Feminist + romance = sant????

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Kan man verkligen kalla romance genren för feministisk med så mycket stereotypa könsroller som de innehåller? 

Ni som läser denna blogg vet antagligen vid det här laget att jag brinner för romance genren. Det har jag alltid gjort men det fanns en tid då jag inte pratade högt om vad för böcker jag tyckte om att läsa. Jag smusslade med det och gömde böckerna bakom tidningar när jag läste på bussen till och från skolan osv. Inte för att jag skämdes, utan för att jag var så trött på alla blickar, viskningar och förutfattade meningar som folk tyckte sig ha rätten att tala om för mig. Då kunde jag inte argumentera tillbaka eller sätta ord på varför jag älskade böckerna, jag visste bara att jag älskade dem.

Det är annorlunda nu.

Jag har byggt en trygg plattform att stå på och jag fortsätter att bygga på den dagligen genom att läsa mängder med böcker, söka information och hålla mig uppdaterad om vad som händer i Romance världen, vart utvecklingen är på väg. För det är en genre som ständigt utvecklas, som ligger i framkant och till och med är före vårt samhälle i många avseenden. Men precis som i andra genrer så finns de böcker som är bekymmersamma. Och av någon anledning så är det alltid dessa böcker som lyfts fram när genren granskas under lupp i bla. media.

Då får man höra att böckerna inte är feministiska och att de är könsstereotypa och saknar djup. Påståenden som inte kunde vara mer fel. Ja, för de flesta av romance böckerna som skrivs idag i alla fall. Och det är sådant som får mig att gå igång och vilja ge mig in i en diskussion med de som har denna skeva uppfattning om genren.

Feminism handlar om tron ​​att kvinnor och män borde ha lika rättigheter och möjligheter. Det inkluderar att skapa utrymmen för kvinnors röster att bli hörda. Bokbranschen har historiskt sett varit en mansklubb, men romance genren har brutit sig loss och utvecklats till att bli ett skyddat utrymme för kvinnors skrivande. Kanske är det därför romance ofta nedvärderas av den litterära världen?
För det är vinnorna som står i centrum när det kommer till romance. Det är övervägande kvinnor som skriver och läser romance och det är kvinnor som historierna handlar om. Det är också övervägande kvinnor som arbetar med utgivningen av romance böcker på de stora förlagshusen, så visst tusan är genren feministisk. Det går dock inte att sticka under stolen att det finns många romance troper som inte känns särskilt feministiska tex, kvinnor i nöd som väntar på att mannen ska rädda dem och alfamän som dundrar in och tar vad de vill ha utan att reflektera över vad kvinnan vill och kvinnor som faller handlöst för dessa alfamän trots att de är riktiga skitstövlar, men faktum är att inte varje roman använder sig av dessa troper. De finns så många fler, så många som bejakar de feministiska värderingarna.

Romance genren har följt med samhällets utveckling och är väldigt annorlunda idag än vad de var för fem, tio, trettio år sedan och om man kollar på utbudet idag så finns det övervägande historier om kvinnor som tar ansvar, som får vad de vill ha och som vänder på steken i svåra situationer. Läsarna vill ha hjältinnor som de kan identifiera sig med (i alla fall en liten del) och som de kan se upp till och de flesta författare levererar faktiskt just det. De väljer att ta sin historia i otroligt feministiska riktningar.

De har starka kvinnliga huvudkaraktärer och kvinnors behov sätts först. De låter kvinnor utforska sina fantasier på ett tryggt sätt och de tillåter kvinnor att ta kontroll över sin sexualitet, oavsett vad deras situation är i verkliga livet.

