Ordens tröst

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

Trots att romanmanuset jag skriver på är en feelgoodroman så inspireras jag av livets sorger och svårigheter. De flesta av oss går runt och visar upp ett glatt yttre. Vi går till jobbet, vi hämtar och lämnar barn, vi går och handlar. Möter vi någon som frågar hur det är så svarar vi att det är bra. När en mår dåligt är det då lätt att tro att en är ensam om att må dåligt eller vara ledsen och att det är något en ska dölja. I vart fall ska en inte prata om det för en vill ju inte göra andra människor ledsna eller besvära dem med ens problem.

Men det finns ingen människa som går igenom livet utan motgångar och sorger. Skrapar vi lite på ytan på var och en av oss så finns där djupa sår, sorger och smärtor. Väl dolda familjehemligheter, mörker i ens parförhållande, dödsfall eller annat.

Det är just de där sorgerna som människor bär på som många gånger inspirerar mig i mitt skrivande. Allt det där som människor i vanliga fall inte pratar om, det vill jag skriva om. För det är precis lika mänskligt och naturligt att vara ledsen som att vara glad. Det är bara det att vi inte pratar om det.

När jag några efter gymnasiet skulle välja högskoleutbildning ville jag bli psykolog. Jag tyckte att jag var bra på att lyssna och jag ville hjälpa människor. Min mamma tyckte inte att det var ett bra val utan tyckte att jag skulle läsa på juristlinjen. Och på den vägen blev det. Men eftersom jag inte valde den utbildningen utifrån mitt hjärta avslutade jag sedermera aldrig utbildningen, så idag är jag varken jurist eller psykolog.

Utan att vara psykolog är det ändå många människor som anförtror sig till mig och berättar om just sina sorger. I förra veckan var det en person som jobbar på en annan avdelning än jag som frågade om jag ville komma över och äta lunch med henne. Vi har träffats genom jobbet några gånger och jobbar med liknande arbetsuppgifter. Jag blev verkligen jätteglad för initiativet och ännu gladare blev jag för det förtroende hon kände för mig när hon under lunchen började öppna upp sig och berätta om en djupt tragisk händelse i sitt liv. När jag efter någon dag hade hunnit smälta allt det hon hade berättat för mig började känna att jag skulle vilja skriva om det hon har varit med om.

Alla mina publicerade noveller innehåller en dos av sorg och smärta av något slag. Även min feelgoodroman innehåller en rejäl dos av mörker. Det är nog först när vi har upplevt sorg som vi verkligen kan uppskatta glädje och kanske vänskap, kärlek och livet fullt ut. Ingen kan skydda sig eller värja sig från sorger. Inga pengar eller titlar i världen kan skydda oss från sorg eller död. Det är av dessa jobbiga händelser som vi utvecklas och lär oss. Det är därför jag tycker att det är intressant att skriva om dessa saker. Och jag tycker att vi ska börja våga prata om våra svårigheter. Istället för att ständigt gå runt med en mask eller visa upp en polerad yta på sociala medier så kan vi faktiskt ta hjälp av varandra. Och om någon kan finna ett uns av tröst eller hopp i mina noveller eller i min roman (som förhoppningsvis blir bok en dag) skulle det göra mig så oerhört rörd och tacksam. Jag tror att ord kan skänka tröst. Det skrivna ordet likväl som de som sägs.
Så lyssna, prata och skriv!

Advertisements
Posted in Debut, Mia Kim | Tagged , , , , | Leave a comment

Inget vågat, inget vunnet

Veronica Almer 1

Foto; Jakob Almer

Igår hade jag min första officiella arbetsdag. Jag lämnade barnen på förskolan och kom hem till ett tomt hus. Dörren in till kontoret stod på glänt, datorn väntade på mig på skrivbordet men jag stod kvar utanför och kunde inte riktigt finna mod till att kliva in. Tankar som att ”va f*n har jag gett in mig på?” och “jag måste söka ett ordentligt jobb” eller “kan jag ens göra detta” snurrade i skallen. Jag försökte ta ett steg men det gick inte. Ångesten gjorde mig yr och jag var sekunder ifrån att ta på mig skorna och åka och hämta barnen igen.

