Ett hybridförlag, vad är det?

DSC03878 ret

Foto: Jakob Almer

Jag tror inte att jag har träffat på någon som vet vad ett hybridförlag är. Men i ärlighetens namn hade jag själv ingen koll på det när jag först fick mitt antagningsbesked. Jag satt med ett positivt svar och kunde inte riktigt förstå om det var bra eller dåligt. Efter att ha lagt ner flera timmar på google insåg jag följande:

1. Vilken möjlighet.
2. Vilken utmaning.
3. Wow!

Vi börjar från grunden. Hur särskiljer sig då ett hybridförlag från traditionell utgivning? Den största skillnaden är att jag som författare investerar pengar i utgivningen. Som en debutant är man en risk hos alla förlag, därför vågar många inte alltid satsa på ett helt okej manus. Ett manus som kanske i slutändan blir en storsäljare. Men där kommer hybridförlagen in i bilden. Det finns fortfarande ett noggrant urval, då förlagen skall kunna stå bakom boken. När jag nu pratar hybridförlag syftar jag på seriösa och etablerade hybridförlag. Det kan säkert finnas rötägg även bland denna typ av förlag, så det gäller att ha koll då det ändå är en del pengar man investerar. Enda anledningen till att jag kunde göra detta var för att jag hade tur nog att vinna på triss… nej, det händer ju aldrig 😉 Jag hade dock tur med att gå med vinst när vi sålde vår lägenhet.

Då jag är med och betalar betyder det att jag får 100 % av vinsten från alla böcker som jag säljer själv. Medan förlaget tar en del av kakan när jag säljer via näthandlare – så som Adlibris och Bokus. Man kan säga att man blir en delägare och att författarskapet blir mer åt entreprenörhållet. Du är inte egenutgivare för du har ett förlag bakom dig som sköter vissa punkter. Men genom att jag har mer inflytande över boken betyder det att jag exempelvis får välja redaktör och illustratör till omslaget. Jag är även ensam ansvarig för marknadsföringen. Alla beslut jag har fattat hittills har jag gjort utifrån att jag ska få en sådan bra produkt som möjligt. En bok som går att sälja så att jag får min investering tillbaka, och gärna mycket mer. Jag läste nyligen en artikel om min förlagskollega Michael Wiander där han i en intervju tog upp att författare inte ska behöva välja mellan pengar och att vara kreatör. Utan att man ska kunna få vara båda. Det är just den dörren ett hybridförlag öppnar upp. Jag har ett förlag som hjälper och stöttar mig och genom att jag får mestadels av vinsten själv har jag också möjlighet att med min debutbok ta den till en nivå där jag kan få en rimlig inkomst.

Det finns så mycket mer jag vill berätta om hybridförlag men vi sparar det till en annan gång. Vi har ju hela året framför oss. Dessutom kommer i princip alla mina inlägg präglas av detta, då det är en sådan viktig del i min utgivning.

IMG_5581

Så här såg det ut i slutet av december när jag fick hemlevererat mina 1000 böcker. Det var tungt att bära in, kan jag meddela 😉

 

Advertisements
Posted in Debut, Veronica Almer | 5 Comments

Vad alla författare behöver

32B89618-E2FE-4CC4-B6FF-EC277391E41FVeckan före jul träffade jag en grupp manusförfattare och regissörer. Vi samlades för att läsa högt ur varandras manus och diskutera dem.

Jag läste karaktären K, en erfaren kvinna på 45, som klubbade med en ung hipstersnubbe och hans flickvän i ett främmande land. En ovanlig scen för det är inte vad en medelålders kvinna förväntas göra. Leva life. Umgås med youngsters. Och samtidigt vara en kompetent krigsfotograf.

Jag vill så gärna se den filmen.

I år fyller jag 45. Jag blir lika gammal som rollkaraktären jag läste om i manusgruppen. Det svindlar! Nu är jag i Patsy & Edinas ålder när serien visades första gången. Nu är jag lika gammal som Samantha i Sex and The City (Inte 30+ som Carrie utan äldst som Samantha). OMG!

Sen jag började skriva på allvar igen, när jag fyllde 40, märker jag att jag är alla mina åldrar. Plötsligt har jag lätt att relatera till 16-åringen. Till 23-åringen. Till 30-åringen. Hur jag kände mig och vad jag längtade efter. Upplevelser som jag sällan tänkte på förut.

Det var en dröm att börja skriva igen. Och samtidigt kände jag en stor sorg. En sorg över att jag inte skrev litterärt alls under nära 20 år. Varför hade jag kastat bort så många år?

Men jag hade inget litterärt sammanhang då.

Det var under en skrivarkurs jag fick sammanhang som 40-åring. Och min skrivlärare sa: ”Äsch, vad skulle du ha skrivit om som 20-åring? Alla författare behöver livserfarenhet.”

