När drömmen blir sann

Anna Alemo

När jag var liten älskade jag att skriva berättelser i skolan och i mellanstadiet lästes mina uppsatser allt som oftast upp inför klassen av min lärare. Jag kände mig duktig på att skriva och drömde om att bli författare. När jag sen började i högstadiet, satte jag med liv och lust tänderna i varje skrivuppgift. Men nu uteblev den positiva responsen jag hade varit van vid. Det där med att skriva fint, målande och använda svåra ord var inte riktigt min grej. Varför krångla till det när man kunde göra det lätt?, tyckte jag. Sakta men säkert gick det upp för mig att skriva, det var inget som jag skulle syssla med. Författardrömmen tryckte jag undan långt inom mig. Det var bara dumt att gå runt med sådana fantasier. 

Men trots att jag försökte släppa drömmen, försvann den aldrig helt. Den låg kvar djupt därinne och med jämna mellanrum ploppade den upp igen. I vuxen ålder vågade jag tillslut, förmodligen lite skämtsamt, yppa min dröm för min man. Och flera år senare bestämde jag mig för att åtminstone försöka mig på att skriva en bok. Vad hade jag att förlora? Skulle jag inte ångra mig om jag inte ens försökte? 

I samband med att jag var föräldraledig med mitt yngsta barn började jag så smått skriva på mitt lilla manus. Eftersom jag egentligen inte kunde skriva, kände jag inte heller att jag kunde kräva tid för att göra det. Istället tog jag tillfället i akt när det fanns en lucka. Och ja, ibland var det helt enkelt långt mellan luckorna. Tillslut, efter kanske två år, satt jag där med ett råmanus. Jaha, vad skulle jag göra nu? Jag läste igenom mitt manus en gång och justerade det litegrann. Ingen fick såklart läsa det. Det var ju ändå inte på riktigt. Någon gång i november 2017 började jag skicka in manuset till olika förlag. När den första refusering, med standardsvar, trillade in blev jag ändå lite glad. De tackade nämligen för att de hade fått läsa mitt manus. De kallade alltså det jag hade skrivit för ett manus!

I februari 2018 fick jag nej av ett förlag, men de kom med jättefin kritik och förslag på omarbetning. De var inte beredda att ta sig an mitt manus i dagsläget, men ville gärna läsa igen om jag skrev om det. WOW! Jag var helt lyriskt. Genast slängde jag mig över manuset. Det var fantastiskt roligt att få jobba om det efter kloka synpunkter. På sätt och vis kände jag mig nu som en riktig författare. Jag kunde till och med säga till att jag behövde skrivtid! Efter en månad var jag klar och skickade in manuset igen. Det kändes extremt nervöst. Nu hade jag ändå en förhoppning om att min dröm kanske kunde bli verklighet. Jag fick svar att de skulle läsa, men att det kunde ta tid. Sen hände… ingenting. 

Under tiden jag väntade skickade jag in mitt omarbetade manus till fler och fick erbjudande om hybridutgivning. Det var ett intressant förslag, men jag vill ändå vänta på svar från det andra förlaget. Ett lite större förlag kom med avslag, men skrev ändå att de gillade manuset. Efter sommaren kom det så äntligen ett mail från förlaget jag hade hoppats på. Tyvärr var det inte det svar jag hade önskat. Förlaget skulle helt enkelt inte ge ut fler böcker just nu. Ridå! Vad skulle jag göra nu? Jag hittade några fler förlag som lät intressanta och skickade, utan några förhoppningar, in mitt manus till dem. 

I månadsskiftet september/oktober åkte vi till Mallorca och jag lämnade datorn hemma. Min äldsta dotter hade nyligen flyttat till Uppsala för att plugga. De yngre barnen hade, sen höstterminen börjat, redan varit sjuka i flera omgångar. Ena hunden hade precis varit dålig och blivit opererade akut. Min hypotyreos hade flippat ut. Och jag var bara så trött. Nu skulle jag få vara ledig, ta det lugnt (så lugnt man nu kan ha det när man är på semester med barn 😉), slippa laga mat, sola och bada, hänga med mannen och de yngsta barnen, tanka energi och kanske även hinna läsa lite. Härligt!