Men det är inte bara könsrollerna för kvinnliga karaktärer som har fått en makeover. I tex. historiska romance böcker är hjältarna som för en generation sedan hade plöjt sig igenom våra hjältinnor utan att bry sig om konsekvenserna inte längre lika vårdslösa med kvinnornas rykte. De bryr sig också om familjen och vill vara närvarande i sina egna barns liv, ofta för att deras fäder var frånvarande, missbrukande eller överdriven besatt av klass och social status. Och de bestämmer sig regelbundet för att gifta sig med kvinnor som är vackra och fogliga, bara för att sedan känna sig dragna till okonventionella kvinnor som själva står i strid med samhällsnormer. Även i samtida romance böcker ser vi denna utvecklig, där männen inte känner sig hotade av en kvinna som är framgångsrik och som vet vad hon vill ha. Där de faktiskt står upp för kvinnor när de blir orättvist behandlade. Män som säger ifrån till andra män när de beter sig som skitstövlar, som inte står bredvid och ser på utan faktiskt agerar.

Det är en fantastisk utveckling som romance genren gjort och jag hoppas att folk (framför allt kanske media då det är genom dem som icke romance läsare får sina intryck av genren) kan få upp ögonen för detta och inte längre hålla fast vid de gamla föreställningarna som de har. Jag ser fram emot en tid då jag slipper ta diskussionen om jag kan vara feminist och samtidigt älska romance eller då seminarium/föreläsningar inte längre behövs för att bla. diskutera om man kan kalla romance för en feministisk genre trots att böckerna ofta skildrar stereotypa könsroller? (Bara den frågeställningen får det att krypa under skinnet på mig och jag inser att den som ställt frågan antagligen inte läst så många romance böcker publicerade de senaste åren.)

Men tills den dagen kommer så fortsätter jag – och många med mig – att ta dessa diskussioner. Att sprida kunskap. Och jag gör det med ett leende på läpparna, för jag får ju prata om något jag älskar.

 

Annonser
Publicerat i Christina Schiller, Debut, Författarliv, Feminism, Romance | Märkt , , , | 2 kommentarer

Gästbloggare: Anna Lindholm

Anna Lindholm

2012 kom jag till ett augustivarmt Helsingfors för att på allvar ta tag i arbetet med min debutbok “Projekt Ines – Fem kvinnor i inbördeskriget 1918”. Allt kändes som ett luftslott. Mina lärarkollegor i Stockholm startade ett nytt skolår medan jag satt i mitt andra hemland Finland för att skriva bok. Jag lade stora kaninöron i luften när jag sa att jag skrev bok. Det kändes inte på riktigt. Faktum är att jag inte hade skrivit ett ord på bokmanuset när jag anlände till Helsingfors. Allt jag hade var anteckningar och en bild i mitt huvud. På den bilden stod jag med debutboken i min hand och i ögonvrån såg jag människor, det var min releasefest.

Tack vare en glasklar grundidé, men också ett enormt tålamod med att jag inte visste hur idén skulle förverkligas, blev min bok trots allt klar. Det är en fackbok i genren creative non-fiction som berättar om fem livslevande kvinnors liv och tankar under de dramatiska åren då Finland blev självständigt 1917 och inbördeskriget som bröt ut 1918. Bokprojektet fick sin början då min morfar visade mig brev som hans mamma Ines Nyberg hade skrivit under inbördeskriget. Ines ord väckte mitt intresse för det som jag på historielektionerna i skolan hade tyckt var tråkigt. I skolbänken förväntades jag sitta passivt och lyssna till en lärare. Ines brev fick mig att inta en aktiv roll. Jag ville veta mer om vad som hände de där avgörande åren i Finland historia.

Men det fanns inte mycket skrivet om kvinnor i inbördeskriget och jag fick helt enkelt skriva en egen bok. Ofta är författare hemliga med sina bokmanus men jag basunerade ut mitt projekt för annars hade jag aldrig hittat “mina kvinnor”. Med hjälp av rätt kontakter publicerades en artikel i lokaltidningen Västra Nyland om mitt sökande och samma dag ringde en förläggare upp mig och frågade om jag hade ett förlag.

Nej, förlagsvärlden visste jag ingenting om. Gräva i arkiv var också nytt för mig, läsa hundra år gammal handstil hade jag inte heller erfarenhet av, inbördeskriget behövde jag läsa massor om. Att göra-listan var lång. Varje tanke på osäkerhet svarade snabbt på med ett “lägg av, håll tyst, jag fixar detta”. Learning by doing, trial and error.

Det stora arbetet var att hitta kvinnor vars ord från 1918 fanns kvar och att sålla i allt material. I Helsingfors besökte jag antikvariat och arkiv. En dag hittade jag den unga överklasskvinnan Anita Topelius dagböcker i vilka hon delar med sig av kärlekstrassel och sin dramatiska flykt under inbördeskriget. Och av en slump hittade jag krigssjuksköterskan Dagmar Ruin på ett antikvariat i Hangö då jag var där över dagen med några vänner.

Med Anitas och Dagmars ord kunde jag läsa och skriva parallellt. Jag skrev lite varje dag och efterhand förvandlades mitt luftslott till ett manus. Min skrivteknik gick ut på att jag i ett flöde lät allt komma ur mig ner i dokumentet “Skissa och skriv”. Däremot var jag noggrann med att källhänvisa alla referat och citat direkt.

Efter några månader hade jag ett utkast som jag nervöst skickade till min förlagsredaktör tillsammans med en brasklapp om att nu fanns mina egna tankar med bland den “riktiga” texten. “Bortse från de delarna”, uppmanade jag. Någon vecka senare fick jag svar. “Det här är bra och dina tankar ska absolut vara med! Skriv vidare!”

Med detta i ryggen blev skrivandet lättare. Jag gick ännu mer i dialog med kvinnorna i mitt källmaterial och fortsatte läsa historieböcker. Åren gick, sidorna blev fler och fler. Jag hittade ytterligare två kvinnor som skulle bli huvudpersoner i min bok; Josefina Hägg och Anna Forsström.

I februari 2015 lovade jag bli klar med min bok till höstutgivningen. Vissa nätter vaknade jag upp skräckslagen över det löftet. På sommaren strök jag drastiskt text som om det vore storstädning på en gammal vind. Och sedan hände mycket på slutet som det var svårt för en debutant hänga med på. Omslag, inlaga, ombrytning och korr. Men till slut kom Projekt Ines från tryckeriet och jag var en leende debutant på den där releasefesten.

Anna Lindholm
författare till “Projekt Ines – Fem kvinnor i inbördeskriget 1918” (Schildts och Söderströms 2015) och gymnasielärare i svenska och religion. Till hennes stora glädje har författaren Monika Fagerholm och manusförfattaren Hanna Åkerfelt skrivit musikteatern “18” som bygger på “Projekt Ines”. Pjäsen har premiär i Ekenäs, Finland, på nyårsafton.
http://annalindholm.nu/

 

Publicerat i Debut, Författarliv, Gästbloggare | 5 kommentarer

Skrivövning: Vad har hen på fötterna?

Kläder, skor, accessoarer, tatueringar, smink. Det är attribut som kan visa och förstärka en fiktiv person.

Beskriv en person genom att utgå från hens skor!

Vi vill gärna läsa det du skrivit. Dela med dig i en kommentar eller länka till din egen blogg.

Publicerat i Debut, Skrivövningar | Märkt , | Lämna en kommentar

Är jag författare om jag inte författar?

img_2817-2

Listorna blir längre … och längre …

Jag borde sitta och jobba med ett pjäsmanus som ska vara klart för en månad sen. Jag borde skriva på min nya roman … och den där barnboksidéen … och på en skrivreseansökan till Dramatikerförbundet … Men det gör jag inte. Det enda jag skriver just nu är listor. Många, långa, fullklottrade listor.

