Lördagsenkät: Om du fick hålla i en skrivkurs, vad skulle vara din första övning?

Vi har visst lite olika erfarenheter av skrivkurser, men denna vecka handlar lördagsenkäten om just det, och hur vi skulle inleda denna kurs …

Kristin Fägerskjöld

Det är nu jag måste erkänna att jag aldrig har gått någon skrivkurs, så jag har ingen aning om vilka uppgifter som brukar förekomma. Men jag skulle be alla deltagarna att fundera på vilken typ av böcker som tilltalar dem allra mest. Genre, plot, om de är förlagda till någon särskild tidsperiod eller geografisk plats etc. Och utifrån det fundera på om de skulle kunna kunna (och vilja) skriva en sådan bok själva. Det är så jag själv tänker, vilken bok skulle jag vilja läsa, och så försöker jag skriva den…

Sara Molin

För ett par år sedan undervisade jag i kursen Skrivande på jobbet (gymnasiet), och jag minns att jag startade upp med korta, styrda skrivövningar som för en del resulterade i små separata scener, och för några andra en sammanhängande helhet. Tyvärr minns jag inte exakt vilka instruktioner jag gav, och jag verkar dumt nog inte ha sparat det. Men jag tror att det är bra att värma upp lite, leka igång kreativiteten utan alltför mycket press. Laborera med olika karaktärer, mål och hinder, kanske. Och så komma igång med respons på varandras texter tidigt, så att även den biten avdramatiseras. Nu blev jag lite sugen på att planera skrivkurs..!

Malin Edholm

Jag har tyvärr ingen specifik skrivövning i åtanke då jag själv inte gillar skrivövningar … Jag fastnar ofta i att jag känner mig för begränsad av dem. Men något jag gillar att göra är att beskriva två känslor som möts som om de vore två olika människor, förkroppsliga och förmänskliga dessa känslor. Så kanske något sådant!

Hanna Nordlander

Precis som Sara, så har jag också undervisat i Skrivande på gymnasiet och jag har gått ett par olika skrivkurser på folkhögskolornas sommarkurser, vilket jag verkligen rekommenderar, eftersom man får träffa likasinnade och skrivandet tas på allvar (not to mention the food and the fun). En lekfull övning jag har startat med är att jag har en påse med ord och eleven får dra två stycken och försöka hitta på en handling utifrån dem. Det kan t.ex. vara “snigel” och “motorbåt” eller “kampanil” och “vänstersko”. Händer det något när du läser orden? Många små och konkreta övningar i början, så har de lite att leta bland när de ska skriva en hel text senare.

Daniel Sjöberg

Nu har jag aldrig gått en skrivarkurs så jag har en referensram att hålla mig inom och jag är väl så långt ifrån en auktoritet inom området som man kan komma, men jag minns en övning jag fick göra på Kaggeholms Folkhögskola när jag gick en sommarkurs i journalistik där för ett halvt liv sedan. Jag fick en förstamening och därifrån skulle jag sedan skriva en berättelse. Jag minns inte, men jag antar att det fanns någon slags begränsning på antal ord eller liknande. Hur som helst, det var roligt och utmanande och ett bra sätt för en lärare att få en känsla för vilken nivå deltagarna befinner sig på och även åt vilken genre de känner sig bekväma med. Dessutom är det en fantastisk fantasiväckare. Så ja, en förstamening. Nu gäller det bara att hitta en och då måste det vara en som inte är allmängods. Man kan inte börja med Kalla mig Ishmael precis. Jag får återkomma den dag jag leder en skrivarkurs.

Publicerat i lördagsenkät | Lämna en kommentar

Drömmen om författarlivet

Jag förde länge en hopplös kamp för möjligheten att få jobba hemifrån i mycket större utsträckning än vad som redan var tillåtet. Så kom en pandemi och förändrade förutsättningarna fullständigt. Det visade sig att jag hade rätt. Jag inte bara klarar av jobbet, jag gör det bättre. Jag mår bättre. Är mindre stressad, blir klar snabbare och, skulle jag nog påstå, skriver bättre. Det sistnämnda är givetvis en väldigt subjektiv uppfattning, men ska jag tolka reaktionerna från våra läsare stämmer det också. Alla andra exempel är dock objektiv sanning. Jag fortsätter således på inslaget spår. Inte bara på grund av att pandemin fortfarande i allra högsta grad är verklighet utan också för att det alltså fungerar så bra.

Det i sig är inget konstigt. I mitt yrke som journalist är jag oerhört van vid att arbeta hemifrån. Både som anställd och som frilansare har jag gjort det många år av mitt liv. Dessutom har jag inte sällan befunnit mig på det så kallade ”fältet” varifrån jag också levererat text. Jag har suttit på sunkiga restauranger, i stadionkatakomber, i taxibilar och på trottoarer och slängt ur mig ord, men nu när jag är pappa och ska lämna och hämta och allt annat är det oerhört skönt att inte behöva lägga tid på resor.

Jag har dock förstått att detta inte är för alla. Vissa trivs bäst i stora sammanhang, andra behöver det för att annars brister disciplinen och är det något jag hoppas att arbetsgivare tar med sig från det här så är det en större flexibilitet när det gäller hur arbetet ska skötas i framtiden. Det finns människor som givetvis aldrig kan jobba hemifrån, men många yrken kan i dag skötas på distans och om så är möjligt och önskas borde synen på att man ska sitta vid sitt skrivbord 8-17 ses som förlegad vid det här laget.

Så vad har det här med författande att göra, undrar kanske vän av ordning? Ja, det kan man fråga sig. Jo, det är väl det ultimata ”jobba hemma själv”-jobbet. Det är väl så vi alla ser på författaren. Sittandes där i sin kammare med endast datorn och orden i huvudet som sällskap. Det är väl också dit vi strävar. Eller förväntas sträva. Min bloggkollega Sara skrev ett fint inlägg häromdagen om hur hon drömt sig dit, men nu insett att drömmen var en annan och att hon i stället hittat rätt genom att halvera sin tid som ”vanlig” arbetare.

Själv skulle jag inte kunna tänka mig något trevligare än att ägna mig åt bokskrivandet på heltid. Inte för att jag längtar bort från något. Jag trivs med mitt jobb och med mina kollegor som alla är supermänniskor, utan för att jag längtar till någonting. Till någon slags total kontroll. För jag trivs med den sortens disciplin. Jag tror helt enkelt att jag på det sättet är som skapt för den där kammaren.

Och det är väl där vi hamnar till slut. Att alla borde få chansen att göra som de vill. Nu är inte livet så rättvist. Snarare tvärtom, men att lyckan kan se olika ut för olika människor kan vi alla vara överens om och just nu är jag bara lycklig över att min bok snart kommer ut. För så är det. Nästa inlägg blir nämligen mitt sista innan jag kan kalla mig författardebutant.

