6 saker jag önskar att jag vetat som debutant

I dag gästbloggar Johanna Schreiber, aktuell med romanen ”Mellan raderna” på Norstedts.

Hej!

Jag heter Johanna Schreiber, och jag debuterade 2013 med ungdomsromanen Carlstensveckan på B.Wahlströms förlag. Sen dess har jag släppt ett gäng ungdomsböcker, barnböcker och relationsromaner för vuxna. Min färskaste bok heter Mellan raderna och släpptes den 19/4 (yaaay!)

Jag var 25 år när jag blev antagen. Min debutbok släpptes när jag var 26, och det finns VÄLDIGT mycket jag önskar att jag hade vetat det där året mellan antagning och utgivning. När skamsköljningarna över allt pinsamt jag gjorde som debutant svallar genom kroppen försöker jag tänka att det berodde på att jag var så ung och grön. Men! Det där med grönhet har ju dessvärre ingenting med ålder att göra.

Så: Här kommer 6 saker jag önskar att jag hade vetat när jag var debutant!

  • Att det är helt okej att spontanringa sin förläggare

Det tog ärligt talat ganska lång tid innan jag insåg att en del av min förläggares jobb var att ha timslånga telefonsamtal med mig om karaktärsutveckling och dramaturgi. Och att dessa samtal inte behövde bokas in månader i förväg, utan att det var helt okej att ringa upp, berätta att jag kört fast och vända och vrida på anledningen till det. Det är antagligen väldigt få förläggare som blev just förläggare för att de älskar att sätta budget och korra omslagstexter. De allra flesta tycker att manusarbete är JÄTTEKUL!

  • Att min åsikt räknas – men att förlagets omdöme är mer värt än min personliga smak

Det är givetvis så att du ska ta strid för sånt du tycker är viktigt. Till exempel om du inte vill ha en häst på omslaget om det inte finns en häst i boken. Men din förläggare, säljavdelningen och alla andra på förlaget vet vad som funkar. Lita på det. Personligen är jag skittrött på att se feelgoodomslag med kvinnor i stråhatt, vissa typsnitt och att deckarhjältinnor beskrivs som ”egensinniga” i baksidestexten. Men alla andra är inte uppenbarligen INTE trötta på det, eftersom människor väljer att läsa eller lyssna på de böckerna. Och det vet förlaget. Ditt jobb är trots allt att skriva boken, inte att sälja eller paketera den.

  • (Nästan) Alla överdriver på Instagram

Får du panik av att se uppdateringar som ”tjoho! Nu ska min bok på tilltryck för tredje gången!” eller ”Nu har mina böcker om Morden i Bajsköping sålt 100 000 exemplar!”? Då kan det vara skönt att tänka på vad som ligger bakom de uppdateringarna. Tilltrycks-personen berättar antagligen inte att förlaget försöker hålla lagerkostnaderna nere och därför bara trycker 500 ex åt gången. Och författaren som sålt 100 000 ex berättar inte att det finns sju böcker om Morden i Bajsköping, och att försäljningen därför ligger på typ 14 000 ex per bok, vilket är ganska mediokert. Personligen försöker jag alltid att vara ärlig när jag berättar om vad som går bra, för då känns det mycket härligare att få gratulationer.

  • Mina vänner ville läsa en färdig bok – inte hjälpa mig med manuset

Du är faktiskt bara jättejobbig om du pratar om ditt manus med alla dina vänner och ber dem läsa det innan boken är klar. Men låt dina vänner vara just vänner, och lämna manusarbetet till förlaget.

  • Det är JÄTTESTOR skillnad på att vara författare och besökare på Bokmässan

Man blir JÄTTEJÄTTETRÖTT av att vara författare på Bokmässan. Och därför är det en JÄTTEJÄTTEBRA idé att köra alkoholfri bokmässa om det är din första, eller att bestämma att man går och lägger sig en viss tid varje kväll. På min första Bokmässa hade mitt förlag fixat en urfin programpunkt där jag och Jenny Jägerfeld skulle prata om sexskildringar i ungdomslitteraturen på Kulturrådets scen. Jag var ung, dum i huvudet och gick på nån rolig efterfest kvällen före. Det resulterade i att jag satt och bakissvettades bredvid en av Sveriges absolut coolaste, smartaste författare på en av Bokmässans kreddigaste scener. Sa jag några smarta saker? Nja, inte så smarta som jag hade kunnat säga. Blev jag ditbjuden igen året därpå? Nej, det blev jag inte. Slutsats; Du är på Bokmässan för att jobba. Inte för att leka festival.

  • Det viktigaste är ändå allt som inte har med min bok att göra

Typ att jag är frisk, glad, att min familj mår bra och att jag har ett roligt jobb. För de allra flesta fortsätter livet nämligen ganska mycket som vanligt efter debuten.

Lördagsenkäten: Hur väljer du böcker?

Man ska inte välja en bok efter omslaget, sägs det. Men hur ska man göra då? Hur gör egentligen debutantbloggarna när de väljer vad som ska komma härnäst på läslistan?

Lite brusigt ljud, men oslagbart coolt.

Gudrun Furumark: Håller helt med Bo Diddley, det går inte att döma ut en bok på grund av omslaget, även om det ofta ger en bra fingervisning om vilken genre det rör sig om. Man behöver läsa baksidestexten också, och kanske de första raderna. I min boktrave bredvid sängen ligger böcker som jag hört/läst ska vara bra. Böcker av författare jag gillar sen innan. Och ”svåra” romaner som huvudpersonen i min bok läser, som jag ännu inte känt mig redo för.

Mattias Kvick: Jag köper ofta böcker på loppis och jag påverkas definitivt av formen och till viss del av omslaget. Jag dras direkt till sjuttiotalets högre format på pocketböcker – 115 x 190 mm (gärna med en frontillustration av Per Åhlin). Detta gör att jag även hyser en förkärlek till förlaget Grates pocketutgivning vilkas böcker mäter fina 123 x 200 mm, till skillnad mot vår standardpocket som innehar det lite tråkiga formatet 110 x 180 mm. I övrigt väljer jag oftast böcker av författare som jag redan vet skriver bra, och gärna äldre böcker. Då spelar omslaget mindre roll. Vissa förlag är säkra kort om jag söker nya författare, och hittar jag kartor eller fotnoter i en bok får den oftast följa med mig hem.

Caroline Möllesand: Just nu läser eller lyssnar jag inte så mycket som jag egentligen vill, därför är jag selektiv. När mina favoritförfattare släpper något nytt går de före i kön. Däremellan har jag två strategier: Antingen väljer jag en bok som hyllats av andra, som jag tror har samma smak som jag, eller så blir det en debutant som jag är nyfiken på. Inspiration och tips får jag oftast från andra läsare och författare på Instagram.

