Gästbloggare: Anna Säfström

Från kamp till framtidstro med barnboksdebut som drivkraft

För drygt tre år sedan, kom en mening till mig. Jag hade lagt mig för att sova. Bytt plats från soffan till sängen. Böckerna jag ämnat läsa – våren innan? – låg olästa på nattduksbordet. Lampan var släckt. Barnen (-10, -13) mätta, duschade, tandborstade och nattade – av maken. Min insats denna eftermiddag och kväll: sitta med vid matbordet, prata eller åtminstone lyssna så gott det gick när barnen berättade på vad som hänt under dagen. Pussa de små godnatt.

Vad var det som gjorde att kroppen inte lydde? Att diskrepansen mellan viljan och orken blivit oöverskådlig? 2015-01-14 09-06-37.jpgEtt simpelt (ha!) utmattningssyndrom. På grund av händelser i livet, för många tunga sådana under en handfull år. Utan att stanna upp och känna efter. Sen sa kroppen ifrån.

Utmattningssyndromet tog min läs-, koncentrations-, simultanförmåga, närminne och mycket mer ifrån mig under lång, alltför lång tid. Uttröttbarheten var enorm. Att ens tömma diskmaskinen var en omöjlighet. Kroppen lydde mig inte. Livet inklusive föräldraskapet liksom hamnade på en smärtsam paus.

Mitt i den tuffaste perioden, kom meningen till mig. ”När mamma vilar..”. Den dök upp från ingenstans och samtidigt visste jag; den här var början på något nytt. En låga hade tänts. Ett driv. ”Det här ska bli en bok.” var min starka övertygelse. En bok jag själv saknat som handlade just om ren och skär orkeslöshet. Byggde upp manuset i tankarna, medan till synes allt annat pågick medan jag vilade och jag satt på åskådarbänken, utbytt.

En av alla gånger när dottern med sorgsen blick frågade varför jag var så trött, svarade jag ”för jag har fått en tröttbacill”. IMG_0952.jpg”Kommer du ha den för alltid?” undrade förstås dottern. Det finns inget givet svar på detta, så jag svarade istället att jag hoppades orka hämta henne när hon börjat första klass. Lämnade det där. Tröttbacillen var född. Jag hade något att förklara det med, på mina barns nivåer.

Manuset, med tröttbacillen och vilandet i, växte i bestämda myrsteg. Samma typ av steg jag tog i läkningen. Jag sände ut manuset i helt rå form efter kanske ett år. Vad visste jag väl om manusbearbetningens ädla konst och förmågan att uttrycka mycket med få – bilderboks – rader? Jag kände bara SÅ starkt att denna bok skulle ut. Maken, min största supporter, var övertygad han med. Refuserades.

Sommaren 2017 gick jag kursen ”Skriv en barnbok” hos Vuxenskolan Stockholm. Med orken som insats. Hade med barnboksmanuset. Beröm och konstruktiv kritik utdelades av kursledaren (till vardags förläggare) samt kursdeltagarna. På andra sidan kursen kom jag ut, tilltufsad orkesmässigt men med ett ”komplett” barnboksmanus, som var filat och fnulat på utifrån konstens alla regler.

Mona-Li och tröttbacillen_framsida_mid-res.jpgSamma sommar, av en lycklig slump, frågade jag en bekant – inom bokbranchen – om hon ville provläsa manuset. Hon sa JA och inte bara läste utan kom med en hel massa användbar kritik, synpunkter och tips vilka jag kände att ”JA! Här har vi det!” till, följde till stor del och arbetade om manuset en tredje stor vända.
”Mona-Li och tröttbacillen” var född.

Sände ut manuset, nu helt omarbetat, till förlag. Kom inte igenom nålsögat heller denna gång. Men vid detta laget hade jag målet i sikte; egenutgivning. Denna bok skulle bara ut! Att få ge EN vuxen eller ETT barn igenkänning och tillförsikt i hur det kan vara när en vuxen inte orkar, det var mitt mål. Vetskapen att det är fler som har det så och det är ok. Jobbigt, men ok.

Kontaktade förlag för egenutgivning. Insåg att detta skulle bli dyrt. Missionen var ändå satt: hålet i sparkontot fick så bli, det här skulle inte förbli en fantasi. December 2017 kontaktade jag några kreativa illustratörer/formgivare av olika slag, vars stil jag fastnat för när jag kikat runt på Instagram. Hade tur och ett manus som tilltalade Emma Svalander som tackade ja. Det visade sig så även att boken kunde ges ut via hennes företag, vilka tog kontakten med tryckeri och så vidare.

Efter mycket intensivt arbete med ALLT kring boken (fördelen med att ge ut på egen hand är att kunna påverka precis allt i bokens design) kom den så från pressarna i somras!
”Mona-Li och tröttbacillen”.
Finare än jag kunnat hoppas. Offset-tryck för bildkvaliténs och blädderkänslans skull. Emmas glada tecknarstil som så fint lyfter upp det tunga ämnet orkeslöshet.

NU kan boken ge igenkänning och förståelse. Till de vuxna som inte orkar på grund av sjukdom eller livet i stort. Till barnen som påverkas och undrar. Nu finns en tröttbacill att mötas kring.
Boken har rosats av såväl psykologer som förskollärare, föräldrar, förskole- och skolbarn och många fler. De som varit med om att tröttbacillen slagit till hos sig själv eller blivit vittne till det hos någon i närheten, bekräftar att jag träffat rätt.

Länge kunde jag inte läsa en (1!) rad. Ljud- och ljudkänslig till tusen. Ångesten mer eller mindre ständigt närvarande. Tungt att andas, hjärtklappning, yrsel likt en båt i dyning.
Anna säfström 2018.jpgI somras höll jag ett boksläppskalas med sextio gäster! Kände starkt att jag inte bara firar bokens tillkomst utan även livet! Det har börjat återvända, på riktigt.

I höst har jag deltagit på Barndag i Mörby Centrum, Västerås litteraturfestival och inom kort Solna bokmässa, med tillhörande författarscen. Julmarknad provas i december. Fått förfrågan om att föreläsa. Arbetet med att få ut boken sker utefter ork och utrymme; familjelivet, arbetsträning och läkning pågår. Återhämtning och uppbyggnad prio ett.
Målet: att nå ETT barn eller EN vuxen och ge denne igenkänning, är nått, önskan och arbetet att nå fler fortsätter.

Till dig som kämpar: du är inte ensam, håll ut, det kommer ljusare tider.
Till dig som tvivlar: det är möjligt!
Till dig som läst ända hit: tack.

Om gästskribenten:

Anna Säfström har gjort barnboksdebut med ”Mona-Li och tröttbacillen”. Du kan läsa mer om Anna och boken på http://www.annasafstrom.se. På instagram kallar hon sig @okiagari och hon nås via e-postinfo@annasafstrom.se

Advertisements
Posted in Debut | 5 Comments

Lördagsenkät: Gör om, gör rätt?

Debutantåret börjar närma sig sitt slut och nu har vi alla på Debutantbloggen äntligen släppt våra böcker. Men finns det något under det här debutantåret som inte riktigt blev som det var tänkt och som ni, om ni kunnat, velat göra annorlunda? 

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

Mia: Det har gått ganska kort tid sedan min debutbok släpptes, så det är lite tidigt att säga vad jag kunde ha gjort annorlunda. Allt är ju nytt för mig så jag har tagit allt lite som det har kommit och just nu är jag inne i, vad som kanske kan motsvara, förälskelsefasen. Det mesta känns ljuvligt och det är först om ett tag som jag kan reflektera över vad jag kunde ha gjort annorlunda. Men rent spontant kanske jag skulle önska att jag hade haft mer kunskaper i marknadsföring och mer tid till marknadsföring. Och att jag helt enkelt borde ha haft en tydligare plan innan boken kom ut. Men en lär sig hela tiden under processens gång och än så länge finns det inget som jag önskar att jag hade gjort annorlunda.

 

 

HelenaHedlund20171207013 kopia 2.jpg

Foto: Kicki Nilsson

Helena: Jag måste nog säga att det mesta har flutit på över förväntat bra och varit roligare än vad jag ens hade kunna föreställa mig. Även releasefesten/festerna blev ju fantastiskt bra tillslut, men om jag skulle få göra om året så hade jag kanske valt att slippa de där sista stressande sommarveckorna i ovisshet om hur själva boksläppet skulle gå till. Och jag borde ha använt mer av sommaren till att skriva på tredje boken (låst in mig i en sval källare för att få hjärnan att funka i hettan?) för att känna att jag hade mer marginal nu när annat arbete och dessutom oförutsedda och tidskrävande familjeangelägenheter fyller upp almanackan …

 

 

Emelie-Novotny_002_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Emelie: Jag önskar, precis som alltid, att jag hade haft mer tid för boken och boksläppet. Att jag hade tagit ledigt ett par veckor runt boksläppet för att fokusera på det och att jag då kunnat genomföra alla de idéer som jag hade om hur jag bäst informerar om och lyfter min bok. Men när Vänd rätt upp kom i början av juni har vi som mest att göra på jobbet och jag hade varken tid eller ork att göra allt som jag velat göra. Jag önskar också att jag hade ställt mer frågor till förlaget, allt sådant där som en ofta funderar över och sen låter vara för att en, eller jag, inte har tid att skicka det där mejlet och tänkt att tids nog får jag veta det jag behöver veta. Och så ångrar jag att jag inte har tagit mig tid att vara stolt. “Du måste vara stolt?” undrar alla. Ja, det kanske jag borde, men jag har fortfarande inte kommit dit.

 

 

 

Veronica Almer press1

Foto: Jakob Almer

Veronica: Man ska egentligen inte ångra något, utan det som sker, sker. Men just när det kommer till mitt debutantår har jag fattat väldigt många företagsbeslut och då den biten är så himla främmande för mig kan jag nu i efterhand känna att jag kunde har gjort vissa saker annorlunda, som hade gynnat försäljningen och företaget mer. Ett exempel är att jag skulle ha tryckt boken i pocket istället för danskt band. Det skiljer några kronor och jag tror det hade gjort mitt försäljningspris mer lockande.

 

 

 

 

 

 

1

Foto: Pernilla Dahlgren

Linnea: Det är klart att det finns saker som kunnat gå bättre under året, men jag kan inte säga att jag ångrar något. Man lär sig av sina misstag, eller hur? Men en sak som jag kan ångra lite, och som inte riktigt har med boken att göra, är det där med skrivandet. Jag borde inte ha tagit en så lång paus i skrivandet, för det gjorde det väldigt svårt att hitta tillbaka till det. Det gjorde pressen större, på något vis. Med det sagt har det gått bra ändå, och nu skriver jag glatt på igen.

Posted in Debut, debutantåret, lördagsenkät | Leave a comment

Att göra det svårt för sig

Emelie-Novotny_002_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Ibland funderar jag på varför jag alltid måste göra det så svårt för mig själv. Som att skriva en roman som utspelar sig i ett stall för unga vuxna. Som bokhandelsanställd har jag sedan länge vetat att böcker för ungdomar och unga vuxna är de böcker som säljer sämst. Det finns ett fåtal stora, oftast internationella succéer som springer ut ur bokhandlarna, medan de andra långsamt kryper sig mot utgången med kunden.

Nu är ju jag den första att prata om hur stor och bred ridsporten är bland unga i Sverige idag. Men precis som i alla sporter går utövarna ner i antal i övre tonåren. De som fortsätter är de som är mest dedikerade och de som satsar mot eliten. Och att vara dedikerad eller elitsatsande ryttare innebär väldigt mycket jobb. Problemet med dessa hästtjejer är att de inte har tid för att läsa eftersom de har stallet fullt med hästar.

Nu har jag varit ute med Vänd rätt upp och sålt och signerat böcker på hästtävlingar och där kan vi verkligen prata om att göra det svårt för sig. Hästtävlingar hålls i iskalla ridhus långt utanför stan. Även om det finns hästar i Stockholm också så arrangeras det väldigt många tävlingar långt ifrån storstan. Nämnde jag att hästtävlingar brukar börja runt åtta-niotiden på morgonen?

Så då går en som hästboksförfattare upp olidligt tidigt och kör ut till de där ridhusen, en packar upp sina böcker och vill inget annat än att prata hästar och läsning med hästtjejerna. Hästtjejer som har varit i stallet innan klockan sex för att hinna fodra, rykta och knoppa sin häst och kanske släppa ut de andra hästarna där hemma i hagen, för att de ska ha sin häst eller ponny framriden och klar när det är dags för start. Innan tävlingen är de för nervösa för att prata om något så trivialt som läsning och efteråt är de alldeles för uppfyllda av hur bra eller dåligt det har gått.

IMG_4119

I bästa fall kan jag se en glimt av tävlingarna från den plats som jag har blivit erbjuden. I värsta fall är den platsen i ett icke uppvärmt ridhus som alltid är kallare än vad det är utomhus eller i en dragig kafeteria där dörren alltid ska vara öppen. Nu i helgen fick jag till och med agera prisutdelare och sätta rosetter på ponnyer och skaka hand med fantastiskt duktiga ryttare.

Jag funderar över hur många timmar jag har lagt på att skriva den här boken och tänker vidare på om jag ska lägga ytterligare lika många timmar på att sälja den. Och så tänker jag på alla er som gör det här utan ett stort förlag i ryggen – vilket enormt jobb ni gör, vilka kämpar ni är!

Men så glimrar det till i samtalen som plötsligt går igenom tävlingsbruset. Det finns faktiskt de som köper böcker! Jag får skriva både läsarens och mitt namn i böckerna, jag får höra vad deras ponnyer heter och hur det har gått på tävlingen.

Och trots att hästtävlingar ligger längre bort än önskvärt och är det tillslut ändå alltid värt när jag kör hem i mörkret, oavsett hur svårt jag har gjort det för mig själv.

Posted in Debut, Emelie Novotny, Författarframträdanden, Författarliv, Hästbok, signering, Vänd rätt upp | Leave a comment

En hyllning till alla kulturombud

 

IMG_4206.jpg

Jag skriver det här från ett rum på Brukshotellet i Fagersta. Det är inte första gången jag är här. De senaste femton åren har jag nog sovit här iallafall ett tiotal gånger och frukosten är faktiskt riktigt bra.

Vi är på skolteaterturné med mellanstadiepjäsen Glashjärnan. På morgnarna börjar vi klockan 7 med att hänga på låset till en lokal gymnastiksal IMG_4205.jpgnågonstans i Sverige. När vaktmästaren öppnat tömmer vi den fullpackade turnébussen på lådor och kablar, sittplatser och ljustorn, stativ och tunga mattor och bär in alltsammans och bygger upp en teaterscenografi mittemellan basketkorgar och fotbollsmål. Efter cirka två timmars intensivt bygge, teknikkopplande och
ljusriktning byter vi om och förbereder oss för att spela den första föreställningen för dagen, klockan 10. Och det är under denna sista timme som det ofta knackar på dörren till omklädningsrummet/logen.

Det är arrangören. Ortens kulturombud. Hon (för i 95 fall av 100 så är det enIMG_4213.jpg kvinna!) frågar försynt om hon stör och undrar om vi vill ha kaffe. Det vill vi! Ganska ofta har hon preppat en korg med varma drycker, ibland även mackor och frukt. Då blir vi så glada! Kulturombuden heter ofta Birgitta, Gun, eller Karin. Inte sällan jobbar de på biblioteket. Det är de som ser till att skolorna – även de som ligger långt ifrån storstäder – får besök av teater, av dans och musik, av författare som berättar om sina böcker. Det är de som på många sätt lägger grunden för barns intresse för kultur. Alla orter verkar inte ha fungerande kulturombud. Ibland köps IMG_4204.jpgteaterföreställningar in mer centralt, från kommunen. Det fungerar också, barnen får se teater, men kaffet och det personliga mötet uteblir, och ofta är skolorna sämre förberedda vilket lätt kan leda till motvilliga lärare som leder till motvilliga elever. Kulturombuden arbetar ofta i motvind. Flera har på senare år vittnat om att det blir svårare och svårare att få skolorna att vilja ta med sina elever på teater, även om teatern kommer till deras egen gymnastiksal. De har inte tid. De får inte in det i planeringen. Klassen är för stökig och tiderna i matsalen går inte att rucka på, så tyvärr… Det är väldigt olika från kommun till kommun, och mycket tror jag att det hänger på enskilda kulturombuds vilja och engagemang. Hur länge ska de orka?

IMG_3783.jpg

Skolteater är en form av tvångsteater. Men man kan också välja att se det som den enda riktigt demokratiska teatern. Alla elever har tillgång till den, oavsett ekonomi och bakgrund, oavsett bostadsort och föräldrars intresse. Alla behöver inte tycka om det de ser, men alla får möjlighet att se. Att bilda sig en egen uppfattning. Det är viktigt, tycker jag.