Det är lite väl fullt i mitt huvud just nu. Då blir listorna väldigt viktiga. De ger mig en känsla av kontroll. Jag har listor på det mesta. Jag har en lång en över allt som måste fixas inför premiären nu på lördag: lösa problemet med entréridån, göra (eller inte göra) en gul miniryggsäck, presenter till skådespelarna, lösa scenen när Maja upptäcker att pappan är borta … Jag har listor över vad som ska göras klart i lägenheten, vad som ska ändras på ritningarna inför renoveringen av huset ute på ön, jag har en rejäl lista på vilka som måste kontaktas angående kommande projekt. Jag har kilometerlånga listor med böcker och filmer jag ska läsa och se, artiklar jag ska läsa, musik jag ska leta upp, resmål jag vill besöka, recept jag vill testa …

Skärmavbild 2017-09-14 kl. 23.39.00

Blir det klart till på lördag …?

Jag klarar av att ha ganska många så kallade ”bollar” i luften samtidigt. Men om jag inte håller koll på mina listor, bockar av när saker blir utförda, och framförallt ser till att föra in mötestider i kalendern – då faller allt snart samman. ”Hej, Johan! Skulle inte du ha varit hos oss nu klockan tio för utprovning av bettskena?” ”Shit! Jo, förlåt!”. Och har det väl börjat rasa – då går det snabbt utför. Inkorgen fylls av påminnelser om att missar jag städdagen en gång till blir vi av med kolonilotten, inkassokuverten pryder dörrmattan när jag kommer hem. Och där sitter jag med mina listor och bläddrar fram och tillbaka. Försöker reda ut var felet uppstått. Var i mitt fantastiska system det har tagit sig in en bug. Har jag bockat av på fel rad? Har jag deletat ett task som inte är utfört? Andningen blir snabb och grund. Det kliar i höger armhåla och svetten tränger fram på överläppen. Jag skriver en ny lista där jag graderar ordningen över vilka av mina listor som är viktigare än andra, vilken av dem som ska se till att allt hamnar rätt igen så att jag får ihop pusslet och hinner med allt …

Och så plötsligt inser jag att risken finns … att om jag inte ägnade mig så slaviskt åt mina listor, så kanske jag faktiskt skulle få lite mer gjort.
Kanske skulle jag till och med hinna skriva på min bok …

 

Här kommer utdrag ur en lista till:
Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Publicerat i Debut, Down under, Författarliv, Johan Ehn, stress | 3 kommentarer

Möter text, litteratur och skrivande personer

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

Lördag och Novellfesten i Lund. Jag vaknar. Inser två saker: 1. Jag har inget kaffe hemma. 2. Klänningen jag tänkt ha är för liten eftersom bebismagen växer för varje dag.

Jag får på mig klänningen men den sitter hårt runt magen och jag får andnöd. Drar av mig den. Rotar i garderoben. Hittar ingenting. Nyvaken och tänker: Kan jag gå i pyjamasen? Längst in hittar jag en klänning som är lite skrynklig men ren och luktar gott och jag skakar ut skrynklorna. Tar på mig den. Den är kortare nu än den var när jag köpte den – före graviditeten. En tröja över klänningen. Borstar håret. Äter frukost. Inget kaffe. Tar en tidigare buss in till Lund och köper dyrt och gott kaffe på ett kafé. Tänker att den här morgonen blev kaos. Tänker att det inte gör någonting. Det regnar när jag går till biblioteket, men det gör inte heller någonting för jag har regnjacka och jag har kängor och jag har varmt kaffe.

Det här är första gången som jag medverkar under Novellfesten. Tidigare år har jag varit där som besökare. Jag ska leda en skrivarworkshop och festivalens publik kommer själva att få skriva noveller.

Gänget som möter mig är glada och pratar mycket. Inte en grupp som är svår att få kontakt med. Inte heller svår att få igång att skriva. Jag behöver knappt ge instruktioner till övningarna innan de är igång. Älskar ljudet av pennor som skrapar mot papper och fingrar som slår mot tangenter. Älskar sorlet när deltagarna läser texterna för varandra. De är för många för att alla ska läsa för alla. De läser två och två eller tre och tre. Jag går runt och myser och lyssnar.

När jag leder workshops och kurser försöker jag att kolla så lite som möjligt på mina anteckningar. Jag försöker göra det när deltagarna är upptagna med annat – som att skriva. Då läser jag anteckningarna och påminner mig om vad jag ska säga och göra. Sedan lämnar jag datorn. Pratar direkt med deltagarna. Försöker vara i rörelse. Står inte kvar på samma ställer. Rör jag mig får jag kontakt med fler och fäster inte blicken på bara en person.

Många frågar mig om jag inte är nervös, och jo det är jag. Det är läskigt att ställa sig framför en grupp främlingar och prata och ge övningar och frågor och samtalsämnen. Det är skitläskigt. Men det går och det är kul. Och en vänjer sig. I början var det svårt och jag var rädd för knepiga frågor. Med tiden har jag vant mig vid dem. Ofta är det samma frågor som dyker upp varje workshop eller kurs.

Jag tycker om att stå framför en grupp och prata om skrivande och prata med deltagarna om skrivande. Det blir ett konstnärligt möte som ger energi till mitt eget skrivande.

Mötet är viktigt. Mötet med text, litteratur och andra skrivande personer. Efter workshopen på Novellfesten går jag till konsthallen och lyssnar på författare som läser noveller. Utdrag ur noveller eller hela noveller. Jag sitter och tar in texterna. Möter texterna. Det är härligt att bara sitta och ta in dem. Tänker att fler litteraturfestivaler borde ha längre uppläsningar. Tänker att det är kul att höra författare prata om sitt skrivande men det är roligare när de läser sina texter.

Nu är det en ny vecka och jag sitter med texterna av workshopens deltagare. Jag ska läsa och ge respons. Ser fram emot att dyka ned i deras noveller. Att möta deras texter.

p.s Har du varit på någon litteraturfestival i år? d.s

p,p.s Jag skrev en berättelse om skor och ålder, läs den här om du vill! d.d.s

Publicerat i Debut, Författarliv, Marica Källner, noveller | Märkt , , | 4 kommentarer

Pengar, pengar, pengar

Foto: Niklas Sandström.

”Grattis till din debut! Är du författare på heltid nu?”

Den här frågan har vissa, med all välmening så klart, ställt mig under den senaste månaden. Jag har skakat på huvudet och kanske skrattat lite. Nej, jag är verkligen inte författare på heltid. I alla fall inte ur ett ekonomiskt perspektiv – att jag lägger ner massvis med tid och tankeverksamhet på att skriva och marknadsföra betyder inte automatiskt att jag skulle kunna glömma allt annat jobb och leva på min bok.

Det är faktiskt ytterst få författare i Sverige och Finland som lever på sitt författarskap – och det är väldigt få debutanter som lyckas med det. Om ens någon? Det förskott jag fått för min debut har gått åt till att trycka upp vykort, tygkassar och att ordna releasefest. Utöver det blev det inte många euro över. En kompis trodde en gång att förskottet skulle vara ungefär 20 000 euro, jag skrattade så mycket då. Med en sån summa kunde jag faktiskt nästan leva på en bok om året.

Men för att en författare ska få pengar måste en bok sälja. Mycket! Under 2015 såldes en finlandssvensk bok i medeltal i 682 exemplar enligt en utredning av tankesmedjan Magma. Alltså 682! Undersökningen omfattar alla utgivna böcker, allt från stort förlag till egenutgivning.

Om vi då räknar med att en författare får ungefär några euro eller några tiotals kronor per bok kan vem som helst räkna ut att ingen lever på 682 sålda böcker om året. Den finlandssvenska marknaden är naturligtvis mycket mindre än den svenska (jämför en population på cirka 290 000 med cirka 9 miljoner), men jag tror att det här inte är jättelångt ifrån den svenska sanningen.

Tyvärr hittade jag ingen liknande statistik för Sverige, men i en artikel i Tidningen Skriva (från 2021) uppskattar Svenska författarförbundets ordförande att bara cirka 100 av förbundets 2700 medlemmar kan leva uteslutande på sina böcker. Alltså knappt fyra procent!

Det här är ju inga nyheter för yrkesverksamma författare – de flesta är medvetna om de ekonomiska realiteterna. Väldigt få skriver för att bli rika, det finns nämligen väldigt många andra enklare och behändigare sätt att tjäna pengar på.

