Ode till alla som lever med ett skrivarpretto

Köket är ett kaos. Det står odiskade kastruller och koppar med intorkat kaffe på bänken. Inte bara på diskbänken, lite överallt faktiskt. Vem lämnar en mugg på handfatet i badrummet? Du vet vem. Varför kan hon inte ta bort den? Är det svårt?

Med en suck går du vidare till vardagsrummet. Någon har spritt ut papper i högar över bordet. Notisar i olika färger med kryptiska meddelanden täcker ytan och fortsätter upp över väggen. Det är samma gärningsperson. Tror hon att ni bor i en lekstuga eller håller hon kanske på med någon form av notiskonst, fem år efter alla andra?

Apropå det, var är hon? Du ropar men får inget svar. ”Hallå!”

Till slut hittar du henne i gästrummet.

”Är du hemma? Jag hörde inte att du kom”, säger hon och tittar upp från datorn. Hon är klädd i leggins (du skulle kalla dem dansbrallor men hon envisas med att säga yogabyxor – jättetrendiga och bekväma på samma gång). Håret har hon snurrat ihop till en knut och fäst med en penna. ”Men herregud”, fortsätter hon när hon får syn på dig, spärrar upp ögonen och håller händerna över munnen. Hon har glömt hämta barnen på fritids! Tydligen har hon även glömt att handla middag och gå ut med soporna. Det sista vet du är en lögn. Hon har skitit i det.

Du hämtar, handlar, lagar mat och skjutsar barnen till träningarna. Framåt åtta får du äntligen en paus. Ryggen värker. Kroppen skriker efter att få sträckas ut framför tv:n. Sporten börjar och Netflix är ständigt pågående. Du hinner inte lägga dig till rätta förrän hon står vid soffan och knackar med ett papper på din axel.

”Kan du läsa det här?” frågar hon.

”Det är handbollsfinal, jag skulle vilja…”

Hon rullar ihop pappret till en batong som hon börjar slå dig med istället. På skoj, men det är inte särskilt roligt. Du vet att hon aldrig kommer fatta att sport är blodigt allvar och du ser på hennes blick att hon inte heller kommer att ge sig. Med en uppgiven min tar du pappersbatongen ur hennes hand.

”Har jag inte redan läst detta?” frågar du, vänder dig mot henne och stirrar rakt in i ett par dansbrallor. Sömmen har börjat spricka längs insidan av låret.

”Jo, men jag har lagt till ordet ’gråkall’, ’himlen var gråkall’. På sidan åtta. Blev det inte starkare nu?” frågar hon. Hon trampar fram och tillbaka med fötterna i mattan medan hon pratar. Om du fick en krona för varje ändring du var tvungen att läsa hade du varit miljonär vid det här laget. Nu är ni luspanka istället, eftersom hon har bestämt sig för att leva ut den här drömmen. Hon försvinner iväg. Två minuter senare är hon tillbaka. ”Fan, tycker du det är urdåligt eller? Kan jag skicka in det? Ska jag be någon mer läsa? Hur långt har du kommit? Har du kommit till scenen med himlen, som är ‘gråkall’? Är det för starkt? Ska jag ändra tillbaka? Jag vet inte…”

En hagelstorm av frågor du inte hinner parera. ”Det är jättebra, lita på mig”, säger du. I ögonvrån ser du att Sverige håller på att kvittera.

”Men alltså jag vet inte, det känns inte bra. Är det inte bara skitnödigt? Varför skrev jag det här liksom?” fortsätter hon och ställer sig framför TV:n.

”Din pappa är inte glasmästare”, vill du ropa till henne men hon kan bli oproportionerligt arg när hon är stressad. Jublet bakom de trasiga dansbrallorna mitt i blickfånget vittnar om att Sverige antagligen har gjort ett mål som du just missade.

”Jaaa! Jag menar, du kan skicka in det”, svarar du snabbt.

Hon lämnar rummet. Det blir tyst. Timmarna försvinner, klockan passerar midnatt trots att du hade lovat dig själv att lägga dig tidigare på vardagar.

”Nu är jag klar, jag har skickat in. Det känns så grymt skönt”, ropar hon plötsligt och stormar in i sovrummet. Pennan trillar ut ur knuten och hårrufset virvlar runt hennes ansikte. Hon hoppar upp i sängen och sätter sig i en lotusställning framför dig. Lite som Ernst Kirschsteiger, fast i dansbrallor då.