Publicerat i #NästanFriends, Daniel Sjöberg, DanielSjöberg, Debut, debutant, debutantåret, debutantbloggen, Debutantbloggen 2020, Nästan Friends | Lämna en kommentar

Från Gustav Vasa till talspråk i skrift (via Päppel-boken)

Flera vittnesmål har under senare veckor framkommit om att många unga som kommer in på universitetet har svårt att ta sig ut på andra sidan p.g.a. ett bristande språk. De kan inte skilja på de och dem, inte bygga meningar korrekt, inte stava, använder ett informellt chattspråk med ovedertagna förkortningar o.s.v. 

Man letar förklaringar, skyller på datorerna, rättstavningsprogrammen, lärarutbildningen eller lättja. Om lärarprogrammen bara hade lite högre intagningspoäng. Om kidzen skrev lite mer för hand. Om de kunde släppa colan och spelkonsolen och läsa en bok någon gång.

En aspekt som jag tycker har blivit lite bortglömd är den historiska aspekten, att språk alltid förändras. Svenskan har inte alltid sett ut så här. Tänk vad irriterade våra förfäder måste ha blivit när folk (unga?) började skriva ni istället för I. När man började ta bort h framför v i t.ex. hvad. När man började använda dativformen istället för ackusativformen (honom istället för hann). De bara liksom: Gah! De kunna ju icke skrifva!

Med Gustav Vasas Bibel, som var “All then Hälgha scrifft, på Swensko”, kanske man kände sig lite modern när man nu hade boken på folkspråket, men sanningen är att skriften från 1541 var mer konservativ i formläran än vad översättningen av Nya Testamentet från 1526 var. Någon kände visst för att sätta ned foten. Och TT höll fast vid de plurala verbformerna ända till 1945, där övriga Sverige släppte taget om former som äro och gingo redan ett par decennier tidigare. Nu är det vår tur: Ska vi släppa taget om skillnaden mellan de och dem? Ignorera satsradning? Vi bara liksom: OMG! Hur svårt kan de va!?

Skillnaden mellan förändringar i t.ex. fornsvenskan och i nusvenskan (den kallas så sedan 1879) är att det går fortare nu. Skriftpråket har demokratiserats; alla har tillgång till det, alla kan uttrycka sig i offentliga sammanhang, alla har tillgång till utbildning. Framförallt är våra unga faktiskt väldigt skriftspråkliga av sig, låt vara att det kanske inte främst är några formella genrer de rör sig inom, utan snarare ett slags talspråk, fast i skrift. Och det följer med in i skoltexterna. 

Språk förändras där det uppstår skillnader i vad man anser är normen. Under en tid förekommer båda alternativen parallellt, tills det ena, sannolikt det yngre, sättet att uttrycka sig, tar över och ersätter den gamla normen. Den där tiden där båda uttrycken förekommer samtidigt, det är den som har förkortats. Den är till och med så kort att en svensklärare under sina femton yrkesverksamma år ser det hända; upplösningen mellan de och dem är nära nu. Om de ändå kunde safea och välja dom, som åtminstone grammatiskt fungerar som både subjekts- och objektsform. Men nej, det står dem där det ska vara de, de där det ska vara dem och ibland de där det ska vara det

Och i takt med att de “okvalificerade” arbetena blir färre, jagar fler unga höga betyg med vilka de kan ta sig in på en universitetsutbildning för att försöka hamna i ett yrke som kan kännas givande och meningsfullt. Eller lukrativt. Men in på högskolan måste de, och det är då vi får de här uppgivna reaktionerna på de ungas otillräckliga språk. 

Jag tycker inte att vi ska sluta markera skillnaden mellan informellt och formellt språkbruk. Jag tycker inte heller att vi ska sluta kräva en begriplig syntax. Men kanske kanske kan vi åtminstone överväga, att språket som vi känner det, inte ser ut som det gjorde när vi lärde oss dess regler i mellanstadiets Päppel-bok. Jag kämpar med det. Samtidigt som jag kämpar med att lära ut skillnaden mellan nominativ och ackusativ, bisatsordföljd och adjektivkongruens.

Publicerat i grammatik, Hanna Nordlander | 4 kommentarer

Fri att göra vad jag vill, och hitta tillbaka till skrivandet

I torsdags var det dags för mig att hålla mina efterlängtade och ångestladdade föreläsningar under Malmö Pride. Det gick bra och var roligt, trots att det inte kom så många på grund av Corona och det faktum att jag varje gång jag föreläser vägrar kolla på mina fusklappar och därför glömmer bort en del av vad jag ska säga.

Min poäng med att skriva ännu ett inlägg om dessa föreläsningar och min dåvarande ångest kring dem är att lyfta känslan av hur skönt det var att göra dem, och hur skönt det var att sedan vara klar och ha gjort dem. Efter att självkritikens ”bakis”känsla den första timmen efteråt dunstat bort infann sig en frihetskänsla som är svårslagen.

Det är samma känsla som efter tentor. Samma känsla av ”efter det här kommer jag vara fri att göra exakt vad jag vill med min tid”. Vilket också betyder att jag inte längre har någon ursäkt för att inte skriva … För tillfället har jag inget projekt på min fritid som tar upp mycket tid och som jag prokrastinerar ifrån. Logiskt sätt borde jag nu kunna skriva, skriva, skriva …

Jag har, som jag tidigare nämnt, under det här året fastnat i att skrivandet känns som ett jobb och därför ett måste, inte längre som en rolig hobby. Nu, för en av de första gångerna i år, ska jag njuta av att jag inte har några måsten (utöver mitt jobb) och istället försöka se på skrivandet som den hobby som jag älskar igen!

Publicerat i Debut, Malin Edholm | 2 kommentarer

Den Stora Författardrömmen

Foto: Kajsa Göransson

Någon kanske minns att jag förra veckan hade tänkt skriva ett reflekterande inlägg om Den Stora Författardrömmen, men på grund av tidsbrist slängde in ett skrivtips istället. Well, ny vecka, nytt inlägg, här kommer reflektionerna.

Det fanns en tid då jag längtade bort från lärarjobbet. Vissa stunder under den perioden kunde jag svepas med av den – Den Stora Författardrömmen. Ni vet. Bilden av hur man går in till chefen och säger upp sig, säger att nu har jag fått nog av det här slitgörat som ingen tackar mig för, och så tillbringar man istället sina dagar i frid och fröjd hemma vid köksbordet, där man låter sina sällsamma verk sakta växa fram medan allt man hör är kaffebryggarens lugnande puttrande. Inget nio till fem, inga själsdödande APT:n, ingen som lägger sig i. Bara tangentbordet och det egna, inre geniet i fullständig harmoni.

Visst, jag raljerar lite, för det här är ju ärligt talat en ganska naiv dröm – av flera skäl. Inte desto mindre är jag nog inte ensam om att någon gång ha tänkt tanken. Men saken är den att nu när jag har tagit mig igenom det där nålsögat och fått förlagskontrakt, finns den där drömmen inte kvar. Åtminstone inte i samma skepnad. Är det för att jag har fått en mer realistisk bild av hur förlagsvärlden, och möjligheten att leva på skrivandet, ser ut? Nja, jag vet inte. Egentligen visste jag nog redan innan hur små chanserna var och hur få som kan leva på sitt författarskap, men det hindrade mig inte från att ändå flyga uppe i det blå ibland.

