Talang + pannben = succé?

zsfuzzg

Foto: Kajsa Göransson

Ofta sägs det, i olika skrivsammanhang, att envishet och tålamod är (minst) lika viktigt som någon sorts talang eller fallenhet. Så är det nog, för visst finns det många ställen längs vägen som man skulle kunna ge upp.

Vägen till ett färdigt manus är ingen smidig raksträcka, utan en slingrande, skumpig liten väg förbi Skrivtorkans rödljus (som kan lysa länge!), Självtvivlets rondell (där man kan ta mååånga varv), Netflixseriernas rastplats, Brödjobbets vägarbetsplats och Själslig soppatorsk. Och når man väl slutdestinationen, det färdigskrivna manuset, så kommer i regel Refuseringarna smattrande och ifrågasätter varför man har färdats hela vägen över huvud taget.

Så ja, pannben behövs. Men saken är den att jag inte ser mig som en särskilt envis eller ihärdig person. Jag är inte den där personen som ger 110 procent, utan ganska lat. Har aldrig känt behov av att vara den duktiga flickan, stressar så lite som möjligt, bryr mig sällan om att försöka framstå i en imponerande dager och nöjer mig gärna med good enough. Inget strålande utgångsläge för en aspirerande författare, kanske.

Men de här dragen tror jag att många kan känna igen. Tendensen att prokrastinera, trots att man så gärna, egentligen, vill skriva (eller åtminstone ha skrivit – och det senare är ju väldigt svårt utan det förra). Till och med i Bibeln står det:

Ty jag förstår in­te mitt sätt att hand­la. Det jag vill, det gör jag in­te, men det jag av­skyr, det gör jag.

Nu var det kanske inte jag slösurfar på mobilen istället för att skriva på mitt manus som Paulus försökte säga, men ändå. Känner du igen dig? Är du liksom jag benägen att sjunka ner i soffan och slå på något lättsamt att titta på eftersom du ju faktiskt är värd det efter en arbetsam dag? Undrar du ibland hur du någonsin ska ro iland ditt stackars åsidosatta manus? Då kommer här mitt universalknep för latmaskar: Delmål och deadlines.

Det här har funkat för mig ända sedan gymnasietiden (i grundskolan brydde jag mig inte det minsta om vad jag fick för betyg). Delmål är motiverande för mig. Stora mål också, förstås, men jag vill gärna att det ska kännas överkomligt och greppbart. Med tanke på det stora arbete och den långa process det innebär att skriva ett helt romanmanus, hjälper det att sätta upp mål längs vägen så att jag kan bocka av dem allt eftersom. Och med en deadline får jag saker gjorda. Nära en deadline jobbar jag ofta snabbt och effektivt. Min förläggare är snäll och förstående, och eftersom vi ganska nyligen diskuterade en del förändringar jag ska göra i mitt manus (manus två, det vill säga – Som en öppen bok är redan tryckt!) gav hon mig mer tid. Idag mailade jag dock henne och tog själv initiativ till en deadline, eftersom jag vet att jag behöver det. Så – i mitten av februari ska jag ha en sammanhängande historia att skicka till henne.

Rapporter lär följa!

 

 

Publicerat i Debut, Sara Molin, Som en öppen bok | 4 kommentarer

Imorgon smäller det

Imorgon har jag min första releasefest. Ni som läste ett av mina första inlägg vet ju att jag har haft den som ett av mina skrivmål när det har känts tungt att redigera och vänta på att boken ska ges ut. Och imorgon är det alltså dags, då firar jag i min hemstad Nässjö. Jag ska bjuda på afternoon tea – eftersom det finns så många brittiska kopplingar i min bok – och kanske ha en rödprickig klänning som Léonie har på bokens omslag. Har tagit ledigt från jobbet halva dagen för att hinna fixa fint i bokhandeln där vi ska vara. Min lillasyster är festfixaren i familjen och det känns tryggt att hon är med. På torsdag firar jag en gång till, denna gång i Stockholm på förlaget. Kan jag ha samma klänning eller ska jag ta en annan? Har tagit ledigt hela dagen då. Jag ville gärna ha två releaser eftersom jag kände att de jag känner och önskar ska komma bor i två ”läger” och de på hemmaplan skulle aldrig hinna/orka/vilja ta sig till Stockholm allihopa och vice versa. Ett verkligt i-landsproblem. Som tur var kunde jag ha fest på två ställen, tyckte förlaget!

Efter festerna kommer jag nog ha noll ork kvar. Jag ska försöka vila upp mig under helgen och återkommer sedan med 1) hur releaserna gick, 2) mina lärdomar från dem och 3) vilken klänning jag hade på mig.

Publicerat i debutant, Klar himmel, Kristin Fägerskjöld, Releasefest | Lämna en kommentar

Gästbloggare: Malin Tegnhammar

Debutera med eget förlag

Malin Tegnhammar debuterade 1 december 2019 med ”En liten bok om tid – sju steg till ett liv fullt med tid” på Soltryck förlag. Boken säljs just nu hos Bokus.se, i någon enstaka fysisk bokhandel och direkt till företagskunder. I den här gästbloggsposten kommer hon berätta om sin process från idé till färdig bok.

rkmvirs

Foto: Malin Sydne

Förra året satte jag bara upp ett enda mål på listan, för jag visste att om där fanns fler punkter, skulle jag välja de lättaste först. Årets enda mål blev därför formulerat helt
undanflyktsfritt: innan året är slut ska jag ha gett ut en bok. Att sen i slutet av november stå med en riktig bok i min hand (och utöver det ha hundratals likadana i kartong efter kartong runt fötterna) kändes helt obeskrivligt.

Vad jag lärt mig om egenutgivning

Egenutgivning är i mångt och mycket inte svårt. Allt du behöver veta finns på nätet och i
böcker om egenutgivning. Men det kommer antagligen bli jobbigt ändå, skitjobbigt! I alla fall om du likt mig är en orolig själ. Då kommer du gissningsvis många gånger undra vad i hela världen du givit dig in på och varför du måste vara en sådan som uppfyller drömmar. På det hela taget har jag dock tyckt att processen varit väldigt utvecklande och jag ser det därför som självklart att även del två, som ska skrivas och släppas i år, kommer ges ut på eget förlag.

För mig har en stor anledning till egenutgivning varit att jag har en dröm om att så
småningom kunna leva, helt eller delvis, på mitt skrivande. Vilket jag tror faktiskt är mer möjligt genom egenutgivning (undantaget att det manus du skickar in till ett stort förlag gör dig till en ny Camilla Läckberg). Helt enkelt för att vinsten per bok blir så enormt mycket större och att en egen mindre upplaga därför är lika lönsam som en större via förlag. Sen är jag inte naiv, självklart kommer det bli svårt ändå. Men precis som Daniel Sjöberg skrev ett par inlägg tillbaka, det är inte så att ett förlag öser marknadsföringspengar på en debutant hur som helst, och det är därför inte givet att en bok blir en succé bara för att den är släppt på största förlaget. Jag kände helt enkelt att min chans att uppnå drömmen om författarskap låg närmre i ett eget förlag än att lyckas bli antaget av ett stort – och därför körde jag.

Hur gör man då om man vill ge ut själv, men inte spendera allt för mycket pengar? För jag har inte haft några 100 000 kronor till övers som jag har lust att lägga på ett bokprojekt (vilket ibland låter som någon slags standard när man hänger i FB-grupper). Det enkla svaret är: gör det själv. Det kommer ge dig gråa hår men det kommer samtidigt vara bland det roligaste du gjort. För att du helt enkelt måste lära dig en massa nya saker. Det går inte layouta i Word och en marknadsföringsplan spottar man inte bara ur sig. Det ställer också stora krav på insikt om vad man är bra på och framförallt vad man inte är bra på. Jag är till exempel inte bra på att stava. Därför var det superviktigt med massiv korrekturhjälp. Däremot har jag känsla för stil och form, vilket gjorde att jag layoutade en hel del själv.

Jag har på det hela taget inte spenderat en krona på något annat än tryckningen, en kostnad som gick ihop sig efter tre veckors sälj. Det har varit möjligt för att jag vågat fråga om hjälp bland människor jag känner och att jag hängt i Facebookgrupper och läst på. Ett tips i en FB-grupp sänkte till exempel min tryckkostnad med 50 procent, jämfört med första offerten jag fick in! Min syster är duktig på Indesign och kunde därför skapa grunden till inlaga och omslag. Jag har också haft riktigt skarpa personer i min omgivning som kunnat faktagranska och hjälpa till med baksidestexten. Samt inte mindre än fyra nitiska personer i släkten visade sig vara intresserade av att korrekturläsa! Att jag har en syster som är duktig på grafisk design är ren tur, men allt övrigt arbete är en konsekvens av att jag aktivt jobbat för att lära känna andra skapande personer och att jag vågat fråga smarta människor i min omgivning om de har lust att hjälpa till.

Huvudanledningen till att min text blev bra är dock att jag gick en kurs på Jakobsbergs
Folkhögskola våren 2019. Det var en distanskurs med inriktning fackbok, och det är den i
särklass bästa skrivkurs jag gått. Den gjorde att jag fick feedback på min text av flera
personer varje vecka, och en lektörsgenomläsning gjorde att jag mitt i terminen ändrade om hela min idé. I stället för att ge ut en längre bok med olika teman inom personlig utveckling, blev det småböcker som ska ingå i en längre serie. Efter en dags upprorskänslor inombords landade idén och jag skrotade då så gott som all tidigare text och skrev sen ”klart” den bok som nu givits ut, på ungefär 1,5 månader.

Allt kan man inte göra själv. Men mycket. Det du inte kan, kan du lära dig och har du inte lust eller möjlighet att betala för kontinuerlig textgenomgång är det verkligen ett starkt tips att hitta en riktigt bra skrivarkurs!

Kör hårt, var noggrann och våga inse när det är bra nog.
Better done than perfect, som det så fint heter!

Publicerat i Debut, Gästbloggare | Lämna en kommentar

Lördagsenkät: Hur gör du för att hitta skrivtid?

Många vill skriva bok – var tredje svensk, sägs det! – men långt ifrån alla går från tanke till handling. För var hittar man egentligen all den tid som krävs?

Kristin Fägerskjöld

Det enkla (och brutalärliga) svaret är: Jag har slutat träna och städar inte heller så ofta längre. Tiden framför mobil och TV är också starkt reducerad. 

Det lite mer planerande svaret är: Använd den tid du har. Jag har inte råd att vara så kräsen utan får ta vara på de tillfällen som ges. Jag har en halvtimmes resväg till jobbet enkel resa och den tiden brukar jag använda till att tänka på scener jag ska skriva. När jag väl hinner sätta mig framför datorn har jag på så sätt redan tänkt ut mycket av det jag vill skriva. Mina barn är ganska stora (12 och 16 år) så i och med det kan jag sitta mer ostört nu än för några år sedan, men ofta blir det en kvarts skrivtid i väntan på att potatisen ska koka klart eller en halvtimme innan jag ska skjutsa något av barnen till en aktivitet eller så. Då hjälper det att vara planerad och veta vad som ska skrivas när tillfälle ges.

Sara Molin

Som så många andra, tog jag tag i skrivandet ordentligt under en föräldraledighet. 2016 var jag hemma med min yngsta son, och under det året kom råmanuset till Som en öppen bok till. Då styrdes skrivtiden helt och hållet av sonens sovstunder (de gånger de sammanföll med att de stora var på förskolan). Jag stod med bebisen i sele på magen och skrev vid en hög byrå. En (o)ergonomisk katastrof med en rad besök hos massageterapeut som följd. 

När jag återgick till lärarjobbet trodde jag nog att de nya rutinerna skulle göra det lättare att hitta skrivtid. Sonen hade blivit större och somnade tidigt på kvällarna, vilket ju borde öppna upp för en massa skrivtid (kanske rentav sittande?). Och ja, tid fanns kanske. Men ork? Energi? Nej, efter en dag på skolan finns det inte mycket kreativitet att krama ur den här hjärnan. 

Från och med augusti jobbar jag halvtid som lärare. Det är så vansinnigt lyxigt att ha måndagar och tisdagar som rena skrivdagar, och jag hoppas att jag kan fortsätta så ett tag till. 

Malin Edholm

Hur gör jag för att hitta min skrivtid? Det är en svår fråga för att jag i nuläget har väldigt svårt att hitta den tiden.

Ett tips är att skriva lite varje dag, ca 20 min och få in det i sin rutin. Jag jobbar fortfarande på det.

Ett annat tips är att träffa andra och skriva tillsammans, planera in en hel skrivdag.

Det viktigaste att tänka på är väl att tiden sällan kommer av sig själv utan att det är viktigt att ha specifikt utsatt tid för skrivandet. Att planera och prioritera skrivtid är lättare sagt än gjort men kan ändå behöva påminnas om.

Hanna Nordlander

Jag åser fascinerat, och lätt avundsjukt, författare som kliver upp en timma tidigare för att hinna skriva dagens pensum innan ungarna vaknar, eller signar upp sig på någon skrivutmaning där de ska skriva ca. trehundratusen ord om dagen. Själv är jag nog alltför förtjust i mitt ”dolce far niente” för att plåga mig på det viset. Och jag åtnjuter också en tillvaro som tillåter en hel del egentid; dels har jag tagit mig råd med en ledig dag i veckan, vilken jag viker åt skrivandet (samt sovmorgnar och annat jag mår bra av), dels delar jag inte mitt hem med andra människor som kräver saker av mig och min lediga tid. Kreativiteten kan få tid att vakna av sig själv.

En del av min skrivtid tillbringas ändå i sängen, kanske då jag läser en rad som triggar något i mig, eller när jag ligger koffeinstinn och sömnlös intill vargtimman och tänker ut formuleringar. De där stunderna alstrar otaliga nästintill oläsliga anteckningar, som jag sedan, i en mer kristlig timma, fogar in i någon form av helhet. Författare, det är man jämt, men ibland överraskas man av skrivandet.

Daniel Sjöberg

Det är mycket nu. Det är inget att sticka under stol med. Till ett helt vanligt heltidsjobb har adderats ett jobb som krönikör för en helt annan arbetsgivare. Lägg till det den här bloggen samt det vanliga, hämta, lämna, natta, mata, äta, sova och försöka hitta utrymmet för ett och annat träningspass. Klyschan om dygnets alltför få timmar är sann. Ja, och så har vi en bok som ska ut mitt i allt detta någonstans och som det ska jobbas med. Tur då att jag har tränat på att stänga av örat. Jag kan därmed skriva nästan var som helst i nästan vilken miljö som helst. Således hittar jag oftast min skrivtid i soffan mitt emot min fru när barn sover och tv:n står på där bonusfamiljer försöker få ihop det i påhittat drama eller bönder försöker detsamma i verkligheten.

Publicerat i lördagsenkät, skrivkramp | Lämna en kommentar

Hahaha – så sorgligt

Jag har skrivit för andra nästan hela mitt vuxna yrkesliv. Saker och ting har förändrats genom åren. Jag minns chocken när min första ”kontroversiella” nyhet publicerades i Sportbladet. Jag och kollega Michael Wagner hade byline tillsammans, men mitt namn stod överst och därför var det mig folk mejlade när de ville få ur sig sin ilska och lät fingrarna hamra mot tangentbordet. Jag var tvungen att lära mig där och då, om jag inte gjort det tidigare, att det inte går att ta allting personligt. I det här fallet var det helt enkelt så att jag gjort ett jobb jag fått order att göra och jag hade gjort det bra.

Ju längre mitt yrkesliv pågick ju mer profilerad blev jag till dess att det blev krönikor i Sveriges näst största tidning och därmed handlade kritiken mer och mer om det jag skrev och det jag tyckte. Oftast är det åsikter och åsikter placeras i ”vi tycker bara olika”-facket i skallen. De rör aldrig hjärtat. Det hände dock att det var mer personligt. Det är en annan sorts kritik och den måste hanteras annorlunda. Har kritikern rätt känns det alltid djupt. Ingen vill göra ett dåligt jobb. Att göra det inför tusentals läsare är sannerligen ingen höjdare och det har bara blivit tuffare i och med sociala medier där många tillsammans kan finna gemenskap i just din uselhet.

Nu har jag skrivit en bok. Eller ett manus, som ska bli en bok, och jag vet att det kommer att finnas folk där ute som inte tycker om det jag har skrivit. Så är det bara. Det hör till att folk står på olika sidor i ett ämne. Jag älskar U2 och kan inte förstå när någon inte tycker om musiken, men så är det. Tusentals kan älska en författare, men lika många kan tycka att det hen skrivit är värdelöst. Jag gissar att jag kommer att ta den negativa kritiken hårdare den här gången. Det blir kanske som att återvända till den där dagen när jag slog på datorn uppe på redaktionen i Globenområdet där Aftonbladet låg i mitten av 2000-talet. Men nä. 100-tals arga läsare. Så illa lär det inte bli.

Nej, jag tror att folk för det mesta kommer tycka om det jag skrivit, jag hade ju inte skrivit det annars, men det finns alltid sådana som inte vill gilla. Som mår som bäst då de får möjlighet att lassa sitt fördömande över andra.

Under mitt förra inlägg dök en kommentar upp. Mina kära bloggkollegor gjorde mig uppmärksam på den. Personen skrev att om det stämmer att min bok bara skulle komma ut som e-bok var det ”riktigt sorgligt.” Hen toppade med ett hånskratt i textform. Jag ryckte på axlarna åt det, men vi tog bort kommentaren mest för att den liksom inte tillförde något. Den smutsade ner stämningen i det som ska vara en härlig bloggupplevelse. Men jag skrev ju i mitt första inlägg att jag vill ställa och svara på frågor så okej då. Låt mig svara.

Till att börja med vet jag inte om man kan skriva ”bara” e-bok idag. Det känns inte så bara. Faktum är att de flesta jag känner läser via plattor, mobilen eller så lyssnar de på ljudböcker. Själv läser jag fortfarande på det klassiska sättet, men jag inser ju att förr eller senare kommer ingen göra det. Jag hoppas att det är senare. Jag älskar känslan av en bok i händerna, men vi är väl en utdöende art.

För det andra. Nej, det stämmer inte. Debuten är i dagsläget åtta månader och fem dagar bort. Mer lär klarna framöver.

Avslutningsvis. I framtiden kanske böcker kommer publiceras rätt in i hjärnan på folk. Vad vet jag? Utvecklingen går så snabbt och för mig som levt i tidningsvärlden länge är det en smärtsam verklighet att det bara går fortare och fortare. Om människor finns och lever då vet jag åtminstone en sak. Mina ord kommer leva vidare. Även om då ”bara” som hjärnbok.

Publicerat i #NästanFriends, Daniel Sjöberg, DanielSjöberg, Debut, debutant, debutantbloggen, Debutantbloggen 2020, Nästan Friends | Lämna en kommentar

Mellanrummet

Ett skrivråd jag fick på gymnasiet var att “novellen ska vara som kjolen på en kvinna – tillräckligt lång för att täcka det väsentliga och tillräckligt kort för att uppehålla intresset”. Maj gadd alltså. Det var på nittiotalet, jag hade valt den lokala kursen “Skrivarverkstad”, där Inger och Gun (fingerade namn, men du förstår graden av övre medelålder) gjorde sitt bästa för att lära oss allt de visste om haiku, perspektiv och in medias res. Och, uppenbarligen, om att visa lagom mycket hud. Min egen kjol nådde halvvägs ned på låret, med den bruna läppennan kreerade jag den enda likheten med Pamela Anderson jag kunde uppbåda och chokerhalsbandet satt där det skulle – det tillät mig andas, svälja i någon mån. Det var, som sagt, nittiotal.

Nåväl, den här betraktelsen ska ingalunda handla om mellanrummet mellan kjol och knästrumpa, icke heller om det mellan den faktiska läppkonturen och läpplinjens placering, men att det tilldrog sig långt innan metoo hände och långt innan ”sexism” var något man slängde sig med, kan kanske ändå ses som ett förlåtande drag för den osmakliga liknelsen. Vad detta inlägg däremot ska handla om är utrymmet som en text lämnar öppet för läsaren att själv fylla i. 

Mellanrummen är det som drar mig in i texten; när jag kopplar på mina egna erfarenheter och känslor kommer jag närmare. Jag blir mer engagerad, blir nyfiken, vill veta mer. Om författaren öser på med en massa information och detaljer, uteblir den upplevelsen. Texten blir i värsta fall en platt redogörelse, utan tillfälle för mig som läsare att fylla i med min egen sorg, min egen glädje, min egen skam, min egen föreställning om hur en viss trappa i ett visst hus ser ut. Då litar inte författaren på mig, att jag ska förstå, och står i vägen för den läsupplevelse som hade kunnat vara.

Läsforskningen menar att läsning av skönlitteratur kan göra oss mer empatiska. Jag tror att det är just mellanrummet som är nyckeln. Igenkänningen, eller identifikationen, är en aspekt, gestaltningen en annan. Författaren behöver inte beskriva hur huvudpersonen känner i en viss situation, utan det är tillräckligt att beskriva situationen: agerandet, replikerna. Då känner jag hur det tar. Jag har aldrig varit med om krig, aldrig haft barn, aldrig jobbat som städerska. Ändå har jag med litteraturens hjälp upplevt för mig okända ting, varit i rum jag aldrig skulle ha haft tillträde till annars. I skor som inte är mina, med känslor som dessa gestalter hade kunnat känna. Hos Erich Maria Remarque, hos Kristina Sandberg, hos Lucia Berlin.

I dikten dras det där med lagom mycket information till sin spets. Där ges utrymme för mellanrum, intill obegriplighetens rand. Ändå kan den beröra, om det där du faktiskt skriver ut både ger läsaren något att hålla fast i och skapar svängrum för hens egen fantasi. Vad som funkar torde vara högst individuellt.

Hur väl jag själv lyckas med mellanrummen i mina dikter, det får du som så småningom läser avgöra. Mina kjolar är numera alltsomoftast av just den längd som jag en gång lovat att jag aldrig skulle ha: halvvägs ned på vaden. Jag har andra gränser att testa nu. Graden av medelålder på det?

Publicerat i Debut | 2 kommentarer

Att skriva erotik.

Vad är erotik?

Porr, tantsnusk … skamligt?

Erotiken är speciell som litterär genre eftersom den så specifikt fokuserar på sex, vilket många har tankar och åsikter kring.

Tantsnusk och liknande ord är sådant som används för att smutskasta en genre och dess läsare, det gäller inte bara erotik utan även romance. Ett ord som ska påvisa att det är skamligt. Att text med fokus på känslor och sex, alternativt bara sex, skulle vara fult till sin natur. Fulkultur. Dessutom nedvärderas det för att det är majoriteten kvinnor som både skriver och läser.

Men under de senaste åren har erotiken fått ett uppsving. Vi pratar mer öppet om sex i allmänhet, i och med det blir även erotik mer accepterat. Erotik är en rolig genre som man kan göra mycket med, som att utforska och experimentera – inte bara med sina karaktärer och händelseförlopp utan också med språket. Erotik är för mig nära besläktat med poesi. Som erotikförfattare försöker jag gestalta känslorna i hjärnan och kroppen samtidigt som jag gestaltar det fysiska. Det faktum att fokus ligger på sex istället för existentiell ångest förfular inte litteraturen.

Erotiken har fått ett uppsving ungefär samtidigt som ljudböckerna. Sambandet kan enkelt förklaras med att streamingtjänsterna gör det hemligt vad man lyssnar på. Förhoppningsvis kan erotiktrenden öppna upp för att även våga läsa erotik öppet.

För mig är det inte pinsamt att prata öppet om sex (med det sagt är det stor skillnad att prata allmänt eller att få ytterst personliga frågor av främlingar). Men många har reagerat på till exempel att mina föräldrar kom till min releasefest där jag bland annat läste högt ur en av mina noveller. Medan de själva och jag inte anser att det är något märkvärdigt. Sen är folk så klart olika och vissa gillar kanske inte att öppet prata om sex och erotik, vilket är okej det med.

Att skriva ”porr” … Det finns väl egentligen ingen självklar distinktion mellan erotik och porr, det kan vara upp till författaren/skaparen eller betraktaren hur man ser på ett verk oavsett om det är text, bild eller film. Vad som är bra med litteraturen är att ingen kan bli utnyttjad och den enda som kan ångra sitt medverkande är författaren själv.

För mig är det viktigt att, trots det skrivna formatet, se till att gränser sätts. Att det alltid råder samtycke och att mina karaktärer beskrivs positivt och med lust oavsett exempelvis kroppsform och sexualitet. En anledning till att jag gillar att skriva erotik är för att utmana normer och beskriva sex som kanske inte alltid representeras. Att skriva något ”vilt” och tabubelagt bara för att chocka är jag inte intresserad av.

Erotik ska alltid vara lustfylld läsning. Erotiken är inte rätt genre att lyfta det problematiska som kan uppstå i sexuella relationer, eller beskriva övergrepp. Erotik kan däremot vara en litterär genre för att upptäcka och utforska sin egen sexualitet och lust, vilket jag anser att man aldrig ska sluta göra (för sin egen skull).

Det finns så mycket att säga om erotik och dess förändringspotential … Fler inlägg på temat kan alltså väntas!

Slutligen vill jag vända mig till alla snusktanter där ute och säga: Fortsätt att lustfyllt och skamlöst läsa snusk! Ni är underbara!

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar