Lördagsenkät: Om du kunde läsa om en bok för första gången, vilken skulle det vara?

Kristin Fägerskjöld

Då skulle jag läsa om Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr. Dels för att den handlar om andra världskriget, och jag älskar böcker och filmer som utspelar sig då, men framförallt för att den är uppbyggd av små korta kapitel och det slog mig att det faktiskt går att skriva så korta avsnitt och ändå bygga en bok. Jag har nämligen alltid haft svårt för att skriva långa kapitel, även om jag blir bättre och bättre på det. Efter att jag hade läst ut den började jag trevande på min allra första romanidé. Den ligger fortfarande kvar i en mapp på datorn – jag öppnar den ibland och dammar av den lite, men nej, jag kommer nog aldrig orka bearbeta den så mycket att den håller för att ges ut. Men ändå. Jag kastade mig in i romanskrivandet tack vare den här boken

Sara Molin

Det här var riktigt svårt! Spontant vill jag svara min egen bok två (som ju fortfarande bara är på manus-stadiet). Vad skönt det vore att kunna läsa det med fräscha ögon. Men annars… jag försökte att komma på någon deckare, eftersom en omläsning av en sådan väl nästan kräver att man glömmer twisten? I så fall kanske Kära Agnes av Håkan Nesser.  En läsupplevelse som jag gärna skulle ha kvar annars, är Mobergs Utvandrarsvit. 

Malin Edholm

Om jag fick chansen att läsa om en bok med helt färska ögon och uppleva den igen utan att veta om plot twisten måste jag rent instinktivt säga Jane Eyre. Men också A court of mist and fury av Sarah J Maas för jag kunde verkligen inte se den vändningen och skulle gärna uppleva chocken igen.

Daniel Sjöberg

Schakalen. Jag har nämligen läst om den. Flera gånger. Läst sönder den till och med. Den har legat längst ner i min packning på många resor genom åren och har vid det här laget varit i de flesta världsdelar.


Det som är så oerhört fascinerande med den är det faktum vi vet, redan innan vi börjar läsa, att mördaren kommer att misslyckas. Ändå läser man med en växande känsla av att De Gaulle kommer få sätta livet till. 


Jag har alltid undrat om Forsythe tvekade när han skrev, av just det skälet. Jag undrar eftersom det är vad jag skulle ha gjort. Tvekat alltså. Kan man skriva en hel bok om en mördare som vi vet kommer gå bet? Ja. Och inte bara det. Man kan skriva den så att det blir den bästa thriller som någonsin författats. Oöverträffad än i dag.


Att få läsa den på nytt med färska ögon, det vore fantastiskt. Men den duger när man läser om den också.

Hanna Nordlander

Det skulle ju vara intressant att läsa sin egen bok utan att ha läst den innan. Men det blir ju svårt. Så om jag ska säga en annan bok än min egen, så säger jag Den siste greken av Aris Fioretos. I sommar tänker jag läsa om just den boken, i jakt på känslan den gav mig första gången jag läste den. Det episka. Det tragiska. Det svindlande.

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Jag har sett min bok

Det kom ett mejl med en bok. Jo, faktiskt. I dag (eller i går för er då) fick jag se hur boken kommer att se ut när den trycks. I förra inlägget fick jag dela med mig av omslaget och nu tar vi alltså nästa kliv. Allt går undan nu. Det är märkligt. Så länge har jag levt mitt författarskap i något slags ultrarapid. Det var den 17 februari 2019 som jag drog igång mitt konto på Instagram, det som är dedikerat boken och mitt skrivande och nu väntar sommaren 2020 på mig. För så är det. Jag har knappt en vecka kvar av jobb innan det är dags för semester. Sex veckors efterlängtad ledighet väntar, men jag kommer ägna en stor del av tiden åt min bok.

Det blir helt enkelt en redigeringsrubrik på vilan från jobbet och jag ser faktiskt fram emot det. Jag tänker annars på just redigering mer som ett nödvändigt ont, men redan att gå igenom boken i en första runda för några veckor sedan var tillfredsställande. Nu blir det en jakt med förstoringsglas efter minst smuts som kan komma att störa läsupplevelsen.

Att få se hur boken kommer att se ut var stort. Större än att se omslaget på sätt och vis. Det blev än mer verkligt. Jag ägnade början av veckan åt att skriva ihop mina TACK TILL i slutet av boken. Det är inte särskilt enkelt. Det finns så många som har varit med på resan på ett eller annat sätt, men någonstans måste gränsen dras och då tror jag på att dra den tydligt. Därför var valen i slutändan ganska självklara. Jag hoppas att ingen kommer att känna sig förbisedd.

Jag lyckades även hitta ”citatet.” Ni vet.

Att inleda sin bok med ett citat som på något sätt relaterar till historien är vanligt och personligen är jag mycket förtjust i just detta. Ända sedan jag bestämde mig för att jag skulle skriva en bok som skulle ges ut har jag tänkt på detta. Faktum är att jag har haft citat till de manus som aldrig blev något annat än just manus. Således var valet viktigt. Först funderade jag på det lite mer pretentiösa, men när jag insåg vem det måste bli handlade det snarare om att välja rätt bland en mängd alternativ.

Jag vågar påstå att jag hittade det rätta och jag är övertygad om att ni kommer att hålla med mig när ni läst boken. För det kommer ni få göra, om ni vill. Nu är den så verklig den kommer bli fram till den dag då den verkligen går i väg till tryckeriet. Jag längtar dit, men jag vill samtidigt stanna i den här stunden. Och i och med sommaren får jag chansen att göra det. Nästa gång vi hörs har min semester börjat, men bloggen jobbar på, det vågar jag faktiskt lova.

Publicerat i #NästanFriends, Daniel Sjöberg, DanielSjöberg, Debut, debutant, debutantbloggen, Debutantbloggen 2020, Författarliv, Nästan Friends | Lämna en kommentar

Det är inte du, det är jag.

