Jag skrev för att kunna andas

Idag gästbloggar Anna Bergfors.

Våren 2020 gav jag ut min bok ”Jag. Har. Inga. Ord. Kvar”, en bok som jag gav ut med egenutgivning via ett företag som heter Books on Demand.

När jag skrev min bok så hade jag inte tänkt skriva en bok. Texterna som utgör boken hade ett helt annat syfte än att jag skulle skriva en bok.

Jag är anhörig, mamma, till en vuxen person med missbruksproblematik och ett sätt för mig att hantera en tuff situation som anhörig var att skriva. När det var som svårast så skrev jag. Jag skrev för att kunna andas och texterna jag skrev gav mig så mycket tröst. Jag fick sätta ord på mina känslor och skriva av mig. Texterna blev nästan terapeutiska för mig.

Jag började skriva för 8–10 år sedan och den första texten hette just Jag har inga ord kvar.

Att ge ut en bok som är ganska självutlämnande och personlig var inget lätt beslut, men rätt beslut och jag bestämde att texterna skulle ges ut som bok i samband med att jag gick en veckas skrivarkurs på Eskilstuna folkhögskola sommaren 2019. Jag blev så inspirerad av alla andra skrivande människor jag lärde känna på kursen och några hade gett ut böcker och det var då jag bestämde mig för att mina texter skulle bli en bok.

Jag bestämde även att det skulle vara illustrationer i boken och att min mamma, min sons mormor, som är konstnär skulle göra illustrationerna, vilket hon självklart ville.

Boken, som jag ibland kallar ett häfte, består av 14 av mina texter med tillhörande illustrationer som min mamma Ann-Margret Johansson-Pettersson gjort och en prolog. Genren jag skriver i brukar jag kalla poetisk prosa, då det är en mix av korta berättelser och dikter.

Anledningen till att det blev en egenutgivning var att det var ingen av de 8 traditionella bokförlagen jag kontaktade som ville ge ut min bok och då jag var så angelägen om att sprida budskapet så blev det en egenutgivning.

Även om det inte är unikt att skriva utifrån anhörigperspektivet så är det inte helt vanligt. Många anhöriga till personer med missbruksproblematik känner skam och skuld för sin situation och vill inte prata om det, än mindre publicera en bok och bli ”offentlig”.

Jag är ingen offentlig person på något sätt men självklart gav min medverkan i TV4:s morgonsoffa bokförsäljningen en skjuts…

Boken är i A5-format (stående) med mjuk pärm och även om det kanske snarare är mer av ett häfte så är jag oerhört stolt och nöjd med resultatet! Det blev precis som jag tänkt mig och det viktigaste av allt är att min bok även tröstar andra anhöriga som känner igen sig i min berättelse.

Den feedback och fina responsen jag fått av mina läsare betyder så mycket för mig och det känns fint att vi kan stötta varandra genom att dela våra berättelser.

Om du vill följa mig så finns jag på min hemsida annabergfors.se och via Instagram @anna.bergfors

Pågående utgångsmaterial – en mejlväxling om skrivande, föräldraskap och Dregen

målning av Karin Broos

13 juni 2021 10:46

Hej Anna!

skriver här istället för på slack mest för att jag har lite ont i en tumme (har väl scrollat för mycket på mobilen), och det är skönare att skriva från datorn.

Jo, jag skulle vilja plocka upp en tråd från ditt senaste inlägg, om det här med hur det är att vara yrkesarbetande och skrivande människa och samtidigt förälder. 

Mina barn är ju tonåringar nu, men var ju sex och tio när jag börja det här romanprojektet, så det här är något som funnits med under stora delar av deras liv.

Jag tänkte att vi skulle kunna göra en liten mejlkonversation (som om vi vore två upphöjda författare som brevväxlar), och sen publicera det som ett lördagsinlägg den 17 juli när jag är admin. 

Ska såklart fråga om någon av de andra tycker det är relevant för dem också att vara med, men tänkte i första hand på dig som  har små barn. Tror  att det här ämnet berör en hel del av våra läsare också. 

Sen vet jag att du har många järn i elden – så helt ok att säga nej om du inte nappar. 

Ha det fint, 

Gudrun

13 juni 12:07

Tycker det låter fint! Återkommer med längre svar, pågående utgångsmaterial!

14 juni 2021 18:58

Hej! 

Ja, ingen stress med att svara. Under tiden kan jag ju fundera över vad ”pågående utgångsmaterial” betyder.

/Gudrun

27 juni 2021 00:05

Kära Gudrun,

Jag är ledsen att svaret har dröjt. Jag brukar annars vara snabb, i tanke och skrift. Men senaste månaden har det gått trögt. Trögt med romanen, trögt med arbetet. Det enda som egentligen gett mig glädje är att vara med familjen; leva vårt borgerliga och högst heteronormativa familjeliv. Jag lagar middag och vi badar. På kvällarna berättar jag godnattsagor, men även där känns det som om fantasin börjar tryta. 

Jag undrar ibland om min nästa bok kommer handla om moderskapet på något sätt, eller behandla moderskapet. Jag tänker ibland på Mary Shelley och hennes Frankenstein, som ju kan läsas som en skräckberättelse om just moderskap. Den enda skillnaden var att den unga kvinnan skrev en manlig huvudperson.

I alla fall. När jag började skriva var min äldsta dotter bara en bebis. Där och då var skrivandet ett sätt att lura mig till lite extra föräldraledighet, jag behövde gå en kurs på folkhögskola för att begålla mitt SGI när jag drog ner på arbetstiden. Jag hade upplevt föräldraledigheten som enormt givande. I efterhand kan jag förbanna mig själv för att jag inte började tidigare. Liksom, hur mycket tid hade man inte innan barnen? Hur många timmar slösade man inte på Debaser eller bakis i någon lägenhet kring Skanstull. Men jag tror inte att jag kunde det. Tiden innan barn var så mycket ångest; alltså den typ av ångest som är onödig. När jag just fått min bebis var jag – som så många andra mödrar- orolig att något skulle hända med barnet. Något oklart hemskt. Jag frågade sköterskan på BVC hur man skulle göra det, hur man skulle orka med all ångest. Och hon svarade något i stil med, ”ja man lär sig”. Och det har jag ju gjort. 

Nu har jag inte riktigt ångest över att min text ska vara kass. Eller jo, det har jag ju. Men ångesten är inte överväldigande. Det är mer som en vanlig känsla. Jämfört med rädslan för att något ska hända ens barn, tex. Det var nog det som fick mig att våga börja skriva, känslan att det faktiskt inte var så himla viktigt. Inte egentligen. Förstår du vad jag menar? Det är inte lika viktigt att vara sval och genomtänkt, bara alla har fått mat och bajsat vid rätt tillfälle osv. 

Den första skiva jag köpte som sjuttonåring var Making Enemies is Good med Backyard Babies. (Eller okej, det var andra skivan. Den första var Titanic-soundtracket). Och jag undrar verkligen vad sjuttonåriga Anna skulle ha sagt om hon visste att hon femton år senare skulle prata med Dregen, och att hon skulle säga ”Ursäkta, kan du flytta din barnvagn”, med sur småbarnsmammeröst, eftersom Dregen envisades med att parkera in hennes barnvagn hela tiden. Jag tror inte Anna 17 år ens hade vågat tilltala Dregen. Men som sagt, allt förändras. 