”Alltså, jag måste sova, jag ska gå till jobbet klockan sju. En av oss måste dra in degen”, säger du samtidigt som du ser på henne att hon absolut inte kommer varva ner inom den närmsta timmen. ”Du kanske kan kolla lite på TV om du är pigg. How I met your Mother, det brukar sändas vid den här tiden”, tillägger du.

Hon försvinner ut genom dörren och drar igen den efter sig med en smäll. Du låter ögonlocken glida igen. Det finns inget skönare när man är riktigt riktigt trött.

”Alltså, jag har tänkt på det här. Det känns inte alls bra. Tänk om han Göran du vet, som vi bodde granne med för tre lägenheter sedan, tänk om han tror att boken handlar om honom. Huvudperspektivet heter ju också Göran.” Den förtvivlade rösten sliter upp dig ur djupsömnen. Sakta öppnar du ögonen. Hon står i dörrhålet.

”Jag kom på det nu. Tänk om han blir jättesur och tycker att det är förtal att huvudpersonen Göran i min text är rökare. Jag skrev ju ‘Göran och gick ut och tände en Blå Blend.’ Han röker inte. Den riktiga Göran alltså. Nu kanske han tror att jag tycker att han är en tant som röker Blå Blend. Förstår du? Hur kunde jag vara så dum i huvudet att jag inte tänkte på det när jag döpte huvudperspektivet till Göran”, fortsätter hon osammanhängande och slänger sig ner bredvid dig i sängen. ”Jag menar, tänk om…”

”Nej, tänk inte om”, svarar du lugnande. Vad pratar hon om? Vem är den här Göran som ni kanske bodde granne med tre flyttar bort? Du känner ingen Göran.

Hon börjar tvinna det trassliga håret. Du vet precis vad som kommer att hända nu. Och du har aldrig fel.

”Ahhh….Phhuu…Ahhh…Phhuu…” Suckandet som alltid kommer när hon har ångest. Högt och omöjligt att missa. Antagligen även för de på andra sidan väggen. Göran måste ha hatat suckandet om han har bott granne med er.

”Sluta med det där, Gösta kommer aldrig tro att din text handlar om honom, varför skulle han tro det?” börjar du försiktigt. Med tanke på försäljningssiffrorna är chansen att den här personen ens läser texten minimal, men det är helt fel läge att lyfta fram den omständigheten som en fördel.

”Göran, Ahhh…phhuu…”, svarar hon i en ny suck.

”Okej Göran.”

”Tänk om jag liksom sårar honom, tänk om…”

Du lösgör hennes hand från den trassliga luggen. Om du inte hindrar henne kommer hon snurra av hårstråna längst fram och frisyren kommer förvandlas till den där ”olyckan” som var så inne 1989. Du kan se det framför dig. Disco, dansbrallor och stubblugg. Ångest.

”Du kan inte ta ansvar för andra människors känslor. Om någon blir sur eller kränkt handlar det om dem. De har problem. Inte du. Försök skita i det. Kan vi inte snälla snälla snälla bara släcka lampan och sova nu”, säger du, mer allvarligt denna gången. ”Sluta oroa dig för att vår gamla granne ska tycka att du har hängt ut honom som en röktant”, tillägger du. Hon reser sig och försvinner iväg.

Ett slammer väcker dig några timmar senare. Klockan är halv sex. Har hon inte sovit? Ljuden kommer från köket. Hon rusar fram och tillbaka mellan mikron och kaffebryggaren samtidigt som hon håller på med sin telefon. Mobilen som hon har med sig överallt, även på toaletten.

”Hur mår du?” frågar du och lyfter ut kaffekoppen från mikron. Mjölken har kokat över och kladdat ner bottenskivan.

”Lakrits77 gillar min bok”, säger hon triumferande och håller fram en Iphone. ”Titta här, Lakrits77 säger att den är toppklass.” Hon skrattar. På skärmen lyser ett felstavat meddelande som avslutas med ”Topp klass”, följt av ett litet gult fläskansikte som blåser ett hjärta.

”Jag har ju sagt hela tiden att jag tycker du är grym”, säger du samtidigt som du undrar hur det kommer sig att hon hoppar upp och ner av glädje för att en helt okänd människa som uppenbarligen särskriver dagisuttryck och kommunicerar med leksakssymboler gillar något hon har gjort. Vilken rimlig vuxen skickar ens emojis?

”Nähä, här var någon ’cyberbrallan’ också som skrev att historien är rena smörjan”, tillägger hon och sjunker ner vid bordet med en min som om världen just gick sönder.

Du tröstar henne, du lyssnar på henne och du uppmuntrar henne att fortsätta. Du ordnar det praktiska i tillvaron runtomkring henne, trots att hon egentligen passerat alla gränser. Du handlar, städar, diskar, tvättar, lagar mat och hämtar barnen. Du tar dem till Skansen på lördagen för att ge henne arbetsro.

Hon i sin tur är väldigt bra (till och med ”topp klass”) på att berätta om alla andras liv men väldigt dålig på att säga det hon tänker varje dag om huvudpersonen i sitt eget.

Att du är hennes hjälte.

Publicerat i Anna Bågstam Ryltenius, Debut, Författarliv | Märkt , , , | 20 kommentarer

Låt oss prata marknadsföring: del 1

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Den senaste veckan har jag funderat mycket på det här med marknadsföringen av Hemligheter små. Jag har skrivit ner tankar och idéer på hur och vad jag kan göra för att nå ut med min lilla bok, så att folk får upp ögonen för den.

Hemligheter små ges ut i Silk serien som är en del av HarperCollins Nordics massmarknads sida, dvs. Harlequin böckerna man ser i dagligvaruhandeln. Detta gör att jag inte har en PR avdelning bakom mig utan jag kommer att få sköta all marknadsföring själv. En av fördelarna med att ges ut i Silk serien är att Hemligheter små kommer att skickas ut till alla som prenumererar på Silk, så redan där har jag ett antal läsare inom rätt målgrupp som förhoppningsvis kommer att läsa och tycka om Hemligheter små. Kanske till och med rekommendera den till andra. För det är ju det man vill uppnå, att folk pratar och rekommenderar ens bok.

Men hur når man dit då? Hur når man ut genom bruset?

Det är frågan jag ställt mig själv ett antal gånger sedan jag började skriva. Och om någon sitter på svaret så får ni väldigt gärna höra av er 🙂

20170319_143101

Spenderade söndagen med att planera inför den kommande marknadsföringen av Hemligheter små.

Orden: Om du inte syns, så finns du inte ligger det mycket i tror jag. I alla fall när det gäller att nå ut med sin bok och sitt författarskap i den stora konkurrensen som finns där ute. Och hur skrämmande det än är så är det något jag tagit fasta på när jag skrivit på min marknadsföringsplan. Ja, när jag känner mig obekväm med att göra något så gillar jag att planera och att vara förberedd. Nästan in i minsta detalj, lite svängrum måste finnas kvar för spontana saker.

Några av punkterna på min lista är följande:

  • Boka in så många signeringar som det går under veckorna efter boksläppet (först och främst i Västra Götaland, för att det är där jag bor och även i Värmland, för att det är där Hemligheter små utspelar sig)
  • Skicka ut pressmeddelande (kommer att göras ca 1 vecka innan boksläppet)
  • Ta kontakt med lokalradion (både i Västra Götaland och Värmland) och se om de kanske är intresserade att göra en intervju eller liknande.
  • Kontakta utvalda bokbloggare och se om de kan vara intresserade av att recensera boken.
  • Skapa en annons på Facebook, gärna redan när boken finns att bevaka hos diverse nätbokhandlare.
  • Var aktiv på sociala medier och posta sådant som är relevant för ditt författarskap och boken.
  • Var inte rädd för att prata om boken, med alla som visar minsta lilla tecken på att vara nyfiken. Var stolt över vad du åstadkommit.
  • Förbered en kort pitch om vad boken handlar om som du kan ta till när frågan vad den handlar om kommer, då slipper du stamma fram något osammanhängande och eventuellt tappa intresset hos den som frågade.
  • Var med på bokmässor.

Planen är att när Hemligheter små finns där ute på marknaden så ska jag göra något för boken varje dag. Ringa eller mejla om att boka in en signering, mejla tidningar och se om de är intresserade av att skriva något om mig och boken, ha en tävling på Instagram eller Facebook där man kan vinna min bok osv. Litet eller stort spelar ingen roll så länge som jag gör något varje dag.

Att nå ut med sin bok är som ett långdistanslopp tror jag och det gäller att hålla i hela vägen, ända tills man springer över mållinjen. Tills man får det där genombrottet. Så just nu laddar jag inför att startskottet ska gå och jag påbörjar mitt långdistanslopp. Hur det hela kommer att gå vet jag inte men jag kommer ge allt jag har, det kan jag lova. Och det kommer att komma en del 2 på detta ämne också. Jag måste ju hålla er uppdaterade om hur det går med min marknadsföringsplan.

Hur tänker ni om det här kring marknadsföring av er bok? Ser ni fram emot det eller är det mer en skräckblandad förtjusning som för mig?

Publicerat i Christina Schiller, Debut, debutantåret, Författarframträdanden, Författarliv, Hemligheter små, Inspiration, Marknadsföring, Målgrupp, Media, Press, Romance, signering, Sociala medier | Märkt , , , , , , , , , | 7 kommentarer

Gästblogg: Soni Jörgensen

Foto av Ellary Eddy

Att skriva för film och TV

Om teatervärlden hade värderat författare på samma sätt som filmbranschen hade Hamlet presenterats som ”En pjäs av Svenne Banan”.

Vill du debutera och se dina ord publicerade bli aldrig manusförfattare som jag. Som författare inom film- och TV får du aldrig se dina ord i tryck. Om du har tur får du se dem omvandlade till den historia du en gång skrev. Till skillnad från teatern ses författaren inom filmbranschen inte som en historieberättare, utan snarare som ett nödvändigt ont. Istället ser man filmregissören som ”auteur”, ett franskt ord vars ursprung ”autor” betyder ”författare”.

Det var just ordet ”författare” som jag så självklart trumpetade ut när jag för första gången blev tillfrågad om vad jag ville bli när jag blir stor. Min adoptivmamma gjorde genast klart för mig att jag var för obegåvad för sånt och att författare var inget riktigt yrke. Min adoptivpappa var byggnadsarbetare och det ansågs som ett riktigt yrke. Så jag begravde min dröm under ett tjockt lager av skam över att vara obegåvad. Till skillnad från andra småflickor som fick lära sig att flickor skulle vara söta och snälla, lärde min adoptivmamma mig att jag var ful och skulle hålla käften. Det är svårt att berätta historier om man hela tiden måste vara tyst. Istället försökte jag få utlopp för mina outtalade berättelser via bilder. Mycket av min uppväxt ägnade jag åt att vara ful, hålla käften och rita.

Det kanske var därför det långt senare föll sig naturligt för mig att berätta i bilder. En stor skillnad mellan att skriva litterärt och för film är att jag som manusförfattare måste berätta med så få ord som möjligt och utan inre dialog. På ett sätt måste jag gestalta utan att gestalta. Även om jag skriver karaktärens inre dialog i en så kallad ”voice over” måste jag först ha lyckats gestalta både karaktärer och hela berättelsen oberoende detta. En voice over skall inte vara en krycka utan bidra med någonting utöver historien som redan berättas. Film är ”moving pictures” inte ”talking pictures”.

Min undertryckta drivkraft att få berätta historier ledde mig så småningom till att arbeta inom film- och teveproduktion. Först då insåg jag att man kan bli författare till rörliga bilder och jag hoppade av mitt välbetalda jobb som TV-producent. Men som nyutbildad manusförfattare stod det snart klart för mig att i Sverige ansågs historien inte så viktig, utan allt handlade om regissören. Chockad över hur lite vikt man lade på själva historien i en film, flyttade jag till Los Angeles och vidareutbildade mig inom manus på University of Southern California.

I USA anser många att skriva manus är det mest komplexa yrket inom film- och TV. Det förklarar varför det är så svårt att hitta starka manus. Som manusförfattare måste man berätta någonting väldigt komplext med extremt få ord. Manusförfattaren är dessutom den enda under produktionsprocessen som måste starta med ingenting, ett tomt dokument. Alla andra inblandade utgår från manuset och senare det filmade materialet.

I den amerikanska TV-branschen anses däremot författaren vara en viktig historieberättare. Den ansvarige manusförfattaren, även kallad Showrunner, har dessutom det övergripande kreativa ansvaret för hela serien. Regissörerna är precis som i film avgörande men har ej det övergripande ansvaret. När en serie får problem med storyn är det Showrunner som ansvarar för att fixa problemen i manus, antingen genom att instruera en annan manusförfattare eller att själv skriva om i manus, då det ofta inte finns tid att delegera. Ett av Showrunners viktigaste ansvar är att försvara och förvalta seriens integritet, dvs de element i karaktärer och story som bär serien och som skapar trogna tittare. Det är saker som i första hand inte har med seriens plot att göra. Ett av alla dessa element är exempelvis seriens ”motor”, vilket ofta är kopplat till den centrala karaktärens akilleshäl. Precis som i livet är karaktärens akilleshäl i en TV-serie en nyckel till hur historien utvecklas.