Minns ni avsnittet i Sex and the City, där Carrie blir dumpad av Berger medelst en gul post it-lapp? Så lågt, jag vet. Enligt mig borde hon anat oråd direkt när han kommer med nejlikor, eller åtminstone när hans manliga författarego tar stryk av hennes egna framgångar. Avsnittet når sitt klimax när Carrie läxar upp den före detta pojkvännens polare på en trendig klubb – det börjar sansat, men slutar med ett hyttande med pekfingret under det att vår hjältinna i hög, affekterad ton och med tydlig artikulation avslutar sitt anförande med:

“So my point, Billy, is this: There is a good way to break up with someone. And it doesn’t. Include. A post-it.

Att bli avvisad är något av det jobbigaste. Det är lätt att ta det personligt, att bli helt sänkt, även om du inte direkt hade planerat menyn till bröllopet (eller hade du?). Likaså kan det vara tufft att bli refuserad. 

Med Stillna blev det träff direkt, men lite svårare är det med ett annat manus som har blivit refuserat ett par gånger, dock på betydligt snyggare sätt än Jack Bergers göra-slut-lapp. För om killen faktiskt tar sig tiden (försök undvika födelsedagar, alla hjärtans dag etc.), träffas (helst utan att hans kompisar är med), förklarar (inte fel att linda in det lite istället för att säga att du bara ville ligga) och visar hyfs och respekt i största allmänhet, så är det faktiskt svårare att avfärda honom som det r-hål som han annars kommer att benämnas under kommande månaders ältande med dina vänner. 

Även om jag varken haft någon relation eller tillfällig förbindelse med de förlag jag skickat manuset till, så har de ändå visat avsevärt större aktning för mig och min person än vissa av de män jag dejtat. OK, ett förlag ghostade och jag var den jobbiga bruden och skickade in manuset igen, med en artig undran om min senaste försändelse kommit bort. Men i övrigt, så!

Och standardsvaren, jag förstår att förlagen måste ha standardsvar, men känns det inte lite ändå, som att dumpa någon på sms? Man vill liksom att någon anstränger sig lite.

Här är två exempel på jättetrevliga refuseringar:

Tack för att du skickat in ditt välskrivna manus Träden i Central Park till X Förlag.
Vi har läst ditt manus med stor behållning men på grund av den hårda konkurrensen måste vi ändå tacka nej till utgivning. Begränsade resurser gör att vi tyvärr inte kan ge någon individuell kritik.
Vi önskar dig lycka till på andra förlag!

Tyvärr måste vi sålla hårt i vår utgivning, och ännu hårdare med just novellsamlingar. Därför tycker vi inte att ditt manus, trots sina förtjänster – däribland en hög stilistisk nivå och starka personporträtt – passar in i vår utgivning.

Istället för att känna mig ratad och behöva kalla dem bokförlagens motsvarighet till svin alt. manschauvinist, så känner jag mig rentav upplyft. Någon har läst, har tyckt om mina noveller. Någon har noterat mitt språk och min gestaltning. Att det inte är tillräckligt kommersiellt, det kanske snarare ska ses som en komplimang? Att jag liksom inte kompromissar med min konstnärliga integritet. Typ.  

Önskar bara att snubbar kunde göra slut lika smidigt …

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Dialog!

Dialog är ett effektivt berättarverktyg med många användningsområden; den driver handlingen framåt och förmedlar information som berättat på annat sätt kan kännas framtvingat. Dialogen ger på ett enkelt sätt läsaren en djupare inblick. Dialog utvecklar även relationer, mellan två eller fler av karaktärerna. Bra dialog gör texten mer levande, får oss att känna mer. Den kan också tillsätta en humor som är svårare att uppnå enbart i tankar.

Dialog kan vara otroligt bra, men också väldigt dålig. När dialogen faller så faller trovärdigheten för karaktärerna. Om dialogen låter tillgjord, platt eller ensidig så tappar läsaren tilliten till författaren. Två viktiga saker att tänka på vid dialog är att tempot är rätt, varken för snabbt eller för långsamt. Det är också viktigt att tonen förmedlar sinnesstämning och personlighet hos karaktärerna, och att dessa skiljer sig mellan dem så att inte författarens egen stämning och personlighet lyser igenom.

Dialog är, enligt min erfarenhet, något som författare antingen älskar eller hatar att skriva. Vissa författare har en fallenhet för dialog och det verkar åtminstone som om det kommer lätt för dem. Jag är en författare som kan skriva en hel novell utan dialog. Jag förlorar mig i karaktärens eller karaktärernas tankar, gestaltningen och miljön tills jag glömmer att de kanske borde prata med varandra också. Jag går ofta tillbaka i efterhand och lägger till repliker. Att skriva dialog är något jag tränar mycket på och jag tror jag har mer och mer dialog i mina noveller.

Publicerat i dialog, Malin Edholm | Lämna en kommentar

Att skriva en bok flera gånger

zsfuzzg

Äntligen har manuset gått iväg till redaktören (och förläggaren, för att hon ska få säga sitt eftersom det har hänt mycket under den senaste omskrivningen). Nu har jag suttit så mycket med texten, dagarna i ända och hela kvällarna, att den står mig upp i halsen och jag har inte längre en aning om hur det har blivit – jag kan bara hoppas att det jag gjort har blivit till det bättre.

”Men igår sade du ju att du tyckte att det kändes som att det blev bra?” sade min man förvirrat idag.

”Ja, precis. IGÅR, ja.”

För det går ju liksom en kvart i taget ibland. En kvarts eufori, en kvarts tandagnisslan.