Nej, det som har hänt är detta:

  • Jag tar skrivandet på allvar, och
  • Jag har gått ner i tid och jobbar bara halvtid som lärare.

Innan jag blev utgiven var skrivandet ”bara” en hobby – men problemet var att jag inte ens förhöll mig till det som en sådan. En hobby brukar det väl vara legitimt att lägga tid på? Och då pratar jag inte bara om den där tiden man kan sno åt sig när alla andra sover och alla måsten är avklarade. Jag vet många som åker iväg från familjen för att köra ett träningspass. Det gjorde inte jag för att skriva. Precis som många andra skrev jag de små överblivna kvartar jag kom åt, utan att det inkräktade på något annat. Nu när jag har två dagar i veckan åt skrivandet, är jag mycket mer tillfreds med tillvaron.

Men hur går det med slitgörat då? Ja, jag har aldrig gillat mitt jobb så mycket som nu, och egentligen är det förstås helt uppåt väggarna att man ska behöva gå ner så mycket i tid för att känna att man hinner med att göra ett bra jobb (det säger en hel del om lärares arbetsvillkor). (Vissa skulle också påpeka att jag har satt mig i den omtalade kvinnofällan, men den frågan lämnar jag därhän just idag). Nu har jag absolut ingen längtan bort från lärarjobbet, tvärtom. Jag behöver det. Det är där jag får inspiration, möten och stimulans. Det är också där jag känner att jag gör något viktigt (nåja, åtminstone en annan typ av viktigt).

Så, vad vill jag ha sagt? Jag sökte en dröm och fann en annan? Något åt det hållet. Kanske är det inte nio-till-fem-brödjobbet som är av ondo och skrivandet som är ett magiskt Eldorado. Felet med mitt jobb var inte jobbet i sig, utan att det slukade all min tid och energi och inte lämnade något över åt skrivandet. Det jag behövde var balans. Balans och en hobby som tas på allvar och får tid avsatt i kalendern.

Publicerat i Debut, Författarliv, Sara Molin | Lämna en kommentar

Råmanus

Råmanus. Jag hade ingen aning om vad det betydde för sådär två och ett halvt år sedan. Sedan fick jag lära mig att det är det första fullständiga utkastet av en berättelse. Innan dess hade jag sett det som att jag producerade en mängd utkast och en vacker dag skulle jag skicka in ett av dem till ett förlag. Nu fick jag veta att när jag hade ett råmanus var det som den verkliga redigeringen började (i det läget undrade jag vad jag hade sysslat med innan när jag ändrat och ändrat och lagt till och strukit men det var alltså inte redigering. Det var pre-råmanusarbete).

Någonstans läste jag också då att det tar lika lång tid att redigera råmanuset till en tillräckligt bra version som är värd att skicka till ett förlag som att skriva det. Jag räknade efter: sex månader. Herregud, tänkte jag, vad ska jag göra i sex månader med mitt manus??? Det kan omöjligen ta mer än halva tiden att fixa till det så att det duger (jag har en viss förmåga att tro att jag ibland är bättre än de flesta på att vara effektiv, ni vet ju att jag har raljerat över mina civilekonom-skills tidigare). Max tre månader ville jag ge det, och då tyckte jag att jag tagit i väldigt generöst med tid. Förmodligen skulle jag hinna det snabbare, det var jag övertygad om.

Det var ungefär i den vevan som jag kom i kontakt med min skrivkompis Ifiyenia. Hon fick läsa mitt och jag fick läsa hennes manus. Jag fick skriva om mycket efter det, kan jag säga. Hon tänkte ju nämligen inte som jag, att allt var lysande och i princip oklanderligt (hon är en mycket snäll människa så hon sa många fantastiska saker också, och det som var fel framförde hon på allra bästa sätt!).

Kanske skulle jag satsa på lektör också? Det gjorde jag, och bokade en tid med personen jag valde ut. Tänkte att sedan är det ju klart. Skicka in till ett förlag borde jag kunna göra några veckor efter det – jag låg fortfarande inom min tremånadersram då.

Det är nu ni ska börja höra en siren i bakgrunden och en röd lampa som blinkar med ilsket ljus. Fel, fel, fel. Jag måste säga att min optimistiska tidsplan inte berodde på att jag trodde att jag var världens mest lysande författare, nej, jag tvivlar ständigt på vad jag skriver och om någon tycker det är bra. Jag var bara så himla naiv och ”grön”. Jag hade noll koll helt enkelt.

Även om lektören var positiv till manuset på många sätt så fanns det många saker hon tyckte att jag skulle åtgärda. Väldigt många faktiskt. Så jag satte mig och skrev om igen – ganska grundligt.

Men i början av november 2018 skickade jag in mitt manus till fyra förlag. Då hade jag en månad tillgodo på årsgränsen, så det där jag hade läst om att det tog lika lång tid att redigera som att skriva råmanuset stämde ganska väl. Av de fyra förlagen svarade ett väldigt snabbt, och det är på det manuset jag nu är utgiven. (Här gjorde jag en förenkling av tidsförloppet, för under tiden mellan jag skrev avtal och boken kom ut i januari 2020 så fick jag order om att skriva om boken igen på ett antal punkter som inte var smådetaljer. Det tog mig ungefär fyra månader och sedan följde ca tre månaders arbete med redaktör efter det. Totalt sett tog det alltså två år innan boken kom ut från det att jag började skriva på den.)

Varför pratar jag så mycket om råmanus? Jo, för det är så lätt att tro att det är slutprodukten när det bara i själva verket är prototypen. Som ni alla vet är det sällan en prototyp som når marknaden oavsett om det gäller en bil, ett klädesplagg, en låt eller en bok. Jag trodde jag var i mål när jag hade skrivit klart min berättelse men i själva verket – såhär i efterhand – kan jag konstatera att jag hade mer än ca 75% av arbetet kvar då. Jag skriver inte det här för att trycka ner eller hämma dig. Jag skriver det här för att du ska fatta det lite snabbare än vad jag gjorde.

Varför ens bry sig om att prata om ett råmanus då, om det är så mycket arbete kvar innan det är färdigt, kan man ju undra. Därför att ha skrivit färdigt råmanuset är en stor grej! Du har tänkt ut en historia från a till ö (eller någon annan väg däremellan, jag är faktiskt mer imponerad av sådana är en rätlinjig variant), du har ett persongalleri, du har en poäng, du har rott i land ett jätteprojekt. Fira! Stanna upp och ge dig en klapp på axeln, tyck att du är helt jävla otrolig – för det är du! Det är inte varje dag man blir klar med ett råmanus och långt ifrån alla som sätter igång och skriva en bok kommer så långt som till råmanus. Du har alltså redan kommit mycket längre än de flesta, grattis!

Sedan ska du pausa. Låt manuset vila innan du ger dig på det igen. Om du ”glömmer bort” ditt råmanus lite så ser du det med nya ögon senare och kan slipa på detaljer, twists och andra saker som får det att lyfta. Du kanske också ska skicka det till olika testläsare eller varför inte byta manus med någon annan som skriver. Det är nu du befinner dig i redigeringsfasen, och den kan jag inte göra rättvisa i ett enda litet stycke i ett inlägg som inte borde bli längre. Det får du läsa mer om på bloggen (kolla inläggen med taggen ”redigering”).

Publicerat i råmanus, redigering, Redigering, Skrivprocessen | 1 kommentar

Gästbloggare: Saga Stigsdotter

Konsten att våga

Det är sommaren 2019, och jag sitter på en takterrass tillsammans med ett gäng författarvänner. Det är fest och vi har inte setts på ett tag. En av dem frågar mig vad jag gör nuförtiden.

”Jag har satt igång ett antologiprojekt tillsammans med FemiFiction Förlag”, säger jag. ”Det handlar om kvinnor inom BDSM.”

”Men Saga … Du ser ju så … normal ut?”

Jag har mött personer som förväntat sig att jag ska vara på ett visst sätt på grund av vad jag väljer att skriva om. Det finns en särskild slags poäng med det. Genom att vara en helt vanlig ovanlig människa kan man vidga en annan människas horisont genom sin blotta existens – om man bara vågar.

Jag heter Saga Stigsdotter och är författare på Lust förlag. Jag har även medverkat i Massmördarpodden, samt i ett flertal antologier och tidskrifter. Utöver det är jag initiativtagare och redaktör till antologin ”Bortom den mörka sidan – Kvinnor och transpersoner om BDSM”. Idag kommer jag att skriva om hur man kan tänka när man skapar en antologi om ett ämne som är tabubelagt eller kontroversiellt.

  1. Pitcha!

Det går att pitcha förlag, oavsett vad folk säger. Man måste bara vara realistisk. FemiFiction fann jag via antologin Asexuella boksidor. Jag nämnde i pitchen att jag ville samla texter skrivna av kvinnor och/eller transpersoner med koppling till BDSM, i liknande stil som Asexuella boksidor, med texter i vitt skilda format: essä, novell, poesi, autofiktion, osv.

Jag fick positivt svar efter bara en vecka.

  • Samarbeta med andra

När ens kreativa projekt kan anses vara kontroversiellt på något sätt, är det viktigt att finna stöd i sin omgivning, någon att prata med om man stöter på motstånd. När jag offentliggjorde projektet befann jag mig hemma hos en nära vän. Det hjälpte mig att våga.

  • Hitta författare

Jag blev medlem i relevanta internetforum och postade i trådar där, samt hörde av mig till olika bloggare. Jag skapade ett event på Facebook och postade om det på Instagram. Utöver det postade jag i olika Facebookgrupper. Man får vara beredd på att vara ödmjuk och öppen med vad projektet går ut på och vad man har för vision. Jag är av naturen inte särskilt extrovert av mig, men det gick bra ändå. Det gäller att skapa förtroende.

  • Att skriva eller att inte skriva under eget namn

Merparten av författarna i ”Bortom den mörka sidan” är anonyma, men jag valde att göra redaktörsarbetet under eget namn. Det var viktigt för mig att författarna kunde känna sig trygga med att jag är jag.

Jag har erfarenhet av att komma ut som lesbisk och senare som bisexuell. Ändå var det inte helt okomplicerat.

BDSM ingår inte i diskrimineringsgrunderna, så det första jag tänkte på var jobbet. Skulle jag kunna få sparken? Jag kom fram till att de troligtvis inte skulle lägga sig i. Jag har turen att arbeta på ett företag där man respekterar folks olikheter.

Det andra jag tänkte på var om anhöriga eller vänner skulle känna sig besvärade. För mig blev det en fråga om att kunna leva autentiskt, precis som när jag kom ut som lesbisk, och sedermera bisexuell. Alltså valde jag att göra detta oavsett vilka som kan tänka sig ta avstånd ifrån mig på grund av det här.

Jag har full förståelse för andra som inte kan eller vågar ta ett liknande beslut. Samtidigt vill jag uppmana alla författare att skriva det ni vill skriva (Även om vissa ofrånkomligen måste skriva under pseudonym).

Livet är för kort för att begränsa sig.

  • Otippade meningsmotståndare

När jag letade efter marknadsföringsställen kom jag i kontakt med en person på en HBTQ-podcast. Jag föreslog att jag kunde göra ett avsnitt om diskriminering mot kvinnor och/eller transpersoner inom BDSM. Personen sa att det var en bra idé då ämnet inte diskuterats i podden tidigare. Det skulle bli ett långt avsnitt, nästan en timme. Jag skrev i en vecka och fixade inspelningsstudio. Sedan hörde personen av sig igen och sa att den ändrat sig, eftersom ”det är synd om alla asexuella och barn som tvingas se er i Prideparaden”.

När något är tabu händer det att folk fegar ur. Då gäller det att inte tappa fokus som skapande människa. Gråt ut hos en vän (Se punkt 2) och fortsätt sedan med ditt projekt. För det är du värd.

  • Om du vill att något ska ske, våga ta tag i det själv

Att spåna fram idéer är enkelt; utmaningen ligger i att konkretisera dem. Genom att göra en antologi tillsammans med andra ger man plats, inte bara åt sig själv utan även åt dem. Man kan även få stöd av sina medförfattare. Jag har haft mycket stor hjälp av de andra författarna i projektet och har funnit nya vänskaper. Skapandet är som bäst när det för oss samman.

Att vara kreativ handlar för mig om att våga följa sina instinkter. Genom mitt skrivande vågar jag vara mig själv.

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Lördagsenkät: Hur ser du på en författares personliga åsikter? Och har du någonsin ”gjort slut” med en författare?

Veckans enkätfråga handlar om att eventuellt göra slut med en författare på grund av dennes åsikter, eller något den gjort …

Kristin Fägerskjöld

Precis som alla andra måste en författare få ha sina åsikter. Så klart! Gillar jag inte dem är det ju bara att låta bli att läsa. Utan att nämna några namn kan jag avslöja att det finns flera författare vars böcker jag inte är det minsta sugen på att läsa av just den anledningen. Samtidigt finns det så många underbara böcker att läsa, så varför ödsla tid på någon jag bara kommer störa mig på? Jag behöver inte läsa allt pga mitt yrke, jag läser bara för min eget nöjes skull. Och då finns det inte plats för författare som jag retar mig på, förfasar mig över eller på något annat sätt inte har de åsikter jag kan ställa mig bakom. 