Det här med att följa sin dröm, det är bannemej inte så lätt i praktiken. Jag har hela tiden tänkt att processen innan, att säga upp sig, släppa boken, starta företaget och planera sin ekonomi, de var de stora stegen. Efter det skulle jag ju få leva drömmen, det är väl inget svårt med det? Att få skriva dagarna långa, amazing! Förra veckan klagade jag på att jag inte fick göra det jag längtade så efter medan igår när jag fick göra det så var jag livrädd. Jag minimerade mig själv totalt, att varför skulle mina barn gå på dagis när jag leker hittepå hemma? Att jag försöker vara något jag inte klarar av.  Precis det här är min stora utmaning, att våga tror på mig själv. För någon vecka sedan här på bloggen tog jag upp hur jag i försäljningssituationer försöker axla ett starkt alter ego, precis som Beyoncé. Det gör att jag vågar mer när jag är på signeringar och författarbersök. När jag stod där i måndags alldeles svettig och livrädd utanför min kontorsdörr tänkte jag just på det här. Hur jag vill vara stark, inte bara när jag säljer utan även när jag ska skriva. Jag vill ju det här! Jag kände rädslan gå över till irritation som växte till styrka. Jag tog klivet in, öppnade min dator och började planera min första arbetsdag. Det pirrade lite i magen och rädslan var på väg att ta över mig igen men jag stoppade den med tanken att det är okej, det är helt okej att vara livrädd när man förändrar sitt liv. Jag uppmärksammade känslan men lät den inte ta kontrollen, för då vet jag att jag låser mig och det vill jag inte. Rädslan finns där och den kommer säkert göra det ett tag till, men den får inte styra mig. Det sägs att den främsta orsaken till att man inte lyckas sitter i huvudet, ens tankesätt. Det är en frustrerande insikt men jag finner också ett lugn i det. Om jag tror på mig själv och håller min rädsla under kontroll, kan jag fixa det här.

Så. Nu kanske ni vill veta vad jag tänker göra under min första arbetsvecka? Jag planerar att kontakta butiker och boka signeringar i samband med julen, alltid viktigt att vara ute i god tid. Tanken är att börja med signeringarna i november och fortsätta ända till julafton. Jag håller också på att sammanställa ett pitch som jag ska skicka iväg senast imorgon, sedan är det Debutantbloggens inlägg som ska bli klart. Sen får vi inte glömma företagsbiten, betala skatt/moms osv. Jag ska inleda ett nytt manus (romance, självklart) och sist men inte minst avslutar jag min arbetsvecka med att åka till några butiker och sälja in min bok på plats. Pustar ut, det här blir bra!

 

Posted in Debut, Sunt förnuft, vilt hjärta, Veronica Almer | 2 Comments

Skriva författarpresentation

03_JennyGromarkWennberg_Foto_Henrik_Berglund

Jenny Gromark Wennberg på favoritkafét Louie Louie på Södermalm i Stockholm. Foto: Henrik Berglund

När min förläggare Emma bad mig skriva en författarpresentation blev jag först galet pepp. Yihoo, jag är snart författare! Klart jag ska skriva en författarpresentation. Några ynka rader, hur svårt kan det va?

Strax därefter fick jag panik och hjärnsläpp, förhalade uppgiften in i det längsta. Jag tyckte att det var riktigt jobbigt att skriva om mig själv i tredje person. Vem tror HON att hon är liksom? En författare? Shit va skämmigt!

Men om inte jag tror på mig själv som författare, vem ska då tro? (Jag skulle ju våga det här året.) Trevande började jag skriva min författarpresentation. Eftersom Kämpa tjejer! är en komedi i magasinsvärlden, ville jag berätta att jag har erfarenheter kopplade till bokens innehåll. Och att den är rolig! Jag skrev klart till slut och skickade presentationen till min förläggare.

Så här i efterhand verkar jag onekligen ha en viss sorts humor. Kolla här:

”Jenny Gromark Wennberg (f. 1973) är manusförfattare och copywriter.

Efter 20 år i reklambranschen och prisbelönta kampanjer som ”Knark är bajs” utvecklar Jenny numera även idéer och manus till tv-serier.

2017 vann Jenny tidningen Skrivas och Storytels stora ljudbokstävling med komedin ”Kämpa tjejer!” som utspelas på ett hälsomagasin i kris.

Precis som huvudkaraktären Jossan har Jenny läst till journalist, praktiserat på magasin och upplevt en tarmsköljning. Dock utan att hitta en Barbie-sko!

Jenny bor på Södermalm i Stockholm med man och två barn. ”Kämpa tjejer!” är hennes debut.”

Vad tycker du? Funkar den?

Ha en fin vecka!

Posted in Debut, Jenny Gromark Wennberg, Kämpa tjejer, ljudbok, ljudboksserie | Tagged , , , , , , , , | Leave a comment

Gästbloggare: Gunilla Jonsson och Michael Petersén – Skriv med någon du älskar

Gunilla och Michale bredd

Foto: Rosie Alm

För trettiofem år sedan började vi skriva tillsammans. Då skrev vi rollspel, sådana där sällskapsspel med ovanligt formade tärningar som populariserade ordet nörd. Vårt mest kända spel är förmodligen Mutant, där talande björnar med flintlåsgevär bygger en ny civilisation i ett postapokalyptiskt Mälarlandskap. Ett spel hette KULT och var betydligt otäckare. Det beskrev vår värld som en illusion, en Potemkinkuliss över en större och mer fasansfull verklighet som spelarna gradvis fick upptäcka. I slutet av 90-talet slutade vi skriva spel, då arbetet med Science Fiction Bokhandeln i Stockholm tog all vår tid.

För ett par år sedan ringde vår gamla spelförläggare Fredrik Malmberg upp och berättade att KULT skulle komma i en ny utgåva. Kul, sa vi, och tänkte först inte så mycket mer på det. Men under en tid hade vi lekt med tanken på att skriva en roman. Varför inte en skräckthriller inspirerad av vårt gamla spel? sa vi oss. Ett och ett halvt år senare sitter vi här och tummar på Döden är bara början, med ett suggestivt omslag av Axel Torvenius. Till vintern kommer en engelskspråkig utgåva i översättning av Karin Tidbeck.

Döden är bara början

För att skriva Döden är bara början var vi tvungna att återvända till Berlin. Det var nämligen där vi fick idén till rollspelet KULT, bara månader efter Murens fall. Då var Berlin fortfarande en delad stad, med tvärgator som slutade i intet och svindlande kontraster mellan glassiga skrytbyggen och rivningskåkar. En perfekt scen för en skräckberättelse om sönderfallande verkligheter och parallella världar.

Tjugofem år efter återföreningen är mycket annorlunda. Berlin har förvandlats till en partyhuvudstad för Europas ungdomar och Muren är borta. Men åtskilligt är sig likt. Nerklottrade ödehus tillåts stå kvar mitt i gentrifierade kvarter. Kostymnissar och uteliggare sitter på samma Imbiss och dricker kaffe. Historien är överallt närvarande.

Sittande på kaféer och parkbänkar formulerade vi våra tankar kring intrig, personer, relationer, platser och scener. Vi bestämde oss för att romanen skulle utspela sig i nutid och handla om konst och sönderfallande verkligheter, ett tema som knöt an till det gamla spelet. Med den första skissen på plats började vi promenera kors och tvärs genom den tyska huvudstaden. Det var då vi fick syn på Bethanien, ett kulturhus med hyrateljéer och ungdomsverksamhet i stadsdelen Kreuzberg, inrymt i en diakonianstalt från 1850-talet. Vi förälskade oss omedelbart i byggnadens massiva fasader med små minaretliknande torn och tegelannex täckta av graffiti. Inget blev sämre av att anläggningen var bland de första att ockuperas under 1970-talets protestår.

Det blev en given plats för vår huvudperson Amanda, en svensk skulptör som arbetar i Berlin och dras in i ett konstprojekt med rötter i 70-talets alternativrörelse. Byggnaden blev en motor, som födde nya scener och personer till berättelsen. Promenaderna tog oss också till ett halvt raserat barnsjukhus i Berlins utkanter, där Amandas vän Renate kunde undervisa skolelever i muralmålning och magiska konster. Vi fortsatte på samma sätt tills vi hade flera block fyllda med anteckningar och en någorlunda utmejslad handling.