När vi hade varit på Mallorca i några dagar fick jag ett mail från Nicole Publishing. Jaha, det var en snabb refusering tänkte jag. Men så började jag läsa… Men oj! Där, i ett sommarvarmt och något blåsigt Alcudia, kom alltså det där efterlängtade beskedet. Ett besked som jag fantiserat och drömt om, men aldrig trott skulle hända. Mitt manus, Emmas nya liv, skulle bli bok! 

Annonser
Publicerat i Anna Alemo, Debut, Debutantbloggare 2019 | Märkt , , | 3 kommentarer

Manus antaget!

Jens Mattsson

Jag gjorde som man skulle. Jag skrev mitt manus, lät kloka människor läsa och komma med synpunkter och skrev om några gånger innan jag kände att “Nu, nu är det bra nog att skicka in”. Jag gjorde ordentlig research vilka förlag som ger ut bilderböcker, skrev ett följebrev som beskrev mig och manuset och skickade. De flesta ville ha e-post, men några ville ha brev. Jag har för mig att det var 14 olika och att det var i maj. Sedan väntade jag.

I takt med att nej-tack-svaren kom strök jag dem från listan. Jag visste att mängden författare vida överstiger mängden utgivna böcker, så jag var inte helt överraskad. I början av november kom ett sista svar och hela listan var struken och jag tänkte att “nähä, jag får väl skriva något annat då”.

Men sista dagen innan jul var jag ensam ordinarie på biblioteket och kvart i fem ringde telefonen. Min första tanke var att det var vikarierna på det andra biblioteket i kommunen som ringde för att porten kärvade. Men när jag svarade var det Johanna från Natur och Kultur som undrade om jag redan skulle bli utgiven. För annars var de intresserade. Hon skulle också gå på julledigt men vi kanske kunde snacka avtal efter ledigheterna?

Hade jag varit lite vassare skulle jag ha sagt att jag hade flera bud för att driva på lite förhandling, men jag blev så paff. Jag hade alltså strukit fel förlag på min lista!

När jag kom hem och berättade det var det lite bitterljuvt. Min sambo Erika hade på våren avslutat sina två år på Lunds Universitets författarskola och därefter skickat ut sin roman som hade några fler års arbete bakom sig men ännu inte fått något svar. Att jag då strukit fel förlag på listan och nu blev överraskad var liksom höjden av orättvisa. Som tur är har det ordnat upp sig sen dess. Det har gått några år och hennes andra vuxenroman kommer ut i april, det vill säga innan min debut ens går till tryck.

Att höra någon berätta om hur de fått ett manus antaget väcker ofta avundsjuka. Det är ett sådant litet nålsöga att ta sig igenom och det handlar inte bara om att ha skrivit något bra. Man ska ha tur och tajming med. Av alla de förlag jag skickade till var det egentligen bara Natur och Kultur som var intresserade. De andra skickade standardiserade refuseringsbrev och är det något som dödar lusten så är det ett “hej, men nej tack” utan vidare förklaring. Men nu när jag själv jobbar på förlag vet jag att det är så det blir eftersom tiden inte räcker till mer. Det är oerhört många där ute som drömmer om att bli utgivna, och platsen för debutanter i ett förlags utgivningsplan är inte enorm, så det är så många olika faktorer som ska stämma.

Men som Jonas Gardell sjunger: Ge inte upp! Låt nya människor läsa ditt manus, använd återkopplingen och bearbeta det eller använd helt enkelt lärdomarna och skriv något helt nytt, eller ge ut det själv. Ingen är mästare från början, och som Helena Hedlund lärde mig här på bloggen debuterade inte Astrid Lindgren förrän hon var 38 år. Vilket är fint, för det kommer jag också att vara några dagar till när min bok kommer ut.

Publicerat i Debut, Jens Mattsson | 2 kommentarer

To be or not to be…

… antagen. Det är frågan de flesta aspirerande författare brottas med under lång tid. Inte alla, vissa väljer att ge ut på egen hand och andra hinner knappt skicka på sändknappen förrän de fått ett svarsmail från förlaget att manuset absolut ska bli bok. Sen finns limbot däremellan. Där väntan på ett besked kan ta allt från några veckor till i värsta fall flera månader. Ibland är inga nyheter goda nyheter, och väntan är värd varenda sönderbiten nagel, men i de flesta fall blir det till slut ett kort svar av typen Tack för att vi fick läsa ditt manus men just nu har vi inte möjlighet att ge ut det.