PS: Jag undrar också vad pågående utgångsmaterial betyder? Det var min dator som lade till det. 

målning av Alice Neal

27 juni 2021 17:55

Hej Anna, 

vad spännande att Dregen fått barn igen. Med vem då? Och hur då? Drar mig till minnes från hans sommarprogram att det var ganska mycket bestyr innan första ungen kom till. Nej Dregen åsido, vill säga först att det inte alls gör något att ditt svar dröjt. Med tanke på att du under våren redigerat klart ett romanmanus och samtidigt börjat nytt jobb, bloggat och varit förälder – allt detta under pågående pandemi, så är det inte konstigt om kreativiteten (tillfälligt) sinar. 

Vad härligt att du betonar glädjen i familjeliv och föräldraskap – annars blir det ju lätt att konversationer kring skrivande och föräldraskap handlar om den eviga frågan om hur tusan tiden ska räcka till för den som både jobbar, skriver och har barn. Då framställs ju föräldraskapet lätt som något problematisk som ska hanteras, och som står i motsats till skrivandet. 

Jag förstår absolut din upplevelse att föräldraskapet liksom gör shack matt på en och att det kan leda till något gott. Att erkänna sig besegrad har den fördelen att hela ens identitet sedan inte står inte och faller med om boken blir lyckad eller inte. Självklart kan även folk som inte är föräldrar uppleva det, men vi som har barn får nog lite gratishjälp av dem. Ett av mina barn konstaterade för ett tag sen eftertänksamt att hon inte tänkte läsa min bok nu, möjligen när hon är vuxen. Det kändes skönt.

När jag började skriva på det här som nu kommer bli min debutroman var min äldste son 10 och mina döttrar 6. Något år in i skrivprojektet hade jag sällskapet på pendeltåget med en person som sadlat om från att ha varit serietecknare till att utbilda sig till psykolog. Hon sa att hon var trött på att bara rikta blicken inåt, nu ville hon rikta blicken utåt. Jag insåg att jag var i motsatt läge. Efter att ha varit småbarnsförälder och psykolog ville jag rikta blicken mer inåt. Inte som något slags egenterapi, men för att få fatt i en annan, ”onyttig” sida av mig själv. Ibland har jag haft dåligt samvete för att jag har så stort behov av detta, att skrivandet gör att jag liksom kan vara lite mentalt borta. Jag tror inte på att ursäkta allting med att ”om jag mår bra mår mina barn bra”. Jag har en misstanke om att du kan bli uppslukad av skapandet men att du också  har en förmåga av att sen bli uppslukad av att vara med barnen och då vara en väldigt rolig och handlingskraftig förälder. Stämmer det? 

Ha det bra och njut du din kärnfamilj, själv ska jag åka med två av mina barn till en campingstuga. Datorn får stanna hemma, Carrie Fischers självbiografi får följa med, 

varma hälsningar 

Gudrun

PS. Intressant att din nästa bok kanske kommer handla om moderskapet, jag har en idé om att nästa roman ska utspela sig på neonatalen. Och du kanske undrar hur många mejl jag tycker vi ska skriva innan inlägget är klart? Har ingen aning. DS. 

Catharsis, ett snajdigt begrepp

Tänkte skriva lite om begreppet catharsis , som kommer ifrån grekiskan och betyder typ rening (purification på engelska)

Varför just nu jo jag håller på och städar som fan och då kändes det relevant att tänka på detta. Ut med alla gamla grytlappar och gratängformar, vik hädan barnkläder. Bort med allt som stökar ner. Bort! och gamla marmelader från millenieskiftet, varför finns de ens i mitt skafferi?

Ni vet den där sköna känslan när man gjort sig av med allt skit, det är catharsis. Nu sitter jag med ett redaktörskollat manus och bara stryker och klipper, det är så skönt och rent!

Catharsis är när sommarskuggans dräkt äntligen slid av och vi får se att det bara var en av de vanliga programledarna (vem kan det vaaa, jag är så nyfiken!). Catharsis är när boven åker fast och ordningen återställs. Catharsis är när lamporna i biosalongen tänds och vi har grinat och skrikit med huvudpersonerna men sen var alltihop bara på låtsas och puh vilken jävla tur nu går vi hem och sover.

En del dramatiker typ Brecht tyckte det här med catharsis var borgerligt. Och även om det känns härligt med rening kan jag vara benägen att hålla med. Jag menar, hur skriver man egentligen för att störa ordningen snarare än reproducera den. Nu när jag står i sluttampen av romanarbetet är jag osäker på om det ens går, åtminstone inte i romanformen. Man kanske måste söka sig till lyrik eller kanske dramatik för att slippa all borgerlig renhet överallt. Eller funkar ens det?

Nästa vecka ska jag iväg på Manusskrivarworkshop, ska bli kul att testa ett helt annat medium. Men filmmediet är nästan striktare än romanen, hur gör man då? Själv är jag mest sugen på att slänga alla grejer och bli en sån där megaborgerlig minimalist. Sälja huset och leva van life. Men som sagt, catharsis är borgerligt men ganska behagligt. Imorrn blir det en sväng till tippen igen.

En lyckad bokpicknick – ordna en du också!

Bokpicknick i Kalmar

Här kommer ett tips för dig som är sugen på att träffa likasinnade och prata böcker: Arrangera en enkel sammankomst med folk i din närhet, kända som okända.
Titta här så bra det kan bli …

Nyligen hade jag äran att bli inbjuden till en bokpicknick här i Kalmar. Jag blev tillagd i en Instagramgrupp som innehåller både skrivande och läsande personer i Kalmar med omnejd. Det kom folk från Växjö i väster, Borgholm i öster, Brömsebro i söder och Mönsterås i norr.

Planen var från början att träffas i Kalmarsundsparken där vi skulle sitta på filtar och mumsa på medhavd fika. Någon kom med den lysande idén att vi även skulle ta med valfritt antal böcker för att sedan köra bokbyte med varandra.

Picknickdagen förmörkades en aning av regnmoln, både på prognosen och himlen. Efter några sena avhopp blev vi till sist elva personer som istället samlades i en trädgård. Det var tur att vi bytte plats, för efter ett tappert försök att sitta utomhus i duggregnet så fick vi snabbt förflytta oss in i Sannas mammas lägenhet. (Tack! Dessutom med toalett som välkommen extrabonus! Något att tänka på inför kommande träffar.)

Det var inte många av oss som hade träffats tidigare, väldigt spännande och nog lite pirrigt för de flesta. Men stämningen blev snabbt avslappnad och vi presenterade oss själva och vår relation till litteratur. De som läser och recenserar böcker på sina Instagramkonton berättade om hur deras verksamhet går till medan vi som skriver delade med oss av våra olika processer. Det blev samtal om högt och lågt, ytligt och djupt. Tre timmar, eller kanske till och med fyra, bara svischade förbi.

Nu tänkte jag inte säga mer om den här lyckade dagen utan istället avsluta med vad de andra deltagarna skrev på sina Instagramkonton efteråt.


Vilken otroligt lyckad bokpicknick det blev med det här härliga gänget! Så glad att vi fick ihop det trots att vädret inte riktigt ville vara med oss och så roligt att träffa instagrambekantskaper i verkliga livet. Det blev prat om böcker och andra livsnödvändigheter, bokbyte och en hel del skratt. Ytterst välbehövligt och efterlängtat. (@sannamacdonald)

Det händer något när ett dussin personer med gemensamma intressen möts. Tack för en magisk eftermiddag med fika och litteratursnack. (@sofialofgrenwriter)

Alltså! Så himla kul det var att träffas på riktigt. Tusen tack till er alla! (@enkoppoenbok)

Avslutade en fantastisk minisemester i Blekinge med att dra på bokfika. Så underbart att träffa er alla läsande och skrivande bokvänner! Tack för gästfriheten Sanna Mac Donald så vi kunde fly in från regnet efter vårt tappra försök att sitta utomhus. Jag går och lägger mig nöjd och glad ikväll av allt prat om böcker och livet. (@anna_bokkonto)

Väldigt trevlig kväll med alla dessa skrivande och läsande nya vänner. Vi ses snart igen! (@sylvia_forfattare)

Tack för en väldigt trevlig eftermiddag med massa bokprat. Vi fick även med oss några böcker från bokbytet. Vi ser fram emot en ny bokträff snart! (@systrarnaleosbokprat)

Tack för en väldigt mysig bokträff. Tyvärr var mitt tåg rejält försenat, men jag hann ändå med en massa härligt snack om böcker, skrivande och andra intressanta samtalsämnen. Åh, vad jag behövde den här energikicken nu. (@annicaskriver)

Idag gjorde jag något som utmanade mig själv och min blyghet, men är så glad att jag vågade. Jag var på bokpicknick i Kalmar med dessa härliga och trevliga bokvänner som jag aldrig träffat förut. Så roligt att ses och snicksnacka om allt, men mest böcker, skrivande och läsning. På bokbytarbordet gjorde jag några kap, samtidigt som mina böcker fick glädja någon annan. Tack gänget för idag! (@tessansboktips)

Digitala träffar i all ära men ett fysiskt möte med fantastiska människor som delar samma glädje som en själv är obeskrivligt roligt. Samtal och skratt med fikakorgen i högsta hugg. En underbar dag som jag kommer leva på länge. (@angelundebring)

Ja, vad kan jag säga som inte redan är sagt ovan? Är otroligt glad för att mitt skrivintresse leder mig till så många härliga möten med andra. (@caroline.skriver)


Ifall du blir sugen på att göra något liknande, men tänker att du inte känner några som skulle passa in, så gör det inget. Testa att göra ett upprop på Instagram eller annan social kanal. Tror att många skulle vilja hänga på. Lycka till!

Om att bli bortglömd

Ett märkligt frimärke från 1982, illustr. Kvick

Jag tänker mig att de flesta av oss som skriver någon gång snuddat vid tanken på att det jag skrivit också kan komma att bevaras åt eftervärlden. Den där drömmen om att bli ihågkommen, evigt liv! Men för att råda bot på sådana fåfängliga tankar tänkte jag nu i stället skriva om hur lätt det är att som författare bli bortglömd. Troligen 2021 års mest positiva och peppande inlägg!

Jag samlade på frimärken då jag växte upp. En gång i månaden kom det ett litet kuvert med de senaste svenska frimärkena. En månad år 1982 låg det ett märkligt litet gråaktigt frimärke med valören 1,35 kr i kuvertet. Frimärket var prytt med en underligt tecknad figur samt texten ”Elin Wägner” vingligt skrivet med versaler vid sidan om figuren. Under figuren stod även det märkliga ordet ”Wäckarklockan” skrivet med spretig stil. Längst ner stod det att S. Derkert gjort bilden.

Det här frimärket stack ut i mängden (motiven på andra frimärkena var oftast på gränsen till tråkiga – kungar, nobelpristagare, skogslandskap, byggnader, etc.). Jag kunde inte riktigt bli klok på vad motivet föreställde. Och vem var Elin Wägner? Jag tänkte på Ria Wägner, hon som på 70-talet lagade mat i TV och som vinkade med handflatan in mot sig själv. Men hon var det inte, det stod ju helt klart. Och vad betydde ”Wäckarklockan”?

Allt fick sin förklaring många år senare. År 2020 kom Ulrika Knutssons bok Den besvärliga Elin Wägner ut (Historiska media). Redan 1977 hade visserligen Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder skrivit en biografi om Elin Wägner, men den hade gått mig förbi. Men nu fick jag upp ögonen för denna mycket speciella person – Elin Wägner. Hon levde mellan åren 1882 – 1949 och ansågs på sin tid, bland mycket annat, vara en av våra viktigaste författare. Hon var ledamot i svenska akademin från år 1944, och hon gav ut närmare trettio böcker, samt publicerade en stor mängd skrifter i andra sammanhang.

Det är i mötet med Elin Wägner jag återigen inser hur många, och hur ofta, människor har glömts bort. Ester Blenda Nordström och österrikaren Stefan Zweig är ytterligare två exempel. (Viktor Rydberg är numera endast känd för att ha skrivit en dikt om en tomte.) Författare, skribenter och reportrar som under sin levnad höjdes till skyarna, och som på sin tid ansågs vara några av de absolut viktigaste kulturpersonerna, dör och glöms ganska snart bort. Man kan jämföra dem med andra författare som August Strindberg, Hjalmar Gullberg och Selma Lagerlöf. Dessa tre har som bekant inte glömts bort. Så kan det gå.

Olika falla ödets lotter.

Men idag vet jag i alla fall att det gåtfulla motivet på frimärket från 1982 är del av ett större verk på Östermalms tunnelbanestation gjord av Siri Derkert. Hon valde coolt nog att vid sjuttio års ålder, i full skyddsutrustning, blästra in motiven direkt i betongväggarna. Siri blästrade in ordet ”Wäckarklockan” i stället för Väckarklockan som Elin Wägners debattbok egentligen hette. Jag tolkar det som en hyllning av Derkert – Elin Wägner själv var ”Wäckarklockan”.

Om att placeras i ett fack där man (kanske) inte hör hemma

Foto: Miriam Parkman

Nu har min debutroman funnits ute i en månad och jag har noterat något som jag förstås själv hade kunnat förutspå. Trots att jag själv inte tycker att Någon annans tidsfördriv kan sorteras in i genren feelgood så gör väldigt många läsare och lyssnare det. Förlaget har marknadsfört boken som en samtidsroman och ordet feelgood har inte nämnts. Ändå läste jag nyligen ett i ett omdömde att boken ”skriker feelgood”.

Det jag väntade mig var att epitetet chick lit skulle appliceras på romanen, då den innehåller ingredienserna storstad, singeltjej som letar efter kärlek och dråpliga situationer. Men begreppet kanske har blivit omodernt alternativt konkurrerats ut av F-ordet?

Jag vill klargöra att jag inte skriver det här inlägget för att jag själv avskyr feelgood och absolut inte vill förknippas med genren, utan för att bena ut hur det kunde bli såhär.

Jag hade flera bra anledningar till att jag inte ville att boken skulle marknadsföras som just feelgood.

  1. Jag tycker inte att själva intrigen är speciellt upplyftande. Det går i princip åt helvete med det mesta för huvudpersonen Doris: kärleken, jobbet och familjen.
  2. Jag ville inte att inbitna feelgood- eller romanceläsare skulle bli besvikna. Min roman har inget klockrent ”boy meets girl”-tema, snarare är det ”boy doesn’t meet girl (because boy doesn’t exist)”.
  3. Slutet är inget ”och de levde lyckliga i alla sina dagar”-slut. Förlåt för spoiler, alla som inte har läst boken.

Svenska Wikipedia beskriver genren feelgood såhär: Feelgood är en litterär, musikalisk och filmisk genre med syftet att få mottagaren att må bra. Genren ligger nära chicklit och romance. Vanligtvis finns det en kärlekshistoria i centrum, men det kan även finnas andra förvecklingar, till exempel kring pensionärer.

När jag fortsatte läsa stod det att ”positiva slut, komik, rask handling, fantasifullt persongalleri” kan anses tillhöra genren och åtminstone en del av dessa kriterier kan jag skriva under på. Jag hävdar ju bestämt att jag har försökt skriva en kul bok, men jag förstår att alla inte inser hur briljant humor jag har. Kan det vara så att eftersom 1. min huvudperson inte är destruktiv och 2. tonen är lättsam så får man en positiv känsla när man läser = alltså har jag skrivit en feelgood?

Jag har inte facit här utan kan bara spekulera.

När det gäller omslaget så har förlaget och formgivaren försökt undvika att signalera saker som gör det till en typisk feelgoodbok i svenska läsares ögon. Men det verkar inte spela någon roll. Den chockrosa färgen gör säkert sitt till.

Eftersom jag skriver på roman nummer två väntar jag mig naturligtvis jämförelser med debuten. Det enda jag vet är att den har färre feelgoodingredienser än nummer ett. Det ska bli spännande att se vilken genre den kommer kategoriseras som.

Vad jag lyssnar på medan jag städar

Jag vet att du egentligen vet det här, ändå kan du behöva en påminnelse – allt är inte så härligt och frejdigt som det verkar på sociala medier. Det kan tyckas som att ”alla andra” är del av någon slags skrivgemenskap som du inte fått tillgång till. Men då ska jag berätta att jag, till skillnad från Caroline inte har några  skrivkompisar som jag delar manus med. Jag har inte, som Anna handplockats till en skrivgrupp med etablerade författare och en välrenommerad och kräsen ledare.

Gittan Jönsson, Vandrerskan

Men jag har internet. Och ett par hörlurar. Och jag har tvätt som behöver sorteras, en brun beläggning i diskhon som ska skrubbas bort, en omgång rabarber som ska hackas för att sen kokas till chutney. Och medan jag gör det så lyssnar jag på kloka människor som talar om litteratur och skrivande, då är jag liksom med i samtalet, fast i bakgrunden. Det går i perioder vilka poddar jag favoriserar men just nu är det dessa:

Folkets hörna

Folkets hörna i Lund är en scen för de som vågar dela med sig av texter under arbete. Det är också en podd med utrymme för eftertänksamhet. Tempot är en lisa för själen – jag har tröttnat på poddar där folk avbryter varandra. Det märks att Emilia Palmén och Agnes Stenqvist som håller i det hela har pluggat ihop, de är vana att prata om ”den skrivande praktiken.”

Alla avsnitt är bra, men jag kan rekommendera att börja med Mats Kempe. Hans lekfulla förhållningssätt till skrivande, där han bland annat skriver dikter med vänsterhanden, fast han är högerhänt, är uppfriskande. Jag blev också glad av pratet med Tone Schunnesson. Eftersom hon verkar så cool och begåvad har jag känt mig lite skraj för henne, men det gick över när jag hörde henne prata bjussigt och mänskligt om toppar och dalar i sitt författarliv.

Hemma hos Strage

Podden har ett enkelt koncept. Musikjournalisten Fredrik Strage bjuder hem musiker till sin våning på Kungsholmen i Stockholm. Den där våningen framstår som en salongskommunist våta dröm – sekelskifte, högt i tak, kreddiga skivor och böcker så långt ögat når. Så gott som alla gäster kommenterar hur fint Strage har det hemma). Dock inte Mattias Alkberg, författaren, låtskrivaren och musikern.

För mig är han sinnebilden av en kreativ person som fortsätter oförtrutet, om än ibland med vresig framtoning, trots att det inte är fett att leva som kulturarbetare. Hos Strage pratar han lite skrivande och mycket musik samt läser en utsökt dikt med titeln Sisyfos.

Mattias Alkberg kör en kärleksförklaring till språket

Något slags känsla

Nina Wikner bjuder in gäster, varav flertalet hittills varit författare. De samtalar med utgångspunkt i ett välkänt citat från Hjalmar Söderbergs Doktor Glas ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna i något slags känsla.” Alla avsnitt jag hört hittills har varit intressanta men det som fångat mig mest var nog när Patrik Lundberg snuddade vid att prata om skillnaden i hur han relaterar till världen i skrift och ”på riktigt”, och hur detta kan höra ihop med den övergivenhet som adoptionserfarenheten för med sig.

Det gränsar till galenskap

En väldigt mysig författarpodd med göteborgsatmosfär ( ja jag är svag för det mesta som har med Göteborg att göra). Här pratas det om konkreta aspekter av yrket som hur man föreställer sig miljöerna man ska gestalta, hur man gör research och hur märkligt det är att författare så ofta fotograferas sparkandes i lövhögar. Värdar är Elin Boardy, Martin Engberg, Mattias Hagberg och Jessica Shiefhauer. I min fantasi är jag en i kompisgänget –  i verkligheten en gröngöling på fel kust.

Tack alla ni som poddar. Utan er skulle mitt tänkande vara mer enkelspårigt, och mitt hem stökigare. För det är faktiskt så att jag ibland skrubbar lite extra på spisen, bara för att ha någonstans att göra av händerna medan jag lyssnar.   

Gästblogg: Gunnel Hillås

”Se på månen se på mig” är titeln på min debutroman. En berättelse som till
stor del utspelar sig i Istanbul sent åttiotal, men även i Stockholm 2018.
Jag är bildkonstnär ”från början” och tänker ofta att jag har målat mig fram till
språket. Berättelserna har vuxit fram parallellt med måleriet och de båda
världarna tangerar varandra. Gestalterna i mina berättelser kommer till mig på
min inre scen, och jag får lära känna dem genom skrivandet.


”Se på månen se på mig” skiljer sig från mitt vanliga berättande. Historien
bygger på min egen vistelse i Istanbul hösten 1986 och den pockade på att få
bli skriven. Dagboksmaterial, foton, teckningar och minnets korridorer samt
spänningsfältet mellan erfarenhet och att skapa fiction gjorde att berättelsen
tog lång tid att skriva.

De andra berättelserna jag skrivit (opublicerade, handskrivna i dagböcker) har
ofta tagit en graviditets längd kan jag se i efterhand. Jag bär dem som barn, de
föds ut ur mitt huvud. Efter en händelse då jag mindes min egen födsel började
jag tillverka språktavlor av mitt inre språk som ofta inleder en berättelse. (se
bild)


Första språktavlan av ”mitt eget inre språk” gjorde jag 1984. När jag första
gången ställde ut en språktavla, (Galleri Dialog i Gamla stan 1993), tolkades den
mycket olika av de som såg den. För någon var den Mose stentavla, för en
annan tankestrukturen, för en tredje språkets struktur, för någon en bön. För
mig är förklaringarna olika, men det jag vet är att språket bryter ny mark inuti.
Ett urspråk som rymmer alla tider, alla åldrar, nedärvda minnen och en väg
framåt. Det kan vara en spegelbild av tanken, den mentala strukturens skelett,
en mellanrumsform och en vila från ett ständigt flöde.

Mitt språk rör sig i ett gränslandskap mellan hitombortom, jag – ickejag, ljus-
mörker, födelse-död, betydelse- abstraktion. Rummet fortplantas genom tiden,
genom generationer av medvetanden som ärver ett tankerum, vilket fylls på
om och om igen. Jag är bärare under en generation.
Jag ställer mig tanketom för att formuleringen ska bryta in. Och en ny
berättelse är på väg. Cirkelrunda är mina tankar och härbärgerade i ett myecel
av trådar, vars linjer och snurriljor går hit och dit. Jag får halka omkring i ett c,
öppna fönstret i ett å och bada i ett o.

En guldtråd nystas ur det innersta. Därinne ligger en bunt pergament,
fullskrivna med bokstäver, boklaver och stavelser. I hjärtats skafferi bor tankens
foster, som blir förlösta ut ur hjärnbanéret. Mitt hjärtas hällristningar blir
synliggjorda i skrivandet. Det smakar blot, det smakar karga brödstycken och
gnisterkall snö. Vackra frostblommor på minnets fönster smälter till ord och
levande röd ros.


När allt tappar sin betydelse, då får ”in absurdum res” bli min tes och jag
formar ett litet , hermeneutiskt hermetiskt språk. Får ett ordras i överflöd och
rappakaljanismen bokstaverar mina tankar. Men i trons landskap, inplanterat
sen barndomen blir språket fantasins, och tar åter fart med ett fönster till
oändliga världar. I korspunkten mellan trons riktadhet och den inomborda
tillblivelsen formuleras det. Ordmönstret neutraliseras, och enbart hjärtats
tanke äger rum.


Ord som inte bryter in i vanlig verklighet. Ord som läker. Fyllda ord, utan
definition, men med innebörd.

Jag är. Ser in i ljuset. Närvaron interfolieras ständigt. Ordet andas in och andas ut.
Andas. Ordet driver bort, förgyller, skapar, längtar, besvärjer, beklagar, älskar.
Ordet lugnar. En tyst viskning. Berättelsen ger mig liv, jag svarar med att skriva
orden.

Gunnel Hillås 2021 copyright.

Författarcentrum Öst /sök författare/Gunnel Hillås
https://gunnelhillas.blogspot.com
Foto: Emy Lindberg

Halvtidsavstämmning: hur går det?

Den där frågan. Ärligt nu debutantbloggare, hur går det egentligen?

Ann: Den här kluriga frågan avslöjar inte riktigt om det gäller med själva bloggen, skrivandet eller livet i allmänhet. Fritt val alltså. När det gäller bloggandet så ligger jag i framkant efter några hetsiga debutveckor och har minst ett inlägg schemalagt och flera idéer som väntar på att komma på pränt i bloggform. Jag har heller inte gjort mig ovän med några debutantbloggskollegor (vad jag vet).

Skrivandet går faktiskt framåt. Jag har semester och försöker både fånga dagen och fånga orden för att sätta dem på pränt. Det verkar gå mot halvtid även i textlängd.

Debuterandet är avklarat för min del och det har visserligen varit omtumlande, men jag har överlevt. Och många har gillat boken! (Och hatat den, men det är en annan historia).

Caroline: Själva bloggandet går bra och är roligt. Har många påbörjade och inplanerade inlägg men brukar bestämma mig några dagar i förväg för vilket det blir just den aktuella veckan. Ibland lägger jag dock orimligt mycket tid på varje inlägg, så där skulle jag absolut kunna bättra mig.

Skrivandet och redigerandet har också gått bra på sistone. Nästa steg är egentligen att boka redaktör. MEN… Just nu är det lite moment 22. Jag väntar nämligen på svar från förlag. Som jag skrev om i torsdagsinlägget så har några förlag helt oväntat hört av sig till mig och bett att få läsa mitt manus. Därför avvaktar jag ett tag till och hoppas att jag får svar snart.
Det är klart att det finns vissa som undrar om jag verkligen kommer att hinna debutera i år. Jag erkänner att jag själv blir lite nervös ibland. Går det inte med plan A får jag väl ta till plan B.

Mattias: Jag har precis varit på prestationssamtal med Kritikern och Tvivlet (se veckans inlägg: Prestationssamtal i halvtid) och överlevt det. Jag tror jag fick godkänt. För övrigt? Jag är ju den i gänget som fuskade och debuterade redan förra året med Pensionat Solvändan på Lange Forlag, dock enbart som e-bok. Nu är meningen att den äntligen ska komma som tryckt bok. Vilket gör att det känns som att jag nu debuterar ”på riktigt”. Och eftersom den trycks först nu har vi (jag och Lange Forlag) kommit överens om att vänta med uppföljaren Skalbaggen i trädet som egentligen redan är färdigskriven (annars hade de kommit ut nästan samtidigt). Mitt illustrationsarbete med uppföljaren är därför satt på paus. En annan rolig grej är att Pensionat Solvändan nu översätts till engelska och fler språk är på gång har jag förstått. Det ska bli riktigt spännande att se hur min text ter sig på ett annat språk än svenska. Mitt skrivande just nu handlar främst om min egen skrivutmaning vilket jag nyligen skrev om i ett inlägg här på bloggen: En sommarutmaning. Jag tänkte att jag skulle låta skrivandet få vara fritt från krav under sommaren.

Anna: Jo tack det duger! Manuset är hos redaktör och det ser ut som om vi håller deadline. Det har känts trögt ett tag och jag har svurit en hel del åt det hela. Men nu känns det som om det lättar!

Gudrun: Eftersom jag uppmanas att svara ärligt – just nu vet jag inte hur det går med debuterandet. Kanske kan jag berätta mer efter nästa veckas förlagsmöte. När det gäller bloggandet vågar jag redan nu säga att Ann inte gjort sig ovän med någon av oss andra.

Att vaccinera sina barn vs att redaktera sin egen text

Okej så just nu är jag lite traumatiserad för jag gav mig på att vaccinera mina egna barn mot TBE. Min man insisterade på att vi skulle gå till nån vaccin-buss men snål kommunist som jag är vägrade jag. (Det är ettusenfemhundra kronor i skattepengar plus femhundra från oss, vill du bara kasta pengarna till Caymanöarna eller?)

Ja så efter mycket om och men skrev jag ut några doser vaccin och tog hem. Min man är en mycket noggrann läkare som sedan satte sig i typ två timmar och kollade youtube-filmer om exakt hur man skulle gå tillväga. Han lyssnade inte på mig när jag sade att jag har jobbat ett bra tag på privat vårdcentral och gett en massa doser vaccin.

Sen hade klockan hunnit bli elva på jävla kvällen så när det var dags att ge sprutan var barnen dödströtta och jag var sur och så blev det ju såklart inte exakt som på filmen och barnen skrek och jag grät och allt kändes typ som i excotsisten. Men nu är de vaxxade i alla fall.

Lite på samma sätt har de känts de senaste månaderna när jag på egen hand skulle redaktera manuset. Inför överlämning till den riktiga redaktören alltså. Min man och eviga bollplank gjorde typ värsta power-pointen om olika orsakssamband och luckor som behövde fyllas. Ordfronts praktikant Anna-Kaisa gjorde en finfin genomläsning som hjälpte till och förläggare Pelle har bett mig skriva om slutet så många gånger nu att jag typ glömt hur boken slutar.

Men nu är det över. Jag kan andas ut. Tillfälligt. Det känns som om det borde finnas något ordspråk som förklarar känslan här typ ”doppa inte fingrarna i egen syltburk” eller sådär. För att det är ett skit att behöva göra saker själv ska jag säga er.

Nästa gång blir det vax-bussen. Och nu har redaktör Helena manuset. Jag litar helt på att hon styr upp det. Gonatt från världens sämsta mor /A

Ps: nya glajor, vad tycks?

När förlag hör av sig och vill läsa ens manus

Caroline Möllesand bokförlag

Jag hade egentligen inte tänkt säga något alls i det här skedet eftersom jag inte vill jinxa detta.
Men i kommande bloggenkät råkade vi få uppmaningen att vara ärliga och berätta hur det går för oss – och eftersom jag gärna är transparent med vad som händer i bokprocessen så släpper jag lite grann på vidskepligheten.


Jag vet att det som har hänt inte behöver betyda något alls, men …

Det är några förlag som har kontaktat mig.
Ja, utan att jag har skickat något till dem.

Tjoho! Hjärtat pickade på ordentligt när jag läste deras meddelanden och insåg att de var nyfikna på mitt manus. Givetvis är jag superglad och exalterad över intresset. Men … att skicka in manuset för bedömning innebär också att jag riskerar att få nej. Eftersom jag inte har skickat till förlag tidigare så har jag inte förberett mig på att bli refuserad. Men vad har jag att förlora (förutom självförtroendet) på att skicka in manuset?

Förmodligen har förlagen sett mig på Instagram och här på Debutantbloggen, och min gissning är att de tilltalats av att jag skriver en feelgood som utspelar sig på Öland. Dessutom skrev jag ett inlägg den 15 juni där jag var öppen med att jag kan tänka mig olika vägar, till exempel att ge ut tryckt bok själv och att låta ett förlag ta hand om ljudboksutgivningen. Det kanske var lockande för dem, vad vet jag? Jag är ju rookie i förlagssammanhang.

När jag förklarade för dem att jag inte var helt färdig med redigeringen än, fick jag till svar: ”Vi kikar gärna på ditt manus redan nu, trots att det är ofärdigt.” Och en annan sade: ”Vi är vana vid att läsa råmanus.”

Det blev några hektiska dagar med flera timmars intensiv redigering varje dag. Ville förstås arbeta igenom så mycket som möjligt, och jag märkte ännu en gång att jag jobbar bäst under press och får som mest skrivet när någon väntar på att få läsa. Det var likadant när jag skrev råmanuset och mina testläsare väntade på fler kapitel.

Och så var jag tvungen att sätta ihop ett följebrev. Och ett synopsis.
Sedan skickade jag allt.
Och nu väntar jag.

Tankarna går upp och ner, fram och tillbaka. Känslorna är lite ”all over the place”, som prinsen sade. Jag tänker saker som:

– De kanske blev intresserade av idén kring min bok, men tänk om de tycker att jag skriver så uselt att manuset är bortom all räddning?
Fy, det är den jobbigaste tanken. Rädslan för att bli dissad gör att jag har stunder då jag snuddar vid tanken på att ge upp helt, redan innan någon har lämnat besked. Fast ett av förlagen har redan förhandstittat och beslutat att skicka det vidare till en av sina lektörer. Så NÅGON har åtminstone bedömt att det var värt att ta det vidare så långt. Vad de andra förlagen tycker, eller om de ens har hunnit läsa, är jag än så länge lyckligt ovetande om.

– De kanske struntar i kvalitén och säger ja till digital utgivning utan att erbjuda samarbete med redaktör?
För mig är det självklart att en redaktör behövs, så det vore ju trist. Fast å andra sidan känns samtliga tre förlag seriösa och kvalitetsmedvetna. (Jag vågar faktiskt till och med nämna ordet ”drömförlag” – i plural!)

– OM de möjligtvis skulle säga ja, då kanske processen blir så utdragen att utgivning under 2021 bara är att glömma?
Jo, jag fattar att det kan bli så. Men om det ”bara” handlar om ljudbok så kan processen bli kortare, det har jag förstått. Då finns det kanske en chans?

– Ska jag passa på att skicka till ännu fler förlag medan jag väntar?
Det kan i och för sig vara bra att öka möjligheterna, fast det är ju semestertider och tidsaspekten ställer till det lite. Hur länge vågar jag vänta på svar? Jag vill inte hamna för mycket på efterkälken i processen för egenutgivning om det är den vägen jag ändå ska gå.

Medan tankar som dessa cirkulerar försöker jag rikta fokus mot tangenterna. Jag skriver om två kapitel. Fortsätter peta lite här och där. Har ett annat projekt jag tänker ta tag i också. Den härliga sommaren är också, som tur är, en bra distraktion.

/Caroline

Prestationssamtal i halvtid

Ett bloggande halvår har gått och jag blir en dag erbjuden ett samtal på bloggchefens kontor. Närmare bestämt den 3e juli kl. 08.20. Jag knackar på den digitala dörren och undrar vem jag ska prata med, men får snart svar – inne på kontoret sitter Kritikern och Tvivlet. Ånej, det borde jag ju ha räknat ut! Hur ska det här gå?

Varsågod och sitt, säger Kritikern och visar på en ledig stol. Det är för sent att ångra sig nu, så jag gör som jag blir ombedd. Jag sätter mig.

Jaha Mattias, säger Kritikern och tittar på mig genom sitt förstoringsglas, hur har du det?

Jo, säger jag tveksamt, det är väl bra… i stort…

Hur tycker du att det fungerar här på bloggen?

Shit! tänker jag. Det här är första fällan! Den kom tidigt! Antingen säger jag nu att det har fungerat bra och ger därmed Kritikern en alltför lätt öppning att hävda motsatsen, eller så blir jag överdrivet självkritisk och ger mig själv oförtjänt dåligt betyg i hans ställe. Hur gör jag?

Jag tycker att det har fungerat ganska bra hittills, säger jag eftertänksamt, men jag ser också att det finns områden där jag absolut kan bli bättre.

Kritikern nickar stilla och ser nöjd ut. Rätt svar!

Vilka områden tänker du på i första hand? frågar han bakom linsen.

Ja, alltså… säger jag, tittar upp i taket och stryker mig över hakan för att försöka ge mig betänketid. Någonting måste jag svara nu!

Jag tror att jag skulle kunna bli bättre på återkoppling, säger jag till slut prövande. Och jag kan också se att jag kan jobba mer på tillgängligheten.

Hur då? frågar Tvivlet. Har du nå’n plan eller?

En plan? tänker jag i panik. Fasen också! Måste leverera nu! Tänk Mattias – En plan för tusan!

Jomen, jag tänker att här skulle jag kunna använda mig av vårt förbättringsverktyg, vårt Powertool! säger jag.

Kritikern lägger ner förstoringsglaset och nickar uppmuntrande. Bra tänk! säger han. Tvivlet tvivlar alltjämt.

Jag tänker, fortsätter jag, att jag har regelbundna och mycket långa möten med mig där jag lokaliserar problematiken och systematiserar mina Targets i en Priolista från 1 – 5. Sedan kan jag, enligt verktygsmodellen, sätta upp delmål för var och en av mina Targets på listan för att långsamt, steg för steg, men väldigt effektivt, jobba mig fram till mitt individuella Headgoal.

Kritikern och Tvivlet kastar en nöjd blick på varandra.

Bra! säger Kritikern. Då kan vi sätta dessa punkter som dina individuella bloggmål för resten av året. Han skriver ner vad vi precis har sagt. För övrigt är vi nöjda med din insats, lägger han till.

Det ingår också i dessa möten att du har möjlighet att ge oss feedback, säger Tvivlet som fortfarande ser ganska tvivlande ut. Men eftersom jag är slängd i det administrativa språket räknar jag snabbt ut att: ”möjlighet”=”medarbetarplikt”, i alla fall om jag vill lämna mötet med en fortsatt god relation till cheferna. Alltså ger jag feedback: Det känns som om ni ser mig, säger jag. För så känner jag verkligen! Under det här halvåret har jag verkligen känt mig sedd av er, båda två!

Jag ler uppmuntrande för att försöka dölja sarkasmen i det jag just har sagt. Jag försöker också att låtsas som om detta jag säger här betyder något. Som om jag verkligen fick ge dem konstruktiv feedback på riktigt, och att någon av dem lyssnade.

Vad bra, säger Kritikern ointresserad och besvarar mitt leende med sitt dödskallegrin. Det är vårt mål – att verkligen se dig.

Ni lyckas bra med det, säger jag.

Då tror jag att vi var färdiga här för idag, säger Kritikern och får det att låta som en fråga. Eller har du något mer att tillägga? Tvivlet kastar en sista tvivlande blick på mig. Och med mina djupa kunskaper i administrativ svenska förstår jag att det där sista betyder: ”Gå, vi håller på med en viktig chefsgrej!” så vi tar adjö och jag lämnar mötet.

Jag andas ut och känner att det nog ändå gick ganska bra. Det blir ett halvår till på Debutantbloggen!

Att vara med i Nyhetsmorgon

Slå er ner kära bloggläsare, så jag ska jag berätta en saga. Sagan handlar om en kvinna från Värmland som skrev en bok. Sedan hörde TV4 av sig till hennes förlag och förhörde sig om huruvida hon kunde tänka sig att medverka i kanalens flaggskepp: Nyhetsmorgon. Sedan levde hon lycklig i alla sina dagar.

Skämt åsido, jag vet att det är många författares och aspirerande författares stora dröm att vara med i ”Nymo”, som programmet kallas. Jag har fått höra att är man med där så behöver man inte göra mer pr för boken. Att den åker upp på topplistorna direkt. Återstår att se om förlaget märker av någon ”nymo-effekt” just när det gäller min medverkan.

Följer man åtminstone några kändisar på Instagram är det snarare undantag än regel att några av dem förr eller senare kommer filma sig själva i en taxi ”på väg till TV4”. Jag kunde ju inte vara sämre, så här kommer en äkta taxibild:

Som ni kanske kan se på bilden var jag redan sminkad, då TV4 under pandemin uppmanar alla gäster att sminka sig hemma. Kände mig dock lurad eftersom man sedan ändå visst fick bli sminkad innan medverkan. Missade därför att ta den obligatoriska bilden av mig själv i sminkstolen med en pudervippa farandes över ansiktet.

Väl inne i TV4:s lokaler på Gärdet var alla precis så trevliga och logen där alla väntar på att hoppa in i sändning precis så smakfullt inredd som man kunde förvänta sig. Jag började småprata med två andra gäster och insåg efter ett tag att jag kände igen båda två. Det var naturligtvis inga vanlisar utan riktiga kändisar som varit med i tv under hela min barndom/ungdom. En av dem började till och med följa mig på Instagram efteråt.

Min före detta kollega kom också och hängde med mig ett tag. Vi jobbade ihop på SVT och nu har hon gått över till TV4. Det var väldigt skönt att kunna fokusera på att föra en vettig konversation precis innan rikssänd tv. Måste däremot påpeka att det här med att alla går upp så himla tidigt för att vara med i Nyhetsmorgon visar sig vara överdrivet. Jag blev hämtad klockan 08.40 av taxin, med planerad medverkan exakt en timme senare. Väldigt skönt för en kvällsskiftsjobbare.

Jag hade blivit varnad innan för att det skulle gå snabbt. Andra som medverkat berättade att de fem-tio minuterna i sändning känns som ungefär tio sekunder. Så var det också och jag minns såhär i efterhand inte mycket av vad jag sa. Enligt medarbetarna på förlaget så såg jag tydligen inte alls nervös ut, men det säger de säkert bara för att vara snälla. Titta här och bedöm själva.

Psyklistan

I slutet av maj intervjuade jag Frida Gustafsson, som förutom att arbeta som läkare bedriver ett slags litterär-medicinsk konsultverksamhet. Inspirerande tyckte jag, och började dagdrömma om att starta ett liknande projekt fast kring frågor som rör psykiatri och psykoterapi och utvecklingspsykologi och…nej just det, det skulle bli alldeles för stort och dessutom ska jag ha ICKE påbörja nya saker utan ha fokus på att avsluta debutroman och uppsats, och sköta de åtaganden som jag redan har igång; föräldraskap, förvärvsarbete och blogg.

Men när jag ändå ska blogga kan jag passa på att lyfta fram några författare som är föredömligt skickliga på att skriva om psykiskt lidande och psykiatriska tillstånd. De exempel jag har valt ut har det gemensamt att de ger en trovärdig skildring av hur symptomen märks i beteenden hos individen samtidigt som det finns en viss komplexitetsgrad i gestaltningen. Personer med exempelvis autism eller bipolär sjukdom har personlighetsdrag också och är inte bara en vandrande manifestation av symptom.

Varje gång vi som skriver lägger oss vinn om att skildra psykiatriska tillstånd på ett nyanserat och kunnigt sätt, bidrar vi till att minska stigmatisering av psykisk sjukdom. På köpet blir våra texter dessutom bättre.

Okej, nog predikat, här kommer psyklistan. Jag har medvetet valt texter från olika genrer för att visa att det går utmärkt att skriva om detta även i kommersiell litteratur och för den yngre publiken.

PSYKLISTAN

Tove Jansson, Det osynliga barnet

Titelnovellen i den här samlingen är en ömsint och humoristisk skildring av ett barn med otrygg anknytning, som repar sig. Ett otryggt anknytningsmönster, hälsar psykolog Furumark, är i sig är inget psykiatriskt tillstånd, men ökar sårbarheten för att utveckla det senare i livet. Därför, och för att novellen är så fin platsar den på listan.

I samma volym finns novellen Filifjonkan som trodde på katastrofer, där Filifjonkan, med sin långa, känsliga nos ger GAD (generaliserat ångestsyndrom) ett ansikte. Tove Jansson demonstrerar att tankarna på katastrofen ibland är värre än själva katastrofen, utan att göra sig lustig över Filifjonkan.

Johan Ehn, Hästpojkarna

Hästpojkarna är en gripande, och spännande kärlekshistoria som kategoriseras som unga-vuxna roman. Jag vet inte om detta är Johan Ehns avsikt, men jag läser en av huvudpersonerna, Janek som att han har autism och är traumatiserad. En av detaljerna som gör skildringen av Janek trovärdig är att hans förmåga att kommunicera med andra varierar beroende på vilken miljö han befinner sig i. Det handlar då inte bara om att han blommar upp när han får sysselsätta sig med sitt särintresse, hästar, utan det sker när han som är homosexuell, befinner sig en trygg, queer miljö.

Beate Grimsrud, En dåre fri

En högintensiv skildring av hur det är att leva med psykossjukdom. Texten är ömsom gripande,  svindlande och utmattande. Bara en riktigt begåvad författare fixar att skriva en sån här roman. Efter den är man tacksam över att ha läst och att vi haft Beate Grimsrud hos oss. Den läsare som sedan önskar något mer lättsmält kan med fördel ta sig an nästa bok på listan.

Johanna Schreiber, Mellan raderna (SPOILER ALERT)

Det här börjar som en helt vanlig, i mitt tycke nästan för vanlig feel good med en charmigt vimsig huvudperson med ett stressigt förlagsjobb som träffar en sexig snubbe och så … aha blir det en skildring av hur odiagnosticerad ADHD kan bidra till utmattning och trassliga relationer. Schreiber beskriver på pricken hur ADHD kan gestalta sig (hos en normalbegåvad vuxen utan samsjuklighet inflikar psykolog Furumark). Hon fångar också fint olika typer av reaktioner som diagnosen kan väcka. Jag själv ser svart, och misstänker att Schreiber också gör det, varje gång någon kläcker ur sig ”alla har väl en släng av ADHD”, och på så sätt bagatelliserar de utmaningar det innebär att leva med ADHD.

Linda Boström Knausgård, Oktoberbarn

En inifrån berättelse om att vara i ett depressivt skov och inte kunna ta sig ut, om elbehandlingar och rädslan för att tappa minnet, och om att vara förälder med psykisk sjukdom. I Oktoberbarn finns också en av de vemodigaste och vackraste skildringarna jag läst om det undantagstillstånd som uppstår när båda parter i ett äktenskap inser att det är över. Om någon som läser detta träffar Linda Boström Knausgård – hälsa att jag vill att hon ska fortsätta skriva. Ingen stress, jag finns här och väntar.

Gunnar Ekelöf, Svanen

Gunnar Ekelöf var i perioder inlagd på Beckomberga mentalsjukhus och om detta handlar dikten Svanen. I stroferna svingar han sig på ekelöfskt sätt obehindrat mellan galna medpatienter, maskanfrätta kålblad, och grekisk mytologi. Jag älskar den här dikten och läser den gärna högt för folk i alla möjliga och omöjliga situationer, följdaktligen vill jag också dela den med er. Jag har saxat ut några strofer ur mitten av Svanen. Kanske du, eller någon du älskar behöver tröst just idag, i sånt fall kommer den här:

”Jag hörde vildgäss över sjukhusparken

en höstlig vårmorgon

Jag hörde vildgäss en morgon

en vårhöstmorgon

trumpetande –

Åt norr? Åt söder?

Åt norr! Åt norr!

Långt härifrån –

Det bor en friskhet djup i mig

som ingen kan frånkänna mig

ej ens jag själv – ”

Gästblogg: Kristoffer Eriksson

Skönlitterär läsning är som att resa, att dyka in i en annan värld, att fly verkligheten och att hänföras av ordens magi. Skönlitterärt skrivande som bottnar i ambitionen att bli utgiven är å andra sidan en helt annan typ av resa. Jag önskar att jag, då tjugotre år gammal, hade vetat det innan jag steg ombord på vad som skulle komma att bli en emotionell bergochdalbana och en ordentlig mental prövning. Men låt oss ta det från början.

Sommaren 2019 kom grundidén till mig. En dystopisk version av 2330-talet, tvåhundrafemtio år efter att mänskligheten förlorat två krig. Det första mot naturen och det andra mot sig självt. I det sista världskrigets eftermäle är allt som återstår två samhällen. Det ena är högteknologiskt, totalitärt, dehumaniserat, resurseffektiviserat och omslutet av en skyddande kupol. Det andra är primitivt, patriarkalt, traditionsbundet och undangömt djupt inne i skogen. I slutet av våren 2020 hade den här grundidén omvandlats till ett färdigt manus. Hösten 2020 antogs det och hösten 2021 ges min dystopiska debutroman De som blev kvar ut av Storge Förlag.

Min resa till publiceringen kan tyckas, och tycks av många, ha gått spikrakt. På ett sätt har den kanske det. Jag har i stort sett undsluppit hinder, bakslag och återvändsgränder, men samtidigt har det varit som att köra i 110 km/h på en gropig grusväg med en gammal 240 som saknat både säkerhetsbälte och stötdämpare. Huvudet har helt enkelt fått ta en hel del stryk.

Under de första månaderna susade jag dock fram på jämna asfalterade gator. Allt var lustfyllt, problemfritt, spännande och fantastiskt, men precis när jag började tro på det, tycka att mitt manus faktiskt var bra och på riktigt började drömma författardrömmen hände något. Det var som om jag hade plockat upp en liftare som bara stått där i diket och väntat på mig. Helt plötsligt var vi två på min resa. Jag och bluffsyndromet. Även om du inte har hört begreppet förut så har du antagligen, åtminstone enligt statistiken, haft känslan att någon, vilken sekund som helst, kommer avslöja dig, slita av din mask och visa alla vem du egentligen är. En förbannad bluff.

Jag satt i förarsätet och lät liftaren förpesta stora delar av min resa från aspirerande till debuterande författare med misstro och orimlig självkritik som stundtals angränsade till självförakt. Det blev inte bättre av att det började gå bra, snarare tvärtom. Allt från kontraktskrivande och mediaframträdanden i lokalpressen till beröm och uppmuntrande kommentarer blev bara ännu ett steg närmare det ofrånkomliga avslöjandet. Liftarens blotta närvaro hade fått paranoian att slå rot i mig och jag jagades ständigt av oron att min inkompetens snart skulle upptäckas, att jag skulle förlöjligas, och värst av allt, att jag skulle behöva inse att jag de facto var och skulle förbli en bluff. En sopa som leker författare.

Men så en dag fick det vara nog. Jag drog i handbromsen, släpade ut liftaren och slängde tillbaka den jäveln i diket igen. Det var egentligen inget särskilt som fick det att vända. Jag pallade bara inte mer och vägrade låta min resa präglas av bluffsyndromet en enda sekund till. Den förtjänade bättre. Jag förtjänade bättre. Och det gör du och din väg till debutromanen också. Glöm inte det! Du är ingen bluff och ska aldrig tillåta dig själv att känna självförakt!

Till den aspirerande författaren som drömmer om debutdagen: se vägen dit som en resa och dig själv som en målmedveten och oberoende förare på en motorväg. Du har en startpunkt och du har ett mål. Jag kan inte lova att du lyckas ta dig hela vägen, men du kommer ingenstans om du inte vågar vrida om nyckeln. Oavsett vart just din resa leder så leder den någonstans och under färdens gång plockar du upp kunskaper, färdigheter och utvecklar både dig själv och ditt skrivande. Så våga vrida om nyckeln. Och om du ser en liftare vid vägkanten … gör både dig och mig en tjänst … veva ner rutan, sträck ut långfingret och tryck plattan i mattan. Din resa, oavsett vart den tar dig, är värd så mycket mer än bluffsyndromet. Gör det absolut bästa av just din och njut! Förhoppningsvis leder det till att alla vi andra får möjligheten att dyka in i din värld, fly undan vår verklighet och hänföras av magin i dina ord.

Allt gott,

Kristoffer Eriksson

Instagram: @kriistoffereriiksson

Mail: kristoffer.eriksson14@gmail.com