Måste jag till New York nu?

 

_DSC6798

Foto: Ola Kjelbye

Jag skrev stora delar av Down under på olika hotell runt om i landet. Jag var ute på turné med Teater Barbaras föreställning Barbie-Nils och pistolproblemet och vi spelade främst för förskolebarnen. Vi spelade föreställningarna ganska tidigt vilket innebar att arbetsdagen var slut typ efter lunch. Jag kunde gå tillbaka till hotellet och sätta mig och skriva i några timmar utan att bli avbruten av allt sånt som måste fixas om jag hade varit hemma.

Nu är jag ute på en ny sväng (med samma föreställning!) och känner riktigt hur muskelminnet vaknar till liv. Jag har planerat sedan länge att få in några skrivpass på nya boken under turnéveckan, men jag har också undrat om det skulle gå lika bra den här gången. ”Tänk om det bara var förra boken som funkade på hotell?” Men så fort jag kommer in på rummet så känner jag det där lugnet som hjälpte mig sist. Jag tycker det är så skönt med den här ”cellkänslan”. Allt jag behöver finns här på ett begränsat utrymme. En säng, ett skrivbord, en vattenkokare, och en toalett med dusch. Går jag ner i lobbyn så finns det snacks, en trappa ner ett gym, och varje dag får jag en kupong som kan lösas in till en vegetarisk måltid i restaurangen.

Jag gör i ordning en kopp te och sätter mig vid skrivbordet, slår upp datorn och öppnar mina dokument. Jag gillar att ha allt framme: researchmappar, synopsis, anteckningar från mobilen, inspirationsbilder, spellistor (både till mig att lyssna på medan jag skriver, och såna jag gör till mina karaktärer). Och så lägger jag fingrarna på tangenterna … ”Hmm … det var väldigt vad det låter utanför fönstret. Vad kan det vara?” Jag har dragit för gardinen för att inte distraheras men för den nu åt sidan igen. ”Jaha, det är den där kranen som lyfter stora betongblock på byggarbetsplatsen nedanför.” Jag blir sittande och stirrar på den gigantiska lyftkranen som svingar enorma väggdelar i  grå betong högt över en radhuslänga för att till slut leverera dem till en byggställning som omsluter vad jag förstår, av en stor banderoll på stängslet nedanför, ska bli ett köpcenter. Det ska vara klart våren 2019. Jag återgår till slut till tangenterna. ”Nu kör vi …  Eller? Jag är faktiskt lite sötsugen … hmm … Såg jag inte en skål med kolor på disken i lobbyn … Då behöver jag ju inte ens gå ut på stan. För det skulle ju ta en massa onödig tid från skrivandet men att bara ta hissen ner tre våningar och sno åt mig en näve fruktkolor tar ju ingen tid alls!”

Trettio minuter senare. (Jag var nämligen tvungen att prata lite om kantareller med hon i repan.)

”Yes! Nu är förutsättningarna perfekta! Slurp! Oj, det var lite kallt. Ska bara koka nya te. Nu så!”  Jag börjar med att läsa igenom senaste kapitlet. För att riktigt få möjlighet att hamna i den värld jag försöker beskriva. ”Ojdå … Det var ju inte riktigt en bra formulering det där inte … Den kan helt klart göras snyggare.” Jag fastnar totalt på om de tunga gardinerna med de tofsprydda omtagen ”draperade”, eller ”täckte” större delen av fönstret? Märker att ordet ”omtag” markerats som tvivelaktigt och blir tvungen att ge mig ut på nätet och kolla upp gobeläng- och draperingsterminologi. Det plingar till i mobilen: ”Börjar kurra lite i magen … Ses om 5 i restaurangen?” Det är från min kollega Anders. ”Redan?” Jag kollar på klockan. Va! Hur är det möjligt? Hur kan det ha gått tre timmar? Vad har jag skrivit då?:

Jag tog ett steg mot glasdörrarna och såg till att inte få med mig palmen när jag gick ut från köket.”

I och för sig ganska starkt, men jag hade väl ändå hoppats på att ha fått ur mig lite mer än så! ”Fan! Du har så dålig disciplin!” bannar jag mig själv. ”Nu hade du ju värsta förutsättningarna för att få en hel del gjort – och vad gör du? Slarvar bort det på en massa dravel! Följer minsta vink från den där ofokuserade lilla hjärnan!”