Efter några års skrivande och skickande av det ena manuset efter det andra var jag ganska luttrad. De svar som sved nästan mest var av typen Det här är verkligen jättebra, och det var ett mycket svårt beslut som det tog tid för oss att enas om, men…Så nära men ändå så långt borta. En kortfattad standardrefusering gick att glömma och gå vidare från på några sekunder efter att jag fått in vanan, men en nästan-antagning, den kunde gnaga i ett par veckor. Men det skulle till och med bli värre än så.

När det var dags för manuset som till slut skulle bli Bestraffaren att börja cirkulera bland förlagen tog jag det med ro. Det kändes snarare som att skicka iväg ett rutindokument som i sinom tid skulle generera ett femtontal rutinsvar. Jag gillade verkligen manuset, storyn var vad man skulle kunna kalla en cross-over mellan skräck och deckare, men jag gjorde ingen större grej av det mentalt att jag nu skickat till förlag. Been there, done that, typ.

Veckorna gick, som alltid, och några snabba standardrefuseringar droppade in, som alltid. Tills en fredagseftermiddag när jag var på väg att packa ihop på jobbet och bara skulle kolla mailen innan jag tog helg. I inkorgen låg ett svar från Ett Stort Förlag. Och den här gången var det ingen standardrefus. Det var ett långt mail, med allehanda lovsånger, och till slut det där berömda Men

Kunde jag tänka mig att skriva om manuset på ett visst sätt … så vill vi gärna att du gör det. Vill och vill, när Ett Stort Förlag säger hoppa, så frågar de flesta och i alla fall jag, hur högt? Och därefter följde ett år av magiskt tänkande, flera lektörsrundor och ett möte med förläggaren. Dock fortfarande utan att de magiska orden Ja, vi tänker ge ut din bok uttalats.

Tills dagen magin tog slut, och jag stod där igen med ett manus som ingen ville sätta pärmar runt. Det tog inte slut på grund av att det inte gick att få texten tillräckligt bra, utan på grund av helt andra omständigheter, och det sved nästan ännu värre. För första gången sedan jag började skriva umgicks jag med tanken på att lägga ner hela verksamheten och försöka hitta en något mindre dränerande hobby. Men det var ju så förbannat roligt att skriva! Och jag var ju bra på det!

Efter att ha funderat och vilat från manuset ett tag så beslöt jag mig för att skicka det till HOI förlag istället, som är ett så kallat hybridförlag. Att jag valde att först uttömma möjligheterna hos så kallade traditionella förlag var helt och hållet en ekonomisk fråga, hos hybridförlag investerar författaren i själva utgivningen och det är en tröskel förstås för oss som har en massa andra hål att stoppa pengarna i. Jag såg ändå flera fördelar hos HOI, och bestämde mig för att ändå ge manuset en sista chans. För att förlaget skulle läsa det krävdes först en lektörsläsning, detta är HOI:s rutin, och några veckor därefter kom äntligen svaret. Ja, vi vill gärna ge ut ditt manus!

Efter arton sorger, nio bedrövelser och två års redigering skulle mitt manus äntligen bli bok. Och inte nog med det, i följebrevet hade jag råkat nämna att detta var första delen i en planerad serie, så innan champagnen slutat bubbla satt jag med ett 3-bokskontrakt i handen. Och lite prestationsångest. De där gamla idéerna, det hade väl hunnit växa både mossa och spindelväv på dem inne i huvudet sedan sist jag trodde jag var på väg att ro i hamn ett avtal? Nåja, det är bara att plocka fram dammvippan, brygga kaffe och starta datorn. För nu är jag antagen.

Publicerat i Debut | 4 kommentarer

Gästbloggare: Anna Östberg

ANN_2018_fotoJulianaWiklund_067-Edit.jpg

Foto: Juliana Wiklund

Att skriva både fackbok och spänningsroman – hur svårt kan det bli?

Vissa saker måste bara låta sig göras, oavsett hur komplicerat det än må vara. Jag brukar tänka på bergsklättraren George Mallorys svar om varför han kände behovet av att bestiga Mount Everest.

Because it´s there” var hans logiska och mycket enkla förklaring. Tyvärr tog han sig aldrig ända upp till toppen av Mount Everest utan omkom tragiskt under ett bestigningsförsök.

Kanske hade det varit på sin plats att stilla mig lite grann efter att jag gett ut min första bok, Smarta bröllopsboken. Att tillåta mig att suga på karamellen ett slag och njuta av att jag är debutant och förstagångsförfattare. Det var nästan en utanpå-kroppen känsla att möta läsare på Bokmässan och att där få presentera min bok. Jag hade kunnat vila i allt detta. Men så icke. Någonstans finns en lutheransk figur inom mig som säger till mig att jobba vidare. Redan dagen efter att jag kommit hem från Bokmässan i Göteborg satt jag framför datorn för att skriva om min hjältinna. Det fanns ingen tid för att hämta andan. Nu skulle jag lämna fackbokens språk för att simma ut på okänt vatten.Smarta Bröllopsboken JPEG med logga.jpg

Att skriva ett fackboksmanus är en sak och att skriva en spänningsroman är något helt annat. Men att författare rör sig mellan olika genrer är ingen ovanlighet även om det inte alltid låter sig göras med enkelhet. För det handlar om olika uttryck, tonalitet, form, inställning och känslor, ja om helt olika världar. Det är som att stiga in och ur olika språkliga rum vilket är både hisnande och spännande, men också ganska utmattande. Men jag vill inte avstå från någon av formerna. Jag vill befinna mig både i fackbokens och i romanens värld. I Smarta bröllopsboken ger jag mina tips och råd till det blivande brudparet hur de ska arrangera ett bröllop som inte havererar deras privatekonomi. I mitt romanmanus skapar jag berättelsen om en kvinna som tar sig från en dålig situation till en bättre med hjälp av sin matematiska hjärna och en och annan hjälpsam vän på vägen.

Min bakgrund som utredare kommer väl till pass, för oavsett om man skriver en fackbok eller en roman, måste ett vettigt researcharbete till. För bröllopsboken har det handlat om att besöka ett diamantmuseum i Amsterdam för att lära mig om karat och diamantslipningar, och inför arbetet med min roman ägnade jag ett par varma sommarveckor åt att lära mig konsten att spela poker.

Jag vill att mina böcker ska ha ett ärende. Nu ska jag inte generalisera, men budskapet i många bröllopsböcker blir ofta att spendera, spendera, spendera. Jag ville skriva en bröllopsbok som helt går på tvärs med det kommersiella slit och slängtänket. Att hålla i plånboken kommer att bli väldigt trendigt under nästkommande år, det tror jag i alla fall. Sedan har jag min spänningsroman som är så långt ifrån skira brudklänningar i duchesse och bröllopstårtor man kan komma, utan är fylld av en verklighet som drabbar en kvinna som strandsätts både socialt och ekonomiskt. Men det går alltid att komma igen!

Jag kan inte tycka annat än att det är en sällsam resa att gå från det inspirerande och förklarande fackspråket till romanens språk- och citatform och irrgångar. För oavsett vad jag skriver för sorts bok vill jag hitta fram till läsaren även om jag drivs mer av att få besöka andras världar.

Och vad vill jag säga med detta? Att jag tycker att man som författare ska våga förflytta sig mellan olika formuleringar, texter och uttryck. Att inte nischa sig så hårt att man aldrig kan skriva något annat än crimeböcker. Visst är det en utmaning, men det är synnerligen en mycket berikande sådan. Kanske når du till toppen en dag.

 

Anna Östberg är journalist. Nu debuterar hon med fackboken Smarta bröllopsboken samtidigt som hon skriver på spänningsromanen Araminta, som utspelar sig i pokermiljö.

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Lördagsenkät: Vilka skrivmål har du 2019?

Ett nytt år har precis börjat och ligger framför oss som en oskriven bok. Vad har du för mål eller planer gällande ditt skrivande 2019?

