De stora känslornas månad

Mitt motto vad gäller skrivande är att jag vill skriva så det känns. Jag är där ibland, när det känns äkta, levande, nära. Men trillar ofta dit både när det gäller gestaltning, karaktärer och intrig. Det är så lätt att skriva platt. Att stapla meningar på varandra, skriva från A till Ö utan djupare mening. Jag vill öva på att skriva med de stora penseldragen, få till det där djupet i mina texter och har ni Instagram får ni gärna öva med mig.

Mitt liv har svajat rejält de senaste veckorna. Jag har fått flera kännbara nej. Mitt självförtroende har halkat i diket och jag har funderat över om besvikelse är min nya ständiga följeslagare. Våra romankaraktärer befinner sig också på botten ibland och är så hjälplösa och sårade att de nära nog ger upp hoppet. Det är bra att våga gå in i den känslan då och då, för att kunna gestalta det bättre i manuset, ofta före en stor vändpunkt, innan det är dags att runda av. Oavsett om man medvetet följer en dramaturgisk kurva eller skriver på intuition blir det ofta sämre innan det blir bättre. För att det glädjerika ska kännas ännu mer, förstås.

Jag fryser.

Man gör gärna det i november. Men det är inte förrän jag långsamt tinar framför brasan som jag börjar fundera på hur man skulle beskriva det i text. Jag huttrar. Drar filten om kroppen och …

Bästa boken om kyla måste vara Barnen från Frostmofjället av Laura Fitinghoff.
”De grät inte för att de frös, så att näsa och händer var blåklintsblå på dem och tårna så frusna att de inte kunde stå på fötterna. Nej, de jämrade sig och grät av hunger.”

Boken återkommer i mitt medvetande åtminstone någon gång varje vinter. När jag och barnen pulsar fram, när vinden äter upp ansiktet och kylan gör oss genomskinliga. För mig är boken kyla. Laura Fitinghoff skrev den så att jag, tjugo, kanske rent av trettio år senare, inte kan komma på något kallare.

Frasen ”jag fryser finns förmodligen inte med i Fitinghoffs bok. Men vad är det då som gör att berättelsen griper tag i ett frostgrepp redan på de första sidorna och sedan inte släpper taget förrän i de allra sista meningarna? När jag läser boken igen, ur ett författarperspektiv, får jag fram några hörnstenar i berättelsen. 1) Detaljrikedomen, både i den yttre miljön och barnens funderingar. Mat är inte bara mat, det är barkbröd och två fulla skedar mjölk. ”Månke sköt toppluvan, som tillhört Sven Pålssons farfar och nådde honom ner om öronen, tillbaka över huvudskulten och gned oförmärkt bort möjliga märken efter allt för omanliga tårar.” 2) Yttre och inre handling matchar. Barnen är föräldralösa och ensamma uppe på fjället mitt i vintern. Kallare än så blir det inte. 3) Det finns värme. Geten Gullspira är barnens hopp och källa till värme och mättnad, och de har varandra. Genom de små glimtarna av det goda blir lidandet både tydligare och mer kännbart. ”Därmed gick Månke med Gullspira, som bände och vred hornet för att komma loss ur hans hand och för en stund få smekas och kelas av Maglena.”

Kanske finns det i funderingarna ovan en viss vägledning i hur man skriver så det känns. Jag kommer definitivt att fortsätta leta efter fler ledtrådar. Men just när novembermörkret är som allra svartast och jag tar fram den extra tjocka filten för att värma min stackas frusna kropp och kantstötta inre, dyker det upp. Ett ja. Ett efterlängtat, välbehövligt, kanske till och med nödvändigt, dundrande, ja. Ett ja som får mig att vilja skrika så att väggarna skallrar. Ett seger-ja som får hela livet att ändra riktning.

Ni hör! November – de stora känslornas månad. Väck mig i december. För nu orkar jag inte mer.

Ps. Har du också fått ett ja under 2022. Kanske rent av ditt första ja? Med bok som kommer publiceras under 2023? Ansök då om att bli en av våra efterträdare. Maila oss på debutantbloggen [@]gmail.com och anmäl ditt intresse!

Om att sätta mål – vad vill du göra nästa år?

Det är snart mitten av november och året på Debutantbloggen går mot sitt slut. Ännu finns möjligheter att dela med sig av tankar och bilder från skrivarvardagen, men mitt huvud är delvis redan framme vid jul och nästa år. Anledningen är att det är planeringsdags på jobbet. Vilka projekt ska vi driva nästa år? Hur ska budgeten se ut? Vilka är våra mål? Det kan kännas som att det är långt till årsskiftet, och det är ju en hel del som ska göras innan dess, men nu är en bra tidpunkt att börja fundera lite löst på vad man vill göra nästa år. Så vad säger du? Vad vill du åstadkomma 2023?

Ungefär här är väl ett ”förlåt” på sin plats. Förlåt om den här frågan ger dig ångest. Det är inte meningen. Förlåt om du har så mycket på gång just nu att du knappt orkar tänka bortom nästa vecka ens. Men samtidigt är det viktigt att lyfta blicken, att inte bara grotta här och nu. Då kommer det sluta med att man sitter och säger saker i stil med ”oj, vad tiden går fort” eller ”vart tog den här veckan vägen?”. Planering hjälper mot sånt. Och mål också. Kanske framför allt mål.

SMART-mål är en grej. Kanske låter mer som något för jobbet, men de funkar bra på skrivandet också. Särskilt det där gröna T:et är bra tycker jag. (Bildkälla: hydratemarketing.com)

Jag har ända sedan jag började satt upp årsmål för mitt skrivande. Ofta händer det antingen på jullovet eller sommarsemestern, när man har tid att sitta ned (och säga ”oj, vad fort året gick)). Jag håller det enkelt med en penna, ett papper knappt större än en PostIt och så tänker jag ”vad skulle jag vilja göra nästa år? Om jag själv fick drömma lite?”. Ofta kommer några saker av sig själv.
Jag vill skriva klart det här råmanuset. Jag vill skicka in till tio förlag. Jag vill tänka ut en ny historia kring den där spännande idén som jag funderat lite på, ett synopsis kanske. Svårare än så behöver inte planeringen vara. Där har jag mina skrivmål för nästa år kanske. Sen sätter man ett datum på dem, ett realistiskt datum så att jag inte ska ha alla tre sakerna färdiga samtidigt. Sådär. Fääääärdig.

Själva planeringen tar sällan mer än en halvtimme, ungefär så länge som det tar att drick 1-2 glas vin. Men för att komma dit behöver man starta hjärnan ett tag innan. Ställa frågan till sig själv om vad man vill göra. Svaret kommer inte direkt, men man aktiverar någonting i bakhuvudet, en magisk skrivprocess som sker undermedvetet.

2023 har jag ett hum om för min del. Jag vill ge ut min nästa bok, jag vill skriva råmanus till del tre i serien. Jag vill gärna åka på minst en bok/deckarmässa. Och så vill jag redigera om en gammal bok som jag inte har haft tid att röra på några år, men som jag tror på. Det kan räcka som mål. Sen ser jag till att sprida ut allt ordentligt under året. Något mål om att vinna ett pris eller bli utgiven utomlands tänker jag inte sätta eftersom det är bortom min kontroll. Andra människor tar de besluten = kasst mål. Ett bra mål är specifikt (går inte att missförstå), det är inom min kontroll (jag är inte beroende av andra för att det ska lyckas) och det går att sätta en tidsstämpel på.

Jaha, har du ångest ännu? Förlåt, igen. Men ha inte det. Det här är ju roliga saker. Klart att du ska fråga dig själv vad du vill uppnå med ditt skrivande nästa år. Vi sätter ju mål för vad vi ska uppnå på jobbet (eller blir tvingade kanske) så varför gör vi inte det oftare med vårt skrivande, som ju är så viktigt? Ett mål bygger en dröm och ger dig en chans att fira. Köp en flaska skumpa när råmanuset är klart. Belöna dig själv med en weekend till en europeisk storstad efter att du skickat in ditt manus till tio förlag. Eller gå på spa åtminstone. Det förtjänar du.

2023 känns långt bort, så börja mjukt. Ta lite tid för dig själv i helgen i bastun eller när du är ute med hunden och fundera på vilka två, tre eller fyra saker som du vill uppnå med ditt skrivande nästa år. Det är ingen tävling. Ta för dig så mycket som du tror att du klarar av, men som fortfarande inspirerar. Istället för ett stort mål som ”bli klar med boken”, bryt ned i delmål som ”skriv råmanus”, ”redigera allt”, ”be tre kompisar läsa”, och ”redigera en andra gång”. Skriv sen ned dem på ett papper när du kommer hem och spara i din skrivhörna. Titta på det varje vecka. Och plötsligt ska du se att det händer. Saker blir gjorda. Du får en känsla av att lyckas, oavsett hur många refuser som dimper in. Du når dina mål som du kontrollerar. Sen kommer resten av bokvärlden ikapp dig förr eller senare!

Saffranslängd och ynnest

Återigen ett mejl från förläggar-Martin! Det betydde antingen goda eller dåliga nyheter.

Hittills alltid goda, när jag tänkte efter. 

Och så även denna gång: Vi skulle ha möte med Karin Wahlén på pr-byrån Kult, en samarbetspartner till Kaunitz-Olsson.

Vinterkylan hade slagit till, mitt tåg var inställt och jag fick ta nästa. Från att ha kommit 40 minuter för tidigt till våra möten hade jag nu gått till att komma en kvart sent. Bekymmersamt. 

Karin hade börjat läsa Linnés arvinge föregående dag. ”Du får inte avslöja hur det går!” sa hon, och jag genomfors av lycka.

Jag bjöds på saffranslängd och fick svara på frågor om boken, mitt skrivande och – inte minst – mig själv. Karin antecknade. Det var lite som när man ska köpa löparskor och får springa på ett band för att experterna ska kartlägga ens behov. 

Sånt tycker jag om.

NU

Förtjust i min egen röst (inte i att höra den, men i att använda den) som jag är, blir jag oerhört smickrad och uppspelt när ljudinläsningsföretaget gläntar på en dörr till fler framtida jobb. Närmare bestämt får jag ingå i en bank med inläsare som uppdragsgivare kan välja bland.

Kanske består den där banken redan av tiotusentals personer, det vet jag inte, men ändå! Tänk om någon vill anlita mig! Tänk att få betalt för att läsa högt!

För att visa upp min bredd ska jag spela in några snuttar ur olika böcker på datorn därhemma. En barnbok, en roman, en klassiker (är inte klassiker romaner?) och en deckare. Jag står vid bokhyllan och far runt med blicken. Snurran och fjärrkontrollen, där har vi en barnbok. Jag plockar på mig den. Doktor Glas, en klassiker. Deckare … Gone Girl. Roman … varför inte Vindens skugga? En läsupplevelse man inte glömmer och en intrig man inte kommer ihåg. Jag småspringer upp på vinden med famnen full av litteratur. Ingen tid att förlora.

Snurran sitter efter några försök. Doktor Glas kräver en massa omtagningar, men istället för att tröttna njuter jag mer och mer av texten för varje gång. Vilken ynnest det vore att få göra sånt här oftare! Över till Gone Girl. Amerikansk thrillerprosa i svensk översättning. Kontrasten mot Hjalmar Söderberg är enorm. Jag hittar ingen själ i texten. Två tagningar, sen känns det klart.

Dags för Carlos Ruiz Zafón! Jag bläddrar och bläddrar, men överallt dyker det upp exotiska namn som jag inte vet säkert hur man uttalar. Jag har inte heller ro att ta reda på det. Istället springer jag ner till bokhyllan och hämtar Flyga drake av Khaled Hosseini. Upp på vinden igen. Bläddra. Inget smart val. Även här kryllar det av namn som jag inte vill riskera att uttala fel. Jag har angett i min presentation att jag är extremt noggrann. 

Men jag är även lat, irrationell och manisk, så jag skyndar mig nerför trappan och upp igen med Orhan Pamuks Snö. Samma sak där. Ner igen och upp. Rosens namn av Umberto Eco. Nope. Hundra år av ensamhet av Márquez. Idiotiskt. 

Vad håller jag på med? Varför kontrollerar jag inte böckerna innan jag fraktar upp dem? Och varför väljer jag inte en svensk roman? Till slut blir det Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam. Jag hittar ett lämpligt stycke och läser in det ungefär tio gånger.

Kan det vara så att ju fler inläsningar som krävs innan man blir nöjd, desto bättre är texten? Det vore i så fall illavarslande, eftersom min egen bok gick rekordsnabbt att läsa in.

Nåväl. Nu finns ljudproven. Nu är det upp till någon annan. Tärningen är kastad. Kanske är grunden lagd till ett nytt kapitel i mitt Forrest Gump-liv.

Vill du debutantblogga under 2023? Läs detta!

Bortom nålsögat: Korrekturläsning

För en dryg vecka sedan fick jag första korrekturet från förlaget. Det är en fantastisk känsla att se sin egen text som boksidor! Så lättläst och prydligt. Sidan med mitt, bokens och förlagets namn fyller mig med ödmjukhet och förväntan. Min andra bokbäbis ska snart födas, den har till och med fått ett personnummer (ISBN).

Men, det här inlägget ska inte handla om hur jag tårögd glor på sättningskorrekturets förstasida, utan hur jag griper mig an korrekturläsningen. Vid det här laget är man som författare tämligen trött på texten men det gäller att hålla ångan uppe och blicken vässad! Jag vet av erfarenhet, att hur mycket jag än putsat manuset i redigeringen, så kan det fortfarande gömma sig stavfel, upprepningar, missade citattecken och annat otyg i texten. Dessutom sker korrekturläsningen efter att texten satts till boksidor så det gäller att titta på ALLT! Är avstavningarna bra? Har det smugit sig in konstiga styckes- eller sidbrytningar? Jag får sättningskorrekturet samtidigt som korrekturläsaren, alltså är granskningen är långtifrån ”klar” i detta skede. Det blir lite av en sport att hitta felen innan/samtidigt som korrläsaren gör det.

Så till sak: vad gjorde jag då när jag korrläste? Här kommer min metodik.

Montera tillbaka pungkulor

Detta råd ska tolkas i sin vidgade betydelse 😊. Efter att min första bok kom i tryck har jag inte vågat läsa den, eftersom jag skulle bli så arg på mig själv om jag hittat felaktigheter. Men eftersom Konungens sändebud nu ska ges ut i pocket, så finns möjlighet att rätta korrfel. Några sådana hittade jag inte, däremot fick jag en viktig aha-insikt: Henriks häst Eldfåle är en hingst! Stackarn, jag hade omedvetet kastrerat honom i uppföljaren. Inte på något dramatiskt vis, bara genom att kalla honom valack. Så det första jag gjorde i korrvändan var att återupprätta Eldfåles förlorade manlighet. Det är fasen inte lätt att hålla reda på alla detaljer, så till dig som skriver serier: kolla upp dina tidigare påståenden!

Granska scenbyten

När ett manus skickas till sättning plockas formateringar väck. Detta innebär att det finns risk för att scenbyten faller bort. Jag börjar min granskning med att dela skärmen mellan korrekturet och Wordmanuset. Jag scrollar igenom båda dokumenten parallellt och prickar av alla scenbyten. De ska markeras med avstånd innan och inget indrag för nytt stycke, till skillnad från hur nya stycken ser ut i löpande brödtext. Om jag hittar ett missat scenbyte (det fanns bara ett) tar jag ett skärmklipp, gulmarkerar starten av den nya scenen, klistrar in klippet i mitt korrläsningsdokument, samt noterar vilken sida det avser.

Granska kursiveringar

Att formateringen plockas bort innebär också att kursiverad text riskerar att försvinna. Jag använder kursivering sparsamt, men ibland behövs det för att visa hur någon betonar ett visst ord i en replik, eller för att skriva ut vissa minnen. Första gången jag korrläste ett manus kom jag på att Word har en fiffig funktion för att hitta olika formateringar. Så jag söker ut all kursiverad text i manuset och stegar mig igenom för att verifiera att kursiveringen hängt med till sättningskorrekturet. Om inte, noterar jag vilken sida felet finns på och vilket/vilka ord som ska kursiveras.

Läsa igenom från början till slut

Mödosamt, men ack så viktigt! Jag läser långsamt med extra fokus på sådant som ett hemmablint öga gärna låter passera. Stavning, ordföljd, missade citattecken (de små jävlarna märks knappt när de saknas, det är därför det inte är ovanligt att hitta sådana fel även i tryckta böcker).

Allteftersom jag hittar fel, noterar jag sidan i mitt korrläsningsdokument och klipper in en bild med felet gulmarkerat. För att göra dokumentet mer lättläst för mottagaren skriver jag mina anvisningar i blått, för att de ska stå ut bättre mot de inklippta, svartvita bilderna ur manuset.

Sammanställ alla rättningar

Totalt var det inte mycket att anmärka på. Jag hade en åsikt om ändrat typsnitt i en ledtext för tid och plats. Ett önskemål om uppställningen av ett brev. Någonstans hittade jag en konstig radbrytning, på ett annat ställe en för tidig sidbrytning, men i övrigt såg allt riktigt bra ut! Dessutom sveptes jag med av händelserna som Matilda och Trond råkar ut för (vilket inte är bra när korrögat ska vara påslaget, men är ett gott betyg åt berättelsen). Jag är så spänd på vad läsarna ska tycka!

Vad händer härnäst?

Nästa moment blir att ta del av korrläsarens inspel. Med första boken var det väldigt lärorikt. Korrläsaren hade bland annat nagelfarit manuset ifråga om ord som både kan skrivas ihop och isär och sett till att de användes på ett enhetligt sätt. Det känns tryggt att fräscha ögon granskar texten! För när redaktören, korrläsaren och jag tyckt till en sista gång och våra inspel är införlivade i sättningsfilen, kommer jag få frågan om jag anser att manuset är färdigt att skickas till tryck. Förra gången mådde jag illa av nervositet och vågade knappt svara ”ja”. Det minnet har gett mig extra kraft i arbetet med redigering och korrläsning av tvåan. Varje gång det känts motigt att lägga sådan omsorg om texten har jag tänkt på belöningen som väntar: att kunna svara jakande på ”skick till tryck?” utan att kräkas.

Jo, jag är säker på att noggrannhet lönar sig. Fråga Eldfåle, han vet. 😊

En närsynt elefants bravader och tillkortakommanden

Att skriva är för mig väldigt personligt. Så mycket av mig själv ligger i orden, texten, innehållet. Rytmen. Jag är för det mesta mycket bättre på att formulera mig i text än i tal, antagligen för att texten går långsammare. Jag hinner tänka, lyssna på meningarna inuti ett par gånger innan de kommer ut genom fingrarna. För jag är sådan, jag måste fundera på saker i ensamhet. Låta dem sjunka in. Kanske är jag lite som en ko. Jag idisslar. När något har fastnat kan jag tänka på det länge, och just nu klurar jag på det där med att vara sitt eget varumärke, eller kanske i förlängningen – vem är jag? Vad innehåller boxen ”Victoria Everbrand original”, som jag i förra veckans inlägg hävdade att ingen skulle vilja köpa?

Om någon frågar vilken min favoritfilm är brukar jag svara ”The Breakfast Club”. Jag fascineras av hur hela filmen är en lång dialog, som lämpligt nog handlar om just den där funderingen: Vem är jag?

Vissa saker är ju ganska uppenbara, som att jag är fyrtiotre år (men känner mig som fjorton och ett halvt), jobbar som lärare på fritids, är 172 cm lång och har ingen aning om vad jag väger eftersom jag inte ägt en våg sedan jag flyttade hemifrån. Min dotter konstaterade för länge sedan: ”Men mamma, du har ju ingen modestyle”, vilket är sant. Jag är helt ointresserad av utseende och smink och inredning och min man köper de flesta av mina kläder, i alla fall allt som någon någonsin kommenterar som snyggt. Jag älskar böcker (surprise), musik, havet och skogen, tystnad och trygghet. Jag är en högkänslig övertänkare med GAD, men jag tror också att jag är ganska rolig, i rätt sammanhang.

Min favoritfärg är mossgrön, jag äter inte kött, men älskar skaldjur (så egentligen borde jag inte kalla mig vegetarian), jag har nästan tusen högskolepoäng i allt möjligt, mest pedagogik och psykologi och skrivande/litteraturvetenskap, men även anatomi, sjukdomslära och den värsta kurs jag någonsin läst – biokemi. (Som jag på något mirakulöst sätt klarade, men nu har förträngt alldeles.) Jag är utbildad massör och babysimsinstruktör, har två SM-silver i boxning, älskar frågesporter och sällskapsspel, men vinner aldrig någonsin på lotter eller nöjesparkshjul (min familj brukar be mig att vänta en bit bort för att inte förstöra deras chanser).

Som riktigt liten var min högsta önskan att kunna bli en elefant när jag blev stor. (Jag känner fortfarande en stor samhörighet med elefanter och har en hel drös av dem i olika former och material här hemma.) När jag förstod att det var omöjligt ville jag bli trollkarl, vilket inte funkade så bra eftersom jag var både extremt blyg och extremt klumpig och aldrig hade vågat stå på en scen. Så jag bestämde mig för att bli veterinär istället, men någon upplyste mig om att det inte är ett strålande val för en pälsdjursallergiker, och sedan insåg jag att det där med karriär nog inte var för mig.

Jag har ett stort synfel (vi snackar -10,5), vilket antagligen bidragit till att göra mig fysiskt försiktig och tafatt, min mardröm när jag var liten var att åka till badhuset med klassen, det är fruktansvärt jobbigt att navigera i en bassäng full med folk om man har synskärpa på en decimeters avstånd, jag visste ju aldrig vilka jag kände förrän jag var mitt uppe i deras ansikten! För att inte tala om de där testerna i att hämta saker på botten osv, knepigt värre om man inte ens ser dem.

Jag har den fantastiska turen att ha fått världens bästa svärföräldrar, och när jag fyllde år sist blev jag så glad över presenterna från dem, eftersom de visade att de verkligen känner mig. Jag fick nämligen en bunt skrivarpapper, två orkidéer (min absoluta favoritblomma) och en hink Brinks färsksaltade gurka, vilket är bland det godaste jag vet. Det var liksom jag i ett nötskal!

Min högerfot är en centimeter större än min vänstra, vilket leder till att jag alltid får skoskav, och enligt min kära man är även mitt ansikte väldigt asymmetriskt (och ja, han har väl rätt i det). Jag har tre fantastiska barn, hatar höjder, blir väldigt lätt åksjuk och är skiträdd för att flyga. Jag gillar nästan alla grönsaker, men avskyr oliver och paprika, jag kan inte förstå hur människor kan äta det. Mitt favoritresmål är Slovenien, jag har bara varit där två gånger, men längtar alltid dit, vilket otroligt vackert och vänligt land! Jag gillar godis, efterrätter, fika och sånt (är dock inte så förtjust i glass), men hatar söta smaker i mat, som salsa, ketchup, fruktbitar i grytor osv.

Underbara Slovenien, den stora bilden är från vårt första besök 2016, när vi bodde utanför Bled. De andra från 2019, när vi var i Bohinj. Där finns det en elefantklippa! (Längst ner till vänster.)

Jag kan inte vissla, jag är allergisk mot nötter, mandlar, morötter, stenfrukter, äpplen, päron och pollen, och trots att jag som sagt även är allergisk mot pälsdjur spenderade jag under mina tidiga tonår i princip all fritid i stallet. Jag är ett slarvigt kontrollfreak, en perfektionist som alltid har det stökigt hemma, jag fryser konstant om fötterna och har strumpor på mig även mitt i sommaren. Som barn var jag rädd för hissar och rulltrappor och drogs med diverse tvångstankar, men min största rädsla var ånglok och eld. Och människor.

Ja, det var väl ungefär det. En snabb redogörelse av innehållet i den där originalboxen. Eller nej, vänta, jag höll nästan på att glömma något stort! Nuförtiden kan jag ju lägga till författare i beskrivningen av mig själv. En dröm jag haft ungefär lika länge som önskan om att kunna bli en elefant, så jag skulle faktiskt inte bli förvånad alls om min näsa börjar transformeras till en snabel inom kort. 😊

Och du! Missa inte chansen att bli nästa års Debutantbloggare! Debuterar du nästa år rekommenderar jag verkligen att du skickar in en ansökan, det är fantastiskt roligt, otroligt givande och inte alls svårt (kan jag så kan du) att blogga. All information hittar du här.

Ett lyckat övertramp

Veckans gästbloggare: Charlotte Al-Khalili! Foto: Kajsa Göransson

Sitter du med en unik romanidé, men undrar om det är värt att utveckla den? Tänker du att de stora förlagen bara satsar på säkra kort skrivna av kända namn? I så fall vill jag ingjuta hopp och skrivlust. 

Per Åsberg stack hål på vår tids stora skrivsanning i sitt blogginlägg den 6 oktober. Han refererade till min kriminalroman Malström som ett exempel på multiperspektiv, och bad mig dela mina tankar med bokens berättarstruktur i ett gästinlägg.

När jag skrev Malström hade jag själva skeendet klart för mig först. Den innehåller de obligatoriska byggstenarna i en traditionell deckare. Någon mördas, en utredning startar. Komplikationer uppstår. Lösningen utkristalliseras, mördaren avslöjas. Snipp, snapp, snut.

Utöver att skriva en spännande och mörk kriminalroman ville jag visa hur ett brott påverkar många personer, långt bortanför offret och förövarens kretsar. Jag ville skildra hur skenbart obetydliga händelser startar kedjor som leder fram till livsavgörande vändningar för andra personer och i andra sammanhang. 

Så hur många perspektiv – och vilka – var värda att berättas? Ett tryggt val kunde vara en polis, en anhörig och en gärningsperson. Trion skulle kunna dribbla fram historian mellan sig tills de nådde upplösningen.

Ändå kändes det som om halva romanen saknades. Trion skulle inte kunna gestalta den fulla kraften av den malström som mordet är en central del av. Jag ville svepa med läsaren i ett skeende som inte är svart eller vitt, med flera lager av subjektiva sanningar, precis som i verkligheten. Tre perspektiv räckte inte.

Vänta här, kanske ni tänker. Det låter som ett upplägg för en allvetande berättare. Nja, det var inte det jag strävade efter. Jag ville att läsaren skulle vara inne i karaktärernas huvuden, förstå deras drivkrafter och känslor, hur skruvade de än är. Om allt detta förmedlas genom en sagofarbror i en öronlappsfåtölj går närheten förlorad.

Utifrån det började jag fundera på ett multiperspektiv. I just den här historian kunde det vara ett smart verktyg för att skildra de många efterdyningarna som följer ett mord och vad som ledde fram till det. Det skulle ge mig friheten att teckna karaktärerna som de komplexa individer de är inuti, långt från våra schablonbilder.  

Jag satte några kriterier för varje perspektivkaraktär:

  • Karaktären måste tillföra något avgörande till mordgåtan
  • Karaktären kan varken slås ihop med eller återges av någon annan utan att tappa något centralt 
  • Karaktären har ett eget universum, med sina erfarenheter, problem, hemligheter och språk. 

Jag lekte fram karaktärerna. Det blev ett odiskutabelt övertramp från regeln om max tre perspektiv. Här var det inte snack om att ha fyra eller fem karaktärer, utan fjorton. Sju män, sju kvinnor. Jag sorterade dem i ett kronologiskt flöde, ett i taget. För att skapa en ordning gav jag dem förnamn i alfabetisk ordning. Började med kapitel ett, offret Adams sista minuter i livet. Sedan Bahiya, patrullpolisen som kommer först till mordplatsen. Därefter följde Caspar, Danne, och så vidare. Jag tvingades att göra en effektiv gestaltning för att läsaren snabbt skulle förstå karaktären och följa berättarkurvan, nästan som i novellform. Snart blev romanstrukturen glasklar för mig, ett stafettlopp med fjorton löpare, där var och en bidrog med sina pusselbitar till mordgåtan samtidigt som de måste hantera sina egna tilltrasslade liv. De har alla sin version av vem Adam var och vad som hände, men den enda som får den fullständiga bilden av mordnatten är läsaren.

De fjorton perspektiven vävde ihop en sammanhängande historia, men med den ovanliga berättarstrukturen undrade jag om den krävde för mycket av läsaren. Efter att ha kört manuset genom några kloka testläsare och fått positiv respons skickade jag det till Norstedts. Skulle de refusera automatiskt när det var fler än tre perspektiv, eller skulle de tycka som testläsarna? Till min glädje gillade de manuset och karaktärerna. De såg till och med att det fanns utrymme för ett eller två perspektiv till. För att behålla symmetrin fick det bli två nyrekryteringar till persongalleriet, en man och en kvinna, och manuset landade därmed på sexton olika människoöden.

När jag skriver det här har Malström nyligen släppts, och även om det ännu inte kommit en lavin av recensioner än så gläder jag mig åt att Bibliotekstjänst kallade den fängslande och läsvärd. På Storytel taggar läsarna boken som en oförutsägbar och tankeväckande bladvändare. Majoriteten tycks uppskatta berättargreppet.

Min slutsats är att det är värt att gå utanför de upptrampade stigarna. Jag är själv ett levande exempel på att det är möjligt att göra något nytt och som okänd författare få kontrakt med ett traditionellt bokförlag. Jag hoppas att du som sitter med en unik romanidé vågar utmana ingrodda skrivsanningar och använda din egen röst. Oavsett om romanprojektet leder till byrålådan eller till releasefesten kommer du att ha en rolig och intressant tillvaro under tiden du skriver. 

Lycka till!

Malström av Charlotte Al-Khalili utkom i oktober 2022 på Norstedts förlag.

Lördagsenkäten: Papper, ljudbok eller e-bok? Hur tänker du i valet av format? Spelar det någon roll för dig?

Per: Jag ser det lite som förlagets beslut, inte bara formellt utan affärsmässigt också. Hur når man bäst ut med just den här historien? Var finns de som jag vill nå? Men om jag fick välja helt själv, utan att behöva låtsas om kostnader, så säger jag såklart alla tre. Man vill ju nå så många som möjligt =)

Emma: Det jag gillar bäst med mitt förlag är att de satsar på alla tre formaten. Själv masskonsumerar jag e-böcker. Älskar att de funkar att läsa även utan att tända lampan och att de inte tar någon plats i bokhyllan. Egentligen tycker jag om ljudböcker också men hittar sällan tillfällen när det passar att läsa dem. Favoriten är dock fysisk bok, jag gillar själva bläddrandet och att hela tiden känna med fingrarna hur mycket bok det är kvar att läsa.

Victoria: Jag är en väldigt analog person, en digital skeptiker som envisades med att jag minsann inte skulle ha någon mobiltelefon, ingen facebook, inget instagramkonto … Nu har jag alla tre, men jag hoppar liksom på tåget några år senare än alla andra. Och jag har fortfarande en analog kalender, skriver helst för hand, och jag får lite panik varje gång vår bil (som visserligen är tio år gammal) säger åt mig saker, som att kurvljuset inte fungerar, eller att det är dags för service. 

Följaktligen läser jag nästan bara pappersböcker, jag vill hålla i dem, kunna stryka handen över raderna, liksom känna på orden och meningarna. Så för mig var det viktigt att det blev en bok i fysisk form. Och Härifrån finns också som e-bok och talbok, men inte i ljudboksformatet. Om den gjort det hade den säkert haft fler läsare/lyssnare på bokapparna, så det får finnas kvar som ett önskemål för framtiden. 

Tua: Jag siktade på att få ett erbjudande om utgivning i alla format. Olika läsare föredrar olika format, så om boken ges ut i alla tre når man ju (åtminstone teoretiskt) fler läsare. Den fysiska boken är ju något att att visa upp, att ge bort i present osv och som debuterande författare är det en alldeles särskild känsla att få hålla boken i handen och att signera den. Att min bok blev inläst var en härlig bonus och jag var så himla glad att det var Gunilla Leining som levandegjorde boken! Det gav berättelsen ytterligare dimensioner. Som läsare konsumerar jag fler ljudböcker än fysiska böcker, mest p.g.a. att jag sällan har tid att sitta ner och läsa. Istället blir ljudboken något som förgyller mina promenader till och från jobbet. E-bok har jag bara läst någon enstaka, vilket troligtvis beror på att jag inte har någon läsplatta och att det blir för småttigt att läsa på mobilen. Av utrymmesskäl vore ju dock detta att föredra, det är alltför trångt i bokhyllan och jag har väldigt svårt att kasta böcker!

Samuel: Jag inser fördelarna med e-bok respektive ljudbok, men väljer som konsument en fysisk bok i hundra fall av hundra.

Kollektivt läsande

Vi har bokträff. Var sjätte vecka möts vi över ett glas vin och en bit mat och har gjort detta de senaste femton åren. Vi har bytt jobb, fått barn, vinkat adjö till barn, tagit körkort, lagt till och dragit ifrån medlemmar, men varje gång följer samma mönster. Vi träffas och uppdaterar oss om varandras liv, vi äter en bit mat och sedan pratar vi bok.

Samma bok. Tror vi. Ibland händer det att någon faktiskt läst fel bok och ser frågande ut när vi sätter igång samtalet. Men även om vi faktiskt har läst samma bok har vi inte läst den på samma sätt. Någon har lyssnat, någon annan har e-bok som sin grej och någon vill helst ha ett fysiskt exemplar i sin hand. Texten är ju densamma, men det är lika fascinerande varje gång att samma text kan beröra på så olika plan. Vi har olika erfarenheter med oss in i läsningen och det som någon tycker är roligt finner en annan långtråkigt. Samma text kan både beröra och vara uttråkande. Oerhört fascinerande. ”Otroligt seg” och ”en av de bästa böckerna jag har läst” kan yttras om samma bok på samma kväll. Vi har lärt oss varandras preferenser och skickar boktips hit och dit på böcker som vi har läst ”under bordet”. Alla böcker vi läser bokcirklar vi inte om.

Boken för kvällen är ”Den hemliga våningen” av Kelly Bowen. Det kvittar hur många 2:a världskriget-böcker man har läst. Det blir alltid lika spännande när nazisternas stövlar hörs smattra i trapphuset. Och det är lika hjärtevärmande varje gång ett liv räddas undan det öde som vi vet drabbade så många. Varför skrivs denna berättelse om och om igen? För att förstå, förklara, förhindra att det sker igen. För att människan är komplex och kan rymma både stor godhet och ondska på samma gång. För att vi har förförståelsen kring tiden och situationen. För att vi älskar att läsa om hjältar lika mycket som vi tycker om att förfasas över skurkar. Och för att en berättelse om liv och död är spännande.

Har du också en bokcirkel? Passa på att kamma hem gratisböcker till nästa träff. Spana in debutantbloggen på Instagram för tävlingsregler.

Ger du ut en bok under 2023 och vill blogga om det varje vecka. Läs då detta och skicka in din ansökan redan idag!

NaNoWriMo och allt vad det heter

Det är äntligen november, en alldeles speciell månad i skrivvärlden. De påhittiga amerikanerna har lanserat ”National Novel Writing Month” (NaNoWriMo) som jag förstår handlar om att skriva en viss mängd ord (50k) under november månad tillsammans med ett community av folk som hejar på dig. Skrivandet är ju en ensam konstform så just den där sociala delen verkar vara en av sakerna som jag hört att folk uppskattar mest. Jag har själv inte varit med på den här sköna bokstavskombinationen, men gillar grundtanken. Alltså skrivmål, gärna ambitiösa på kort tid. Men jag har senaste veckorna också sett baksidan med att jobba på för hårt. Det kommer jag skriva om idag.

Jag tror att jag har nämnt på bloggen att jag skriver på en ny bok just nu. Inte en i serien som jag har kontrakt på alltså, utan något helt annat för att ”rensa hjärnan” medan mitt manus ligger för feedback hos förlaget. Min ”nya” är förstaperson. Inget blod. Djupdyk i en person som är min raka motsats. Introvert. Ensam. Men också en fighter. Och för första gången på ett bra tag känner jag mig riktigt biten av skrivandet, så mycket att jag knappt kan sluta.

Du kanske är van vid den känslan, förälskelsen i en karaktär eller idé som får dig att skriva dig berusad dag efter dag, som får dig att längta tillbaka till din värld. För mig är det en ny känsla. Jag har såklart alltid tyckt om att skriva, men jag är en planerare. Synopsis, rad för rad, i Excel med vad som händer. Vem har vilken hemlighet. Där avslutas fas ett och fas två börjar. Det är enkelt att skriva med den sortens ”master plan” i bakfickan – gör bara ditt pensum så löser sig allt – men det blir också lite som en TODO. Återigen, jag tycker om det sättet att skriva också, men den senaste månaden har varit något annat. Jag har gått och förlorat mig i en karaktär. Hjälp!

Uppsidan har varit tydlig. Att skriva i förstaperson betyder att allt jag vågat ta ut svängarna mer och gått in i tankeprocessen hos en person på djupet. Jag har skrivit flera sidor om att hon köper en klänning, om hennes tankar kring en kille som hon träffat. Jag har till och med sagt till min fru att ”idag ska jag och Amanda (som karaktären heter) åka till Barcelona”. För det skulle vi. Vi skulle flyga dit och se vad som händer när vi strövar i gränderna väster om folkvimlet på La Rambla.

På så sätt har jag fått mycket skrivet. Jag vill inte säga hur mycket för att inte sätta griller i huvudet på någon, men det rör sig om fler gånger skrivmålet för NaNoWriMo. Texten har flödat något enormt. Det har varit härligt och skitjobbigt på samma gång.

Och här kommer vi till nackdelen. Jag har varit en skrivzombie ett tag nu. På kvällarna är jag inte bara trött – vem är inte det efter en lång dag? – utan också helt uppe i huvudet på mig själv. Jag är kvar i historien, tankspridd och halvt borta. Jag svarar på tilltal, kramar barnen och plockar in i diskmaskinen, men är inte helt där. Tillståndet är lite som när man sett en sån där film som får en att tänka till så att man hamnar i trans i fem-tio minuter efteråt. Att man sitter kvar i biosalongen eller soffan och bara funderar. Typ så, fast kväll efter kväll.

Jag är en stor anhängare av skrivmål och har själv ett pensum som jag alltid tvingar mig själv att uppnå. Tanken är att ”många bäckar små” och att en bok inte skriver sig själv. Ofta kommer det dåliga samvetet för att man skriver för lite, för att det går för långsamt framåt, men det här är första gången som jag känt tvärt om. Dåligt samvete för att jag skriver för mycket. Det går ut över omgivningen i form av ”zombifiering”. Jag undrar om det har med Amanda att göra. Hon som ju är mycket uppe i huvudet, ensamvarg och tankfull. Om jag wallraffar som henne undermedvetet. Eller så är jag bara helt borta. Jo, så är det nog. Jag har gjort slut på kreativiteten för dagen och då orkar man inte ens tänka på vad man ska laga till middag.

Poängen med det här inlägget är att skrivmål är bra, att NaNoWriMo också är ett sätt att kickstarta skrivandet, men att inte varje vecka kan vara ”all in”. Det är värt att komma ihåg när det går segt med skrivandet. För det är okej också. Allt kostar energi och om man bränner ljuset i båda ändar, vilket ju är lätt när det är roligt att skriva, så kommer det kosta en i slutänden. Skrivtorka betyder också vila för hjärnan. Alla jordar behöver ligga i träda ibland.

Jag har lovat att sänka tempot från och med den här veckan, så att zombietillståndet håller sig borta. Det betyder nog att jag inte är färdig med råmanuset som jag tänkt mig, men spela roll. Ingen kräver av mig att skriva fram en hel roman på sex-sju veckor. Det här var ett test för att se vad som hände om jag släppte på alla spärrar och bara körde. Nu ska jag gå tillbaka till ett sunt skrivande igen. ”Sustainable writing”. Just så. Det låter bra.

Och till er som skriver NaNoWriMo, jag håller på er. Kör på, se till att nå dina mål, men planera också in vila efteråt i december. Elitidrottare vilar mellan passen för att kroppen behöver återhämtning och det är väl samma sak med våra hjärnor. De behöver göra annat än att tänka på karaktärer och plotter ibland!

—–

Pst – debuterar du 2023? Vi söker nya bloggare till Debutantbloggen, med start efter jul. Skicka in din ansökan (alltså ett mail med namn, vilken genre du skriver och vilket förlag du kommer debutera på) till debutantbloggen@gmail.com. Det tar två minuter. Kom igen. Klart att du ska!

Förbättringar och paradigmskifte

Att plöja igenom redaktörs-Jacks noteringar var ett rent nöje. De allra flesta förslagen genomförde jag direkt, eftersom de innebar uppenbara förbättringar. 

Ett par åtgärder krävde lite mer tanke- och skrivmöda. Vissa valde jag att inte gå vidare med.

Så skickade jag iväg en ny version till Jack och Martin, osäker på om det skulle vankas fler redigeringsrundor eller om vi var klara nu.

NU

Möjligen har ett paradigmskifte ägt rum. Jag har inte ägnat en tanke åt Linnés arvinge på en hel vecka. Det måste vara första gången på ungefär två år.

Det händer saker i livet, roliga och tråkiga, jag får utlopp för min skaparlust, jag njuter av höstsol och möten och upplevelser. Men inget av det har någon koppling till min bok. 

Och det känns inte konstigt. Normaliteten har gjort comeback, som den ju tenderar att göra förr eller senare. Den här gången tog det lång tid, fast det gick fort när det väl hände.

Om det nu har hänt. Vi får se om någon av årets återstående bokgrejer sätter lite sprutt på det hela igen. Annars blir det kanske ytterligare sju veckor av haikutävlingar.

Vill du debutantblogga under 2023? Läs detta!

Jaså, du skriver tantsnusk?

Under hela bloggåret har jag tänkt göra ett inlägg om varför jag valt att skriva romance trots att genren ses som feel-goods skamliga kusin från landet. Något har hindrat mig. Vad? Jo, det är svårt att bemöta kritiken mot genren utan att gå i försvar och jag vill inte behöva göra det. Men 2022 lider mot sitt slut, så här kommer mina tankar!

Bilden utgör ingressen till en artikel publicerad 2018 på forskning.se. Vi som skriver romance har hört liknande saker IRL. Kanske inte att det vi skriver är skadligt, däremot skämtsamma kommentarer om tantsnusk. Jag skrattar med (av artighet) men i bakhuvudet jäser en revolt. Ibland, när någon sarkastiskt höjer på ögonbrynen åt mitt val av genre, vill jag (högst omoget) vräka ur mig något i stil med: ”Men har du inget eget sexliv, din kossa? Är det bara spreta-med-fingret-ut-från-tekoppen-finlitteratur som gäller för dig? Läs en riktigt het romance istället och låt safterna flöda, det skulle göra torrlagda fru Prusseluskan gott!”

Men så säger jag aldrig. Fru Prusseluskan får så klart läsa det hon gillar och är i sin fulla rätt att undvika ångande sexscener. Det är uppenbart att vissa skyr explicit erotik i böcker. I Facebook-grupper skriver en del läsare att de avslutar en bok så snart det står klart att författaren tänker skildra den köttsliga samvaron mer ingående än att en sovrumsdörr stängs. Själv (som läsare) blir jag sur när den stängs rakt framför näsan på mig. Jag känner mig snopen, lurad på konfekten. Om jag följt en spirande romans vill jag vara med när det hettar till!

Varför anses det skamfyllt att skildra lusta? Deckare och thrillers svämmar över av blod och mord, våldtäkter och andra svinigheter som människor kan utsätta varandra för. Om man granskar vad som anses okontroversiellt inom spänningslitteraturen förefaller en svängom i sänghalmen tämligen harmlös i jämförelse. Och inte bara harmlös: som motvikt till våldtäkter, sex-för-husfridens-skull eller bara dåliga ligg i allmänhet är fint skildrad sex faktiskt viktigt i litteratur. Som ung och nyfiken var det mumma att läsa de heta scenerna i Jean M Auels Hästarnas dal, särskilt som de vidriga våldtäktsscenerna från den första boken Grottbjörnens folk låg färska i minnet. Kvinnor i alla åldrar behöver en påminnelse ibland om vad sex borde vara! Det är inte fördärvligt att ha höga krav i sängen, tvärtom. Ändå är det en ofta förekommande kritik mot romancegenren: att kvinnor får orealistiska förväntningar. Step up to the challenge, är det enda jag kan säga om det …

Många författare värjer sig för att skriva erotik. På de skrivkurser jag gått sa många av de aspirerande författarna att de fasade för att skildra sex, ändå ville de skriva feelgood med fokus på kärlek. Resultatet blev att relationen mellan kärleksparet var så kysk att det lika gärna kunde ha handlat om bror och syster. Svartsjukedraman blev obegripliga – varför missunna partnern sex med någon annan då de ändå inte ens tog i varandra? Kroppslig intimitet bygger starka band och (på gott och ont) en känsla av äganderätt till varandra, vilket gör otrohet smärtsamt och väcker läsarens sympati för den svikne parten. Mitt råd när jag testläste sådana sterila manus var alltid att slänga in någon liten vedpinne åt läsarens fantasi, en kyss, en smekning, lite pirr. Innan sovrumsdörren stängdes i ansiktet på läsaren …

Fast jag vill ha mer än så! Mer lust åt folket! Och det är precis därför jag skriver romance. Jag vill ha spänning och äventyr men också svettiga, hala kroppar i extas. Himlastormande förälskelser, djup passion, hänförelse och explosioner. En recension på Storytel beskrev Konungens sändebud som ett sju timmar långt förspel. Det var säkert inte menat som en komplimang, men jag blev glad. Exakt så ville jag bygga upp läsarens (och mitt kärlekspars) förväntningar. Häromveckan läste jag för första gången min debutbok i tryckt format. Jag har inte vågat tidigare, eftersom jag skulle ha blivit så arg på mig själv ifall jag hittat några korrfel. Men nu när boken kommer ut som pocket så finns det chans att rätta, alltså var det viktigt att läsa. Jag hittade inga fel, däremot blev jag galen på präktige Trond som vägrar att dänga upp Matilda mot en vägg och sätta på henne, trots att hon faktiskt ber på sina bara knän om att bli påsatt. Efter det långa förspelet blev jag glad när de väl kom sig för att ägna sig åt köttslig (om än ridderligt godtagbar) samvaro. Om jag som författare lyckas få mig själv frustrerad, har jag säkert lyckats få några läsare att sitta som på nålar i väntan på hanky panky anno 1543.

Och detta leder mig till min slutsats. Det gäller (som alltid) att ens berättelse hittar sin målgrupp. Skriv det du gillar, så finns det garanterat andra som kommer att uppskatta det du skriver. För några dagar sedan hittade jag detta inlägg i gruppen Feelgoodfredag på Facebook (min gulmarkering):

Wow, tänkte jag, här är en riktigt romanceälskare! Välskrivna böcker med hetta och hjärta. Allt föll på plats. Prusseluskan och andra må se ner på mig, men det finns en konkret och stor målgrupp för romance, det visar Elins lista och alla som kommenterat positivt på hennes inlägg. Att se mitt eget namn tillsammans med författare som Julia Quinn, Lisa Kleypas och vår egen svenska romancedrottning Simona Arhnstedt kändes otroligt hedrande! Naturligtvis var jag tvungen att skriva ett svar till Elin:

Schack matt, Prusseluskan. Jag skänker glädje och välmående! Det är allt jag kan önska.

Eder ödmjuka tantsnuskförfattare,

Tua Burlin

Du kan gå din egen väg

Vissa vägar är mer upplysta än andra.

Det här inlägget är helt ovetenskapligt. Det baseras inte på någon forskning, det finns ingen evidens. Det är bara mina alldeles personliga tankar och erfarenheter, och jag misstänker att det för de allra flesta inte är speciell relevant, men jag skriver det för de där få som kanske behöver höra det. För er som är som jag, som överanalyserar och lägger orimligt mycket tid på att ta ut eventuella sorger och misstag och misslyckanden i förväg. Som lägger ribban på Mondo-nivå, trots att det inte ens finns en stav att tillgå.  

I min presentationstext här på bloggen står det bland annat: ”Och jag vill också visa att det går att nå fram, även om man som jag är en introvert kuf utan nätverk och kontakter.” Det är ju en sanning med modifikation, både beskrivningen av mig själv och det där med huruvida introverta kufer kan nå fram. Vad nu fram är. Men samtidigt är det en väldigt viktig grej för mig. Jag har ägnat så jäkla många år åt att försöka bli någon annan, vara på ett annat sätt, passa in, spela spelet på rätt sätt. Studera reglerna så förbannat noga, bara för att inse att de flesta freestylar ändå, och att ingenting är beständigt.

Jag har den fullaste respekt för Per och hans inlägg om sociala medier, här och här, och jag fattar att det är så man borde göra. Att det finns mycket att vinna på att följa den modellen, så för alla er som känner att den vägen är körbar – ta den. Definitivt. Men jag vill ändå skriva det här inlägget eftersom just det var ett hjärnspöke för mig innan jag blev antagen. Jag visste nog att jag kunde skriva, få ihop en roman, men jag var stressad, dels över att anses för gammal för att debutera, men framförallt över att jag skulle ratas på grund av att jag är så otroligt dålig på att sälja. På att nätverka. Varje gång jag läste någonstans om att dagens författare förväntas vara aktiva på sociala medier och kunna sälja in sig själva fick jag lust att dra täcket över huvudet och bara gråta, ge upp allt, för jag visste att det aldrig skulle vara jag. Och kanske finns det någon som känner igen sig.

Innan jag blev antagen hade jag en liten lista på saker jag skulle göra OM den dagen någonsin kom. En av punkterna var att söka till Debutantbloggen, och en annan var att skaffa ett Instagramkonto. Jag tog tag i det och gjorde båda ungefär samtidigt, i december förra året. Och jag tycker nog att jag har fixat det här med att blogga ganska bra, men Instagram …

Att öppna Instagram är för mig ungefär samma sak som att kliva in på en gigantisk mingelfest. Det är människor som pratar om allt mellan himmel och jord, det blinkar, låter, ekar, saker dyker upp och försvinner lika snabbt, jag tappar bort mig, försöker tänka ut något smart att säga, men det går så fort och så är chansen förbi och alla är redan någon annanstans. Det är så mycket intryck, jag kan inte sålla, jag tänker att jag måste vara artig och lyssna på alla, men de är ju så otroligt många, hur ska jag kunna vara rättvis, hur ska jag hinna med, tänk om jag missar något viktigt, och hur sjutton ska jag i det här kaoset ställa mig upp och säga: ”Hallå, lyssna på mig nu!”

Igen, jag fattar att de flesta människor fixar sånt här, precis som de flesta fixar att gå på fest och mingla, även när det är personer de inte känner där. Så det här är ingen diss av Instagram eller andra sociala medier, och definitivt ingen diss av de som gillar eller är bra på att använda sig av den kommunikationsvägen, snarare ett uttryck för beundran och lite avundsjuka. För jag kan inte. Jag fixar det inte, även om jag vet att det teoretiskt sett bara borde ta ett par minuter per vecka att göra de där interaktionerna så är det för mig oöverstigligt. Och det jag vill säga till dig som fungerar som jag är att det är okej. (Jag vet att Per påpekar det i sina inlägg också, men jag vill ändå bara ge min bild.) Det är okej att inte vara social, att få ångest av ordet ”nätverka”, att bli skitskraj av tanken på att behöva vara sitt eget varumärke (det finns inte en jävel som skulle vilja köpa Victoria Everbrand original, det kan jag lova). Och det behöver inte heller hindra dig från att bli antagen av ett förlag. Från att vara författare.

När jag var på förlagsmiddag för ett par veckor sedan pratade jag ganska länge med min fantastiska pressansvariga på Norstedts. Jag har sedan dag ett känt mig så trygg och påhejad och stöttad och omhändertagen av henne och alla andra på förlaget, trots att jag som sagt suger på marknadsföring. Och vi kom att prata om just sociala medier och författande, och om jag ska drista mig till att sammanfatta det hon sa så blir det: ”Gör det du trivs med och skit i resten.” Och hon hade exempel på författare som väldigt sällan syns någonstans, men som ändå jobbat sig upp till en hög nivå, vars böcker blir uppmärksammade och lästa, och jag sög såklart åt mig just den biten. För jag vill ju helst bara sitta i mitt soffhörn och skriva. Det är det jag är bra på, och att få höra av mitt förlag att det är helt okej betyder så himla mycket.

Jag säger inte att den introverta vägen till utgivning är den rätta för alla, eller att den maxar din försäljning, men jag säger att den finns. Den är inte stängd, inte ens i dagens samhälle, den kanske är slingrigare och mörkare och aningens brantare, men den går att ta sig fram på för den som är envis och håller hårt i ratten. Den som har blicken på målet. Så du introverta, högkänsliga, tvivlande person där ute – skriv dina romaner, noveller, dikter, bilderböcker och tro på dig själv. Var nöjd med dig själv. Du duger som du är, även i förlagens ögon.

Den här versionen har ett irriterande långt intro, men sedan blir det guld, så håll ut!

Intrigen – klar från början eller ska den få växa fram?

Veckans gästbloggare: Andreas Lindell

En av de vanligaste frågor jag får angående mitt författande är om jag vet hur böckerna ska sluta när jag börjar skriva. Jag brukar svara lite svävande, att jag vet på ett ungefär, men att det sällan blir som jag har tänkt mig.

Där alla kan ditt namn

Inför min första bok brydde jag mig inte om att planera handlingen eller skriva någon synopsis som jag vet att många andra gör. Istället följde jag Stephen Kings devis om att historien är ett fossil i marken och det är författarens jobb att pensla fram det. Allt som krävs är att man har en idé, ett tänk om-scenario som man kan bygga berättelsen på.

Det hade jag ett, baserat på mitt eget liv: Vad hade hänt om jag inte blivit av med min panikångest, en sjukdom som jag led av under många år?

Med den frågan i bakhuvudet började jag smattra ner historien om Tomas, helt utan tanke på vart handlingen skulle ta vägen eller vad som skulle hända med mitt alter ego. Repliker, meningar, scener och kapitel flödade fram; karaktärer dök upp, fick egna röster och tog snart över handlingen. 

Det var en underbar process där jag skapade helt förutsättningslöst! 

Det var inte förrän jag var klar med det första utkastet som jag insåg att det fanns nackdelar med att skriva på ren inspiration. För där satt jag med närmare 50 kapitel som sprudlade av berättarglädje och spontanitet. Men behövdes de verkligen allihop? 

Jag granskade dem och övervägde om de var tillräckligt starka. Adderade lite ingredienser till dem, planterade något frö här och var och etablerade karaktärer tidigare än jag tänkt mig – jag gjorde kapitlen nödvändiga. 

Med facit i hand borde jag nog varit lite hårdare mot mitt manus – slagit ihop ett par av de inledande kapitlen, tagit död på lite fler darlings, och framför allt: fått igång kärlekshistorien tidigare. För det är när Tomas träffar Stina som boken verkligen lyfter och tempot ökar, men det börjar inte på allvar förrän i kapitel 9. 

Trots det tycker många att boken är lysande rakt igenom, medan några anser att den är lite seg i början. Det senare tog jag med mig när jag påbörjade arbetet med nästa bok.

Lycka har inget postnummer

Den här gången skulle jag jobba på ett mer strukturerat sätt! Historien skulle starta snabbare och varje kapitel skulle finnas där av en orsak. 

Det som gjorde arbete lite krångligt var att jag redan hade ett manus sedan tidigare. Lycka har inget postnummer blev nämligen nästan antaget för några år sen, men förlaget i fråga tyckte jag borde tajta till storyn (vilket jag försökte och misslyckades med). 

Alla som läst historien älskade verkligen slutet, och det skulle jag naturligtvis behålla i den nya versionen. Däremot behövde jag revidera mycket av det som ledde fram till det där avgörande guld-ögonblicket. 

Jag började med att spalta upp alla kapitel jag hade i ett formulär (ett slags synopsis) – plitade ned kapitlens syfte, vilka konflikter de innehöll och hur de förde historien framåt. Om de inte tillförde något strök jag dem. Jag lade till nya kapitel, men var hela tiden noga med att de skulle ha en orsak till att finnas där.

Snart hade jag en färdig plan för hur det skulle gå för Henke och Frida i deras jakt på att förverkliga sina drömmar. En historia som kom att skilja sig väsentligt från det manuset jag fått refuserat några år tidigare.

Jag började skriva efter mitt synopsis, men det dröjde inte länge innan en mening damp ned på min datorskärm – den skrev sig närmast av sig själv – och som kastade om förutsättningarna för Henke och Frida helt. Det var för starkt för att ignorera, även om det skulle kräva en hel del arbete för att infoga ögonblicket och dess konsekvenser i manuset.  

Jag fick göra om i mitt synopsis samtidigt som jag skrev om boken, och så fortsatte arbetet. Jag jobbade parallellt med manuset och mitt synopsis, som fick stå ut med att vara i ständig förändring, och till slut kom jag i mål.

Om jag lyckades få till en bättre bok med en tydligare plan för handlingen? Det vet jag inte, men många som lyssnat på båda mina böcker föredrar den andra och anser att den har ett högre tempo.

När jag nu jobbar med min tredje bok fortsätter jag att kombinera struktur och inspiration, jag tror det är det bästa sättet. För hur mycket man än planerar för sina karaktärer så kommer de få sina egna liv och vilja säga sitt om handlingen. Och då är det bara att lyssna och hänga med! 

Andreas Lindells andra ljudbok utkom i somras på Lind & Co. På bloggen andreaslindell.se finns fler tankar och tips.

Spelar längden någon roll?


Hur tänkte du angående längden på din bok?

Tua: Den första versionen av Konungens sändebud (som refuserades) var alltför utsvävande och därmed onödigt lång. I omarbetningen kondenserade jag historien betydligt, vilket resulterade i en mer sammanhållen intrig och mer effektfull dramaturgi. Tvåan blir något längre vilket jag tycker är positivt: de läsare som gillat ettan och går vidare till tvåan vill ju troligtvis ha mer av Matilda och Trond. Nu skriver jag på trean och tänker att den kan få bli ännu längre men då måste det finnas en riktigt spännande intrig hela vägen igenom, jag vill absolut inte ha en massa onödig utfyllnad, det passar inte alls för den här äventyrliga bokserien.

Samuel: Utmaningen för mig var att boken inte skulle bli alltför tunn. Jag har en tendens att formulera mig kortfattat, utom när jag ska berätta saker för min fru. Ambitionen var att hamna kring 300 000 tecken inklusive blanksteg. I slutändan blev boken lite tjockare än vad jag hade trott, tack vare layouten.

Per: Att trehundra sidor var ett bra riktmärke i min genre (spänning). Många håller sig på den längden och det var också något man rekommenderade i skrivarkurserna som jag gick. 

Emma: Jag vill att boken ska vara lätt att läsa, vilket betyder enkelt språk och inte för många sidor. En lättläst sommarkaramell helt enkelt. 

Victoria: Egentligen inte alls. Jag skrev det jag ville skriva, den historia jag ville berätta. Sedan är det klart att jag i bakhuvudet hade med mig att det inte kunde bli hur kort som helst, eller hur långt som helst, men längden i sig var inte en av de frågor jag funderade mest på.

Nu tog det stopp!

Kommer ni ihåg min historia av egenutgivning? Jag har alltså gett ut en kåseribok via print on demand för tretton år sedan och varit delaktig i utgivningen av en stadsvandringsbok. Mitt mål har hela tiden varit att debutera med skönlitterär bok på traditionellt förlag och det har jag gjort i år.

Tanken (från min sida) var att samma förlag skulle ge ut uppföljaren Jul i Ulebergshamn. Men efter några veckors betänketid sedan jag skickade in manus nummer två säger förlaget stopp.

Egentligen skriver de ”Ja, vi vill gärna ge ut den” … men som ni förstår finns det ett men, ett villkor och det är att jag betalar för ”språkgranskning, formgivning och inte minst marknadsföring och införsäljning”. Eftersom jag har gått igenom hela processen med förlaget en gång vet jag exakt vad de olika delarna innebär, jag vet alltså vad jag skulle få i paketet. Däremot vet jag inte vad det skulle kosta, för jag tackade nej med vändande mail.

Och det är nu det blir intressant med min bakgrund. För jag vet ju att det finns alternativ. Jag kan ge ut boken på print on demand. Jag kan trycka upp den själv. Jag kan läsa in den som ljudbok. Jag kan göra en e-bok av den. På något sätt känner jag att den här boken som ”har en mysig idé, härlig ton och och tydligt mål” (förlagets ord, inte mina) behöver komma ut och nå sina läsare på något sätt. Ibland är ett nej (eller ett villkorat ja) inte en stängd port eller en återvändsgränd, utan en möjlighet att ta sig vidare på något annat, kanske rent av bättre, sätt. Det återstår bara för mig att klura ut vad det bästa för just det här manuset är.

Jag har inte bråttom med ett beslut. Faktum är att jag tänker inte ens fundera på uppföljaren under hela november. För det är Nanowrimo. Ska du vara med? Jag har precis börjat med ett helt nytt manus och befinner mig just nu i förälskelsefasen. Jag vill tillbringa varje minut med mitt manus. Jag tycker också att jag har en fantastisk story på gång och vill verkligen att den här relationen ska funka. Bästa sättet att komma över en besvikelse är väl att skaffa sig en ny kärlek, eller hur?