Om Allt och Någonting

Sensommar, Pensionat Solvändan, Lange Forlag. Ill: M. Kvick

I Livstidsmänniskan (Ordfront, 1992) av Sven Lindqvist hittar jag den korta essän Man kunde säga allt. Det är en kort reflektion kring en anteckning gjord av André Gide där denne skrivit ”[…] där man kunde säga allt, men där jag aldrig kommer att skriva annat är någonting

Sven Lindqvist funderar vidare kring detta och skriver att det i ungdomens iver ”är […] svårt att avstå från allt det osagda inom sig för att få någonting sagt.” Men: ”Så småningom vänjer man sig vid att för att kunna säga någonting måste man låta bli att säga allt annat som man också skulle kunna ha sagt.”

Jag tänker att Sven Lindqvist med detta ringar in skrivandets och skapandets process – Allt man vill säga, och allt man därför måste gallra bort, för att det ska bli någonting. Man vill ju liksom åt själva essensen av det man har på tungan. Det är så lätt att tappa bort det i ordmassor och det är oerhört lätt att följa associationernas många vägar bort från ämnet.

Det är det där med den svåra enkelheten. Att teckna en häst kan vara nog så svårt, men att göra det med några få pennstreck är desto svårare. Då gäller det att dessa få streck är exakt det som behövs för att jag ska förstå att det är en häst. Några få streck ska innehålla skelett, muskler, hud, päls, blick, hållning, rörelse, mm. Det är en konst.

Jag tänker på mig själv (likt Marianne Lindberg De Geer) och hur mitt behov av att uttrycka mig har förändrats med åren. Jag har med tiden vant mig vid att låta bli att säga en hel del, till förmån för det som faktiskt kan bli sagt. I mitt skrivande arbetar jag med detta i varje mening – vad behöver egentligen vara med? Kan jag uttrycka en känsla genom en enda handling? Kan en stämning uttryckas i en enda lukt? Det är en spännande utmaning att skala bort allt onödigt men ändå hålla liv i texten.

I illustrationerna till Pensionat Solvändan arbetade jag med detta som grund. Att försöka teckna in så lite som möjligt i bilderna, men ändå så mycket att budskapet gick fram. Illustrationen på Beatrice och hans mamma då de bär drickabackar till källaren är ett exempel (se ovan). Beatrice inser att sommaren snart är slut. Detta fick illustreras av skymten av en mörknande kvällshimmel samt två nattfjärilar vid den lysande lampan på husväggen. Nattfjärilar finns så klart hela sommaren men man ser de oftare på sensommaren, kretsande kring gatlyktorna på grund av det tilltagande kvällsmörkret. Man tänker kanske inte på det, men jag är ganska säker på att de flesta, undermedvetet, tolkar in en viss tid på året då de ser nattfjärilarna på bilden.

Allt man måste skala bort för att kunna säga någonting.

Vi har ett ”hemligt projekt”

Nu är jag som en modebloggare cirka år 2010. Jag har nämligen ett ”hemligt projekt” igång med min nyfunna författarvän Karin Janson. Vi är båda övertygade om att det är detta otroliga projekt som kommer att göra oss både rika och berömda. Gott självförtroende är inget vi lider brist på tydligen.

Jag har fått Karins tillåtelse att avslöja att vi skriver manus till en tv-serie på ren spekulation, det vill säga vi kommer att pitcha till tv-bolag när vi fått ihop en vettig pilot och synopsis för resten. Själv har jag ingen erfarenhet av att skriva för tv, däremot brukade jag och min kompis Johanna i högstadiet skriva sketcher och spex som vi sedan tvingade på våra skolkamrater.

Detta känns närbesläktat och fick mig att dra fram min nostalgimapp, där jag sparat manusutkast och andra saker från min ljuva ungdom. Som till exempel en demo med mitt gymnasieband samt spelscheman från Arvikafestivalen 2002 och 2003.

Den största skillnaden från att skriva manus till en roman, förutom att jag absolut inte behärskar Final Draft tillräckligt ännu, är bollandet. Att varje replik ska passera två hjärnor innan den skrivs ner gör allting lite vassare och förhoppningsvis bättre. Många författare skriver böcker tillsammans och det är först nu jag inser vilken styrka det förmodligen är.

Samtidigt går det ganska långsamt när allting stöts och blöts muntligt innan det skrivs ner. Antagligen kommer vi behöva ha perioder då vi i stället skriver varsin bit och sedan skickar till varandra, men dit har vi inte hunnit ännu.

Innan vi började jobba föreställde jag mig att jag kanske skulle inta samma roll som Graham Chapman hade när han och John Cleese skrev sketcher tillsammans. Karin är en mer erfaren manusförfattare än jag och jag tänkte mig att hon skulle vara ”motorn”, vilket Cleese var, medan Chapman kastade in någon galen idé här och där. (Jag vill minnas att den berömda papegojsketchen började som en sketch i en bilverkstad, men att Graham Chapman föreslog det oerhört mycket roligare inslaget med en död papegoja som spikats fast vid sin pinne i buren.)

Oavsett vilken roll jag intar i vår duo i slutändan så känns det spännande att få testa något nytt.

Jag vill tillägga att jag fortfarande inte färdig med första utkastet till roman nummer två, men att jag verkligen befinner mig på slutspurten. Förmodligen ett lugnande besked för den som läser detta inlägg och tänker ”Men skriver hon inte på en bok?”.

Vänskap, skjortklänningar och krossade tomater

Helene Billgren

Har det förekommit att du virrat runt i mataffären utan inköpslista, och ryckt åt dig tre tetror med krossade ekologiska tomater för priset av två? Och sen kommit hem och insett att det knappt finns plats i skafferiet för alla dessa krossade tomater.

Men, har du påmint dig, tomater är gott – i tomatsoppa, beluga bolognese och på pizza.

Har det hänt att du strosat runt på stan och sett en klänning som liksom ropat på dig? Och sen kommit hem och insett att halva din garderob utgörs av just skjortklänningar.

Men, har du påmint dig, klänning är världens bästa plagg och du trivs i just den där modellen.

Har det varit så att du söker efter något på biblioteket utan att veta vad det är och där – på hyllan för nyinkommet finns boken som lockar och pockar? Du tar den i din hand, kollar på baksidan och jo, du börjar salivera redan innan läsningen startat. Det här är precis en sån berättelse du behöver läsa. Om och om igen.

En roman om vänskap. Laddad, het, underbar, trevande och stundtals ojämlik vänskap. Vänskap över klassgränserna. Vänskap som kan veckla in sig och ut sig till något erotiskt. Eller inte. Måhända ett triangeldrama. Eller en historia där det mesta är outtalat och dynamiken finns i pauserna och blickarna.

Från Maria Gripes skuggböcker och Inger Edelfeldts Juliane och jag in i vuxenlitteraturen har jag attraherats av de här berättelserna. Idag berättar jag om några av mina favoriter.

Listan hade kunnat bli myyycket längre men det finns ju en gräns för hur mycket info som platsar i ett blogginlägg. Och En förlorad värld och Samlade Verk har jag redan skrivit om.

LISTAN ÖVER BÖCKER OM LADDAD VÄNSKAP

Den svavelgula himlen av Kjell Westö

Åh det nordiska vemodet! Åh de ljusa, finska sommarnätterna! Åh att tråna efter sin överklasskompis coola lillasyrra! Åh den lite passive berättaren som ändå lyckas få händerna fulla med spännande kvinnor som vill ligga! Åh, han blir författare!

Det blir de nästan alltid av någon outgrundlig anledning de där berättarna. Kjell Westös bok har alla klassiska ingredienser för den här genren – genren som borde ha ett namn men mig veterligt inte har det.

Blixtra, spraka, blända! av Jenny Jägerfeld

Här är det inte långsamt och bitterljuvt som hos Westö utan knark och party och ett slags ADHD-aktig, febrig Rebecca och Fionastämning. Men, precis som hos Westö är en av huvudpersonerna, Penny Löwe, författare och kompisen, Lola inspirerande men gränslös. Den som tror att livet blir toppen bara för att man gjort succédebut får tänka om efter att ha läst den här godbiten.

Neapelkvartetten av Elena Ferrante

Språket och dramaturgin är inte perfekt. Ibland tappar jag bort vem som är vem i myllret av napolitanare. Men jag tappar aldrig bort Elena och Lila, de begåvade flickorna från fattigkvarteren som tampas med sig själva, varandra och männen. Självklart blir en av huvudpersonerna författare. Skrivandet är ett centralt tema i berättelsen.

Böckerna känns extra aktuella nu de skildrar hur det är att leva i skuggan av ett ständigt hotande våld. Del ett och två är utmärkt filmatiserade och finns som serie på HBO.

Kvinnan på övervåningen av Claire Massoud

Lågstadieläraren Nora är ensamstående och understimulerad med falnande konstnärsdrömmar. När hon får en charmerande ny elev i klassen lär hon känna hans mamma, en konstnär med internationell karriär. Senare även pappan i familjen som är professor. Nora dras till den här familjen, och blir både barnvakt, väninna och älskarinna.

Jag som hyser en hatkärlek till kulturvärlden slukade Massouds bok. Enda nackdelen med Kvinnan på övervåningen är att den inte innehåller någon författare. Och att den verkar vara svårt att få tag på. Låna den, eller köp på antikvariat.  

Sent på dagen av Tessa Hadley

Här är det dubbelt upp – två kompispar och två äktenskap. Vi rör oss oftast i Londons kulturvärld men får även några förtätade dagar i Venedig. En av männen i romanen är poet, men så som ofta är fallet med poeter i den fiktiva världen (kanske även på riktigt?), har han lagt poesin på hyllan. Tessa Hadley låter oss följa de här människorna från ungdom och in i övre medelåldern. Hon skildra dem som samtidigt ofullkomliga och sympatiska.

Samtal med vänner av Sally Rooney

Jo, även här har vi en kvartett. Klassfrågorna finns närvarande. Rooney gestaltar vänskapen mellan två unga tjejer, som en gång varit ett par. När berättelsen börjar är de ”bara” vänner. Dessutom uppträder de tillsammans som ett slags spoken word duo. De lär känna ett gift par i trettioårsåldern, och dynamiken mellan tjejerna förändras. Sally Rooneys debut är en bitterljuv njutning att läsa.

smartare smalare snyggare rikare av Gudrun Furumark

Och ja – det kanske inte kommer som en överraskning att min egen debut tillhör den här genren. Arbetstiteln Läsåret är definitivt kasserad och efter en hel del våndor ersatt med en titel som jag är nyförälskad i: smartare smalare snyggare rikare.

Releasedatum har den också – 3 december blir det fira av. Klädsel: skjortklänning. Förtäring: krossade tomater. Finns omslag? Självklart inte, det är ju nästan två veckor tills den ska i tryck.

Från nazister till katthotell 

I dag gästbloggar Jessika Devert, aktuell med romanen Katthotellet vid kusten som ges ut på Printz Publishing.

När jag utbildade mig till journalist hade jag ingen aning om att jag tjugo år senare skulle skriva min första feelgood och att den skulle leda till fler. Anledningen till att jag inte hade någon aning var för att jag aldrig närt en dröm om att bli författare, som så många andra gjort. 

Det jag visste när jag utbildade mig till journalist var att jag var bra på att skriva och det blev min utgångspunkt. 

Att jobba på redaktion var inte min grej och istället frilansade jag, men min kreativa sida ville mer och därför skrev jag tre barnböcker tillsammans med min syster och några år senare fick jag frågan om jag ville skriva en biografi. Självklart! Eftersom jag, som journalist, ofta skrev om människor i svåra situationer blev det en förlängning av det. 

Foto: Karin Wildheim

Den första biografin jag skrev, Nazibruden, handlar om Anna-Lena som blev nazist och sedan lämnar rörelsen. Efter det skrev jag tre till. En om arbetsmiljö och kul på jobbet tillsammans med komikern Karin Adelsköld, en om golf med proffset Helen Alfredsson och 2019 kom Utnyttjad, våldtagen och såld som jag skrev tillsammans med Paulina Bengtsson. 

Sedan var det nog för min del. Jag ville skriva något som jag själv hittat på och bestämde över. För hur intressant en biografisk historia än är så är det någon annans berättelse, inte min. Inte mina tankar om miljöer, karaktärer och dialog. Från A till Ö så finns storyn och jag som medförfattare kan inte lägga till något eller förstärka historien. Den måste vara sann. Jag är dock oerhört tacksam för att jag fått chansen att skriva dessa kvinnors starka historier och det har lärt mig hur man bygger en historia, hur miljöer ska gestaltas och vad som är viktigt i en historia för att få det läsvärt. Och det var den skolan som gjorde att när jag började skriva fiktion så var det inte så svårt. Grunderna fanns där. 

En kväll hemma framför teven såg jag Bridget Jones dagbok. En film jag såg första gången när den kom och då var jag i exakt rätt ålder för den. Jag hade inga barn, var singel och relativt nyutbildad. Att jag kunde identifiera mig var ett understatement – jag VAR Bridget!

Men nu, där hemma i soffan, var situationen en helt annan. Nu var det 2018, jag var 49 år, hade vuxna barn, skilt mig, hade en ny stabil relation och mina problem såg annorlunda ut och jag konstaterade att det borde finnas en Bridget Jones för femtioplussare. Voila! Det första lilla fröet till det som skulle bli Dagboken jag aldrig skrev var fött.

Att skriva fiktion efter att varit begränsad till biografiformatet var en befrielse. Plötsligt kunde jag brodera ut som jag ville. Om jag ville att min karaktär skulle hamna i konflikt? Ja då gjorde jag en konflikt. Om jag ville att hon skulle ha klimakteriebesvär och svära över dem – ja då fick hon göra det. Jag uppfann hela henne. Yrke, ålder, relationer, familj, hobbys, musiksmak, politisk läggning och precis allt som är en människa. Jag kunde också fundera över vilka frågeställningar som skulle tas upp i den här kvinnans liv, alltså hon som skriver dagboken hon aldrig skrev. Det är frihet. 

När jag på mors dag förra året åkte för att hälsa på min mamma som bor i en liten fiskeby på västkusten så kom idén till Katthotellet vid kusten till mig. En historia där jag kunde väva in alla möjliga känslor och stämningslägen. Konflikter, svek, trygghet, familj, vänskap och kärlek. Det följs upp av sorg, svårigheter, sex, dejting, fest, katter, kvinnohistoria och utveckling. Och allt hittade jag på – och fick ihop i slutändan.  

Jag lärde mig mycket genom att skriva biografier, inte minst om dramaturgi. Hur man bygger upp en historia inom de ramar man har och får det att bli spännande och läsvärt. Men jag tror inte att jag kommer att skriva fler biografier – det är alldeles för roligt att få använda sin egen fantasi. 

Följ mig gärna på Instagram: @devert

Facebook: Jessika Devert författare

Lördagsenkäten: Har du skrivit in en verklig person i ett manus någon gång?

Anna: Jag har skrivit in min man Olle i boken. Det blev lite av en roast. Jag hoppas han inte lämnar mig när han läser. Han är en störtskön och underbar person. Hoppas det framgår!

Caroline: Ja, jag har med en svensk artist. Det hade ju inte alls varit lika roligt att ha en påhittad kändis och jag tycker att han tillför handlingen något. Det är nämligen sånt som händer på Ekerum, att det dyker upp kända idrottare, artister och kungligheter. Eftersom han inte bara omnämns, utan är mer ”delaktig”, har jag tänkt att be om lov att få ha med honom. Det får nog bli ett uppdrag för någon på mitt förlag att kolla, så att jag slipper framstå som en stalker. Fast det gör jag kanske ändå? Men jag är faktiskt inget hängivet fan av den här personen förutom att jag tycker att han är bra när jag råkar höra något av honom.

Gudrun: Två verkliga personer har figurerat i min debut. Mina fiktiva romanfigurer har refererat till att de träffat Mauro Scocco på en fest, samt hört sig för om jobb hos regissören Rickard Günther. Mauro redigerades bort för ett tag sen, och då blev det konstigt att ha kvar Rickard som enda verkliga person som agerar i mitt universum. 

Ann: Vem har jag INTE skrivit in i min bok? Skoja. Men som bekant är ju halva min bok baserad på en sann historia. Andra halvan då? Ja, det saknas inte inspiration från verkligheten om man säger så. En sak jag gjort som jag haft skoj åt är att jag skrivit in mig själv i en kort sekvens, på en scen som utspelar sig på Gröne Jägaren. I manus nummer två som jag skriver på nu består min huvudkaraktär av ett hopkok av ungefär tre verkliga personer (av vilka jag inte känner någon). Men nu när jag såg Gudruns svar här ovan blev jag nervös över att jag nämner en riktig person vid namn, dock i förbifarten: Linda Skugge. Hoppas att hon inte misstycker, men jag tänker att hon förstår.

Mattias: Nej, det har jag mig veterligen aldrig gjort. Däremot har jag använt mig av två verkliga personer i min serie Torget som gick i GP under en tid. En äldre kvinna på torget vid namn Hedberg var formad ur en rolig granne jag hade under flera år – en högst oförutsägbar kvinna! En man, som jag i serien kallade Duvmannen, var ett direkt porträtt av en man jag ofta passerade på min väg till 2:ans spårvagn i Biskopsgården. Jag såg honom aldrig prata med någon, men han verkade nöjd med alla duvorna omkring sig.

Skrivkurs på universitet?

Ni som var inne på bloggen tidigt i morse hade lyckan eller olyckan att få se ett tillfälligt inlägg, skrivet av yours truly. Jag fick i uppdrag att skriva ett inlägg om att gå skrivarkurs på universitet – eftersom deadline till universitetsansökningar närmar sig (15e oktober). Men i farten, när jag skulle gå in och titta på det aktuella kursutbudet gick något snett och jag började söka kurser istället för att blogga.

Ja, det är ett beroende.

Nej jag vill inte ha hjälp.

Jag har snart 700 högskolepoäng. Det börjar närma sig sverigerekord, den där mänskan med flest högskolepoäng har över tusen. (Jag hoppas hon slutar plugga snart så jag kommer ikapp: flest högskolepoäng vinner helt enkelt.)

Förutom läkarstudier, förberedande forskarkurser, forskarkurser, (nästan) en kandidat i genusvetenskap (med film och litterär gestaltning som biämnen), lite statsvetenskap, franska osv så har jag nu börjat attackera konsthögskolorna. Det är lite svårare nu, mitt högskoleprov har gått ut så jag kommer inte automatiskt in på alla kurser jag vill. (Jag skrev högskoleprovet back in the day när man kunde få full pott om man var bra på ord. Nu har de ändrat det, jag vågar inte göra om det av rädsla för att få ett sämre resultat.) Och konsthögskolorna, ja, de tar ju in på arbetsprov oftast. Och då måste man prestera.

Jag söker bara kurser som jag tror att jag inte kommer att komma in på.
Det är en slags utmaning. Ett beroende, som sagt, en gamble. Tänk om jag kommer in? Då blir det ju jättejobbigt, hjälp, vad ska jag säga till chefen?

Covid-19 har gjort saken ännu jobbigare eftersom flera högskolor har börjat ge bra kurser på distans. Då kan jag inte ens skylla på pendlingen.

Ibland debatteras det huruvida skrivkurser egentligen är ”bra” för litteraturen. Vissa har kvar den gamla tanken att en författare ska vara ett självlärt geni, man ska sitta i sin kammare och bara kräkas ur sig ett fantastiskt verk. Alla som skriver vet att det inte funkar så. Det är lika svårt att lära sig skriva som att lära sig bli läkare (och i mitt fall har det tagit lika lång tid). Jag personligen är enormt tacksam att det finns möjlighet att förkovra sig i skrivande på universitetsnivå; man kan söka studiemedel, tjänstledigt och behålla sin SGI medan man pluggar. (Detta, mina vänner, är viktigt. Ni kanske tror att ni är odödliga men snart blir ni sjuka som alla andra. Mvh er sjukskrivande läkare. För mer information, kolla försäkringskassans hemsida)

I USA har man en något längre tradition av att ge konstnärliga magisterexamina i kreativt skrivande. Där är det nästan ett krav för publicering (vilket inte heller är helt cool). Men när allt kommer till kritan: En text blir inte bra hemma i sin kammare. Den behöver utsättas för läsare. Bollas fram och tillbaka. Ventileras. Den som har massor av pengar kan betala för att få sin text läst av självutnämnda proffs online. Fast varför betala när man kan också få en mycket bättre genomläsning gratis? På högskola, folkhögskola och universitet. Enda kravet är oftast att man läser de andras texter tillbaks. Det är liksom så det funkar på den här typen av kurser; man lämnar in text, diskuterar. Läser böcker, diskuterar. Uppmuntrar varandra. Fikar. Det är oftast extremt kreativt!

Men iallafall; nu när jag muserat om detta ett tag så tänkte jag i alla fall ha som ambition att lista vilka högskole- och universitetskurser ni bara MÅSTE söka till hösten. Det finns tiotusentals. Så jag fokuserar på skrivkurser. Och kanske lite mer. Först och främst: Hur gör man för att söka?

Jo, man går in på antagning.se, skriver in sitt personnummer och väljer kurser. Om man aldrig har studerat på högskola förut måste man skicka in sina gymnasiebetyg. Det kan generellt vara bra att ha sina gymnasiebetyg till hands när man söker kurser, jag trodde mina skulle vara outdated vid det här laget men icke. Ibland vill kurserna se dem. Om ni har tappat bort era gymnasiebetyg kan man ringa till sin kommun eller gamla skola och be dem skicka dem (vet jag av erfarenhet)

I det här inlägget fokuserar jag på kurser utan krav på tidigare studier, jag tänker mig att ni som redan är inkörda i högskolevärlden vet vad ni håller på med. Skrivkurser vårterminen 2022 innefattar alltså:

1: Kreativt skrivande A på Södertörns Högskola. En klassiker. Södertörn har även varianter på detta som genusvetenskap med kreativt skrivande, men de börjar till hösten. 30 hp, en poäng, heltid. Den går på heltid på plats i Sthlm så inget för mig, men perfekt för den som vill komma igång!

2: Att skriva den samtida barnromanen: Perfekt för den som drömmer om att skriva för barn- och ungdom. Distanskurs vid Linnéuniversitetet. Man måste lämna in ett projektförlag innan 1a november, så jalla! 15 hp, en termin halvtid.

3: Litteraturvetenskap, introduktionskurs: Jönköpings universitet, 15 hp, distans halvfart. Inte en skrivkurs per se, men för att skriva måste man ju också läsa, eller hur?

4: Litteraturvetenskap: Litterära perspektiv på sjukdom och död, 7,5 hp, Lunds universitet. Den här har jag faktiskt sökt. Det känns som om den är gjord just för mig.

5: Kreativt skrivande A: Att skriva i olika genrer. 15 hp, distans, Umeå universitet. För den som är pepp på genrelitteratur antar jag!

6: Kreativt Skrivande, 7,5 högskolepoäng, Karlstads universitet, Distans. En lite kortare kurs för den som kanske vill prova på!

7: Verkstad för litteratur: skrivandets och läsandets praktiker. 7,5 högskolepoäng, Stockholms universitet. Lite high-brow kanske men kan va kul! Sökte denna förra året och kom in men insåg bittert att jag inte skulle hinna, såå tackade nej. Men nu blev jag sugen.

SÅ in och sök nu, det är gratis!

På skrivresa i Grekland med tid att tänka

Caroline Möllesand på skrivresa på Rhodos

Författardiva, visst finns det något som heter så? Jag vet inte exakt vad det är, men till viss del känner jag mig som en just nu. För här är jag – ensam på Rhodos och kan glida mellan hotellrummet, poolen, restaurangen, stranden och balkongen och dessutom skriva precis när jag själv känner för det. Lyx!

All inclusive-buffén är generös och står uppdukad med läckra desserter till både lunch och middag. Gästvänliga människor serverar dryck och dukar av efter mig. Jag känner mig enormt bortskämd och vet att många är avundsjuka på mig, fast troligtvis inte missunnsamma. Och jag är mycket medveten om att många av mina skrivarvänner säkerligen skulle ha behövt en sån här resa bättre än jag. (Ni som jonglerar skrivande med småbarn och/eller arbete – wow för er! Hoppas att ni också får chansen till det här någon gång.)

Jag är i all fall otroligt tacksam över att jag hade möjlighet att kasta mig iväg på den här skrivresan med kort varsel. För så var det. Jag bokade på onsdagen och åkte på torsdagen. Min man skulle ändå resa bort så det passade extra bra för mig att också sticka iväg.

En annan fördel med resan, förutom friheten och maten, är själva miljöombytet. Trots att jag inte är någon stor soldyrkare är det härligt att komma till värmen. För mig blir det lättare att komma ut och promenera, jag varken behöver eller orkar gå långt, men det är större chans att det blir av i behagligt klimat och med vackra omgivningar.
(Behöver du övertala någon om ditt behov av en skrivresa kan du hänvisa till forskning som säger att miljöombyte sätter fart på idéerna. Och när vi betraktar något vi tycker är vackert frisätts dopamin i kroppen som också har koppling till vår kreativitet. Bra va?)

Med dessa fantastiska förutsättningar önskar jag nästan att jag hade varit i råmanusstadiet nu, det vill säga skrivit på något helt nytt. Jag inbillar mig att jag hade fått massor skrivet då. Men … jag är inte så fixerad vid antal ord, den här resan har varit värdefull på ett annat sätt. För jag har verkligen fått tid att TÄNKA. Och det var exakt vad jag behövde.

Mitt manus ska ju snart redigeras på allvar i samarbete med förlaget, men vi har inte haft vår genomgång än. Däremot har jag fått med mig några övergripande saker att fundera över. Att få ensamtid många timmar i sträck och slippa bli avbruten har varit oslagbart för tankeverksamheten.

Mycket av manusarbetet på den här resan har således gjorts på förmiddagarna i solstolen. Jag har legat där och blundat och försökt ta mig in i mina karaktärers liv igen. Med mobilen nära till hands har jag antecknat alla idéer som poppat upp. Senare har jag sammanställt och fört över allt till datorn, antingen på min mysiga balkong eller vid poolbaren.

Ytterligare en bonus som jag har njutit av här är att jag har hunnit läsa mycket. Hemma blir det tyvärr inte av att jag läser så många böcker eftersom jag helst vill ha längre sammanhängande stunder för läsning. Så jag har läst vid poolen, efter lunchen när jag haft siesta på rummet, på balkongen före solnedgången, vid middagen och förstås flera timmar i sängen innan jag ska sova. Just det, även klockan fem på morgonen när jag väcktes av skällande hundar en dag.

Här kommer ett tips om du skulle bli sugen på att göra något liknande på egen hand: Att resa på charter ensam är oftast dyrt, nästan samma pris som för två personer. Jag kom billigare undan genom att bara boka flygstol och så hittade jag hotell via Booking, så det kan vara värt att testa.

Och nej, man behöver förstås varken åka utomlands eller flyga om man inte vill. Jag säger som Carina Bergfeldt förmodligen skulle ha sagt: Det finns många andra bra skrivresor man kan åka på.
Man måste inte heller åka själv. Somliga ser fler fördelar med att åka ihop med någon annan. Ta reda på vad som funkar bäst för dig.

Nu ser jag fram emot att komma hem och gå igenom manuset ordentligt ihop med min förläggare. Fast det första jag ska göra är nog att prata sönder min man.

Om tråkiga och roliga kvitton

Paketerade kvitton och kuponger, M. Kvick

Som egenföretagare är tillvaron fylld av kvitton som noga skall sparas och bokföras, men det är inte dessa tråkiga, ibland avdragsgilla kvitton jag tänker skriva om idag. Nej jag tänker på de där andra sortens kvitton, de vi ibland kan få i form av förlagsavtal, publiceringar och annat. Jag har precis själv fått ett sådant kvitto, men mer om det lite senare.

Det handlar ju om det där vi håller på med, vi som skriver, målar, tecknar, komponerar, mm. Vi som dessutom vill kalla oss författare, konstnärer och kompositörer. Ernst Billgren skriver någonstans att vem som helst ju kan kalla sig för konstnär, men om inte omgivningen håller med uppstår det problem. Jag tänker att detsamma kan gälla för författare – ty vem är författare egentligen? Författarförbundet kan godkänna dig som medlem om du gett ut minst två böcker. Ett rimligt krav, men måste deras medlemskrav alltid utgöra själva definitionen på vad en författare är eller kan vara?

Jag tänker på dem vars texter publiceras postumt, efter deras död. Vi vill gärna kalla dem författare ändå, om böckerna håller måttet vill säga. Och om jag skriver och själv publicerar mina skönlitterära texter på nätet och folk faktiskt läser dem – är jag författare då? Idag kan ju knappast ett förlagsavtal vara avgörande längre, även om det slår högt. Egenutgivningen må stå lågt i kurs, men säger ju egentligen ingenting om kvalitén på texten. Det är ju bara som vi tror, för att vi vill tro det.

Själv är jag möjligen författare, eller nästa år kanske då min andra bok är tänkt att släppas, och dessutom konstnär. Eller är jag det? Vem avgör om det jag gör i ateljén är att betraktas som konst? Är det bara jag själv som anser att jag är konstnär medan omgivningen skeptiskt skakar på huvudet åt mitt högmod? Det är så mycket lättare att hävda att jag är djurporträttör, illustratör, tidningstecknare och trubadur. Jag har säkra bevis om någon skulle tvivla på sanningen. Men varje gång jag lägger ”konstnär” till listan blir jag själv osäker. Säger vem?

Men nu har jag fått ett kvitto. Liksom den gången jag fick klartecken från Lange forlag att de ville ge ut Pensionat Solvändan, har jag nu fått ett kvitto på att jag även är konstnär. Jag är antagen till Nordisk Salong 2021/22 i Helsingborg. Bland ca 2400 sökande är jag en av de 56 konstnärer som blev antagna. Det är lite för stort för att ta in ännu, men det bekräftar att jag inte bara hittar på. Det finns några personer till i en jury som uppenbart anser att det jag gör är att betrakta som konst och värt att ställa ut.

Det är ju alltid i samspelet med läsare och publik vi kreatörer blir till. Det är i mötet med andra människor en överenskommelse kan göras kring våra verk. Vi måste inte gilla det vi läser eller ser, men vi kan ändå gå med på att det vi läser eller ser är litteratur eller konst. Och vi behöver ett kvitto då och då för att stärka oss i rollen som både författare och konstnär. Dessa kvitton är värda väldigt mycket!

Varför jag aldrig varit på Bokmässan

I helgen som gick ägde Bokmässan rum i Göteborg, i begränsad skala på grund av en pandemi som jag inte tror att någon har missat. Däremot har jag missat Bokmässan. Inte bara en gång utan varje gång. Jag är en debuterande författare som fortfarande aldrig besökt detta gigantiska litteraturevenemang. De som läst reportaget om mig i Tidningen Skriva kan skippa det här inlägget. Det jag ska berätta nu har nämligen redan berättats där.

När jag var 17 skrev jag en novell som en skoluppgift i kursen litterär gestaltning. Den hette En polisbil dyker upp på scenen (titel tagit från en Cornelis Vresswijk-låt eftersom jag redan då gillade att ta titlar från låttexter). Jag laddade upp den på numera insomnade fardlektyr.nu och tänkte inte mer på det. Flera månader senare hörde redaktionen för novellantologin Färdlektyr av sig och meddelade att min novell var utvald att komma med i nästa nummer. Färdlektyr gavs ut en gång per år och bestod, som ni ser på bilden ovan, av noveller av kända författare och två eller tre gymnasieelever, som hade laddat upp sina alster på Färdlektyrs sida. Jag tror inte ens att jag var medveten om att det gick till så, men det kan vara en efterhandskonstruktion.

Per Nilsson och Johanna Nilsson är två ungdomsboksförfattare som jag läste allt av när jag befann mig i målgruppen. Att bli utgiven i samma antologi som dessa, för mig, litterära giganter var det allra största. Sedan fanns ju flera andra stora författare och – Håkan Hellström. Jag såg honom live för första gången sommaren 2001. På den tiden fick man alltid höra att ”han sjunger ju falskt” om man var ett Håkan-fan. Jag har en bitter teori om att de som sa så är de som nu köper upp alla biljetter till Håkan på Ullevi och säljer vidare dyrt på andrahandsmarknaden.

Hur som helst. Novellen blev utgiven och jag hamnade till och med i Värmlands Folkblad.

Det hann bli 2003 och jag tog studenten innan antologin kommit ut. Om man läser texten ovan ser man att jag var på väg till Holland för att plocka äpplen, vilket också blev orsaken till mitt livslånga avståndstagande från Bokmässan. Väl på äppelfarmen jobbade jag sex dagar i veckan, bodde i ett ”hus” byggt av äppellådor och närmaste internetcafé fanns i en by ett par mil bort.

Så när jag åkte dit en söndag för att läsa mejlen (jag kan ha haft mejladressen ann@kent.nu) fanns ett oläst, några veckor gammalt, från Färdlektyrredaktionen. De ville att jag och Håkan skulle representera antologin i deras monter. Problemet var bara att jag varit fast på äppelodlingen och hade inte sett mejlet i tid. Även om jag hade gjort det hade jag antagligen inte haft råd att boka en flygresa hem, med tanke på den ringa lön man fick.

Men jag missade alltså chansen att hänga på Bokmässan, nästan som en riktig författare och svor att jag inte skulle ta mig dit förrän jag hade debuterat med en roman. Klipp till 18 år senare. Jag är inte inbokad till Bokmässan, trots att jag nu tekniskt sett uppfyller mitt eget krav för att åka dit. Först kom äppelplockning emellan och nu en pandemi som gör att förlagen bara skickar lite mer namnkunniga författare.

Men nästa år kanske?

Mvh,

Hoppfull

Innelistan – hösten 2021

Jag började göra en innelista och en utelista, men det kändes inte bra i magen att säga att något, eller ännu värre, någon var ute. Att uttala sig om vad gäller på den litterära scenen fast jag är en högt perifer debutant, det känns däremot lagom kittlande.

Nu kör vi.

INNE

Att hylla gubbar

Det inte längre spännande att avfärda verk enbart för att de är skrivna av vita heterosexuella män. Författaren och kulturskribenten Sara Abdollahi har envetet hyllat Lars Norén. Ulf Lundell har via sina Dagböcker blivit poppis bland kulturkoftorna och när jag lyssnar på litteraturpodden Gästabudet uttrycker journalisten och litteratvetaren Victor Malm sin förtjusning över …Horace Engdahl!

Jag tycker mig också ana en revival för Stig Larsson.

Prata om sina refuseringar

Allt ältas. Gärna i flera kanaler samtidigt. Ja, det intrycket får jag ibland. Sådant som tidigare varit stigmatiserande kan nu (i vissa kretsar i alla fall), bli ämnen för sommarprogram, intervjuer och böcker. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, panikattacker och beroendeproblematik. Etcetera. Och det verkar också vara ok att komma ut som refuserad.

Men mästaren på området, Nina De Geer har fått sitt manus antaget (hurra!). Hon har behövt ta in den opublicerade Lovisa Svensdotter som sidekick för att podden Debutera eller dö ska återfå den där rätta, desperata gnistan.

Kvinnliga auteurer

Michaela Coel i I may destroy you

Lena Dunham har följts av Phoebe Waller Bridges, Michaela Coel, Emerald Fennell och Suzanne Lindon. Och i Sverige har vi Josephine Bornebusch och Amy Deasismont.

Visst har det funnits en och annan kvinnlig regissör och en och annan kvinnlig manusförfattare tidigare. Men under de senaste åren har det skett en explosion. Nu ser vi tv-serier och filmer av kvinnor som skriver manus och samtidigt regisserar och/eller agerar.

Kvinnor som är både offer och förövare

Vi ser allt fler komplexa kvinnoroller på tv och film. Rimligen är detta en följd av ovanstående. Begreppet ”starka kvinnor” är på utdöende. Istället fascineras vi av besvärliga typer som Jana Kippo i Karin Smirnoffs böcker, och Bibs i Tone Schunnessons Dagarna dagarna dagarna. Cecilia i Lydia Sandgrens Samlade verk är också knepig, om än på ett mer subtilt sätt än Jana och Bibs.

Omslag som ser ut som tapeter eller har motiv från tavlor

Omslag av Eva Wilsson, Lisa Benk och Lotta Kühlhorn

Ett tag var det väldigt mycket bara text på omslagen, eller foton. Det ser jag fortfarande en hel del av men också omslag som ser ut som William Morris-tapeter, eller har motiv från tavlor som vid en första anblick ser ut att vara gjorde av Karin Mamma Andersson, men som ofta inte är det.

Skoja om cancelkulturen

I serien The Chair skojas det friskt om cancelkulturen. Den utspelar sig typiskt nog på en litteraturvetenskaplig institution.

Jenny Ofills roman Weather genomsyras av melankoli och mild ironi. Berättaren arbetar på ett bibliotek, en av låntagarna, en äldre man (akademiker), blir förbryllad när han får denna lapp.  

Från Weather av Jenny Offill

Bubblare:

Postmodernismens revival. Författare kommer göra som Paul Auster och skriva in sig själv i romanen som en bifigur. Håll utkik efter detta i Anna Grönlunds hajpade debut Av kött och blod.

Adjektivbantning. Efter att många upptäckt Ágota Kristóf och golvat av hennes strama prosa kommer det skrivas romaner med få adjektiv. Kom ihåg var ni läste det först. Eller, har ingen susning om detta är en originell spaning eller inte.

Skrivande som tynger, skrivande som läker

I dag gästbloggar Micael Grenholm, aktuell med ”Konvertiten” på Sjöbergs förlag.

Solen hade nu helt gått ner, och i dess ställe kastade fullmånen sitt kalla ljus in genom glipan. Halva kvinnans ansikte sken upp i blått. Efter några minuter tilltalade hon honom igen.
”Vad heter du?”
”Hossein.”
”Vad flyr du från, Hossein?”
Han såg ut mot den tomma ökenvägen. ”Döden.”
”Det är en flykt som kommer misslyckas. Alla dör.”
”Vissa dör mer än andra.”

I början av 2020, precis innan pandemin bröt ut, beslöt jag mig för att börja skriva på en spänningsroman om en kille som flyr till Sverige från Afghanistan. Jag ville uppmärksamma hur kristna är en extremt utsatt grupp i flera delar av världen, något som många sekulära svenskar tenderar att glömma bort eftersom europeisk kristendom historiskt har varit förknippat med makt och status.

Redan innan talibanerna tog över räknades Afghanistan som det näst farligaste landet att vara kristen i – enbart Nordkorea var värre. Nu rapporteras det om hur talibansoldater går från dörr till dörr för att identifiera och avrätta alla de som har koppling till någon kyrka. Dit har Sverige de senaste åren utvisat hundratals kristna. Jag ville skriva en berättelse om vad som skulle hända om en av Afghanistans kristna konvertiter satt öga mot öga med Sveriges migrationsminister och berättade om sin rädsla och sin längtan. Resultatet blev Konvertiten, en bok som var spännande men väldigt svår att skriva. Jag som själv saknar erfarenheten av att fly tvivlade ofta på om jag skulle kunna göra berättelsen rättvisa. Jag intervjuade flera flyktingar, läste många böcker om Afghanistan och satte mig in i hur asylprocessen fungerar, och jag hoppas att det jag skriver förmedlar åtminstone bitvis hur det känns och vad man tänker när man flyr för sitt liv. Men klyftan mellan mig och de som karaktären Hossein representerar har hela tiden känts gigantisk. Jag lyckades skriva klart råmanuset på bara ett halvår, och jag fick mycket bra feedback från ett dussintal testläsare som bland annat påtalade att slutet behövde förtydligas. Men sedan satte den verkliga kampen igång. Trots att pandemin hade saktat ned mycket av vad jag vanligtvis står i som pastor och föreläsare blev jag överbelastad av administrativa uppgifter och löften jag inte borde ha gett. Efter flera månaders stress kände jag ett tryck över bröstet, jag hade mycket svårt att koncentrera mig och glömde hela tiden bort saker.

Min fru, Sarah, förstod att jag behövde uppsöka läkare. I februari blev jag sjukskriven för utmattningssyndrom.

Kort innan dess hade jag skickat manuset till Sjöbergs förlag, och de meddelade mig att de gärna gav ut den. Jag fick en fantastiskt duktig redaktör som skickade över ändringsförslag för att berättelsen skulle bli ännu skarpare och medryckande. Men trots att jag verkligen ville fortsätta arbeta med manuset var det närapå omöjligt – en tsunamivåg av stress och press sköljde över mig så fort jag öppnade mailkorgen. Jag tänkte att jag behövde lägga skrivandet på is ett tag tills att jag hade återhämtat mig och gjorde mig redo för en tid av läsning och brädspel. Men så hände något oväntat. Mitt huvud fylldes av nya bokidéer, jag fick inspiration att plocka upp gamla bokprojekt som jag inte hade rört på flera år och vissa vilodagar när jag hade planerat att läsa eller se på film fann jag mig istället skriva tusentals ord på en framtida bok om odödlighet.

Mitt i allt det svåra återfann jag den enkla glädjen i kreativt skrivande, och hur terapeutiskt det kan vara att skriva när det inte finns några förväntningar eller deadlines. Efter några veckor kunde jag även plocka upp Konvertiten igen. Redaktörens anteckningar var inte längre instruktioner från en chef utan en hjälp i min egna kreativa process att fortsätta utveckla den berättelse som blivit lagd på mitt hjärta.

När det några månader senare blev dags för bokrelease ställde flera vänner upp på att hjälpa mig med alltifrån att skicka ut pressmeddelanden och skapa bilder för sociala medier till att arrangera en releasefest och få kontakt med bokbloggare.

Det har inte bara varit otroligt skönt utan ögonöppnande att ett boksläpp fungerar så mycket bättre när fler är involverade – och förvånansvärt många är villiga att ställa upp ideellt med bara ett signerat exemplar som tack. Så länge jag fortsätter skriva om saker jag tycker är viktiga kommer andra tycka att det är lika viktigt. Hela den här erfarenheten har stärkt min övertygelse att jag är kallad till att skriva. När Konvertiten väl kom ut möttes den av många strålande recensioner, inklusive från statsvetaren Ulf Bjereld och författaren Vibeke Olsson. Det gör mig väldigt glad, men allra gladast blir jag av insikten att skrivande är något jag kan fortsätta med även i livets
mörkaste timmar. Det må ta sig olika former, och mitt behov av att sätta mitt eget schema är ännu större än förut, men njutningen och återhämtningen i skrivandet är något jag aldrig mer tänker underskatta.

Micael Grenholm
Pastor och författare

Lördagsenkät: Minnen från bokmässan

I år blir Bokmässan i Göteborg delvis digital på grund av coronapandemin. Veckans fråga till debutantbloggarna är: Har du några drömmar om eller minnen från bokmässan?

Mattias: Jag har ett lite jobbigt minne från den bokmässa för många år sedan då jag hade bestämt mig för att ta tjuren vid hornen och satsa stort. Jag hade tecknat serien Pekå&Zack för tidningen Vi Syndikalister i Göteborg under ett antal år. Jag tyckte det var dags att gå vidare, steppa upp. Så jag packade min väska full av serier och väl inne på mässan letade jag upp tidningen Arbetarens monter. Ty där tyckte jag att serien borde gå. Väl framme tog det dock tvärstopp och jag tog ett nervöst kliv in i montern bredvid. Då jag står där i grannmontern och låtsas titta på deras böcker, ser jag att Arbetarens monter plötsligt blir tomt på besökare. Jag fattar att detta är mitt moment in life! Det gällde nu att handla snabbt! I panik tar jag ett stort kliv genom några växter och över boklådorna på golvet och plötsligt står jag mitt framför Arbetarens redaktör och säger ”Hej! Jag är serietecknare!” 

Min bild av hur detta möte sedan skulle fortlöpa var att vi sedan skulle sätta oss ner över varsin kopp kaffe (eller ett svalt glas vin) och jag skulle få visa honom alla mina fantastiska serier och han skulle roat läsa dem, humma och nicka nöjt, och sedan skulle saken vara biff! I stället sa han bara att de inte brukade ta in redan publicerat material i tidningen. Han ville inte ens titta på min serie! Jag kände mig fruktansvärt dum, var genomsvett av nervositet när jag lämnade montern, och jag hoppades innerligt att ingen sett mig då jag snubblade in i Arbetarens monter genom palmer och över boklådor. Usch ja! 

Gudrun: Jag har aldrig varit på bokmässan. Drömmen skulle vara att komma dit och vara i skick att insupa, lyssna och inspireras. Önskar mig ett samtal  mellan några som har fortsatt skriva under tider av stora omvälvningar som Annie Ernaux, Jamaica Kincaid och Märta Tikkanen. Det vore nåt!

Ann: Jag har precis som Gudrun inte varit på Bokmässan och varför kommer man att få svar på i tisdagens blogginlägg. Det har länge varit en dröm att åka dit och se alla kändisar på ett och samma ställe. I Stockholm ser man dem ju oftast bara en och en, sällan i grupp och så många som jag inbillar mig att man gör på Bokmässan. Förutom kändisfaktorn vill jag förstås gå på någon berömd författares svitfest, göra bort mig backstage och umgås och dricka bubbel med de andra debutantbloggarna. 2022 någon?

Anna: Jag har varit på bokmässan en gång. Jag och min man hade lånat en liten sportbil, en smaragdgrön Mazda Miata cab. Vi skolkade en vecka från läkarprogrammet för att köra nercabbat till Berlin, och så stannade vi i Göteborg på vägen. Minns mest att det var galet mycket folk och Jan Guillou överallt. Jag hittade en fin gammal upplaga av Bränt Barn. Vi sov över hos nån som kände nån vi kände. Han bodde i Majorna och drev en poesitidskrift. Jag gillade Göteborg men hatade bokmässan. Kanske är för att jag har lite torgskräck, vem vet. 

Caroline: Jag var på Bokmässan 2019, och wow, det var en ny värld för mig. Jag hade studerat programmet noga och gjort upp ett schema över de seminarier och författarsamtal jag helst ville se. En del krockade tyvärr, men vid Feelgood-scenen lyssnade jag på Camilla Davidsson, Birgitta Bergin och Åsa Hellberg. På crimetime-avdelningen tog jag del av deckarsnack från David Lagercrantz, Sofie Sarenbrant, Camilla Sten och Kristina Ohlsson. Lyssnade också på ett intressant panelsamtal om att skriva för ljud.


Jag blev både imponerad och inspirerad, men när jag senare gick ner till det myllrande mässgolvet blev jag ganska nedslagen. Hjälp, vilken helt otrolig mängd böcker! Allt jag kunde tänka var: ”Det är omöjligt att lyckas nå ut med en bok. Det är ingen idé att jag försöker.”


Tur att jag kom på andra tankar efteråt. För på nästa års Bokmässa kommer jag ju faktiskt att ha gett ut en bok. Vi får väl se hur den lyckas nå ut i bruset. Det är mycket möjligt att varken jag eller min bok kommer uppmärksammas på just Bokmässan, det gör inget. Jag går gärna dit för att ”bara” inspireras och mingla med författarkollegor och skrivarvänner.


Just idag håller jag tummarna för Anna Alemo som deltar på Bokmässans Feelgoodscen. Det trodde hon säkert inte 2019 när hon var en av Debutantbloggarna

Åh gud nu sitter jag här en torsdagskväll och panikbloggar igen, det här är inte hållbart. Det är ohälsosamt. Jag somnar visserligen 20:00 på kvällarna men på dagarna är det fullt kaos.

I veckan har min stackars fantastiska redaktör samt Pelle på Ordfront fått ringa mig mellan patienterna på akuten för att ordna det sista med sättning, korr och omslag. Vad ska vi ha för en fjong för att skilja kapitlen åt? Ser en ~ för gammeldags ut? Ska vi ha en liten bild eller blir det för Harry Potter? Vad ska det stå på baksidan?

Bråttom bråttom det ska till tryck ASAP pga vi är försenade. Och sen helvete en röd (=svårt sjuk) patient kommer in, vänta ett tag måste lösa en grej annars kanske en farbror dör, Brb.

Och ständigt denna slitning mellan två världar. Eller tre. Läkare. Författare. Mamma. Springa bort och säga till en stackars underläkare ”jag har beställt en röntgen ring bakjouren om det är cancer måste hämta barnen nu hejdå!”

Sen torka tårar pga bananen var ”för mosig” eller man får inte köpa glitterklister. Eller okej då vi köper glitterklister för jag är på så bra humör för mitt omslag är så SNYGGT.

Men seriöst hörni jag borde ta en sömntablett och däcka nu. Det är så roligt det här. Jag är stressad, visst, men så lycklig!

Kreativitet kräver mod och författare är förbaskat modiga

Creativity takes courage

Skyltfönstret på bilden passerade jag en stund innan jag skulle besöka WAPI:s förlagskontor i Malmö för någon månad sedan. Citatet från konstnären Henri Matisse kunde inte ha dykt upp mer lägligt:

Creativity takes courage.
Kreativitet kräver mod.

Jag var ordentligt pirrig inför mötet och det var skönt att få den påminnelsen just då – att jag faktiskt är ganska modig.

Men jag vill ta det ett steg längre. Förutom att det krävs mod så menar jag att skrivandet även kan skapa mod. Ju fler gånger vi vågar utsätta oss för obekväma saker, desto modigare blir vi. Det gäller kanske särskilt för aspirerande författare och debutanter.

De delar som ingår i författandet handlar väldigt mycket om att våga.
Är inte det här modigt så säg?

– Vi vågar pröva oss fram i det komplicerade hantverk som skrivandet är. Ofta handlar det om att lära sig något nytt. Vi bygger fantasivärldar, testar olika perspektiv och kommer kanske på att vi vill byta tempus. Text kastas och vi börjar om från början.

– Vi skickar våra ofärdiga eller färdiga alster till nära anhöriga, skrivarvänner och lektörer. Vi bävar för och försöker göra oss redo för deras tyckande och korrigeringar. Det är verkligen inte självklart att fläka ut sitt innersta och låta andra ta del av ens tankar och ibland knasiga fantasi.

– Många av oss försakar annat i livet och slutar kanske med en hobby för att få tid att skriva. En del väljer bort värdefull sömn eller ett välstädat hem. Ibland får till och med vännerna stå åt sidan för att vi vågar ta vår skrivardröm på allvar.

– Det krävs ett enormt mod och massor av styrka för att orka skriva vidare trots att tviveldraken flåsar en i nacken. Ingen undgår den.

– Vi skriver följebrev till förlag och trots att det tar emot så försöker vi deklarera vår egen och manusets förträfflighet. Jag tror att många håller med om att det verkligen inte kommer naturligt. Men vi måste våga tro på oss själva och vårt manus, för om vi inte vi gör det, varför ska förlaget våga satsa på oss?

– Somliga besitter den rätta kunskapen, vill så gärna hålla sin bok i handen eller tror så mycket på sina manus att de satsar egna pengar på att få dem utgivna. Snacka om modigt att välja den vägen.

Hurra för oss som skriver!
Låt oss fortsätta att vara kreativa och modiga.
Må vi ta chanser och våga misslyckas.

Vad är det värsta som kan hända, förutom att det kommer vara kämpigt och eventuellt göra ont?
Din dröm kanske inte blir verklighet direkt. För de flesta blir den inte det. Och även om det aldrig blir exakt så som vi har tänkt oss så ångrar man sällan en satsning. Ofta visar det sig att det som sker på vägen mot drömmen också berikar våra liv.

Så skriv.
Tro på din idé och våga drömma.
Det kan ta dig långt.

Creativity creates courage. Så det så.

Om ett påbörjat manus

Debutanten blickar västerut

I ett tidigare inlägg skrev jag att det under min personliga sommarutmaning kom till en kort text som eventuellt kunde bli inledningen till ännu ett manus om Algot/Beatrice. Jag prövade nu att skriva om skissen och det kändes riktigt bra. Främst fick jag en ingång i det jag gått och funderat på – att Algot och hans vän Mona borde få ses igen. De träffas ganska kort i boken Pensionat Solvändan och de har på sistone liksom varit på mig, knackat mig på axeln och sagt att de verkligen vill ses igen!

Men jag har inte tyckt att det i sig varit stoff nog för ett nytt manus. Jag ville ha något mer att bygga kring. När jag skrev uppföljaren Skalbaggen i trädet (där Mona fö. enbart finns med som brevvän) hade jag tanken på en ”närvaro i frånvaron” som något slags underliggande form för texten. Inspirerad av Tove Jansons fantastiska bok Sent i november ville jag försöka skriva om en persons starka närvaro trots sin frånvaro. Om jag lyckades med detta får framtida läsare avgöra. Mitt manus ligger hos Lange forlag i väntan på vårt fortsatta arbete.

Att det finns en underliggande form som jag måste förhålla mig till har visat sig vara centralt i mitt skrivande. Det må låta pretentiöst att skriva barnlitteratur på det sättet, men jag hyser lika stor respekt för all text, oavsett om det är avsett för barn eller vuxna. Och jag vill känna att jag gör ett gott jobb! Texten ska vara genomarbetad och ha en bra grund att stå på.

Det känns nu oerhört bra att nu ha påbörjat en ny text om min vän Algot/Beatrice igen. De flesta som skriver vet att karaktärerna till slut blir levande och man kan sakna dem då ett manus är färdigt. Om allt går som det ska får jag denna gång dessutom lära känna Algots vän Mona lite bättre. Men det kräver ju lite jobb från min sida förstås, samt att min Kritiker och min Personlige Tvivlare håller sig passiva ett tag.

Då jag kommit mer in i texten kan jag kanske delge er vad det här manuset kommer att ha som bas – den form jag kommer att skriva texten kring. Men än så länge får ni inte veta det. Man ska inte släppa i väg allt på en gång och berätta för mycket. Då kan själva lusten dö och inspirationen tappa luft.