Pia

Pia Kask
Pia Kask, fotograf Magnus Johnsson

Mina skrivmål och dito planer för 2019 är dels att leverera ett läsvärt inlägg på debutantbloggen varje måndag (förstås😉) men även att skriva klart råmanus till uppföljaren till min debutdeckare Bestraffaren. Det kommer att bli tufft men fantastiskt kul! 

Blir det några minuter över hoppas jag hinna börja på några novelleridéer inspirerade av Black Mirror, en obehaglig, tankeväckande men galet bra serie på Netflix.

Jens

Jens Mattsson
Jens Mattsson



Mitt mål för året är ju självklart att debutera och att boken blir så bra som möjligt. Men också att jag ska få färdigt de tre manusidéer jag har jobbat på så att jag vet att jag har något på gång till nästa år med. Jag tror att det blir utmanande men roligt.


Anna

Anna Alemo
Anna Alemo

Det största och viktigaste målet är att omvandla mitt råmanus av Emmas nya liv till en färdig bok. Det ska bli oerhört roligt att få hjälp av en redaktör för att göra det. Och såklart lite nervöst. Jag har ingen som helst aning om vad jag kommer att få tillbaka efter första rundan.

Förutom detta är planen att redigera mitt andra manus (uppföljaren till Emmas nya liv) och sedan börja skicka ut det till förlag. Det är förmodligen inte lätt att få någon att intressera sig för en uppföljare, när den första boken inte ens har kommit ut. Men det känns ändå lika bra att köra på. Sen ska jag börja med mitt tredje manus som är helt fristående. Den tredje, och sista delen, om Emma får vänta just nu.


Ina

Ina Lagerwall


Just nu ligger mitt manus hos min redaktör och jag antar att det kommer bli minst en redigeringsrunda till innan boken kan gå i tryck. 
Under våren har jag gått ner i tjänst för att kunna ha en skrivardag i veckan. Så på onsdagar ska jag sitta och förhoppningsvis skriva på någonting nytt! Mitt mål är att se skrivandet som ett jobb, mota prestationsångesten och att ha roligt medans jag gör det!


Mirijam

Mirijam Greyerhofer
Mirijam Geyerhofer

Förutom att ge ut min fackbok om sömnbrist så ska jag sätta tänderna i ett skönlitterärt manus som legat i datorn under ett gäng år. Medan jag skrivit på mitt råmanus för fackboken så har den andra texten fått vila ordentligt och nu har min hjärna helt undermedvetet kommit på mängder av bra intriger och ett par nya personer som måste få vara med. Det ska bli jättekul att få jobba med en text utifrån min egen fantasi istället för att författa manus med hjälp av medicinska artiklar på akademisk engelska. Jag längtar efter att få ta ut svängarna och slippa vara så himla korrekt och faktabaserad i mitt skrivande. Min plan är att delta i NaNoWriMo och ha ett färdig råmanus innan året är slut. Och att hela tiden fokusera på att det ska vara kul – är det inte roligt så gör jag fel!

Publicerat i Debut, Debutantbloggare 2019, lördagsenkät | Lämna en kommentar

Mitt mission 2019: att hjälpa och trösta trötta småbarnsföräldrar

Då var det dags för mig att skriva mitt första inlägg! Att jag är med här beror uteslutande på mitt yngsta barn. Det äldsta barnet sov som en liten ängel från att han endast var några veckor gammal, vilket gjorde att vi tänkte att det kanske var en bra idé att försöka skaffa syskon ganska tätt. Nitton månader senare föddes ett unge som tyckte att sömn var väldigt överskattat, och ett och ett halvt år senare åkte jag in akut med ambulans till ett väntande stroketeam då mina ben plötsligt inte bar mig. Men jag hade ingen stroke, och jag hade heller inte MS vilket jag utreddes för på grund av alla mina märkliga neurologiska symptom. Jag var tydligen bara trött.

”Bara”. Nåja.

I botten är jag journalist och jag lade ner ett grundligt researcharbete för att hitta något att läsa på temat, men det fanns ingenting att läsa som handlade om sömnbrist riktat sig till småbarnsföräldrar. Eller jo, det fanns olika varianter av ”håll ut” och ”det ÄR tufft med sömnen i början” insprängt i andra föräldraböcker, men ingenting om hur fasen man skulle överleva flera år av att inte få sova.

När hon väl började sova bättre och jag kom ut ur sömnbristdimman så var jag euforisk över all min nya energi och kände att jag behövde använda den till att skapa något som gjorde att fler slapp genomlida det jag hade gjort. Resultatet kommer i augusti år, en populärvetenskaplig fack-/handbok där jag intervjuat professorer, sömnforskare och andra experter för att ihop med min egen historia bli den där boken jag själv så desperat letade efter när jag mådde som sämst. Jag hoppas och tror att den kommer hjälpa mängder med nyblivna föräldrar och är SÅ GLAD över att dessa år kanske inte behövde vara förgäves.

img_2718

Här kommer jag skriva på fredagarna framöver, och det är så himla kul att få blogga i realtid om vad som händer exakt just nu, inte om hur det har varit eller hur något kommer att bli. På mitt kylskåp sitter en utskriven lapp med orden UTGIVNINGSPLAN och en massa datum och det känns helgalet att det handlat om mig. Om min bok! ”Omslag klart: 1 april” står det till exempel och varje gång jag ser det blir jag helt nipprig. Jag ska få ett omslag till min bok!? Så självklart (vore ju märkligt med en bok utan omslag) men ändå. Hjärtat tar ett extra skutt.

Just nu är jag mitt i redigeringsfasen. Jag har fått tillbaks mitt råmanus den första gången av tre, och håller som bäst på att beta av kommentarerna från min härliga redaktör Elin på Ehrlin publishing. Till min stora glädje så känns det som att vi tycker samma om många saker, hon jublar över mina favoritstycken och påpekar brister i precis det som jag själv känt att jag haft problem med. Och så kommer hon med annat som jag inte direkt håller med om, vilket gör att jag måste tänka om och vrida på saker för att se det ur ett nytt perspektiv. Inte helt lätt för en som är dålig på att killa sina darlings, men ack så lärorikt och välbehövligt.

Och så roligt att få dela detta med er! Är SÅ glad och stolt över att blivit utvalt att blogga här i år. Så roligt vi ska ha!

 

Publicerat i Debut, Mirijam Geyerhofer | 1 kommentar

Att våga

Ina Lagerwall

Mitt första darrande blogginlägg. Är det någon som kommer att läsa? Kommer jag att kunna skriva något alls som någon annan kommer att vilja läsa? Dessa tankar som jag känner så väl igen från mitt skrivande. Hur jag tvekat, fegat och bangat ur. Vem är det som skriver och skriver och aldrig vågar trycka på sänd? Tillslut vågade jag iallafall, vågade ta det där första tvekande steget och gå en skrivarkurs. Första gången jag skulle skicka iväg en text så att mina kurskamrater skulle få läsa var hemsk! Men det var inte slut där inte. Sedan gällde det att våga ta till mig den respons jag fick ifrån andra. Och för att inte prata om att våga ge ärlig och uppmuntrande respons till andra.

Att gå skrivarkurser är det bästa jag gjort. Utan dessa hade det inte blivit någon bok. Det är ovärderligt att få och ge respons. Texten och skrivandet blir så mycket bättre än om jag hade suttit själv och skrivit. Jag har så länge jag kan minnas haft en drivkraft inom mig att skriva ner saker. Oftast blir det scener i form av korta beskrivningar av händelser och personer som kommer ner på pappret. Skrivarkurserna gav mig verktygen att pussla ihop mina små texter, tankar och idéer som fanns i byrålådan. Jag fann mitt sätt att skriva, mina litterära fingeravtryck.

Min längtan att klara av att skriva en längre berättelse och få dela med mig av den har alltid funnits och nu, det här året, 2019, blir det äntligen av!

Vi går varvet släpps till sommaren, den hade aldrig kommit till utan alla personer som läst och vågat ge ärlig respons. Boken hade aldrig kommit till om jag inte vågat låta andra läsa.

Det är så lätt att låta den där kritiska rösten ta över. Den som säger: Nehädu, dina texter är inget spännande alls, lägg ner, gå och diska istället! Våga stanna kvar, trycka på sänd. Det är svårt, jag brottas med det hela tiden.

Någon som kan gissa gåtan förresten? Vem är det som går och går men aldrig kommer till dörren?

Publicerat i Debut | Märkt , , | 16 kommentarer