Sara Molin

Generellt tänker jag att texten får tala för sig själv. Jag känner sällan till några närmare detaljer om författare till böcker jag läser, och brukar oftast inte kolla upp dem heller. Men visst kan saker i en bok få mig att välja bort den (i ”min” genre, chicklit/feelgood, tycker jag t.ex. att det finns lite för mycket alkoholromantik, och att en överdriven alkoholkonsumtion sällan problematiseras – sådant kan jag bli trött på, precis som på att otrevliga män som utövar härskartekniker framställs som någon att tråna efter). Huruvida det är förknippat med författarens åsikter och värderingar är ju dock svårt att veta. Men om jag någon gång har gjort slut med en författare? Ja, det finns vissa böcker jag inte har lust att plocka upp, efter att saker har framkommit om deras upphovsmän.

Malin Edholm

Min önskan är att ett verk skulle kunna stå för sig själv och att författarens värderingar eller vad den gjort inte ska betyda något, men det lyser oftast igenom på ett eller annat sätt och ger mig en dålig smak i munnen om något kommit fram i efterhand (övergrepp eller liknande). Då vill jag avstå från att stödja den här personen. Det är dock svårare med historiska verk, men de känner jag finns mer distans till och mer förståelse i en historisk kontext.

När det kommer till att göra slut med någon så har det nog mer handlat om att jag valt att inte läsa böcker skrivna av vissa personer. Det finns så mycket annat att läsa.

Dock finns det en författare, och det här är väldigt aktuellt, som jag gjort slut med … utan att kunna göra slut med hennes böcker och värld trots att jag insett att även den är full av problematik. Ni kanske vet vem jag pratar om? J.K. Rowling, som jag innan älskat, har visat sig vara en terf (transexkluderande radikalfeminist) och använder sin otroligt stora plattform till att sprida hat mot transpersoner. Jag blir så ledsen när jag tänker på det här, som så många andra Harry Potter-nördar särskilt inom Hbtqia+ communityt. Som tur är så har skådespelare och andra kändisar använt sin plattform för att motsäga JK Rowling och vara tydliga att de inte håller med. Stephen King är en av dem.

Hanna Nordlander

Det där är så svårt. Kan man läsa Hamsun utan att tänka “nazist”? Kan man uppskatta Gaugain för vad han gjorde för modernismen utan att tänka “svin”? Kan man helhjärtat dansa till Michael Jackson, göra sin mindre smidiga version av moonwalk och göra skrevjucket utan att tänka på andra skrev som sannolikt besudlats av stjärnan?

Det finns en manlig, medelålders svensk författare som skriver jättebra böcker. Men sedan jag hört honom föreläsa om sin egen förträfflighet som författare samt addera några egenskrivna (lika förträffliga) visor på samma scen, vill jag inte läsa längre. 

Å andra sidan: Jag läste Jack när jag gick i sjuan. Naturligtvis var jag alldeles för ung för att förstå denna sjuttiotalets “generationsroman” och behållningen blev några galna fyllehistorier. Nu har jag precis fyllt 42 och jag har läst om Jack. Behållningen blev några galna fyllehistorier samt en avsmak för vissa “sexscener”, eller som det sägs i boken, “en taskig sexdebut”, vilken de flesta idag skulle rubricera som en regelrätt gruppvåldtäkt. Jag kommer nog inte att läsa mer prosa av Lundell, men däremot vill jag inte avstå från att lyssna på åtminstone några av hans låtar, som jag har väldigt nostalgiska minnen till.

Daniel Sjöberg

Jag bestämde för ganska länge sedan att jag inte skulle köpa några böcker av en viss barnboksförfattare som har gått full rasist de senaste åren, jag tror inte jag behöver nämna några namn. Det är den enda jag kan komma på att jag ”gjort slut” med. Jag skulle inte vilja stötta någon som gör andra människor illa eller skada, vare sig köpa deras böcker, musik eller produkter, men bedömningen måste givetvis göras från fall till fall. 

Och visst finns det några jag skulle ha svårt att ”göra slut” med. Sådana som är husgudar och vardagshjältar på en och samma gång i mitt liv. Hittills har dock ingen av dessa ens anklagats för något sådant och jag hoppas det fortsätter så. Ingen nämnd, ingen glömd.

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Vad ska de tro om mig egentligen?

Genom alla år har jag bara lagt ifrån mig en enda bok och aldrig återvänt till den. Det är den enda bok jag helt enkelt inte klarade av att läsa färdigt. Inte för att den var dåligt skriven eller ointressant eller tråkig eller någonting sådant, utan för att min hjärna och hjärta helt enkelt inte kunde hantera bilderna dess författare målade upp med sina ord. Det händer att jag funderar på vad Bret Easton Ellis nära och kära tänkte när de fick läsa hans manus till det som blev American Psycho. Jag vet ju inte, men jag vill ändå gärna tro att vi alla har någon eller några som vi först vänder oss till när vi skrivit klart, oavsett om vi har förlagskontrakt eller ej. Den där evige försteläsaren. Vad sa hen egentligen?

Min fru läser alltid mina böcker först. Faktum är att hon brukar få ett kapitel serverat sig varje kväll. På så sätt ser jag till att sätta lite press på mig själv att leverera och dessutom får hon en lagom dos av ett verk som är under utveckling. Vid det här laget har hon lärt känna mig tillräckligt för att veta hur jag skriver och jag tror att hon förstår mig. Men andra? Min käre far gick nyligen igenom manuset till Nästan Friends och det finns scener i den boken som är obehagliga. Inte American Psycho-obehagliga (det är inte ens samma sport), men ändå så där att man säkerligen känner något. Till och med min redaktör reagerade över en specifik händelse och frågade om den behövde beskrivas på det sätt den beskrivs. Det behövde den.

Det behöver den. För det är fantasi och påhitt och många gånger är verkligheten betydligt värre än vad jag någonsin skulle kunna fantisera ihop, men det är klart att jag tänker på vad folk i sin tur kommer att tänka om mig när de läser. Författarens sinne kan sannerligen vara mörkt ibland och till synes helt vanliga människor skriver och hittar på saker som skulle få oss inspärrade i ett Minority Report-samhälle.

Det är lite som när man ser någon skådespelare berätta om en scen där hen utsatts själv eller utsatt någon för något och så funderar de på vad deras mormor eller farfar ska tänka och tycka.

Givetvis finns det något av mig i de berättelser jag skriver. Men jag är inte Joakim (ni kommer lära känna honom) eller någon annan av karaktärerna i Nästan Friends, men jag vet att det finns de som känner mig som kommer tro det eller tycka sig kunna se saker som är jag. Ungefär som jag kan se och känna saker när jag läser böcker skrivna av människor jag känner.

Bret Easton Ellis fick mycket kritik i samband med att American Psycho släpptes och egentligen var det väl först efter att boken blev till film som den fick den uppskattning den har än i dag. En modern kultklassiker, om det nu finns något sådant. Jag har sett filmen och den är inte i närheten av att vara lika jobbig som boken var. Jag har som sagt var aldrig återvänt till den och jag tror inte att jag kommer göra det. Än i dag mår jag lite illa när jag tänker på en scen med en råtta (ni som vet, ni vet). Min bok är något helt annat (jag lovar), men en och annan som känner mig kommer nog att undra över en eller ett par saker. Och det är väl så det ska vara.

Publicerat i #NästanFriends, Daniel Sjöberg, DanielSjöberg, Debut, debutant, debutantåret, debutantbloggen, Debutantbloggen 2020, Författarliv, Nästan Friends | Lämna en kommentar

Att skriva är att vilja?

Vilka böcker har förändrat mig? Jag vet inte direkt om enstaka verk har fått mig att se verkligheten annorlunda, men böckerna har ledsagat mig, ställt frågor om etik, om religion, om annorlundaskap, om medmänsklighet. Om vad som händer när man tränger in en människa i ett hörn eller drar undan mattan för henne. Om författaren har haft detta för avsikt, om hen i Brandesk anda satt problemen under debatt i litterär form, kan jag knappast avgöra. Även om det var en av huvudströmningarna under det 19:e århundradets litteratur, så är det säkerligen många författare som inte har en uttalad agenda att försöka förändra världen med sina böcker.

I Babel häromveckan, diskuterade Johannes Anuyru just denna medvetenhet och vad han menar att den gör med litteraturen. Han säger:

“Om jag tänker att mina böcker ska påverka människor, så skulle litteraturen förlora en kraft. En kraft man bara kan utöva så länge man inte förstår att man utövar den.” Den kraften, menar han, är motsatsen till arbetarrörelsens kraft, som väl får räknas in bland realismens efterföljare och vad Brandes menar med att sätta problem under debatt i litteraturen. 

Min författarcrush på Anyuru till trots, så vet jag inte om jag är beredd att hålla med om att litteraturen förlorar ett slags magi om man skriver utifrån en vilja att förändra. Resonemanget känns besläktat med bilden av det inspirerade författargeniet, som med någon gudomlig kontakt skapar sina verk. Kanske är det också besläktat med föraktet för skrivarskolor. Jag vet att det inte var det han sade, men det var vad det fick mig att tänka på.

Men det måste inte heller vara sant att exempelvis en arbetarförfattare medvetet sätter sig och tänker: Hm, nu ska jag skriva något om klasskampen eller om storstrejken. Den som brinner för en viss fråga gör det av en anledning. Hen rör sig i en värld där dessa ämnen är ständigt aktuella. Det är vad hen tänker på, vad hen agerar i, och då tar den verkligheten sig in i litteraturen. Lite som med mig, kanske. Det jag har runt mig hamnar i mina dikter, i mina noveller. Mitt syfte med Stillna var aldrig upplysning, men resultatet kan ha blivit det för vissa ändå, för dem som inte levt i den verkligheten som jag gjort, dem som tack och lov inte har haft en aning. Mitt syfte var att återskapa en känsla, den känslan som jag hade i magen av att alla lugn är förrädiska.

Politisk agenda eller ej, jag tror inte att det måste märkas på resultatet. Men processen skiljer sig åt. 

Och när jag tänker efter, så har jag faktiskt en bok som har styrt inriktningen på mitt liv: I Svenska Språket, en lärobok i svenska för gymnasiet, lade jag fascinerat märke till uppställningen av fornsvenskans kasus, vilket föranledde mig att så småningom inleda studier i nordiska språk, vilket i sin tur sedermera ledde mig in på lärarbanan. Men det tror jag inte att författarna hade för avsikt att initiera.

Publicerat i Hanna Nordlander, Stillna | Lämna en kommentar

Dubbelheten inför att lyckas och sedan förväntas prestera …

Att vilja och kämpa för att komma någonstans för att sedan få ångest över det. Så skulle jag beskriva vad jag känner just nu och jag tänker att den känslan nog är vanligt, men om ni inte förstår riktigt vad jag menar så ska jag förklara.

Exempelvis: Du skriver på ett manus, du vill ingenting annat än att bli utgiven. Ditt manus blir antaget och så får du plötsligt en skrivkramp som aldrig förr. Och kanske ångest bara av att tänka på att skriva … Det tar stopp, man börjar tvivla på sig själv. Hör hjärnspöken som viskar att man inte alls kan skriva och att ingen vill läsa vad man skrivit. Någon som känner igen det?

Det här har jag känt många gånger. Det svåra, utöver att gå vidare från att ha lyckats med sitt mål, är att skrivandet ofta är ens hobby och sedan blir det ett slags jobb med en deadline och någon som ska läsa och bedöma det du skrivit. Så hur kommer man ur känslan av ångest kring det man annars älskar att göra? Eller gäller det bara att bita ihop och ta sig igenom det. Låta rutinen minska ångesten. Möjligtvis, jag har ännu inte lyckats. Jag kanske återkommer i slutet av året om jag lyckats komma på det.

Just nu känner jag inte ångest inför mitt skrivande utan istället ångest inför att jag ska hålla i två föreläsningar imorgon. Trots att jag verkligen vill hålla föreläsningarna och att prata om erotik samt bisexualitet på Pride är helt fantastiskt, så vill jag bara att det ska vara över nu. Så att jag kan slappna av. Jag kan inte riktigt tänka på något annat.

Så här en dag innan föreläsningarna växlar jag mellan att repetera allt om och om igen för att inte stå där och glömma bort vad jag ska säga och sedan inte vilja titta på det alls av rädsla att det ska bli för mycket. En rädsla av att jag ska tänka för mycket på det och att tankarna därför kommer ”ta slut” eller försvinna, och på grund av det håller jag istället kvar dem genom att ignorera dem helt. Dessa två förberedelsestrategier går inte hand i hand.

För att avsluta med något mer positivt så har en känsla av pepp och spänning sakta börjat krypa in och jag hoppas den hinner ta över min kropp tills imorgon! För hur härligt är det inte med Pride, trots Covid-19. Happy Pride! 

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Färgflätan

zsfuzzg

Jag tänkte mig ett reflekterande inlägg om Den Stora Författardrömmen, men så sprang tiden iväg och nu känner jag att det inte riktigt finns tid att formulera mina tankar ordentligt. Vi skjuter på det till någon annan vecka, och istället blir det ett konkret skrivtips. Kanske lika bra det? Jag har nog generellt bidragit med mer reflektioner än handfasta tips, vilket man väl kan vilja ha på en skrivarblogg? Den som har följt mig tidigare, när jag bloggade på en egen liten sida under tiden jag skrev på Som en öppen bok, kommer att känna igen detta (men jag hoppas att ni ca fyra personer har överseende med att jag upprepar mig!).

Det här skrivknepet kallar jag för färgflätan, och det är på intet sätt revolutionerande. Men jag har haft stor nytta av det, särskilt när jag skrev första boken, så kanske kan en enkel sak ändå vara värd att berätta om. Inledningsvis kan jag nämna att flätan lämpar sig bäst för den som är av den planerande, synopsis-skrivande sorten (hej hej!), och är bra att ta till just i det skedet – eller senare för den delen, om man märker att manuset behöver struktureras upp. Så… here goes: Hur du gör din egen färgfläta.

