Sju av Tuas misstag, del 6: För sparsmakat

För en bakgrund till denna serie med skrivtips, läs här. Tipsen baserar sig på listan ”Nybörjarens 7 vanligaste misstag” (text: Elizabeth Sims, publicerad i tidningen Skriva nummer 3 2016).

6. För sparsmakat

Så här beskrivs problemet i Skrivas artikel: Många mindre erfarna författare som är angelägna om att hålla tempot uppe i historien glömmer att läsaren behöver hjälp att visualisera det som händer. Dessutom verkar skrivskolornas eviga tjat om ”Show, don´t tell” ha gjort många livrädda för att beskriva någonting över huvud taget, särskilt när det kommer till karaktärer och miljö.

Mitt misstag

Oj, vad jag har slitit med balansen i detta! Konungens sändebud var mitt läroprojekt och jag har prövat mig fram allteftersom, skrivit om otaliga gånger, strukit, lagt tillbaka, broderat ut, kapat. Den första versionen som jag skickade till förlag var betydligt längre än den som nu är utgiven. Mycket av det jag strök under omarbetningen var beskrivningar där jag frossat i ett alltför blommigt språk. Men bitvis trillade jag istället ner i motsatt dike och texten blev för sparsmakad, för karg. Den gav inte läsaren tillräckligt med vägledning att visualisera miljöer och förstå karaktärer. Ett tag höll jag på att bli tokig över att grubbla på hur jag skulle hitta rätt balans mellan ”snabb, framåtdrivande text” och ”fördjupande beskrivningar”. Som jag beskrivit i ett tidigare inlägg hade jag fantastiskt god hjälp av frilansredaktören Lena Sanfridsson. Så här såg det ut när vi diskuterade kring en omarbetning jag gjort:

Den här detaljkommentaren var så rolig att jag måste dela med mig. Detta är första scenen i kapitel 2, berättelsen har redan tagit fart och Lena hade helt rätt i att det var dags att utveckla miljön. Som tur var hade jag tagit bort med ändringsmarkeringar, så det var bara att klicka ”Ignorera ändring”.


Berättelsens rytm

Jag tog fasta på det Lena skrev om rytm. Min berättelse börjar med en spännande händelse. Jag ville fånga läsaren, väcka nyfikenhet, plantera frågor och sporra till att vända blad i jakt på svar. I mitt första inlägg i denna serie med skrivtips berättar jag om hur jag gjorde händelseförloppet snabbt genom att inte fördjupa mig i beskrivningar av alla förekommande karaktärer. De tre första scenerna fokuserar på skeenden som för berättelsen framåt. Miljöbeskrivningarna finns, så läsaren ska kunna visualisera Tronds kammare/pigan som ligger i hans säng/korridoren med de osande facklorna, men jag trimmade beskrivningarna till enstaka detaljer som inte slöar ner tempot i läsningen. När berättelsen fått styrfart var det dags att fördjupa karaktärer och att låta miljöerna skapa stämning hos läsaren.

I Matildas andra scen sitter hon inlåst i en fånghåla. En trist miljö, men ett underbart tillfälle att utveckla hennes karaktär och att ge läsaren möjlighet att förstå mer om vad som pågår. Scenen inleds med att hon trevar över väggar och golv i jakt på en rymningsväg. Det gestaltar henne som handlingskraftig och väcker medlidande när hon misslyckas. I väntan på att bli torterad undersöker hon skadorna efter knektarnas misshandel. För att hålla modet uppe tar hon ett djupt andetag av den råkalla luften och hämtar kraft i tanken på hämnd för sin väninna som hängt sig efter att ha blivit våldtagen. Miljödetaljer och inre tankar fördjupar såväl Matildas karaktär samt läsarens förståelse för vad som står på spel. Jag blev så himla glad över att just denna scen nämndes i Anna Piippolainens fina recension i Facebookgruppen ”Vi som älskar ljudböcker”:

Efter ett tag satte sig rytmen som Lena efterfrågat i min ryggmärg. Jag kunde själv se när texten behövde framåtdrift respektive fördjupning. Men jag höll hela tiden fast vid min ambition att berättelsen skulle vara tät i intrigen, så jag avhöll mig från stora utsvävningar.

Jag avslutar med två exempel på små tillägg (gulmarkerat) jag gjorde i sent skede för att måla upp miljöer och karaktärer.
Att Matilda tänker på sin bror visar hur viktig han är för henne. De små ändringarna kopplar miljöbeskrivningen till hennes bakgrund och fördjupar hennes karaktär. Dessutom gestaltas Petrus som en kärleksfull bror.
På ett direkt tips av Lena att skapa mer feelgoodmiljö i en lugn scen skrev jag in dessa tre meningar som låter läsaren uppleva sommaridyllen på ett helt annat sätt än innan.

H.E.L.P – Hantera En Lektörs Påpekanden.

Beatlarna illustrerar min känsla på sitt klassiska skivomslag.

Det var, som sagt, med visst mått av hopplöshet jag la på efter samtalet med min lektör Erik. Hans påpekanden rörde Wiik, Vresta, Hanna och Ozzie. Alla de bärande elementen i min historia och jag kände: ”Jaha. Då kan jag lika gärna lägga ner, det här kommer aldrig gå.” Men som tur var kan den tanken tydligen dominera mitt medvetande samtidigt som någonting där under börjar processa och hitta lösningar.

Jag började med att ställa Wiik mot väggen. Vem var han? Och ganska omedelbart kom svaret: ”En gammal fotbollsspelare.” Kanske på grund av att jag är omgiven av fotbollsälskare i mitt vardagsliv, det är en boll vart jag än vänder mig här hemma, och jag fascineras av fotbollens makt i världen. Det passade också bra med Wiiks personlighet och med Vresta som stad, Wiik är en stukad hjälte som återvänt till sina barndomstrakter för att slicka såren efter en kraschad karriär. Och i Vresta håller man sina storheter om ryggen, att Wiik blev en avdankad stjärna gjorde det möjligt för mig att ge honom status, inflytande, trots att han lever ett enkelt liv. I en nedlagd industristad som Vresta är Wiik någon att se upp till, ett hopp och en påminnelse om fornstora dar.

Det där med fotbollen förlöste också Vresta, historien, värderingarna som sitter i alla Vrestabors ryggmärg, att bara man jobbar hårt kan man bli någon, förtjäna respekt. Och har du en gång varit någon så sitter du kvar på piedestalen, oavsett vad som händer. Men det ger även det motsatta – har du någon gång klivit över på fel sida, vänt dig mot Vresta och dess uppsatta, kan du aldrig skaka av dig stämpeln, vilket är fallet för Ozzie och hans familj.

Jag försökte länge förändra Ozzies förutsättningar, Erik hade tryckt på att Ozzie behövde en fristad, en plats att andas på. Och jag försökte ge honom det på olika sätt, jag provade t.ex. att göra honom till en fotbollskille, att han skulle vara bra på sport, spela i Vresta IF, men det kändes inte rätt. Det var inte Ozzie, det ändrade för mycket i hans personlighet, för mycket i historien. Så jag ändrade tillbaka igen och gav honom istället en katt och en dröm om att klättra upp på Mount Everest en dag. Det kanske inte låter mycket för världen, men har man som Ozzie ingenting annat kan hotet om att förlora ett litet grått husdjur, och insikten om att bergstopparna är omöjliga att nå, vara förödande.

Och så var det Hanna. Hanna som var arg och avig, som ville bli älskad, men som stötte bort alla runt omkring sig. Som hävdade självständighet, men egentligen desperat letade efter sammanhang. Sin plats, sin flock. Jag insåg att hon hållit även mig på avstånd och jag satte mig ner och lyssnade. Tvingade henne att berätta sin historia från början, rakt ner i det som gjorde ont, inte som i ett återberättande, när allt redan skett, så som det var innan. Och hon blev en på pappret privilegierad tonåring, med ett liv långt ifrån Ozzies verklighet. Hon blev ett Håkan-fan (ett faktum som en recensent fann otroligt otrovärdigt, hon skrev: ”visa mig den tonåring som lyssnar på Håkan Hellström idag”, och jag ska inte gräva ner mig i det, men kan bara konstatera att jag i sommar ska gå på den i två år uppskjutna Håkan-konserten på Ullevi i sällskap med ett gäng ungdomar och att jag söker med ljus och lykta efter biljetter åt några som var för unga för att gå 2020, men som drömmer om att kunna följa med nu), och jag valde att starta hennes berättelse just där, i publikhavet på Ullevi tillsammans med bästa vännen och olyckliga förälskelsen Moa. Sedan kom resten av sig själv. Drömmen om att få höra till. Tas på allvar. Betyda något för någon annan.

Det tog mig ungefär ett halvår att skriva om manuset. Jag la till och tog bort, la till och tog bort, slipade och slipade och slutprodukten var så mycket skarpare än första versionen. Det hade varit en skiss, men det här var ett manus med liv. Och jag hade aldrig kommit så långt på egen hand, utan den där inputen från Erik. Jag skickade till honom en gång till, bollade ändringarna, och han hade inte mycket att säga. Ljuset glimmade till genom nyckelhålet igen, herregud, skulle jag våga skicka till förlag? Plötsligt kändes det nära. Och läskigt. Det ultimata testet.

En estetisk och social kameleont

Veckans gästbloggare är Johan Söderbäck, förlagsredaktör på Albert Bonniers Förlag.

Vad gör en förlagsredaktör? Frågan ställs ganska ofta, eftersom nästan ingen vet. Ibland knappt ens vi själva. Jag har kommit fram till en definition som jag tycker är ganska finurlig, eftersom den är tydligt avgränsande samtidigt som den rymmer så mycket: förlagsredaktören färdigställer ett manus för tryck.

Vad innebär det? När författaren träffar sin redaktör för första gången har hen i regel stött och blött sitt manus med förläggaren tills båda är vimmelkantiga. Det blir en tacksam fas för redaktören att göra entré med pigga ögon, nyfikenhet och lösningar. Förhoppningsvis finns ett någotsånär genomtröskat manus för redaktören att sätta tänderna i, men framför allt finns något ännu viktigare: ett tryckdatum. Tryckdatum är i det närmaste heliga, och sätter ramarna för den process som nu ska ta vid. Vad hinner vi med manus göra på den tid vi har på oss?

Manusredigering och färdigställande handlar bara om kreativitet fram till en viss gräns. Det handlar också om kvalitetssäkring, om rutiner, om att se över korrektur, att det som går till tryck inte innehåller tidsbristrelaterade skönhetsfel. Dessutom ska redaktören övertyga författaren om att det som går till tryck är bra nog. För riktigt färdigt blir det ju aldrig. En del författare är lättade över att få lämna sin text, för andra är det oerhört ångestladdat. Här behöver redaktören ofta fungera som terapeut, tröst och krockkudde.

Redaktören är en estetisk och social kameleont som måste byta arbetssätt med snart sagt varje bok och författare. En god redaktör har, menar jag, ytterst sällan någon egen agenda (”jag gillar inte öppna slut”, ”man måste kunna känna igen sig i huvudpersonen”, ”korrekt grammatik är A och O”, eller vad det nu skulle kunna vara), i stället måste vi så långt det är möjligt hitta textens eget flow och arbeta med den utifrån dess egna förutsättningar. Om och om igen.

Tycker redaktören om min bok? Här har jag tre tänkbara svar: 1. Fråga inte. 2. Det är oväsentligt. 3. Ja. Redaktörens uppgift är aldrig att värdera boken, utan att hjälpa författaren att kunna lämna en så bra version som möjligt till tryck. En gång rättade jag en författare som envisades med att säga kalla mina förslag och synpunkter för ”kritik” så många gånger att det blev ett stående skämt. Du kommer aldrig att ha en lika lojal läsare som din redaktör. Om ditt verk inte skulle bli en odödlig klassiker eller föremål för akademiska studier kommer heller ingen att läsa din bok mer noggrant eller fler gånger än din redaktör. Redaktören har i regel stenkoll på både styrkorna och bristerna i texten, både på det där smarta som man hoppas inte ska flyga över huvudet på läsarna och på nödlösningarna som tvärtom helst inte ska märkas.

Måste jag göra som redaktören säger? Jag brukar säga att det värsta inte är författare som vägrar lyssna, utan författare som lyder ens minsta vink. Då hamnar balansen fel, redaktören får ett mandat som vi inte ska ha, den färdiga boken tillhör författaren och är författarens verk. Det måste både redaktör och författare komma ihåg. Jag återkommer ofta till ett manussamtal jag hade med en författare, vi var oense om någon detalj och mitt sista, desperata argument var: ”Men om vi gör som jag tycker blir boken bättre”, varpå författaren frustrerat utropade: ”JAG VILL INTE ATT BOKEN SKA BLI BÄTTRE!” Där fick jag vika ner mig, det är naturligtvis även författarens fulla rätt att inte göra boken bättre.