Med det sagt betyder det inte att man inte kan tjäna några pengar alls. Visst blir det några slantar för boken och det blir några slantar till för författaruppträdanden. I den bästa av världar lyckas man få arbetsstipendium och kanske bli översatt. Många bäckar små alltså ifall man inte råkar heta Camilla Läckberg eller Fredrik Backman.

Själv jobbar jag som frilansjournalist och företagare och min lön består redan av många små inkomster, så det här är nåt jag är van vid. Lite skämtsamt sa jag att jag inte skulle behöva oroa mig så mycket för min ekonomi om jag skulle sälja 10 000 ex av min bok, och så råkade jag hitta ett blogginlägg från Sölve Dahlgren där han räknat ut att det är ungefär så många böcker en författare borde sälja varje år för att kunna leva på det.

Men då gäller det att skriva en bok om året och också få den publicerad. Varje jävla år.

Så det här med pengar och författarskap hänger sällan ihop, men det är nog inte därför någon skriver heller. Eller åtminstone inte jag.

P.S. Läs mitt inlägg Fem sätt att hjälpa en författare från i somras om du vill hjälpa din favoritförfattare att tjäna några extra slantar.

P.P.S. För fyra år sedan bloggade Annika Estassy Lovén här på Debutantbloggen om hur mycket en debutant säljer. Jag kan tänka mig att siffrorna är ungefär de samma i dag.

Publicerat i Debut, Michaela von Kügelgen, pengar & ekonomi | Lämna en kommentar

Writer – rewriter?

”Det jobbigaste med att skriva en bok är att man känner sig så jävla värdelös emellanåt”, hörde jag en författare säga. Då skrattade jag lite och tänkte att hon överdrev. Nu har jag fattat vad hon syftar på.

Jag har fått kommentarer från förlaget avseende mitt råmanus.

Först blev jag tacksam men lyckan varade inte länge. När jag öppnade texten efter att ha låtit den vila i några månader var det som om Mårran dragit förbi. Allt var tyst, svart och hade frusit till is. Till och med månen hade tappat all sin färg. Jag blev livrädd. Det var skit.

En klok yrkesman har sagt till mig: ”När du tror att du är klar går du igenom det en gång till och förstärker alla karaktärer.” Det var också huvudsynpunkterna från förlaget.

Jag satt som Skruttet och stirrade rakt fram i ungefär ett dygn och kände mig värdelös. Att skrämma Skrutt är förstås inte svårt, de faller lätt i gråt. Jag läste några bra böcker för att se hur proffsen gör och gick en oerhört lång promenad. Som Knyttet kom jag tillbaka och utbrast: ”Det här blir inte lätt, för Mårran är det värsta jag har sett.”

De följande dagarna ägnade jag åt att skriva om bakgrundsporträtten till karaktärerna i boken. Jag vet redan en del om dem men de behöver ju mer. Alla utom en som jag bestämde mig för att stryka. Han var alldeles för trist. Det finns inte rum för sådana.

Därefter ändrade jag även två scener, och lyfte in en biroll så att min huvudperson har någon att spela mot. Hon var som Skruttet tidigare, en mes. Det måste åtgärdas.

Jag la också upp en tidsplan (hur mycket ska jag gå igenom varje dag för att hinna?), satte på kaffe och bullade upp med enorma mängder saltlakrits. Sedan återstod bara en enda sak. Att pigga upp mig med en arg och krigisk dans och hugga mina tänder djupt i Mårrans svans.

Och från den stunden har jag strukit, fyllt på och ändrat som i trans.

Ernest Hemingway lär ha sagt: ”The first draft of anything is shit.” Han har givetvis rätt.

Från och med nu är mitt motto inte längre att bli en bra författare. Jag ska bli en riktigt suverän omskrivare.

Publicerat i Anna Bågstam Ryltenius, Debut, Stockholm psycho | Märkt , , | 8 kommentarer