Många som skriver tillsammans arbetar, har vi förstått, som varandras redaktörer. De skriver ett kapitel var och synkroniserar sedan sina texter. Så gjorde inte vi. Vi satt oss sida vid sida och skrev för hand gradvis allt mer fullständiga versioner av texten: först en grovskiss, sedan en skiss med scener och beskrivningar, slutligen repliker och sammanhållna stycken. Under arbetets gång läste vi allt högt för varandra, gång på gång, tills rytmen kändes rätt och personerna hade hittat sina röster. Först därefter skrev vi in texten i datorn och slutredigerade.

Sedan tillkom förstås arbetet med redaktören. Vi fick ovärderlig hjälp av Amanda Setterwall Klingert från förlaget Fria Ligan. Hon gjorde ett strålande jobb med vår text.
För alla som vill skriva tillsammans (en fantastiskt rolig hobby) rekommenderar vi varmt tekniken att promenera, prata, skriva för hand och läsa högt. Det gör berättandet till ett rent nöje.

 

Döden är bara början

Amanda Serner gjuter svarta betongsuggor i en ateljé i Kreuzberg. Hennes morfar vadar genom taggtråd i helvetet. En gyllene skalbagge klättrar upp mot taket i Hauptbahnhof. Och någonstans i den stora staden öppnar sig ett torg mellan grustäckta ruinberg.

Berlin sommaren 2017 är en stad där verkligheten börjar rämna. Kurfurstarnas gamla huvudstad bildar gräns mellan världen vi känner och världen vi har valt att glömma. I graffititäckta ödehus öppnas dörrar mot den metropol som mänskligheten har lämnat bakom sig. Under villorna vid Wannsee skymtar ett svart citadell. Ett gammalt sjukhus byggt av änglar rymmer hemligheter från tiden när konstnärer arbetade för att riva murar och trotsa makten. Dit kommer en svensk skulptör för att söka ett nytt uttryck. Istället finner hon vägen ner i Inferno.

Döden är bara början är en skräckroman om konst och fallande murar, baserad i världen från det klassiska rollspelet KULT och skriven av författarna till spelet.

Om Gunilla Jonsson och Michael Petersén

Författarna Gunilla Jonsson och Michael Petersén är legendariska i rollspelskretsar både i Sverige och internationellt. I vår debuterar de som skönlitterära författare på Fria Ligans förlag med Döden är bara början.

Gunilla Jonsson och Michael Petersén hamnade i samma rollspelsgrupp 1981. Tre år senare skapade de Mutant – ett helsvenskt efter-katastrofen-spel som blev startskottet för den stora svenska rollspelsvågen. Efter att ha skrivit flera äventyr till Mutant och Drakar och Demoner, och två rollspel på eget förlag, skapade de i början av 90-talet det ockulta skräckrollspelet KULT.

KULT representerade ett paradigmskifte i rollspelen och riktade sig till vuxna spelare. Istället för drakar och svärd presenterades en nutida värld där mänskligheten är fångad i en illusion som håller på att rämna. KULT räknas idag som ett av Sveriges största rollspel internationellt. Sedan 25 år tillbaka arbetar paret på Science Fiction Bokhandeln, Sveriges största specialistbokhandel för fantastik.

Posted in Debut, science fiction, Skrivprocessen | Leave a comment

Skrivövning: gestalta en månad

john-price-5257-unsplash

Foto: John Price

Nu när hösten snart drar in står vi inför ett nytt årstidsskifte. Dagens skrivövning går ut på att gestalta en månad utan att nämna vilken månad det är. Försök att använda så många sinnen som möjligt, hur låter, doftar och smakar den månaden du har valt? Hur påverkar årstiden sinnesstämningen hos karaktärerna? Vilka färger dominerar i naturen? Försök att minnas och lägga märke till små detaljer.

Skriv om minst fyra månader som är utspridda över året och försök att hitta skillnader och likheter i de gestaltande texterna. Spara texterna och övningen och återkom till den under året.  Hur väl stämmer dina gestaltningar överens med verkligheten?

Lycka till!

Posted in Debut, författarens hantverk, Skrivövningar, Skrivprocessen | Leave a comment

Grundhjälpskontroll för skrivandet

Emelie-Novotny_Bonnier_009_c Stefan Tell webb

Foto: Stefan Tell

September är en av mina bästa månader på året, luften är hög, temperatureren är oftast lagom och sådär så att en kan vara snyggt klädd utan att varken frysa eller svettas. Det är dessutom månaden när landets alla ridskolor har startat upp igen och hästarna och ryttarna börjar komma igång efter sommarbetet. Och så blir det bokmässa sista helgen i september.

För mig är den tidiga hösten den bästa perioden för kreativitet. Det är något med naturens förändring som väcker idéer och känslor hos mig. Jag känner mer, vill mer. Förut älskade jag våren, det spirande nya, de ljusa kvällarna som återvänder – just det älskar jag fortfarande – men jag blir inte kreativ av det. Istället blir jag distraherad av att gräva i rabatterna, plocka blommor och köpa gödsel. Och av att allt går så fort.

Nu är det lite som att tiden går långsammare och tankar hinner tänkas. När det är så mår både min ridning och mitt skrivande som bäst. Att skriva är många gånger som att rida. I inledningen av passet går det långsamt och lite trevande, jag måste känna av hästen och texten. Hur är dagsformen, vad är dagens syfte eller övning, vad är mina svagheter och textens eller hästens?

IMG_1817

Inom ridningen börjas varje pass med att kontrollera grundhjälperna: framåtdrivande skänkel, förhållande tygel, vikt och ledande tygel, sidförande skänkel och galoppfattning åt båda hållen. Det är för att checka av att kommunikationen med hästen fungerar, att vi förstår varandra. Om något inte fungerar måste jag gå tillbaka till den grundhjälpen och rensa och förtydliga. Så att hästen förstår att när jag gör så här så vill jag att den stannar eller svänger eller vad det nu kan vara. På samma sätt behöver jag checka av mig själv och texten när jag börjar, jag flödesskriver ett par meningar, läser igenom det senaste stycket som jag skrev, påminner mig om vems perspektiv berättar jag från, och försöker leta upp samma röst och samma ton som innan. Jag frågar mig om jag har alla fakt jag behöver för att ta tag i dagens uppgift. Därefter har jag rätt förutsättningar att utföra dagens arbete.

Oavsett om det är sidvärtsrörelser på volt eller att skriva dialog känns det oftast spretigt och svårt i början. Hästen rör sig för mycket eller för lite, jag använder för stora hjälper och planerar inte min ridning. På samma sätt är texten ofta kal i början, saknar riktning och kanske tempo. Men ju varmare jag och hästen blir desto lättare flödar det. Plötsligt är hästens rörelser inte längre skumpiga och yviga och min sits mer upprätt och mina hjälper mindre. På samma sätt kan texten flöda, huvudet tänka snabbare och tangentbordet knappra vidare.

När jag tänker på texten som en häst som jag ska ta fram det bästa ur blir jag mer ödmjuk inför texten och skapandet. Som hästtjej är jag djupt rotad i att det aldrig är hästen som gör fel utan jag som ryttare som ger den dåliga förutsättningar och ställer fel frågor. På samma sätt vet skrivande människor att det är de själva som har skapat textens förutsättningar. Men när jag ser texten som en häst blir dömandet av mig själv inte lika hårt. En häst och en ryttare kan ha en dålig dag, tankarna kan vara ofokuserade och frånvarande. Det är så ibland.

Posted in Debut, Emelie Novotny, Författarliv, Hästbok, Inspiration, Ridsport, Skrivprocessen, Ungdomslitteratur, Vänd rätt upp | Leave a comment

Att ta ställning som författare

 

HelenaHedlund20171207013 kopia.jpg

Foto: Kicki Nilsson

På söndag är det val. Det borde inte ha undgått någon myndig människa. Jag har bävat, och bävar, inför detta val. Så mycket står på spel. Hela vårt i grunden humanistiska samhälle. Ja, kanske hela vår demokrati?

Jag har författarvänner som står på barrikaderna. Som demonstrerar och organiserar, som kämpar sig till utbrändhet mot nazistiska strömningar, skriver briljanta politiska texter, delar i sociala flöden och använder sin yrkesroll för att offentligt stå upp för det de tror på. Jag har också författarvänner som ligger lågt. Som varken har facebook eller twitter utan lever ett vardagsliv bortom strid och offentlighet och skriver enbart på sina böcker. Som verkar för humanismen genom att producera bra historier och bidra till vår samtidskultur. Jag respekterar båda dessa val, och jag vet att mina vänner i grunden har samma politiska värderingar. Frågan är hur jag själv ska förhålla mig? Vad har jag för ansvar som nybliven författare? Har jag något ansvar?

Det är med hatkärlek jag måste erkänna att jag är beroende av sociala medier. Sociala medier är ett otyg. Och väldigt bra att ha. Ibland tror jag att samhället skulle vara friskare och mer sansat utan. Men som författardebutant är det en fantastisk värld som öppnar sig. Nästan dagligen hittar jag små texter om Det fina med Kerstin. Bokbloggsrecensioner, instagraminlägg, bilder från släkt och vänner på min bok i olika bokhandlar och bibliotek runt om i Sverige, ibland rekommenderad med fina ord. Jag blir så glad och söker mig vidare i trådar om böcker, barnkultur, konst och musik, allt som inspirerar och gör livet värt att leva.

Men förr eller senare krockar jag alltid med SD. Förr eller senare sitter jag där och läser ilskna kommentarer om någonting, kommentarer fyllda av kall sarkasm, hån, hat och illvilja.

Och jag tycker så illa om all energi detta tar! Från skrivandet, lusten, livet. Det är exakt samma känsla som jag kände på högstadiet när jag passerade skåpen i korridoren där killgänget från Dannike stod och ropade kränkande kommentarer. Jävla fitta! Fan vad äcklig du är! Energin som det tog från min skolgång. Från ungdomen, lusten, livet. Hur svårt det var att hålla fokus på det som var viktigt.

Nu är det samma killar som står inför möjligheten att styra ett helt land. Hur har det kunnat få bli så?

39535995_1657797501010477_3439158417611030528_n.jpg

Jag trodde du visste, att jag ogillar allt indelande av människor efter nationer och raser, all sortens diskriminering mellan vita och svarta, mellan arier och judar, mellan turkar och svenskar, mellan män och kvinnor. Ända sedan jag var så stor att jag kunde börja tänka självständigt har jag tyckt illa om det blågula fosterländska storsvenska, allt det där om ‘kommer någon våra fjäll för nära, då mulnar det i Svitjod’, det förefaller mig lika avskyvärt som Hitlers tyska nationalism. Någon patriot har jag aldrig varit. Vi är alla människor – det har varit mitt speciella patos här i livet.”  Astrid   Lindgren.

Jag blir så rädd när ett kulturfientligt parti hotar att få makten. Ett parti som vill styra och censurera den fria konsten genom att strypa ekonomiska medel till de aktörer som inte berättar den saga om Sverige som de vill att vi ska berätta. Ett parti som omfamnar och hyllar Astrid Lindgren, men som inte inser att Astrid Lindgren aldrig hade blivit utgiven i ett SD-styrt land då hennes karaktärer ansågs provokativa och nyskapande när de kom. Ett värdefullt kulturarv att värna kräver en stark och fri samtidskultur, hur kan någon tro något annat?

Debutantbloggen är en ickepolitisk blogg. Den ska handla om skrivande. Jag har legat lågt länge nu. Jag har inte delat så många politiska artiklar på min privata facebook, inte skrivit egna inlägg, så många andra har gjort det i mitt ställe och gjort det bra.

Men nu börjar jag få panik. Jag känner att har jag någon som helst möjlighet att inför detta val kunna påverka blott en enda person att rösta på ett humanistiskt parti istället för att lägga sin röst på dem som sprider rädsla, hat och kulturförakt, de som direkt eller indirekt öppnar dörren för nazismen, så vill jag ta den möjligheten.

Som författare vill jag ta ställning för en levande och brokig samtidskultur. För solidaritet, humanism och alla människors lika värde.

Posted in Debut | 9 Comments