Då slår det mig. Tänk om den här boken inte kommer att kunna skrivas på hotell? Tänk om den vill bli skriven på tåg? Eller på en brygga i skärgården?
Eller … i New York?

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Annonser
Publicerat i Debut | 7 kommentarer

Pratar mig förbi hindret

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

Det sägs att en inte ska prata om det en skriver. Det sägs att ett manus ska vara en hemlighet. Att skrivandet kan tappa kraft om en pratar om texten. Jag vet inte.

Jag äter frukost med min snubbe och han frågar hur det går för mig med skrivandet. Jag säger att det går upp och ned. Att det är kul och svårt och härligt och kämpigt. Han frågar vad jag skriver på och jag berättar om en essä om gymnasietiden och kaoset och fyllan. Jag säger att den känns meningslös. Typ: Varför skriver jag det här? Vem bryr sig? Samtidigt känns den viktig. Någonstans finns det någonting i den. När jag berättar om essän börjar jag närma mig det där någonting. I samtalet hittar jag nya vägar och perspektiv och vinklar.

Att berätta för honom om det jag skriver har hjälpt mig många gånger. Ibland funkar det inte. Ibland ställer han fel frågor och jag blir irriterad. (förbannad). Det är en balansgång. Men för det mesta funkar det.

När funkar det? För mig handlar det mycket om distansen till texten. Jag skulle inte kunna berätta om en text i anslutning till skrivpasset. Jag behöver komma ur den. Komma bort från den. Annars är det sårbart och jag blir arg och sur och ledsen och otrevlig.

Förr funkade det aldrig. Förr vill jag, och behövde jag, hålla texterna hemliga. Jag tror att skrivutbildningarna har hjälpt mig att prata om det jag skriver. I utbildningen är det liksom meningen att prata om texter och visa texter oavsett hur ofärdiga eller färdiga de är. Jag har hittat mitt sätt att prata om text och hittat anledningen till att göra det. För det handlar inte om att stilla någon annans nyfikenhet – det handlar om att prata mig förbi ett hinder.

Och det hjälper.

p.s Hur känner du inför att prata om det du skriver? d.s

P.p.s Det går framåt med mitt forskningsprojekt om flickor och flickskapet. På min hemsida kan du läsa mer om projektet. Klicka här d.d.s

Publicerat i Debut, Författarliv, Marica Källner, Skrivprocessen | Märkt , , | 4 kommentarer

Borttappad skrivlust

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

Jag älskar att skriva. Det är ju därför jag utbildat mig till journalist och skrivit en bok. Ja, så gott som hela mitt liv har jag drömt om att skriva en bok. För att jag älskar att skriva.

Men de senaste månaderna och veckorna har jag tappat lusten. När jag tidigare har skrivit mycket och gärna har jag på sistone haft svårt att ta mig tiden, det har inte lockat det minsta. Jag har skjutit upp redigeringen av Nationen och inte känt ett speciellt stort sug att arbeta med manuset fastän jag verkligen tror på projektet och faktiskt också gillar det.

Det här är i och för sig ingen överraskning. Jag har hört av många etablerade författare att det kan bli svårt att skriva samtidigt när en annan bok blir utgiven. Hösten har fyllts av bokmässor, bokprat och författarsamtal – mycket roligt program som jag gärna är med på, men jag har fått inse att jag kanske inte har ro att skriva nu.

Däremot tror jag inte att jag tappat skrivlusten för evigt, snarare tror jag att det är viktigt att inse att det inte går att skriva hela tiden. Eller kanske det finns personer som klarar av det, men den här hösten har ja fått inse mina begränsningar. Jag kan inte göra allt. Och det är väl just så som det ska vara.

Samtidigt måste jag ändå säga att jag längtar efter något lustfyllt skrivprojekt. Något jag kunde skriva utan större prestationskrav eller utan en klar och tydlig målsättning. Jag har en idé som jag gärna skulle börja på, få se om det väcker skrivlusten igen.

Har du tappat skrivlusten nån gång? Hur gjorde du för att få den tillbaka?

Publicerat i Debut, Michaela von Kügelgen, skrivkramp | 2 kommentarer

Let´s lose our way together

När jag blir vuxen ska jag göra precis det jag vill och det ska jag fira, tänkte jag som liten. Men när jag fyllde tjugo satt jag fast i en skolbänk på juristlinjen, när tjugofemårsdagen stundade slavade jag som notarie och vid trettio befann jag mig i en säng på BB med en nyfödd liten bebis. Alla anledningar att fira men på ett annat sätt. Samtidigt som jag fick barn föddes emellertid också drömmen om att förändra mitt liv. När skulle jag få leka?

Åren gick och drömmen växte till en besatthet. Den bubblade som kolsyra i blodet. Jag bytte jobb, men det hjälpte inte. Jag började utbilda mig under kvällar och helger, men det stillade inte begäret. Jag pluggade grafisk design och formgivning och gick på Berghs. Allt ansatser att komma närmare något tillåtande och kreativt. Vid trettiofem var jag nerbruten och höll på att förlora hoppet. Varför är vuxenvärlden så seriös och dötrist? Tycker verkligen den jämnåriga personen i kavaj och scarf mittemot mig i fikarummet att det är vrålspännande med bostadsrättsinköp, årgångsviner, bilbarnstolar eller EU:s nya momsdirektiv?

För att inte helt tappa tillvaron startade jag ett resekonto. En sparbössa för hejdlös upplevelsekonsumtion – motsatsen till förnuftigt investerande. För någon gång skulle jag alldeles oavsett fira fyrtioårsdagen.

Sen började jag skriva och dörren till en fantasivärld öppnades.

Vid trettioåtta år och tio månader inträffade det som jag egentligen aldrig vågat tro på och strax efter trettionio fyllda höll jag ett bokkontrakt i min hand.

När fyrtioårsdagen väl inträffade märkte jag det knappt för jag var djupt indragen i skrivprocessen till bok nummer två. Det blev inget firande men vad gör det när lekplatsen som skrivvärlden utgör är bästa sättet att spendera dagen.

Och nu, vid fyrtio och ett halvt, har min resa blivit verklighet. Fast det känns fortfarande som jag drömmer.

Turen gick till Japan och jag har precis kommit hem. Med mig tillbaka har jag en resväska full av snacks i galna smaker och jättemycket kärlek till det landet.

Människorna jag mötte var oerhört hjälpsamma, respektfulla och verkade sätta ett stort värde i att anstränga sig. De äter vackert förpackade små matknyten och trippar runt i regnet eller solen (oavsett väder med ett paraply i handen) i små opraktiska finskor med handväskan fullastad av plyschbollar – mitt allra bästa!

Allt är rent, ordningsamt och jätteknasigt. Allmänna toaletter lämnas i ”mint condition” och erbjuder ljusshower, cirkusmusik eller varför inte bara en oväntad rumpduschning beroende på vilken knapp du väljer (eller en hård stråle rakt i ansiktet om du står framåtlutad och letar efter spolningen).

Japanerna verkar också vara världens vänligaste folk. I Tokyo korsar närmare 2,4 miljoner fotgängare samma övergångsställe varje dag utan att krocka, kvinnor har egna köer till tunnelbanan vid rusningstrafik och ordet ”ficktjuv” är helt okänt. ”Va? Varför skulle man ta något olovandes? Det är ju förbjudet?”

Enda nackdelen är språkförbistringen. Jag tecknade matbeställningar och visade med mobilen men de komiska missförstånden stod på rad. ”Va, beställde jag kallt te med sprit i? Är bläckfiskinälvor verkligen på menyn?”

Det är omöjligt att hålla reda på vilken toffla som är den rätta eller vad som är mat och vad som är blomsterarrangemang när man går på restaurang. Följande dialog utspelade sig på ett ställe jag besökte.

Jag: ”I would like to pay”

Jättevänlig japansk servitris med förvånad blick: ”You would like to play?”

