Redigering pågår!

I förra veckan fick jag äntligen tillbaka ”Emmas nya liv” från redaktören och nu är det redigering som gäller. Det är helt fantastiskt att en person har suttit och gått igenom mitt lilla manus och kommit med synpunkter och tips. Så himla värdefullt! Och, iallafall hittills, är det riktigt roligt att jobba vidare med manuset. 

När jag redigerade de första kapitlen skakade jag på huvudet åt mig själv flera gånger. Vi kan väl säga att jag är väldigt tacksam för att Nicole Publishing kunde se potential i mitt manus och läste vidare. Jag tror själv på boken och gillar historien jättemycket, men den behöver en del kärlek. Och det ger jag den nu. Massvis! 

Mitt sätt att skriva har utvecklats och ändrats en del sen jag, lite stapplande, började skriva ”Emmas nya liv”. Det hände nog mycket redan under tiden som jag skrev manuset. Och nu, när jag kommit lite mer än halvvägs med redigeringen, är det inte lika mycket att ändra och justera. Men det går ju alltid att peta till det lite mer och lägga till saker. Skriva om det litegrann. Och med redaktörens hjälp ser jag även saker som jag själv inte tänkt på. Men det där med dubbla skiljetecken har jag numera koll på 😉

Och just det, nu finns mina två noveller ”Alla hjärtans väntan” och ”Alla hjärtans längtan” ute! Mer om dem kan ni läsa i Storytels gästblogg där jag har fått äran att skriva ett inlägg.

Annonser
Publicerat i Anna Alemo, Emmas nya liv, Redigering | Märkt , , | 2 kommentarer

Debutantporträttet på riktigt

Foto: José Figueroa

Idag dök Höstens böcker från Svensk Bokhandel upp på jobbet och jag bläddrade snabbt fram till mitt debutantporträtt. Eftersom vi har väldigt mycket på förlaget nu, många böcker som ska till tryck så att vi kan ta sommarlov, så har jag varit rätt stressad. Och det första som försvinner för mig är minnet.

Alltså, jag minns att jag skrev texten i påskas men jag hade verkligen ingen aning om vad den egentligen blev till sist. Jag hade naturligtvis kunnat leta upp mejlet med texten, men nu var det istället med med nervös spänning som jag slog upp sidan…

Vilken tur att det blev rätt vettigt ändå. Jag lyckas berätta lite om mig själv och mitt författande samt om de specifika omständigheterna som rör mitt manus tillblivelse samt även förväntningarna på framtiden. Allt utan att bli långrandig.

Om jag inte vore känslig för självförhärligande skulle jag påstå att den i fortsättningen kan användas som mall för debutantporträtt. Nu säger jag istället diplomatiskt att det inte är helt fel att ha den som inspiration.

Publicerat i Jens Mattsson | 2 kommentarer

Nu hände det igen!

För ett par veckor sedan började jag skriva på del 2 av serien om Hannah Fors, civilutredaren med det tunga bagaget och sina minst sagt shady skäl till att vilja hjälpa Wästholmspolisen att klara upp diverse mord. Som jag brukar, och helst vill, inväntade jag ett bra skrivtillfälle, vilket för mig innebar minst sju timmar bakom neddragna persienner. Inte av rädsla för att någon ska smygkika på ploten genom fönstret eftersom jag bor på tredje våningen, utan för att skivbordet fram till lunch (vilket under skrivdagar bara är en diffus tidsangivelse i efterhand eftersom mat, eller någon annan icke manusrelaterad aktivitet inte får plats inuti skrivbubblan) var dränkt i solljus hela förmiddagen.

Första skrivpasset gick bra, faktiskt bättre än förväntat med tanke på hur lång tid som passerat sedan jag satt ner och skrev råtext till något helt nytt senast, och jag har med åren insett att jag är en sådan där konstig typ som älskar att redigera massiva textsjok hellre än att producera dem. Och trots att jag oftast närmar mig ett sådant planerat maratonskrivpass med en liten gnutta motstånd (det är jobbigt både fysiskt och mentalt) mitt i all positiv laddning så blir jag ändå varje gång lika förvånad över hur förbaskat roligt det är att se, känna och läsa hur karaktärerna, lite yrvakna först, får liv på skärmen, börjar kommunicera både med mig och med varandra, och hittar på alla möjliga och omöjliga saker som inte sällan får historien att ta helt andra vändningar än vad både jag och de tänkt oss från början.

Inför skrivpass nummer två, som dessutom planerades kunna sträcka ut sig ytterligare minst två timmar, var jag ännu mer taggad och mycket mindre motvillig, det hade bara gått två veckor, give or take några dagar, sedan kick-offen (write-offen?) och nu var flera kommande kapitel mer exakt utmejslade i huvudet. Ungefär halvvägs igenom dagen (jepp, ungefär då hjärnan i brist på både kolhydrater och tankevila blir sårbar för dessa i lönndom välplanerade attacker) hände det… Det där som hänt flera gånger innan med i stort sett alla tidigare manus jag skrivit på väg mot den åtrådda och efterlängtade debuten. En listig fälla som jag varenda gång leds fram till, fastnar lika obönhörligt med foten i och till slut inte kan (okej, om sanningen ska fram nog egentligen inte vill) krångla mig ur även om jag suckar högt över all extra tankeverksamhet som följer. Fällan som slår igen när den där, från precis ingenstans alls, uppdykande bikaraktären liksom glider in från vänstra hörnet av skärmen, tränger sig in i texten och börjar lägga sig i handlingen utan att jag bett om det.

Nåja, tänkte jag då, låt den stackaren stimma upp det hela lite och sedan försvinna ut i marginalen igen lika fort. Den nya karaktären hade inte ens introducerat sig ordentligt i texten, vilket jag heller inte hade några som helst planer på att låta den göra. För alla som skriver vet ju vad som kan hända när det plötsligt dyker upp en ny röst som tränger igenom bruset i huvudet, samtidigt som författaren sitter fast i skrivbubblan med fingrarna på tangentbordet och den mentala garden nere… Man har fått in en ny bikaraktär i handlingen. Bara sådär. Och inte någon tillfällig och namnlös parentesfigur som nöjer sig med några dialogsnuttar och en eller två beats i form av axelryckningar och enstaka ögonbrynshöjningar. Nädå, innan jag ens hann försöka hejda det här försåtliga tilltaget hade karaktären hunnit presentera sig. Med namn. Och då är det ju oftast kört, även om jag, fortfarande fast i skrivtransen, inte alls anade den fulla vidden av det sluga tilltaget. Resten av skrivpasset gick som det brukar, riktigt hyfsat, och jag kunde äntligen, om än presterande på de sista ångorna, vackla in i mål med stumma fingertoppar, vakuum i magen, mässande på mantrat ”matkaffeteve. MatKaffeTeve. MATKAFFETEVE.”

Långt om senare, bara för att jag inte sitter vid datorn betyder det inte att inte manuset ut- och invecklas i huvudet varenda sekund jag inte måste tänka på annat, insåg jag att den där karaktären inte bara kommit för att stanna och gästspela lite vid sidan om. Denna, vid första anblicken timida och lite förskrämda röst, är i själva verket en ulv i fårakläder som siktar mot betydligt högre positioner än en plats i kulisserna. Och jag, författaren, som lika glatt som aningslöst skrev liv i den, får som vanligt rätta in mig i ledet och gilla läget. Så välkommen i gänget, Emelie. Det ska (för vissa mer än för andra har jag förstått nu) bli ett nöje att lära känna dig bättre!

Publicerat i Debut | 2 kommentarer

Gästbloggare: Cina Friedner

Jag heter Cina Friedner och har jobbat som redaktör i nästan 10 år men i januari debuterade jag själv med mellanåldersboken Så himla taskigt på Rabén & Sjögren. Jag tror att jag har haft en hel del nytta av att redan ”kunna branschen” när jag debuterade, men samtidigt finns det nog en del nackdelar.

För det första var det väldigt läskigt. Vem trodde jag att jag var, liksom? Skulle jag plötsligt skriva en egen bok, jag som jobbat så länge med att peta och ändra i andras texter. Och vad skulle mina författare tycka om det? Jag vet ju precis hur ett bra manus ska vara, vad som funkar och inte funkar, hur man håller spänningen uppe och när inledningen blir för långdragen och seg, eller när slutet är för snabbt och hafsigt. Men bara för att man vet hur något ska vara, är det ju inte säkert att man kan göra det själv. Skulle jag klara det? 

Om jag klarade det är väl en definitionsfråga, men det blev ju en färdig bok i alla fall, som folk har läst och köpt och lånat och tyckt om, så det gick nog hyggligt. Och ingen av mina författare blev sura. Snarare tyckte de att det var roligt (eller, det är vad de har sagt till mig i alla fall).

Och så till fördelarna, då. Det finns ju faktiskt ett par stycken. Jag har inga orimliga förväntningar, det tror jag är bra. Jag vet ungefär hur mycket en barnbok i spannet 9-12 år kan tänkas sälja. Jag vet att man oftast inte blir recenserad i alla de stora tidningarna, eller får åka på signeringsturnéer och festivaler och mässor runtom i landet. Sånt är oftast en bonus, och det kan vara bra att vara medveten om det.