Det jag har lärt mig av redigeringen (både av den här boken och debuten), är att det tar några gånger att skriva fram berättelsen. Det första utkastet är verkligen bara ett första utkast – när jag sedan ska göra en omskrivning, börjar jag på nytt. Ny kapitelöversikt, ny plan, nytt dokument. En del av det redan skrivna kan förstås platsa i den nya versionen, men mycket ändras, kastas om eller lämnas därhän, medan nytt kommer till. Det känns som om jag kommer närmare och närmare berättelsens kärna för varje omskrivning i alla fall, och jag hoppas att det är något positivt.

Det jag i själva verket gör under alla de där omskrivningarna, är att lära känna karaktärerna bättre. Flera av kommentarerna jag fått har rört just karaktärernas handlande, bakgrund osv. (Varför gör hon så? Hur tänker hon nu? Vad får henne att säga det?). När jag påbörjar ett nytt manus har jag sällan precis allt om karaktärerna klart för mig. Det hade antagligen underlättat, men jag vet ärligt talat inte om det hade gått? Jag tror att jag behöver hela den här processen för att förstå mig på dem ordentligt. Visst skulle jag kunna vara noggrannare med att fylla i karaktärsbeskrivningar innan, men dels har jag sällan ro till det, och dels känns det mest som att man sitter och fyller i ögonfärg och andra attribut som ändå inte kan besvara de där frågorna man så småningom får…

Nu ser jag fram emot ett par veckors ledighet innan manuset (och domen…) kommer från redaktören. Under tiden ska jag passa på att läsa! Och såklart semestra eller hemestra eller vad det nu kallas, och hitta på roliga saker med familjen. Och inte minst ska jag se till att få lite välbehövlig distans till manuset, så att jag samlar på mig lite ny energi till nästa redigeringsvända.

Hoppas att ni har det bra i sommarvärmen!

Publicerat i Debut, En oönskad julklapp, Sara Molin | Lämna en kommentar

Över en tröskel

Ibland när jag sitter och skriver och filar på texten kan det vara svårt att tro att det faktiskt kommer en bli en bok av alltihop. Än så länge är Nattens färger osynlig. Den finns inte om jag söker på nätbokhandlarna eller i något annat officiellt sammanhang. I förra veckan fick jag lite mer konkreta bevis på att det ändå faktiskt kommer att ges ut. Förlaget ville ha in en katalogtext, det vill säga den text som presenterar boken och även mig, inför lanseringen av säsongens böcker. När jag skulle försöka skriva den till min debutroman tyckte jag det var jättesvårt och därför hade jag förberett en text den här gången. Efter hjälp från förlaget blev texten klar under förra veckan. Samtidigt fick jag veta att samma formgivare som gjorde omslaget till Klar himmel kommer att få göra det till Nattens färger. Yippee, säger jag bara, för jag älskar det!

Omslag av Anna Henriksson

Vad blir det på den nya boken då? Ingen aning, faktiskt! Klar himmel var jag väldigt säker på att jag ville ha en himmel med flygplan, men med Nattens färger vet jag inte. Jag ser inte något motiv framför mig utan snarare en viss färgskala… vi får väl se vad det mynnar ut i. En moodboard och mitt senaste utkast av manuset har gått iväg till formgivaren. Faktum är att jag är lika pirrig över att få se förslagen till det här omslaget som jag var inför det första. Jag kan inte låta bli att fundera på hur det kommer att bli, men en sak vet jag – och det är att det förmodligen inte alls blir som jag inbillar mig utan mycket bättre. Om du läser bland inläggen här på bloggen med taggen ”omslag” så kommer du också att se att det är den vanligaste reaktionen 🙂

Två stora steg närmare färdig bok inträffade alltså förra veckan. Har hunnit skriva lite nytt och äta jordgubbar och grilla också (vem gör inte det på midsommar?) och känner mig allmänt uppåt!

Publicerat i idétorka, Klar himmel, Kristin Fägerskjöld, Nattens färger, Omslag | 2 kommentarer

Gästbloggare: Åke och Lovisa Qvarfort Wistrand

Fotograf: Angelica Klang

Att vara två som skriver erotik

”Hur gör ni? Hur skriver man tillsammans?”

Vi heter Åke och Lovisa Qvarfort Wistrand, är gifta och skriver erotik under pseudonymen Vanessa Salt, samt två andra, än så länge hemliga, alter egon. Vi har inte alltid skrivit erotik och vi har inte alltid skrivit tillsammans, men det är extremt roligt. Så hur gör vi? Hur får man en text att bli bådas?

Först brukar vi diskutera vad novellen ska handla om. Det är inte alltid så detaljerat i det skedet, men vi kommer gärna överens om en ungefärlig handling. Det viktigaste är ändå själva idén: ”Tänk om …” Sedan börjar en av oss skriva. Ibland blir det tre sidor, ibland fem, ibland halva novellen. Det beror på när man tröttnar och vill ta en paus. Då tar den andra över och skriver, som en avbytare i fotboll. Ibland blir det alltså ett byte per novell, medan det andra gånger kan bli byten varannan sida eller till och med oftare än så.

Under arbetets gång redigerar vi också det som den andra personen har skrivit, lägger till stycken, stryker meningar och byter ordval. I slutändan blir det en dynamisk text som båda har pillat i. Det är bra, för det innebär att novellerna får ett extra par ögon på sig. Dessutom är det skönt att bli avbytt ibland när skrivandet går trögt och man tänker: ”Åh, kan inte någon bara ta över det här sega partiet? Jag orkar inte skriva miljö just nu.” När man skriver tillsammans kan någon faktiskt göra det. 😉

En annan sak vi har haft tur med är att vi skriver ganska lika. Redan i början hade vi ett liknande skrivsätt, och nu efter att ha skrivit tillsammans så ofta har vi börjat skriva mer lika än någonsin. Många har vittnat om att det inte märks att novellerna är skrivna av två personer. De menar att det är samma författarröst texterna igenom, vilket känns fantastiskt! Vi hoppas att det stämmer, för det är kul och inte minst dynamiskt att skriva tillsammans. Ofta blir man chockad över de vändningar som novellen tar och det är spännande att se hur den andra har valt att fortsätta berättelsen.

Och varför inte nämna elefanten i rummet? Kan man bara skriva om sex som man själv gillar, eller praktiserar? Det är faktiskt många som undrar, och ännu en del som säger att de inte vill skriva erotik på grund av just den anledningen. ”Vad ska andra tro?”

Vi tycker att svaret är nej på den frågan. Nej, vi skriver inte om våra sexuella preferenser eller om saker vi absolut vill prova. Inte alltid i alla fall. Det är det som är så fint med fantasin; den är fri och som en skrivkurslärare sa till en av oss: ”Sexualiteten är en stor del av den mänskliga naturen och att skriva erotiskt är att utforska olika sorters karaktärer, vad som är viktigt för dem och vilka sidor som kommer fram i den erotiska situationen, reaktioner och motreaktioner – ja, allt spelar in. Om ni kan skriva bra erotik kan ni ta med er det i vilket skrivande som helst.”

Så alla ni som läser det här och kanske tvekat, men ändå känt att det skulle vara intressant att prova på: Sätt igång! Det är utvecklande, och som sagt extra stimulerande om du hittar en själsfrände att skriva tillsammans med.

P.S. Även detta blogginlägg är skrivet enligt metoden ovan. Kan ni gissa vem som skrivit vad?

Publicerat i Erotik, Erotiska noveller | 1 kommentar

Lördagsenkät: Nämn en karaktär som du …

Den här veckan är frågan ställd i tre delar och handlar om karaktärer som vi hatar/ogillar, har eller har varit kära i och skulle vilja ha som vänner.

Kristin Fägerskjöld

Hatar/ogillar: En karaktär som jag finner fullständigt motbjudande plockar jag från senast lästa boken Herravälde av Elin Olofsson: Gustaf ”Gussa” Bådeskär.  

Är/har varit kär i: Måste säga att jag fick gå tillbaka ganska långt för att hitta någon karaktär jag blivit förälskad i, men jag vet att jag var åtminstone lite småkär i William i K M Peytons Flambards-böcker som utspelar sig kring tiden under första världskriget. Nu har jag inte läst dem på över 30 år (ja, så gammal är jag) så med största sannolikhet lär jag inte tycka likadant idag… Kommer förresten på en till. Lasse i Bullerbyn. 

Vill vara vän med: Det finns däremot väldigt många bokkaraktärer jag skulle vilja vara vän med. Pippi Långstrump och Kitty Drew är självskrivna men för att ta någon modernare också säger jag Rachel Fielding i Lucy Dillons värld. Hon har både hundar, bor på landet och är gift med en veterinär och inte så noga med hur hon klär sig. Typ som jag med undantaget att min man inte är veterinär. Känner på mig att vi skulle hitta varandra lätt över en kopp kaffe.

Sara Molin

Hatar/ogillar: Jag har väldigt svårt för Madame Bovary. Hon väcker inga sympatier hos mig alls – men det är väl kanske inte heller meningen… 

Är/har varit kär i: Här finns det många… *harkel*. Paul i Merri Viks Lotta-böcker har jag varit kär i sedan jag var väldigt ung. Men ett exempel från senare år är Gustaf från vår egen Kristin Fägerskjölds Klar Himmel. Honom blev jag väldigt förtjust i!

Vill vara vän med: De flesta av huvudkaraktärerna i Sophie Kinsellas böcker, till exempel (Shopaholic-serien undantagen). Att läsa de böckerna ÄR som att umgås med en vän, tycker jag, det är det som är så härligt med dem.

Malin Edholm

Hatar/ogillar: Jag har lätt att hata karaktärer, de karaktärer som sitter på mycket makt och använder den för att trycka ner andra. Särskilt de som är rasistiska, sexistiska, homofoba och så vidare. De första jag tänker på är Dolores Umbridge från Harry Potter, Aunt Lydia från Handmaid’s tale och även Joffrey Baratheon från Sagan om is och eld (Game of thrones).

Är/har varit kär i: I denna kategori borde jag kunna rada upp karaktär efter karaktär men kommer knappt på någon i nuläget … Jag var en av alla de som var väldigt förtjust i Edward från Twilight när jag var yngre men det är en otroligt problematisk karaktär. Minns även att jag tyckte Mr Darcy var drömmig trots stoltheten och fördomsfullheten. Två något senare ”förälskelser” är Jamie från Outlander-serien och Kitty Butler från Kyssa Sammet.

Vill vara vän med: Nu kommer jag nämna två karaktärer från Harry Potter här men jag ville alltid vara vän med Hermione, det är nog till stor del även för att jag så gärna ville vara häxa och gå på Hogwarts. Jag skulle även vilja vara vän med Zélie från Blood and Bone.

Daniel Sjöberg

Hatar/ogillar: Assef i Flyga Drake. Det är den där typen av bok jag bär med mig fortsatt och det som gör det så mycket värre är det faktum att det finns gott om Assefs. Att det finns gott om Sohrabs och att tanken på det får mitt hjärta att brista gång på gång. Jag har sällan varit så nöjd med en läsupplevelse som när Assef fick den där danken i ögat. 

Är/har varit kär i: Ursäkta, men det går ju inte att komma förbi Tracy. Jag tänker förlåta mig själv eftersom jag var ung när jag läste Sidney Sheldons roman. När jag sedan såg tv-serien minskade inte direkt mina känslor för kvinnan som tar sin rättmätiga hämnd. I dag har jag sedan länge kommit över min ungdomscrusch, men att hon var den första som dök upp för mitt inre när jag såg frågan säger ändå en del om vad jag kände där och då. 

