Gästbloggare: Lin Jansson

Bild 2018-02-02 kl. 09.58

Så det blev en bok tillslut.

Herregud alltså.

Det är så bisarrt, när drömmar slår in. Jag kan fortfarande inte riktigt fatta att det här faktiskt har hänt. Om sanningen ska fram har jag ända sedan jag satte mig ner och skrev det första ordet till Ragga som du shoppar, varit övertygad om att den aldrig skulle bli läst. Jag skrev den inte för att den skulle läsas.

Jag har alltid haft drömmar om att bli författare. När jag var yngre siktade jag in mig på att vinna nobelpriset i litteratur och började på massor med böcker som jag hade storslagna planer för. De skulle vara tunga och svåra med undertoner så obegripliga att kritikerna skulle hylla dem och förlagen skulle slåss om mig. Det blev dessvärre aldrig mer än några sidor av de där böckerna. Främst för att de var så, i brist på ett bättre uttryck, in i helvete tråkigaatt skriva. Jag tröttnar ögonblickligen på allt som inte är roligt, människor som jag skriver inga nobelprisböcker. Efter en sisådär sjuttio misslyckade försök, insåg jag det också.

Jag slutade inte skriva, det är en del av den jag är, men jag började inte på några fler böcker. Jag slutade skriva för en läsare. Istället skrev jag för att det var skönt och roligt. Jag började när jag ville och slutade när jag ville göra något annat. Att släppa alla tankar på att prestera gjorde någonting med mig och min berättelse. Texten blev enkel men rolig, jag tyckte om det jag skrev och jag tyckte om mina karaktärer. Efter några år tog historien slut och jag insåg förvånat att det hade blivit en bok. En hel, riktig bok.

För första gången i mitt liv hade jag någonting som jag skulle kunna skicka in till ett förlag, men plötsligt var jag inte säker på att jag ville det. Eftersom jag bara skrivit för mig själv, blev berättelsen personligare på något sätt. Att bjuda in någon annan i den kändes fel, som att dela med mig av något hemligt. Boken var min, bara min, och under en lång tid var det så jag ville ha det.

Efter drygt ett år tog dock nyfikenheten över. Jag bestämde mig för att testa, tog ett djupt andetag och skickade in manuset till en handfull förlag.

Refuseringar alltså.

Fy.

Alla vet att man kommer få dem, ändå är de förskräckliga.För en bok man skrivit själv blir nästan som ens lilla bebis, och att få höra att den inte duger gör ont. Skitont faktiskt. Som en åsnespark i äggstockarna. Jag är sjukt imponerad över författare som gång på gång skickar in sina manus och kan ta sina refuseringar med ro. Jag vande mig aldrig. Varenda tack men nej tack-mail gjorde mig till ett emotionellt vrak, som utan tillstymmelse till värdighet satt och bölade ”men mitt nobelpris dååååå!?”

För mig var det den värsta delen i hela den processen, men den ledde också till den bästa. Ett mail ifrån Forum, förlaget som jag alltid kommer att älska för att de gav mig en chans.

Boken som aldrig skulle läsas gick i tryck ungefär ett år efter att jag fick det där mailet. Ett förskräckligt år. Oändligt många kvällar slutade i gråtande samtal till mamma där jag skrek att jag inte klarade det. Och så var det ju den där gången när redigeringsprogrammet kraschade och åt upp fyrtio timmars arbete. Under hela den förmiddag det tog min underbara kompis att återskapa dokumentet slutade jag aldrig gråta. Men det har också varit ett underbart år, fyllt av fantastiska, fina människors och spännande arbete.

Och när jag fick det där fyrkantiga paketet med posten, och för första gången kunde hålla i min alldeles egna bok, med mina ord på sidorna och mitt namn på framsidan, så var det ju såklart värt det, alltihop.

För då kändes det som om jag vunnit nobelpriset.

Ragga som du shoppar är en historia som blandar massor med humor och värme med mörker och allvar. Den handlar om att vara vilsen, inte gilla sin tillvaro men inte veta hur man ska ta sig ur den. Men också om att ha psykisk ohälsa i sin familj och hur mycket det kan förända en människa.

 

Advertisements
Posted in Gästbloggare | Leave a comment

Lördagsenkät: Problem under skrivprocessen och tips på lösningar.

Skrivprocessen beskrivs oftast som en berg- och dalbana. För ena sekunden känns det som att man har kontroll på läget, andra vill man radera hela manuset. Vi tänkte den här veckan beskriva ett problem vi har stött på under vår skrivprocess och ge svar på hur vi tog oss igenom det.

01_jennygromarkwennberg_foto_henrikberglund_mini

Foto: Henrik Berglund

Jenny: Jag vill dela med mig av ett fint råd jag fick av författaren och skrivläraren Sören Bondeson för att klara skrivandet ända in i mål med min ljudboksserie Kämpa tjejer! utan att förgås av stress och prestationsångest: “Ta en scen i taget och tänk att den ska bli så bra som möjligt.” Jag har försökt följa det och tycker att det hjälper att ha som mantra. En scen i taget!

 

 

HelenaHedlund20171207013 kopia.jpg

Foto: Kicki Nilsson

Helena: Mitt bästa tips är en klassiker: Kill your darlings! Ofta fastnar jag i stycken som kanske var det första jag skrev och som jag sedan har byggt allting runt. Kanske hittade jag i begynnelsen en makalös tanke eller en klockren formulering och så växte texten utifrån den. Och så sitter jag tillslut timme ut och timme in och flyttar ord och meningar fram och tillbaka i ursprungsstycket för att få det att passa ihop med resten. Stryk! Markera hela stycket, blunda och tryck på radera! Snabbt bara, som att rycka bort ett plåster. Du kommer inte att sakna det. Och om det är något som verkligen måste vara med så kommer det tillbaka. Av nödvändighet.

 

 

Veronica Almer press1

Foto: Jakob Almer

Veronica: När jag först började skriva körde jag oftast utan plan. Eller jag visste hur jag ville att det skulle sluta men resan dit var väldigt oplanerad. Detta gjorde att jag på dåliga skrivdagar stod still, jag visste inte hur jag skulle ta mig vidare. Jag känner mycket väl till uttrycket ”men bara skriv” fast det är svårt när man har skrivsvacka och är mitt uppe i ett manus. Detta har jag löst genom att inledningsvis planera ungefärligt vad som ska hända, små punkter genom manuset som jag kan använda när jag infinner mig i dessa svackor. Visst det finns mycket utrymme till ändra på dessa ”punkter” men det kan jag göra på dagar när jag har skriv-flow. Post-it- lappar är oerhört bra till detta. Jag börjar med att skriva en post-it till början och en till slutet och sedan fyller jag på med lappar tills jag har en komplett handling. När jag sedan skriver vet jag vad som ska hända och då går skrivandet så mycket lättare, både vid bra skrivdagar och dåliga.

 

Emelie-Novotny_Bonnier_009_c Stefan Tell webb

Foto: Stefan Tell

Emelie: Ett tips som alltid fungerar för mig när jag tycker att skrivandet känns segt är att byta plats. Ibland räcker det med att byta rum, varför inte sätta sig i soffan, i sängen, på golvet i hallen, eller någon annanstans än där du brukar sitta och skriva? Men ibland behövs det till ett större miljöombyte. Åk bort! Att skriva på tåg tycker jag är bland det bästa som finns. Att se landskapet förändras utanför, att fantisera om människorna som bor i husen som tåget susar förbi.

 

 

 

 

 

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

Mia: Jag har skrivit om det förut, men när jag kör fast tycker jag att det fungerar bra att ta en dusch, ta en promenad eller skriva på ett annat manus. Det verkar som hjärnan måste få vila från manuset ibland och då släpper knuten till slut. I vart fall är det oftast ingen idé att sitta och värka fram något. Bättre då att försöka skriva på en annan del av manuset och acceptera att det för tillfället inte går att komma vidare med just den biten. Det viktigaste är att inte ge upp! Skriv vidare, men kanske på något annat!

Posted in Debut, lördagsenkät | Leave a comment

Vad handlar din bok om?

Emelie-Novotny_071_c Stefan Tell (webbversion)

Foto: Stefan Tell

Frågan som ställs allt oftare nuförtiden blir konstigt nog allt svårare att svara på. För hur sammanfattar en egentligen en bok på flera hundra sidor i normal konversationslängd? Att sammanfatta boken på ett par meningar är mycket enklare. Men det börjar närma sig boksläpp och jag om någon vet ju vad som utspelar sig i min roman, det är ju jag som har skrivit den. Så varsågoda, nu får ni det långa svaret vare sig ni vill eller inte:

*

För mig var det viktigaste att skildra vardagen i stallet, de personer som jobbar och sliter utan att stå i rampljuset. Det gör min huvudkaraktär Ylva, hon är lojal, ansvarstagande och har ett stort hjärta. Hästarna betyder allt för henne, speciellt Zorba som hon har varit medryttare på hela gymnasietiden och det lilla fölet Uno. Det är sommaren efter gymnasiet och Ylva sommarjobbar i Solveigs tävlingsstall under tiden som kompisarna planerar att lämna hålan som de vuxit upp i så snabbt som det bara går. För Ylva kommer drömmarna i andra hand, för allt hon drömmer om finns redan här hemma. Det är inte Ylva som äger hästarna, men det är Ylva som tar hand om dem och älskar dem.

Till sin hjälp i stallet har Ylva jämnåriga Nicole som är allt det som Ylva inte är tillsammans med hästarna: obetänksam, impulsiv och uttråkad. När Ylva vill träna fölet vill Nicole helst rida och bada eller slappa på höloftet. Eller vad som helst, bara något händer. När det väl händer är hon helt inkapabel att ta konsekvenserna av det.

Fredrik och Nicole tävlar båda två dressyr på hög nivå. För Fredrik rasar framgångarna in, men för det unga stjärnskottet Nicole går tävlingssäsongen inte riktigt som väntat. Stämningen i stallet förändras och Ylva vet inte längre var hon har varken Fredrik eller Nicole. Trots att Ylva egentligen tycker att Fredrik är dryg och självgod kan hennes kropp inte låta bli att reagera när han är nära. Han är ändå skitsnygg och en gud på att rida. Men så växer relationen till Nicole och blir något helt annat än vad Ylva kunnat anat. Det blir början på något nytt, skört och spännande. När Ylva ger efter och låter sig dras med Nicole växer sig hemligheterna och hållhakarna bara större.

*

En del av mig vill gärna berätta om boken, lyssna till vad den som undrar tycker är mest intressant. Men samtidigt vill en del av mig säga att om jag skulle kunna berätta vad boken handlar om så hade jag inte behövt skriva den. Det enda sättet att berätta den här berättelsen var att skriva den här boken. Jag hoppas att du som läser det här blir sugen på att läsa mer, snart finns Vänd rätt upp ute i handeln, du kan redan nu bevaka den på Bokus eller Adlibris.

Posted in Debut, Emelie Novotny, Hästbok, Ungdomslitteratur, Vänd rätt upp | Leave a comment

Ut i skogen!

HelenaHedlund20171207013 kopia.jpg

Fotograf: Kicki Nilsson

Det är vidunderligt vackra vårdagar vi har just nu! Jag drar på mig joggingskorna och springer ut i skogen. Jag behöver det här. Sedan januari har jag varit ett under av effektivitet. Jag har jobbat heltid som skådespelare på dagarna och som författare på kvällarna. Däremellan, de där ynka 2-3 timmarna mellan jobbslut och nattning, har jag skött hem och barn och handlat och lagat mat och tömt pottor och rensat avlopp och skjutsat till aktiviteter och lyssnat på läsläxor och diskat och tvättat och svarat i messengertrådar och huggt ved och suttit på styrelsemöten och föräldrarådsmöten och kännt mig som en duktig samhällsmedborgare när jag med andan i halsen har suckat: Det är mycket nu!

Jag vet att jag inte är ensam. Vår tid och vårt samhälle kräver det av oss. (Kanske inte dubbeljobb, men heltidsjobb.) Det har blivit en norm att jobba mycket, du bör ligga på gränsen till utbrändhet. (Men bara på gränsen!) Du blir nästan misstänkliggjord om du har för mycket fri tid. Ett fullspäckat schema är status.

Men jag ska inte klaga! Jag vet att jag lever i den lyxigaste av världar med två drömjobb, och det har fungerat att dubbeljobba en period. Det är ju så roligt och spännande! Och det kan nog vara en fördel med en effektiv hjärna i redigeringsfasen – att snabbt kunna hitta alternativa formuleringar eller svara på förlagsmail och ta beslut om strykningar på ett osentimentalt sätt.

Sedan en vecka tillbaka är teaterjobbet slut för säsongen. Nu är jag bara författare ett tag. De första dagarna körde jag på i exakt samma tempo som tidigare. Jag har redigerat det allra sista småfixet på Det fina med Kerstin- korrekturet, i tätt samspråk med förlaget. Jag läser igenom min första version av uppföljaren och grovredigerar med fräscha ögon. Min plan är att snart skicka in den till förlaget, och sen, innan skolorna slutar, hinna påbörja arbetet med bok nummer tre.

IMG_1542.jpgMen här tar det stopp. Jag känner det så tydligt. Jo, det går fint att redigera en redan befintlig text när du befinner dig inom samtidens stressnorm, men när du ska skapa nytt krävs något helt annat. En annan sinnesstämning. Ett lugn. En öppenhet. För mig krävs det att jag ställer mig utanför samhället och med förundrad blick tittar in på den hets och på de mänskliga beteenden som jag nyss var en oreflekterad del av. Det krävs att jag drar på mig joggingskorna och springer ut i skogen. Där kommer kreativiteten och lusten tillbaka. Idéer dyker upp, formuleringar formulerar sig och ideligen måste jag stanna för att ta upp min mobil och göra en anteckning. Efter dagens springrunda står det: ” Bara ögonlock”, “En vit skåpbil” och “Känna som ett vildsvin” . Jag vet vad jag menar.

Men det är inte helt lätt, tycker jag, att kasta sig från det ena läget till det andra. Det tar lite tid och många förråd och garderober blir effektivt städade på vägen. Jag drabbas alltid av ett dåligt samvete och av skam. Har jag verkligen rätt till att bara ge mig ut i skogen på dagtid och fantisera? Måste jag inte prestera något konkret och användbart varje arbetsdag för att ha rätt att existera? Om någon frågar mig vad jag har gjort på jobbet idag, vad ska jag svara? Suttit i trädgården och tänkt?

Jag tror att vi måste erkänna och påminna oss om att skapande processer har olika faser, och att alla är lika viktiga. Konst och litteratur gror inte under stress och press. Ett visst mått av tomhet och onödighet krävs för vi ska få syn på livet igen så att någonting nytt kan börja växa.

Idag är det Kristi himmelfärd. Kanske den vackraste dagen på året? Många av oss är lediga. Så släpp all stress idag och gå ut och titta på körsbärsträden!

Trevlig helg!

Posted in Debut | Leave a comment

Ett nytt manus prövar sina vingar

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

För två veckor sedan fick jag ett lektörsutlåtande på mitt senaste bilderboksmanus. Det var det bästa och finaste utlåtandet jag någonsin fått av en lektör. Jag blev rörd till tårar när jag läste det. Lektören hade förstått precis vad jag ville säga med min berättelse och återgav den med så vackra ord att de nästan var en berättelse i sig. Och hon skrev att hon kommer bära berättelsen med sig och längtar tills hon får hålla boken i sin hand.

Personligen tycker jag att det här barnboksmanuset är annorlunda från allt det jag har skrivit tidigare. Det är en berättelse som jag känner väldigt starkt för och har ett annat djup än mina tidigare manus. En hel del står skrivet mellan raderna och det är ett sådant här manus jag alltid har önskat att jag skulle kunna skriva.

Nu återstår det att se vad förlagen tycker. Jag har redigerat manuset utifrån lektörens kommentarer och igår och i förrgår började jag skicka ut manuset till de första förlagen.

Jag har sett att många brukar fråga på författarforum om hur andra gör sina manusutskick. En vanlig fråga är om en ska skicka till flera förlag samtidigt och i så fall om en ska skicka till alla förlag på en gång.

Det finns förstås inga regler för detta, men jag tycker definitivt att en ska skicka till flera förlag samtidigt eftersom det oftast tar låång tid att få svar. Och tyvärr är majoriteten av svaren som till slut droppar in refuseringar. Men, jag brukar inte skicka till alla tänkbara förlag på en gång. För det första skickar jag förstås bara till de förlag som ger ut den typen av böcker som mitt manus är. Jag börjar med att skicka till de förlag jag allra helst skulle vilja att min bok kom ut på. Så i första vändan skickar jag manuset till omkring 3-5 förlag. När jag har fått svar från samtliga dem och om alla är refuseringar skickar jag sedan till ett antal andra förlag och så vidare.

Jag vet av erfarenhet från författarkompisar som i ren iver skickat till många förlag samtidigt att de då har hunnit få ja från ett förlag innan de har hunnit få svar från sitt drömförlag. Då uppstår en enorm stress och vånda och en jakt på att snabbt försöka få besked från drömförlaget (vilket inte alltid går). Så lite tålamod och is i magen är inte fel även om det kanske innebär ännu längre tids väntan.

Efter varje manusutskick blir jag alltid lite rädd. Tänk om jag inte kommer på några fler idéer till böcker. Det här kanske var allt jag hade. Då tycker jag att det är rätt skönt att skriva på en text inom en annan genre. Nu tänker jag återgå till att redigera min roman och inte försöka pressa fram någon ny barnboksidé. Förhoppningsvis kommer det en ny idé när jag minst anar det. Och mitt i alltihop fick jag igår besked om att jag har fått ytterligare en novell antagen till en novellantologi. Den heter #Älskanoveller – 30 nyanser av passion och kommer ut i november på Ordberoende förlag. Ja, så nu ska det bli redigering och slutkorr av den novellen också.

Posted in Debut, Mia Kim | Tagged , , , , | 7 Comments

Romancerevolution

Veronica Almer press1

Foto: Jakob Almer

Har ni hört att det råder en romancerevolution i Sverige? Jodå, snart borrar sig romance in i alla svenskars hjärtan. Dock är vi inte i mål än och det är ganska mycket arbete kvar. Men det är i alla fall i rullning och det går åt rätt håll. Det börjar till exempel dyka upp svenska romancebloggar och Instagramkonton. Jag har dessutom lagt märke till flera aspirerande författare som skriver romance. För bara några år sedan var det i princip obefintligt. Det finns till och med en universitetskurs om just romance som man kan läsa på distans i sommar. Jag tycker det är alldeles underbart och blir lika glad varje gång jag upptäcker något nytt som för genren framåt. Min bok Sunt förnuft, vilt hjärta är också en del av den utvecklingen, likaså mitt deltagande i Debutantbloggen. Det är andra året som vi har haft en romancedebutant just på Debutantbloggen, hur häftigt är inte det?!

Det här med att älska romance, har som jag nämnt i tidigare inlägg, även sina tuffa sidor. Man blir lätt en papperskorg där folk dumpar fördomar och då måste man i sin tur vänja sig vid att inte ta den skiten utan krossa de där förlegade och högdragna kommentarerna. Jag vet inte om ni har sett Spindelmannen men en känd replik därifrån är: With great powers comes great responsibilities. Det går att applicera även i romanceskrivandet; Writing romance comes with great responibilities. Med det menar jag att när man skriver romance så blir man också en förespråkare för genren. Man får ansvar att sprida vidare kunskapen och kärleken för denna typ av litteratur. Det är stort ansvar och då kanske ni kan förstå hur glad jag blev i våras när jag hörde att det startades upp en Romanceakademi, just med syftet att främja genren i Sverige. Romanceakademin kommer bland annat att delta i samtal om romance, informera och anordna evenemang. Så håll utkik.

Ifall ni nu också blir sugna på att vara en del av denna revolution och stödja romance har jag några tips. Mitt främsta; Läs romance! Eller varför inte; Skriv romance! Ifall ni inte vet hur finns det böcker i ämnet, till exempel Writing romance: the ultimate guide on craft, creation and industry connections av Beth Dora Barany och Romancing the beat – Gwen Hayes. Simona Ahrnstedts lista: Så blir du Romanceförfattare – skola i 10 steg är toppen, så in och kika på den. Ifall ni vill höra mig prata romance i överflöd kommer jag till Kävlinge bibliotek (mina gamla hemtrakter) den 22:e maj kl 15.00.

Låt kampen fortsätta!

IMG_0800

 

Posted in Debut, Romance, Sunt förnuft, vilt hjärta, Veronica Almer | 3 Comments

Att skriva en Storytel Original

Det är snart ett år sen jag fick mitt ljudbokskontrakt, och tidningen Skriva avslöjade att det blir en Storytel Original ljudboksserie av vinsten i pitchtävlingen, som de anordnat tillsammans med Storytel. Piloten till Kämpa tjejer! blev godkänd med ett enhälligt ja från redaktionen. Jag fick en enorm boost. Det är nu det händer! Jag ska bli författare.Ur tidningen Skriva för ett år sen!

Under året har jag haft en handfull möten med min förläggare, fått feedback ett par gånger under vägen och många peppande kommentarer i manuset. I höstas fick jag en preliminär releasedag och jag var eld och lågor. Nu var det bara den där lilla grejen att skriva klart resten. Jag hade kommit drygt hälften.

Stundtals har jag velat kräkas av prestationsångest. Stundtals har jag varit hög på bekräftelse från de som har läst mitt manus.

Jag har pluggat heltid till manusförfattare under tiden som jag har skrivit ljudboksserien. Alltså skrivit på andra projekt, läst och haft föreläsningar. Lärt mig ett helt nytt yrke, att skriva för film och tv. För att inte gå sönder har jag haft ”sommarlov” fyra veckor, pausat arbetet när jag praktiserat etc och tackat nej till nästan alla frilansuppdrag som copywriter.

Under julen skrev jag om ett avsnitt till två nya. Det var tungt att skriva om när resten av Sverige var lediga och familjen åkte skidor utan mig. Men som aspirerande författare gör du allt och lite till. Manuset var nummer ett och jag hade en deadline.

I januari och februari fick jag låna en skrivbordsplats på ett produktionsbolag (tack bästa!) för att skriva klart boken. Där fanns en maffig kaffemaskin och trevliga människor som frågade hur det gick. Så himla fint! Jag grymtade något obegripligt till svar, orolig att jag var en bluff och att manuset var skit. Skrev som en iller, satt som en märla vid datorn för att kunna dunka in texten i slutet av februari. Pang!

Min man fyllde 40 och vi åkte på semester med barnen ett par veckor. En toppenresa! Återhämtning de luxe. Sen sprang jag rakt in i studier på StDH och mitt första jobb som manusförfattare. Fram till siste maj rejsar jag med studier och mitt tv-avsnitt.

Men. Jag har sett att min förläggare har börjat läsa i manuset igen! Det händer grejer i vårt gemensamma Google Docs-dokument. Jag är nyfiken och skräckslagen på samma gång. Vad är det jag har skrivit, håller det alls?

Men mest av allt är jag nog otålig. Nu vill jag skriva klart, nu vill jag att den här bokbebisen ska födas! Jag hoppas att redigeringen av Kämpa tjejer! kommer igång i juni och att en skådespelare läser in manuset när sommaren går mot sitt slut.

Serien kommer att landa i Storytel-appen lagom till… datumet är inte spikat, men gissa om jag kommer skrika när jag får det! Äntligen ska du få höra om den otränade journalistpraktikanten Jossan och vad som hände henne på det nedbantade hälsomagasinet Fit.

Ps. Något du är nyfiken på och vill veta om processen att skriva ljudboksserie? Hojta!

Posted in Debut, Jenny Gromark Wennberg, Kämpa tjejer, Skrivprocessen | Tagged , , , , , , | Leave a comment