Det enda författaren inte får mucka med är tryckdatum. 

Bokserier har ju blivit rätt populärt. Vad är din inställning till serie-idén? Är det något för dig?

Per: Jag gillar den tanken. Om man skriver en bok som folk gillar så har man väl på ett sätt en moralisk skyldighet att fortsätta, att fördjupa sina karaktärer och låta läsaren komma ännu djupare i det du vill säga i boken. Så jag är ett stort fan av serier, men kan också se charmen i att börja på ny kula med varje manus och skriva helt olika grejer.

Emma: Jag gillar serier om det är skickligt gjort och finns en bra idé med varje bok.

Victoria: När jag skrev Härifrån tänkte jag aldrig att det skulle bli en uppföljare. Jag kände mig färdig med Vresta och karaktärerna när jag hade satt punkt. Men ungefär samtidigt som boken gick till tryck började scener dyka upp i mig, karaktärerna ville berätta mer, de var inte alls redo att gå in i evigheten, så jag kände mig tvungen att lyssna och ta reda på var de befann sig och vad de hade att säga. Kanske blir det en färdig bok av det, och i så fall blir det ju någon sorts serie om Vresta, jag vet inte riktigt än, men det ska bli spännande att ta reda på.

I övrigt är jag väldigt imponerad av författare som planerar en serie redan från början och som kan se så långt fram, plantera trådar som löper genom flera böcker och får sin upplösning på slutet! Jag tror inte jag hade fixat att vara så strukturerad. 

Tua: Eftersom jag skriver en trilogi (trots att jag ursprungligen bara tänkt skriva en bok) så får man nog säga att jag helhjärtat nappat på idén. Fördelen som författare att är att jag redan känner mina huvudkaraktärer, något som jag har stor nytta av i bok 2 och 3. Jag har dessutom möjlighet att breda ut storyn utan att behöva skriva en enda tegelsten. Som läsare älskar jag serier där jag får återförenas med karaktärer som känns som vänner. Maria Gustavsdotters historiska serier om Prästdöttrarna och Gertraud är favoriter där jag verkligen känner mig nära perspektivpersonerna. Jag har sett fram emot varje ny bok och nu saknar jag karaktärerna eftersom serierna är avslutade.

Samuel: Som läsare är det ju skönt och ganska friktionsfritt med bokserier. Skulle jag själv vilja skriva en? Ja, kanske. Men det skulle nog vara en enorm utmaning. 

Hur skriver man ett bra följebrev?

Jag har bara skrivit ett följebrev med kontrakt som påföljd och kan alltså inte veta hur man ska skriva det perfekta följebrevet. Men jag kan ge er mitt följebrev i sin helhet. Och responsen på det från redaktören.

En man till Amanda
Genre: feelgood
Miljö: Handelsträdgård i Dingle och gård på västkusten samt en glimt av Göteborg
Antal ord: Knappt 70 000
Tilltalar: Den som odlar, skulle vilja odla, älskar västkusten och gillar romantik

Hej!                                                                                                                                         2021-05-24

En man till Amanda handlar om att hitta sin egen väg och om att forma sin framtid. Den handlar om rötter, men framför allt om att våga ta ansvar för sin egen framtid. Berättelsens Amanda kommer från studentmiljö i Göteborg och tvingas hem till handelsträdgården under sommaren, men väl där går det upp för henne att hon måste klippa vissa band för att kunna växa själv.

En möjlighet att flytta till morfar på västkusten uppenbarar sig när en gammal träbåt behöver restaureras och sjösättas. Morfars bakgrund är inte den som Amanda alltid har föreställt sig, och ett irritationsmoment är att morfars nye vän Russ ständigt kommer på besök.

Sjöräddaren Russ har svårt att öppna sitt hjärta eftersom händelser i hans förflutna förföljer honom vad han än gör. Tack vare Amanda börjar han lyfta blicken och se en framtid för sig själv. Men när han väl är redo har Amanda svårt att skaka av sig en tidigare kärlekshistoria som får hennes hjärta att bulta lite extra om nätterna.

Det finns en fortsättning till boken som utspelar sig ett halvår senare, alltså i jultid på gården i Ulebergshamn. Om En man till Amanda doftar av hav, jordgubbar och solvarma tomater så är julboken en hyllning till varma julkänslor i ett landskap som på vintern är både kargt och ogästvänligt.

Jag som har skrivit manuset heter Emma Lind och jobbar som kommunikatör. Jag har tidigare jobbat både som copywriter och som journalist/redaktör och är alltså van vid redigering, textkritik och att jobba mot deadlines. Jag är riktigt sugen på att utveckla det här manuset tillsammans med er och är angelägen om att det kommer ut medan odlingstrenden fortfarande håller i sig.

Vänliga Hälsningar
Emma Lind

Förlaget svarade 13 juli 2021 och erbjöd kontrakt. Medskickad feedback från redaktören:

”En man till Amanda” är en välskriven feel-good roman. Riktigt bra följebrev också!  Hon har gjort sina läxor och det visas direkt – hon vet vilken stil av böcker är populär just nu och skriver riktigt bra. Hon har arbetat som journalist/redaktör och det känns i språket och romanens uppbyggnad.

Författaren skriver att romanen har en uppföljare. Skulle passa bra för ljudformatet.
Karaktärer är välformulerade och dialoger känns naturliga.

Jag tycker att manuset är fantastiskt, men jag kan inte beskriva det på ett bättre sätt än författaren själv gjort i följebrev.


Mina skräpord är dina skräpord

Ja, det var ju en klämmig titel, men en ganska elak en också. Inte mot dig och mig, men mot orden. Skräpord, finns det ens? Alla ord har väl sitt eget existensberättigande och finns där av en anledning. De har ett syfte, en plats där just dem passar perfekt för att beskriva det du vill säga. Nej, inget ord är skräp i sig. Det blir de först när vi använder dem på fel sätt. Och det har jag gjort många gånger.

Jag vet inte hur du gör, men jag har en skön fil på datorn som heter just ”Skräpordslistan”. Den är full med två kategorier av ord som jag försöker undvika när jag skriver. I redigeringen letar jag alltid efter dem med ordbehandlarens sökfunktion och försöker utrota dem så mycket det går, om det nu inte finns en riktigt bra anledning till att ha kvar dem. Utan dem lyfter texten lite till (inbillar jag mig). Så vilka är det?

