Den långa slutsträckan

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

Grattis! sa min kompis när vi sågs med henne för 1,5 vecka sedan. För vadå, frågade jag. Din bok kommer ju från tryckeriet i dag!

Och ja riktigt så var det ju inte – utan den dagen hade boken först skickats till tryckeriet men jag förstår att någon som inte själv varit med om en bokprocess har koll på hur mycket detaljer ska fixas och hur många omgångar ett manus läses och hur himla lång tid det egentligen tar. Själva skrivandet är en sak i sig, men allt det tar också en evighet (eller så kan det kännas). Så här har arbetet med boken sett ut här på ”slutet”:

JANUARI
Jag börjar blogga på Debutantbloggen och outar att min roman ska ges ut i höst.

FEBRUARI
Jag får de första omslagsförslagen och blir fotograferad. Vi diskuterar manuset med min redaktör och jag redigerar (för cirka miljonte gången).

MARS
Vi spikar omslaget, väljer fotografier och skriver en text till Förlagets höstkatalog.

APRIL
Höstkatalogen blir offentlig och jag börjar marknadsföra det skitsnygga omslaget. Jag skriver Debutantporträtt för Svensk Bokhandels tidning med höstens böcker.

MAJ
Jag läser manuset från början till slut och gör de ”sista” ändringarna. Jag får språkliga kommentarer av språkgranskaren.

JUNI
Manuset går till sättning (layoutas), förläggaren läser, vi slipar på baksidestext till boken och funderar på vilket material pärmen ska vara. Jag skriver författarens tack.

JULI
En sista korrekturvända med manuset, baksidestexten fastställs, bokens layout godkänns. Vi besöker tryckeriet för ett avdrag av omslaget, godkänner och gör de sista små justeringarna – kollar att isbn-numret är rätt, alla citat är nämnda och så vidare. Till slut faller alla bitar på plats och vi ger trycklov. Samtidigt börjar jag fundera på marknadsföringen och gör upp planer för det – ska skriva mer om det i ett annat inlägg!

Men alltså allt detta under det senaste halvåret – och under den här tiden har boken varit så gott som färdig. Ändå har det gått åt massvis med tid för alla små detaljer som måste fixas och bli rätt. Antagligen har jag glömt några faser i den här uppräkningen.

Min redaktör kommenterade det också när vi firade att vi gett trycklov – hon sa att många som skickar in manus under våren tänker att boken säkert hinner ges ut till hösten. Men det är ju inte riktigt så. Utöver alla små detaljer jag nämnt här finns det många andra saker att ta i beaktande och oftast (inte alltid!) är processen mycket långsammare än en kunde tro.

Att ge ut en bok är inte bara att skriva en text, layouta den och designa ett omslag. Visst går det att göra så också, och kan också bli riktigt bra, men på traditionella förlag är processen långsam. Ibland extremt långsam. Men då blir också slutprodukten fin och något en kan vara stolt över!

Publicerat i Debut, Michaela von Kügelgen, redigering, Skrivprocessen | Lämna en kommentar

Nice waiter, he is my wife

För första gången på mycket länge är jag ledig. Perfekt då ska jag läsa alla böcker jag missat, tänkte jag hoppfullt. Samtidigt som jag själv skriver har jag nämligen svårt att läsa och bokberget har nu växt till en nivå som får Mount Everest att blekna. Med ett rus i kroppen hällde jag upp en kopp kaffe och satte mig i solstolen väl gömd bakom stugknuten. Det kändes högtidligt. Men två sidor in i första romanen gjorde jag en förskräcklig upptäckt.

Nämen, ordet ”gårdsplanen” förekommer visst två gånger i samma stycke? Upprepning! Det gick någon sida. Det ”pirrar”? – en förbjuden kliché! Någon sekund senare – Åh vilka snygga meningar och ingen börjar på samma sätt! Ytterligare ett stycke – Fin gestaltning här av hur rädsla känns – det ska jag lägga på minnet. Nytt kapitel: hallå, var är ”tid och rum”? Sådär höll det på tills jag med ett tryck över bröstet la ifrån mig boken. Den är riktigt bra men min läsning är fullständigt fakkad. Jag har förvandlats till en redigeringshäxa!

Det känns lite som när jag var fjorton och åkte till Rio de Janeiro över sommaren och sabbade min engelska för all framtid. Det finns en fredsorganisation vars grundtanke är att motverka framtida krig genom att barn i världen lär känna varandra. När organisationen hade en uttagning inför kommande program sommaren 1991 tjuvåkte jag till Södermalm för att delta. Efter intervjuerna fick man fylla i en lapp och önska resmål. ”Det låter fint men välj ett land där de också pratar engelska så att du tränar språket”, sa min rationelle far när jag upphetsat berättade om den lilla utflykten. Hoppsan tänkte jag som just hade placerat de länder som låg längst bort från Sverige överst på önskelistan.

”Jag skickar aldrig min fjortonåriga dotter själv till Brasilien”, var också pappas reaktion när antagningsbeskedet damp ner i vår brevlåda men några månader senare satt jag ändå på ett plan över atlanten full av förväntan. Fem flickor och fem pojkar deltog i programmet och vi skulle bo i varsin familj. Tre av flickorna hette Anna och för att särskilja oss kallades jag ”Bågis”. När vi landade i Rio stod tio lika förväntansfulla familjer och en sambakung på flygplatsen och mötte oss. Jag tittade efter någon jag kände igen från slarviga svartvita fotokopior (varken internet eller digitalkameror existerade vid den här tiden) och såg till slut en leende skock som stolt höll upp en skylt med texten ”Welcome Bögis”. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Knappt hann jag tänka på det heller förrän jag var övertäckt med kindpussar och någon jag gissade var fadern i familjen utbrast: ”Nice waiter. He is my wife”, och pekade på en vacker kvinna bredvid sig. Kvinnan log och fortsatte generat: ”Sunny shiny.”

Jag blir varm inombords när jag tänker på min Brasilianska familj även om de senare bytte ut ”Bögis” (eller ”Boogie” som de trodde att det uttalades – lite som snorbuse) till smeknamnet ”Dragequeene.” Helt logiskt för dem eftersom jag med mina 1,75 var huvudet längre än pappan i familjen men ständigt gick klädd i kvinnokläder. När jag artigt tog av mig skorna innanför dörren vek de sig dubbla av skratt och kallade in alla i grannskapet (en skyddad zon mellan favelorna bevakad av vakter med automatvapen) för att visa ”båtarna”. Ingen verkade tidigare ha sett sandaler i storlek 41. ”Swedish women is so biutiful. Very very big butt”, konstaterade grannsonen beundrande och tonåringen i mig ville dö en smula.

I familjen fanns en dotter i min ålder, Anita. Vi blev väldigt goda vänner och jag kallar henne min brasilianska syster. Anita kom till Sverige och bodde hos mig och jag åkte tillbaka och besökte dem igen några somrar senare. Vi har fortfarande kontakt och träffas när vi kan. Idag bor Anita i USA, är diplomat och driver ett framgångsrikt företag. Och jag tänker att den där grundläggande fredstanken kanske inte är så dum. Vi kommer aldrig starta krig med varandra om vi får bestämma. Vår vänskap och tiden i Rio förändrade min världsbild och jag är oerhört tacksam över att jag fick göra resan.

Mitt språk däremot blev helt förstört. Alla jag mötte talade med en underbar brytning, omöjlig att inte efterlikna. Som man gör när man gillar. Som tonåringar hittade vi på nya ord om det gemensamma förrådet tröt och traditionen bestod även senare. Väl hemkommen öppnade jag glatt munnen första engelsklektionen ivrig att berätta om min fantastiska sommar men insåg snabbt att jag lät som Penelope Cruz på speed med en påhittad vokabulär.

Nu är jag rädd att precis samma sak har hänt med min läsning efter de senaste åren av intensiv manusbearbetning och redigering. Textgranskningsglasögonen är hela tiden på, jag kan inte ta av dem. Vad jag undrar är, hur tusan gör ni andra som genomgår en skrivprocess när ni vill koppla av med en god bok och bara njuta?

Själv pratar jag fortfarande, tjugofem år senare, brasiliengelska om jag möter någon från den delen av världen och mina ögon förvandlas till hjärtan.

Publicerat i Debut, Vänner, Lektör, Författarliv, Korrektur, Skrivregler, läsning, Anna Bågstam Ryltenius | Märkt , , , | 4 kommentarer

Då var det (äntligen) dags igen

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Brutna små regler är ju tillbaka hos mig, tillsammans med två a4 sidor av kommentarer från min redaktör.

Det var med darriga händer och lite lätt illamående som jag öppnade upp dokumentet med kommentarerna. Som ni kanske minns så var jag långt ifrån nöjd med manuset när jag skickade iväg det så jag visste ju med mig att det skulle vara mycket att ta tag i när det kom tillbaka.

Det var inte alls lika jobbigt att läsa redaktörens kommentarer som jag hade föreställt mig och efter att jag låtit det sjunka in och läst igenom flera gånger så kan jag hålla med om det mesta som hon anmärkte på.

Överlag så ser det bra ut. Jag har en bra grundstory och nu gäller det bara att få till alla scener som behövs och ett de hamnar på rätt ställe. Precis som Hemligheter små var i början, innan redigeringen, så är Brutna små regler lite baktung i dagsläget. Information om vissa saker måste komma fram tidigare så att karaktärernas agerande förankras och så att man som läsare får lättare att knyta an och bry sig om dem från början.

Så i veckan som gått har jag – och mina post-it lappar – verkligen fått ta mig en funderare, men nu sitter de på plats och hittills känns det bra. Det kommer säkert att ändra sig ytterligare lite men nu känner jag mig redo att börja grotta ner mig i texten och ändra runt, skriva till nytt och ta bort sådant som inte längre får plats. Jag känner mig redo och det ska bli så roligt att få göra detta en gång till. Putsa fram en liten diamant. ( Var snäll och påminn mig om detta när jag svär över manuset nästa gång 🙂 )

20170710_205641

Post-it lapparna tidigare i veckan, när de var på väg upp på sidan av kylskåpet. Nu täcker de lite mer än halva sidan 🙂

Så nu vet ni vad jag kommer att pyssla med fram till slutet av augusti 🙂

Hur går det för er? Skriver ni? Redigerar ni? Väntar ni på svar från förlag? Eller har ni semester från allt vad skrivande heter?

Publicerat i Bok två, Brutna små regler, Christina Schiller, Debut, dramaturgi, författarens hantverk, Författarliv, karaktärer, råmanus, redigering, Romance, Skrivprocessen, Uppföljare | Märkt , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Sommarföljetongen – del tre

Söndagarna i juli bjuder Debutantbloggen på en äkta sommarföljetong. Alla fem debutanter skriver varsitt avsnitt. Här kommer tredje delen – av Michaela von Kügelgen.

dawid-zawila-232726

Foto: David Zawila / Unsplash.

Pappas snarkningar ekar från sovrummet. Jag undrar varför de envisas med att sova ihop men jag antar att ingen av dem ville sova på soffan. Hela kvällen blev ett krampaktigt försök att vara en normal familj, en familj som fortfarande är hel.

Jag hade ögonen på bag-in-boxen som tömdes i stadig takt och försökte ignorera allt det andra.

Mobilens täckning är usel och det tar tusen år för Instagram att ladda. Egentligen vill jag inte ens se bilderna, se det jag missar. Sanna och Ellen har skickat en massa meddelanden men jag orkar inte svara på dem. De finns i Stockholm, själv befinner jag mig mitt ute ingenstans. På ett ställe tråkigare än fysiksalen.

Jag smyger tyst ut till köket fastän jag är rätt säker på att både mamma och pappa sover djupt. Precis som jag förutspådde skvalpar bag-in-boxen lätt när jag tar tag i den. Mitt glas står fortfarande på bordet fastän jag fick påfyllning bara en gång. Jag häller upp vinet och dricker sedan fort. Jag tänker att jag måste dricka snabbt för att det ska bli någon effekt.

Vinet gör mig rastlös, jag häller upp de sista dropparna och hoppas att det ska räcka. Jag ser mig om i stugan, sveper resten av vinet och bestämmer mig. Jag rotar i köksskåpen och hittar till slut det jag ska ha. Jag snör på mig skorna, plockar med mobilen och en tjock tröja.

Mina strumpor suger åt sig dagget från de höga grässtråna ute på ängen. Jag börjar gå mot badplatsen, skruvar upp korken på vodkaflaskan. Jag grimaserar när spriten träffar tungan och skakar snabbt på huvudet. Stegen känns en aning ostadiga men jag ska ju inte simma så det är okej intalar jag mig själv.

Det är så mörkt det blir en sommarnatt och jag har inga problem att se stigen. När jag närmar mig badplatsen hör jag röster. Ju närmare jag kommer, desto tydligare blir rösterna. Jag vågar inte gå ända fram, det är ett gäng ungdomar som sitter på bryggan. Det är tre tjejer och två killar. De flesta pratar i mun på varandra och rösterna ekar ut över sjön. Jag står bakom några björkar och tar en klunk till av vodkan. Jag tvingar mig själv att inte grimasera när spriten rinner ner i halsen.

Min telefon piper till. Flera gånger. Sanna och Ellen skickar massvis med foton som mobilen inte klarar av att ladda ordentligt.

”Är det nån där?” hör jag en av killarna ropa från bryggan. ”Kom på fest!”

Jag kliver fram ur mitt gömställe men det tar en stund innan de får syn på mig, men sedan vinkar de mig till sig. Det brusar i huvudet men jag manar fötterna till stadiga steg. Bryggan ger efter när jag stiger på den. Alla tittar nyfiket på mig men mina ögon fastnar på en av tjejerna som sitter längst ut. Jag är på väg att sätta mig intill henne när de andra makar på sig och jag sätter mig intill killen som ropade på mig.

”Sebastian”, säger han och nickar mot mig. Sedan pekar han på de övriga. ”Johan, Lise, Antonia och Veronica.”

”Asta”, säger jag och har redan glömt alla andras namn förutom Veronicas.

Hon har tjockt mörkt hår instucket under en turkos keps, hennes nyckelben syns tydligt i den urringade tröjan och jag har svårt att slita blicken från henne.

”Så Asta, vad gör du här?” fortsätter Sebastian.

Jag rycks ur mina tankar och stirrar en stund på honom.

”Mina föräldrar tvingade mig med hit, egentligen skulle jag vilja vara i Stockholm.”

Direkt jag sagt det ångrar jag mig. Kanske de tycker jag är dryg som genast måste säga att jag kommer från Stockholm. Jag har hört på de andra att de är härifrån.

”Äh jag har varit en gång i Stockholm och det är en jävla skitstad”, säger den andra killen och dricker sedan en klunk öl.

”Johan du är bara avundsjuk”, säger en av tjejerna och de andra skrattar och skålar.

Jag skrattar också men har inget att skåla med. Det känns inte rätt att plocka fram vodkan och det är som om Sebastian läser mina tankar.

”Vill du ha en öl?”

Jag nickar och tar tacksamt emot burken.

”Stockholm”, säger Veronica och tar en paus. ”Dit ska jag flytta så fort jag fyller arton.”

Jag lutar mig närmare henne och önskar att de andra skulle försvinna.

”Vad vill du göra där?”

Hon rycker på axlarna och svänger kepsen så att jag ser hennes ögon. De är klarblå och i stark kontrast till det mörka håret.

”Leva. Det finns ju inget i den här hålan.”

Jag nickar men tänker att hon har fel. Hon finns ju här. Jag måste påminna mig själv om att andas, ölburken känns svettig i min hand. En stund är det bara hon och jag. Hon låser fast min blick och ler, nästan osynligt, så att jag knappt ser det.

”Äh vi har ju en grill och karaokebar …”

”Johan du fattar väl att det finns mer här i livet än grillen och karaokebaren?” säger en av tjejerna och skrattar.

Bryggan skakar av skrattet och jag känner att jag måste kissa. Jag håller i ölburken men börjar resa mig.

”Stockholm, ska du gå redan?” Sebastian stirrar förvånat på mig.

”Nä, jag måste bara gå på toa.”

Bryggan guppar till under mig och jag har svårt att hålla kroppen stadig. Ur ögonvrån ser jag att Veronica också rest sig. Bryggan vinglar till extra och jag kämpar med att inte falla i vattnet.

”Jag måste också, vi kan gå tillsammans”, säger hon och kliver över alla saker mellan henne och mig.

Jag tar ett steg på fast mark och hör hur Veronica följer mig.

”Tjejer, kan de verkligen inte gå på toa ensamma?” hör jag Sebastian muttra och sedan känner jag Veronicas kropp intill min. Hon är kortare än hon verkade, ungefär lika lång som jag. Hon doftar svagt av parfym och jag känner mig plötsligt väldigt sunkig i mina stugkläder och önskar att jag hade tagit på mig något snyggare.

Fortsättning följer nästa vecka!

Publicerat i Debut, sommarföljetongen | Lämna en kommentar

Skrivövning: Katten och trädet

Det är sommar och trädens grenar är fulla av gröna blad!

Ta inspiration från naturen och skriv en berättelse om en katt vid ett träd.

Vi vill gärna läsa det du skrivit. Lägg in din text i kommentar här, eller länka till texten. Skriv på!

Publicerat i Debut, Skrivövningar | 2 kommentarer

Down under – the sequel …?

IMG_6603Semester ja … kan någon tala om det för min hjärna? Jag går sedan några månader tillbaka och lurar på vad nästa bok ska handla om. Det är framförallt två idéer som kämpar om min uppmärksamhet. Men jag har svårt att bestämma mig. Parallellt fyller jag därför på i två olika dokument med research, bilder och lite tester på hur karaktärerna ska uttrycka sig. Jag har tänkt att jag jobbar på så vaknar jag väl upp en dag och bara vet vilken berättelse jag ska välja. Det går sådär. Båda idéerna kommer med övertygande argument för att få bli till. Men så häromveckan trodde jag ändå att jag så gott som bestämt mig. Sen kom vi hit. Till ön. Nu är jag inte alls så säker längre.

Vi ska vara bortresta en månad på ön La Palma där jag och min man köpt ett litet hus i bergen. Även om det är tänkt att vi ska ha ledigt, ligga på terrassen och läsa, kanske jobba lite med huset emellanåt, så har jag också tänkt att jag ska kunna smita undan då och då och skriva på ett första utkast. Men nu efter en vecka här så har det börjat hända saker med planerna. Det har tagit sig in en tredje idé.

Om en vecka kommer min romandebut Down under ut i handeln. Några av mina vänner och familjemedlemmar har fått förhandsläsa. Det är fantastiskt att få deras reaktioner (hittills bara väldigt positiva …). Flera av dem berättar om minnen och upplevelser från tiden när boken utspelar sig. De fyller på med egna tankar kring temat och nästan alla frågar om vad som hände sen. Efter det att boken slutar.

Jag har hela tiden tänkt att jag ska vidare till andra sorters berättelser, men nu sipprar det fram nya ouppklarade faser i mitt liv som nog skulle behöva bearbetas. Kanske måste jag låta Jim söka vidare efter sin plats i världen. Down under – del 2? Eller är det en barnbok jag ska skriva? Jag har ju den där idén om svamparna som byter hattar … eller en bakbok kanske? Tårtor för veganer? Hm … svampar ju är veganska … Nej, nu måste jag lägga ner! Ta en oliv och njuta av solnedgången istället.

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Min bok är på förhandsturné. Den kom från tryckeriet för två veckor sedan och har sedan dess skickats ut till bibliotek, press, bokbloggare, och andra som jag och förlaget vill ska få den innan den släpps till allmänheten i augusti. Jag har också gett den till folk som hjälpt mig på olika sätt. Testläsarna som läst i olika stadier av manusarbetet, killen som hjälpte mig att få till tyskan i ett kapitel, hon som kollade att jag hade de rätta musikreferenserna från 80-talets punk- och new wave-scen. Jag tog även med mig ett ex nu när vi åkte till La Palma över sommaren.

 

Här på ön bor ”min enda tjej”. Vi var tillsammans från vi var sexton tills vi blev nitton. Vi flyttade ihop nästan genast och trodde att vi nog skulle vara tillsammans hela livet. Men så blev det inte. Jag blev kär i en kille, fick en identitetskris och drog till Nya Zealand. Vid det här laget vet ni som läser bloggen regelbundet att det här är en historia som jag delar med ”Jim”, huvudpersonen i boken. ”Min enda tjej” är naturligtvis också en viktig del av handlingen – Alva heter hennes alter ego i Down Under.

 

Verklighetens Alva har hjälpt mig mycket under arbetet med boken. Delat med sig av sina minnen från den tiden, visat mig anteckningar och gamla brev, läst första utkasten och kommit med feedback. Det har varit fantastiskt att ha henne med på den här resan. Genom samtalen med henne har jag fått kontakt med delar av vår historia jag aldrig skulle haft tillgång till annars.

 

Vi har alltid haft ett speciellt band till varandra. Kanske för att vi var varandras ”första”. Kanske för att vi inte slutade älska varandra. Det tog tid, men vi hittade en annan form för vårt förhållande. Mer som syskon. Vi har verkligen haft våra duster. Jag har gjort saker som jag inte är så stolt över. Den som läser boken undrar kanske hur hon orkade med mig – men det gjorde hon. Det gör hon. En julafton för några år sedan satt vi i hennes kök och drack glögg. Hennes bror spelade gitarr, och jag och hennes äldsta son försökte ta ut stämmor till Halleluja. Jag kände att hon satt och tittade på mig. Efter ett tag sa hon: ”Du. Efter allt som vi gått igenom, och ändå håller ihop, så känns det ju ganska omöjligt att det skulle kunna dyka upp något som splittrade oss. Vi kommer att vara vänner för livet”. Det tror jag också.

 

Hon har bott utomlands med sin familj i många år och vi har inte kunnat ses så ofta. Men nu blir det ändring på det. Jag och min man har nämligen köpt ett litet hus en bit från byn där hon bor med sin man och deras barn. Livet går upp och ner, men trettio år efter händelserna i Down Under har ”Jim” och ”Alva” fått sitt lyckliga slut. Bara inte på det sättet de väntade sig.

Publicerat i Bok två, Debut, Down under, Hjärnan, Johan Ehn | Lämna en kommentar

Att skriva igen

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

Nu har jag haft min älskade lilla bok i fyra månader. Den ligger bredvid mig på skrivbordet och jag tittar på den när jag tappar självförtroendet. Bläddrar i den och tänker att har jag skrivit en bok klarar jag att skriva en till.

Jag har börjat skriva igen. Skrivit på en och samma text i flera veckor. Inte skrivit någon sida och sedan kastat mig in i något annat. Jag har stannat i samma berättelse. Vet inte vad som kommer hända eller hur det kommer att bli men jag har kul. Det som får plats ligger bredvid datorn och peppar mig till att fortsätta skriva.

Att skriva på någonting nytt. Att vara i ett annat manus. I våras hade jag ingen ro. Skrev på tre olika manus samtidigt och en massa andra texter som inte blev något av. Sedan sa jag åt mig själv att pausa. Inte skriva. Jag jobbade med texter till skolan: examensessän och andra uppgifter. Ingenting annat.

Att vila var rätt beslut. Att lägga undan tankarna på att färdigställa ett manus och ge ut en andra bok. Mitt primära mål nu är att skriva och att få ihop ett manus som jag kan jobba med.

Jag längtar efter skrivandet. När jag avslutar skrivpasset vill jag fortsätta. Jag hatar uttrycket ”En ska sluta när det är som roligast”, men med skrivandet gäller det för mig. Jag vill sluta när jag fortfarande är inne i det. När jag längtar efter att fortsätta. Skriver jag för länge känner jag mig tömd och jag vill inte skriva nästa dag. Då är jag trött på manuset och sur på det och tycker att det är skitdåligt. Längtar jag efter det, längtar in i skrivandet och berättelsen, bryr jag mig inte om det är skitdåligt.
Jag skriver på morgonen. Från klockan 07.00-09.30. Då börjar Ring P1 och jag tar kaffepaus. Ring P1 är det bästa sättet att vakna ur mitt eget skapande och kliva ut ur mitt eget huvud. Sedan jobbar jag med kursverksamhet och läser manus för lektörsutlåtanden och förbereder framträdanden eller workshops. Skrivlivet rullar på helt enkelt.

p.s Hur har du med skrivandet? d.s

Publicerat i Det som får plats, Marica Källner, Skrivprocessen | Märkt , | 2 kommentarer