Ann Edliden: Jag har en lång lista på böcker som jag vill läsa. Så fort jag hör talas om något jag tycker låter intressant så lägger jag in det i listan på Goodreads (förut använde jag Boktipset). Oftast en bok det pratas om just nu, tips från vänner eller så upptäcker jag någon klassiker jag missat trots att jag läst litteraturvetenskap på universitetet (har bara läst a-kursen, som då enbart inriktade sig på litteratur utgiven före 1890). Jag läser mycket e-böcker och brukar ofta bara söka på ”e-bok” på bibliotekets utbud och bläddra mig framåt hejvilt.

Drömmar och planer

Man hör ofta att ”författare” är ett drömyrke. Försökte hitta lite aktuell statistik på det där, men dagens kidz verkar vara mer sugna på att bli ingenjörer och livscoacher, administratörer och typ säljare. Varken författare eller läkare var med på listan. Håhåjaja säger tant, vart är världen på väg?

Ändå snackar man mycket om det här med ”författardrömmen” ”bokdrömmen” ”skrivdrömmen” (ofta, vill jag lägga till, i samband med att man försöker sälja något). Hur ofta hör man någon snacka om ”administratörsdrömmen”?

Jag är ganska övertygad om att den som vill skriva böcker inte bör ha författardrömmar. Framför allt för att verkligheten är, ja liksom dötrist och tråkig. Och inte alls så jävla underbar. Det är traggel, traggel, traggel, och gammeldags old-school arbete.

Sen också för att drömmar är ett sånt jävla slöseri på tid, värdefull skrivtid.

Det som behövs är en slags besatthet. Typ som en klåda. En knäpp idé som sätter sig, och sen inte ger med sig. Som man inte blir av med. Jag får sådana titt som tätt. Läkarprogrammet var en sån. Och tja, här är jag nu. Samma med boken och nu har jag fått ett nytt knäpp som jag bara måste ventilera. Jo, visste ni att ansökningarna till att bli astronaut hos European Space Agency ligger uppe just nu?

Jag är jätteflygrädd. Och har väl liksom inte värsta bra fysik. Men ta mig fan, jag uppfyller resten av kriterierna. Och de kanske behöver en läkare i rymden vem vet? Jag kan ju, eh, operera blindtarmar i rymden (jag har sett hur man gör på youtube). Eller åtminstone förskriva recept? Lite D-vitamin, järntabletter och Sertralin kanske behövs i rymden?

Ja så sista ansökningsdagen för att bli astronaut är i slutet av maj. Vilket av ett sammanträffande råkar sammanfalla med sista datumet som jag ska lämna in en slut-slutversion av boken för korr och sättning. Allt jag behöver fixa är ett läkarintyg, och ett ansökningsbrev, och alla papper…

Help me god, hjälp mig mot mig själv.

Här är Carina-nebulosan (som har en icke helt oväsentlig biroll i boken.) Den har ett bihang som kallas Guds Finger.

Gonatt

/A

Skriv och redigera effektivt med Pomodoro

Är du duktig på att skjuta upp saker? Är du dessutom lättdistraherad? Försöker du att göra flera saker samtidigt också?
Det där stämmer på mig ibland. Nu pratar vi om på hemmaplan och på fritiden, inte på jobbet. Där beter jag mig förstås oklanderligt.

Sådana egenskaper gör att vi ibland inte får så mycket gjort som vi skulle vilja. Som tur är finns det knep för att bli mer effektiv och produktiv, ett av dem är Pomodoro-metoden.

Jag testade det när jag fick lite skrivkramp i slutspurten av mitt råmanus – och det hjälpte mig faktiskt att komma igång igen. När jag skulle börja redigera på allvar i tisdags bestämde jag mig för att köra Pomodoro-metoden igen.

Så här går Pomodoro till:

1… Välj EN uppgift du ska göra, till exempel skriva eller redigera.

2… Ta bort alla potentiella distraktioner: Sätt på dig hörlurar, stäng in dig om det behövs, pausa mejlnotiserna, lägg bort eller sätt telefonen på ljudlöst – inget ska kunna störa dig.

3… Sätt en timer på 25 minuter.

4… Jobba fokuserat och intensivt!

5… När tiden är slut tar du en paus på 3-5 minuter och påbörjar ännu en 25-minutersperiod.

På sajten https://productivitytimer.com finns en timer som du kan välja att använda. För mig duger det med mobilen. På samma sajt finns mer information om metoden och även svaret på frågan du säkert redan ställt dig:
Varför just 25 minuter?

Här är de viktigaste anledningarna till tidsomfånget:
Det är INTE FÖR LÄNGE så att du får tillfälle att prokrastinera.
25 minuter känns överkomligt även för att ägna sig åt något som känns tråkigt och jobbigt. Förhoppningsvis brukar inte skrivandet kännas tråkigt, men du fattar tanken. Även om du inte hinner med hela uppgiften på 25 minuter är det mycket värt att åtminstone ha påbörjat något. Allt som är gjort är gjort.

Det är INTE FÖR KORT så att du inte hinner göra något vettigt.
Du hinner mer än du tror på 25 minuter. Om det hade varit kortare tid hade det varit svårare att se framstegen. Framsteg är viktiga för motivationen, det ska kännas kul att återgå till nästa Pomodoro efter pausen.

Det är TILLRÄCKLIGT KORT för att du ska hålla dig fokuserad
Många presterar som bäst under lagom mycket press. Du vet att du behöver koncentrera dig extra för att få något gjort under de där 25 minuterna och den pressen gör dig produktiv.

Självklart kan du bestämma andra intervaller om du vill, men det här är beprövat sedan 1980-talet. Det var då som studenten Francesco Cirillo utvecklade metoden och han använde den välkända kökstimern i form av en tomat. Pomodoro betyder just tomat på italienska.

Vissa använder sig av Pomodoro under en hel arbetsdag och delar in varje timme i två 25-minuters pass. För mig räcker det fint att göra det i en timme och främst när det naturliga flowet inte infinner sig.

Det finns också särskilda appar där man kan ha sina att-göra-listor och föra statistik över sin produktivitet. Nej, tack. Det är inget för mig. Jag behöver inte fler saker att hålla reda på, jag vill bara få en extra kick för att komma igång ibland eller ha en stödjande krycka för att behålla fokus. Testa vetja!

Hur gick första redigeringspasset då?
Bra tack. Dagarna innan hade jag funderat en del över HUR och VAR jag skulle börja. Skulle jag ta tag i en karaktär i taget eller göra allt i kronologisk ordning?
Jag hade inte bestämt mig riktigt när jag satte timern, men det blev som en signal – sluta tänka, bara gör. Så jag började från början, sida för sida, och tog mig igenom den första biten ganska enkelt.

Skönt att vara igång!

Om att skriva i nutid

En nutida selfie

Jag tänker att trovärdigheten i ett manus delvis är avhängig den form man valt att skriva i. Man måste helt enkelt ta konsekvensen av den berättarform man valt.

Min bok Pensionat Solvändan är skriven i första person, presens dvs. att det är Algot/Beatrice själv som berättar historien i nutid. Han tycks berätta medan saker händer, vilket i sig kanske inte är så trovärdigt egentligen, ty vem gör så? Ingen berättar att ”Jag tar stigen ner mot havet.” medan personen faktiskt gör det. Och ändå är det som om det konstigt nog fungerar i skrift. Det är som om Algot berättar för sin dagbok i realtid vad som sker. Ett alternativ, som kanske hade varit lättare, hade naturligtvis varit att berätta om honom i tredje person – ett mycket vanligt berättarperspektiv som ibland resulterar i Den allvetande berättaren. Denna berättarform bygger, som bekant, på att jag som skriver tittar på händelserna liksom från ovan och berättar för läsaren vad jag ser och hör, men ofta även vad jag i hemlighet vet om karaktärerna. Som författare är jag då inte låst i tid och rum, utan kan röra mig fritt i historien.

Fördelen med just den berättarform jag trots allt valde var konstigt nog begränsningen den gav. Jag brukar arbeta så – genom att redan från början begränsa mig. Det skärper tanken och kräver viss kreativitet. Även i mitt bildskapande har jag alltid tänkt att ett överflöd av färger och material riskerar att döda den sanna kreativiteten, som ju faktiskt handlar om att hitta nya lösningar i begränsningen.

Den allvetande berättaren vill gärna gå in i huvudet på sina karaktärer och berätta vad de tänker, känner och drömmer om. Ty om man inte själv bestämmer något annat, finns det ju inga begränsningar alls i det allvetande perspektivet. Man tar plats som ett slags allvetande gud över sina karaktärer. Det gör att författaren i ett svep kan tala om för läsaren vad flera personer i ett sällskap tänker och känner, utan att någon i sällskapet egentligen uttryckt det, eller ens vet det om varandra.

Bea och Mona tar ett fotbad i realtid
Ill. ur Pensionat Solvändan, Lange Forlag, 2020 (c)Kvick

Men Algot/Beatrice är ingen gud och kan därför omöjligen veta vad t ex hans kompis Mona tänker och känner, han kan bara förmedla vad han själv betraktar och förnimmer. Detta hjälpte mig att följa den kända devisen show, don´t tell – dvs. visa i stället för att berätta – ett vanligt råd till blivande författare. Greppet ger nämligen mer utrymme åt läsaren att själv tolka vad hen läser och det gör läsaren till en medskapare av historien. Och en sann läsare säger inte nej till att få vara med i processen. I Pensionat Solvändan bjuder Algot/Beatrice in oss att stå bredvid honom inför de andra karaktärerna och vi får höra vad de säger och se var de gör precis som om vi vore där.

Att komma ut på andra sidan – av en redigeringsrunda

Man hör författare viska om den sinsemellan och kanske lägger någon i förbifarten upp en bild i sociala medier som visar att de befinner sig i den. Den fruktade redigeringsfasen. Mitt manus hade hunnit gå ett par rundor till förläggaren men nu var det dags för redaktören att sätta tänderna i det. Redaktören på Polaris heter Ulrika och när vi skulle gå igenom hennes förslag på ändringar och de korrfel hon hittat så försäkrade hon mig om att det inte var det absolut värsta hon hade sett.

– Du har blandat ihop dagarna lite här och där, men det gör XXXX (känd författare) och XXXX (annan känd författare) också, sa hon.

Smart knep för att få oss debutanter att känna oss mindre dåliga, antagligen. Jag ägnade de första dagarna åt att föra in hennes ändringar i manuset – eller åt att harmset fundera på om det verkligen var nödvändigt att ändra just den saken som jag ändå tyckte så mycket om. Vissa gånger var jag helt enkelt inte överens med redaktören och fick i ett skamset mejl senare förklara exakt hur och varför. För det har man ju hört, att redaktören har alltid rätt. Eller om det är förläggaren. Båda har antagligen alltid rätt.

Efter fyra dagar var jag färdig och hade egentligen kunnat skicka iväg manuset i det skick det var. Men jag kände att jag var tvungen att gå igenom hela det igen. Ord för ord. Det slutade med att jag satt ungefär 12 timmar om dagen i ytterligare fyra dagar (detta var efter att ha jobbat emellan, jag sover faktiskt när jag jobbar. Redigeringen skedde på mina lediga dagar).

Det krävdes enormt mycket ändringar insåg jag. Varför hade jag använt ord som ”understundom” och ”trängta”? Lever jag på 1800-talet? Gör mina karaktärer det? Nej. Den här delen i processen var ännu mer pinsam än jag hade föreställt mig och jag vägde varje ord på guldvåg. Det kändes som att jag massakrerade och återuppbyggde varje mening, en byggsten i taget. Förstasidan av manuset skrev jag om kanske tio, nej tjugo, gånger. Skickade till en författarkollega som kom med input. Ändrade igen.

Om jag skulle beskriva känslan genom den här delen av processen så skulle jag likna det vid att låta ens hjärna först köras genom en biltvätt, sedan torka på en klädlina och sedan manglas sakta genom en elektrisk mangel. Och det var bara mitt eget fel, för att jag hade skrivit så pretentiöst och töntigt första gången. Redaktör-Ulrika hade uppenbarligen varit alldeles för förlåtande. För ett par veckor sedan sparade jag ner filen och skickade iväg innan jag hann peta ännu lite till.

Nu ska manuset ”sättas” som det heter och sedan ska redaktören läsa igenom det en gång till. Jag ska antagligen ändra saker ytterligare en gång efter hennes synpunkter. Sedan korras. Och till sist – gulp – tryckas. Nu är det mindre än två månader kvar till utgivning. Hjälp!

Vi leker att allt är bra och att jag får bestämma

Skriva och läsa (och nyttja streamingtjänster), har vi ju kunnat göra trots pandemin. Men jag har inte träffat min mamma sen i oktober. Då gick vi, helt i hennes anda på två stora konstutställningar på samma helg. Sen stängde allt ner. Jag är tacksam över att mamma lever, men jag saknar både henne och att gå på museum och galleri.

Foto: Lydia Putkinen Tappert

26 mars öppnade Moderna Museet öppnade igen. Jag hängde på låset, det vill säga, var snabb med att boka biljetter för att se den underbara Giacomettiutställningen. Det var härligt, men litegrann som att spotta en törstig kamel i halsen. Jag vill ha mer! Vi kan väl leka att allt är bra igen, och att jag får bestämma. Då bestämmer jag att det finns weekend-interrail och att flera av de konstnärer jag helst vill se ställer ut samtidigt.

David Hockney: Domestic scene

Jag flexar ut från jobbet, sätter mig på tåget en fredagsmorgon och åker ner mot kontinenten. Första stoppet blir Danmark, och Louisiana där en David Hockney retrospektiv just har öppnat. Äntligen får jag se de där ömsint målade vita sockorna på riktigt. Jag äter en god lunch i kaféet och dricker ett iskallt glas vitt vin innan jag åker vidare ner längs kusten. Med raska steg går jag från Köpenhamns Hovedbanegård till Statens Museum for Kunst. Medan jag tar mig fram genom stadskärnan nyktrar jag till.

Kerry James Marshall: Slow Dance

Min vän Anna-Liisa har fått rast från den filminspelning hon jobbar på, och väntar utanför museet. Vi kramas innerligt, sen går vi in och ser Kerry James Marshall-utställningen. Båda blir berörda av hur ömsint han skildrar människor, och förtjusta i mönstren i hans målningar. Efteråt äter vi middag och pratar ikapp, sen följer hon mig till tåget.

Nästa morgon vaknar jag i Paris, på Gare du Nord. Efter en stärkande frukost bestående av en café creme och en pain au chocolat beger jag mig till centre Pompidou.

Paula Rego: Utan titel.

Paula Rego är en jävla knock-out, särskilt målningarna hon gjorde för att skildra villkoren för kvinnor som går genom illegala aborter. Alla konstintryck gör mig inspirerad. Jag hittar en sylta där ägarens hund inte morrar åt mig. Efter en chevre chaud och ett strävt glas rödtjut överväger jag att ta in på hotell. Datorn har jag med och det vore skoj att skriva i Paris, i alla fall ett dygn. Men nej, jag ska vidare.

Ett Eurostar tåg tar mig till London på bara några timmar. Det är härligt trångt på tunnelbanan som tar mig till Tate Modern, som har kvällsöppet. Jag letar upp Rothko-rummet. Det är stilla därinne. En vithårig dam sitter där, liksom uppslukad av konsten.

Markt Rohko: Black on Maroon

Jag smyger in, och sätter mig tätt intill. Sen bara sitter vi där bredvid varandra. Mamma och jag.

Om rädslan att debutera

I dag gästbloggar Helén Wigh. Hon är aktuell med debutromanen Järnmärkt, som gavs ut i mars 2021 av Historiska Media.

Helén Wigh Järnmärkt

Tänk att så många olika känslor kan samspela inuti kropp och sinne inför en debut. Känslor av lycka, eufori och längtan, som slåss mot ängslan, nervositet och rädsla. Min dröm om att få debutera har både skrämt mig liksom fyllt mig av lycka. Och nu är det gjort. Hur var det då?

Innan jag går in på det vill jag först försöka förklara de negativa känslorna. Varför de ens finns inom mig. Som person är jag mer introvert än extrovert. Jag kommer från ett litet samhälle i Värmland, en by med cirka 300 invånare. I den närliggande staden känner de flesta till varandra på något sätt. För mig var det ingen självklarhet att ens berätta för min kära familj att jag skrev på ett spänningsmanus för några år sedan – skulle jag då våga berätta för andra? Att avslöja att jag hade en dröm vid sidan av läraryrket – en dröm som kändes ouppnåbar. På något sätt hade jag Jante med mig på axeln som ständigt frågade ”Vem tror du att du är?”. En fras som jag visste kom från mitt inre, inte från min familj eller vänner. De har alltid trott mer på mig än vad jag själv har gjort och när jag till slut vågade berätta om mitt skrivprojekt blev de överförtjusta och var övertygade om att jag skulle lyckas. De hade rätt. Det förstod jag först när mitt manus antogs i december 2019 av Historiska Media förlag. Ändå var jag rädd för vad andra skulle tycka och tänka.

Att debutera innebär att din trogna följeslagare – berättelsen, den som kommer från hjärtat iklädd med ord valda med omsorg – skulle bli fritt fram för andra att kommentera. Kritisera. Och för mig var det skrämmande. Liksom att jag som person skulle synas och höras mer offentligt. Men nu är det gjort. Plåstret är avrivet. Och jag har lärt mig massor. Bland annat hur intervjuer kan vara, flera stycken dessutom. Det har varit intervjuer över telefon men allra mest öga mot öga. Jag har tagit små steg till att försöka slappna av inför kameran, ta någon selfie för att lägga ut vid passande tillfällen. Posta inlägg på sociala medier, våga vara stolt, sälja min bok direkt till läsarna genom mitt drive-in-event i samband med mitt boksläpp. Det har varit kognitiv beteendeterapi på hög nivå och jag gjorde det. Jag lät inte rädslorna styra.

Och kommentarerna, kritiken. Än så länge har det inte gått lång tid sedan jag debuterade. En vecka efter debuten fick förlaget beställa tilltryck av Järnmärkt, då den ”flugit av hyllorna”. Responsen från läsarna har varit otrolig. Magisk. Överväldigande. Samtidigt som jag sett några negativa kommentarer på streamingsidor, alltifrån någon som inte ens läst till någon som inte gillade den eller uppläsaren. Men de kommentarerna gjorde inte så ont. Inte alls. De positiva kommentarerna är så många fler. På något sätt har det gjort mig mer avslappnad och att läsare tycker något innebär att boken ändå engagerar, liksom blir läst. Och till slut kommer jag att kunna få mina egna trogna läsare. De som läser mina ord för att de uppskattar dem, engageras av dem. De som ser till att mina berättelser får liv. Gång på gång. Precis det som har varit min inre önskan.

Till hösten kommer min andra spänningsroman ”Jordoffer”. Och om ett par veckor min barnbok ”Fisen Fartdåre” – en helt annan genre och målgrupp. Ännu en erfarenhet rikare. Skillnaden med de kommande boksläppen jämfört med det första är att jag från start kommer vara mer avslappnad och tillfreds. Min första erfarenhet stärker mig i de framtida.

Till alla oroliga författaraspiranter därute som har en dröm men som ängslar sig för allt runtomkring. Släpp oron. Våga ge dig hän. Ta små steg framåt och fortsätt att skriva under tiden. Smärtan att inte våga torde vara värre än att ha vågat och – i och med det – riskerat att misslyckas i sitt försök. Varje gång vi vågar oss på något nytt, vinner vi något i oss själva oavsett hur det går. Och framförallt – det som är viktigast i min strävan – vi öppnar dörren och låter våra berättelser få liv.

Vi tipsar om snabbläsning!

Debutantbloggens Lördagstips

Det är inte alltid det finns tid eller lust till att slå upp en tjock bok, ibland är det trevligt att läsa något kortare. Tipsa om något som kan vara lagom lätt att ta till sig en lördag i april när andra aktiviteter lockar.

Ann Edliden

Ann Edliden: Jag vill vara lite avantgarde här i bloggen denna lördag och ställa frågan ”Är en Twittertråd litteratur?”. Till sommaren har filmen ”Zola” premiär och den handlar inte om den franske 1800-talsförfattaren utan om två amerikanska strippor som roadtrippar till Florida. Filmen bygger på en Twittertråd skriven av en tjej som kallar sig just Zola. Tidningen Rolling Stone har grävt i historien, som innehåller stripklubbar, prostitution och ett självmordsförsök. Det är en underhållande skriven tråd, som då den postades uppmärksammades av kändisar som Missy Elliott och Beyoncé. Om man inte orkar med Twitterformatet berättas hela händelseförloppet (faktagranskat) i Rolling Stone-artikeln. Jag rekommenderar dock verkligen att läsa tråden i sin helhet. Och sedan återkomma med svar på min inledande fråga i kommentarsfältet.


Mattias Kvick

Mattias Kvick: Som den boknörd jag är lockas jag trots tidsbrist eller ork ändå just till böckernas värld. Dagar och stunder då jag inte orkar läsa en tjockare bok, brukar jag plocka fram antologier eller, på senare år, lyrik. Ibland kan jag naturligtvis hitta nya texter, men det jag tycker mest om är att då läsa om texter jag redan har läst, kanske flera gånger. Det är som att lyssna på en bra låt. Man lyssnar ju inte på favoritlåtar för att hitta något nytt, utan för att man redan kan den. En favoritbok bland flera, och ett bra tips, är antologin Kaféliv utgiven av En bok för alla, 1996. En mängd författare skriver kort om kafélivet i Europa under mitten av 1900-talet. Bland annat finns där en novell av Stefan Zweig om den excentriske mannen Bokmendel, ett vandrande boklexikon, som jag gärna läser med jämna mellanrum. Att hitta lyrik som passar är däremot inte alltid så lätt (mycket poesi är tyvärr ofta överpretentiös, onödigt tillkrånglad eller bara outsägligt tråkig), men jag har på senare tid haft sällskap av Thomas Tidholm och hans fina, underfundiga och oftast ganska roliga poesi Eller kanske något av Bodil Malmsten:

” 1 pälskragad kvinna röker en kort cigarett
utan skyddsnät på bänken november december” (ur Nåd & onåd, Bonniers 1989)

Och det fina är att man inte måste läsa allt. Ibland räcker det med att bara bläddra, eller läsa en strof, en fras. Och så har hjärnan slagits på igen.


Gudrun Furumark

Gudrun Furumark: För snabbläsning rekommenderar jag två poesikonton: Lyrikbänken med dikter på svenska och Poetryisnotaluxury som lägger upp lyrik på engelska. Där kom för några dagar sen denna sorgsna, uppgivna och frustrerade dikt av Toi Derriotte upp som kanske inte passar in på beskrivningen ”lätt att ta till sig”, för den är smärtsam. Den gick snabbt att läsa men kommer stanna kvar länge hos mig.


Anna Grönlund

Anna Grönlund: Jag brukar roa mig på sajten https://tvtropes.org/ . Sjukt underhållande wiki om populärkultur! Även oumbärligt om man vill ha ett kreativt och positivt förhållningssätt till populärkulturens alla troper (dvs typ… stilfigurer. eller äh: lika bra ni läser definitionen) och hur man kan använda dem i sitt skrivande.


Caroline Möllesand

Caroline Möllesand: Katten Kerstin Strömstedt bjuder på rolig snabbläsning på Instagram nästan varje dag. Kerstin är enligt sin presentation Sveriges största kattinfluensa och har fler än 56 000 följare! Det som gör att hon platsar på Debutantbloggen idag är hennes sällsynta förmåga att leka med språket och trolla med orden. På fredagarna bjuds det dessutom på fyndiga låtar.
(Det är så klart husse, Niklas Strömstedt, som ligger bakom Kerstins skrivande.)

Uthållighet, uthållighet.

Nej fy fan vad opepp jag är på att blogga idag. Kanske för att jag är inne på andra veckan av en ganska saftig förkylning som inte ens är covid. Alla icke-covid-förkylningar känns liksom så komplett onödiga.

Önskar att jag var en sån där modebloggare som kunde fylla ut med lite ”content” i form av foton av mig själv med mina kläder på mig.

Men inte ens det skulle gå för jag har inte orkat tvätta. Har just nu på mig en trasig pyjamastisha, dessutom är den ut-och-in. Inga byxor. Dessutom har jag ingen helfigursspegel. Vad ska man med en sån till. Ger ju bara ångest.

Eller inredning. Varför kan jag inte va en sån som bryr mig om inredning? Gjorde ett tappert försök att va en normal person som gör blomsterarrangemang. Det höll 2 insta-poster, som mest fick likes från japaner.

Nej, jag har kommit in i en rymdperiod där jag läser en massa om rymden, och om monster. Och om mörker. Nästa bok: Rymdmonstermörker.

Aja det här var ju ett deppigt och oinspirerande inlägg. Vi ska ju va liksom peppiga här, och uppmuntra alla blivande författare och ge inspiration om det glammiga författarlivet.

Men långa perioder är det så jävulskt tradigt. Just nu är en sådan period. Man måste bara skriva om och skriva om, och nu har jag en månad på mig att skriva om IGEN. Har en lista från förlaget på logiska luckor som måste fyllas med logik. Det blir lätt så när man absolut ska hålla på och skriva en jättekomplex historia med en massa metanivåer.

TYPISKT high-brow-nybörjare att hålla på med en massa text-i-text och krångla. Nästa gång ska det bli en lättare bok. En huvudperson, rak historia, början-mitten-slut. Om rymdmonster.

Här kommer lite tips från en person som känner sig som en gammal gammal kvinna just nu:

1: Om ni måste ha ett excel-ark för att hålla reda på alla trådar så är det dags att fundera lite på vad ni håller på med.

2: Om nån frågar vad boken handlar om och ert svar är ”eeeh, jag vet inte, lite olika saker?, det är liksom en kvinna och sen blir allting konstigt och så är det en kärlekshistoria också och sen lite typ sci-fi”. – Ja då måste ni fundera på vad ni håller på med.

3: Om ni skriver en bok överhuvudtaget – fundera på vad ni håller på med. Det liksom, kräver så enormt mycket. Det slukar en. Det är en malström.

4: Om ni ännu inte börjat skriva utan mest sitter här och läser debutantbloggen med en löst formulerad skrivdröm – äh förresten, go for it. Hade jag vetat hur jobbigt detta skulle vara hade jag aldrig gett mig in på det. Samma med det mesta här i livet i och för sig. Men det kan man ju inte basera sina beslut på.

Adios, nu ska jag bara gå och skriva ett synopsis IGEN för att kunna lättare se var luckorna kan täppas till. Sen förhoppningsvis är det sista gången.

/A

Om mina låtsaskompisar: Att fylla på och förtydliga

Caroline Möllesand redigering av feelgoodroman
Dags för påfyllning lite överallt!

Redigeringen upptar fortfarande mycket av mina tankar så jag fortsätter att blogga på det temat. Som jag skrev förra veckan behöver jag bearbeta mina karaktärer, och jag tänker att du kanske är nyfiken på att veta mer om det. Det hade jag varit!

För några dagar sedan stötte jag på en träffande formulering. Therese Widenfjord skrev så här i ett inlägg på Instagram:
”Herregud, vad jag börjar tycka synd om mina huvudpersoner…! Allt elände jag utsätter dem för. Jag lovar att skicka dem på spa när det här är över! (Möjligen åker jag med själv också.)”

Sedan avslutade hon med hashtaggen #lekamedlåtsaskompisar. Ha ha, precis så är det ju! Att skapa sina karaktärer är som att att skaffa sig låtsaskompisar. Jag har helt klart hängt mer med Melinda och Sanna än mina verkliga vänner det senaste året. Det finns flera anledningar till det, pandemin till exempel.

Det var både roligt och spännande att utforma mina två huvudpersoner. Till en början var de ganska suddiga och när det gäller namnen tog det ett tag innan de föll på plats. Nu känns de så inarbetade att jag förmodligen kommer behålla dem. Sanna kallade jag för Fia ett tag, och Melinda hette både Mikaela och Josefine innan jag landade i just Melinda.

Mycket viktigare än namn är så klart deras erfarenheter och personligheter – hur de agerar och varför. Min tanke var att de här två kvinnorna ska vara ganska olika och därmed pusha och bromsa varandra i olika situationer. Jag har den mesta informationen om dem klar för mig i huvudet och mycket finns nerskrivet i deras karaktärsmappar i datorn.

Något som är tydligt om man läser lektörsomdömet är att jag ibland berättar för lite. Särskilt i inledningen var jag ganska noga med att inte avslöja för mycket bakgrund. Jag ville väcka nyfikenhet utan att texten blev baktung av långtråkig information.

Det är precis det som lektör-Lena har bett mig fokusera på i redigeringen. På vissa håll behöver jag förtydliga förutsättningarna så att läsaren förstår Melindas reaktioner och handlingar bättre. Jag funderar mycket på hur jag ska göra det så snyggt som möjligt och var det är läge att flika in ledtrådar och detaljer.

När jag skapade Sanna passade jag på att ta ut svängarna och låta henne vara åt det hämningslösa hållet. Det är väl det man har låtsaskompisar till? Låta dem tänja på gränserna medan man själv står bredvid och väntar på smällen.
Kloka Lena säger dock att jag behöver putsa på Sanna och välja antalet gånger hon går över gränsen. Hon får gärna sticka ut men inte så mycket att hon förstör stämningen, he he.

Som du ser finns det en del att pyssla med. Jag har försökt göra det tydligt för mig själv genom att bena ut svaren på frågorna vad, hur och varför:

VAD? Även om läsaren redan nu tar Melinda och Sanna till sig och vill veta hur det ska gå, bör jag göra det möjligt att förstå dem ännu bättre och sympatisera ännu mer med dem.

HUR? Genom att fylla på med nödvändig bakgrund så att vissa reaktioner blir mer rimliga. Kapa de värsta sensationerna så att degklumpen blir mjukare i kanterna. Se över så att händelser, känslor och insikter som innebär nästa steg i utvecklingen hos karaktärerna blir tydligare.

VARFÖR? För att romanen ska bli så harmonisk och trovärdig som möjligt. Lite mer feelgood helt enkelt.

Så med det tydliga målet i sikte tänker jag ta mig framåt.
Fast jag kan erkänna att ungefär en tiondel av mig, innerst inne, önskar att någon annan kan fixa allt det här åt mig.
Å andra sidan vill jag inte vara utan erfarenheten av omskrivning heller och jag kan tänka mig den totala tillfredsställelsen när det väl är färdigt. Jag vet att det tillhör processen och det räcker som motivation.

Om ett brev – igen

Monas brev till Bea med fint frimärke på.

I min bok Pensionat Solvändan skickar huvudkaraktären Algot/Beatrice ett brev till sin nya vän Mona. I det uppföljande manuset Skalbaggen i trädet, som just nu ligger på förlaget för genomläsning, ligger ett svarsbrev till honom från Mona i posthögen då han kommer hem. I min väntan på att fortsätta jobba med manuset, skissar jag just nu på illustrationer till den kommande boken. Och det skulle kännas dumt att låta ett tillfälle att teckna ett brev gå mig förbi. Jag skissade alltså upp ett gult kuvert med frimärke på. Men där tog det stopp – ty vad heter Algot/Beatrice i efternamn och var bor han?

Jag tänker att adressen till sin huvudkaraktär kanske inte är det första man funderar över då man skriver manus. Men någonstans måste ju historien trots allt utspela sig, och någonstans måste ju karaktären bo. I min bok Pensionat Solvändan löste det sig genom att allt utspelade sig på ett tillfälligt boende – ett pensionat vid havet. Ingenting i manuset tvingade mig att närmare bestämma vid vilket hav eller vid vilken kust. En stad nämns, men inte vilken.

Det är inte raketforskning, men som manusförfattare ställs man ändå ohjälpligt inför frågan: var utspelar det sig, och ska staden/byn/kommunen vara fiktiv eller finnas på riktigt? Olika manus kräver olika svar, tänker jag. En hårdkokt kriminalhistoria om knarkhandel på västkusten skulle t ex bli märklig om inte Göteborg eller Malmö nämndes. Och ännu märkligare hade det blivit om en fiktiv kuststad i stället nämndes vid knarktillslaget, typ Valleby. Historien hade tappat något där.

Det har alltså med trovärdighet att göra, som vanligt. Allt har med trovärdighet att göra, skulle jag säga. Nå, hur tänkte då jag? Jag bestämde mig för att inte placera min historia i en verklig stad. Ty om jag använder mig av en verklig stad måste jag ju också förhålla mig till den. Om jag hade placerat Algot och hans mamma i låt säga Herrljunga, kan jag ju därefter inte fabulera fritt. Då måste jag ju också förhålla mig till Herrljungas karta och dess befintliga adresser, eftersom jag är noga med sådant. Och ställa mig frågan var i Herrljunga de i så fall bor och varför de skulle bo just där, i det området? Nej, en fiktiv stad fick det bli, för frihetens skull som Lundell skulle ha sagt.

Till brevet blev jag alltså tvungen att hitta på ett efternamn, en stad och en gata, och dessutom ett gatunummer och ett postnummer. Jag hade faktiskt inte tänkt så noga på vad Algot hette i efternamn. Frågan hade liksom aldrig dykt upp. Men jag gillar ju att jobba i teman så jag gjorde som med namnet på pensionatet – jag tog fram min gamla Sveriges flora och letade. Solvända är en blomma med ett fint namn som också passade ett pensionat, och snart hittade jag växten Ullvide, en videart. Jag tyckte att det lät som ett efternamn så nu heter han Algot/Beatrice Ullvide. Mona kallar honom dock för Bea, därav namnet på kuvertet. Adressen fick bli Bokliden 5, postnumret 432 10, staden Enstad. Allt i linje med vår flora samt mitt sinne för humor. Bok är ju passande nog både ett fint träd och ett högst trevligt objekt. En är som bekant en buske, men också hälften av ett högst trovärdigt namn på en medelstor svensk stad, typ Enköping. Namnet (berättar lokalhistorikern M. Kvick) kommer ur ”en stad”, och uttalas numera: Ensta’. Algot/Beatrice bor alltså klurigt nog i ”en stad”, vilken du vill.

Och vilken läsare bryr sig om allt det här, undrar du? Troligen ingen, svarar jag, men det ökar trovärdigheten och jag har gjort mitt författarjobb. Ingenting får lämnas åt slumpen!

Jag passar slutligen på att pusha lite för min och min syster Anna Widerbergs podd Mellan mörker och ljus. I vårt senaste avsnitt pratar vi om våra egna debutböcker Pensionat Solvändan och Tiden är människornas ängel. Vi pratar om vårt skrivande, hur vi gör, hur det kan bli två böcker av en teckning och en blogg, mm.

Att skriva sitt debutantporträtt

Jag hade aldrig hört talas om tidningen Svensk Bokhandels koncept ”debutantporträtt”. Först när min förläggare förklarade vad det går ut på så fattade jag att det är en ganska stor grej i bokbranschen. Eller åtminstone för debutanterna, som får skriva om (nästan) precis vad de vill och blir lästa av många i branschen för första gången. Många tidigare debutantbloggare har delat med sig av sina tankar kring detta fenomen.

Riktlinjerna från Svensk Bokhandel lyder ”Porträttet skrivs av författaren/illustratören själv som en personlig presentation av honom eller henne. Undvik cv:n, reklamtexter för boken eller annan verksamhet samt hänvisningar till hemsidor och bloggar.”

Således skrev jag ihop en text där jag försökte bjuda på mig själv och mina tankar kring att bli utgiven. Jag fick dock feedback av min förläggare Sofia att jag kanske kunde nämna boken någonstans i debutantporträttet, så jag sköt in ett par meningar om den också. För ett par veckor sedan kom sommarkatalogen ut och jag fick se porträttet i tryck. Här nedan följer texten i sin helhet.

Varning: texten kan innehålla spår av skryt.

Jag älskar folk med hybris. Allra helst vill jag att folk ska ha så gott självförtroende att det nästan gränsar till galenskap. Det är inte för att jag i något slags entreprenöriell anda tror att det går att tänka sig till framgång. Jag har faktiskt själv varit en “entreprenör”. För några år sedan drev jag ett mysigt vintagecafé tills jag insåg att det inte är så mysigt att jobba tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan för att i slutändan knappt ha råd med hyran. Tyvärr hindrade inte den erfarenheten mig från att sätta igång nya projekt som slukar all min lediga tid. 

När coronapandemin lamslog världen bestämde jag mig för att förverkliga den livslånga drömmen att skriva en roman. Jag skulle ta en traumatisk händelse ur mitt liv och göra den till litterärt sprängstoff. Så föddes berättelsen om Doris, som tvingas hantera både en falsk drömprins i en dejtingapp och intrigerna i dokusåpan Château Amore. En vän med lika gott självförtroende som jag gick med på att ha regelbundna skrivarsamtal som vi spelade in och sedan aldrig släppte. Podden skulle ha hetat Storhetsvansinne. Eller något lika klatschigt.

I jakt på själsfränder gick jag med i en författargrupp i sociala medier där jag snart upptäckte att det fanns människor med ännu bättre självförtroende. Vissa skrev att de hade blivit antagna av alla stora förlag i Sverige, men (av oklar anledning) tackat nej. Det lades ut texter från pågående projekt som mottogs med varierande grad av entusiasm från de andra medlemmarna, något som dock inte hindrade de flitigaste postarna. 

Hittills har jag inte vågat skriva ett enda inlägg i gruppen, av rädsla för att låta skrytsam. För jag blev som synes antagen – och det på första försöket. Detta vore egentligen ett perfekt tillfälle att rikta mig till mina “haters”, som tisslat och tasslat om att jag aldrig skulle lyckas. Jag skulle kunna skriva om Jantelagen och missunnsamhet. Att i det här landet hatar vi tydligen framgång.

Men det vore lögn. 

Jag har mötts av glada tillrop, pepp från omgivningen och knappt några cyniska kommentarer. Kanske tyckte de andra deltagarna på Biskops Arnös romankurs att jag var dum i huvudet när jag under presentationsrundan meddelade att jag skrev som en dåre nätterna igenom och hade som mål att kunna leva på mitt författarskap i framtiden. Men de höll snällt tand för tunga. Att jag allt eftersom veckan led och vi läste upp våra texter för varandra blev mer och mer övertygad om att det jag hade skrivit var rent skräp må ingen av dem lastas för. 

Gott självförtroende har en märklig tendens att glida över i självhat om man är en människa med någon som helst självdistans. Jag hoppas att jag har åtminstone lite av den senare varan.  Om inte hittar ni mig i sociala medier där jag snart postar inlägg om min “resa” och berättar om mitt “succékoncept” samt säljer signerade foton av mig själv. Till högstbjudande. 

Ett glas vitt på Neverland

Jag har nog varit lite svävande här på bloggen kring var någonstans i processen mitt manus befinner sig, delvis för att jag varit osäker själv. Men här kommer en uppdatering. I vintras, under ett digitalt förlagsmöte föreslog Systerkonspirationen att jag skulle kapa den sista femtedelen av boken. På så sätt besannades profetian från den insiktsfulle skrivlärare som redan på 10-talet konkluderade: ”Gudrun, ditt manus är för långt, men det är kanske bra. För då har förlaget något att skära bort.”

Detta med att ta bort de sista kapitlen var inte gjort i en handvändning. Att trycka på delete är ju enkelt, men att hantera konsekvenserna kräver en del tankearbete. För två veckor sedan skickade jag en omarbetad och förkortad version till Agnes och Sara. De svarade med att föreslå tid för möte. Den här gången ville de ses IRL, på ett impopulärt sunkställe med infravärme.

I väntan på förlaget

Igår eftermiddag var det dags. Jag var först på plats på pub Neverland. Hann beställa ett glas vitt. Hann fundera över hur det skulle bli om Agnes och Sara ville stryka de kvarvarande femtedelarna av manuset. Rent formellt skulle de kunna göra det. Jag har nämligen inte hållit min del av avtalet. Min deadline är passerad för länge sedan.

När de kom inledde de vänligt med att fråga hur mina tankar gick kring texten. Sen beskrev de olika saker de uppskattade med det jag skrivit. De ska jag inte upprepa här för då skulle ni tycka att jag skröt.

Agnes och Sara, mina kära förläggare, redaktörer med mera.

Vi gjorde en plan för hur vi ska jobba vidare under våren, med sikte mot att ha boken klart någon gång under sensommar/tidig höst. Och så hade de med ett kontrakt med ett nytt sista datum för inlämning av tryckfärdigt manuskript. Ja, som ni hör var det ett utmärkt möte. Vi var ense om allt, utom en liten detalj. Titeln. Men det ska jag tänka på senare. Nu ska jag glädjas åt att det verkar som att det faktiskt blir en bok. Och passa på att njuta av några dagars relativ frihet. På fredag kommer jag få ett mejl med de första kapitlen, proppfulla (?), med kommentarer. Sen är det bara att kavla upp ärmarna och börja knåda igen.

Mina fingrar höll på att falla av, mina ögon kändes som torkade fikon

Dagens gästbloggare är Raya Kadhem

Till att börja med vill jag säga att jag inte har debuterat … ÄN. Nu tänker du kanske, varför skriver hon här då? Jag vill berätta om mitt manus som omarbetas för tillfället efter lektörsutlåtande. Men för att berätta om mitt skrivande måste jag berätta om hur mitt intresse för böcker väcktes. 

Jag kom till Sverige från Irak år 1999, när jag var 9 år. Hade redan överlevt två krig, Iraks hårda sanktioner och dess diktator Saddam Hussain. Vi bodde i Rosengård i Malmö, där jag växte upp och formades till den jag är idag. Jag hade inget intresse för att läsa böcker och nu kommer det låta lite klyschigt, men tjejen från orten gillade bara att hänga ute och hitta på dumheter. 

Min mentor som hade kämpat för att få mig på rätt spår kom en dag och berättade om en bok hon precis hade läst. Hon ger mig boken och säger ”jag tror att du kommer gilla den”. Gilla den? Pft, som om jag någonsin skulle gilla en bok, tänkte jag. Men till min förvåning kunde jag inte släppa ner den när jag väl började läsa. Jag sov, åt, och andades den i en vecka tills jag läste ut den. Boken var Harry Potter och de vises sten. 

Fantasy var en genre jag inte riktigt kände till innan dess. Jag har funderat många gånger på varför jag just fastnade för Harry Potter och fantasy. Jag har kommit fram till att det var just det jag behövde den tiden. Magin, de fantastiska varelserna, vänskapen, känslan av tillhörighet, modet … Den lilla mobbade, misshandlade pojken blev en stor, modig trollkarl som var kapabel till att göra grandiosa saker. 

Jag ville vara honom. Vi var i samma ålder jag och han. Även om jag hade mina föräldrar och syskon som jag älskade och de mig så kände jag igen mig i hans känsla av icke-tillhörighet. Vid den tiden var jag lika vilsen och kluven som har var. Var jag svensk? Var jag irakier? Var jag en rosengårdare som skulle göra uppror mot allt, inte minst skolan? Eller var jag ämnad att göra storslagna saker jag med? 

När vi flyttade till Sverige började vi på minus. Vi hade inte mycket när vi växte upp, men vi hade våra föräldrars kärlek. Även om den kärleken var jobbig ibland. Mina föräldrar hade växt upp i Irak, i ett samhälle där alla följde samma normer och kultur. Här kommer jag, lilla Raya som ville rebellera mot världen och dess orättvisor, mot segregationen vi fann oss själva i när vi bodde i Rosengård. Exkluderingen av samhället som vi skulle vara delaktiga i. Jag ville förändra världen så som Harry Potter hade förändrat mig. 

Harry Potter gav mig hopp, och tro på mig själv. En dag skulle jag bli Harry Potter. Inspirera andra som han hade inspirerat mig. 

I gymnasiet bestämde jag mig. Jag skulle bli lärare. Dels för att jag ville hjälpa andra ungdomar som min lärare hade hjälpt mig, dels för att ge de ungdomarna en förebild, en inspirationskälla. Om jag kunde lyckas, så kan de. När jag började plugga till lärare gick jag en kurs som hette kreativt skrivande. En av uppgifterna handlade om att skriva en inledning till en berättelse. Vi skulle fånga läsaren på tre sidor. Då föddes min första bebis, Blodprinsessan

Jag skrev tre sidor utan att tänka för att de skrev sig själva. När jag lämnade in uppgifterna kunde jag inte sluta skriva. Mina fingrar höll på att falla av, mina ögon kändes som torkade fikon för att jag sov för lite. Men jag hade hittat tillbaka till den där känslan jag fick när jag läste Harry Potter. Jag hade hittat min egen magi… 

Berättelsen flöt ur min fantasi in i blodet som rusade ivrigt ner för att mina fingrar ska trycka på tangentbordet. Roza, min huvudperson ser ut som mig. Hon har rött hår och mörka ögon. Men till skillnad från mig har förlorat sina föräldrar när hon var ung och varit tillsammans med en psykopat. Hon växte upp hos sin mormor som hon älskar mer än något annat och det är mitt sätt att hylla min mormor som är min bästa vän. 

När den här unga tjejen äntligen sliter sig loss från eländets armar och lämnar sin hemstad för att studera på universitetet i Prag kan hon aldrig föreställa sig vad som väntar. Kort efter sin flytt vaknar hon blodig en natt, liggandes under ett träd i en lummig park, utan någon aning om vad som har hänt. Hon har blivit vänd till vampyr, men vem skulle våga vända en människa utan vampyrkungens godkännande? 

Det är en fantastisk berättelse om att hitta sig själv, hitta kärleken och vänskap. Tempot är högt och det händer saker hela tiden som får en att vilja läsa vidare, enligt alla som har läst manuset. Men varje gång jag skickade in manuset fick jag standardrefuseringar. Jag förstod inte vad problemet var. Jag hade ju skrivit klart en trilogi, och bara det var en bedrift att få beröm för. Men så funkar det inte såklart. 

Till slut bestämde jag mig för att skicka manuset till en lektör som jag sökte efter på en Facebookgrupp för författare. Hon gav mig mycket insyn i mitt eget verk. Saker jag var blind för. Vi har ett talspråk i Irak som lyder, en apa är ett rådjur i sin mors ögon. Manuset är mitt barn och i mina ögon var den bäst, men jag fick kliva ut ur mitt ego och se manuset objektivt. 

Nu har jag gestaltat skiten ur mina händelser och grävt i protagonisten lika djupt som en brunn. Snart skickas manuset ut igen och du måste lova att hålla tummarna för mig och läsa Blodprinsessan när den kommer ut, för tro mig den kommer ut!