Det finns en förenklad variant av Showrunner som bättre passar det nuvarande arbetssättet i Europa. Då är den ansvarige manusförfattaren en så kallad ”Huvudförfattare” och har främst det övergripande ansvaret för samtliga manus men inte hela seriens genomförande. Oavsett om man använder sig av Showrunner eller Huvudförfattare har båda ansvar för manusutvecklingen då berättelsen ligger i fokus. En biobesökare har redan bestämt sig för att se en hel film innan den ens har börjat medan en tevetittare måste hållas kvar framför skärmen, sekund efter sekund. TV-branschen lägger därför generellt mer fokus på manus. Kanske är det därför publiken flockas till TV-serier i dag, då människor alltid har sökt efter starka berättelser?

Som barn var det berättelser som fick mig att överleva. Varannan vecka släpade jag hem en kasse med böcker från biblioteket. Jag granskade varje stavelse i jakt efter svar på de stora existentiella frågorna. Om Gud finns varför har han gjort mig allergisk mot glass? Varför är min stora starka adoptivpappa lika rädd för mamma som lilla ynkliga jag? Varför är just mitt rum det enda i huset utan värmeisolering? Kan förstörda nerver i förfrusna fötter få känseln tillbaka eller kommer jag att behöva gå genom hela livet utan att känna marken? Varför har giraffer så långa halsar?

Livets mysterium var för mig oändliga. Även om jag aldrig fann svaren på alla mina frågor i berättelserna gav de mig tröst. Ibland för att de gav mig hopp om att det trots allt kanske finns godhet i världen. Ibland för att de påminde mig om att det alltid finns någon annan som har det värre.

I dag verkar det mer än någonsin finnas ett behov bland oss människor att förstå världen vi lever i. Bland fejkade nyheter och alternativa fakta förblir uppdiktade berättelser en källa för människan att söka svaren till de stora frågorna, eller för att få någonting så livsnödvändigt som ett gott skratt. Hur skulle mänskligheten överleva utan historieberättare?

Min dröm som barn att bli författare blev levande begravd men min drivkraft att berätta historier gick inte att kväva. Som vuxen önskar jag ibland att jag kunde tysta min inre författare och skaffa mig ett riktigt yrke. De gånger jag har försökt har jag misslyckats.

Min inre författare vet tyvärr inte hur man håller käften.

Soni Jörgensen skriver manus för film- och TV och har även arbetat som dialog-coach på FOX Televisions teveserie AMERICAN HORROR STORY för Showrunner Ryan Murphy (NIP/TUCK, GLEE). Innan hon blev manusförfattare arbetade hon med allt från att rensa ogräs på oändliga sockerbetsfält, till att arbeta vid ett löpande band som plastade in dubbelnummer av porrtidningar. Hon tror att alla erfarenheter, framförallt de mest jävliga, gör dig till en bättre författare.

Läs mer om Soni här: www.sonijorgensen.se

För tips kring manus följ henne på Facebook: https://www.facebook.com/soni.jorgensen

Publicerat i Debut, Gästbloggare | Märkt , , | Lämna en kommentar

Lördagsenkät: Använder du dig av testläsare?

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Christina: Jag använde testläsare i två olika omgångar när jag skrev Hemligheter små. Första omgången var efter att jag redigerat texten några gånger och kände att det var dags att få någon annans ögon på manuset. Andra omgången var efter att jag haft manuset hos lektör och började bli redo att skicka in. Då ville jag mest få veta om det fanns några logiska luckor kvar eller annat som kunde ha smugit sig in efter att jag redigerat efter lektörens synpunkter. Båda omgångarna har jag skickat med några utvalda frågor som testläsarna gärna fått hålla i bakhuvudet medan de läst.

Till manus två som jag redigerar just nu har jag också tänkt att använda testläsare. Tycker att det är ett bra sätt att få synpunkter på vad som fungerar och vad som kanske inte fungerar lika bra som man trodde, så länge som kritiken är konstruktiv. Man blir ju lätt lite hemmablind efter ett tag. 

Jag har också själv testläst andras manus. Något som gett mig väldigt mycket då jag fått många aha-upplevelser om mitt eget skrivande.

img_6998Anna: Ja, några nära vänner får testläsa (och min stackars make tvingas att läsa hela tiden). Jag ingår också i en “manusbearbetningsgrupp” tillsammans med åtta duktiga författare och skribenter. Vi träffas varannan vecka och läser varandras texter och kommer med synpunkter. Gruppen leds av en författare (som är rak, stenhård och vrålbra – jag är givetvis opartisk nu). Förutom att det är otroligt trevligt tycker det är och har varit enormt värdefullt att få återkoppling löpande under arbetets gång och det förändrar och förbättrar mina texter enormt. Väldigt tacksam att få vara i det sällskapet.

 

Michaela von Kügelgen

Foto: Jon Krogell

Michaela: Ja! Både mitt första och andra manus har lästs av testläsare. Med testläsarnas hjälp fångar jag upp eventuella problem snabbare och de ser också sånt jag inte ser. För bästa möjliga respons rekommenderar jag att en ställer några välvalda frågor som testläsarna ska ta ställning till, men det är också viktigt att inte försöka styra för mycket.

Jag har också själv testläst för andra och tycker att det varit väldigt värdefullt för mitt egen skrivande. Genom att upptäcka svagheter i andras texter lär sig en också mer om sitt eget skrivande.

bildmaricakallner16Marica: Både ja och nej. Efter all respons under utbildningar har jag haft svårt att lämna ifrån mig texter. Manuset till Det som får plats har två personer läst: förläggaren och min snubbe.

 

 

 

image001Johan: Ja. Jag har haft läsare lite då och då under processen. Min man läste mycket i början och kom med väldigt bra feedback och uppmuntran. Mitt manus är till stor del baserat på mitt eget liv och ganska tidigt lät jag en person som finns med i boken läsa. Det är en person som är och har varit väldigt viktig i mitt liv och det kändes viktigt att få hennes reaktion på berättelsen, så som jag berättar den nu i fiktiv bokform. Nu mot slutet har jag haft flera testläsare eller betaläsare, några personer med specifik kännedom inom ett särskilt område som till exempel hjälpt mig att kolla upp tidsmarkörer eller detaljer om Stockholm på 80-talet. Sedan har jag väldigt bra samarbete med både min förläggare och redaktör, där vi tillsammans pratar om något en testläsare kommenterat. Klart att det kan bli förvirrande om det börjar komma en massa tyckanden, men jag har haft väldigt bra erfarenheter av testläsare.

 

Använder du dig av testläsare?
Vad har du för erfarenheter av att använda testläsare?

Om du söker testläsare till ditt manus så kan vi på Debutantbloggen varmt rekommendera Facebook-gruppen Författare söker testläsare.

Publicerat i Anna Bågstam Ryltenius, Christina Schiller, Debut, debutantåret, debutantbloggen, Down under, Författarliv, Johan Ehn, lördagsenkät, Marica Källner, Michaela von Kügelgen, redigering, Skrivprocessen | Märkt , , , , , , | 2 kommentarer

Döda mina älsklingar – Aldrig!

IMG_3643

Goodnight, my darlings, I´ll see you tomorrow. Noel Coward

Jag har en massa dokument på min dator, döpta till sånt som: ”Kanske skräp?”, ”Blivit över”, ”Inte nu”, ”Rester” och liknande. De är fyllda med idéer som inte blev av, textfragment som kan ha någon sorts potential men som inte hittat sitt forum. Där finns också nedklottrade uppslag jag inte kan tyda längre men inte vågar slänga, för tänk om jag en dag lyckas lista ut vad de betyder och inser att en av dem är premissen för min nästa roman?
Jag tycker att det är svårt att slänga. Inte att stryka, lägga undan eller ställa någon annanstans – men att avlägsna för alltid. Det vittnar båda våra källarförråd, mejlboxen, pappershögarna på kontoret, lådorna i garderoben och myllret av mappar på datorns skrivbord om.

Mitt bokmanus har en hel drös med undermappar, som har undermappar, som i sin tur har undermappar. Alla olika versioner av manuset finns kvar där, pjäsmanuset jag skrev och som allt började med, alla researchdokument, bilder som inspirerat, spellistor till karaktärer, filmklipp som hjälpt mig att minnas. Allt är sparat. I en av mapparna finns ett dokument som heter ”Småttågott”. Där hamnar allt det som inte kommer att finnas med i den slutgiltiga version som går till tryck om några veckor. När jag tittar igenom det blir jag förvånad. Det är så mycket material! Hela karaktärer som i dag är borta. Långa halvdrömscener där min huvudperson kan flyga, ett möte med en märklig kvinna som äter geléhjärtan och visar sig vara Anita Lindblom (hon som sjöng Leva livet det vill jag leva livet … ). Vissa stycken läser jag och skäms verkligen när jag tänker på att de var med i det manus jag skickade in till förlaget. Andra blir jag sittande med och undrar vad det var som gjorde att de inte platsade. Varför är de nu förpassade till byrålådan?