Inte en helt konstig reaktion ändå för Japan är ett land där vuxna fortfarande verkar tillåtas att leka. I huvudstaden trängs små enfamiljshus bredvid glasbeklädda skyskrapor omgivna av en slingrande järnväg som hänger i luften och trafikeras av moderna förarlösa tåg. Och det finns hela stadsdelar fulla av mangafigurer och arkadspel. Eller varför inte kaféer där du kan klappa igelkottar och ugglor. Allt för den som är över arton. Själv passade jag på att dricka ett rosa glas vin under en diande chockfärgad enhörning ackompanjerad av två helgalna dockliknande technofigurer som samtidigt dansade en monsterdans. (BTW – om detta är något du direkt känner att du är sugen på att göra rekommenderar jag ett besök på Kawaii Monster Café i grannskapet Harajuku.)

I en västlig förort till Tokyo ligger Ghiblimuseet. En av punkterna på min bucket list. Sedan långt tillbaka är jag ett stort fan av Hayao Miyazaki och Min granne Totoro har jag sett hundratals gånger. Mottot för museet och alla Studio Ghiblis filmer är: ”Låt oss bli barn på nytt” eller ”Let´s lose our way together.” Det känns närmast självklart när man kryper runt i museets slingrande trappa eller lutar sig tillbaka i den lilla biografen för att följa med Totoro på ytterligare en färd med kattbussen. Det för också tankar till Pippi Långstrump. Men hon uttryckte det: ”Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur.” Ni vet, när Pippi får spunk och hittar krumelurpiller. Om man äter dem i mörkret och samtidigt upprepar ramsan slipper man bli vuxen. Skönt.

Utanför Ghiblis hus

Hayao Miyazaki är också ett fan av Astrid Lindgren och Studio Ghiblis sista satsning är faktiskt en samproduktion om Ronja Rövardotter. Nu har verksamheten lagts ner på grund av att Hayao Miayazaki dels börjar bli hundrafemtio år gammal (nä, sjuttiosex vilket inte är någon ålder i Japan), dels har fått vikande lönsamhet eftersom Hayao Miayazaki vägrar att lägga ut produktionen till låglöneländer som Sydkorea och Indien. Men filmerna kommer leva kvar för alltid och framförallt budskapet – Let´s lose our way together.

Själv sitter jag nu, vaken mitt i natten, och inser hur privilegierad jag är. Inte bara för att jag fått göra en fantastiskt resa utan kanske främst för att jag lagom till vuxen ålder faktiskt hittat mitt alldeles egna krumelurpiller – skrivandet. För det är att få bli barn på nytt.

Astrid Lindgren är även min idol och min äldsta dotter heter Astrid. Visste ni föresten att Astrid Lindgren skrev Pippi Långstrump som trettioåttaåring och slog igenom föst i fyrtioårsåldern. Åldern då man får börja leka igen.

Den här sparbössan pryder nu mitt skrivbord

 

 

 

Publicerat i Anna Bågstam Ryltenius, Ögonvittnet, Debut, Stockholm psycho | Märkt , , , , , , , | 8 kommentarer

Filmmaraton

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Ni vet när man kommer till det där stadiet i skrivprocessen där man är så trött på sitt manus, på sin egen text, att man kan kräkas på det?

Där befinner jag mig just nu.

Och jag får nästan tvinga mig själv att öppna dokumentet för att redigera.

Jag är så trött på det.

På mina egna ord och meningar.

Men jag vet att det kommer att gå över (hoppas jag) även denna gång. Det gjorde det med Hemligheter små i alla fall. Där hade jag också en period efter att allt fallit på plats i manuset som jag blev så sjukt trött på det att jag inte ville läsa det något mer. Där jag bara ville att det skulle vara färdigt någon gång.

Precis som då, så försöker jag bota denna trötthet med filmer och böcker. Romantiska sådana. En av mina favorit filer att titta på när jag behöver inspiration är Notting Hill. Den har jag sett fler gånger än jag har fingrar. Även Stolthet och fördom är en favorit. The Lucky One hamnar också högt upp på listan.

Så i helgen har jag haft filmmaraton och kollat på alla mina favoriter 🙂 Varvat med redigering förstås. Jag studerar gester, ansiktsuttryck, hur de bygger upp scenerna känslomässigt, vilka känslor som väcks hos mig som tittare osv. och sedan tar jag med mig detta in i redigeringen.

Prokrastinering skulle vissa kanske kalla det, men jag säger fördjupning i konsten att skriva romance 🙂
Det är sånt här man kan ägna sig åt när mannen tar med yngsta sonen till farmor och tonåringen sköter sig själv 🙂

Idag blir det till  att bita ihop och fortsätta redigera. Och kanske kolla på en film eller två mellan varven 🙂

 

Publicerat i Bok två, Brutna små regler, Christina Schiller, Debut, författarens hantverk, Författarliv, Hemligheter små, redigering, Romance, Skrivprocessen, Uppföljare | Märkt , , , , , , , | 2 kommentarer

Gästblogg: Karin Mellbourn

Karin Mellbourn

Foto: Hanna Hörnberg

Konstnärlig forskning: Om att våga sätta ord på det jag gör

”Konstnärlig forskning, sa du? Vad är det?”

Jag dröjer några sekunder med svaret, det är inte första gången jag får frågan de senaste månaderna och det är inte första gången jag funderar över vilket som är det bästa sättet att undvika den på. Politiker gör det hela tiden, så varför inte jag? Egentligen vet jag redan att det inte är någon idé, jag är för ärlig för mitt eget bästa.

”Konstnärlig forskning?”

Jag skrattar till.

”Ja, alltså …”

Jag läser en magister i litterär gestaltning på Författarskolan vid Lunds Universitet, en utbildning som består av tre huvuddelar: skönlitterärt skrivande, textsamtal och konstnärlig forskning. Det är den sista som leder till flest förvirrade ansiktruttryck.

Jag ljuger inte, men jag justerar frågan. Vad är konstnärlig forskning för mig?

För mig, eftersom en del av vad som gör den konstnärlig är det fria tolkningsutrymmet. Såväl metoden, resultatet och produkten blir en del av gestaltningen och skulle kunna fungera som både frågan och svaret till vad det egentligen är. Jag utgår från positionen som skrivande och använder mig av mina egna texter i undersökandet, samtidigt som jag sätter in dem i ett sammanhang för att kunna säga någonting om skapandet som är relevant också för andra.

Min konstnärliga forskning bär arbetstiteln Aspekter av närhet i en text och utgår från olika ingångar till vad som skapar närhet eller avstånd i det vi skriver och läser. Det kan handla om berättarperspektiv, textens grafiska utformning eller var i världen vi befinner oss. Det kan vara övergripande som tematik eller på detaljnivå med ordval. Jag är inte på jakt efter en manual över rätt och fel, vad som är bra eller dåligt, utan varje text har olika behov. Det jag vill utforska är vad som ligger bakom upplevelsen av närhet eller avstånd.

Min förhoppning är att bjuda in också den som inte skriver i hur en text blir till. Genom att lyfta fram några av de många val som skrivandet består av vill jag synliggöra och diskutera delar av skrivprocessen. Tanken är att gestalta några av de valen genom att pröva att utföra också dem som jag aktivt, eller i förbigående, har valt bort. Att ge utrymme till det som inte blev, men som en annan gång skulle kunna bli. Konkret kan det vara genom att skriva utifrån ett annat perspektiv, bryta upp scener som nu är sammanhängande eller låta en karaktär som fått stå tillbaka bli mer framträdande.

Litteratur bär den fantastiska förmågan att få oss att känna, förstå och ifrågasätta. Den skapar möjligheter att kommunicera med varandra, då vi kan kliva in i fiktionen och uppleva sådant som vi i det verkliga livet valt bort eller konfronteras med några av de livssituationer vi aldrig kommer befinna oss i. Med hjälp av konstnärlig forskning tror jag att det går att vidga de möjligheterna ännu mer.

För mig är skrivandet både begripligt och obegripligt och jag tror att inblicken i skaparprocessen kan visa just det.

Jag vill inte att det ska framstå som magi, men gärna magiskt.

”Jag fattar fortfarande inte. Vad är egentligen konstnärlig forskning?”

Ett sista djupt andetag. Kanske är inte det viktigaste att förstå, utan att våga utforskar? Det handlar om att skapa sina egna utgångspunkter, att undersöka och gestalta i text. Svårigheten uppstår paradoxalt nog när jag ska sätta ord på vad jag sysslar med.

Som den skrivande person jag är tror jag samtidigt att det fyller en viktig funktion att sätta ord på saker och ting. Det skulle inte gå att komma framåt i skrivandet om vi alltid reflekterade över alla möjligheter, men genom att se till några av dem val vi gör tror jag att vi kan lära oss mycket båda om vårt eget och andras skrivande.

Det är en av mina bästa vägar till inspiration.

Karin Mellbourn (född 1991) är uppvuxen i Stockholm och bor sedan några år tillbaka i Malmö. Hon läser magisterutbildningen i litterär gestaltning på Författarskolan vid Lunds Universitet som fokuserar på eget skrivande och konstnärlig forskning. Hennes texter berör ämnen som gränser, relationer och uppväxt. Hon integrerar ofta poesi och samhällsengagemang i skrivandet. 

 

Publicerat i Debut, Gästbloggare, Skrivutbildningar | Märkt | 2 kommentarer

Hur gick det sen Karl Modig?

De kommande lördagarna ska vi bjuda på några godbitar – bloggarna från 2016 berättar vad som hänt sen senast och vad som är på gång. Först ute är Karl Modig.

gb_karl_modig_2För mig har 2017 varit väldigt mycket som en baksmälla. Huvudvärk, sega morgnar och alldeles för mycket pizza. Kanske inte världens peppigaste metafor, men nu kör vi på den.

Men i baksmällan har det funnits några ljuspunkter. Jag har flyttat hemifrån (vuxenpoäng!), pluggat Internationella Relationer på universitetet och druckit O’Boy. Men det absolut roligaste har varit att Superkrafter – på gott och ont har levt vidare. Jag har fått meddelanden på Twitter, läst inlägg på Instagram och blivit intervjuad i Random Mix på Barnkanalen. Det är nog det härligaste, att boken på sätt och vis har fått ett eget liv.

På skrivfronten har det här året varit en uppladdning inför januari 2018, då min nya bok Döden är inget skämt kommer ut.

Den handlar om Josef som är 19 år och bor tillsammans med sina storasyskon Alexander och Natascha. Fast nu är det bara Josef och Natascha kvar. Han ägnar dagarna åt att skriva skämt till sin stand-up, nätterna åt att hamna i fel säng, och pratar om vad som helst utom Alexander. Men hyran behöver betalas och Josefs syster ligger bara i sängen hela dagarna, så han börjar jobba som resurs i skolan. Sakta börjar han ta in det fruktansvärda som hänt, trots att han hela tiden försöker skämta bort det.

En rolig (och sorglig) bok om sorg, syskonskap och stand-up helt enkelt.

Jag skrev på kontraktet i december förra året och under våren samt sommaren har jag jobbat med min förläggare med förändringar i boken. Karaktärer har diskuterats, scener har slängts om och titlar har föreslagits. Nu, under hösten, har jag jobbat med min redaktör på lite mer detaljnivå. Fokus ligger på ord, meningar, men fortfarande också på karaktärer och på scener. Det är det jag älskar med min redaktör (Shoutout till Klara på Gilla Böcker / Lilla Piratförlaget), att hon inte låter mig komma undan med bristfällig gestaltning.

Döden är inget skämt

Och nu är den nästan klar. Det känns faktiskt så konstigt. Kanske ännu konstigare än när Superkrafter kom ut. Det är en blandning av inte-kunna-sova-om-nätterna-nervositet och inte-kunna-prata-om-annat-på-fest-spänning. För jag är otroligt stolt över boken, och över mig själv (om man får säga det) för att ha skrivit den. Den handlar ju om sorg och om psykisk ohälsa, två extremt svåra ämnen, och slutresultaten har ändå blivit väldigt bra. Mina testläsare har berättat att de skrattat i början och gråtit i slutet av boken, vilket måste ses som ett bra betyg. Antar jag.

I januari är boken äntligen ute och baksmällan kommer att vara över. Jag hoppas att ni kommer skratta och gråta med mig.

Tack för att jag har fått komma tillbaka hit och skriva ett litet inlägg.

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar