Telefonskräck: Att skriva utifrån ett minne.

Jag har förut berättat om att jag samlar på scener och om att jag ibland skriver utifrån minnen. Nu tänkte jag ge er ett dagsfärskt exempel på hur jag jobbar med mitt skrivande.

Den scen jag arbetar med just nu kommer från ett minne som kom till mig på bussen i morse. Jag satt och tittade på hur mina medpassagerare satt och tittade på sina telefoner. Då började jag fundera över hur det skulle gått för mig om jag var tonåring idag. Som barn hade jag en grymt jobbig telefonskräck. Jag vågade inte ringa någonstans och om jag tvingades att prata i telefon sa jag minsta möjliga.

Minnet är så här: En dag ringer telefonen hemma hos oss. Jag måste svara eftersom min mamma har händerna fulla av deg. Det är en kompis storasyster som ringer. Jag har dagen innan varit hemma hos dem och vi bakade sockerkaka. Till saken hör att den här kompisen är en ny kompis och jag vill så gärna bli vän med henne. Att hennes storasyster ringer till mig är någonting fantastiskt. Storasystern vill ge mig receptet på sockerkakan vi bakade och frågar om jag har penna och papper. Jag letar hysteriskt. Storasystern pratar och pratar och säger receptet och jag låtsas att jag har hittat penna och papper. Låtsas att jag skriver ner allt som hon säger. När hon är klar tror jag att jag har klarat mig men då ber hon mig läsa upp receptet. Jag försöker febrilt komma ihåg. Telefonen är helt hal i handen av svett. Det slutar med att hon tröttnar och lägger på.

Nu när jag skrivit ner mitt minne börjar jag fundera över hur jag kan använda mig av det i en text. Jag prövar att skriva den som dialog

Ring!
Jag stirrar på telefonen.
Ring!
– Svara då, ropar mamma. Hon står i köket och har händerna i en bulldeg.  
Ring!
Telefonen har samma färg som degen
Det kanske slutar snart.
Riiiing!
– Hallå?
– Hej hej! Det är Roberta, Katrins storasyster. Tänkte att du vill ha receptet på kakan?
– Va?
– Kakan vi gjorde. Du tyckte om den sa du och ville ha receptet.
– Ja?
– Har du papper och penna? För jag har bara receptet i huvudet så jag kan berätta det för dig, har du det eller? papper och penna?
– Öh.. mmm.
– Då så, 3 deciliter mjöl…

Jag tycker det börjar bra men att dialogen blir ganska tafatt allteftersom då jaget inte säger så mycket. Så jag testar att skriva scenen utan dialog och tänker mig jaget som en 13-årig tjej. Jag fokuserar på känslan som jaget har, telefonskräcken blandat med glädjen över att en äldre tjej ringer.


Ring!
Jag stirrar på telefonen.
Ring!
– Svara då, ropar mamma. Hon står i köket och har händerna i en bulldeg.  
Ring!
Telefonen har samma färg som degen
Det kanske slutar snart.
Riiiing!
Jag lyfter försiktigt på luren Hallå? Det är Karins storasyster som ringer till mig och frågar om jag vill ha receptet på sockerkakan. En tjej i nian ringer till mig.
Försöker leta efter en penna på bänken samtidigt som jag håller luren hårt mot örat för att inte missa vad hon säger. Hittar ingen penna! penna? penna?
Där, äntligen! Vad sa hon nu? En deciliter mjöl? Jag försöker skriva på handen men pennan vill inte. Jag trycker tills det gör ont.
Hon frågar om jag har skrivit ner allt och jag säger att det har jag. Tack så jättemycket. Är du säker, säger hon och vill att jag ska läsa upp receptet. Skit också! Luren känns kladdig av svett. Mjöl, hur mycket mjöl vad det?

Så här kan jag hålla på och skriva om en scen flera gånger. När jag är nöjd med den brukar jag spara den för att kanske ta fram den vid ett senare tillfälle och skriva om igen. För varje gång jag skriver om texten blandas hittepå med minnen.

Mårten Melin sa en gång på en föreläsning att han använder sig av minnen blandat med påhittat. Det som är bra med det är att ingen mer än han vet vad i texten som är påhittat eller självupplevt. Det tycker jag känns skönt att tänka på. Jag kan skriva om personliga upplevelser men utan att vara rädd för att lämna ut för mycket.

