske fanns kvar.
Varför har han varit nykter i tre månader? På vägen hem från sjukhuset delade han sjuktaxi med Eva. Det visade sig att Eva bodde bara några hus ifrån honom och också kämpade mot alkoholen efter att hennes man dragit med en ny kvinna. De började prata och bestämde sig för att ses igen. En vänskap växte fram och de beslutade sig för att bli nyktra tillsammans.
Allt detta behöver inte vara en del av historien som senare berättas i manuset, men att ha bakgrunden välarbetad med många besvarade varför, tycker jag underlättar mycket när jag väl börjar skriva. När magin i fingrarna hittar på nya riktningar blir det också lättare att sy ihop helheten och skapa djupare förståelse för hur saker hänger ihop.
Lena Köster är pensionerad journalist från UNT (sista 25 yrkesåren) och nu frilans och författare med fjorton utgivna böcker, medverkan i tiotalet antologier, plus några utgivna tonsättningar. Hon är också en god vän till mig! Och den första som får testläsa mina manus. Vi träffades genom att vi blev matchade som mentor och adept på mentorskapsprogrammet i Uppsala 2019 och blivit goda vänner sedan dess. Idag tänkte jag att vi skulle få ett smygtitt i författarlyan hos Lena, såhär skriver hon:
”Skriv, för tusan, väser furiren i örat” . Och då gör man det. Så här går det alltså till i författarlyan när Lena Köster försöker skriva en deckare. En kioskvältare som ska ge pengar och berömmelse. I den ordningen.
1.
Jag måste döda någon, låta döda någon. Ute duggregnar det, temperaturen runt noll. Solkigt och 50 nyanser av grått. Välkommen till Norden. Kvinnan som går förbi på vägen mot affären har nån sorts älghorn – eller renhorn? – på huvudet. Hon är förmodligen inte verklig. En hallucination. Eller ett ovidkommande påhitt från min sida. Hon hör inte hemma i den här texten. Nu vinkar hon, jag syns tydligt där jag sitter vid fönstret. Hej då hej då hej då, som de säger i det här landskapet mitt i Sverige. Fast det är det inte. Mitt i. Det är väl Östersund, en bra bit norrut, som är mitt i? Kaffet har kallnat. Ingen har dött. Ingen jag känner i alla fall, hoppas jag. Hitta på hitta på hitta på. Inte utan nytt, varmt kaffe.
2.
”Den döda kvinnan hängde från den krok i taket, där den tunga kristallkronan brukade hänga. Lampeländet låg i soffan. Så, någon försöker inbilla oss, att den här spensliga personen först klättrar upp på stolen och tar ner kronan, som antagligen väger lika mycket som hon själv, och sedan klättrar upp igen, efter att varsamt ha lagt kronan i soffan, knyter fast en kraftig nylonlina i kroken, med en knop som till och med är hållfast i nylon, sedan lägger snaran om sin hals, sparkar undan stolen och hänger tills hon dör! Nä dra mig på en rullebör, skorrade kommissarie Löök på sin breda skånska.” Nävars. Den där uppenbarligen mördade kvinnan får hänga där hon hänger för mitt vidkommande. Om jag ska mörda någon – jag talar naturligtvis om ett fiktivt mord i en skönlitterär text – så får det bli med insulin. 100 enheter med insulinpenna (känns inte) i en roddbåt en bra bit ut från land. Så omärkligt som möjligt, kanske med hjälp av kyssar och tafsanden eller medan mördaren torkar sitt offer på ryggen efter ett bad. Sedan hoppar mördaren i vattnet, simmar hem, sätter sig i solen på ljugarbänken utanför sjötorpet med solkräm och deckare tills det kvällas. Då är det dags att ringa och oroligt anmäla offret försvunnet. Om inte någon hittat ekan med den döde innan dess. Men, vafan, här kommer en motorbåt med ekan på släp! Och räddningshelikoptern landar. Och ger intravenöst glukos. Helvete! Jag är körd. Mördaren, menar jag.
3.
”Hans tunga letade sig fram till punkten där…” Nej, det går inte att riva av sexscenen redan i starten. Det gäller att hitta ett crescendo. Att ropa till, hastigt som öppning, men sedan dra ner till ett pp som strax före slutet blir ett ff; att starta andante, fortsätta vivace, lugna ner till ett largo och slutligen stegra till vivace furioso och det där ff:et före den sista minutens mf-andante. Piddelipom.
4.
Ska det bli en bok av det här?! Lol. Tar iaf en gt och är därför ☺ ! Fast…lovade mig själv att ha den korta inledningen klar i dag. Wtf. Då kör jag väl dårå. Såatt dårå. ”Hon kunde inte bestämma sig. Mössa eller barhuvad. Hon slängde med det långa röda håret framför spegeln i hallen. Fåfäng fåfänga. Om en knapp halvtimme skulle blod och grå hjärnsubstans kleta samman hår och hårförlängningar till en stabbig massa på asfalten under järnvägsbron…” Nåt sånt. Rött hår och hårförlängningar, vem har det? Skulle ni bra gärna vilja veta, va! Jag också.
5.
De avhuggna händerna på kyrkorgelns klaviatur är ett annat grepp. Hysterisk kantor, inställt bröllop, allmän fasa och förvirring. Tills polisens tekniker konstaterar att händerna är av silikon. DET är intressant! Så får det bli. Då återstår att ta reda på vem organisten är, vem brud och brudgum, vem präst, familj och vänner. Det makabra skämtet, om det nu är ett skämt, är riktat mot någon. Av vem mot vem och varför? Dags att nåla upp personerna, med kort beskrivning, på väggen. Ett flödesschema bredvid. Idémoln, typ mindmapping, med ytterligare brännpunkter i handlingen. Och så, efter femton koppar kaffe, själva plotten. Vad handlar det egentligen om? Inte vet jag. Har inte kommit dit ännu. Kanske att… eller så är det… Fån’t vi se då.
6.
Solen skiner nu. Ska jag verkligen sitta här vid datorn? Ja, för tusan, svarar själens furir och nyper mig i örat. Borde jag inte gå ut och träna min sega kropp, andas frisk luft, få lite solvitamin och bli en piggare, fräschare människa i stället? Skriv, för tusan, väser furiren i örat. Men för diabetesen. Vore det inte bra om jag idkade friluftsliv ett par timmar… Skriv, ryter furiren och biter mig i kinden.
7.
Banne mig om inte tanten med hornen går förbi igen! Nu åt andra hållet med sin dramaten uppenbart varufylld. Den vinglar till lite, hon är röd om kinderna och pustar. Vinkar vänligt igen. Hej då hej då hej då! Jag borde kanske gå ut och hjälpa henne… Skriv mänska, vrålar furiren. Jaja, jag ska bara hämta en kopp kaffe till. Alltså, kantorn har fått migrän. Systerdottern, som är där på semester, hoppar in och tar bröllopet. När hon kommer uppför trappan till orgelläktaren hör hon sorlet i kyrkan. Spänning och förväntan, glädje. Brudparet och prästen står redo i vapenhuset. (Jag får brodera ut det där lite, göra oss bekanta med brudparet, notera den geografiska belägenheten, årstiden, vädret, sånt.) Hon går fram till orgeln… Och då, pang på rödbetan, avhuggna händer, chock, panik. Ska jag tänka Mankell, GW, kanske Robinson eller Cleeves? Eller bara köra på och se vad det blir.
8.
(Telefonen ringer.) Tjena! Jo, faktiskt, har precis börjat komma igång. Testade några skittråkiga öppningar, mainstream sådär. Men sen fick jag en idé och nu kör jag på den. Nä, det vet jag inte ännu. Nä, varken vem eller varför. Inte ens offret, faktiskt, Jo, alltså, händerna är av silikon. Känns ganska oskrivet. Det blir liksom en extra överraskning. Och lite knepigare. Någon eller några har en plan och en hantverksskicklighet. Eller om det är konst. Eller nån sorts dioramateknik, Vi får se. Jag ska googla lite där. Nåt etiskt problem. Hämnd. Skam. Sånt. Ja, fredag passar bra. Tre dagar, då hinner jag nog få ihop 20 000 tecken eller så. Så har vi lite att snacka om. Och du har ju redan…80 000! Forensikarna igång. Tusan vad du ligger före. Men det blir bra. Litet seminarium då och du tar med vin, va. Jag har frysen full av älg. Skrivprat och mat. Härlig kombo. C U!
Ralph och jag fick för ett tag sedan ett mejl från förlaget med datum till vår författarfotografering med fotografen Anna-Lena Ahlström. Det första jag gjorde var att googla henne; jag fick upp bilder på kungafamiljen, politiker och musikartister. Hemsidan avslöjade att hon var baserad i Stockholm och hade sin dagsljusstudio i Hammarby Sjöstad. Hon hade fotograferat porträtt, mode och skönhet i över ett decennium.
Efter att vi fick mejlet snurrade frågorna runt i huvudet. Hur ska vi presentera oss? Vilka är vi? Vem är jag?
”Ni behöver inte tänka på hår och smink, det bokar jag också, gäller främst Isabelle men lite ”duttande” på Ralph blir det också. När det gäller kläder så ta det som ni är bekväma i, och vi behöver flera ombyten, så att bilderna varierar. Hellre för mycket än för lite!” stod det i mejlet från förlaget.
Som forskare ska man ibland skicka med en profilbild som publiceras tillsammans med ens artikel. Under doktorandutbildningen gick jag en kurs för att bli bättre på att skriva vetenskapligt och läraren hade en punkt som handlade om bilden som ska finnas med i en publikation. Hon berättade att man bör vara strikt klädd, håret ska vara uppsatt och man bör le utan att visa tänderna. Sedan visade hon olika bilder på personer som log med en sådan där perfekt stängd mun. Nästan alla hade glasögon och de tittade liksom ned på betraktaren.
Jag har aldrig identifierat mig med den bilden. Måste man se sur ut bara för att man skrivit en vetenskaplig artikel? Varför kan inte en intellektuell person vara glad? Jag frågade vår förläggare vad hon tänkte om frågan. ”Skriver man coola böcker skadar det inte att man ser cool ut”, svarade hon. Bilden ska helt enkelt bidra till att gestalta boken.
Hur ser en författare ut? När jag läser en bok vill jag helst inte se skribenten. Om jag gillar huvudpersonen blir jag irriterad över att se en bild på en människa som inte påminner om den person jag skapat i huvudet. Självklart är inte författaren sina karaktärer men på något sätt tänker jag ändå att Astrid är Pippi trots att hon varken var ung eller hade rött hår.
Datumet för fotograferingen var den 16 december och jag vaknade tidigt hemma i gästrummet hos min mamma. Förmiddagen innan hade jag spenderat på tåget mellan Malmö och Stockholm med lätt illamående. Varje gång jag ska till en ny plats är jag nervös över att inte hitta. Jag börjar förbereda mig alldeles för långt innan och kommer därför nästan alltid för tidigt till möten. På samma sätt blev det denna gång.
Temperaturen låg strax över nollstrecket. Ralph, som inte övernattat i Stockholm, skulle komma direkt från tåget så efter att ha gått en promenad fram och tillbaka på gatan utanför studion valde jag att ringa på innan honom. En lång vacker kvinna med håret samlat i en tofs öppnade dörren, Anna-Lena. Samtidigt som mig kom sminkösen Anna Flavia och Cherie från Piratförlaget, lite senare även Ralph.
Sminkösen Anna Flavia Morbeck och Isabelle. Foto Ralph Bretzer.
Jag kom in en balsal, ja det kändes så, med solljus som strålade in genom fönstren. I rummet fanns ett litet kök, jag fick kaffe och det var en skål full av kanelbullar på bordet. Det kändes som att vara med i en film.
I vardagen har jag tre olika sorters kläder. Träningskläder, sjukhuskläder eller klänningar. Jag går aldrig runt i skjorta och kavaj och ser intellektuell ut. Min trettonåriga son sa innan fotograferingen att ”en författare har på sig svart skjorta, röd slips och en fancy hatt”. Något av dessa attribut äger jag inte. Träningskläder fungerar ju inte till fotograferingen så jag packade ned en vit läkarrock och klänningar i väskan. Ralph är alltid svartklädd, han har redan den riktiga författarlooken: svart kavaj och dito polotröja.
Ralph bliver fotograferad av Anna-Lena Ahlström. Foto Isabelle Steineck
I dagsljusstudien spelades soul och sminkningen höll på under en timme. Jag älskade det. Tänk att bli ompysslad av ett proffs under så lång tid, det har aldrig hänt tidigare. För mig är det något nytt att få foundation och bronzer i ansiktet. På morgonen, inför arbetet, har jag oftast inte ens tid att sätta på mascara.
Jag gillar att stå både framför och bakom kameran. Det är roligt att skapa uttryck, att ta bilder, Anna-Lena, Cherie, Anna och Ralph gjorde det ännu roligare. Tiden flög i väg.
En fläkt togs fram och Ralph började skratta.
”Fångad i en stormvind?”
”Varje gång jag tar fram fläkten associerar modellerna till Carola, det har blivit så vanligt att vi helt enkelt döpt den till Carola”, svarade Anna-Lena.
Vi skrattade.
”Vi vill gärna att vi tar några bilder i sjukhusmiljö också”, sa Cherie.
Sagt och gjort. Vi åkte bil till Södersjukhuset. Min kompis som är akutläkare mötte oss och visade var sjukhuskorridorerna var minst befolkade. Dagen slutade i källaren på sjukhuset.
När bilderna kom blev jag imponerad av Anna-Lenas förmåga att skapa en historia i bilderna.
”Liknar vi författare?” frågade jag min trettonåring.
”Ni liknar en deckarduo”.
Ja, vilka är vi egentligen Ralph och jag? Vi är Gasen och Bromsen. En deckarduo.
I min roll som copywriter skriver jag engagerade texter i syfte att lyfta företag och bygga varumärken. När jag inte skriver i jobbet, arbetar jag på mina egna texter, i form av romaner. Och det var egentligen där min passion för det skrivna ordet började – i lusten att berätta.
Dagdrömmarna blev ord
Jag var en dagdrömmare som barn. Berättelser ägde rum i min fantasi. Jag blev andra människor på olika äventyr. Jag längtade efter att få gå och lägga mig för att få umgås med mina dagdrömmar ifred. Det skulle ta ytterligare några år innan jag upptäckte att drömmarna kunde få liv, genom ord på papper.
Snart har det gått 20 år sedan jag satt i mitt rum och knappade ner mina första berättelser på familjens första dator. Jag har aldrig slutat skriva, och hösten 2021 släpptes min debutroman Tillflykten. Tidigare samma år fick jag även den fantastiska chansen att börja skriva på heltid, genom mitt arbete som copywriter på Stockholms Skrivbyrå.
Blir det för mycket skrivande?
Jag får ofta frågan om det inte blir för mycket av det goda, alltså för mycket skrivande. När jag åtta timmar om dagen producerar texter för olika företag, för att sedan ägna kvällarna åt att skriva på mina egna skönlitterära texter. Svaret på den frågan har alltid varit ett rungande nej. Tvärtom – vilken dröm det är!
Vad är skillnaden mellan att skriva copy och skönlitterära texter?
Visst är det skillnad mellan att skriva texter som ska sälja och bygga varumärken, och texter som ska beröra, underhålla och ge läsaren en upplevelse.
Som copywriter handlar det inte så mycket om gestaltning, mer ofta om att skriva på klarspråk och med ett tonläge som lirar med både varumärke och målgrupp. Jag skulle också säga att det finns fler regler att förhålla sig till. Ofta ska en text vara uppbyggd på ett speciellt sätt, för att fånga in läsaren och göra texten lätt att ta in och den ska även anpassas efter en specifik kanal och målgrupp. Och man ska nästan alltid avsluta med en uppmaning, med målet att hänvisa läsaren vidare, och allra helst till ett köpbeslut.
Inom skönlitteratur rör det sig väl mer om oskrivna regler, en större kreativ frihet och personlig språklig stil. Att man ska fånga läsaren på första sidan är ju sen gammalt. Så regler finns ju, men det kan å andra sidan göras på miljarder olika sätt.
Ett annat exempel är hur man skriver dialog. I romanen Vägen av Cormac McCarthy har författaren valt att varken använda citationstecken eller pratminus för att markera dialog, och ändå lyckas man hänga med på vem som säger vad. Samtidigt blir det ett effektfullt stilgrepp.
Poängen är att visst, det finns “regler” för hur man skriver en skönlitterär text, men det är inte förbjudet att gå utanför ramarna. Man behöver inte ens gestalta. Förlåt, jag sa det, men det är sant. Gestaltning är ett effektivt verktyg, men måste inte vara den magiska lösningen för att få en scen, eller en hel roman, att flyga – så länge läsaren hänger med, tycker det är intressant och fångas av berättelsen.
Är det svårt att skifta mellan skrivsätten?
Nej, jag ser det snarare som lite av en superkraft! Som copywriter får jag skriva om allt från IT och hudvård till hur man bygger en friggebod – en bonus för min allmänbildning, något jag även kan använda i mitt kreativa skrivande. En annan bonus är att jag utvecklar mitt språk genom att skriva dagligen.
Vad skriver du på just nu, på jobbet och hemma vid skrivbordet?
Just nu skriver jag om ett nytt bostadshus som ska byggas i Uppsala och om ett större företag som använder sig av spännande AI-teknik för att bättre nå ut till sina kunder.
På hemmakontoret är det just nu full fräs med redigeringen av mitt nya bokmanus – en feelgood-roman som utspelar sig på 1980-talet och som handlar om att ifrågasätta livsreglerna. I april väntar en första bedömning av min skrivgrupp och jag hoppas komma igång med bok nummer tre som för närvarande fortfarande marinerar i idéstadiet!
Hur ser det ut i anteckningsappen i din telefon? Dela (gärna ocensurerat) med dig av din sista note (rörande skrivprojekt såklart)!
Sabina: Uhm… Det ser ut som ett bombnedslag! 😂 Jag försöker rensa och renskriva i mån av tid. Men anteckningsappen används som nödläge, när jag bara måste skriva ner ideérna innan de får vingar och flyger iväg, sedan raderar jag dem. Och precis som det kunde bli för mig när jag satt på föreläsningssalar under plugget, så blir vissa meningar oförståeliga bara för att jag skrev ned dem så hastigt.
Sara: hehe… På ett vis ganska organiserat, jag använder appen keep och samlar idéer som hör till samma ämne under ett och samma ”block”. Alltid med rubrik så att det blir lätt att hitta igen. Dock är anteckningarna i sig ofta ganska kryptiska i efterhand, som till exempel detta genialiska påhitt som bara MÅSTE vara med i nästa manus: ”gubbe som dricker kaffe på roligt vis”. Oklart vad jag fick för bild i huvudet som rättfärdigade detta fantastiska karaktärsdrag, haha!
Emeli: Som Sabina säger, en krigszon. Okej, ocensurerat från anteckningsappen:
Rösten sänks, försöker möta och jag vet efter alla år att det är den handen man ska fatta, ta tag i och kyssa, då kan man klara sig undan. Men att
Vad tittar du på?
Inget, mina händer
Du tittade på mig, tänkte nåt
(Unga Lydia har ringar på fingrarna)
Belugalinser
Tacokrydda
Tomater
Majs
Avokdo
Torskrygg
Sambal oelek
Lime
Efter en stund var det som Om även denna försommardag skulle börja på riktigt, solen blossade upp på himlen och fyllde hela lägenheten med ljus. Hon älskade den – beskriva det inbodda hemmabyggda som ett samarbete mellan C och J
Är på sin vakt, reagerar på minsta lilla. Natten känns som ett mörkt minfält de är tvungna att passera. Drömmarna skenar utanför hennes kontroll. Hon kan ge honom fina minnen och mycket kärlek men hur den landar och vad han gör med dem kan jobbintervju styra över.
Det känns osannolikt att han stod där nere och rökte, väntade på henne. Vad sa han? Hur rättfärdigade han beteendet som fått henne att hoppa in i taxin och fly? Bad han om förlåtelse? Varför landade hon i håret på hans bröst, inandas och utandas samma luft. Osannolikt. Med tiden emellan är det omöjligt att avgöra vad som är sant eller falskt, det är heller inte anledningen att hon är här. Hon är här pga konsekvensen av deras möte. Emil. Men vad har egentligen han med någonting att göra?
Ingenting finns, allt är möjligt – was nicht ist ist möglich
Tåget slamrar förbi. En dröm väckte mig med sitt ursinne. Denna plats där tiden står still, i en stad där allt i ett allt hastigare tempo blir en del av glömskan. Om alla platser vi befunnit oss på, spränga bort, kommer minnena att finnas kvar? Om jag inte kan förankra dem i något konkret, en port, en bro, en park. Vad hade jag tänkt? Det kommer froströk ur munnen på honom
Emma: Jag är en dinosaurie, jag använder inte anteckningsappen för annat än inköpslistor. Men jag gör anteckningar (I CAPS, JA, SOM OM JAG MÅSTE SKRIKA FÖR ATT KOMMA IHÅG) i pågående skrivprojektsdokument, så jag inte glömmer vart jag ska härnäst. Så varsågod, i nästa kapitel:
FLASHBACK: AWKWARD STÄMNING I EPAN PÅ VÄGEN HEM
KRISTIAN BLIR BORTA, ÅKER I VÄG MED SOLVEIG PÅ KONFERENS? SÄGER ATT HAN HAR MISSADE SAMTAL FRÅN ETT NUMMER HAN INTE KÄNNER IGEN
AGNES ÄR KALL MOT GLORIA PÅ MACKEN
Isabelle: I telefonen har jag i de första två anteckningar texter som instagramföljare skickat till mig och som jag senare kommer att illustrera och lägga ut på mitt konto med teckningar @diabetes1cartoon. När jag inte skriver brukar jag teckna och berätta om diabetes.
Här kommer min senaste ocensurerade text. Målgruppen för dem som ska läsa är personer som arbetar som läkare med diabetespatienter, personer med diabetes eller anhöriga. Texten är inte färdigskriven utan bara en början på möjlig illustration av en teckning av en gravid med diabetes. (Hba1c=långtidsblodsocker)
“Föreställ dig att du är gravid. Du har önskat barn länge och samtalat med din läkare så att ditt Hba1c var perfekt innan du började försöka. Bilden från ultraljudet hänger på kylskåpet och får ditt hjärta att bulta snabbare. Just nu ligger du i soffan och känner bebisen sparka.
Texten kunde sluta där… men så är inte verkligheten…
Du börjar planera läkarbesöket du ska på imorgon, ja och om fjorton dagar, och sedan igen. Men det är inte ett besök du ska på. Du har förlossningsläkare, barnmorska, blodprov och ögonkontroll planerat samma dag nästan varje vecka fram till förlossningen
Pumpen vibrerar. Gränsen för ett högt blodsocker brukar du ha på 9 mmol/l men nu är det på 7,8. Du tar en bolus även om din läkare rekommenderat att du istället tar mer insulin till måltiden innan. Tänk om ditt barn blir skadat för att du är för hög? Eller för låg?”
Ralph: Jag använder inte anteckningsappen. Isabelle och jag kör med delade dokument som börjar som något slags utkast till synopsis som fylls på med lösa anteckningar för att sedan (förhoppningsvis) redigeras ned till en disposition och karaktärslista.
Det är inte sant att jag inte läste några böcker alls förrän jag fyllde 20. Från och med 1992 (då var jag fjorton) läste jag faktiskt åtta böcker, vissa av dem om och om igen, kanske på samma sätt som en del människor läser Bibeln. Jag har kvar samtliga, trots att flera av dem knappt sitter ihop längre och måste bläddras i med största aktsamhet. De är skrivna av samma författare och utgivna av samma förlag. Han heter Jonas Gardell, förlaget heter Norstedts.
Jag har bloggat om att min andra refusering sved, eftersom den kom från mitt drömförlag, och det var just Norstedts jag syftade på. I mina tonårsförfattardrömmar fanns ju bara det, de enda böcker jag läste hade det där N:et på ryggen.
Obligatorisk ”jag-har-varit-här!”-bild utanför Norstedts-borgen från i somras, efter förläggarträff
Och whaddayaknow? Det är på Norstedts jag kommer debutera, och jag lyckades dessutom med konststycket att pricka in det samtidigt som förlaget firar sitt 200-års-jubileum. I november i fjol fick jag en inbjudan att vara med och fira detta. Middag och drinkar och dans i Stockholms stadshus. Det kändes smått surrealistiskt när man inte ens har gett ut något, men hur skulle jag kunna tacka nej? Vissa saker händer bara en gång i livet. Och tänk om Jonas Gardell kom dit, tänk att få vara i samma rum som sin författaridol från tonåren!
Förpepp på hotellet med mini-champagne!
Fast tänk om jag skulle göra bort mig? Bli nervös och dricka för mycket prosecco, börja svamla, snubbla, skratta för högt? Tänk om jag skulle säga fel sak till fel person, eller ännu värre: inte säga något till någon. Jag blir lätt förlägen i sociala situationer, och jag hör dessutom allt sämre, så ibland är det säkrast och lugnast att bara stå i ett hörn på stora tillställningar.
Och jag kände ju typ INGEN. Hade träffat min förläggare, visst, och min redaktör hade jag mött digitalt, men annars – nope. Jag kan vara så himla kass på att ta kontakt; känner jag mig det minsta obekväm slinker jag iväg till det där hörnet, försöker göra mig osynlig. Plus det var i Stockholm, så tänk om jag skulle gå vilse och tänk om det var sjukt kallt och halt eller kanske regnade så jag skulle se ut som en dränkt katt redan från början och mitt hår skulle ju garanterat se helt förskräckligt ut, oavsett vad jag gjorde med det, och vad skulle jag ha på mig och kunde jag verkligen gå dit i de där stövlarna och –
Reader, I went there.
Jag gick dit bakom en liten kvinna i basker. Hon var ju lätt författare och jag tippade på att hon var på väg dit jag skulle, så jag följde bara efter. Det var först när vi kom fram till Stadshuset och hon vände sig om för att leta i sin handväska efter något som jag såg att det var MALIN LINDROTH! Ja, som skrev “Nuckan” men även en av mina absoluta älsklingsböcker i hela världen någonsin för evigt och alltid, amen: “Vaka natt”. Det var första gången jag bländades av strålglans under kvällen men inte den sista. Vi tar en punktlista:
Jag fick kognitiv dissonans i garderoben för där stod ABBE BONNIER!
Jag tog välkomstdrink precis efter en liten gråhårig farbror med käpp; han heter JAN GUILLOU!
Jag stirrade på en annan farbror, tänkte “känner jag inte honom?” men nä, det gör jag inte, för han heter MAGNUS UGGLA!
Jag höll upp en dörr åt EBBA WITT-BRATTSTRÖM!
Jag gick nedför en trapp bakom en smågnolande kvinna som doftade så, så gott, och hon heter LENA PH!
Bland de jag verkligen beundrar men som kanske inte är lika tokkända fanns Tone Schunnesson, Balsam Karam, Maria Broberg, Sara Villius, Kristina Sandberg, Elise Karlsson, etc, etc. Och nej, jag pratade inte med någon av dem. Däremot pratade jag med …
Två generationer extremt snygga debutantbloggarei fotoautomaten
Jajamän, Debutantbloggen 2022 års Samuel Åhman! Vi kändisspanade en stund ihop (och såg THOMAS BODSTRÖM! MALOU VON SIVERS!), innan folkmassan svepte iväg mig upp mot Gyllene salen. Innan jag satte mig till bords pratade jag med Kamilla Oresvärd, och efter middagen snackade jag en bra stund med Charlotte Al-Khalili, som inte bara var jättetrevlig utan dessutom skrev en av fjolårets lätt bästa spänningsromaner, “Malström”.
Under middagen – som var vansinnigt god och väldigt lång på grund av tal från bland annat förlagschefen och JONAS GARDELL och AGNETA PLEIJEL (!!!) – babblade jag på med tjejerna mitt emot, feelgood-drottningarna Jenny Fagerlund och Anna Lönnqvist, som var så kul att snacka med. Fatta vilken ynnest att hänga med människor som i princip jobbar heltid som författare för en liten mört som jag som inte ens är utgiven än!
När det blev eftersläpp dök min redaktör Erika upp, och hon var ungefär lika bäst IRL som förväntat (och det skadar självfallet inte att hon som jag har en whippet). Jag hälsade även på förläggare, PR-peeps och formgivare, men den jag såg mest av under kvällen var Jennifer, min förläggare, inte minst för att vi hade varandra till bords. Jag tog några usla selfies på oss, men de gör henne inte rättvisa, så jag snor en officiell mingelbild istället för att visa a) hur himla fin hon var och b) att mitt hår, som är med i förgrunden, inte såg så jäkla pjåkigt ut ändå.
Foto: Linda Boström
Vid midnatt fick jag en rungande huvudvärk. Kan det ha varit proseccon som spökade? Alla intryck, allt prat, all ansträngning för att höra med dessa kassa öron? Säkert alltihop. Var det dags att sticka? Innan dansgolvet ens hade kommit igång ordentligt? Jag hade grejer att stå i dagen därpå, både tråkigheter (undertextning) och roligheter (häng med en av mina äldsta vänner), men jag velade. Fast sedan såg jag någon annan på väg mot utgången och då bestämde jag mig, för om Jonas Gardell lämnade kalaset kunde nog jag också göra det.
Och sedan var han där, alldeles nära. Om det hade hänt 30 år tidigare hade jag nog svimmat, Jag hade säkert försökt säga något också, något smart eller roligt eller helst bägge delarna. Nu sa jag ingenting, för vad säger man? Vad säger man när man har varit på festernas fest hos sitt drömförlag tillika det förlag man snart blir utgiven av och man plötsligt står intill personen fick en att drömma om just det från första början?
“Tack”, antar jag, men jag bara log lite.
Och han log lite tillbaka.
Och det var, för en gammal fangirl, ett alldeles perfekt slut på en helt makalös kväll.
En snubbe jag gick på skrivarkurs tillsammans med lämnade alltid in briljanta scener, roliga och oväntade. Vi var ungefär lika spattiga i våra ämnesval men i första inlämningen kretsade bådas berättelser kring en klargul vattentät Sony Walkman. Båda skrev mycket och snabbt. Jag blev imponerad över hur han ena gången ingående beskrev en begravningsfirma och nästa ett gnabb på en förortspizzeria som slutar med skottlossning. Han ville väldigt mycket. Eller visste kanske inte riktigt vad han ville, precis som jag själv.
Efter kursens slut skickade vi lite meddelanden fram och tillbaka.
Jag kan läsa om du behöver nya ögon.
Hur går det med texten?
Börjat om igen, helt nytt. Har du lust att bolla lite idéer?
Vi borde samla det gamla gänget, ta ett par öl, snacka text.
Eller, lyssna här! Ska vi inte höra med läraren och någon från ett förlag och dra ihop enbolla-idéer-workshop under en helg. Där man bara kan mangla alla sina idéer, pressa ut den bästa.
Genialt!
Det blev aldrig av men tanken stannade kvar. Jag började nya kurser dit man anlände med färdiga synopsis. Det skavde alltid lite och jag förstod inte riktigt VARFÖR man skulle bestämma detta, det viktigaste, innan, alldeles ensam. Speciellt nu när jag inser hur mycket arbete det kan vara med en text innan den faktiskt ges ut. Så jag hörde av mig till mina gamla lärare för att se vad de ansåg om att optimera sina idéval.
Erik Grundström, läraren jag hade då jag skrev första utkastet till Lipari svarar kort:
Dilemmat är att man har olika ingångar till sitt manus, att för tidigt slå fast exakt vad boken ska handla om kan för en del vara hämmande. Man behöver prova sig fram.
Rebecka Edgren Aldén (författare och skrivlärare på Folkuniversitetet samt del av pod-duon bakom den eminenta Krimtidpodden) är också skeptisk:
Jag ser en risk att lägga för mycket tid på att leta efter den optimala idén. De flesta författare måste ändå skriva flera manus innan de blir antagna. Då är det bättre att se till att skriva vidare och slutföra ett av dem. Kanske blir det inget, kanske är det din övningsbok som aldrig blir utgiven. Men det är aldrig förgäves. Att invänta den bästa idén tror jag är kontraproduktivt, skriv bara.
Skriv bara, jo, det är vad jag för tillfället sysslar med och har gjort de senaste åren. Förra året på Öland Folkhögskolas Skrivarlinje skrev jag ett helt utkast där jag faktiskt redan innan bestämt precis hur allting skulle vara. Och så blev det, mer eller mindre. Jessica Schiefauer var en av mina handledare.
Jessica: Om jag tänker utifrån kursen som vi håller så får vi ofta frågan från folk som ska ansöka Vad ska jag skriva om? Eller Vilken typ av manus har jag störst chans att komma in med? Min utgångspunkt är alltid: Du ska orka, med din egen energi, att jobba med det här projektet under minst ett år på kursen och sen antagligen rätt så länge till efter. Så mitt råd är alltid: Skriv det som ditt hjärta klappar för mest.
Emeli: Jag visste att du skulle svara så.
Jessica: Ja, och jag visste att du visste att jag skulle göra det. För jag tror personligen inte på att ha som motiv, eller grundutgångspunkt, att man ska skriva någonting som har större chans att bli utgivet eller som sen ska sälja bättre. Jag tänker att utgångspunkten måste vara något som man har ett jävligt starkt behov av att få berättat. Oavsett om det har någon som helst självbiografisk anknytning eller om det är en total fantasi. En berättelse som tränger sig på.
Men om det är många berättelser som tränger sig på, undrar jag. Hur ska man sålla då? För det är väl ändå bättre att skriva något som inte alla andra skriver, eller kanske helt tvärtom: kolla vad som säljer och skriva någonting liknande, så kanske författarkarriären kan gå runt också, rent ekonomiskt. Jag ringer upp en vän som jobbar som säljare på ett bokförlag och frågar hur de ser på det hela.
Vi ser just nu ett uppsving för historiska romaner och stora episka romaner. Det är sånt vi letar lite extra efter. Man vill som läsare fly in i en annan värld. Kanske har man tröttnat på att läsa om ett priviligerat medelklassliv med vardagliga problem som var mer på tapeten för några år sedan. Det kan bero på att omvärlden är mer i gungning.
Ja, men vad är det som säljer bäst då? Jag har bara en vag bild i huvudet av deckardrottningar och influencers …
Deckardrottningar säljer bra! Men man ska komma ihåg att de är så otroligt många. Så är man inte i det absoluta toppskiktet är det svårt att sticka ut och även svårt att bli insåld till bokhandeln. Bokhandeln har bara en viss yta för t ex deckare och vid varje säsong kommer förlagen med sin nya deckarsatsning. Det blir helt enkelt svårt för inköparna att köpa in allt. Influencers och inspirerande hälsoböcker funkar alltid bra.
I flödet på ett socialt medie stannar jag upp i scrollandet när jag ser en bild från mitt bokförlag. Det har varit en bästsäljarfest, Guldboksgalan, och ett gäng glada guldkonfettibeströdda författare skålar framför kameran med sina guldklimpar till böcker i händerna.
Guldkonfettin får mig att tänka på plaggen vi designade på det stora kommersiella modeföretaget där jag jobbade i Italien. I skyltfönstren till företagets flagshipstore i Rom syntes samma kläder som på de interna toppsäljarlistorna, och på Via del Corso var folk klädda i just dessa plagg. Utbud / efterfrågan? Det finns säkert en proffsig terminologi för det där. Jag tänker att jag faktiskt bara läst någon av de bästsäljande böckerna det viftas med på bilden, vilken skam egentligen, jag som läser så mycket (och tycker så mycket). Så hur hittar folk i allmänhet, den s.k. läsaren, sina böcker? Jag frågar säljaren igen.
Förut så gick nog köpare/läsare mycket efter recensioner men eftersom det inte är lika förekommande nu så skulle jag säga att boktipsare är det som väger tyngst. Kan vara allt från en nära vän till någon på Instagram. Någon man litar på helt enkelt. Sen när det gäller ljudbokstjänsterna tror jag man utgår mycket från det som du säger är lättast till hands. En uppläsare man gillar, en genre som funkar …
Och jag som förväntade mig svaret: det som ligger på topplistorna, det som står i bokhandelns skyltfönster, det som ligger på Adlibris startsida. Men hur som helst, tillbaka till anslaget, vad är det man ska skriva om man vill bli utgiven och läst? Kan man överhuvudtaget optimera sina chanser, eller är det bara ett tidsslöseri?
Men skriv något du själv vill läsa, säger Erik Grundström. Har du fler idéer, bra, annars brainstorma, sätt dig ner skriv ner alla idéer du får. Börja gallra bland dem. Prova. Känns det inte rätt. Prova nästa idé.
Rebecka Edgren Aldén resonerar i likande banor:
Jag avråder ALLTID från att försöka välja mellan personligt och kommersiellt. Du ska helt enkelt skriva det du vill skriva. Att skriva en bok är ju ett maraton, och då kan du inte springa i skor som inte riktigt passar. Du måste skriva den bok du allra helst vill jobba med, den bok du själv skulle älska att läsa – för det kommer komma många stunder då du är så trött på ditt manus, ja, ibland till och med hatar ditt manus, har du då försökt välja ”strategiskt” så kommer du inte stå ut.
Jag lyssnar på min kompis igen, hon på säljavdelningen …
Förlagen VILL ge ut annorlunda böcker. Man ska inte vara rädd för att skicka in sitt lite skruvade manus, alla vill hitta den där boken som sticker ut.
Rebecka Edgren Aldén fortsätter: Ett annat skäl till att man aldrig ska välja att försöka skriva något som ligger i tiden är att det absolut inte är vad förlagen vill ha! Ingen tänkte väl att En man som heter Ove, Fifty shades of Grey eller Där kräftorna sjunger skulle bli bästsäljare? De vill ha unika manus, inte en copycat på någon bok som gått bra just nu. Förlagen VET inte vad de vill ha, de vill bli överraskade, de vill fångas av något unikt, en unik historia, en unik röst. Skriv det du vill skriva, skriv det du brinner för. Snegla inte på trender, det lönar sig inte alls. Detta gäller även om du väljer en viss genre. Glöm att det skulle vara lätt och ekonomiskt fördelaktigt att skriva en deckare, det är inte alls säkert. Det kommer ut så fruktansvärt mycket deckare, och det är inte särskilt lätt att skriva heller.
Så brinner man inte för deckare eller feelgood ska man inte tro att det på något vis skulle vara enklare att skriva än romanromaner. Såklart. Men måste man borra sig långt in i hjärtat för att skriva dem, krama ur sin själ? Eller är det just det som skiljer en bra deckare från en mindre bra, att författaren faktiskt tagit sin tematik på blodigt allvar. Jag vet inte, men Jessica Schiefauer pratar så mycket om att följa sitt hjärta, och ja, vad hjärtat slår för är ju självfallet högst individuellt.
Stefan Gurt, författaren och läraren som under alla år ansvarade för Skrivarlinjen på Ölands Folkhögskola säger:
Jag är mer för den personliga ingången än den kommersiella, men jag tror också att det beror på vem författaren är. Den som helst läser genrelitteratur som deckare eller feelgood har ju ett personligt förhållande till och känner starkt för den sortens litteratur. Den däremot som enbart uppskattar mer litterära böcker tror jag begår ett misstag om den försöker göra sig till och jobba i en genre den inte uppskattar. Sånt skiner igenom och riskerar att ge en nedlåtande ton. Vad gäller att anpassa sig till det som ligger i tiden säger min instinkt ett bestämt nej, samtidigt är det nästan omöjligt att inte vara påverkad av den tid vi lever i. Så nja, men se till att du känner helhjärtat för det du jobbar med.
Jag börjar förstå, eller har ju för länge sedan egentligen förstått, att den där bolla-idéer-workshopen inte alls var någon bra idé. Men det är ensamt på skrivkammaren ibland och då måste man ha någon att prata med, en förtrogen skrivvän, handledare eller kanske förläggare. Det är svårt att inte försöka optimera år 2023, då allt i livet tycks handla om det. Vad man ska lägga sin tid på, och att man helst ska vara född proffs. Att det ska löna sig. När jag hör snack om AI-robotar som kan skriva både poesi och prosa börjar jag fundera på vart världen och bokbranschen egentligen är på väg, illa redigerade ljudböcker, berättelser som ska pressas ut när det redan finns så många. Hela tiden måste det komma fler, med nya snarlika omslag.
Jag talar länge med Jessica Schiefauer, jag älskar att lyssna på hennes göteborgska, både när hon var min handledare och i podden Det gränsar till galenskap. Det är något pragmatiskt över hennes sätt att se på skrivande, och öppet och sårbart tala om sin egen process. Jag tänker att jag publicerar samtalet i sin helhet här på bloggen lite längre fram. Sammanfattningsvis talar hon sig varm för att ge skrivandet tiden det behöver. Jag frågar specifikt hur lång tid ett utkast till ett av hennes manus får ta, hur länge man kan kosta på sig att testa en idé.
Hon svarar:
Det är lite olika. Det jag gillar bäst är att först bolla själva idén med en skrivande vän som inte hör till branschen. Typ Jag skulle vilja skriva någonting om det här … och så snackar man lite fram och tillbaka. Sedan gör jag ett sorts första, väldigt flummigt utkast. Och då skriver jag tills jag inte kan krama ur mer. Ibland blir det en helhet med nedslag här och där, och ibland skriver jag en ganska matig text, kanske en tredjedel in, mot någon sorts konfliktupptrappning. Och sedan är jag kanske helt lost och har ingen aning om hur jag ska fortsätta så jag säger Hjälp, jag har kört in i väggen. Allt det där kanske tar sex månader. Efter responsen tar jag det lugnt ett tag och sedan kan det gå nästan ett år innan jag lämnar det ifrån mig igen. Men då har jag ju lyckan att den här personen har läst och är involverad i verket.
Ett och ett halvt år, det är ju en hel evighet. För mig är bara tanken på att lägga så mycket tid på att testa en idé helt tokig. Men jag har ju gjort det förut, det verkar bara var nu som jag har fått optimering på hjärnan, när jag vet hur lång en redigeringsprocess kan vara. Stefan Gurt berättar om sin erfarenhet av bok nummer två, för det är väl lite där jag är, trots att bok nummer ett fortfarande inte är helt (hrmm) klar. Han säger:
Den första boken har man ofta gått och tänkt på i åratal innan man lyckas slutföra. Inte sällan är det en sorts sammanfattning av ens erfarenheter så långt i livet, det behöver inte vara i bokstavlig bemärkelse att den handlar om saker man själv upplevt, men en sorts sammanfattning av vad man vad vet om livet. Sen plötsligt är man författare och förväntas börja skriva böcker med jämna mellanrum. Jag fick själv jobba om min andra bok i flera omgångar innan förlaget ville ge ut den. Hade jag varit klokare hade jag väntat längre och låtit saker mogna innan jag började på den, men det är lätt att säga till sitt tjugofemåriga jag såhär många år senare. Stressa inte. Behåll tron på dig själv och det du gör och låt det ta den tid det behöver!
Det där med uppföljare har jag ofta talat med Rebecka Edgren Aldén om. Hon håller dessutom på med en bokserie och säger: Man känner ett krav på sig att skriva en bra uppföljare, om den första gått bra, måste läsarna känna igen sig i bok två. Om första inte gått bra, kanske man känner att man måste utveckla sig för att det ska gå bättre med bok två. Men samtidigt måste man ändå skriva det man VILL skriva. Om man drömmer om att bli rik ska man inte satsa på att bli författare – det finns så många lättare sätt att tjäna pengar. Och det gäller alla genrer.
Och ändå står det ett gäng där i guldkonfettiregnet. De har sålt hundratusen, tvåhundratusen och till och med trehundratusen exemplar av sina böcker. Men varför sneglar jag på dem? De spelar ju i en helt annan liga. Jag avslutar med att fråga säljavdelningen hur de tänker kring debuterande författare, hur mycket de satsas på rent PR-mässigt (detta varierar förstås från förlag till förlag).
Helt ärligt: Kommer en debutant med en riktigt bra berättelse med trovärdiga karaktärer storsatsar vi verkligen med marknadsföring och återförsäljaraktiviteter. Och debutant är man bara en gång så jag tycker det är då man ska satsa. Det är betydligt svårare att dra igång ”maskineriet” för en författare som är aktuell med bok 3 i en serie där 1 och 2 inte nått framgång. Sen ska man också komma ihåg att det är mycket svårt att få PR för t ex spänning. I bästa fall får man en recension av Lotta Olsson i DN.
Så hur viktig är författaren som varumärke när ni väljer att satsa på en författare? Eller får boken stå för sig själv?
En författare med en spännande bakgrund eller som är bra på att berätta om sin bok är helt klart en USP (unique selling point). Men boken och innehållet är alltid det viktigaste.
PS. Tusen tack Rebecka Edgren Aldén, Erik Grundström, Stefan Gurt, Jessica Schiefauer och min säljarvän för generösa svar på alla mina frågor!
Här kommer fortsättningen på förra veckans inlägg om mina bästa research-tips till dig som skriver krim. Om du missade förra veckans inlägg så kan du läsa det här: Research-tips till dig som skriver krim
Förundersökningsprotokoll
Detta mytomspunna dokument som vi alla krimförfattare är dödligt nyfikna på. Ett väldigt hett research-tips är att beställa hem en förundersökning och granska hur dokumentationen är uppbyggd. Det kostar en del i administrationsavgift, men jag lovar att det är värt det!
När jag beställde hem och började läsa igenom så fastnade jag för de felaktigheter som hade smugit sig in. Bland de första sidorna fanns en rapport från det allra första besöket på brottsplatsen, och längre in i utredningen fanns en notis om att adressen som angetts vid det första besöket var felaktig. På ett ställe beskrevs också ett misstag som begåtts av de första poliserna på plats. Dörren hade varit igentejpad men poliserna hade rivit bort tejpen då någon meddelat att tejpen var deras egen, och den borttagna tejpen kunde därför inte analyseras för fingeravtryck eftersom den kontaminerats av polisen själv.
I båda fallen ger förundersökningsprotokollet information om verkliga situationer som faktiskt har uppstått i en verklig polisutredning. För i den verkliga verkligheten så är vi alla människor, även de mest professionella. Någon hörde fel, tänkte fel eller var ouppmärksam, och det fick konsekvenser. Den här typen av information tycker jag är jätteintressant för det visar så tydligt hur det praktiska polisarbetet faktiskt kan gå till.
Om du vill begära ut en förundersökning så gör du så här:
Nu kommer vi till det luriga. Du behöver nämligen veta exakt vilken händelse utredningen handlar om, vilka personer som var inblandade, samt personnumret på den du begär uppgifter om. Ange även brottets rubricering, datum för brottet och brottsplatsen för att så detaljerat som möjligt beskriva händelsen du begär information om, för om det lämnas öppet för tolkning så kan inte Polisen pröva din begäran.
Jag tog hjälp av lexbase.se och köpte en dom från ett rättsfall jag hade hört talas om i en podd. Det svåra är egentligen att hitta ett specifikt rättsfall som verkar intressant, för utan det så kommer man inte riktigt vidare. Men om du vet vilket fall du vill begära ut så skulle jag tipsa om att köpa domen hos lexbase, för i domen så finns alla uppgifter du behöver ange i din begäran hos polisen.
Skicka iväg din begäran och invänta att polisen hör av sig. I mitt fall fick jag information om kostnaden och behövde godkänna den innan handlingarna printades och skickades, men det berodde nog mest på att jag begärde ut en ganska stor utredning. För mig landade kostnaden på ungefär 900 kr.
Myndigheters interna dokument
Jag vet inte hur många gånger jag har googlat på något lite snabbt och snubblat över exakt det jag för tillfället behöver veta i form av myndigheters interna dokument. Alla företag och organisationer har ju någon form av rutiner och policys och myndigheter är inget undantag, snarare tvärtom. Jag har märkt att i den här typen av dokument så finns väldigt mycket matnyttig information om hur organisationen agerar i olika situationer. Eftersom dokumenten riktar sig till den egna organisationen så brukar de vara detaljerade och tydliga, för syftet är ju att deras personal ska förstå och agera rätt, inte att vi författare ska kunna snoka runt.
För att nämna några exempel så behövde jag få svar på om man får ta med sig inspelningsutrustning in i ett fängelse för ett möte med en intagen, och fann något så klockrent som Kriminalvårdens egen handbok för besök och elektroniskkommunikation i anstalt och häkte. Det visade sig vara en väldigt detaljerad beskrivning av vem som godkänns för kontakt, vilka bakgrundskontroller som görs inför ett godkännande och vilka regler som gäller för olika typer av besök.
Ett annat riktigt bra dokument som jag har hittat är ett faktablad från Polisen med beskrivningar av vanliga termer som används av NFC (nationellt forensiskt centrum). Dokumentet är alltså en slags lathund för att poliser ska kunna tolka vad NFC menar i sina rapporter från undersökningar av biologiska spår och DNA. Faktabladet beskriver också sammanfattat hur en undersökning av biologiska spår och DNA går till. Också ett klockrent fynd!
Ett utdrag från tabellen:
Studentuppsatser
Jag brukar ta den här källan med en viss nypa salt eftersom jag själv har skrivit en halvhjärtad uppsats enbart med målet att bli godkänd och klar med skiten. Men till fördelarna så hör det att det finns en uppsjö med studentuppsatser, och det brukar därför var enkelt att hitta en uppsats som avhandlar det problem eller område man är intresserad av. Jag brukar använda uppsatserna lite som en sluss vidare till mer information, för uppsatsskribenterna har ju läst en väldig massa litteratur kring sin frågeställning, och redogör dessutom sina upptäckter sammanfattat. Ett snabbt och enkelt sätt att samla in lite övergripande information om ämnet, och få tips på intressanta källor för att kunna läsa på mer.
Hoppas att du får glädje av mina tips och att du hittar de där klockrena svaren på just din frågor!
Att debutera är ett efterlängtat nöje, speciellt när man fått kämpa. Det är inte helt enkelt att skriva en bok och det är mycket svårt att ta sig igenom nålsögat hos ett förlag. När man väl lyckats nå debuten, kliver man genast ut på en okänd mark. Man kanske undrar vad som kommer hända, hur boken kommer att tas emot, osv. Och det är frågor man inte kan svara på i förtid, förrän boken är ute.
Jag var på arbetsintervju i slutet på förra året och det visade sig att chefen som intervjuade mig var ingen annan än barnboksförfattaren Daniel Thollin. Under ett samtal med honom för några veckor sedan framkom det att Daniels debutbok inte gick hela vägen hem hos de flesta läsarna. Hans debutbok blev helt enkelt lite för läskig, enligt dem. Så jag bestämde mig för att intervjua honom.
Hej, Daniel! Berätta lite om dig själv! 41-årig 3 barnspappa. Skräckfantast med fler tatueringar än jag kan räkna. Serietecknare, illustratör, författare, specialistsjuksköterska inom psykiatrisk vård och avdelningschef. Jag har läst serietidningar (numera benämnt comics, graphic novels och serieromaner) sen barnsben och upptäckte skräck i högstadiet med Stephen Kings Jurtjyrkogården (har läst den minst 3 gånger!). Har gett ut närmare 20 seriealbum/böcker sen 2009 och arbetar just nu på den tredje och sista delen i barnbokstrilogin Mutanterna. Sista delen heter Ärans hand och alla tre är ett nära samarbete med barnboksförfattaren Ingela Korsell, där vi i detalj planerar hela historien för att sen dela upp berättandet i text och bild (serie). Så skoj sätt att arbeta på!
Berätta om din debutbok, Den elaka vikarien, när och hur blev den till? Den elaka vikarien är min debut inom barnboksvärlden 2014, men innan den så hade jag hunnit med ett bra gäng seriealbum. Anders Fager är en svensk skräckförfattare som jag då hade följt ett tag och kommit i kontakt med på facebook när han gjorde research för en kommande roman. Jag kontaktade honom ihop om att få arbeta med honom på ett seriealbum, men han kontrade med ett påbörjat barnboksmanus och sa att den här gör vi först. Han hade redan påbörjat en dialog med Bonnier Carlsen om boken i idéstadiet, så det följdes av flera fantastiska brain storming sessioner hemma hos honom på Kungsholmen där vi diskuterade hur hemsk, hur blodig och hur splattrig kan en barnbok vara. För vårt uppdrag var att vara först ut med en läskig barnbok för 6-9 åringar i den då nya serien Lätt och läskigt. Som sanna skräckskapare drog vi på rejält och fick efter hand trimma bort diverse hemskheter som både förläggare och redaktör bleknade av att läsa. Men vissa hemskheter som vi var övertygade om skulle få stryka på foten behölls till vår stora glädje.
Blev debuttiden som du hade tänkt dig? Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig av den här debuten. Som med varje bok man släpper och som jag hade känt med mina tidigare seriealbum så hoppas man alltid på att den ska bli en storartad succé. Den elaka vikarien puttrade på rätt bra försäljningsmässigt. Men sen så kom från ingenstans ett ramaskri från facebookgrupper för främst skolbibliotekarier som tyckte boken var hemsk och fruktansvärd och det beskrevs hur vissa slängde den och andra sorterade med flit in den på hyllor för äldre barn. Minst en förälder kontaktade även hela Bonnierkoncernen och klagade på att boken hade skrämt livet ur hens barn. Jag såg på detta med glädje och fann en härlig stolthet i att kunna bli ge ut en barnbok i modern tid och på ett av Sveriges största förlag och samtidigt censureras av bibliotekarier! Sen vet jag inte vad detta hade för effekt på min fortsatta karriär hos BC. Jag pitchade lite fler barnboksideér varav en till med Anders Fager, men inget napp. Samtidigt låg mitt skaparhjärta fortfarande starkt fokuserat på seriealbum.
Vad var det svåraste med att debutera? Jag tror att det är att väga förhoppningar mot verklighet. Att inte bli besviken om inget omedelbart gensvar kommer. Det är svårt att synas i mängden av nya böcker.
Med facit i hand, hade du velat göra någonting annorlunda? Nej, det var en nyttig erfarenhet och mitt samarbete med Fager glömmer jag aldrig. Fantastiskt roligt!
Har du några råd till debuterande författare? Jag vill citera min största inspiration, Stephen King här: “If you want to be a writer, you must do two things above all others: read a lot and write a lot. There’s no way around these two things that I’m aware of, no shortcut.”
Ge inte upp och förvänta dig inte succé med din första bok. Din debut är foten i dörröppningen, sen gäller det att du fortsätter pressa på och får upp dörren.
Min hand kramade videokameran så att knogarna vitnade och jag var rädd att jag skulle krossa den. Vinden slet i håret och hjärtat pumpade. Paniken var som en fysisk hand runt min strupe.
Jag var ute och gick på Öresundsbron. Nej, det var naturligtvis inte uppe på vägbanan, utan på den servicegång som går parallellt med järnvägsspåren därunder. Jag gick längst in, tryckt mot kanten – den kant som INTE vette mot havet – vilket gjorde att jag i gengäld bara var halvannan meter från Öresundstågen som visslade förbi. Den totala handlingsförlamningen var inte långt borta.
Det här var för några år sedan, ungefär i samma veva som bron skulle fylla 20 år. Anledningen till besöket på en plats som inte är öppen för allmänheten var en pressvisning i samband med att bron skulle målas om.
Jag hade hoppat på jobbet med liv och lust, trots att jag var väl medveten om vad som skulle hända när jag väl gick där på bron. Det är kanske en åldersgrej, men från det att jag närmade mig trettio och framåt har jag börjat lida av svindel. Tornen på La Grada Familia, Golden Gate-bron och Älvsborgsbron har alla tagit mig till hjärtinfarktens gräns men frågan är om någon av dem tagit mig närmare den än Öresundsbron.
Den är kanske intehögre än Golden Gate, åtminstone inte på de delar som inte är högbron, och nog blåser det lika mycket på båda. Men på Golden Gate känns det ändå som att man går på fast mark, Öresundsbrons servicegång är perforerad. Du ser alltså rakt ned i vågorna, 15, 20, 30 meter under dig där du går. Samtidigt är jag glad att jag gjorde det för det var också en skönhetsupplevelse och en känsla av att vara mitt emellan elementen.
Öresundsbron är fascinerande. Den är spännande som arkitektur, som ingenjörskonst, som politisk historia, som metafor och som symbol för en region. Den är också vacker. På samma gång smäcker och elegant som massiv och brutal.
Den är, eller har i alla fall varit innan de ”tillfälliga” gränskontrollernas tid, en viktig del i integrationen av Öresundsregionen. Massor av människor arbetspendlar över bron, inte minst som hyrorna i Köpenhamn är skyhöga. I samband med terrordåden i Köpenhamn 2015 intervjuade jag en servitris som blivit vittne till attentatet mot Lars Wilks. Hon hade sitt arbete i Köpenhamn men bodde i Malmö. Sträckan mellan de båda städerna sägs vara den dyraste tågresan i Europa sett till förhållandet pris och avstånd, ändå var det billigare för henne än att skaffa en lägenhet i hennes hemstad.
Många fler än pendlarna är de som tar sig över för att ta komma åt den riktiga storstadens alla nöjen. Och otroliga mängder gods, både legalt och illegalt sådant, transporteras över bron. Den binder ihop oss i vad man ändå måste kalla den nordliga periferin med kontinenten. Det är svårt att inte både se och lockas av såväl romantiken som svärtan i det.
Bropendlar gör för övrigt även Isabelle och hennes man. Själv har jag mest tillhört dem som åker över för nöjen, även om jag också gjort jobb på andra sidan sundet.
Att bron skulle ta plats på vårt omslag kändes som en självklarhet. Dels figurerar den i vår roman, dels binder den samman de två spelplatserna för vår berättelse: Malmö och Köpenhamn. Den är omedelbart igenkännbar och placerar den presumtiva läsaren på rätt plats geografiskt. Den är också en symbol för ett gränsland med allt vad det innebär. Inte för att romanen som sådan egentligen utspelar i den typen av skuggvärld men flera av våra karaktärer lever i sina egna gränsvärldar, kulturella såväl som personliga och klassmässiga. Flera av dem har också, eller är i behov av, sina egna broar mellan dessa världar. Kanske är vi alla i behov av sådana.
När bokens sista punkt är skriven och allt redigerande ligger bakom mig kan jag undra hur allt egentligen började. Varför just denna historia? Miljön, karaktärerna, sammanhanget? Hur blev det en helhet, en bok? Så jag spolar tillbaka några år i tiden.
En teckning på en flicka och en pojke på en öde strand. Pojken vill ha något av flickan, men hon tittar bara ner i sanden, skygg och osäker. På något sätt fick jag medkänsla för henne. Vad tänkte hon på? Vad bar hon inom sig? Jag tecknade fler illustrationer i samma stil och märkte att en historia formades. Då och då tecknade jag igen och till sist började jag skriva.
Men det blev inget vidare först. Texten var för intetsägande, storyn för tunn och alldeles för kort för att någon skulle bilda sig en uppfattning om vad karaktärerna kände eller gjorde. Jag insåg att historien behövde tid och omtanke. Jag måste sätta mig in i flickans öde, hennes innersta tankar och rädslor. Och det måste bottna i mina erfarenheter och vad jag drogs åt. När jag sedan försökte skriva den egentliga bilden som funnits där, vecklade historien ut sig blad efter blad och jag förstod motiven i denna nya värld, hur jag skulle orientera mig och hur nästa kapitel skulle bli. Jag förstod vilka komponenter som behövdes för att leva mig in i bokens röster. Det mest glädjande i skrivandet är att känna på förhand vad karaktärerna ska säga, hur de ska reagera, och att det egentligen bara finns ett enda logiskt sätt som det kan gå på. Min frihet är att välja situation, plats och vilka möten som ska ingå i berättelsen. Men karaktärerna måste få en egen integritet och vilja. Spänningen är att sätta ord på dem, vara trogen deras personligheter utan att begränsa deras självständiga tanke.
Djungelns väsande, mystiken, den uråldriga miljön och bergens orubbliga dis. Att vara vilse i diset, söka, upptäcka, känna alla starka känslor under resan mot ett nytt liv. Att dela resan med någon som känns rätt. Ungefär det ville jag skriva som en tydlig linje mot sista punkt. Att det blev för den yngre målgruppen var kanske en slump från första teckningen. De jag ritade var unga, och spänningen i att växa är kanske som störst i den åldern. Därför lika aktuellt för äldre målgrupper att uppleva känslan ännu en gång. Att vara ung växer aldrig ifrån en.
Jag minns inte riktigt hur lång skrivprocessen som kom att bli den slutgiltiga boken var. Några månader kanske. Nu när jag gått igenom kapitlen så många gånger och vet varje stycke, dialog och del, och hela proceduren med utgivningen tar upp tiden istället, blir skrivupplevelsen en suddig tillbakablick. Som något jag här och nu inte ser mig göra. Konceptet är färdigutvecklat och världen är sluten.
En tid för bearbetning och analys, samt en annan typ av skrivande tar vid, som att förklara vad boken handlar om. För mig har det alltid känts ointressant att beskriva vad jag gjort och vad det innehåller. Det kan kännas lättare att beskriva andras verk. Men det är också en del av att färdigställa ett koncept. Vad blev det? Och vad blir nästa?
Hur förklär ni fiktiva karaktärer som är baserade på människor i er omgivning? (Sanning med modifikation)
Sabina
Helt olika beroende på vem karaktären är och vilken story. Beror också på hur mycket jag vill hämnas xD
Sara
Det enda jag hämtar från verkligheten in i mina karaktärer är beteenden och synsätt, och jag tar det ofta som inspiration för att sedan översätta det till en ny variant av samma beteende. Exempelvis en kollega som alltid lovar mer än hen levererar i jobbet, kan enkelt förvandlas till en förälder som ständigt lovar förbättring, men som alltid tycks svika sina barn. Jag funderar mycket på människors beteenden, på bakgrunden till dem, och använder min tolkning av orsakerna till att skapa karaktärer med liknande problem.
Emeli
Jättedåligt. De långa blir korta och de mörka blir ljusa. Jag lurar inte någon! Eftersom de snälla blir dumma också förväntar jag mig en del konsekvenser när boken kommer ut (OBS! SKÄMT!).
Emma
Jag är alldeles för förtjust i att hitta på saker för att basera karaktärer på människor runt omkring mig! Men jag kan väl sno någon egenhet här och någon egenhet där, som tics och uttryck någon person överanvänder eller något speciellt rörelsemönster.
Isabelle
Alla karaktärer jag skriver är egna människor. Typ som mina barn, vi har samma gener men de är individer med andra mål och drömmar än vad jag har. Karaktärerna i mina historier är en kombination av människor jag känner, människor jag läst om samt såklart mycket från min egen inre värld. När Ralph och jag skapade människor så blir det en slags kombo av oss båda i karaktärerna.
Ralph
Visst är det som Isabelle säger, men det hindrar inte att det smugit sig in element av verkliga människor i vår bok; man behöver inte uppfinna hjulet varje gång. Det kan vara ett personlighetsdrag, en klädstil eller en del av en verklig händelse som filtreras genom berättelsen. Jag vet inte om jag skulle säga att de är maskerade, det handlar snarare om att man inte tar med sig mer från verkligheten än att även personen det är frågan om, om denne skulle känna igen sig, även fattar att personen inte är identisk med karaktären.
Debutantbloggen 