 

Posted in Debut | 2 Comments

Inspiration och drömmar

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

Nu börjar jag sakta men säkert krypa ur bokbebisbubblan. Den första yran börjar lägga sig, men jag njuter fortfarande av allt som händer och allt känns fortfarande väldigt spännande och overkligt. Jag börjar planera för ett par boksigneringstillfällen under julhandeln och njuter av att se hur boken köps in av alltfler bibliotek. Jag var inne på Akademibokhandeln i området där jag bor och såg att ett par exemplar av min bok blev sålda under förra veckan. Det ger en otrolig lyckokänsla. Jag måste säga att jag verkligen njuter nu. Men lite, lite grann kan jag ibland bli rädd att det inte blir någon fortsättning. Tänk om det ”bara” blir den här boken. Jag älskar hela den här processen och den här världen och jag vill fortsätta vara i den. En boks levnadstid är kort, så jag försöker verkligen vara i nuet. Samtidigt skulle det vara så skönt att ha ett nytt förlagskontrakt påskrivet och veta att jo, jag får vara med om det här en gång till. Jag har flera manus som är ute hos förlagen, så än finns det hopp.

Dock var det länge sedan jag faktiskt skrev på något nytt. Orken har varit som bortblåst. Men i förra veckan kom inspirationen åtminstone plötsligt tillbaka. Nu har jag hux flux fått idéer till en ny barnbok, en ny novell och en ny roman! Jag känner att skrivlusten och lusten att skapa kommer tillbaka och jag längtar efter den där härliga processen när en öppnar upp ett helt tomt dokument och börjar skapa en ny värld. Det finns faktiskt inget bättre. Nu gäller det bara att ta sig tiden och att välja vilken av alla dessa idéer jag ska låta få företräde till att växa fram. Jag tror att det blir novellen och barnboken som får samsas om min tid framöver.

Jag har flera semesterdagar dagar kvar att ta ut i år och jag borde faktiskt passa på att försöka ta ut några strödagar här och där och ge mig själv möjlighet att skriva. Det vore väl den bästa julklappen till mig själv.

Att få just tid och ork till skrivandet är en ständig kamp. Det handlar hela tiden om att göra avkall på något. Sömnen, jobbet, familjen, vännerna, träningen, ja listan kan göras lång. Och vet ni, det kan också finnas människor i er omgivning som försöker sätta käppar i hjulet för att ni ska kunna uppnå er dröm, som vill prata er till rätta, som tror sig veta bättre vad du egentligen borde ägna dig åt. Men till er vill jag säga: stå på er! Vad ni än gör, ge inte upp er dröm! Hur kan du veta att du inte är Sveriges nästa storsäljande författare om du inte provar? Och skriver du ingen bok, kan det absolut inte bli en bok, så skriv den! Och ingen annan kan tala om för dig hur du ska leva ditt liv eller vad som gör dig lycklig eller vad som är viktigt i ditt liv. Det vet bara du och det bestämmer bara du! Det går att förena sin dröm med resten av livet. Jag tror att det är viktigt att då och då umgås med andra som skriver, att vara i ett skrivande sammanhang. Då förstår du att du inte är ensam om att bära på en dröm och att det finns andra som vill och måste göra precis samma uppoffringar som du. Och att drömmen om att skriva är bland det viktigaste i ens liv.

Missade du poddavsnittet som jag medverkar om att följa sin dröm, så går det att lyssna på här http://psykologibyra.libsyn.com/mia

 

Posted in Debut, Mia Kim | Tagged , , , | 1 Comment

En oinspirerande höst

 

Veronica Almer press1Hösten har inte riktigt blivit som jag har tänkt mig, all den tid jag förväntade mig ha till företaget och skrivandet, den har liksom bara försvunnit, drunknat i VAB. Mina senaste inlägg har alla berört sjukdomarna i familjen som inte riktigt tar slut. Vardag som krossas och hur man hittar skrivtid i det. Den här veckan blir också ett kort inlägg som jag måste skriva i all hast för båda barnen är hemma. Igen. Vattkoppor står på menyn idag så kan erkänna att inspirationen inte direkt blommar när jag sitter i denna sjukdomsdimma. Vilket är utmärkt med tanke på att jag förra veckan också valde att vara med för första gången i NaNoWriMo. Under novembermånad har man som mål att skriva 50 000 ord på sitt manus. Toppen tänkte jag, jag behöver ett konkret mål och samtidigt få dela det med andra, så man kan peppa varandra. Hela upplägget kändes bra… tills jag dagen innan hämtade hem sonen på förskolan för att han hade feber. Första november kom och vi hade plötsligt huset fullt av arbetare som skulle fixa värmepump, två barn, maken som vabbade och jag som skulle finna skrivro i det. Jag ville ge upp, detta var extremt även för mig, men sedan tvingade jag mig själv ändå. Jag blev avbruten 150 000 tusen gånger men tills sist nådde jag målet på 2000 ord, det blev till och med 2200. Så great. Dock har efterföljande dagar gått mindre bra. Sjuka barn innebär gnäll och oroliga nätter vilket inte direkt boostar skrivlusten. I söndags och måndags skrev jag inget alls. Jag började starkt och sedan har det bara gått neråt.

Annars är nu ”julsäsongen” helt inplanerad. Jag har bokat in signeringar nästan varje helg innan julafton. Böcker säljer ju väldigt bra till jul så det gäller att passa på. Det blir mestadels ICA Maxi men också i samband med julbord på en Gästgivargård och julmarknad i Hörby, i närheten av där vi bor. Inte glömma TellUs första december, jag och tre andra romanceförfattare kommer dela bord (Sara Dalengren, Christina Schiller och Sofia Fritzson). Det kommer bli en intensiv men kul period. Efter jag har gjort julsäsongen har jag bestämt mig för att avvakta med att boka in nya signeringar och istället fokusera på nästa manus.

Ursäkta för ett oinspirerande inlägg denna vecka men hoppas på förståelse. Ifall det är något ni undrar över när det kommer till hybridförlag, marknadsföring, skrivprocess osv passa på att fråga innan min tid här tar slut. Vi börjar nämligen närma oss ett nytt år, och med nytt år innebär nya bloggare på Debutantbloggen.

Posted in Debut, Veronica Almer | 2 Comments

Det där med skrivtid

1

Foto: Pernilla Dahlgren

Något av det mest fantastiska med att gå skrivutbildningar på heltid är all den tid man får till skrivandet. Jag har totalt haft tre sådana år (två på författarskolan i Lund och ett på Ölands folkhögskola) och jag kan verkligen sakna själva tiden.

Tid till att dyka ner i skrivprojekt, tid till att prova nya skrivtekniker, tid till att researcha (inte för att jag någonsin lagt särskilt mycket tid på det men ändå), tid till att läsa, tid till att reflektera. Tid till att prata skrivande med skrivvänner och tid till att bara helt enkelt: skriva.

Så jäkla bortskämd jag var med tid under de tre åren. Jag visste det redan då, men nu i efterhand känner jag ändå att jag borde utnyttjat det bättre, njutit mer. Nu för tiden bollar jag tre timjobb med eget företag och ett halvtidsplugg. Jag är faktiskt ganska duktig som jonglör, om jag får säga det själv. Det finns bara ett problem.

Skrivtiden. Var är den? Var tog den vägen?

Det är så lätt att glömma bort att ta sig tid till att skriva, när det finns saker som måste göras. Skrivandet nedprioriteras tills det plötsligt och ljudlöst åker ur schemat.

Men om jag ska vara ärlig med mig själv finns det egentligen, oftast, tid till att skriva. Tid som istället råkar spenderas framför en serie eller på Youtube, genom att slösurfa eller slöleva.

Och nu har det blivit dags. Det är dags att vaska fram den tiden, leta reda på alla gyllene små luckor i min vardag och göra om det till skrivtid. För det här året ska jag för första gången prova på NaNoWriMo. Och jag är supertaggad!

Idén är att skriva 50 000 ord, ett första utkast, under november. Det betyder ungefär 1667 ord per dag. Överkomligt? Återstår att se.

Men jag ser verkligen fram emot det. Att måste skriva. Att få en anledning till att kasta upp skrivandet i luften tillsammans med de andra bollarna. Dessutom skriver jag nog som bäst när jag är riktigt inne i projektet, när jag lever och andas i min fiktiva värld mer än i verkligheten. Så inne i skrivandet blir jag bara av kontinuitet, av att återvända ofta, så ofta jag kan.

Så nu ska jag ge mig ut på skattjakt. Skrivtiden finns där, och den här gången ska jag gräva tillräckligt djupt för att finna den. Tillräckligt målmedvetet. För mitt största mål med NaNoWriMo är faktiskt inte att få till det där första utkastet eller 50 000 orden. Det är att få skrivandet till en rutin igen.

Tid är pengar men skrivtid är renaste guld. Det är så lätt att glömma bort, särskilt med alla distraktioner som internet tillhandahåller, men nu känner jag det liksom i hela kroppen. Jag känner hur det kliar i fingrarna av skrivlust och jag hör hur metalldetektorerna piper. Så jag tar ett djupt andetag och gör mig redo.

Det finns en boll jag tänker kasta så högt upp i luften att den aldrig kommer ner.

Posted in Linnea Dahlgren, Nanowrimo, Skrivprocessen | 6 Comments