Den ursprungliga känslan som minnet väckte bör dock finnas kvar, det är kärnan, sedan kan omständigheterna vara hur påhittade som helst så länge känslan är sann. Eller vad är sant och inte? Jag märker att ett minne är flyktigt och förändras för var gång jag berättar det. Innan jag skrev ner telefonskräckminnet som text har jag ju tänkt igenom det på bussen. Det hann ändra sig på den lilla tiden. Allt i det är inte sanning. Men vad som är påhittat eller inte, det behåller jag för mig själv.

Annonser
Publicerat i Debut, Ina Lagerwall | Märkt , , | 4 kommentarer

Varför skriver jag?

Ett inlägg på Instagram fick mig att börja fundera på just detta. Jag började skriva på manuset till Emmas nya liv för att jag ville prova. Kunde jag skriva en bok? Eller var det bara en tramsig fantasi? Om man har drömt om något länge, så borde man väl åtminstone försöka förverkliga det? Så min plan var att åtminstone prova, se om jag kunde få ihop ett manus. Och sen kanske, eventuellt skicka in det till olika förlag. Sen skulle jag inte göra mer. Jag förstod inte alls folk som skrev och skrev och samlade en massa outgivna manus på hög. Vad var det för mening med det? Men när manuset väl var klart och inskickat, så kunde jag inte sluta skriva. Jag var tvungen att fortsätta. Det var så himla roligt och givande. Så plötsligt är jag en av dem som skriver. På vinst och förlust. Som inte kan sluta. Som sakta bygger upp ett eget litet arkiv på min hårddisk. 

Jag har aldrig sett mig som någon kreativ person, jag har aldrig skapat något. Aldrig känt den lusten. Jag är mer praktiskt, kanske rent av teknisk. Mina bästa ämnen i skolan var matte, kemi och fysik. Särskilt i gymnasiet där även kemin och fysiken blev mer matematiska med formler. Underbart! Ordning och reda. Inget flum. Svart på vitt. Kunde du bara formlerna och reglerna så klarade du dig, kunde räkna ut vad svaren var. Passade mitt kontrollbehov alldeles utmärkt.

Men utöver mitt behov av kontroll så älskar jag sånt som har med relationer att göra. Varför människor gör som de gör. Som en blyg, introvert och förmodligen något högkänslig person har jag alltid iakttagit andra. Med nyfikenhet sett och lyssnat på dem. Analyserat och funderat. Och i botten är jag en drömmare, en romantiskt drömmare. Som hatar olyckliga slut och gärna gör om dem i mitt huvud. Skriver om de där sorgliga sluten. Nej, hunden dog inte, den kom tillbaka senare. Nej, kärleksparet valde inte bort varandra, de ångrade sig dagen efter och blev ihop. Nej, de fann ett botemedel så huvudpersonen fick leva. 

Det där inlägget på Instagram fick mig att inse att skrivande ger utlopp både för min fantasi och mitt kontrollbehov. Jag får berätta historier som jag vill, jag får bestämma hur det ska sluta, jag har kontrollen (nåja, hyfsat i alla fall) över mina huvudkaraktärer. Vilken lycka att få drömma ihop historier och se till så att allt blir bra. Och jag älskar att gå in i de världar jag skapar. Där är jag trygg. Mina karaktärer är trygga. Visst stöter de på problem och krånglar till det för sig, men jag styr och skyddar. Allt blir bra! Och den lilla blyga och osäkra Anna får bidra med egenskaper till bokens hjältar och hjältinnor 😊

Publicerat i Anna Alemo, Debut, Debutantbloggen 2019 | Märkt | Lämna en kommentar

Det kallas tvivel

Jens Mattsson

Anna skrev om det i onsdags, det där tvivlet som drabbar alla som skriver. Den där känslan av att läsa igenom något man precis svettats ur sig och drabbas av insikten att det där är ju bara skit, vem skulle vilja läsa det? Vad är det för fel på mig som tror att jag kan skriva över huvud taget?

Vi har alla olika sätt att handskas med det, men jag har upptäckt en märklig grej med att jobba som redaktör. Nämligen att det där tvivlet dyker upp allt mer sällan när jag själv skriver. Jag tror det helt har att göra med insikten om att resan från första text till färdig bok är dels en resa bestående av omskrivningar men också att det är en laginsats som krävs att få allt i mål. Ingens text är fantastisk från första början. Att då känna tvivel för att det du fått ur dig känns nästan lite… futtigt?

Det skulle vara som att stå och titta på när någon bygger hus och kommentera när takbalkarna kommit på plats att “det där är ju inget tak”. Nä, det är det inte. Inte än. Men det kommer att bli ett sjukt pampigt tak med solceller och nock och hela paketet.