  1. Urskilj vilka trådar du har att jobba med i ditt manus. Till exempel de på märkliga platser funna liken å ena sidan, och kriminalkommissariens flört med labbassistenten å andra sidan.
  2. Börja med en tråd och punkta upp viktiga scener. ”Lik 1 hittas på en helikoterplatta, polisen börjar fråga runt.” ”Lik två hittas i hissen på polisstationen, mystiken tätnar.”
  3. Gör likadant med nästa tråd, och eventuella fler trådar (kan bli svårt med för många, jag håller mig till de stora trådarna).
  4. Se över varje tråd, och hur du vill ordna de olika scenerna – ska något byta plats?
  5. Ge varje tråd en egen färg (vid något ögonblick av otyglad skaparlust gjorde jag anteckningar på typ tusen post-its i olika färger. Den berättelsen blev aldrig skriven, och numera håller jag mig nästan alltid till Word, där man ju faktiskt lätt kan färgmarkera).
  6. Börja fläta! Väv samman de båda (eller flera) trådarna genom att varva scener från dem. Det här kan vara riktigt roligt. Inte sällan ger det nya tankar om övergångar och hur saker kan hänga ihop.

Än har jag inte kommit så pass långt med nya manusidén att jag kan börja fläta den. Nästa delmål är att få klart en skiss-artad synopsis (snart där!) och stämma av den med förläggaren, men sedan kanske jag gör ett försök.

Publicerat i Sara Molin, Skrivprocessen, skrivtips, synopsis | 4 kommentarer

Plötsligt händer det

Idag är det årets sista sommardag, åtminstone enligt kalendern, men jag ser fram emot hösten. Ännu roligare hade den varit om jag hade fått vara med på Bokmässan som jag planerade i början av året. Nu får jag nöja mig med att Askungenaktigt sucka ”Vad är väl en mässa i Götet” och försöka att inte hänga läpp.

Jag är en sådan som faktiskt kan tycka det är skönt att komma tillbaka i rutiner efter en skön sommar. Jag gillar att det blir mörkare kvällar och ruggigare väder. Äntligen är det legitimt att borra ner sig i soffan med en varm pläd och en kopp te, göra äppelpaj och sitta inne medan regnet slår mot fönsterrutorna (det håller i sig ungefär till november, då har jag helt tappat tålamodet med hösten och önskar mig vår igen. Vintern brukar jag alltid helst vilja snabbspola förbi).

De senaste veckorna har jag filat på mina två manus, redigerat lite smått men mest försökt skriva nytt. I helgen fick jag återkoppling från en författarkollega till mig på det ena. Det var första gången någon annan än jag läste det över huvud taget och jag är glad att hen tyckte att det fanns någonting i det. Som alltid efter feedback från en testläsare får jag både nya idéer och energi att ta tag i texten. Det är verkligen guld värt att få några andra ögon på orden än sina egna. ”Ja just det, så kanske jag kan göra. Och då kan det bli såhär här… och såhär på det här stället…” Känner ni igen det? Och givetvis hittade den här testläsaren de där passagerna som jag hittills hastat över och tänkt att de löser sig (jag vet dock inte hur?), avsnitten som känns lite tunna och ofärdiga där historien behöver broderas ut mer. Hen bekräftade bara mina misstankar, de kräver helt klart mer jobb.

Jag fick en sådan inspiration av det här att jag skrev ett par tusen ord igår och känner verkligen att manuset går i rätt riktning. Och det bästa av allt, vet ni vad det är? Det är att jag nu bara har ca 10 000 ord kvar innan jag har uppnått den önskade längden på råmanuset. Jag säger inte att jag är på upploppet än, men jag kan ana att det börjar någonstans framför mig och jag är så nöjd.

Idén till den här romanen fick jag i bilen på väg hem från Stockholm när jag hade haft releasefest för min bok i slutet av januari. Det känns hur häftigt som helst att nu känna att det är rimligt att kunna avsluta manuset under hösten. Som ni säkert vet vid det här laget kommer det ändå vara oräkneliga redigeringsomgångar innan det blir helt färdigt, men det är ändå något visst att kunna säga att råmanuset är klart.

Publicerat i författarens hantverk, råmanus, Skrivprocessen, Testläsning | Lämna en kommentar

Våga vara hudlös

”Som sagt uppmanar jag dig att hitta ett skrivarsammanhang där du kan få mera hjälp med att föra din berättelse framåt. Om du gör det och vill skriva mera kan du återkomma med ett manuskript en dag.”

Utdrag ur en gammal refusering som jag hittade när jag rensade mejlen för ett tag sedan. Då, när jag fick den, kunde jag inte ta till mig innebörden. Nu förstår jag bättre. Jag vet hur viktigt det är med skrivverktyg, feedback, någon som hejar och hurrar när tvivlet river i bröstet.

Jag har alltid delat med mig av mina texter, men bara till de allra närmaste. Farmor. Min bästa vän. Inte fler, för då ökade risken att bli utskrattad, att få drömmen krossad. För det är när din text hamnar i utomståendes händer som du blir hudlös. Naken. Utlämnad.

Vårvintern 2019 anmälde jag mig (efter mycket velande) till en skrivarkurs på distans. Främmande personer skulle peta runt bland mina ord. Minns fortfarande hur det var att ladda upp den allra första texten, magen som knöt sig till en skrumpen disktrasa. Men jag gjorde det, och responsen var enorm. Utvecklande och upplyftande. Berusande. En underbar skrivbubbla.

Jag blev beroende av den där bubblan. Anmälde mig till fler kurser, hoppade in i olika Facebookgrupper, deltog i författarkaféer, ordnade egna skrivträffar. Startade till och med ett offentligt skrivkonto på Instagram (att jag vågade outa mina författardrömmar, blir nästan knäsvag när jag tänker på det).

Det största som hände, utöver att jag fann en fantastisk värld av skrivande vänner, var att en före detta kurskompis pushade mig att delta i en skrivtävling. Och en dag fick jag ett meddelande via Facebook. Mitt bidrag Hemligviken var antaget för publicering i antologin Sommarmystik. Några månader senare kom nästa nyhet. Ytterligare en novell, Stenhjärtat, skulle få vara med i Det var inte jag!

Tänk om jag fegat ur, om jag tackat nej till den där kursplatsen. Då hade det kanske inte blivit några böcker. Jag hade aldrig träffat mina kurskompisar, aldrig lärt mig jobba genom skrivkrampen, aldrig haft modet att delta i några tävlingar. Men jag lämnade tryggheten, kröp ur alla skyddande hudlager.