Kategori ett är orden som alla säger att du ska undvika. Orden som alla gör fel med och som är ökända bland lektörerna. Du känner till dem: plötsligt, lite, ganska, börja, ju, så, aldrig, alltid … Var och en av de här orden fyller en funktion, men förvånansvärt ofta klarar man sig utan dem. Det är klart att jag har med ett par ”plötsligt” i mina manus – vilket underbart sätt att sätta fart på en scen – men det är bara ett trick man kan använda då och då. Du kan säkert hitta listor på fler sådana här ogräsord i ”Så skriver du”-böcker.

Andra kategorin är orden som just jag använder för mycket för att jag skriver på mitt sätt och jag är betingad att slänga mig med dem. Flina, impuls, hjärna, konstatera, förvånad, sammanbiten, istället, till slut … De kanske inte kvalar in på kreti och pletis ogräslistor, men för mig dyker de upp oftare än maskrosor i en majgräsmatta. Ibland kan de tillhöra en viss karaktär – jag har en man som gör saker med ”labben” hela tiden – men som inte syns på andra håll i texten. Även dessa söker jag efter i redigeringen, och de blir fler och fler för varje text jag skriver. Jag lägger mig till med nya ”skador” hela tiden.

Ibland undrar jag om det egentligen gör någon skillnad att jag sitter och gallrar efter de här orden i slutredigeringen. Skulle ett förlag säga nej till en bra historia bara för att jag alltför ofta beskriver mina karaktärer som sammanbitna? Knappast. Däremot tror jag på fullt allvar att tränade ögon letar efter ord i framför allt kategori ett, markörer på ett författarskap som fortfarande ligger i startgroparna. De kan bli gruskorn i det subjektiva maskineriet som sorterar tusentals manus varje år. Nä, bäst att gallra.

Jaha du Per, kan du då vara snäll att ladda upp din så jäkla bra lista med skräpord så alla andra kan få se den? Jag tänkte faktiskt tanken, men i slutänden är det en så personlig lista att jag inte tror att du skulle ha någon nytta av den. Det är så att säga min ”konfigurationsfil” som är inställd på att söka bullshit i mitt skrivande, men inte ditt. Du har egna fulord som du överanvänder, beroende på din genre och sättet du skriver på. Nej, sensmoralen är istället att spara på skräporden som om de vore skatter, läxor du lärt dig på vägen och misstag som du inte vill göra om i framtiden. Över tid kommer det bli en diger lista med skräp du vill undvika, misstag som läsaren aldrig får se dig göra. En personlig lista anpassad efter dig.

Så vad säger du? Vilka är dina skräpord?

Covidtest och pärlband

Jag hade identifierat 28 tänkbara bokförlag och inväntade nu bara en sista provläsare. Han bodde en timme bort och ville absolut träffas fysiskt för att diskutera manuset och ge sina synpunkter. Vi kom överens om ett datum för en lunchträff, som vi sen blev tvungna att ställa in eftersom jag måste invänta svar från ett covidtest. 

Nu kliade det i fingrarna. Följebrevet var klart sen länge, förlagens adresser var framletade och listade i Excel. Kunde vi möjligen ta responsen per telefon istället?

Nja, sa provläsaren, det ger mycket mer att träffas fysiskt. Jag skulle verkligen vilja att vi gör det. Hur ser det ut nästa vecka?

Jag behärskade mig. Dagarna kröp fram. Till slut sågs vi, hade ett mycket givande samtal – som visserligen bara ledde till att ett enda ord ändrades, men det var ett viktigt ord! – och äntligen, ÄNTLIGEN kunde jag skicka iväg manuset. 

25 mejl, tre kuvert. 

Och så låg det inte längre i mina händer.

NU

Ett pärlband av händelser väntar:

Sommarprat (fast i intervjuform) i P4 Skaraborg i juli

Signering på Akademibokhandeln i Gränby i augusti

Föredrag för Rotary i Täby i augusti

Ljudboksinläsning i augusti/september

Författarstafett på Kulturnatten i Uppsala i september

Signering på Spongs bokhandel i Karlskoga i september

Författarbesök på Karlskoga humanistiska förening i september

Författarbesök på biblioteket i Upplands Väsby i oktober

Pocketsläpp i oktober

Författarbesök på stadsbiblioteket i Uppsala någon gång under hösten

Försäljning till Pensionerade Lärares Intresseförening någon gång under hösten

… och kanske något mer.

Så vid närmare eftertanke är det långtifrån säkert att det roligaste redan har hänt.

Sju av Tuas misstag, del 5: För enkel intrig

För en bakgrund till denna serie med skrivtips, läs här. Tipsen baserar sig på listan ”Nybörjarens 7 vanligaste misstag” (text: Elizabeth Sims, publicerad i tidningen Skriva nummer 3 2016).

Vid förra veckans tjänsteresa till Stockholm visade sig vädret från sin bästa sida och jag tog en promenad genom Gamla stan. Jag älskar att känna historiens vingslag, fast just här på Stortorget (platsen för Stockholms blodbad år 1520) får jag rysningar när jag föreställer mig hur blodet flöt över kullerstenen.

5. För enkel intrig

I Skrivas artikel anges att många nybörjarförfattare underskattar komplexiteten i ett romanbygge. Till skillnad från novellen behöver en roman många parallella intriger som håller läsarens intresse uppe.

Hur jag gjorde

Under stora delar av berättelsen befinner sig mina huvudpersoner på resa, ensamma med enbart varandra till sällskap. Detta innebar en begränsning för mina möjligheter att skapa parallella intriger. Lösningen blev att nyttja mina huvudpersoner till max. Jag ville göra deras romans svår, nära nog omöjlig. Kärlek som de inblandade måste offra något för, är starkare än en lättvunnen dito. Ett välkänt knep inom romance är att låta kärleksparet börja som fiender, vilket gör utvecklingen till en romans mer tillfredsställande för läsaren. I tidigt skede la jag mycket tid på att tänka ut vad som stod på spel för Trond respektive Matilda samt hur deras drivkrafter kunde krocka med varandra.

Listan blev lång innan jag var klar och den hjälpte mig att skapa grus i maskineriet genom hela manuset.