Nu är det ju en milsvid skillnad på att skriva själv och att hjälpa andra att redigera sina texter. Men det är kul att upptäcka att det finns positiva bieffekter av att ha förvandlat sitt intresse till sitt jobb. För om jag ska vara ärlig var erfarenheten det första året att allt intresse för att skriva själv liksom försvann när man satt nergrottad i text hela dagarna. När jag kom hem var nog skrivandet längst ner på min att-göralista, till och med långt efter sådant som att gå igenom mina foton på datorn eller städa källarförrådet och andra saker som alla vet bara är självbedrägeri att de ens är med på listan.

Men precis som maskrosorna på min barndoms skolgård har skrivarsuget återvänt och borrat sig upp i ljuset. Imorgon kan ni till och med få ta del av det live om ni är i Helsingborg, för då ordnar Folkets Hörna något som kallas Närodlat på Kulturhotellet mitt i stan. Det handlar om textkritik där publiken bjuds in att delta på projekt som är under arbete och jag kommer att dela scen med den grymme Marjan Svab. Hoppas vi ses!

Publicerat i Jens Mattsson | Lämna en kommentar

Det bästa och värsta ordet.

Pia Kask
Pia Kask, fotograf Magnus Johnsson

Det finns ett ord som författare i allmänhet och kan jag tänka mig, debutanter i synnerhet, både älskar och hatar. Ett ord som både väcker en pirrande lycklig förväntan men också en gnagande ångest. Säg ordet högt till en författarvän eller till dig själv framför badrumsspegeln och se hur ni får ett jagat uttryck i ansiktet. Ordet är slutkorrektur. Eller slutkorr som det brukar kallas i vardagligt tal. Genom hela proceduren från de första orden på papper eller skärm till dagen B som i boksläpp närmar sig så finns oftast de där stöttande proffsen bara ett mail, mess eller telefonsamtal bort. Lektören och redaktören, två livbojar som ser helheten i din story och kan hjälpa till när du missat att svänga åt rätt håll i den dramaturgiska kurvan och kört texten i diket. Eller upptäcker att du bytt namn på en karaktär mitt i manuset eller att din hjältinna omöjligt kan gå sista året på läkarprogrammet eftersom hon bara är sjutton år gammal. När intrig, logik och tidslinje väl är putsad och tillrättalagd tar korrekturläsaren vid för att hjälpa dig städa bort stavfel, syftningsfel, konstiga formuleringar och annat smått och glömt. Och det är efter det som det händer.

Det kommer ett mail från förlaget med en PDF (så var det i mitt fall, det kanske var annorlunda gällande vissa detaljer i ditt, men det får du berätta om på din egen blogg 😉), där manuset nu har transformerats till något som i princip är en inlaga, det vill säga texten ser exakt ut som den kommer att göra mellan pärmarna efter boksläpp. Och det är nu den lyckoblandade ångesten slår till på riktigt. Jag är färdig! Eller ja, nästan i alla fall. Inga fler omskrivningar, inga fler logiska luckor att täppa till och inga omflyttningar av kapitel. Tjoho! En sista genomläsning av texten för att hitta de sista stavfelen, felplacerade kommatecknen eller bortglömda punkterna. Yes! Efter att ha läst sitt eget manus fler gånger än vad som är nyttigt för det mentala välmåendet återstår bara denna sista granskning. Och det är då man inser det.

Trots alla redigeringsrundor finns de där. De Tidigare Missade Felen. Hur är det möjligt? Är det någon som har brutit sig in i lägenheten på natten, loggat in på min dator medan jag sov och pillat med mitt manus på rent jävelskap? Nä, det är bara så att för varje gång du läser igenom ditt manus så plussar hjärnan på minneskortet med vad den vet att det ska stå där även om det inte gör det. Och så ser det ut som om det faktiskt står så. Fast det inte gör det. Jag slutkorrar just nu och senast igår upptäckte jag ett helt bortglömt ord mitt i en mening. Det där får en att bli lätt paranoid. Och förstås hittade jag fler saker, och kommer att hitta ytterligare innan jag kommit till sista sidan.

Men vad är det som säger att jag ändå inte missat andra? Och hur mycket ångest ska man tillåta sig att ha över risken att boken går till tryck med några stavfel och kanske ett halvt ord någonstans? När jag läste Stephen Kings ”Outsidern” hittade jag några stycken. Det fick mig inte att slänga boken i golvet precis, det är ju Kingen och då är jag som läsare lite mer tillåtande. Men en okänd debutant? Ska läsarnas allra första intryck av mig som författare bli att jag är en slarva och en sådan tänker man minsann inte läsa några fler böcker av.

Kanske borde jag ägnat mig åt tavlor istället, eftersom jag målar fan på väggen allt oftare nu när inte bara releasedatum närmar sig utan också point of no return. När jag skickar tillbaka PDF:en med mina kommentarer, efter att jag slutkorrat, är texten huggen i sten och anses redo att skickas till tryckeriet. Och det känns både fantastiskt och läskigt. Fast mest fantastiskt. Trots att det säkert kommer att sitta en läsare därute någonstans och muttra ”Jaha, där fattades det en punkt minsann!”. Det enda jag kan trösta mig med är att till och med Kingen gör det, så jag är i gott sällskap av missade slutkorrar.

Publicerat i Debut | 3 kommentarer

Gästbloggare: Petronella Simonsbacka – När ens liv ska bli läsvärt

gygciye

Det som är nära, nära är känsligt, känsligt. För känsligt. Att dela med sig av det egenupplevda under skönlitteraturens täckmantel tycker jag är idealiskt. Det finns en frihet i att kunna säga att min berättelse är skapad i min fantasi. Visst, livserfarenheterna har man ju med sig och berättelsen kanske är ”inspirerad av”, men den är ändå inte sann. Det är bara en berättelse som jag som författare väver ihop för att roa, oroa och skapa en läsupplevelse. Ändå har jag lagt ner mycket tid på att skriva rent självbiografiskt. Mot min vilja och utan större hopp om att finna ett förlag som är villigt att satsa har jag skrivit om min egen cancerresa. Jag gör det för att jag känner att min resa, trots att den inte är unik, är viktig att berätta. Jag gör det för att jag tror att berättelser som min behövs.

Min cancerresa handlar inte främst om mötet med döden. Mest handlar den om att överleva och hur cancern förändrade mitt sätt att se på livet. Innan sjukdomen var jag en ambitiös läkarstudent. Nu jobbar jag inom kriminalvården och har nyligen författardebuterat med kärleksromanen ”Nytt liv sökes” som släpptes av Saga Egmont förlag strax före jul. Det är en fiktiv berättelse, men den innehåller miljöbeskrivningar av platser jag sett på riktigt och berättelser om bland annat barnlöshet, som jag kan relatera till eftersom jag har upplevt det själv. Trots mina egna erfarenheter och inspirationen från mitt eget liv är det huvudsakligen en berättelse vävd av min fantasi, skriven för att roa och oroa läsaren en stund. Och Gud så mycket enklare det är att kunna säga rakt ut: Detta är fiktion, påhitt, en skröna, kalla det vad du vill. Poängen är att det är inte JAG på samma sätt som berättelsen som jag kallar ”Livshungrig”. Den börjar med att jag står framför spegeln, dagen före den stora bukoperationen som så småningom skulle leda till en cancerdiagnos.

Att stå och betrakta sig själv i en spegel känns för övrigt som betydligt mindre av en kliché när det faktiskt var det som hände. Jag stod där och tog en rejäl titt på mig själv innan jag tog en selfie rätt in i spegeln. Det var sista bilden innan cancern. Det var där resan började. Den slutar med att jag finner ett nytt sätt att tänka kring mitt liv, nya visioner och helt andra drömmar. På gott och på ont förändrade cancern mig. Det stora C:et blev en karaktär i mitt drama, på samma sätt som det tidigare figurerat i andras cancerresor och kommer att drabba människor som idag är friska.

Det är något särskilt med det självbiografiska. Det är extra jobbigt att läsa om, mer berörande, mer besvärligt, mer irrelevant för den som inte bryr sig … Det självbiografiska är större på så många plan och dessutom mycket svårare att skriva. Det händer att jag sörjer att min lilla berättelse från verkligheten ännu inte har hittat en förläggare. Det händer också att jag i smyg gläder mig åt det. För mitt liv och min upplevelse är ju inte bara min egen. Det finns och fanns många andra människor runt omkring mig, människor som kommer att tycka, tänka och ha åsikter om min cancerresa. Det engagemanget går bortom att bara gilla eller ogilla en bok man läst. När det är självbiografiskt så gillar och ogillas JAG. Min livsresa. Inte författaren Petronella Simonsbacka, utan jag den lilla, lilla människolarven som fick cancer. Det finns dagar då man inte vill utsätta sig för att ge ut boken. Ändå skulle jag aldrig ha skrivit den om det inte var för att jag ville att den skulle bli läst. Och jag skulle aldrig ha skrivit den om jag inte genuint trott att den behövdes. Böcker om överlevnad är viktigt, för vi dör bara en gång, men vi överlever i regel en hel del på resan mot det slutliga slutet.

Den egna känsligheten och utsattheten i att vara ärlig om svårigheter är inte de enda orsakerna till att jag tycker att det är svårare att skriva självbiografiskt än fiktivt. Ett annat problem ligger i redigeringen och bearbetningen av manus. Det är inte så lätt att skriva till 10 000 ord på en självbiografiskt berättelse, för att den borde bli längre, eller att lägga till något spännande moment när berättelsen tappar i tempo. Det är en svår konst att skriva självbiografiskt och samtidigt läsvärt.

Petronella Simonsbacka

em8no30

Publicerat i Debut, Gästbloggare | 1 kommentar

Skrivövning: En bild säger mer än…

…tusen ord heter det. Därför är skrivövningen idag en utmaning för dig som vill kolla om ordspråket stämmer. Eller så nöjer du dig med en, eller kanske flera, kortare övningar utifrån bilden nedan. Valet är ditt och bara din egen fantasi sätter gränsen!

Skriv utifrån personen på bildens perspektiv. Vad har hänt? Vad kommer att hända? Vem är personen inuti kostymen? Är det en man eller kvinna, och måste vi egentligen veta det? Väntar hen på någon, eller kanske bara på bättre tider?

Skriv en story till, utifrån betraktarens perspektiv. Vem är hen? Någon som letat efter personen på bänken och i så fall varför? Vad händer nu?

Låt fantasin och flödet styra och se vad som händer när vad som helst kan hända!

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Att göra: hitta modet att våga välja ”fel” testläsare!

Mirijam Greyerhofer
Mirijam Geyerhofer

Ännu är manuset till boket i sin lilla pingpong-färd mellan mig och förlaget, men nu är det så pass färdigt att det går att skicka till testläsare. Så det har jag gjort. En bästis med nyfödd bebis (nummer tre i barnaskaran dock, så en erfaren morsa) och en bästis med förstagångsbebis har fått pdf:en. En sociala medier-kompis som är gravid för tredje gången och också är inne i boksvängen och en annan kompis som är ännu mer inne i boksvängen och faktiskt läst förlagskunskap. En vän som jag vet mådde skitdåligt pga sömnproblem när hon var föräldraledig med sitt första barn. Ja men så där ni vet, folk som jag gillar (läs: vågar fråga) och som jag tror skulle uppskatta den färdiga boken.

Några exempel på omdömen som har kommit in:

Angående boken: du är ett GENI! Den är rolig och informativ och tar upp en massa bra saker! Älskar att du är rolig i skrift. /…/ Samtidigt så paketerar du faktan mycket väl och använder en del medicinska termer – det gillar jag! /…/ På det stora hela tycker jag att boken är som några av dina bättre blogginlägg och krönikor. Bra flyt i texten, en vill läsa mer!

Svinstark prolog. Gillar inklusionen för alla läsare och superbra beskrivning av dygnsrytmer. Väldigt lätt att ta in.

Jag har läst VANSINNIGT mycket på nätet om sömn och aldrig fått det beskrivet på ett så lättillgängligt sätt förut! /…/ De informativa delarna känns väldigt stöttande och matnyttiga. Snyggt att förklara så mycket utan att generalisera, utan snarare liksom lyfta individuell utveckling samtidigt som du förenklar rätt komplicerade grejer för läsaren. Också en väldigt bra, och väldigt SVÅR, balans mellan att det här med sömnbrist inte är något man kan rå för, samtidigt som många av våra vanor påverkar sömnen negativt och att man måste styra sitt eget liv. Fem plus! 

Ja ni ser ju! Det är ju en bestseller redan på manusstadiet! Kiosker kommer välta i september, det inser ju vem som helst! MEN – vilka testläsare har jag egentligen valt då? Jo, dels endast människor som gillar mig som person, men som också – som sagt – borde uppskatta boken pga sin egen erfarenhet av barnrelaterade vaknätter.

Min hemläxa till mig själv kommande vecka är att hitta några testläsare som kanske inte blir lika mycket eld och lågor över detta. Framför allt några jag inte känner (även om jag är hundra procent säker på att de som redan läst aldrig skulle vara låtsassnälla vid en testläsning). Kanske en nygravid förstagångsförälder som inte har någon erfarenhet alls? Ett gäng sådana kommer ju välta kioskerna också.

Men hur hittar jag dessa? Tipsa gärna! Jag hoppas kunna uppdatera med hur det gick nästa fredag.

Publicerat i Debut, Fackbok, Mirijam Geyerhofer | 1 kommentar