Queen of prokrastinering

20170505_145250Rumpan på stolen.

Det är så denna vecka och eventuellt också några dagar nästa vecka kommer att se ut för mig.

Förlaget vill nämligen läsa manus två.

Det manus som jag skrev kontrakt på i veckan som gått. Det känns fortfarande ganska overkligt att veta att två till böcker kommer att ges ut. Och att de kommer att vara skrivna av mig 🙂

Jag har en tredjedel kvar att gå igenom + att jag måste skriva ett nytt slut. Det som finns lite löst nedskriver nu känns inte längre helt rätt. Det slutet skrev jag innan jag ens skrivit klart halva råmanuset och så mycket har hänt med karaktärerna under resans gång att det känns lite platt och inte riktigt som dem. Jag vet vart sista kapitlet ska äga rum, eftersom jag planerat detta redan i första kapitlet, men det är händelserna som utspelar sig på platsen som känns lite sisådär.

Hur gör ni? Skriver ni från A till B till C eller skriver ni A och sedan C för att sedan gå tillbaka och fylla i B? Eller gör ni på något helt annat sätt?

Jag har oftast slutet klart för mig ganska tidigt i processen. Det ger mig ett riktmärke eftersom det som händer mellan starten och slutet inte alltid tar mig i ett spikrakt spår utan har en tendens att sicksacka fram och ibland göra några ofrivilliga loopar.

Det största problemet just nu för att få färdigt manuset är ändå att jag tydligen gått och blivit The Queen of prokrastinering. Ja, om jag inte hamnar i ett flow för då finns det nästan inget som kan få mig att sluta, inte ens om en tornado for genom huset skulle jag nog sluta. Men jag är inte i ett flow just nu och har inte varit på ett tag. Så jag prokrastinerar. Något som är en ny upplevelse för mig. Med Hemligheter små skrev och redigerade jag som besatt så fort tillfälle gavs men nu, nu kan det se ut så här hemma hos mig när jag har tid avsatt för att sätta mig och redigera:

Jag klickar upp dokumentet och letar fram stycket där jag var sist.
Å, jag ska bara hämta ett glas vatten innan jag börjar.
Jag hämtar vatten. Sätter mig och kommer på att jag glömt tvätta de där byxorna som sonen ville ha till skolan i morgon. Det tar ju inte så lång tid att starta en tvättmaskin så det kan jag fixa snabbt innan jag sätter mig och redigerar.
Går ner till tvättstugan och fyller tvättmaskinen med tvätt och startar den.
Kommer tillbaka upp och inser att hunden är kissnödig. Ut med vovven en snabbis för man vill ju inte torka kiss liksom.
Tillbaka vid datorn igen och börjar läsa igenom texten. Kommer på att jag är lite hungrig så jag ska bara fixa mig något att äta innan jag fortsätter, för man kan ju inte redigera medan magen kurrar, eller hur?
Och att redigera medan man äter går ju inte, så då passar man ju självklart på att surfa runt lite. Läser lite bloggar, kollar mejlen och Facebook osv.
Och vips så var de där två, tre timmarna man skulle sitta och redigera slut och barnen kommer indundrandes.

Om jag ska vara ärlig så ger det mig faktiskt lite ont i magen att jag inte tar vara på den tid jag har till att redigera för det är ju verkligen det här jag vill göra. Skriva böcker. Så varför gör jag inte det då? Varför prokrastinerar jag istället? Jag har faktiskt inget svar på det men jag vet att nu är det slut på det. Ingen mer prokrastinering för min del.

Jag har nämligen en plan.

Jag ska köra intervall redigering.

20 minuter intensiv redigering och 5 minuters paus. Detta upprepas tills tiden som man har tillgänglig är slut. Under de 20 minuterna som man redigerar får man inte kolla mobilen eller öppna andra internetsidor än synonymer.se. Under pausen får man göra vad man vill. Dansa lite kanske för att hålla igång blodcirkulationen.

I dag ska planen testas.

Önska mig lycka till!

Publicerat i Bok två, Brutna små regler, Christina Schiller, Debut, författarens hantverk, Författarliv, redigering, Romance, Skrivprocessen, Uppföljare | Märkt , , , , , , | 1 kommentar

Gästblogg: Caroline Degerfeldt

CarolineDegerfeldt

Fotograf: Viktor Holm

 

Refuseringar är bara början

 

När J.K. Rowling fick sitt första refuseringsbrev satte hon upp det på väggen, som en symbol för att hon från den stunden hade något gemensamt med sina favoritförfattare. Den handlingen får mig att tänka på en scen i tv-serien the L word (2004–2009) där den fiktiva karaktären Jenny Schecter nålar upp alla sina refuseringsbrev ovanför arbetsbordet. Första gången jag såg avsnittet, för tolv–tretton år sedan, tolkade jag handlingen som något destruktivt, som ett straff för misslyckanden. Idag tänker jag annorlunda. Ett refuseringskollage kan vara bränslet till att fortsätta skriva tills alla nej blir ett ja. Det kan som i J.K. Rowlings fall påminna om den väg de flesta behöver gå för att ta sig igenom nålsögat. Och refusering är inte samma sak som misslyckande. Det visar vilken synonymordlista som helst.

Själv nålar jag inte upp mina refuseringsbrev. Det har jag inte tillräckligt med väggutrymme till. Nej då, så många har det inte blivit än. Men ändå så pass många att jag beslutat mig för att skriva om mitt bokmanus Habanav. Och nu snackar vi stor renovering. Stambyte och slamsug.

För ett år sedan stod jag inför att skicka ut manuset till förlag. Jag skulle ta examen från Författarskolan vid Lunds universitet och Habanav var mitt examensarbete. Manuset hade genomgått cirka fem redigeringsomgångar under utbildningen och medbedömaren som godkände manuset tyckte att prosan var nyanserad och att berättelsen var intresseväckande, men gav också förslag på ändringar som skulle gynna helheten. Jag gjorde några mindre justeringar, men stod fast vid att testa den version jag hade på förlagen. Jag ville se vilken respons manuset kunde få, om det skulle få någon respons överhuvudtaget.

Totalt tretton utskick resulterade i standardrefuseringar, men också kortare omdömen som språkmässigt välskrivet och intressant tema. Dock inget erbjudande om samarbete. Istället för att fortsätta redigera lämnade jag Habanav helt. En ny manusidé dök upp och jag hamnade i en intensiv uppstart av min enskilda firma som lektör och korrekturläsare.

Månaderna gick och Habanav låg i döda vinkeln. Men med tiden började jag snegla åt sidan, se mig om efter berättelsen som riskerade att bli ännu ett byrålådemanus. Så var det ju inte tänkt. Lektörsläsningarna av mina kunders manus påverkade alltmer, jag började ställa liknande lektörsfrågor till mitt eget manus. Och intresset växte långsamt fram, att titta på Habanav igen, med nya ögon. Därför tog jag hjälp av en testläsare för några veckor sedan som gav ett flersidigt utlåtande. Testläsaren som inte visste vad som tidigare sagts om manuset föreslog då samma ändringar som medbedömaren på Författarskolan.

Det hade blivit dags.

Jag var inte redo för ett år sedan när utlåtandet från medbedömaren kom. Jag hade inte tillräcklig distans då. Jag ville inte förmedla berättelsen på ett annat sätt. Men nu har jag sakta kommit till insikten själv att det skulle gynna manuset. Och idag är jag redo. Tror jag i alla fall. För det är med skräckblandad förtjusning jag ger mig på det här uppdraget, att slita upp strukturen och rumstera om.

Det kommer att bli jobbigt. Och ja, jobbigt är en förskönande omskrivning. Det här är ju trots allt ett dagtidsinlägg. Men framöver, när frustrationen sliter i mig, ska jag försöka tänka på att jag älskar känslan av kreativitet och att jag ju faktiskt är som mest kreativ under redigeringsprocesser. Det ska jag påminna mig själv om, med hopp om att det hjälper.

Och vem vet, fler refuseringsbrev kanske väntar när stambytet är färdigt och manuset ligger hos förlagen igen. Men de kommer inte heller att nålas upp på väggen. Vad som däremot ska få en hedersplats vid arbetsbordet, när den dagen kommer, är en kopia av ett efterlängtat förlagskontrakt.

Refuseringarna var bara början. Nu fortsätter arbetet.

 

Caroline Degerfeldt är lektör, korrekturläsare och medskribent till inspirationsbladet Författerier. Hon har diplom från Österlens folkhögskolas skrivarkurs på distans (2011) och en kandidatexamen i litterärt skapande från Författarskolan vid Lunds universitet (2014–2016).
www.carolinedegerfeldt.se
 

 

 

Publicerat i Debut, Gästbloggare, refusering, Skrivprocessen | Märkt , , , | 9 kommentarer

Skrivövning: Fortsätt meningen …

Screen Shot 2017-05-19 at 20.17.23Ibland kan det vara svårt att komma igång med skrivandet. Storyn finns där, namnet på huvudkaraktären känns självklart, men något blockerar flödet. Då kan det vara till hjälp att skriva av sig i 15-20 minuter på ett helt annat tema. Bygga vidare på en öppen mening. Som den här tillexempel:

Tre barn sitter längst ute på bryggan. En av dem tittar upp mot himlen och säger …

Vi vill gärna läsa det du skrivit! Dela med dig i en kommentar, länka till din blogg eller hör av dig till oss på mejl, Facebook, Twitter eller Instagram!

Publicerat i Debut | 6 kommentarer

Utsläppt i världen

Screen Shot 2017-05-18 at 22.50.47

Foto: Lena Stjernström

I måndags var det releasefest för maken Mats Strandbergs nya bok Hemmet. Det är en skräckroman som utspelar sig på ett demensboende, och Mats och förlaget lät festen bli därefter. Smörgåstårtor med svenska flaggor. Skålar med Bridgeblandning. Och framför allt en fantastisk DJ; Fröken Vega, en drag queen-vän till oss som kvällen till ära förvandlats till folkilsk gammal dam som spelade gamla örhängen. Dessutom visades Hemmet-kortfilmen som Mats gjort tillsammans med regissören Mattias J Skoglund. Det blev succé, förstås. Fullt med folk, och massor av blommor och presenter. Vår lägenhet luktar som en hel blomsterhandel nu. Skåpen är fulla av lyxiga chokladaskar och champagneflaskor.

Och jag var minst sagt stolt över maken. Men jag kunde förstås inte heller undvika att tänka på min EGEN release. Nu sitter jag med sista korrekturet på manuset, och det börjar kännas verkligt nu. Det kommer att bli en bok. Den ska släppas ut i världen. Och det ska firas. Datumet i augusti är redan satt. Men det är ungefär allt jag vet.

Var ska jag ha festen? Vilka ska jag bjuda? Tänk om ingen kommer? Vad ska jag bjuda på? Vad ska jag ha på mig? Ska jag slå ihop releasen med min 50-årsfest, eftersom jag fyller en vecka tidigare? Musikvalet är åtminstone ganska givet; musik är en viktig del av både själva boken och mitt skrivande av den, som ni som läser den här bloggen vet vid det här laget. Men vad ska jag ha för tema på festen? När Mats firade sin förra bok Färjan var det också enkelt; buffé, Minttu-bar och dansbandet Chinoz spelade. Men Nya Zeeland i slutet av 1980-talet? När jag (och min huvudperson Jim) drog fram längs vägarna drack vi det billigaste vi kunde hitta, och åt oftast mat som gick att laga på gasolkök. Det kanske inte är så jättekul? Sen spelar marsipan från Lübeck en viktig roll också. Det var förstås den där gången jag (och Jim) följde med en gammal sjöman till en lyxbåt som tillhörde Simon Le Bon, sångaren i Duran Duran, men det känns lite svårt att återskapa, och dessutom fångar det knappast boken som helhet. Jag måste fundera vidare. Men först ska jag bli klar med det här jäkla korrekturet.

Tills vidare, en låt med just Duran Duran från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Publicerat i Boktrailer, Debut, musik, Releasefest | 2 kommentarer

Säg inte att min lästeknik inte räknas!

bildmaricakallner16Tjo!

I hela mitt läsliv har jag fått höra att jag inte läser. Att mitt sätt att läsa inte räknas. Att det inte är på riktigt. Detta för att jag använder öronen och inte ögonen. Om jag säger att jag har läst exempelvis Harry Potter och de vises sten och det kommer fram att jag använt en ljudbok är det inte ovanligt att svaret blir: “Då har du ju inte alls läst den!”

Ofta upplever jag att personer kan bli provocerade när jag säger att jag läst en bok. Som om jag inte får säga läst, som om jag måste säga lyssnat. Som om det är av yttersta vikt att klargöra hur jag tagit in boken. Som om det är avgörande för min läsupplevelse. Men: Vi läser med hjärnan, inte med ögonen.

Det finns en snobbism i ögonläsning. Som om det vore en större bedrift att ta in en text genom ögonen är genom öronen. Det är fjantigt. Hur imponerande är det att sammanfoga bokstäver till ord? Det svåra, eller komplexa, med läsningen sker inuti. I medvetandet, i känslolivet. I tanken. Det är där själva läsningen händer. Hur texten kommer in, genom ögon eller öron eller fingrar, är inte viktigt. Det viktiga är vad som händer inuti oss när vi tar in texten.

Varför spelar det någon roll vad andra tycker om min läsning? Jag kan väl bara skita i vad folk säger? Ja, det kan jag väl göra. Men det är svårt att som en läsande och skrivande person får veta att mitt lässätt inte räknas. Inte är på riktigt. Det tär på självförtroendet. Det gör ont. Skapar en känsla av utanförskap. Att jag inte är normal. Ofta berättar jag inte att jag använder talböcker – ordet talbok kan förstöra ett helt samtal om litteratur. Det är absurt! Jag är en bra läsare. Om du pratar med mig om en bok skulle du inte märka att jag använt en talbok och inte en textbok.

Jag är född med en synnedsättning. Har försökt anpassa mig. Kämpat mig igenom textböcker för att vara normal, bli accepterad och för att jag ibland inte haft något alternativ. I skolan fick jag inte läsa ljudböcker eller talböcker. Jag skulle bara läsa textböcker och jag klarade det inte. Det blev dåliga betyg och dåligt självförtroende och jag hatade att jag inte klarade att läsa. Jag ljög för min svenskalärare när vi skulle läsa skönlitteratur. Jag tog emot boken hon delade ut sedan gick jag till biblioteket och lånade den som ljudbok. Läste den i smyg. Var livrädd att någon skulle komma på mig och tvinga mig att läsa den som textbok.

Ljud- och talböcker är ingenting nytt. Det har funnits länge. Nyligen läste jag en bok som var inläst på 40-talet.

Talböcker är en tjänst för personer som behöver alternativa medier för läsning. Talböckerna köper jag inte utan lånar digitalt från biblioteket Legimus. När jag var liten och började läsa fanns bara talböcker som kassettböcker. Kassetterna låg i stora orangea emballage och de bara skrek: ”ANNORLUNDA” och ”MOBBOFFER!” Därför tog jag aldrig med mig hela boken till skolbussen, bara en kassett och hoppades att den skulle räcka för resan till skolan och resan hem. I skolan läste jag aldrig talböcker. Under lektionstid var det inget alternativ och på rasterna vågade jag inte.

Ljudböcker är en kommersiell produkt. Alla som vill kan köpa och låna dem. Ofta är de inlästa av kända och omtyckta skådespelare. Även de var på kassett när jag var liten, men emballagen var betydligt finare, nättare och med bokens omslagsbild på framsidan. Men även ljudböckerna lämnade jag hemma. Det var pinsamt med kassettböcker. Pinsamt och barnsligt. Det var onormalt och udda.

Jag vill inte att talböcker ska vara något udda. Vill inte att någon ska behöva känna sig onormal och läsa ljudböcker i smyg och tvinga sig igenom textböcker trots att det inte går. Jag vill inte det. Det är funkofobi.

Även om det inte handlar om en funktionsvariation är det fånigt att ljudböcker inte räknas. Öronläsning är läsning även utan en funktionsvariation. Idag oroar vi oss för att färre och färre läser. Är det då nödvändigt att också kategorisera läsning i riktig och inte riktig? Nej, det är det inte. Det är onödigt. Motarbetar läsfrämjande. Läsning är härligt och roligt och givande. Ska få vara det oavsett lästeknik.

I hela mitt läsliv har jag fått höra att mitt lässätt inte är på riktigt. Jag har tvingat mig igenom skola och läroböcker för att öronläsning inte är accepterat. Det har gjort ont. Idag är jag författare och för att skriva Det som får plats har jag läst oerhört många böcker och texter. Fler än de jag nämner i boken. Min älskade lilla bok är ett stort plåster på såren. För om mitt sätt att läsa inte skulle vara på riktigt, då skulle inte jag ha kunnat skriva en bok. Och det har jag gjort.

p.s I samtal om ljud- och talböcker används ofta ordet öronläsning. Ett bra ord och ett svårt ord. Jag använder det själv men känner mig inte alltid bekväm med det. Ett bra ord som markerar läsning. Ett svårt ord som markerar öron. Säger att lässättet inte är det normala, att det är viktigt att förklara hur vi läser. Ett ord som jag tror är viktigt för att ge upprättelse till talböcker, men som i fel sammanhang kan bekräfta att det är konstigt och udda. Vad tycker du om ordet öronläsning? ds

 

Publicerat i Debut, Det som får plats, läsning, ljudbok, Marica Källner | Märkt , , , , | 19 kommentarer

Plötsligt finns boken på Goodreads

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

Som debutant blir det många första gånger. Första refuseringen, första mötet på förlaget, första redaktörskommentarerna, första fotograferingen, första omslagsförslagen, första releasefesten och så vidare och så vidare. Jag kan tänka mig att etablerade författare inte tjuter av lycka för varje litet steg som boken tar framåt men som debutant blir jag så ivrig och glad för alla små grejer .

I går upptäckte jag att min bok finns upplagd på Goodreads! För dig som inte känner till Goodreads är det lite som en virtuell bokhylla – läsare kan bedöma böcker och skriva recensioner. Men det går också att följa författare och lägga böcker på en kom ihåg-lista för senare läsning. Själv använder jag Goodreads mest för att komma ihåg vad jag läst (jag har världens sämsta minne) och som extra motivation att läsa mer.

Skärmavbild 2017-05-16 kl. 21.52.39

Skärmdump från Goodreads.

Men nu skulle det handla om första gången jag såg min bok på Goodreads. Jag gjorde sökningen mest för skojs skull, trodde verkligen inte att boken redan skulle finnas där! Men tydligen har den funnits där redan en tid, för när jag hittade den fanns det redan en som hade markerat att hon vill läsa boken. Efter att jag tjöt ut Goodreadsglädjen på sociala medier är det några till som lagt boken på sin att läsa-lista.

Alltså det finns folk som har visat intresse för min bok som inte ens finns i fysiskt format än! Så himla mäktigt att få se det svart på vitt.

Fastän jag vet att boken är på väg – jag håller på med de sista vändorna med manuset – är allt det här konkreta ändå så märkligt. Manuset har jag ju pillat i flera år så det i sig känns inte så konstigt, men att boken faktiskt finns, om än bara virtuellt än så länge, så finns den! Min bok finns!

Jag tror det är ungefär nu jag borde bli skräckslagen. De flesta författare säger att det kommer en stund då de helst bara vill dra tillbaka texten, stoppa tryckpressarna och slänga manuset. Den paniken har inte ännu kommit, men kanske den kommer senare.

Eller kanske det inte blir någon panik? Jag ser faktiskt så otroligt mycket fram emot att boken snart finns på riktigt och kan läsas av alla som vill. Att alla de som säger att de längtar efter den ska få hålla den i sina händer och bläddra fram sida efter sida i min roman.

Så om du är en som ser fram emot Vad heter ångest på spanska? får du jättegärna markera boken på din to read-list och följa min författarsida på Goodreads. Blir lika glad av varje gillning och följare, det betyder verkligen mycket för mig!

Finns du på Goodreads och hur använder du det? Är nyfiken! Själv använder jag som sagt det mest för att hålla koll på vad jag läser men det finns ju en hel del funktioner där och hör gärna bra tips!

Publicerat i Debut, debutantåret, Författarliv, Michaela von Kügelgen | 6 kommentarer

Bödeln, bion och boken

Idag ska jag medverka i radioprogrammet Kulturbordellen (älskar namnet!). Jag har aldrig pratat i radio och frågade lite nervöst om upplägg. ”Du får berätta om dig själv och hur det kom sig att du började skriva”, löd svaret.

Oron är total. Inte enbart för att jag låter som en smurf – jag är rädd att mitt svar på frågan inte kommer motsvara förväntningarna. Jag saknar nämligen litterärt kapital. Jag har aldrig slukat böcker eller läst litteraturvetenskap som de flesta andra i den här branschen. Ska jag vara ärlig var det först i vuxen ålder som jag lärde mig läsa ordentligt.

I litterära kretsar känns den bakgrunden ungefär lika het som när jag på en studentskiva missuppfattade maskeradtemat och kom utklädd till skarprättare. Det är sant. I takt med att kvällen utvecklades surnade bödeln, drack sig full på mjöd satt sedan bakom en buske och vaktade handväskor medan adelsdamerna dansade med sina ståtliga riddare. (För övrigt – Vem väljer ”lajv” som studentfest och hur kan det inte framgå tydligare i inbjudan? The horror!).

Som tonåring tyckte jag aldrig att jag passade in (no shit – skarprättare!) och min enda önskan var att fly från tillvaron. Eftersom jag inte läste speciellt bra blev film min drog.

Jag förfalskade underskrifter för att kunna hyra Terrorn på Elm Street (och väldigt många andra skräckfilmer av skiftande kvalitet) och under gymnasiet passerade inte en helg utan att jag såg minst sex filmer (inte sexfilmer). Fick jag välja kom filmmaraton i min bästa kompis gillestuga överst på listan.

På nittiotalet hände också något som förändrade världen, Twin Peaks. Från den dagen fanns det inget viktigare i mitt liv. Jag levde Twin Peaks och lärde mig varje avsnitt utantill. Fortfarande har jag kvar en gammal bucklig anteckningsbok någonstans som innehåller bland annat en kartläggning av alla ”nycklar” i serien. När andra umgicks med sina pojkvänner satt jag framför TV:n, hög och drömsk av att befinna mig i Lynchs universum.

Under studietiden eskalerade filmmissbruket och när pengarna inte längre räckte till biljetter engagerade jag mig i Folkets bio. Tre kvällar i veckan stod jag bakom kassan i någon av Lunds mindre besökta biografer och frös i utbyte mot att jag fick se varenda film på repertoaren gratis. När jag hade sett Ghost Dog – Samurajens väg av Jim Jarmusch två gånger i rad började maskinisten ringa flåssamtal till min studentkorridor och jag lämnade Folkets bio.

Kort därefter fick jag jobb som jurist på Skatteverket. Som ni säkert förstår hoppade jag upp och ner av lycka. Nej, jag älskade inte personbeskattning men det innebar en månadslön att plöja ner i filmer. Allt såg jag på bio, min semester tog jag ut under filmfestivalen och varje onsdag när det var nysläpp på No1 Video på Götgatan var jag där. Mina filmer arrangerade jag noga efter ett mycket ologiskt system i hyllan och det första jag gjorde hemma hos andra var att kolla in deras filmsamling. Nya bekantskaper kategoriserades efter filmsmak, med ungefär lika lite logik som ordningen i min bokhylla.

Det inledande samtalet kunde se ut ungefär såhär:

”Jaha du både älskar Pianot och tycker att Forrest Gump är urmysig. Men herregud vad klockan skenade iväg, jag måste tänka på refrängen.”

Däremot lyste jag av lycka när jag träffade någon annan som också var besatt av Bram Stoker´s Dracula eller Ju-On. Eller The Departed, Drive, Allt om min mamma, Att återvända och Pans labyrint. För att nämna några.

Värst av allt var när jag träffade någon som sa: ”Twin Peaks var bra i början men sen blev det för konstigt. Serien hade aldrig fått ett så stort genomslag om den släpptes idag?” Jag blev tvungen att direkt göra slut. Vem kan umgås med personer som inte delar samma värdegrund i elementära frågor?

För att återknyta till mitt ”författarskap” tror jag att min biobakgrund har haft en avgörande betydelse. När jag skriver ser jag berättelsen framför mig som en film. Skådespelarna, de dramaturgiska vändningarna, kameravinkeln, tonen, och estetiken. Det är vad jag omedvetet studerat, hela livet. Jag gillar att gestalta karaktärerna och försöka hitta det som utmärker miljön och stämningen. Jag önskar att mitt missbruk omfattade även böcker när jag var yngre för det hade varit till stor nytta när fantasin nu ska omsättas till text, men så var det inte. Däremot har skrivprocessen gjort mig till en bättre läsare och lärt mig uppskatta litteratur på ett annat sätt. En ny underbar värld har öppnats.

Att bli författare fanns aldrig på kartan, däremot går min dröm i uppfyllelse när jag genom mitt skrivande får chansen att visa filmen jag har i mitt huvud även för andra.

ps. Om du inte känner igen någon av ovanstående referenser rekommenderar jag starkt att du passar på att se filmerna. Du kommer inte ångra dig. Eller, Ju-On kommer du ångra men du vill ändå kunna skryta med att du har sett den utan att blunda. Inte minst om vi ses någon gång.

Publicerat i Anna Bågstam Ryltenius, Debut, Stockholm psycho | Märkt , , , , , , , , , , | 8 kommentarer