Yttre hot/intriger

Ett hett tips: Släng inte in intriger som inte har med huvudberättelsen att göra. Förstärk istället din röda tråd! I mitt fall använde jag bikaraktärer för att lägga käppar i hjulet för mina huvudpersoner. När de flyr Klippvreta blir de jagade av Magnus som är fast besluten att fånga Matilda och återbörda henne till borgen, vilket är hennes värsta mardröm. Ett möte med de förföljande knektarna avslöjar att Matildas älskade bror är i fara, något som får hennes drivkraft att svikta. Trond är lojal mot konungen men inser samtidigt att denne har makt att avgöra huruvida Matilda får leva eller dö, vilket skapar ett svårt dilemma för honom. Sårad av hans avståndstagande flörtar Matilda med en dräng, eftersom hon minns hur svartsjuk hon själv blev när Trond uppvaktades av en glädjeflicka. Besöket i oasen Solängen gestaltar det liv Trond egentligen strävar efter. När Tronds vän Henrik hittar kärleksparet tillsammans råkar Henrik trampa på en av Matildas ömma tår: den skam hon känner över att ha svikit löftet till sin bror (att inte komma nära en man).

Ja, även denna lista kan göras lång, men vid det här laget förstår du konceptet. Använd såväl bikaraktärer som miljöer för att väva dina intriger till en stark och sammanhängande tråd genom berättelsen!

Det röda huset vid Stortorget har 92 vita stenar, en för varje person som avrättades i Stockholms blodbad.
Enda gången jag känner mig hemma i en storstad är där jag kan färdas bakåt i tiden. Mårten Trotzigs gränd, den smalaste gatan i Sverige. Mårten blev borgare i Stockholm 1595.
Jag avslutade min historiska vandring i Gamla stan på Järntorget med en tidstypisk öl (nä, det är lögn, men låter bra) samt en modern och ljuvlig pasta. Restaurang Tre Valv. Inomhusmiljön andas 1400-tal och gör mig lycklig.

Suddiga vykort, snubbar och hala ålar – varför du behöver en lektör.

Så här skrev jag på Facebook 2019. Självsäkerheten förvånade mig när jag hittade inlägget nu, det är olikt mig, men jag kände verkligen att jag hade något bra på gång.

Vid årsskiftet 2019/2020 var den där manusutvecklingskursen jag gått för Erik Grundström slut. Jag hade fått ihop ett första utkast av det som skulle bli Härifrån, även om manuset inte hade någon titel då. Under våren ägnade jag mig åt redigering, putsade och fixade, fyllde ut luckor och tog bort onödigheter. Sedan kände jag mig klar. Helt klar, jag kunde inte komma på något som behövde ändras, jag tänkte att nej, det här manuset är nog så bra som jag kan få det. Men samtidigt visste jag hur lätt det är att bli blind för sin egen text, och hur förbaskat svårt det är att bli antagen av förlag, men känslan av att jag var nära fanns där, jag såg en strimma ljus genom nyckelhålet, så jag ville ge manuset de allra bästa förutsättningarna. Det var dags att för första gången i mitt liv anlita en lektör.

En lektör, vad är det egentligen? Kort sagt kan man väl beskriva det som en person som läser ett manus och därefter kommer med ett utlåtande om textens styrkor och svagheter. Gäller det en lektör som jobbar för förlag kan det handla om en bedömning huruvida manuset borde antas eller inte, och om det är en lektör du anlitar privat brukar syftet vara att få övergripande respons på var bristerna finns, vad som saknas för att manuset ska nå sin allra bästa form. En lektör är alltså inte samma sak som en redaktör eller en korrekturläsare, som mer går in i detaljerna, meningsuppbyggnaden, stavfelen. Allt det är ju ganska oviktigt innan berättelsen är färdigskulpterad i stort. En sak i taget.

Googlar man på lektörer kommer det upp en himla massa annonser från olika tjänster, privatpersoner och företag som vill att du som aspirerande författare ska vända dig till dem. Jag ska inte säga någonting om vad som är bra eller dåligt, jag har inte testat utbudet, men jag råder dig att göra lite research innan du slänger iväg massa pengar (för det kostar såklart en slant) till en okänd människa. Jag valde att gå på ett säkert kort genom att anlita Erik Grundström. Han hade ju redan läst det mesta av mitt manus och jag uppskattade honom som handledare under kursen jag gått, jag tror att det är viktigt att man klickar på det sättet också. Sedan var det för mig ett stort plus att han har väldigt lång erfarenhet i branschen, jag litade på att han visste vad han pratade om.

Och vad hade han då att säga om mitt manus? Jo, en hel del, visade det sig. För det första så tyckte han att jag var för vag i min beskrivning av Vresta. Att staden bara blev ett suddigt vykort, jag behövde zooma in på detaljerna. Väcka den till liv, vad bar staden på för känslor, sår och drömmar? För det andra var det Wiik, min största antagonist, eller skurk. Vad var han för snubbe, vad hade han för roll i Vresta? Hur såg andra honom? Vem var han utanför relationen med Ozzie?

Den tredje invändningen gällde Hanna. Hon var vid den här tidpunkten en hal ål, hon slank in i manuset, dök upp i Vresta, men jag kom henne aldrig riktigt nära. Erik tyckte att jag borde lägga mer av hennes kamp i nutid, inte beskriva vad som hade hänt innan. Och den fjärde större anmärkningen hade med Ozzie att göra. Frågan om hans fight, hans drömmar. Vad hade han egentligen att leva för? Kunde han inte få en fristad, ett ljus, en plats där han var trygg och självsäker?

Jag fick Eriks respons först i skriven form, med anteckningar manuset igenom plus en längre sammanfattande text. Sedan pratade vi också via Teams, ett möte jag var skitnervös för, första gången jag diskuterade mitt manus live med någon! Och jag blev alldeles överväldigad av Eriks kommentarer. Jag fattade att han hade rätt, och det var ju exakt den sortens respons jag ville åt, men jag hade ändå nästan lurat mig själv att tro att mitt manus var i princip klart och jag drabbades av känslan jag alltid får när ett hinder dyker upp: jag kommer aldrig någonsin att klara av det här. Ljuset jag anat genom förlagsnyckelhålet slocknade tvärt.

Så det var med ett ganska tungt hjärta och en anings smygande panik som jag la på. En liten röst i mig viskade: ”Fan, du skulle aldrig anlitat en lektör.” Men den andra, lite mer rationella sidan påpekade att det här var min chans att förbättra manuset, att det var nu jag skulle plocka fram min fighting spirit. Och bara någon timme senare började det spraka i utkanterna av mörkret och tomrummet som samtalet lämnat kvar. Nu jävlar, nu jävlar skulle manuset lyftas!

Häng med nästa vecka, för då går jag igenom hur jag gjorde.

Mitt hemliga skrivprojekt

Veckans gästbloggare: Sofia Svarfvar

Fortfarande vet jag inte om jag kan säga att jag vågar. Oavsett kommer min debutroman ut till hösten. Det som har varit mitt hemliga egna projekt är det dags att berätta om. Läskigt. Spännande och kanske inte alls så farligt. 

Utanför fönstret sprakar det av grönt. Den svenska försommaren står i kontrast till den hunger och fattigdom som finns. Vi lever mellan världar. I den vackraste idyll i en global trasig värld. Jag skriver för hållbar förändring, inåt i mig och utåt för att ge något till världen. Jag har släppt taget och fått del av skrivandets mirakel. 

Tänker på alla dessa stunder när skrivandet handlat om osäkerhet. Jag var inte sämst. I skolan fanns alltid de som stakade sig än mer. Jag kämpade på mitt sätt. Vi är oerhört olika, vi människor. Skriver olika, läser olika. Vi har olika förmågor. Jag läser varje ord, varje mening. Jag kan hålla mycket i huvudet men sen staka mig på ett enkelt ord. Oavsett svårigheter och förmågor har jag velat bidra till en förståelse för vår globala värld. Jag har alltid skrivit när livet har krävt det. Brev, korta reflektioner om livet, tankar. 

Mitt arbetsliv inom det internationella biståndet är full av strikta texter, rapporter, uppföljningar och möten. Det är i möten som förändringen skapas. Möten mellan människor, naturen och möten med texten. En dag, under en tid i livet då jag hade mycket tid, tog jag fram datorn och började skriva på ett helt annat sätt. Ett läkande skrivande. Karaktärer skapades och träffades. 

Min första roman kom inte till för att jag ville bli författare (för att kunna skriva har aldrig varit en del av min självbild). Min kommande debutroman kom till för att jag ville förklara en liten del av världen. Jag ville testa och se vad som skulle hända om kvinnor från olika kontinenter möttes i ett gemensamt projekt. Och jag ville skriva om Mary, en kvinna på landsbygden i Uganda. Vad skulle hon se av en investerare från Sverige? 

Skrivandet har gett mig tålamod och en inre stolthet. Detta hemliga mångåriga projekt har funnits i mig. Stoltheten när orden flödat fram och jag hittat de där mellanrummen i livet och faktiskt tagit fram datorn eller mobilen och skrivit. Flygresor, tågresor, solstolen, fjällstugan. De där timmarna på helgerna mellan sju och nio när alla andra antingen sover eller tittar på tv. Karaktärer som växt fram och började berätta för mig. 

I smyg åkte jag på min första skrivhelg. Jag vågade läsa upp mina texter för andra. Texten var i centrum, inte jag, inte stavfelen. I hemlighet gick jag med i olika grupper för skrivande.  Med förundran förstod jag att det inte bara var jag som kämpade. Skrivandet är en bergochdalbana, där allt från förtvivlan till stolthet ingår. Och jag fortsatte att skriva och skriva om, utveckla och lyssna till berättelsen. Med nya ögon. Perspektiv, gestaltning, scener. Det underbara. Det har varit en egen resa i ensamhet och tillsammans med ett fåtal jag litat på. 

Jag möttes av refuser och positiva bedömningar. Behövde renodla. Ville för mycket. Redigeringen fick ta flera år. Jobba om, stryka, gestalta. Brottas med berättelsens kärna och min självkänsla i att jag kunde skriva. Och jag hittade dem. Kärnan var det globala men lika mycket kvinnornas drivkrafter. Självkänslan, att jag faktiskt nu ska ge ut en bok. Galet och hur läskigt som helst. Skrivandet är en process, ofta ett teamarbete som kräver tillit, tid och försiktighet. Och ibland brutalt uppvaknande genom hårda sanningar i kommentarer.

När de gröna löven övergår mot gyllene färger kommer min första roman. Det ofattbara att jag ska ge ut en bok händer enbart för att jag har skrivit och skrivit, redigerat, läst och låtit texten få leva på ett nytt sätt för att tillsammans med kloka läsare och redaktörer hitta formen. Texten är nu sin egen. Den är inte längre jag. 

Till alla er som kämpar. Skriv och läs, gå med i en skrivargrupp i smyg, hå tålamod och var stolta.  Skriv om det som engagerar. Utan språket tappar vi bort oss. Utan språket tappar vi världen. Det är ett fantastiskt hantverk som kräver övning. Oavsett svårigheter. Skrivandet, läsandet och lyssnandet gör oss alla mer stärkta och hållbara och hjälper oss förstå vår svåra komplicerade orättvisa värld.

—-

Sofia Svarfvar kommer ut med debutromanen Där träden växer på Lava förlag till hösten. En roman om Värmland, Stockholm, Uganda och Sydafrika, om en värld där kvinnor får kämpa för att bli sedda och om svårigheten med att lyssna. 

Nämn några författare som du beundrar och varför du gör det!

Samuel: Sture Dahlström för att han är fri, Karin Fossum för att hon är klockren, Tomas Tranströmer för att han är sublim, Astrid Lindgren för att hon är Astrid, Jonas Gardell för att han har skrivit En komikers uppväxt.

Per: Jag beundrar egentligen rätt få för vad de skrivit, men massvis av författare för att de kämpat på och kör sin grej. Jag beundrar alla de som går sin egen väg och skriver sitt manus, som kämpar på trots alla refuser. Så med risk att låta fånig: jag beundrar er som läser den här bloggen och kämpar för er dröm varje dag. Ni har allt att bevisa, men ger inte upp. Det är true grit. 

Emma: Dean Koontz för att han är så produktiv och hanterar sina karaktärer så kärleksfullt. Arto Paasilinna för att han är så rolig. Agatha Christie för alla kluriga intriger. 

Victoria: Helena von Zweigbergk för att hon är en mästare på dialoger och att ändra stämningen i en scen med väldigt små medel. Karin Smirnoff och Kristina Sandberg för att de vågade skriva helt på sitt eget sätt i sina respektive trilogier (Jaana Kippo-serien och böckerna om Maj), även om det avviker från normen. Stephen King för att han är outtröttlig och episk, med ett fantastiskt sinne för detaljer och stämning. (Även om jag gillar hans mindre skräckiga romaner/noveller bäst, som The Body och Shawshank Redemption.) Jonas Hassen Khemiri för att han både skriver fantastiskt och verkar vara en så klok person. Kerstin Ekman för att hon skrivit så mycket bra, men framförallt Händelser vid vatten och S/Y Glädjen som skrämde skiten ur mig när jag var yngre, jag blir fortfarande obehaglig till mods när jag tänker på dem. Plus en massa andra, jag skulle kunna fortsätta rabbla sida upp och sida ner! 

Tua: Margaret Mitchell för att hon har skrivit tidernas bästa kärlekshistoria. Dessutom är ju Borta med vinden en tegelsten och hur hon lyckats åstadkomma ett sådant omfattande mästerverk utan hjälp av moderna ordbehandlingsprogram är en gåta. Astrid Lindgren för hennes underbara sagor. Majgull Axelsson för att hon skapar en bitterljuv melankoli i sina alster. Sofia Rutbäck Eriksson för att hon lyckas skriva många böcker på rekordtid utan att ge avkall på kvalitén.

Välj förlag med omsorg

Okej, lätt att säga, tänker den som bara vill att ett enda, vilket förlag som helst, ska se dig, höra dig, läsa dig. Och tacka ja.

Målbilden – att få skriva kontrakt! Men med vilket förlag?

Men oftare än man kan tro får man intresse från flera förlag samtidigt. Och då gäller det att tänka efter, om man inte redan har gjort det när man skickade sitt manus till förlag. Vad är viktigt för dig vad gäller förlag?

För mig var det avgörande att förlaget publicerar i alla tre formaten (tryckt bok, ljudbok, e-bok). Jag ville så gärna hålla min debutroman i handen. Jag ville också att mina ljudboksälskande vänner ska kunna läsa den, och e-boken – ja, den är ju så enkel att producera så jag ser ingen anledning till att inte finnas i det formatet.

En annan sak som jag hade hakat upp mig på var tiden. Jag ville så gärna att boken skulle komma ut under våren eller försommaren, när odlingsintresset är som störst. Och där tog min kravlista slut.

I efterhand, om man får vara kräsen, kan jag lägga till några saker på min att-önska-lista från förlaget. Jag vet nu att jag uppskattar att ha en personlig kontakt med förlaget. Jag vill känna att vi är ett team som jobbar för samma sak. Jag vill ha en proffsig redaktör som hjälper manuset att bli bästa versionen av sig själv och jag vill kunna bolla frågor och resonera kring texten. Jag tycker också att en bra korrekturläsare är viktig. Jag vill att formgivaren förstår mina önskemål om omslaget men utformar det utefter sitt eget huvud. Och jag vill gå på förlagsträffar, vara delaktig i marknadsföringen och vara välkommen till bokförlagets monter på bokmässan i Göteborg.

Jag har alltså en kravlista och en önskelista och även om alla punkter på min önskelista inte blev uppfyllda den här gången så hoppas jag på fler böcker framöver och då vet jag vad jag letar efter. Det är som att köpa lägenhet eller hus, det krävs en del visningar och kanske till och med köp innan man hittar helt, hundra procent, rätt.

Det bästa rådet jag kan ge någon som får erbjudande om kontrakt från förlag är att kontakta författare som har erfarenhet av förlaget sedan tidigare. Ställ frågor kring det som är viktigast för dig. Lyssna mellan raderna och jämför gärna förlagen med varandra. Som sagt – är ett förlag intresserat finns det goda chanser att fler nappar! Du vet var jag finns om du vill ha frågor kring mitt förlag. Bara att höra av sig.

Efter debuten – topplistor och nya tag

Nu har det gått ett par veckor sedan min deckare ”Fångarna” släpptes som ljudbok och e-bok. Domen har kanske inte fallit helt ännu, men genomslaget börjar klarna. Det verkar faktiskt som att det gått riktigt bra, trots att en del av de ”vanliga” verktygen för en lansering saknas när det inte finns pappersklossar att signera och skicka till recensenter. Vi tar det från början.

Måndag 23 maj släpptes boken på ljudbokstjänsterna. Det naturliga är att fokusera på Storytel eftersom de är så dominerande på marknaden. För att citera sången: ”If I can make it there, I’ll make it anywhere”. Mitt förlag hade gjort ett hästjobb med att sälja in boken för ljudbokstjänster under en turné till huvudstaden. Det är viktigt att också distributörerna går igång på storyn och upplägget, så de är sugna att ge dig synlighet. I slutänden är ju deras mission att servera kunderna det bästa av det bästa, så en bok som de tycker låter halvtrist kommer aldrig få någon bärhjälp. Som tur var gillades Fångarna. Under en dag i samband med släppet fick boken en egen ruta på förstasidan i appen, och sedan hamnade den bland de tio utvalda i veckans bok. Det betyder bra synlighet för alla de tusentals som loggar in för att leta efter något nytt att läsa. Jag antar att man kan säga att jag fick en fin placering i det digitala skyltfönstret.

Förlaget såg också till att skapa en cool boktrailer och slog på stora trumman på sina sociala plattformar. Jag gjorde likadant för mina följare på Instagram. Resultatet var enligt förlaget en fin start som stod sig bra mot andra författares lanseringar. Grafen över läsandet hade en rejäl topp första dagen när alla som jag tjatat skulle lägga boken i sin bokhylla började läsa. Sedan en dipp över Kristi Himmelsfärd, när folk enligt förlaget tydligen lyssnar mindre på ljudböcker (kanske kör de pappersböcker i hängmattan) innan läsandet tog fart igen.

Jag har suttit som klistrad vid topplistorna, dels för Deckare och för alla böcker på Storytel. En bra placering där kan ge en snöbollseffekt. Hamnar du på stora listans topp tio så brukar det rulla på av sig själv. Folk läser för att andra läser, som får ännu fler att läsa. Statistiknörden i mig håller koll på alla placeringar, dag för dag (se grafen nedan).

Listplaceringar på Storytel för ”Fångarna” sedan släppet 23 maj.

Betygen som väller in är också intressanta att följa. De första dagarna låg de skyhögt på runt 4,5 av fem när de som väntat på boken läst den. Plus alla ”early adopters” som är snabba på att läsa nytt i sin genre. Sen började den lite gråare massan komma ikapp. Femstjärniga inlägg fick sällskap av ett par enstjärniga från folk som inte gillade allt förortslang som gängen pratade (hallå, jag kan väl inte skriva dialogen för en nittonåring uppväxt i Husby som i Beck-böckerna, heller) eller som tyckte att det blev tjatigt med allt gängkrig i boken (min reflektion: välj en bok som inte handlar om det då). Nu ligger betyget runt fyran, vilket fortfarande är bra. Jag hoppas att de stannar där någonstans, men risken är ju att uppskruvade förväntningar sätter käppar i hjulet där.