Vill vara vän med: Morrie Schwartz. Han tycks ha varit en underbar människa. Tänk bara hur fantastiskt det är att någon som bara pratar om relativt vardagliga saker kan få en att känna så mycket. Har nog aldrig gråtit så oerhört mycket som när jag läste den boken. Sedan skulle jag ha velat känna den namnlöse mördaren i Schakalen också. Mest bara för att få klart för mig vem han egentligen var och hur det kom sig att han valde det där livet. 

Hanna Nordlander

Hatar/ogillar: Det är svårt att hata romangestalter, kanske för att just romanen ger inblick i andras liv och tankar. Men Kurtz i Mörkrets hjärta är onekligen ganska osympatisk.

Är/har varit kär i: Kalle Blomkvist. Idag hade jag antagligen tyckt att han var en dryg, mansplainande snubbe, men å vad jag ville vara med i Vita Rosen och hänga med Kalle och co.

Vill vara vän med: Jana Kippo i Karin Smirnoffs romaner skulle verkligen behöva en vettig vän. Och hon verkar ha precis min humor. Vilken tur att jag har en kompisdejt inbokad med Jana och Sen for jag hem i sommar!

Publicerat i lördagsenkät | Lämna en kommentar

Vad betyder ett omslag?

”Det tar emot att skriva detta och jag gör det bara för ditt eget bästa.” Gissa om hjärtat hann börja dundra i bröstet när notisen från Instagram dök upp i min telefon. Det var bara de där första raderna som syntes och på några sekunder hann min hjärna gå igenom det ena katastrofscenariot efter det andra. Snart bara tre månader till dess att jag ska göra debut och nu … vadå? Jag klickade in, trots att jag var lite stressad på väg på ett ärende som måste avklaras hyfsat snabbt.

”Jag tycker inte att omslaget är bra.” Ytterligare några sekunder av förvirring och sedan … phu. Okej. Jag kunde återgå till mitt ärende.

Lite bakgrundsinformation kanske är välkommet här. I tisdags kunde jag till slut presentera omslaget på den bok som kommer den 22 september. Det var den 30 april som ett första förslag från förlaget damp ner i min mejlkorg och sedan dess har vi skickat bilderna fram och tillbaka. De har förklarat sina tankar, frågat mig vad jag tycker, berättat om svårigheter med att få färger att fungera såväl i tryck som i sociala medier och så vidare och så vidare. I slutändan la Ted, formgivaren, till ytterligare detaljer och från att ha känts bra så blev det bara ett enda WOW! Tycker jag alltså. Så jag la ut bilden och reaktionerna kom blixtsnabbt.

Lajksen välde in på Twitter, Facebook och Instagram och kommentarerna var överväldigande positiva. 99,9 procent positiva. Från etablerade succéförfattare till nybörjare via drömmare och brinnande författarhjärtan var det bara glada tillrop. Jag är inte naiv. Ibland ljuger vi för att andra ska känna sig bättre, vilket inte sällan är ett av mänsklighetens mest vackra drag, men det är lätt att klicka i ett hjärta och gå vidare. Det är en simpel lögn, som inte kräver något av personen bakom. Att ta sig tiden att kommentera och heja på med en lögn … kalla mig naiv, men jag tänker tillåta mig att lita på att människor är ärliga. Således var det alltså på det sättet att i stort sett alla var lika förtjusta som jag. Åtminstone nästan.

Och oavsett vad man tycker om omslaget är det svårt att ignorera. Det lyser, bokstavligt tala,t och kan få läsaren att stanna till. Få denne att läsa baksidestexten.

Några få sekunder. Jag har läst sju någonstans. Det är allt vi har på oss från det att läsaren plockar upp en bok denne inte känner till till dess att denne bestämmer sig för att köpa eller inte. Seven seconds. Seven seconds away.

Jag och DM-skrivaren hade en intressant diskussion om betydelsen av ett omslag. Hen jobbar med sådant. Jag var väl inte lika övertygad om att det i slutändan är omslaget som avgör huruvida någon kommer att ta med sig min bok för att fylla ut sitt privata bibliotek. Det kan säkert stämma när man står på finhyllan i bokhandeln eller längst fram på Ica Maxi eller Coop eller vad det nu kan vara. Eller hamnar högt upp på rekommendationslistor hos Adlibris, Bokus eller vad det nu … ja, ni fattar. Jag måste nog hitta mina läsare på andra sätt.

Jag är okänd, om man inte räknar sisådär några tusen fotbollstwittrare, och kommer ut på ett litet förlag. Vi måste fightas och det tänker vi göra. Saken är den att omslaget visar just det, tycker jag. It’s not the size of the dog in the fight, it’s the size of the fight in the dog.

Jag blev inte arg eller ledsen eller något sådant över DM:et. Jag är övertygad om att det kom från det bästa av ställen. Jag är snarare tacksam för att någon tog sig tid att skriva och diskutera mitt omslag och på sätt och vis är väl det en seger för Ted och det arbete han lagt ner. Jag tror nämligen att hen har fel. Tyck om det, hata det, förundras över det, älska det, förlöjliga det, tyck och tänk vad du vill, men tyck och tänk. Något annat är inte möjlig, hävdar jag, och vi minns väl alla hur Hjalmar Söderberg uttryckte det i Doktor Glas? Mission accomplished.

Låt mig avsluta med att förklara varför jag älskar det så mycket som jag gör. Det hade kunnat bli tvärtom. Jag var faktiskt livrädd för att jag skulle avsky omslaget, men jag har varit ärlig från början och att det stannade här gör mig lycklig. Så igen. Varför är jag lycklig?

Den som läser kommer att förstå omslaget. Det är fullt av symbolik. Norrskenet, eller är det möjligen strålkastare? Stjärnorna på himlen eller stjärnorna vi beundrar? Neonljuset eller drömmar som brinner upp? Vemdalsskalet eller Hollywood Hills. Mörkret före ljuset eller bara ett nattsvart berg fullt av hot? På väg upp till toppen eller på väg ned till botten?

Det var det och nu när jag har tvingat er att ta sig igenom detta alldeles för långa inlägg (som kunde ha blivit längre, tro mig. Jag hade mer att säga i ämnet) är det väl inte mer än rätt att jag delar med mig av omslaget. Så kan ni själva känna efter, helt ärligt.

Publicerat i #NästanFriends, Daniel Sjöberg, DanielSjöberg, Debut, debutant, debutantåret, debutantbloggen, Debutantbloggen 2020, Författarliv, Nästan Friends, Omslag, Vänner | Lämna en kommentar

Release för Stillna

Foto: Sara Wendle

Efter ett par förseningar kunde jag äntligen välkomna vänner och bekanta till min släpphändelse i lördags. Det var en bra idé med öppet hus några timmar på dagen, då besökarna kunde droppa in när de ville och inte trängas alltför mycket. Att vi kunde vara utomhus och hålla avstånd till varandra kändes också bra. Pingstsolen sken över gården, där jag dukat upp med tårta, handsprit och solkräm. Och böcker, så klart. 

Jag är väldigt glad att jag har så många i min närhet som både är intresserade av litteratur i allmänhet och av min bok i synnerhet. Utan er blir det liksom inget bokkalas! Så tack för att ni tog bussen, cyklade, promenerade, fickparkerade, bokade hotellnatt i Borås för att fira med mig och min bok.

Mest nöjd med:
– Uppmanade mina gäster att i stället för att ha med blommor skänka en slant till BRIS.
– Skylt med pris och swish-nummer gjorde att jag kunde koncentrera mig på viktigare saker än att upprepa mitt telefonnummer. 
– Liten bärbar bluetooth-högtalare för pappa-musik (country och Elvis) ute på gården.
– Alla glada som kom och firade.

Minst nöjd med:
– Hett tevatten som skvimpade ut ur termosen och ned på min tumme, som numera mest liknar en stekt, sprucken korv och gör ganska ont. Och vem dricker ens te när det är 25 grader varmt? Ingen, visade det sig.

Publicerat i Debut, Hanna Nordlander, Releasefest, Stillna | Lämna en kommentar

En sommar av skrivande

Nu är vi inne på midsommarveckan, sommaren är äntligen här och sommarloven börjar. Det här är nog en av årets bästa veckor! Inte bara för att jag älskar midsommar utan för att sommaren ligger framför oss och ångesten som kan drabba mig av att sommaren snart är över fortfarande är långt bort.

Även om jag (tyvärr) inte kommer ha något två månaders långt sommarlov så kommer jag ta några veckors semester och på grund av Corona så har jag inte planerat något alls. Inga resor eller andra specifika semesterplaner förutom att jag ska hälsa på mina föräldrar och katt, hänga med vänner och försöka bada och vandra i skogen så mycket som möjligt.

Eftersom min sommar och semester är så öppna är det ett perfekt tillfälle att skriva! Perfekt för att spendera dagarna med att läsa böcker och skriva på nya manus.

Jag hade som mål i början av året att skriva litegrann varje dag men så har det inte blivit. Livet har kommit emellan. Därför sätter jag nu ett lättare mål och kommer försöka skriva minst 30 min om dagen när jag är ledig.

Jag ser fram emot lata sommardagar med en skrivbok och penna i handen istället för en dator!

Trevlig midsommar alla fina läsare!

Publicerat i Malin Edholm | Lämna en kommentar

På förekommen anledning

zsfuzzg

Jag ska inte skriva om vad en viss (före detta) Talangjurymedlem sade på Twitter angående black lives matter-rörelsen, eller hur han fick ta konsekvenserna av det. Däremot om vissa uttalanden och reaktioner som har följt i kölvattnet av just den händelsen. Vad det har med skrivande att göra? Tja, jag kommer i alla fall att komma in på skönlitteraturens betydelse för vår personliga utveckling, och frågan om huruvida man får skriva vad som helst. I övrigt får ni ursäkta att jag rör mig i utkanten av bloggens egentliga tema idag.

Överraskande många kommentarer efter att mannen i fråga blev av med jobbet, lyder ungefär: Skrämmande! Som i Sovjet! Vi har faktiskt åsiktsfrihet här! Personerna bakom dessa kommentarer är också ofta noga med att poängtera att de själva naturligtvis inte försvarar rasismen, men (det bekanta och numera rätt uttjatade men), rätten att uttrycka sina åsikter måste ju försvaras framför allt annat. Som det anstår en demokrati.

Jag undrar: När blev en generaliserande, rasistisk fördom en ”åsikt”? Och när blev det viktigare att försvara mobbarens rätt att förolämpa och kränka, än att säga ifrån när någon trycker ner andra?

Jag var på utvecklingssamtal för min son igår. Han går på förskolan. En punkt hans lärare och jag diskuterade var det sociala samspelet. Hur är min son mot sina kompisar? Hur är de mot honom? Turas de om, kommer de överens, lyssnar de på varandra? Läraren berättade om empati-projektet de nyss har genomfört, med Hjärt-Rud som hjälper barnen att förstå hur man är en bra kompis.

Själv arbetar jag på gymnasiet. På dörren till varje klassrum sitter våra ordningsregler. Där står bland annat att skojbråk inte tolereras, och att vi ska använda ett vårdat språk mot varandra. För att ta ett konkret exempel: Vi kallar inte varandra för hora. Inte ens om vi i samma andetag försöker vifta bort det med att det var på skämt, och att personen som fick ta emot det tyckte att det var skojigt (vilket Talangjurymannen i fråga inte ens försökte göra efter att offentligt och skriftligen ha kallat sin före detta kollega detta).