Jag vet också hur en text för internetbokhandeln ska skrivas, och en baksidestext, och jag har ett hum om hur omslag och inlaga ska vara utformade för att locka målgruppen. Och –kanske viktigast av allt – jag vet att alla ändringar i texten som redaktör och förläggare vill göra är för textens och historiens bästa, och inte för att jävlas med mig (även om det kan kännas så när man sitter där och svettas över sitt worddokument med högermarginalen fylld av ettriga kommentarer och rosa strykningsförslag).

Kanske är det tvärtom också, att jag kan dra nytta av att jag skriver själv i mitt arbete som redaktör. Jag hoppas det, att jag har blivit mer pedagogisk och förstående. Jag har ju hela tiden vetat hur mycket tid och jobb som ligger bakom ett bokmanus, men kanske kan man inte förstå det fullt ut förrän man har skrivit ett själv? Och då landade min bok på ynkliga 110 sidor, jag är djupt imponerad av alla som lyckas skriva flera hundra!

Nu var det ju ett par månader sen min bok kom ut, och jag har hunnit smälta alla intryck lite. Mottagandet blev fint, det blev ett par recensioner och många har sagt till mig att de gillar den. Jag har fått vara med på ett par olika event i förlagets regi och träffat lärare och bibliotekarier, och det har verkligen varit superkul. Men nu kommer ångesten och nervositeten smygande igen. Kommer jag någonsin att kunna (och ha tid!) att skriva något igen? Om jag gör det, kommer det att bli bra? Hur kommer det att mottas? Kommer det att säljas, recenseras? Ja, det är väl det här som är att vara författare kanske, att man får lära sig att leva med den här ångesten. Jag har ett halvfärdigt dokument på skrivbordet på min dator, frågan är när jag kommer att våga skicka det till min förläggare …

Publicerat i Gästbloggare | Lämna en kommentar

Lördagsenkät: Vad får dig att ge upp en bok innan du läst ut den?

Pia Kask

Slarv med research (eller vad det nu beror på) är grymt störande. Något jag tycker är ganska självklart är att man vid minsta tvekan om sakernas tillstånd antingen kollar upp det eller (som jag själv gjort ibland) skriver om för att inte riskera att trovärdigheten ska blåsa all världens väg hos läsaren. 

Som anställd inom sjukvården (och därför extra känslig för konstigheter i sådan miljö i böcker) har jag stött på en del rätt störande grejer och det är möjligt att varken författaren, ev testläsare, redaktören, korrläsaren eller nån annan på förlaget uppmärksammat att civiliserade västerländska städers sjukhus haft elektroniska patientjournaler sedan drygt tio år tillbaka men … njä. Så när doktorn tar fram kulspetspennan och gör en notering i sagda journal får man väl hoppas att ingen hinner torka av skärmen innan ordinationen hunnit ges. Ungefär lika djupt suckade jag när komapatienten efter sex månader på intensiven plötsligt vaknar, hoppar ur sängen och knatar iväg för egen maskin utan vidare och helt ostört. 
Om boken just där bytt genre från spänning till zombiekomedi däremot kunde det kanske ha blivit en fullträff:

”Åh Gud, vi har ett hjärtstopp i rum 3! Kolla! Det är en rak linje på skärmen och larmet gick! Det är komapatienten! Och på min första dag på jobbet!”
”Äsch, det är bara Gullan som kopplat bort telemetrin igen. Hon brukar hasa ner till kulverten ibland om kvällarna och kolla om nån stackare gått vilse. Chilla, Bettan. Hon är snart tillbaka i sängen igen, mätt och belåten. Ska du ha en påtår till innan vi går ronden?”

Foto: José Figueroa

Jens Mattsson

Jag gillar inte böcker där man får känslan av att författarna och illustratörerna inte tagit läsaren på allvar. Det gäller såväl barn- och ungdomsböcker som vuxenböcker. Men framförallt är det tydligt i barnböcker. 

Jag menar sådana böcker där man inte har gjort de femtioelva omskrivningar och den research som behövs för att en text ska bli bra. Eller där illustratören bara har tutat och kört med akvareller utan att skissa och fundera och hmmm:a och aaaaah:a och alla de andra steg som krävs. 

För riktigt bra litteratur kräver tid i sitt skapande. (Det finns ju de som går runt och funderar i ett år och sedan får ur sig allt i ett rafflande tempo, men då får man ju faktiskt se till att räkna funderat som en del av processen).

Jag vill med andra ord att de som skapat boken ska ha tagit den på allvar för att jag ska göra det.

Anna Alemo

Om hela boken är full av stavfel och andra missar, sida upp och sida ner, så skulle jag bli helt tokig. Fast jag har aldrig stött på en sådan bok. Att det slinker igenom några småfel är ju absolut inget konstigt och det får man nog räkna med.

Sen stör det mig om boken skulle innehålla andra helt uppenbara och orimliga saker. Om en femmånaders bebis plötsligt går omkring och pratar. Eller om man inser att den där hunden vid det här laget faktiskt måste vara 35 år gammal. Fast, det är klart, i vissa genrer är sånt kanske okej 😉

Foto: Kajsa Göransson

Ina Lagerwall

Jag klarar inte av böcker där man slarvat med korrekturläsningen. Främst barnböcker som jag läser för mina barn. Då kommer jag på mig själv med att rätta när jag läser högt. Helst skulle jag vilja stryka över med röd penna och skriva rätt direkt i boken. Mvh/ Språkpolisen

Foto: Anna Hållams

Mirijam Geyerhofer

Jag kan inte läsa böcker där dialogerna låter orimliga. Pratar en 14-åring verkligen så här? Är det här på riktigt ett ord någon skulle använt på 60-talet? Men även dialoger som känns… ja, men ni vet som skådespelare pratar på teater? Så otroligt övertydligt och märkligt. 

Tur för mig att min debut är en fackbok, den dag jag får min roman utgiven kanske jag får äta upp dessa ord…

Publicerat i lördagsenkät | Lämna en kommentar

Save the date för min release!

Mirijam Geyerhofer. Foto Anna Hållams

Det är stilla dagar för mig i manusarbetet just nu, har precis lämnat första korret på inlagan och nu är det lite paus innan det fortsätter med en likadan omgång till, och sedan? Ja, sedan går den till tryck.

*insert hysteriskt skrik*

Men stilla dagar det betyder inte att jag är helt syssslolös. Förutom att jag driver ett företag, har ett extrajobb vid sidan av plus är tvåbarnsmorsa så har jag ju en festlig releasefest att planera! Det är förvisso rätt länge kvar, men med tanke på att jag exakt varje torsdag panikslaget tänker ”men hur kan det REDAN vara dags för nytt inlägg i morgon?” så lär ju 21 september också stå för dörren innan jag vet ordet av!

Här är eventet, varmt välkommen den som vill!

Publicerat i Debut, Mirijam Geyerhofer, Releasefest | Lämna en kommentar

Författarbesök

Foto: Kajsa Göransson

Nu har jag gjort mitt första författarbesök. Det var på Gemla skola där jag jobbar som bibliotekarie. Årskurserna 4, 5 och 6 fick besök av mig och jag berättade om hur min bok har blivit till. Jag hade bett lärarna att låta barnen förbereda frågor innan och det hade de verkligen gjort. Barnen ställde smarta frågor om boken: Om det alltid är roligt att skriva eller om det ibland är svårt? Om jag har gjort omslaget? Om det kostade något att ge ut en bok? Sedan var det frågor om allt möjligt annat också: Gillar du katter eller hundar bäst? Vad är det pinsammaste du har gjort? Jag fick vara beredd på allt!

Vad jag gjorde bra: Jag berättade att jag kände mig nervös när skulle prata inför barnen. Det är bättre det tycker jag istället för att låtsas inte vara det. Ett par tjejer sa till mig efteråt att: Ja det märktes att du var nervös. Av barn får man höra sanningen. Vuxna ska alltid säga: Neeejdå det märktes inte alls! Den ena tjejen berättade sedan att hon också är nervös när hon ska stå ensam och göra en presentation inför klassen. Då kunde vi prata om hur det kändes. Jobbigt att vara nervös men fint att kunna säga till henne att det blir bättre ju fler gånger man gör det.

Det jag ska tänka på till nästa gång är att ha bättre koll på tiden så att alla frågor hinns med. Om barnen har många frågor tänker jag att det är fint att kunna svara på alla. Det känns viktigare än att jag ska hinna säga det jag tänkte. Bättre att korta på mitt prat och låta barnen fråga.

Efter författarbesöket skålade vi i cider och åt salta pinnar. Sedan fick de gå en tipspromenad med frågor om det jag hade pratat om. Jag skänkte några exemplar av Vi går varvet som priser.

En mycket fin dag och det bästa var när femmans lärare efteråt rusade in i biblioteket och säger att det var så många av barnen som ville läsa boken att de hade bestämt att ha Vi går varvet som nästa högläsningsbok. Hurra!

Publicerat i Debut | Märkt , , | 1 kommentar