Kill your darlings är ett begrepp som används både på teatern, i litteraturen och inom journalistiken. Det betyder väl i korthet att du måste våga ta bort något som är en favorit men som förstör – eller inte bidrar till helheten. Jag gillar inte riktigt det uttrycket. Det stämmer inte riktigt med hur jag ser på det. Varför skulle jag döda mina älsklingar? Det verkar ju absurt och skulle bara ligga till grund för trauma och avgrundsdjup ånger. Jag tänker mer att de är delar i helheten. De kanske har varit med och drivit fram en central punkt i berättelsen, lockat mig att skrapa och gräva för att komma åt det som suttit så långt inne att jag under lång tid inte haft möjlighet att få kontakt med det. De har varit oumbärliga assistenter i processen. De fick bara inte vara med uppe på scenen. Jag markerar och klipper ut, drar över markören till ”Småttågott” och klistrar in. Tack, mina älsklingar, det är ingen fara. Ni ska inte dö. Kanske bara sova lite. Men jag tittar säkert in snart och kollar läget!

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Publicerat i Debut, Down under, Johan Ehn, Kill your darlings, redigering, research | 2 kommentarer

Nu!

bildmaricakallner16Tjo!
Tjoho!
Tjohej!

På lördag smäller det! Releasefesten!

Vad är det som händer i mitt skrivande nu?

 

skrivarpodden
Kerstin Önnebo kom hem till mig och jag bjöd på kaffe och hon hade med sig massa sladdar och prylar. Jag var nervös. Hela kroppen darrade och jag tappade bort orden och jag tappade bort fakta och tungan klickade mot gommen och jag svettades och jag skrattade och fnittrade. Kerstin tog det lugnt. Ställde frågor. Lyssnade. Googlade grejer när jag fick hjärnsläpp.

Jag sitter på bussen och lyssnar på avsnittet. Får ont i magen. Får panik. Jag sa pesten! PESTEN! Men det borde vara digerdöden! Vänta lite nu … Andas. Andas. Andas. Allt okej. Allt är bra. Det är bra. Det är knepigt. Knepigt att höra mig själv babbla. Jag sitter på bussen och lyssnar på mig själv! En kille sätter sig bredvid mig och han får bara inte fatta att jag sitter och lyssnar på mig själv! Kan han höra det? Ja sänker volymen. Vänta lite …

Det blev ett fint avsnitt. När chocken över att höra min egen röst lagt sig känns allt bra. Det känns jättebra! Tack Kerstin Önnebo för att jag fick vara med i skrivarpodden och tack för att du är en lugn och stabil intervjuare!

Lyssna på avsnittet här.

Ny essä
I dagarna ska jag börja skriva en ny essä. Nu letar jag. Letar litteratur. Letar i mig själv. Letar minnen. Essän är en del av examinationen på Författarskolans Litterär gestaltning och den ska vara färdig i … maj?

Vårterminen
Terminen har dragit igång och med den kommer alla kurser och workshops. Det är skitkul! Känns bra att vara tillbaka vid vitatavlan.

Läsning
Kurslitteratur, texter för lektörsutlåtande, texter från kurskamrater och kursdeltagare. Texter överallt och jag tycker om det. På kvällarna slappnar jag av och läser Harry potter och de vises sten ännu en gång. Jag kommer att skriva om Harry Potter i min nya essä – kanske mest för att få en ursäkt att läsa om böckerna på studie/arbetstid.

Releasefesten
Lördag den 18 mars, kl. 17.00. Garaget Lönngatan 30 Malmö!

Jag letar efter texter att läsa högt. Letar i min älskade lilla bok. Försöker bestämma vilken text som funkar på scenen.

Min älskade lilla bok finns i denna stund hos Caroline Degerfeldt som läser den inför festen. Hon ska leda ett samtal med mig. På scenen. Jag är inte nervös. Värmde upp med skrivarpodden!

Det blir en novelltävling: Skriv novellen på festen och förstapris är en gratis plats på en av mina distanskurser i sommar. Andra pris är romanen Levande Döda av Peter Winai.

Många vänner kommer för att fira boken med mig och jag har köpt ett par fräcka dojor till festen!!!!

Det finns ett såntdär Facebook-event för festen. Klicka här så kommer du till det.

Sammanfattning
Det är känslor och det är text och det är massor av saker som händer och det är massor av saker att fixa och jag kan bara säga att jag älskar det.

p.s Det går att provläsa min bok nu! Kolla här!

Publicerat i Debut, Det som får plats, Marica Källner, Releasefest | Märkt , , , , , , | 9 kommentarer

Att skriva på svenska i Finland

Michaela von Kügelgen

Foto: Jon Krogell

Jag bor i Finland men pratar svenska som mitt modersmål. Eller egentligen är jag fullständigt tvåspråkig i och med att jag pratat både svenska och finska hela mitt liv, men när jag skriver är svenskan det naturligare valet för mig. Jag har gått i dagis, skola och på universitet på svenska och majoriteten av mina vänner är svenskspråkiga.

I Finland är vi ungefär 290 000 personer som lever, tänker, läser, skriver och andas på svenska. Fram till år 2012 hade vi två stora svenskspråkiga förlag – Schildts och Söderströms som det året fusionerades till ett förlag: Schildts & Söderströms. I stället för två stora förlag fanns plötsligt bara ett. Något som många tyckte att var en tråkig utveckling, mångfald är alltid så klart att föredra.

Hösten 2015 var det dags för nya förlagsnyheter då Förlaget grundades. Själv tog jag emot nyheten med glädje – nu fanns det två stora förlag igen och mina chanser att bli antagen ökade avsevärt. Och det är också det nygrundade Förlaget som valt att satsa på mig genom att ge ut min debut i höst.

Men hur funkar det egentligen att bli antagen på svenska i Finland? Jag tror egentligen att det är ungefär samma som att bli antagen på svenska i Sverige – men i mindre volym. Också i Finland får de svenskspråkiga förlagen in massvis med manus och många refuseras helt på grund av samma orsaker som i Sverige.

Däremot kan jag ibland känna att det kan vara litelite lättare att bli antagen på svenska i Finland än i Sverige, men det baserar jag helt och hållet på min magkänsla, inte på stenhård fakta. En klar fördel är att kretsarna är rätt små och ”alla känner alla” – alltså är det inte alls jobbigt att närma sig förlagen på en personlig nivå för att pitcha en idé eller snacka med dem.

Samtidigt finns det ibland en nästan dystopisk känsla och attityd i de finlandssvenska kulturkretsarna som jag kan tycka att är rätt tröttsam. ”Ingen kommer väl att vilja läsa den här boken.” Själv tänker jag att antalet potentiella läsare är stort just tack vare svenskan – jag har en ”naturlig” målgrupp hos finlandssvenskarna men också en chans att nå ut till svenskar. Fastän vi finlandssvenskar ibland använder ord som råddig, rojsig, nakupelle, krabbis och pikolite pratar och skriver vi ändå på svenska.

Men som finlandssvensk känner jag mig ibland väldigt osynlig i Sverige. Det är många som inte har koll på att svenskan är ett officiellt språk i Finland och att de som pratar svenska som modersmål också går i skola på svenska. Många svenskar tycker faktiskt att det är stendumt att alla i Finland måste lära sig svenska, något jag själv har svårt att förstå.

Allt det här hänger ju så klart ihop med Sveriges och Finlands gemensamma historia – fram till 1809 var Finland en del av Sverige och bland annat vår grundlag är nästan en kopia av den gamla gemensamma (svenska) grundlagen. I år firar vi i Finland faktiskt 100 år som självständig nation (1809–1917 var Finland en autonom del i Ryssland). Svenskan är en väsentlig del av Finlands historia och vi finlandssvenskar försvarar ettrigt vår plats i samhället men också i kulturen.

Det finns faktiskt ett antal begåvade och framgångsrika finlandssvenska författare. Den kanske mest kända och omtyckta är Tove Jansson, men hon är i fint sällskap med bland annat Märta Tikkanen, Kjell Westö, Ulla-Lena Lundberg och Maria Turtschaninoff. Jag kunde göra listan hur lång som helst för det skrivs faktiskt många bra böcker på svenska i Finland.

Så vad är skillnaderna mellan att skriva på svenska i Finland och att skriva på svenska i Sverige? Kanske det egentligen inte finns så stora skillnader. Att skriva är att skriva oberoende av språk och land. Ett förlag vill alltid ge ut bra litteratur som det tror på och då spelar det andra inte så stor roll. En roman är en roman. Också på finlandssvenska.

P.S. Utöver de två stora förlagen finns det naturligtvis en rad mindre förlag såsom Vilda förlag, Marginal och Scriptum. Den finlandssvenska bokkatalogen ger en heltäckande bild av den svenskspråkiga utgivningen i Finland.

Publicerat i Debut, finlandssvenskhet, Michaela von Kügelgen | 12 kommentarer