På gymnasiet samtalar vi med ungdomarna om värderingar, vi läser och analyserar, diskuterar och försöker sätta oss in i andras perspektiv. I en kursutvärdering med några av eleverna i slutet av läsåret, frågade jag vad de tar med sig av läsningen och arbetet med skönlitteraturen. Utökat ordförråd och förbättrad läsförståelse, kanske man kan tänka? Ja, bland annat. Men några av svaren blev:

Alla påverkade mig på nåt sätt, mer eller mindre t.ex att fundera på livet eller död och familj. Livet är kort och det är inte värt att göra dumma saker eller skada andra.

Att försöka alltid behandla andra med jämlikhet och att inte endast tänka på det positiva för endast mig själv.

Beroende på hur du ser på böckerna så kan de vara väldigt tråkiga men de kan också lära dig viktiga läxor som exempelvis Körkarlen, att inte göra dumma misstag.

Jag får med mig nya tankesätt, reflektion och lärdomar från de noveller vi har läst. Alla hade olika handlingar men lärde ut ungefär samma budskap som jag får med mig livet ut.

Att vara god mot alla.

Det här är vad ungdomarna har med sig när de lämnar skolan och går vidare i livet. Det här, tillsammans med alla Hjärt-Rud-projekt och antimobbningsarbeten från förskolan och framåt, genom hela grundskolan och gymnasiet.

Så snälla, kan vi hjälpas åt med att försöka upprätthålla det? Kan vi hjälpas åt att säga ifrån när någon blir kallad rasistiska glåpord eller hora? Kan vi påminna varandra om att det inte är okej att säga och skriva vad som helst i yttrandefrihetens namn? Att det inte är mer okej för att man nästan är sextio år och inte längre har en lärare som förmanar en när man är elak mot andra? För det handlar inte om att tysta ner någons åsikt. Det handlar om att uppföra sig som en schysst medmänniska, och sådant går inte att lagstifta fram.

Publicerat i Sara Molin | 8 kommentarer

Gästbloggare: Anneli Olsson

Anneli Olsson debuterade nyligen på eget förlag med feelgoodromanen Fritt fall. Idag bloggar hon om konstnärsångesten och den omvälvande, första tiden. 

ok5vp17

Jag heter Anneli Olsson och är nybakad feelgood-författare som tänkte bjuda på en inblick i min konstnärsångest. Låter det kul? Nej, det är det inte heller men den där ångesten (eller vad vi ska kalla den) är något som jag råkar få på köpet när jag skriver. 

I grund och botten är det lusten som driver mitt skrivande och utgivningen av boken Fritt fall. Visst önskar jag ofta att allt vore lika okomplicerat som när lilla Anneli sprutade ur sig berättelser med stort självförtroende och häftade egna böcker på låg- och mellanstadiet. Livet har dock som bekant en tendens att krångla till saker och ting samtidigt som åren staplas på varandra. Till exempel har självmedvetenhet och prestationsångest lagt sig som en blöt filt över mycket jag gjort i vuxen ålder, inte minst i skrivandet.

Nästan tio år efter att första ordet skrevs på Fritt fall, hade jag den i handen som en riktig bok. Hur sjutton känns det då?! Det är nu frågan som många (med rätta) ställer. Jo det känns stort, overkligt, fantastiskt, roligt och alldeles … alldeles nervkittlande, på gott och ont. Boken är äntligen klar och nu kan jag inte göra mer med den. Jag är superstolt och glad över detta, men så tar nästa fas vid: vad ska läsarna tycka? Och hur kommer jag att hantera allt tyckande? 

Skrivprocessen har varit, för att använda ett slitet uttryck, som att åka en berg- och dalbana. Det är snabba vändningar, höga höjder och en känsla av att vara “on top of things”, för att i nästa stund slungas utför i hisnande fart, rakt ner i källaren där självtvivlet väntar. Jag har börjat vänja mig så smått vid dessa ytterligheter, men inte förrän i slutet av bokmakeriprocessen insåg jag att även själva utgivningen skulle bli en likartad åktur. Jag sträcker på mig och konstaterar att jag faktiskt blivit författare, för att i nästa stund tänka att jag bara är en wannabe som slösar med riktiga läsares tid. 

Visst låter det helt fantastiskt att skriva och att äntligen ge ut sin bok? De roliga och goda stunderna är ändå så många fler än källarvistelserna. Det krävs helt enkelt träning i att acceptera att det här yrket är som alla andra jobb och allt annat i livet. Det går upp och det går ner. Man har kul, stöter på problem, biter ihop, kör på, bryter ihop och kommer igen. Jag måste dagligen påminna mig om att jag trots allt är debutant. Ny på jobbet, efter flera års “utbildning och praktik”. Att det är orimligt att ställa kraven på mig själv att jag direkt ska vara ett fullblodsproffs och lika kompetent som alla med flera böcker på sina meritlistor. Utöver att vara författardebutant är jag även ny på att driva förlag. I och med det är det nog inte konstigt att känslorna och tankarna spretar åt alla håll och kanter?   

Nu är bok nummer två i feelgood-serien under utveckling och just den andra boken ska ju vara som en dans på rosor att skriva har jag hört … Eller hur var det nu igen? Än är det mest roligt att äntligen skapa nytt igen och den här gången har jag satt upp snävare deadlines och nu finns det även läsare som väntar på nästa del. Förväntningar. Ångesten kommer garanterat att hinna komma både en och trettio gånger under processen, men den kommer också att gå minst lika många. 

Svårt eller ej – att skriva är bland det roligaste jag vet och det mörka, motiga får nog alla vi som skriver helt enkelt försöka lära oss att tampas med. Ta det onda med det goda helt enkelt och fortsätta framåt!

Publicerat i Debut | 1 kommentar

Lördagsenkät: Vad ska du läsa i sommar?

Skolavslutningstider, semestrar och sommarlata dagar. Perfekt för läsning, eller? Idag svarar vi på vad vi planerar att läsa i sommar.

Kristin Fägerskjöld

Jag har många godingar på min sommarlista! Herravälde av Elin Olofsson, 1794 av Niklas Natt och Dag, Förrädare av Manda Scott, Den franska fotografen av Natasha Lester och inte minst mina bloggkollegor Sara Molins Som en öppen bok och Hanna Nordlanders Stillna. Jag skulle vilja läsa många fler utöver dessa, men vi får se vad jag hinner med när jag både ska redigera mer på min andra bok och även hoppas skriva nytt på annat manus.

 

Sara Molin

Mycket av tiden i sommar kommer att gå åt till redigering och korrläsning, men när manuset är hos redaktören ska jag plöja böcker. Likaså dagtid, när barnen leker och stojar och jag inte har ro att skriva. Än har jag ingen läslista klar för mig, jag har många olästa hemma och brukar gå på känsla. Några som jag är sugen på, är Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam, Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, Delia Owens Där kräftorna sjunger och Nina Wähäs Testamente. Och Mhairi McFarlanes alldeles färska Vi kunde lika gärna aldrig nånsin mötts är självskriven på sommarlistan!

Malin Edholm

I sommar tänkte jag bocka av titlar från en lista på böcker som vita privilegierade personer (inklusive jag) borde läsa! Bland annat: White Fragility: Why It’s So Hard for White People to Talk About Racism av K.W. Colyar ochCitizen: An American Lyric av Claudia Rankine

Jag tänker väga upp med mer lättsinnig skönlitteratur men jag har inte bestämt vad än.

Daniel Sjöberg

Jag är inne i en bra läsperiod nu. Avslutade Lisa Christenssens Spela Roll, hoppade direkt på Anneli Olssons Fritt fall och strax efter det här svaret gått iväg har jag påbörjat De rättslösa av Malin Thunberg Schunke. Därpå hoppas jag hinna med Bengt Rålins Nina innan semestern börjar. Innan? Jo, för under semestern lär det inte bli mycket läsande. Man kan ju tycka att det skulle vara tvärtom, men som ni kan läsa i mitt inlägg i fredags har jag svårt att läsa samtidigt som jag skriver och nu blir det fokus på deckaren som jag hoppas ska bli nästa bok. Så inte mycket läsande i sommar, men jag passar på nu.
 

Hanna Nordlander

Ganska mycket, och det beror lite på: Sommaren är lång och vissa dagar är mulna och kräver långbyxor, andra är soliga och det räcker med shorts och bikiniöverdel. Men precis som jag har några favoritkjolar som jag har längtat efter att använda, så har jag också några böcker som står och väntar på mig. En är Upp trälar, andra delen av Väinö Linnas tredelade verk Under Polstjärnan. En annan är Lucia Berlins självbiografi. Någon av Tove Janssons romaner har jag lovat mig själv, liksom Byens spor av Lars Saabye Christensen. Men först Klar himmel av vår egen Kristin, som kom i grannens brevlåda idag, men eftersom jag har snälla grannar, så fick jag en välkommen påringning med ett romanpaket. Och eftersom jag har vinkat hejdå till mina elever och har en ynka dag kvar på jobbet (städa skrivbordet), så antar jag att sommaren redan har börjat …

Publicerat i läsning, lästips, lördagsenkät | Lämna en kommentar

Ingen sommarläsning i deckarskuggan

Vad ska man göra för att komma igång när skrivkrampen slår till? Det finns en mängd trick, men för mig är det absolut bästa sättet att börja läsa. När jag gör det kommer längtan, inspirationen och behovet att skriva själv tillbaka. Lägg på en löprunda eller en timme på crosstrainern och jag är där jag måste vara. Det blev extremt tydligt förra sommaren. Jag hade länge gått och burit på idén till en deckare, men eftersom det var över ett år kvar till dess att min debutroman skulle släppas hade jag inte känt den där piskan mot nacken. Jag hade svårt att komma igång trots att jag redan ”skrivit” hela berättelsen i mitt huvud.

Så började jag läsa Sanna Mac Donalds Om allt vore annorlunda på stranden i Danmark (den rekommenderas härmed) och (ja, boken alltså, inte stranden) plötsligt (alltså, stranden var fin och så, men det var en strand bland alla andra, boken var bättre) kom längtan tillbaka. Till slut gick det inte längre. Jag kunde inte koncentrera mig på Sannas ord för mina egna sprang framför ögonen gång på gång. Till slut gick det inte längre. Jag fick pausa min läsning och påbörja mitt skrivande.

På några veckor blev jag ”klar” med mitt manus. Med ”klar” menar jag att det började, det slutade och det hade en mitt. Sedan dess har jag kört en första redigeringsrunda och dessutom låtit det gå ut till testläsare (som jag hittade via Instagram) med mycket positiva reaktioner. Därefter har det fått vila när jag jobbat på debutromanen, men nu i sommar ska jag göra om det där och se till att deckaren går från ”klar” till klar.

Vi får väl se vilken bok som kommer att tvinga fram inspirationen. Vilken bok jag måste lägga ifrån mig för att återvända till någon gång i höst. Det var vad som hände med Om allt vore annorlunda och det lär hända i år igen med någon ny. Någon gång i framtiden kanske, kanske jag kan inspirera någon till att få fart på hjärna, fingrar och fantasi igen. För ett bättre skäl att se ens bok hamna på hyllan halvt genomläst kan jag inte föreställa mig.

Publicerat i #NästanFriends, Daniel Sjöberg, DanielSjöberg, Debut, debutant, debutantbloggen, Debutantbloggen 2020, Nästan Friends | Lämna en kommentar