Novellantologin ”Våreld”

Den 14 februari 2020 släpps novellantologin ”Våreld” där min novell ”Född att sticka ut” finns med. Inriktningen är ”paranormal romance” och jag ska erkänna är jag själv aldrig läst något i den genren. Personligen gillar att läsa om sånt som finns på riktig, det vanliga livet kryddat med härlig kärlek, lite humor och spänning. Å  andra sidan har jag sett både tv-serier och filmer med övernaturliga inslag, utomjordingar och annat. Och romatik är ju aldrig fel. Så jag kände att jag ville testa och se om jag kunde få ihop en novell. Jag skissade upp en handling, placerade min huvudkaraktär i gymnasieskolan, la till lite övernaturlighet och så en kärlekshistoria på det. Och vips hade det blivit en liten novell. Förlaget ville att jag skulle göra huvudpersonen mer vuxen, så jag fick skriva om lite. Inte helt lätt när man själv har barn som faktiskt är äldre än karaktären och som man ändå, trots att de är vuxna och ansvarsfulla individer som flyttat hemifrån, ser som sina små barn. Men det var bara att tänka bort det och fokusera på historien.

Jag ser verkligen fram emot boksläppet och att få hålla den fantastiskt fina boken i handen. Omslaget är helt magiskt och jag är så glad att min lilla novell ska få vara med där. 

Antologin ”Våreld”
Bild: Seraf förlag

Publicerat i Anna Alemo, antologi, Debut, noveller, Våreld | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Att ta sig tid

Foto: José Figueroa

Många handböcker ger ju tipset att bara sätta sig och skriva varje dag. Det är främst menat för dem som har svårt att komma igång för att de gjort tröskeln för hög för sig själva. Istället för att tänka att ”idag ska jag skriva” tänker de ”idag måste jag få ihop ett vasst tredjekapitel där huvudkonflikten introduceras”. Då är det bra att släppa förhandsplanerandet och bara sätta igång med skrivandet.

Men för mig är det inte det som är problemet. Jag fastnar oftast på steget innan, det vill säga att ta tag i skrivandet och att skapa förutsättningarna för att lyckas göra det. Jag vet att jag kan skriva på mobilen på bussen till jobb men då måste jag ha landat i något slags känsla av att vara färdig med annat. Annars får jag ingen ro att skriva.

Vad ”att vara färdig med” innebär kan vara lite allt möjligt, men oftast är det en känsla av att hinna göra det jag vill på fritiden. Beroende på dagsform kommer skrivandet olika långt ner på prioriteringsstegen men jag har märkt att det går lättast när jag inte är stressad över jobbet och har haft tid att reflektera över texterna mellan varven i skrivandet. Och där är tid en viktig komponent.

När jag jobbade på förlag satt jag med andras texter hela dagarna och märkte ett väldigt motstånd mot att sätta mig med min egna alster på kvällen. Men nu när jag är tillbaka på bibliotek har jag ännu inte märkt av den förlösande kraft jag förväntade mig. Min sambo pratar ofta om att det krävs sammanhängande skrivtid för att man ska kunna gå in i texten och jag tänker att hon vet vad hon pratar om. Så nu ska jag prova på det.

Till våren ska jag gå ner i arbetstid och prova att ha en skrivdag i veckan. Förhoppningsvis ger det mig den tid jag så väl känner att jag behöver och det kan bli lite fler böcker skrivna. Det är ju värt att testa, för jag vill ju inte förbli en författare med bara en bok i min verksförteckning. Vi får se hur det funkar med både jobb och inkomstbortfall, men att ”våga är att vinna” eller hur det brukar sägas.

Publicerat i Jens Mattsson | Lämna en kommentar

Tiden går inte…

… den rusar! Och själv hinner jag knappt njuta av fartvinden som fläktar från alla möjliga håll. Snart är det jul, första advent har redan susat förbi, och även om jag inte lägger några större tunnor krut på varken pynt eller julklappar så känns det ändå som om det är en nödvändighet att rentav boka in tider i almanackan för fixa sådana saker. För att inte tala om skrivpassen, eller snarare redigeringspassen. Manuset till uppföljaren har nu varit en första runda hos redaktören och redan på onsdag är det dags för mig att bolla tillbaka det igen. Det är den här delen av redigeringen som jag gillar allra bäst (och ni som följt mig här vet ju vid det laget att just redigeringen är ju glasyren på morotskakan för mig), att få tydliga pekpinnar om vad som skaver, gnager och rent allmänt stör liksom vad som behövs för att fösa ihop spretiga textstrån till en färgmatchad och snygg bukett kapitel. Men det tar som sagt … tid. Och trots att jag gjort det förr, fler gånger än jag ens vågar räkna, både efter eget huvud och med hjälp av lektörer och redaktör, så tycks jag aldrig kunna hålla i minnet hur mycket tid det egentligen tar. Någonstans läste jag att redigering av ett manus tar (minst) tre gånger så lång tid som det tog att skriva den första hela versionen, och det kan jag skriva under på. Every day of the week.

Allt eftersom mitt andra år som utgiven författare rycker allt närmare så dyker även de andra sakerna upp som ska fixas med, som författarfotografering (är ju inget absolut krav med nya foton bara för att man släpper en ny bok men det är ju kul!), och synopsis till förlaget så att de ska kunna fixa kortare texter till nätbokhandeln och bokkataloger. Och det där är något lite konstigt när det gäller mig och skrivande. Alla (nåja, de flesta då) som fått till exempel mejl från mig har väl vid det här laget förstått att jag helt saknar genen för att kunna producera kortfattad information, och det märks väl även här på bloggen haha… Minnena av mina första följebrev i början av skrivkarriären framkallar numera nästan en skammens rodnad på kinderna och de flesta refuser berodde säkert på att mottagaren somnade innan hen kom till själva manuset… Men så är det. Jag skulle inte ha några som helst problem att trycka ur mig sida efter sida tills jag satt med ett råmanus på en halv miljon ord, men be mig skriva en synopsis på max en A4? Omöjligt. Det jag nyligen skickade in till förlaget, på uppföljaren, blev på fem sidor. Jag skyllde på att storyn var aningen mer invecklad än i debuten och att det var av ren omtanke eftersom jag inte ville riskera att förvirra dem fullständigt på HOI. Better safe than sorry.

Det svåraste av allt (för mig i alla fall) är därför helt naturligt baksidestexten. Denna komprimerade lilla textsnutt som ska åstadkomma så mycket på så lite yta är en uppgift jag svårligen klarar av. Som tur är erbjöd sig förläggaren att ta hand om den biten direkt den här gången, vilket jag tacksamt nappade på direkt. Eftersom jag under hela mitt tidigare liv var den ständige läsaren är jag dessutom väl medveten om hur viktig just baksidestexten är, den bilden som skapas när blicken fladdrar över en boks baksida varar bara i några få sekunder innan beslutet att ställa tillbaka boken i affärens hylla eller ta med den till kassan har fattats. Min största utmaning (som jag hittills inte behövt anta och fasar för att behöva göra någon gång i framtiden) är den sköna konsten att kunna leverera en så kallad hisspitch. Det vill säga kunna leverera en både förståelig och fängslande beskrivning av handlingen under den tid det tar att åka hiss mellan några våningar. Blir jag tvungen till detta någon gång är det väl bäst att jag försöker (utan att mottagaren ser det) komma åt att trycka på nödstoppet.  Because time is of the essence.

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Vad har hänt sedan sist? Förra årets debutantbloggare Veronica Almer berättar.

Hej underbara debutantbloggen, här hoppar jag in och gör en mini comeback! Ett år har kommit och gått och jag tänkte berätta vad som har hänt sen sist. 2019 har dock inte varit särskilt glamoröst snarare, panik, ångest, blöjbyten och vakennätter. Men först, kommer ni ihåg det där flummiga inlägget jag skrev om den gången jag spådde mig och min bortgångna morfar dök upp mitt i allt för att tala via ett medium om mitt skrivande. Ni vet den där gången, lagom rörigt! I alla fall då ska min morfar ha förmedlat ett budskap till mig, att det inte blir som Veronica har tänkt sig. Jaha, vad menade han med det? Kan inte de döda vara lite mindre kryptiska? De där orden har trots det präglat åren innan jag blev publicerad, mitt debutantår men också året som nu har gått.

Jag hade en plan när jag satte punkt för Debutantbloggen, jag skulle skriva lite men för det mesta ta det lugnt efter ett minst sagt intensivt debutantår. Det var en fin tanke men det blev inte riktigt så! Ungefär en månad innan vår son Albert föddes skrev jag på ett nytt kontrakt. Halleluja, där för en stund trodde jag att jag skulle bli en ’one hit wonder’, som Sophie Ellis-Bextor med Murder on the dancefloor men minus ”hit”- biten. Snarare en ’one wonder.’ För helt ärligt, stressen över att ha släppt en bok och sedan invänta nästa kontrakt är värre än stressen och förhoppningarna innan man skriver under sitt första. Det är inte så att resten av världen håller andan undertiden du skriver nästa bok. I dagens samhälle, där det är lättare att kasta och köpa nytt än att laga, så rullar livet på i en rasande fart. Du dyker upp där med din första bokbebis. Nervositeten innan som byggs upp och sedan släpper du fri den och följer varje steg den tar. Ojoj, nu recenseras det på bokbloggar, ditt ansikte dyker till och med upp i tidningar men sedan nästa månad, eller veckan därpå, så kommer det en ny bok med en ny författare i flödet. Att vänta och jaga efter bokkontrakt nummer två har därför varit en riktig rysare. Jag betade med Blått blod, rött hjärta men fick inget napp. Jag skrev på en ny julromance och en feelgood. Fast det skulle ta tid att skriva klart något helt nytt och sedan avvakta förlagen. Det skulle säkert dröja till 2021 innan nästa bok av mig kom ut på marknaden och då är det tre år sedan den första. Veronica Almer, vem fanken är det? Jo hon den där ’one wonder.’

Men helt plötsligt en dag fick jag ett mail från själva Storytel som jag hade skickat in ett av mina manus till några månader tidigare men fått ett artigt nej tillbaka. Sveriges, till och med nordens, största ljudboksförlag kontaktade MIG och hade ett förslag. Något jag absolut inte kunde tacka nej till. Ur det föddes en ny idé, en historisk romance. Tänk er svensk Downton Abbey, och 2020 släpps den på Storytel! Blir alldeles pirrig bara jag skriver det!

Två veckor efter sonen föddes satte jag mig framför datorn och började skriva. Att kombinera skrivandet med tre barn varav två endast går på förskolan 15h i veckan, jo det är svårt, nästan omöjligt, men jag får det på något magiskt sätt att gå runt. Fredagar och söndagar är mina skrivdagar och om plutten någon gång sover under de 15h de andra barnen är på förskolan då är det bara att springa till datorn. Det är svårt, stressigt och svettigt men jag vet också att nästan ingens skrivande resa är lätt och rak. Det är svett och tårar. Det ingår. Men ur det föds något vackert. En dröm som kommer till liv. Som en fenix som vaknar ur askan. Jag hade aldrig planerat för det här, aldrig ens kunnat tro det och det tar mig tillbaka till den där röriga historian om mig, mediet och döda morfar. Det blir inte som Veronica har tänkt sig.

Gillar ni romance? Svensk historia á la Downton Abbey? Håll utsikt, inom snar framtid släpps den på Storytel! Hurra!

Ni kan följa mig på instagram; veronica.almer, eller på min hemsida http://www.veronicaalmer.se  Det finns även en negligerad (lovar att bli bättre… eller i alla fall försöka) facebook-sida som man kan gilla! Tveka inte att maila på veronica.almer@gmail.com om ni har någon fråga. Ibland rullar det in mail om hybridförlag och det är bara kul att få dela med mig av min erfarenhet.

Sköt om er! Kram!

Publicerat i Debut | 1 kommentar

Skrivövning: Olika sorters rim

För att få ett fint flöde och rytm i sin text kan man testa att använda andra slags rim än det vanliga slutrimmet. Använd allitteration som är när två eller flera ord som är nära varandra börjar med samma eller snarlika ljud, exempelvis ”färsk fisk” eller ”sommar och sol”. Eller testa på inrim som är rim eller halvrim mellan ord inuti en versrad. Tex. guld i mund, kort och gott, Välta –bälte och sprucken – luckan. Skriva en dikt eller en kort text där du använder allitteration eller inrim.

Publicerat i Debut | Märkt , | Lämna en kommentar

Början på något nytt

Foto: Kajsa Göransson

I går hade jag min skrivardag i Det fria ordets hus. När jag kom dit drog det kallt om fötterna. Gick in i arbetsrummen och upptäcker att en hel glasruta bara är borta och att morgonluften drog rakt igenom rummen. I huset är det högt i tak och fönstren är höga. Jag tittade på skrivbordet jag brukar sitta och arbeta vid och förväntade mig nästan att ekorren och skatorna som brukar sitta i björken utanför hade flyttat in i rummet. Gränsen mellan ute och inne var bortsuddad som med magi. Men så kom verkligheten med en tråkig förklaring. En glasmästare kom och sa att rutan hade spruckit och behövde bytas.

Vi går varvet del två ligger just nu hos min förläggare och redaktör för genomläsning. Så nu är det en väntan på att de ska höra av sig med respons och förhoppningsvis ett avtal. Så vad göra nu? Jag har några tankar om en del tre men det tar liksom emot att börja skriva på den innan redigeringen av del två är färdig. Så något nytt. Ja så klart ska jag skriva något nytt.

Jag satte mig i ett annat rum för att jobba. Ny luft, nytt rum, nytt dokument. Det är både spännande och otäckt på samma gång. Spännande för att jag aldrig vet vart berättelser ska ta mig. Jag planerar ingenting innan jag börjar skriva. Otäckt för att jag tänker: Hur ska det gå? Ska det bli någonting alls? Jag började med att blunda en stund och tog fram den där tanken som grott i mig ganska länge, försökte fånga den igen, få fram känslan, och sedan började jag skriva.

Det är en nervös väntan på att förlaget ska höra av sig. Det är svårt att inte tänka tankar som: Blir det här lika bra som del ett? Del ett skrev jag på i sju år, del två har jag arbetat med i ett halvår. Kommer det att räcka till? Att jag igår började på något nytt kändes som en tröst, nya karaktärer, ny stil, ny målgrupp. Ny luft.

Publicerat i Debut | Märkt , | Lämna en kommentar

En fullspäckad helg

I lördags var det dags för Förlags- och Författarmässa på Lunds Stadsbibliotek. Jag hade ju varit på Bokmässan tidigare men nu skulle jag för första gången iväg helt själv, utan något förlag. I sociala medier hade jag sett bilder på hur andra författare arrangerade sina böcker så jag packade med mig ett gäng exemplar av ”Emmas nya liv” och ”Under misteln” samt duk (rosa – givetvis), displayställ, bokstöd, rollup, pennor, visitkort, reklammugg, godis och en liten ljusslinga.

Totalt trettio bord var uppställda och jag fick dela med en annan författare. Jag dukade upp allt jag hade med mig på min bordshalva och det blev, om jag får säga det själv, riktigt bra. Det var många som kom förbi och pratade. En hel del kände igen mig och/eller min bok från sociala medier och några hade läst om mig i tidningen. Så roligt! Försäljningsmässigt var dagen tyvärr ingen hit. Men det visade sig att ”Emmas nya liv” är beställd och kommer in till biblioteket nu i veckan. Och i skrivande stund finns det sexton reservationer på boken.

Jag fick fem minuter på scenen och jag tror jag skötte mig ganska hyfsat. Det var en liten publik vilket passade mig bra. En timmer senare var det dock fullt då Björn Ranelid pratade. Och här handlade det inte om enbart fem minuters taltid 😊

På söndagen var det så dags för ”Skriva Feelgood”-event i Stockholm. Och wow – vilken dag! Fantastiska feelgoodförfattare pratade om modiga hjältinnor och hjältar, miljön i feelgood, modern kärlek, svärtan under myset och på slutet delade förläggare från Printz Publishing, Forum och Storytel med sig av sina bästa råd. Jag är fylld av inspiration, beundran och värme.

Förutom att lyssna på intressanta samtal hängde jag med fina författare/feelgood-vänner och lärde känna några nya. Gemenskapen är helt fantastiskt! Jag fick även möjlighet att prata lite med några av feelgoodförfattarna som medverkade på scenen. Och, ivrigt påhejad av min syster via sms, gav jag bort ”Emmas nya liv” till  underbara Simona Ahrnstedt. Nu är jag mest rädd att hon skulle få för sig att läsa boken 🙈

1. Jag och Simona Ahrnstedt
2. Christoffer Holst i samtal med Marie-Louise Marc, Jenny Fagerlund och Camilla Davidsson.
3. Jag och Christoffer Holst
4. Christoffer Holst, Karin Janson och Annika Estassy.
5. Simona Ahrnstedt, Heléne Holmström och Åsa Hellberg.
6. Johan Häggblom i samtal med Simona Ahrnstedt, Heléne Holmström och Åsa Hellberg.
7. Jag och Frida Gråsjö.
8. Emma Hamberg, Anna Fredriksson, Carolina Säfstrand och Johanna Schreiber.
9. Jag och Anneli Olsson.
Publicerat i Anna Alemo, Emmas nya liv, Under misteln | Märkt , , , | Lämna en kommentar