Så hej här är jag. Patsy och Edina! Samantha! Ni vet hur det är att leva life. Nu kör vi!

Kim-as-Samantha-Jones-kim-cattrall-24117139-500-368

Scenen är ur SATC när Carrie fyller 35 och Miranda ska fylla i en deklaration med en ruta för vilken ålder hon är i. Samantha svarar: ”Welcome to my box”. Bild lånad från Pinterest.

Posted in Författarliv, Jenny Gromark Wennberg, Udda verklighet, våga vara den du är | Tagged , , , , , , , | Leave a comment

Gästbloggare: Maria Vickberg

20170907_145115

Sjuk sjukare författare

Två saker har alltid varit oerhört påtagliga i mitt liv: skrivandet och sjukdomar. Jag skrev berättelser utan att ens kunna alfabetet. Det var uppenbart för mig vad de handlade om och jag läste gärna högt så då gjorde det ingenting om lärarna stod där och kliade sig i huvudet över krumelurerna på pappret. De gav mig extralektioner i skrivstil istället.

Sen kom smärtan och skrivandet blev det bästa sättet att fly alla kroppens krämpor och bli några helt andra. Trollkarlar, hyenor, drakar och en och annan människa. Där fanns roliga problem, skatter att hitta, monster att döda och snyggingar att knulla.

Jag var 24 när psyket fick nog av all smärta och brände ut mig totalt. Det var då jag förlorade förmågan att läsa koncentrerat. Jag har en masterexamen i historia så en kan lugnt säga att jag har läst mycket i mitt liv och älskat det. Efter 24 tog det slut. Jag blev utmattad innan jag ens öppnat en bok och efter fem minuter hade jag glömt bort vad jag precis hade läst. Under de bättre perioderna lyckades jag läsa någon bok men i efterhand kom jag knappt ihåg vad de handlade om.

Hur kunde jag ens skriva en egen bok under sådana omständigheter? Det fanns inget tidigare fall hos försäkringskassan där någon så väldokumenterat sjuk som jag var hade lyckats få ett bokkontrakt. När min psykiatriker kartlade de rehabiliteringsverktyg jag hade till hands stod skriva högt upp på listan. Det var en hobby jag kunde utföra även när jag hade så ont att jag inte kunde röra mig ur sängen. Till sist likställde försäkringskassan det med att vinna på lotto: ett godkänt sätt att få in extra pengar och något som kunde stärka min livsglädje och på sikt leda till bättre hälsa.

Att skriva är kul. Att hitta på är härligt. Att veta att andra läser det jag skriver och finner nöje i det är verkligen underbart.

Det var det enda som höll ihop mig när utmattningen slet hjärnan i tusen delar. Som en röd tråd sydde det tillbaka delarna och fick hjärnan att fungera igen. Inte lika bra som förut men tillräckligt bra för att kunna leva lite. För att kunna skapa.

Det hade inte varit möjligt om jag inte hade skrivit så otroligt mycket under hela mitt liv. När allting annat föll samman satt skrivandet i muskelminnet. När jag först fick uppdraget att skriva En ohelig allians åt Storytel kunde jag inte skriva några längre stunder; inte ens de fem timmar i veckan som det är tillåtet att ”jobba” när en är sjukskriven. Jag satsade på en storyline som jag kunde, karaktärer som liknade de jag kände till och scener jag testat tidigare. Ibland är det bra att tänja sina gränser och utforska nya element i sitt skrivande för att utvecklas. Men här var det att överhuvudtaget skriva en bok som var gränstänjningen.

Nu har boken varit ute i tre månader och jag mår bättre än jag har gjort på länge. Jag är på väg in i ett nytt bokprojekt, den här gången med lite fler gränstänjningar. Det känns tryggt att veta att jag faktiskt har klarat av att göra det en gång, under sämre förutsättningar.

Vägen tillbaka är fortfarande lång och krokig. Jag kan fortfarande inte läsa böcker och jag saknar det. Det enda jag vet är att utöver specialistläkarvård kommer skrivandet vara det som hjälper mig att läka. Ett ord i taget. Ett rött stygn till.

Maria Vickberg fick tack vare fanfiction kontakt med Storytel. En barndomsvän/fanfictionvän rekommenderade Maria till förlaget och efter några möten fick hon kontrakt på att skriva en politisk thriller i ljudboksformat. En ohelig allians släpptes i september 2017.

Posted in Debut, Författarliv, Gästbloggare, Söndagsprat | Tagged , , , | 5 Comments

Lördagsenkäten: Vem är du som läser Debutantbloggen?

img_1559.jpg

Nu har en hel veckas vardagar passerat här på Debutantbloggen och vi alla fem nya bloggare för 2018 har hunnit presentera oss. Nu undrar vi bara vem du som läser den här bloggen är och vad ni vill läsa om det här året? Vi skulle bli så glada över att få lära känna er lite bättre genom att få svar på några frågor:

  1. Hur hittade du hit till Debutantbloggen?
  2. Skriver du själv?
  3. Vad vill du läsa om på bloggen under 2018?

Du väljer själv om du vill svara nedan i kommentarsfältet, via ett mejl till debutantbloggen (at) gmail.com eller på vår Facebook-sida Debutantbloggen.

Vi ser fram emot att höra av er!

Posted in Debut, debutantbloggen, lördagsenkät, skicka till förlag, Skrivprocessen | 18 Comments

Att hitta sin berättelse

 

fullsizeoutput_17ac

Under min uppväxt hade jag två intressen i livet: hästar och böcker. När jag inte var i stallet så läste jag om hästar. Tidigt väcktes även intresset för att skriva, men jag lämnade snart den fiktiva stallvärlden när mina litterära ambitioner växte. Det var aldrig någon som behövde berätta för mig att hästböcker inte var fin litteratur, det märktes med all tydlighet: böckerna gick inte att låna på biblioteket och alla som hade chansen stoppade åt mig andra böcker att läsa. Riktig litteratur. Jag läste det också, precis så som bokälskande barn läser det mesta i deras väg.

Innan jag började skriva Vänd rätt upp hade jag skrivit två fullånga manus. Några år tidigare hade jag läst den tvååriga skrivutbildningen på Skurups Folkhögskola och jag hade ett mindre antal positiva refuseringar bakom mig, jag hade till och med blivit kallad på möte hos ett av de större förlagen. Jag hade suttit där och varit tillräckligt ung och tillräckligt begåvad för att väcka deras intresse.

Jag visste allt om hur många manus förlagen får in, hur få som ens blir lästa i sin helhet, att det inte var många konkurrenter kvar när jag hade nått så där långt. Kanske skulle det gå att likställa med att vara i Idol-final i Globen men att inte vinna. För jag fick ju inget bokkontrakt den gången heller. Det var alltid något som inte var tillräckligt bra eller tillräckligt unikt. Och skillnaden mot att vara i Idol-final kunde inte vara större.

Det gick ett par år till och jag letade mer eller mindre aktivt efter den där berättelsen som var min. För det var just där skon klämde, mitt språk var det inget fel på. Så jag rannsakade mig själv och började formulera vilken berättelse som bara jag kunde berätta.

Ett av de vanligaste tipsen i skrivkurs-sammanhang är ”gräv där du står”, ett tips som jag alltid har skjutit ifrån mig. För mig handlar böckernas värld om att få uppleva någon annans verklighet. Men sedan förstod jag att det ju var hästar jag skulle skriva om. Plötsligt fick jag användning för all kunskap som jag samlat på mig under alla de år jag tillbringat i stallet. Men det dröjde innan jag kunde och ville benämna min bok som hästbok. Det är fortfarande viktigt för mig att påpeka att det inte är någon vanlig hästbok. Att den här berättelsen handlar om så mycket mer än bara hästar och hästtjejer. Precis som alla andra hästböcker också gör.

Därför rätar jag nu på ryggen och säger: Hej, jag heter Emelie, i maj debuterar jag med min hästbok Vänd rätt upp — för det är nu vi hästtjejer återtar genren och kräver att även vårt intresse tas på allvar. Litteratur handlar inte bara om vad som skrivs, utan även om hur det skrivs och pratas om.

På fredagar skriver jag om hästar och böcker här på bloggen, hoppas ni vill följa med!

Posted in barnböcker, Böcker, Debut, Emelie Novotny, Genre, Hästbok, Ungdomslitteratur, Vänd rätt upp | 15 Comments

En skräckblandad förtjust debut

HelenaHedlund20171207013

Foto: Kicki Nilsson

Det finns nästan ingenting som gör mig så nervös som att trycka på send. Eller som här: publicera. En knapptryckning är så absolut. Den går nästan aldrig att ångra. Någonting sätts i rullning med ett klick, någonting lämnar mitt privatliv och blir offentligt. Och så mycket kan gå fel!