De första recensionerna på Instagram börjar också dyka upp nu. De flesta postar bara om pappersböcker som förlagen skickar till dem gratis, men fler och fler börjar också skriva om ljud (även om de inte får gratisgrejer hemskickade). Har fått några bra recensioner redan och ett fint författarporträtt på Svenska Deckarfestivalens hemsida.

Jaha, det var en kort summering. Hoppas det här håller i sig nu!

Uppgradering och smak

Jag drog mig för det, sköt upp det och klämde in lite mer Youtube, men till slut fick jag ta tjuren vid hornen och börja redigera manuset utifrån provläsarnas input. 

Grejer som behövde utvecklas och förtydligas utvecklades och förtydligades.

Huvudpersonen, som jag med avsikt gjort ganska anonym, fick åtminstone lite mer konturer. I ett plötsligt infall lät jag honom presentera sig med mitt eget förnamn vid ett tillfälle.

Saker som tidigare bara redovisats gestaltades istället.

Spänning skapades tidigare och på fler ställen.

Manuset uppgraderades, helt enkelt. Försågs med mer kött och blod. 

Förläggaren som ringde i skidbacken hade nämligen haft rätt hela tiden. Det tog bara ett tag för mig att fatta det.

NU

”Smaken är som baken”, säger en tjej till höger om mig. ”Delad.”

Mannen på andra sidan bordet skiner upp. ”Delad”, upprepar han tankfullt. ”Den var bra! ’Smaken är som baken’ har man ju hört förut, men ’delad’, den var ny!”

Vi sitter på en fest. Jag kan inte bärga mig. Jag måste blanda mig i och fråga hur mannen i så fall har tolkat uttrycket ”Smaken är som baken” fram till nu.

Han rycker obekymrat på axlarna. ”Att det smakar röv.”

Samma kväll träffar jag på Ulf Kvensler, mannen bakom tevesuccéer som Vår tid är nu – och numera även hyllad bokdebutant. Jag går rakt på sak och berättar att våra böcker just nu är de mest efterfrågade på Uppsala Stadsbibliotek. Sarek ligger tvåa (här gör jag en konstpaus och harklar mig, kanske lite för länge) och Linnés arvinge etta. 

Ulf är mycket trevlig och uppmuntrande. Han börjar berätta något intressant, men jag är inte färdig. Jag tar fram mobilen, letar upp en skärmdump och visar den.

Den socialt kompetente Kvensler nickar generöst åt det oombedda bildbeviset och lovar att han ska läsa min bok. Jag lovar att jag ska läsa hans.

Vi får se om vi gillar varandras alster. Eller om vi tycker att de smakar som baken.

Sju av Tuas misstag, del 4: För enkla utvägar

Boksamtal med Lennart Bergström på Akademibokhandeln Vängåvans Litteraturscen. Nationaldagsfirande 2022 i Sundsvall.

För en bakgrund till denna serie med skrivtips, läs här. Tipsen baserar sig på listan ”Nybörjarens 7 vanligaste misstag” (text: Elizabeth Sims, publicerad i tidningen Skriva nummer 3 2016).

4. För enkla utvägar

Författaren har byggt upp spänningen och satt saker och ting på spel men lyckas inte skapa en intressant och trovärdig lösning på hur huvudpersonen ska överleva/hitta mördaren/rädda släktgården/bli ihop med sitt livs kärlek. En alltför enkel eller osannolik utväg lämnar läsaren med en känsla av besvikelse.

Varje gång jag själv föll i denna fälla, upptäckte jag det gudskelov på egen hand, så ingen förläggare har behövt plåga sig igenom en sekvens där allt visar sig vara en dröm som bara utspelat sig i karaktärens huvud. Men jag hade ett annat och närliggande problem. I en tidig version av mitt debutmanus var intrigen alltför komplex (för många trådar som blev omöjliga att knyta ihop). Även om jag lyckats krysta fram en lösning hade den blivit alltför komplicerad för läsaren att ta in. Ungefär som att lyssna till en faktaspäckad föreläsning om kvantfysik (bara korvstoppning, ingen njutning).

Åtgärder vid omskrivning

  • Jag redigerade bort vissa intriger och förstärkte de kvarvarande.
  • Genom bokens sista fjärdedel portionerade jag ut de olika lösningarna allteftersom (istället för att klämma in rubbet i slutet). Det ger läsaren tid att ta in, att förstå, att smälta.
  • Vissa lösningar krävde att jag gick tillbaka i manuset för att plantera ledtrådar.
  • Ett mysterium väntade jag till nästa sista kapitlet med att hitta svaret på. Ända till dess hade jag som författare ingen aning om vad Matilda kände till om fogdens och hans allierades förehavanden. Högförräderiet mot kung Gustav är den bärande intrigen i berättelsen, så det var minst sagt svettigt innan jag kom på en historiskt trovärdig förklaring till något som aldrig skett i verkligheten. Om du inte är lika äventyrlig som jag (eller prokrastinerande, för att vara helt ärlig), se till att dina viktigaste intriger har en lösning ända från start.
  • Vissa planerade utvägar visade sig behöva ändras när det väl var dags att lösa problemet. Som exempel råkar Matilda ut för ett obehagligt möte som sätter hennes liv på spel. Tidigare i manuset har hon tagit sig ur knipor genom att skjuta pilbåge och dela ut pungsparkar. Det skulle bli en trött upprepning om hon än en gång tog till våld (hur än motiverat), så jag valde att låta henne hantera situationen med intelligens istället. Med tanke på hennes fysiskt överlägsna motståndare blev det dessutom mer trovärdigt.
  • För varje lösning jag skulle åstadkomma försökte jag tänka mig in i vad läsaren förväntade sig och sedan hitta på en annan utväg. Förutsägbarhet är tråkigt!
  • Det problem karaktären haft kan visa sig vara en missuppfattning, alltså behövs ingen lösning. Nyttja detta trick sparsamt! Jag använder det en gång i min uppföljare men för att läsaren inte ska känna sig lurad på konfekten, får glädjen vara kortvarig. Avslöjandet av icke-problemet leder direkt till ett nytt och allvarligt problem.
  • Eftersom jag skriver en trilogi valde jag att inte lösa allt som stod på spel för mina huvudpersoner i första boken. Några problem fick kvarstå för att locka till läsning av uppföljaren. Att döma av alla meddelanden jag fått där bok 2 efterlyses verkar jag ha lyckats!