Och vågar jag, så vågar du!
Avslutningsvis några praktiska tips till dig som söker en skrivgemenskap:

1. Anmäl dig till en skrivarkurs (fysisk och/eller distans).
2. Hitta en skrivargrupp (fysisk och/eller distans).
3. Hittar du ingen? Skapa en egen skrivargrupp. Efterlys deltagare via sociala medier, din arbetsplats, din skola, biblioteket etc.
4. Gå med i olika Facebookgrupper (sök på ”författare” och du får många träffar. För en snävare sökning, utöka sökorden, exempelvis ”författare HBTQ”).
5. Hitta likasinnade på Instagram (sök på #författare, #författarliv, #aspirerandeförfattare, #författardrömmar, #skrivdrömmar, #skrivardrömmar, #aspiringauthor etc.).
6. Skrivövningar och -pepp finns under hashtaggar som #writingprompts, #skrivprompts och #skrivstreak.
7. Kolla in olika AuthorTubers och botanisera bland deras kommentarfält på YouTube.
8. Delta i NaNoWriMo (National Novel Writing Month). Ordnas i november, men det händer saker även andra tider på året (jag deltog ex. i Camp NaNoWriMo nu i juli). Finns både hemsida och olika grupper, och du kan söka på #NaNoWriMo för mer inspiration.
9. Skapa ett konto på Wattpad, en plattform där du kan ladda upp dina berättelser. Hitta andra skrivande personer, nätverka. Observera att förlag, och skrivtävlingar, ofta vill ha opublicerade texter.
10. Har du ingen lust att dela dina texter med en massa främlingar? Det är okej, vi är alla olika. Om du vill, välj någon du litar på, låt den personen läsa (bara för att få en uppfattning hur det känns att ge bort sitt hjärtebarn).

Hoppas du hittade något matnyttigt bland tipsen och att du känner dig inspirerad. Ha det så gott, vi ses i bubblan!

———

https://www.sabinemickelsson.com/omsabine.html

Instagram: @authorsabinem

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Lördagsenkät: Vad tycker du om beskrivningar av karaktärers utseende?

Veckans enkätfråga handlar om beskrivandet av en karaktärs utseende. Är det viktigt att utseendet beskrivs eller föredrar du när det inte är lika ingående? Är det olika i ditt eget skrivande och läsande?

Kristin Fägerskjöld

Nej, jag gillar inte när karaktärernas utseende beskrivs utförligt. Jag tycker om att skapa mig en egen bild av dem i mitt huvud. Några väsentliga särdrag brukar jag tycka om att få med mig – men det kan ju lika väl omfatta ett personlighetsdrag (som att de har skånsk dialekt, stammar eller alltid ser överlägsna ut) som något i utseendet – men annars föredrar jag som sagt att få fantisera ihop karaktären själv. Detta gäller både i böcker jag läser och när jag själv skriver.

Sara Molin

För min del spelar det inte så stor roll. Det finns böcker där karaktärernas utseende inte beskrivs överhuvudtaget, och det gör mig oftast ingenting att man själv får fylla i det vid läsningen. Alltför detaljerade beskrivningar kan få mig att tappa intresset, men ibland kan det funka bra – det beror nog på bokens språk och stil i övrigt, tänker jag. Men ja, lagom kanske är bäst? Det jag dock kan störa mig på är när något om en karaktärs utseende presenteras för sent. När någon som i mitt huvud har varit en lång brunett i mitten av boken avslöjas som en liten blondin, eller liknande. Då brukar jag envist hålla fast vid den bild jag själv skapat (annars känns det lite som om en skådespelare skulle bytas ut mitt i en film). När jag skriver målar jag i regel utseende med ganska breda penseldrag, och låter läsarna fylla i resten.

Malin Edholm

Jag tycker att långa beskrivningar av karaktärers utseende blir tradigt och stoppar upp handlingen, det får istället gärna vävas in i gestaltandet på olika sätt utan att beskrivas överdrivet – jag vill gärna använda min egen fantasi och det tänker jag att mina läsare också vill göra.

Dock så tycker jag att det är viktigt att beskriva personers utseende för att representera olika kroppar, om det inte skrivs ut så antas det ofta vara en person som tillhör normen: vit, smal osv. Författaren till boken Children of blood and bone, Tomi Adeyemi, förklarade sitt ”över”beskrivande av karaktärernas hudfärg med att läsaren annars antar att karaktärerna är vita eftersom det är normen. Problemet uppstår dock om vi bara skriver ut när det är någon som ”avviker” från normen och har exempelvis en tjock kropp, då reproduceras det smala som neutrum. I erotiken blir dessutom beskrivandet av hudfärg ofta exotifierande.

Hanna Nordlander

För mig stoppar långa person- och miljöbeskrivningar upp handlingen. Jag har lagt ifrån mig böcker p.g.a. alldeles för långa och detaljerade beskrivningar, exempelvis av ett rum. De tråkar ut mig. Men att väva in någon detalj medan handlingen fortgår, det går bra. Och jag tror att det är så jag gör själv i mitt ganska kortfattade skrivande. En näsa i profil mot vindrutan, ett fladdrande byxben i blåsten. Den viktiga personbeskrivningen är emellertid den som kommer fram när man beskriver hur en person agerar. Jag minns en skrivuppgift på en skrivkurs, där jag lyfte fram detaljer i en trädgård med oklippt, mossigt gräs och ett halvfärdigt staket. Det var i själva verket ett porträtt av min far. Kaninkropparna som låg nedgrävda längst bort i trädgården ingick också i porträttet, men inte på det sätt som man kanske skulle kunna tro.

Kort sagt: Ja tack till personbeskrivningar, men inte som självändamål.

Daniel Sjöberg

Ska jag vara helt ärlig har jag nog aldrig läst en bok och tänkt att karaktärernas utseende saknas. Jag misstänker att de flesta ändå ger någon slags bild av sina karaktärer, men om det är så att jag läst en bok där jag inte fått något alls av författaren så har det uppenbart inte stört mig. 

Själv fick jag bakläxa av en redaktör vid ett tillfälle när jag struntade helt i att beskriva två figurer. De dyker bara upp väldigt kort, säger ingenting och spelar således en minimal roll. Men hon tyckte att jag kunde ge dem någonting så det gjorde jag. När jag skapar mina karaktärer ger jag dem ett utseende som jag kan förhålla mig till när jag skriver, så att någon inte har blåa ögon på sidan 27 och sedan har gröna på sidan 112. Men jag försöker nog att inte gräva ner mig alltför djupt i själva texten i hur de ser ut. 

Men det finns en karaktär i min debutroman som har ett väldigt distinkt utseende och det kändes viktigt att hamra in det så att läsaren förstår. Alla som läser Nästan Friends kommer att fatta vem jag menar. I slutändan är de flesta dock helt vanliga människor i en helt vanlig värld. De ser ut som folk gör mest. Jag har aldrig tänkt på det här så här ingående förut, men visst ska man väl lämna lite till läsaren också? Låt hen skapa en egen bild? Jo, det tror jag. 

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar