Vem är de och vad vill de?

Foto: Jon Krogell

Foto: Jon Krogell

Som jag skrev förra veckan så går det utmärkt att skriva en roman fastän en inte har någon aning om vem en skriver om eller vad en sysslar med. Men det blir ju hundra gånger bättre om en verkligen vet varför en karaktär beter sig på ett visst sätt.

Det här låter som en grundkurs i att skriva: du ska veta vem du skriver om och hur handlingen byggs upp. Det låter så enkelt och ändå har det varit så svårt för mig. Jag tror att det handlar om att jag måste skriva mig fram till historien och så får jag fylla på med detaljer efteråt.

De senaste veckorna har jag försökt bli klok på mina tre huvudkaraktärer i mitt andra manus som än så länge går under namnet Nationen. Berättelsen kretsar kring Astrid, Mikael och Saga som alla studerar i Helsingfors. Det handlar om studierna, festerna och livet omkring.

Jag hade en vag uppfattning om vem de var innan jag började skriva och under skrivprocessen lärde jag känna dem bättre. Men inte tillräckligt bra. Det händer saker till dem som jag skrivit in för att jag velat ha det med i storyn, inte för att det skulle vara logiskt med tanke på hurdana karaktärerna är.

Så nu har jag funderat på varför de gör som de gör. Vad driver dem? Vad drömmer de om och vad borde de kanske drömma om i stället? Hur reagerar de om en annan karaktär gör x, hur reagerar de om hen gör y?

En testläsarkommentar jag fick var att jag gör det för lätt för mig själv. De låter bli att göra saker för att ”de inte har lust” och så kan det inte vara! Det är bara slappt skrivet och driver inte berättelsen framåt. Det måste hela tiden finnas en orsak till deras handlingar, en vilja och logik som läsaren kan känna igen då hen läser.

Nu har jag då suttit med Astrid, Mikael och Saga i några timmar. Funderat och funderat. Vissa saker har löst sig, andra behöver jag klura på. Och det kommer jag att fortsätta med tills jag har svaren.

Jag har nämligen ett manus på 70 000 ord som fungerar någorlunda okej, men det är nåt som saknas. Och jag tror det är just det där djupet som kommer nästan automatiskt när en verkligen vet vem en skriver om.

När jag vet varför de gör som de gör vet jag att den här romanen kommer att bli så himla bra och då kommer det också att vara relativt ”lätt” för mig att fylla i luckorna.

För när jag vet vem jag skriver om och har en tydlig riktning blir texten också hundra gånger bättre. Ofta måste jag harva runt med dålig text i lång tid för att hitta fram till kärnan, men när jag äntligen gör det så vet jag att träffar rätt.

Lektören Jenny Bäfving uttrycker det så väl i sin blogg: Finns riktningen och dramat i scenen skrivs den ofta med energi och framåtrörelse. Författaren har kul. Vet författaren inte riktigt vad hen vill säga eller vad som egentligen ska berättas blir det energilöst och har förmodligen varit en ren plåga att skriva.

Och jag känner så igen mig i det där. Dessutom är det sist och slutligen så enkelt: ha kul på vägen så kommer läsaren också att ha kul. En rolig scen att skriva är ofta en rolig scen att läsa. Då faller bitarna kring karaktärerna också naturligt på plats och det syns i texten.

Någon annan som alls känner igen sig i det här?

Publicerat i Debut, karaktärer, Michaela von Kügelgen | Lämna en kommentar

En jävla mes


img_6998

Boken är ute och jag har fastnat i den där omtalade tomheten. Samma känsla som när ett nära förhållande med någon man tycker väldigt mycket om tar slut. Ni vet, man vaknar under småtimmarna, kryper upp i soffan, bläddrar bland gamla bilder i telefonen och tänker ”Det är borta och kommer aldrig tillbaka, varför i hela helvetet gjorde jag det här?”

Jag satsade allt, la ner varenda beståndsdel av min själ i projektet ”skriva bok” och poff – jag lät det flyga iväg som ett pappersflygplan.

Nu när det har gått några veckor och jag själv har landat vet jag svaret på frågan om varför.

Jag har alltid gjort det man ska. Pluggat, fått femmor i alla ämnen, suttit längst fram i klassrummet och räckt upp handen, haft utökad studiekurs, jobbat på flera olika extrajobb samtidigt bla bla bla… Ni fattar – allt det som utmärker en riktigt duktig tjej. Det beror inte på att jag är bättre än någon annan eller har särskilda talanger. Jag saknade civilkurage nog att stå upp för mig själv och var en jävla fegis som gjorde det jag blev tillsagd. Jag önskar att jag hade andra skäl men det är sanningen.

Jaha, en högpresterande mespropp, så intressant tänker ni nu. Håll ut, det kommer en poäng i slutet. Innan ni dömer mig måste jag bara sätta in er i kontexten.

Jag började inte livet som en nermosad trasa, hela min barndom präglades motsatsen. Om jag inte fick som jag ville skrek jag tills jag svimmade, det var defaultläget. Folk kom fram och beklagade sig för mina föräldrar som snabbt blev kallade till möte hos dagisföreståndaren. ”Vi måste varna ny personal för er dotter, hon blir okontrollerat arg när man säger till henne. Alla kan inte tas med henne.”

De första åren i skolan var ett krig. ”Anna vägrade att klippa domherrar av filttyget, hon tillverkade svanar. Sen fick hon ett raseriutbrott och slängde svantavlan i golvet”, ”Vi tecknar tussilago här, men Anna målade hela pappret gult” eller ”Anna har varit i slagsmål med en av killarna igen.” Ni hör, jag var en jobbig unge som vägrade rätta sig i ledet.

Inte heller såg jag ut som en traditionell flicka – snaggad med praktiska kläder som min hopplöst otrendiga pappa hade köpt på B&W i Arninge Centrum. ”Hel och ren, inga märken eller symboler och sånt trams” tyckte skånska pappan medan jag gömde min sjuttiotalsblå Kånken lite bakom jackan och storögt betraktade flickorna med rosetter i håret packa upp sina Hello Kitty-pennskrin ur rosa Salomonryggsäckar. (Fjällräven Kånken var helt ute under senare delen av åttiotalet). Crescendot kom när det skulle väljas lucia i skolan. En tradition som gick till så att alla elever skrev ett tjejnamn på en lapp och rösterna redovisades med stor spänning på svarta tavlan. Vem var populärast i klassen? Sådär käckt som i Robinson fast med barn som deltagare. När jag kom in ropade fröken i förebyggande syfte: ”Ingen röstar på Anna, lucia ska ha långt hår!” Jag var ny, alla andra hade lekt ihop sedan förskolan. Vi hade precis flyttat till Danderyd från en lägenhet i Solna. Kontrasten från mitt vegetariska dagis Illern där vi hade karneval, var på Drakfesten på Gärdet och dansade flaskdansen med Juan från den chilenska avdelningen var enorm.

Jag är extremt vänsterhänt, skrev bakvänt och tyckte läsning var en seg utmaning som jag inte hade ro till. Det dröjde bara någon månad tills jag hamnade hos en arg speciallärare tillsammans med en elev som slickat på näsblod (han ville vara Gene Simmons i Kizz), en som inte kunde stava till myra och en som aldrig slutade sjunga i blockflöjten på musiklektionerna. Med andra ord – trotsarna. Man hade kunnat tro att det skulle gå åt skogen för oss men ett välutvecklat bildminne räddade mig genom skoltiden och jag råkar veta att de gick bra även för ”Blockflöjten”, ”Myran” och han som slickade på näsblodet. Skönt.

Någonstans där bestämde jag mig för att hädanefter göra allt perfekt. De skulle inte hitta en enda grej att klaga på. Så jävla gärna ville jag passa in.

Och jag blev duktig. Till och med bäst. Jag gick ut gymnasiet med skyhöga betyg, hade fantastiska omdömen och fick stipendium för studieprestationer varje år. Jag satt uppe hela nätterna och illustrerade mina skolarbeten tills de närmade sig konstverk, skrev monumentala regionalgeografiska analyser (den över Nordafrika är en riktig kioskvältare, fullspäckad med demografiska jämförelser mellan Mauritanien och Mali) och gjorde specialarbete om djurskötsel från ett EU-rättsligt perspektiv. Fick rekommendationsbrev och åkte till Djursholms slott och tog emot pris i en författartävling. Bla bla bla…Men vem älskar inte en sån tjej?

Jag kunde välja och vraka bland universitetsutbildningarna och beslutade mig för juristlinjen. Det självklara valet för den som vill vara perfekt.

Inombords krackelerade jag samtidigt. Den lilla flickan i mitt hjärta rev sitt hår och gjorde volter av frustration och vantrivsel.

Som jurist passar det inte att vara kreativ, lite galen, ha åsikter, skämta om allvarliga saker, dra på i sitt uttryckssätt eller sticka ut. Som kvinnlig jurist är det direkt opassande. Juristmallen krävde stor skärpning. Tusen sidor om sakrätt i 10 punkter, en tegelsten helt utan dramaturgi, är en kamp för den som läser sakta och har svårt att sitta still. Ändå var det ingenting i jämförelse med vad som behövdes för att hålla tillbaka mitt inre världskrig.

Efter examen började jag jobba på en statlig myndighet. Inget ont om den verksamheten men vi nyutexade fick standardiserade arbetsuppgifter och ombads klista in stödtexter formulerade på kanslisvenska i brev till folk som blev arga och för det mesta inte förstod ett dyft av det som stod där. Jag avancerade snabbt till förvaltningsdomstolen för en mer gedigen utbildning i att skriva så att absolut ingen förstår. Alltid otydligt och alltid med en utväg om någon skulle kritisera ett beslut. ”Vid en samlad bedömning av…” eller ”I allt väsentligt…” Ju luddigare – ju mindre risk för påhopp från överrätten. För herregud, den skräcken, att våga stå för något!

Nä nu lät jag raljant. Förlåt. Det är djupt orättvist också eftersom jag själv i sann feghet givetvis var en urduktig och följsam notarie och producerade dom efter dom i precis den stilen. För er som inte känner till det kan nämnas att en domstol alltså är en arbetsplats där vuxna människor på riktigt sätter betyg på varandra. Ja, det är sant!

Jag fick utmärkta betyg trots att ingen av mina färdigheter kom till sin rätt där. De följande tio åren satt jag på olika kontorsstolar och gjorde det som förväntades av mig. Skrev jättetråkiga inlagor med enormt många svåra ord som i princip ingen läste. Alltså, jag var bra. Jag tog på mig allt extra som gick, ledde alla projekt och utvecklade verksamheten där jag befann mig, bla bla bla… Den perfekta medarbetaren som alla vill ha i sitt team.

Jag fick beröm, men det betydde inte något för den lilla personen inuti mig. Ibland fick jag  reaktioner som tog mig tillbaka till skoltiden. De betydde desto mer. Efter fjärde intervjun på en av Sveriges finaste advokatbyråer blev jag inkallad att träffa delägaren. Han kom tjugo minuter för sent till vårt möte och inledde med orden ”Tror du att du är något? Varför ska jag anställa dig?”

Jag kände mig värdelös.

För att bota den känslan började jag plugga extra samtidigt som jag jobbade heltid, var på tusen tjänsteresor, hade två småbarn och var gravid i nionde månaden, bla bla bla… Då täffade jag en högst inspirerande föreläsare på Berghs. (Gick en yrkesinriktad utbildning där Att skriva för att övertyga – otroligt bra). Han öppnade mina ögon. ”Jag är djupt imponerad, jag har aldrig fått en så ambitiös text från en elev. Men du är på fel plats min vän. Sluta slåss mot väderkvarnarna. Lämna världen där du befinner dig och satsa på det här.”

Jag anmälde mig omedelbart till en kurs i kreativt skrivandeFolkuniversitetet. Och jag älskade det från första stund. Plötsligt hittade jag en kanal där jag kunde använda den energi och kreativitet som lagrats inom mig under årens lopp. Här fick jag uttrycka mig hur jag ville. Inget ludd, inga klichéer och ingen otydlighet. Befrielsen jag kände över att slippa vara tyglad går inte att beskriva. Och det bästa av allt. Jag fick vara precis den jag är. Mina mest dominanta egenskaper blev styrkor. Galenskapen, viljan och drivet att aldrig ge upp är grundförutsättningar för att skriva en bok. Att få ihop berättelsen och gå igenom en redigering är som att skrika tills man svimmar. Samma känsla och samma strid som jag var van att utkämpa varje dag, bara mycket mer utdragen. Och det blev en bok, Stockholm Psycho.

”Du har en egen röst, det är vad jag letar efter”, sa min kursledare. Det är den finaste komplimangen jag har fått. Den lilla tjejen i mig har aldrig blivit så glad. Hon grät, fast av lycka denna gången.

Detta är förklaringen till varför jag gjorde det.

Jag måste helt enkelt visa att jag kan göra något oslagbart, underhållande och unikt när jag själv får bestämma och vara precis den jag är. Alla oförstående lärare, inrutade byråkrater och dömande människor ska få se att en person som öser på och inte följer normer är en tillgång. Mest av allt vill jag svara den otrevliga delägaren på en av Sveriges finaste advokatbyråer det jag aldrig fick fram under mardrömsintervjun.

Så, hör upp surgubbe för nu kommer mitt svar, du får det i form av ett vårskrik:

Jag tror inte att jag är något. Jag vet det. Läs min bok så får du se.

Vänliga hälsningar

Anna- Stockholm Psycho

Ps Jag vet, det dröjde några år men du verkar ju inte ha problem med folk som kommer sent.

fullsizerender-2

Så här ser lycka ut. Bilden är tagen två sekunder efter att min förläggare skickat ett mejl där det stod att boken officiellt var klar.

Publicerat i Anna Bågstam Ryltenius, Danderyd, Debut, debutantåret, debutantbloggen, författarens hantverk, Författarliv, Feminism, Revansch, Språket, Stockholm psycho, våga vara den du är | Märkt , , , , , , , , | 12 kommentarer

Vad ska folk tycka?

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Min hjärna är mosig. 

När jag sitter här och skriver detta inlägg så har jag precis korrekturläst klart de sista kapitlen. I morgon bitti ska jag skicka tillbaka de få saker jag hittat i manuset till förlaget.

Tvivlet är tyvärr tillbaka. Jag försöker att inte lyssna. Jag önskar att jag kunde pausa  den här känslomässiga bergochdalbanan – bara för en liten stund så jag hinner hämta andan – som jag befunnit mig på i lite mer än två år men jag vet att än är inte denna åktur slut.

Hittills har jag bara uppfyllts av enorm lycka när jag tänkt på det, att mitt lilla manus ska bli en bok och läsas av andra men nu … nu känner jag paniken komma smygandes.

Vad ska folk tycka?

Kommer de att gilla mitt sätt att skriva, min röst, tonen, storyn, huvudkaraktärerna?

Jag vet inte. Än dröjer det några månader innan jag får svar på det.

Allt jag vet just nu är att jag är sjukt stolt över mig själv och över min lilla bok. Och oavsett hur det kommer att gå för Hemligheter små när den finns där ute för alla att se, läsa och tycka till om så har jag skrivit för mig själv. Jag har skrivit vad jag vill läsa. Och det är egentligen allt vi kan göra.

Publicerat i Christina Schiller, Debut, debutantåret, debutantbloggen, Författarliv, Hemligheter små, Romance, Skrivprocessen | Märkt , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Gästblogg: Rebecka Edgren Aldén

brevbilaga-2

Att skriva handlar om att stå ut

Är det inte svårt att hitta på? Var får du allt ifrån? Hur hittar du inspirationen? Det är sådana frågor jag oftast får.

Av folk som inte skriver.

Hade de också skrivit hade de förstått att det där är det enkla. Idéer är det ingen brist på. Inspiration tror jag knappt på. Skulle jag vänta på inspiration skulle få sidor bli skrivna.

Nej, det svåraste med att skriva böcker är att stå ut.

Stå ut med att det tar så förbannat lång tid.

Stå ut med att det är så förbannat svårt att få sitt manus antaget.

Stå ut med att det är så förbannat svårt.

Stå ut med att det blir så dåligt, så banalt, ovarierat, att språket blir så fattigt, att historien blir platt och tråkig, att det är irrelevant, ointressant, klyschigt …

Jag vet inte om alla författare brottas med de här känslorna. Men jag gör det.

Visst har jag en historia att skriva. Jag kan till och med erkänna att jag är så pretentiös att jag har ett budskap, något jag vill förmedla. I mitt huvud känns det jättebra, djupt, mångbottnat och intressant. Men när orden rinner ur mina fingrar och ner på det vita arket på dataskärmen så blir det inte alls som jag hade tänkt mig det.

Ibland läser jag några sidor som jag har skrivit högt för mig själv och då rodnar jag. En djävul viskar i mitt öra: Hur kan det bli så platt? Vem ska vilja läsa det här? Varför utsätter jag mig för det här? När jag istället skulle kunna vara ledig på helger och semestrar som vanliga människor, umgås med vänner och familj och tja, göra andra normala saker (kommer inte på vad det skulle vara, har hållit på med det här för länge).

Men jag fortsätter. För att jag brinner för att skriva, för att jag älskar det, för att jag älskar känslan av att ha skrivit, för att jag så gärna vill hålla den där boken med mitt namn på i min hand.

Jag klarar det för att jag minns att första steget till att ge ut en bok är att skriva den. Det finns inga genvägar.

Du. Måste. Skriva. Boken.

Du måste skriva den, för att ha minsta lilla chans att få den utgiven.

I ett tidigt skede i mitt skrivarliv läste jag ett citat. Har glömt vem som skrev eller sa det, men orden fastnade: ”Att skriva en bok är 10 procent talang och 90 procent hårt arbete.”

Citatet gav mig hopp, för är det något jag är bra på är det hårt arbete. Och jag tänkte att om det bara är 10 procent av bokskrivandet som är talang så har jag möjlighet att slå de där talangfulla genierna, naturbegåvningarna som saknar de där 90 procenten hårt arbete.

Och det visade sig stämma.

Jag hade verkligen uthålligheten, drivet, ambitionen, envisheten som krävdes för att slutföra ett bokprojekt.

Under tiden jag skrev insåg jag en annan sak, och det var att det inte är de där första raderna du skriver som är din bok. Det är enbart ett uselt utkast (som du helt enkelt får stå ut med). Säkert finns det författare som skriver perfekt från början (någon av de där talangfulla 10 procentarna), men de allra, allra flesta skriver om, redigerar, stryker, putsar, vässar, slipar, förfinar. För det är där – i redigeringen av manuset – som utkastet blir till en bok. Och för att komma dit måste man först ha skrivit historien.

Jag vet inte hur många gånger jag har mött människor som säger: ”Jag skulle också vilja skriva en bok, jag har en historia i huvudet, jag ska skriva ner den så fort jag får tid.” Haha, skrattar jag högt inombords. När du får tid, tänker jag. Tror du att jag och mina skrivande kollegor har tid? Tid som inte du har?

Jag hör också väldigt ofta bekanta som har läst en bok som säger: ”Usel bok. Det där skulle jag ha kunnat göra bättre.” Hm, skulle inte tro det, tänker jag då. För det svåraste är verkligen att faktiskt göra det. Att skriva den där boken, trots att det går trögt, tar lång tid (ofta flera år), blir uselt, platt, banalt. Att stå ut och ändå fortsätta. Alla som skriver vet vad jag pratar om. Det är ett slit. Ett fantastiskt givande, roligt, underbart, härligt slit. Men oj, vad en får kämpa.

Och hur få av alla dessa underbara skrivande människor som får den belöning och uppskattning de förtjänar. Mitt förlag, Norstedts, får ungefär 2000 manus om året från aspirerande författare. Av dessa får enbart 20 något mer än standardrefuseringarna, alltså utförliga lektörsutlåtanden. Av de 20 är det sedan bara 3–4 som blir utgivna. Och även om du blir utgiven ger det inga garantier. I snitt säljer en debutant runt 900 exemplar. Räkna på en royalties på cirka 35 kr per bok så har du ungefär hur mycket den debuterande författaren tjänar på boken de slitit med i flera års tid.

Och bara för att du har skrivit och gett ut en bok är det inte säkert att du klarar av att skriva och ge ut en till. Hörde nyligen att bara 20 procent av alla debutanter kommer ut med en bok nummer två.

Ni kanske tycker att jag är pessimistisk, att jag glömmer allt underbart som hör till skrivandet. Det finns där så klart också. Men jag är realist. Och med allt detta i bakhuvudet skulle jag vilja hylla alla fantastiska skrivande människor som trots alla svårigheter och motgångar ändå fortsätter skriva. Ni har min allra största respekt!

I sommar kommer min andra thriller, Och blomstren dö. Min bok nummer två. Och jag känner mig redan som en vinnare.

Här bloggar jag om min passion för skrivandet och läsandet!

Här kan du läsa mer om mig!

bilder-norstedts

Rebecka Edgren Aldén och är journalist och författare. 2015 debuterade hon med thrillern Den åttonde dödssynden på Norstedts förlag. Den blev nominerad till årets deckardebut och är i dagsläget såld till fem länder. I juli kommer uppföljaren Och blomstren dö.

och-blomstren-doden-attonde-dodssynden-1brevbilaga-3

 

Publicerat i Debut, Gästbloggare | Märkt , , , , , | 15 kommentarer

Skrivövning: Efter en tragedi

Det är lördag och dags för ytterligare en skrivövning från oss på Debutantbloggen! Vi gillar alla att skriva och vill också gärna inspirera dig att skriva mer.

Men ibland kan det kännas motigt att sätta sig ner vid tangentbordet eller skrivblocket. Därför hoppas vi att våra korta skrivövningar kan väcka kreativiteten och leda till ytterligare skriv. Den här gången är tanken att du ska klippa in direkt i en händelse:

Skriv en scen som äger rum direkt efter en tragedi, utan att nämna vad som hänt.

Foto: Cristian Newman / Unsplash.

Foto: Cristian Newman / Unsplash.

Vi är så glada över gensvaret på våra skrivövningar. Kommentera gärna här på bloggen med din text eller länka till din blogg om du publicerar texten där. Har du en grymt bra skrivövning på lager får du också gärna tipsa om den.

Glad lördag och hoppas du hinner skriva under helgen!

Publicerat i Skrivövningar | 10 kommentarer

Sno från livet

 

 

screen-shot-2017-02-10-at-07-38-51Det händer att jag sitter i en konversation med vänner eller bekanta och plötsligt inser, att samtidigt som jag aktivt deltar i samtalet så befinner jag mig även lite vid sidan av och observerar. Jag hör en inre röst viska: ”Kom ihåg det där som hon sa nu! Bra grej att låta mamman öppna med i kapitlet när de kommer till sommarstället”. Jag sträcker mig försiktigt efter mobilen och letar upp Anteckningar, plitar ner några stödord, med tanken att jag ska kolla lite senare och förhoppningsvis förstå vad jag skrivit. Men sedan måste jag gå tillbaka ganska omgående och reda ut vad det är jag skrivit. Annars kan det vara helt omöjligt att tyda vad jag knappat in i halvmörkret under bordet: Galme man måste kliva å sidan för de nya. Nya generationen, nya språket, nya sätt at göra skaker … försöka behålla värdighet i steget, vinkar med knotig hand, parerar för att hitta balanse, han vänder för fort – minns bilden från pappa som förklrar i köket!”. Jag är faktiskt ganska säker på att jag vet vad det betyder …

Ibland upptäcker folk att jag ”stjäl”. ”Skrev du ner vad jag sa nu? Då får du ju credda mig om det hamnar i någon pjäs eller något!”

Det mesta i min kommande bok Down under, bygger på mina egna upplevelser och minnen från min uppväxt. Så som jag minns det. Och sedan är det förstås tweakat och petat i, kanske satt i ny kontext för att passa att berättas i bokform. Flera av karaktärerna i boken bygger på riktiga personer som funnits eller fortfarande finns i mitt liv. Och även om alla namn är ändrade så finns det ju tydliga kännetecken. Jag funderar mycket på det där. Kommer några av dem att känna igen sig? Kanske tycker någon att jag tecknat ett orättvist porträtt som borde ha varit mer nyanserat. Kanske någon tycker att de borde ha större plats? Har jag ett ansvar inför de ”verkliga” personerna? Ja, det tycker jag att jag har. Men samtidigt är de mina karaktärer i min roman, som jag måste behandla så att de är med och berättar min historia på bästa sätt.

Jag tänker på vad en författarkompis till mig sa: Jag är också alltid lite orolig för om verklighetens personer ska känna igen sig alltför väl, men min erfarenhet är att antingen ser de sig själva i en karaktär som jag inte alls baserat på dem – eller så blir det som med mamma, jag tror jag har baserat två eller tre karaktärer på henne, men när hon läser så säger hon bara – ”Usch vilken hemsk människa! Hur kom du på henne?”

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Publicerat i Debut, Down under, Inspiration, Johan Ehn, karaktärer, research | 3 kommentarer

Varför skulle jag njuta när jag kan oroa mig?

bildmaricakallner16Tjo!

Någon sa: ”Slappna av!” Jag ljög och sa att jag försökte.
Sedan låg jag på golvet och vred mig. Jag sa till min snubbe: ”Jag klarar inte det här. Jag kan inte skriva längre. Jag hatar mina nya texter. Vad är det som är fel?!”

 

Han knäckte nöten. Jag är på tre platser i skrivandet: 1. Ett manus som snart ska bli en bok. 2. Ett manus som snart är färdigt för att skickas ut till förlag. 3. Ett manus som växer fram. Jag: Förvirrad.

Att vara på de här tre platserna skapar en oro i skrivandet. Utgivningen och manuset som snart ska skickas ut får mig att tänka produktivt. Jag måste producera text. Men i det nya manuset vill jag söka mig fram. Leta. Gå fel. Hitta rätt. Det produktiva förstör sökandet.

Under hösten skrev jag med motvilja och magknip. Stress. Bli färdig, bli färdig! Egentligen befinner jag mig i ett skönt läge. Jag kan ta det lugnt. Ett manus håller på att bli bok, ett manus väntar på att skickas. Alltså borde jag slappna av, njuta av det nya som kan växa fram. Som kan ta sin tid. Njuta av skrivandet.

Fast varför njuta när jag kan stressa? När jag kan oroa mig. När jag kan vanka av och an och slita mitt hår och gnissla tänder och göra utfall mot mina texter och säga att det är skit. Skit det jag skriver. Skit det jag skapar. Skit det jag gör. Ja varför byta stress mot njutning?

Hur är det att njuta av skrivandet? Det är roligt. Inte svårare än så: det är roligt att skriva och jag tycker om det. Det är orden som jag tycker om, berättelsen och personerna jag tycker om. Det är texten jag tycker om. Den är i mig när jag skriver och när jag inte skriver. Den är i mig när jag lagar mat, åker buss, borstar tänderna. Den är mig när jag läser eller ser på teve eller när jag försöker ha ett vettigt samtal med någon. Jag längtar efter texten och längtar efter att skriva den. Då njuter jag. Då har jag roligt. Det är kul att skriva.

Är det roligt att stressa? Nej. Hur bryter jag mönstret? Det hjälpte att säga det högt: ”Jag känner oro för att jag är på flera platser samtidigt.” Sedan skrev jag en novell och jag bara skrev och skrev och skrev och skrev. Orden flög ur mig. Bra! Fortsätter jag såhär borde manuset vara färdigt om …

Varför, varför, varför, varför är det så svårt att slappna av?

Publicerat i Debut, Det som får plats, Marica Källner | Märkt , , , , | 6 kommentarer