Jag blundade mig igenom alla datakunskapslektioner på högstadiet. Jag visste med säkerhet att jag aldrig skulle behöva en dator i mitt framtida liv. Jag skulle ju bli skådespelerska! Och ja, författare fanns som dröm redan då. Men jag skulle absolut inte skriva mina böcker på en dator, utan för hand, halvliggandes i sängen som Astrid Lindgren. Jag klarade mig länge utan dator. Mail, mobil, facebook och instagram hade funnits i många år innan jag motvilligt hoppade på de tågen och en smartphone hade jag inte i min ägo förrän så sent som för ett år sedan. Men oj vad fort det går att glömma sitt tidigare skärmlösa liv! Det har gått så fort att jag nu några dagar innan jul plötsligt insåg att vår familj inte alls är så härligt teknikfri och sunt omodern som jag hittills inbillat mig. Vi är precis lika avskärmade från varandra som alla andra. Det fick bli ett stopp! Ett kontrakt upprättades: ni minskar ner på spelandet och jag får i gengäld inte gå in på facebook förrän efter nyår. A deal? Och vad skrämmande svårt det var att låta bli sociala medier under pauserna i skrivandet! Händerna drogs darrande till invanda snabbkommandon men efter några dagar lättade den värsta abstinensen. Hjärnan klarnade och de tidsödande scrollningarna byttes mot frisk luft, stretching och julstök. Då fick jag ett mail från Debutantbloggen. Kan du tänka dig att blogga lite? Absolut, vad roligt, vilken ära! By the way, det finns en facebookgrupp du borde gå med i så fort som möjligt och ett instagramkonto och twitter etc etc, och inte minst en blogg att administrera…

Så här sitter jag nu, fullt uppkopplad efter en veckas panikteknikinlärning och gör min skakiga debut som bloggare, livrädd för att trycka på fel knapp vid fel tillfälle och råka RADERA HELA BLOGGEN! (jo då, det går faktiskt…!!!) Jag ber er i så fall ha överseende…

Det är nu snart två år sedan jag tryckte på det send som gör att jag kan trycka publicera på denna debutantblogg idag. Bifogat i mailet var då ett bokmanus och ett följebrev. Adressaten ett förlag som jag kunde namnet på. Jag stirrade på skärmen i säkert en timme innan jag tryckte på knappen. Är jag verkligen nöjd? Har jag gjort mitt allra bästa? Vill jag verkligen visa någon kritisk och maktfullkomlig förlagsmänniska det som jag har haft så roligt med under så lång tid? Vill jag dela med mig av de sköra personer som jag har hittat på och som jag tycker så mycket om? Är inte det bara att be om en smäll på käften? När mitt finger väl tryckte på send var det som om hela datorn exploderade. Sen gick jag ut och högg ved som om inget hänt.

Jag heter Helena Hedlund och jag debuterar i augusti. Jag kommer att blogga på torsdagar.

Posted in Debut | 8 Comments

Att komma ut som en skrivande person

Mia blogg större

Foto: Jini Sofia Lee

Precis som jag verkar det vara många som håller sin skrivardröm hemlig för omgivningen väldigt länge. Det finns säkert massor av olika anledningar till det, men en av anledningarna är nog att ens texter är en stor del av en själv. De kommer från ens innersta rum och då är det känsligt att få sin text bedömd av andra.
En annan anledning kan vara att många inte är insatta i förlagsbranschen och därför inte vet hur försvinnande liten chans det är att få ett förlagskontrakt, särskilt hos de stora förlagen. Då kan det vara jobbigt om omgivningen förväntar sig att det snart ska komma ut en bok. De kanske inte förstår att det kan ta år av försök innan en lyckas. OM en någonsin lyckas.

Mitt allra första steg som jag tog i att komma ut som en skrivande person var när jag för många år sedan anmälde mig till min första skrivarkurs i att skriva för barn och ungdom på Skrivarakademin. Jag minns hur otroligt läskigt och utlämnade det kändes att för första gången låta andra få läsa mina texter. Det var verkligen som att blotta sin själ. Men rädslan och ångesten förbyttes snabbt mot motivation och stärkt självförtroende.

Mitt andra steg i att komma ut som en skrivande person var när jag hade följt Debutantbloggen ett tag och vågade mig på att gå på Debutantpicknicken som det årets Debutantbloggare ordnade. Jag fångades till och med på bild från det tillfället.
Att gå dit utan att känna en enda person var väldigt nervöst, men det var så befriande och givande att träffa andra skrivande personer, både sådana som jag som drömde om utgivning och sådana som hade fått sina efterlängtade förlagskontrakt. Efter att jag hade vågat mig på att gå på Debutantpicknicken vågade jag sedan gå på alltfler skrivrelaterade mingel och releasefester och det har gett så många värdefulla författarkollegor.
Att skriva kan vara ensamt och branschen är förunderlig. Då är det otroligt skönt att ha några att prata med och vädra sina tankar, sin ångest eller bolla idéer med.

Så ett hett tips från mig är: Våga komma ut som en skrivande person och träffa andra likasinnade! Det kommer hjälpa dig väldigt mycket i ditt fortsatta skrivande.

Posted in Debut | 6 Comments