Lördagsenkät: Vad läser du just nu?

Frivillig eller ofrivillig coronaisolering? Inget att göra? Alla andra streamar Netflix så det är omöjligt för dig att kolla? Läs en bok istället! Här är några boktips från oss utifrån vad vi läser just nu.

Kristin Fägerskjöld

Jag har nästan läst ut Evelyn Hugos sju äkta män av Taylor Jenkins Reid som jag tycker har varit väldigt underhållande (om än något förutsägbar). Parallellt håller jag på med Dramat på Broxvik av Yngve Lyttkens som är en rättsfallsbeskrivning av ett giftmord på en herrgård i slutet av 1800-talet där en släkting till familjen var inblandad (Helga Fägersköld). Arsenik och vita spetsar IRL alltså!

Sara Molin

Jag håller på att läsa om Främlingen av Albert Camus och Förvandlingen av Franz Kafka just nu, eftersom mina elever jobbar med dem. Dessutom ligger Att föda ett barn halvläst av Kristina Sandberg på sängbordet. Det är en sådan där bok som jag läser lite i taget. Antagligen hinner jag sticka emellan med en feelgoodroman innan den är helt utläst. Ja, och så mitt eget råmanus, förstås!

Malin Edholm

Det tråkiga svaret är att jag inte har tid att läsa för nöjes skull just nu. Men den senaste boken jag läste var nog Wayward son av Rainbow Rowell. Det är en queer fantasy roman för unga vuxna som är väldigt mysig.

Hanna Nordlander

Vera av Anne Swärd ligger på nattygsbordet i sällskap av bland andra Överflödet – Fabriken, en diktsamling av Leslie Kaplan. På andra bord ligger en massa kurslitteratur om litteratursociologi. På Nextory är jag precis mellan böcker – några tips?

Daniel Sjöberg

De välvilliga av Jonathan Lithell. Det är faktiskt mitt andra försök. Jag fick den här redan när den kom ut, men tappade snart intresset. Nu läser jag den med större inlevelse. Det kommer att ta tid (den är ju på några sidor) då jag är mitt i redigeringen av min egen bok, men jag några sidor per kväll hinner jag med innan sömnen tar mig.

Publicerat i BOKTIPS, lördagsenkät | Lämna en kommentar

Den påhittade världen är ett bra alternativ till den galna verkligheten

Jag nyser. Min fru vänder sig om och stirrar på mig som om jag dragit fram en pistol och skjutit i taket. Vi går till affären i jakt på blöjor (det är fortfarande tomt på hyllorna och jag kan inte låta bli att tänka att några vuxna på desperat toalettpapperjakt valt ett annat alternativ) och ett äldre par går och hostar rakt ut. De får onda ögat av alla runtomkring. Jag går till gymmet. Det är i stort sett tomt, men när jag snörvlar på grund av ansträngning känner jag mig skyldig till mord och väljer att inte möta några blickar.

Det här är en fullständigt galen tid. Just när jag skriver det här hör jag min son hosta från sitt rum där han leker för sig själv (tack gode leksaksgud för det). Han är alltså hemma från förskolan för att han hostar lite. I förra veckan höll jag honom hemma för att han var lite snorig och snörvlig. Ett snorigt, snörvligt barn. Det vill säga, alla förskolebarn någonsin. Men hemma är han för jag vill inte vara den där föräldern som struntar i alla andra och bara tänker på mig själv. Så tycks de flesta tänka förresten för när vi lämnade honom dagen innan vara det färre barn än lärare och barnskötare på plats.

Mitt i allt detta ska man försöka arbeta och dessutom skriva böcker. Det är inte helt lätt när jag gör en mental notering av varje gång jag rör mitt eget ansikte. (Ah, nu kliade jag mig vid näsroten igen) Det är ungefär som när man har halsfluss och inser hur många gånger man sväljer på ett dygn, förutom att det gör ont. Det här gör inte ont. Det här är ingenting för mig eller min familj. Det är en osynlig fiende som hotar andra, men som samtidigt stjäl små, små delar av ens liv och tvingar en att leva lite, lite mindre.

Det är ändå tur att den påhittade världen finns. Jag skrev senast att det inte existerar någon corona i den värld jag uppfunnit trots att den i övriga beståndsdelar påminner väldigt mycket om den vi lever i. Det är bara människorna (åtminstone en hel del av dem) som är påhittade. Den upptar mina tankar med samma kraft som tidigare, trots ansiktskliandet. Jag väntar på att nästa vända av redigering ska komma från förlaget och jag går och funderar på ett par scener som kommer dyka upp och som jag kanske vill skriva om. Det är en bra distraktion och jag kan starkt rekommendera den.

Snart ska jag resa till platsen där den utspelar sig. Jag ska vara där i några dagar och hämta kraft och inspiration. Ta del av dofterna, känslan, ljuden och allt annat som gör en berättelse levande. Det blir en mental omstart som behövs inför det som väntar. För det här ska inte stoppa mig på något sätt. Boken ska bli så bra den någonsin kan bli och jag tänker inte lämna något åt slumpen. Mer om det nästa vecka. För nu har jag skrivit klart om virus och annat.

Så. Nu ska jag klia mig i ansiktet och gå och tvätta händerna. Ha det bra och ta hand om er.

Publicerat i #NästanFriends, Daniel Sjöberg, DanielSjöberg, Debut, debutant, debutantbloggen, Debutantbloggen 2020, Nästan Friends | Lämna en kommentar

Sängkammarrufs och kalsongjobb

Jag tänkte att jag inte ens skulle nämna ordet corona i mina inlägg. Men plötsligt påverkar det hela min vardag. Caféer och restauranger som jag brukar hänga på ber om hjälp och jag hjälper till så gott jag kan – går på puben och stödäter på restaturangen närmast jobbet. Mina 70-pluspolare håller sig hemma från poesimöten och bokcirklar. Mina elever får inte komma till skolan. Jag tvingas köpa stenhårt wc-papper eftersom det är det enda mina medmänniskor lämnat kvar i butiken. Grannen har antagligen corona. 

Än så länge får jag åtminstone gå till jobbet. Flockimmuniteten som det populärt talas om kan eventuellt komma från lärarna inom kort, så ni kan tacka oss sedan. På jobbet ekar klassrum och korridorer tomma, men i arbetsrummen sitter lärare och tittar på sina och sina kollegers ansikten i närbild på en skärm – fortbildning pågår. Vi ska fjärrundervisa. 

Kalsongjobba, sade någon, och menade skicket att endast ikläda överkroppen representativa persedlar, emedan underkroppen inte syns på dataskärmen, hemmajobbarens fönster mot omvärlden, eller mot andra kalsongjobbares kalsongjobbskontor. DU vet vad jag menar. Även om du inte har kameran på, så sitter du och skriver hemma i löpartajts, ingen behå och sovhår. Borstar tänderna först efter tredje koppen kaffe. Tar en raggardusch framåt eftermiddagen. Ingen ser dig och ditt sunk. Eller mig. Jag menar mig och mitt sunk. 

Min arbetsplats tar som sagt fortfarande emot mig och mina kolleger. Jag har byxor på mig när jag jobbar, riktiga byxor. Människokläder. Även om torrschampot var slut imorse, så var det ändå en viss nivå. Och närbilden på den där skärmen alltså – här krävs en ögonkräm som gör sitt jobb och helst mer än sex timmars sömn. Kolla tänderna innan man loggar in på Google Meet. Hoppas att eleverna gör detsamma.

Utan morgontoaletten, hur lätt är det inte att hemfalla åt kattfilmer och stryktvätt. Googla idéer om nya tatueringar. Se ett avsnitt till av serien (ok, jag har inte Netflix, men Digital Pedagogik har också en hel del bra, inte bara lärarbra). Men riktiga kläder, lite rollon och läppstift, och du är på andra sidan, effektiviteten själv, inte hon som bara ska kolla några objekt på Hemnet, sedan äta frukost, sedan ta tag i den där stolpiga scenen eller den trassliga meningen i manuset, men fastnar på någon sajt om vad det kostar att gräva avlopp. Så blir det sängkammarrufs hela dagen, inte ens överkroppsfixad.

Jag har hört det hur många gånger som helst. Och jag vet att det funkar. Klä på mig, gå iväg, ha en plan. För om jag lämnar hemmet måste jag ha byxor på mig. Ingen stryktvätt som distraherar mig. Då är det jag och texten. Och jag stöder mitt lokala café i coronatider.

Publicerat i Hanna Nordlander | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Kroppshets och fetthat

Är tröttsamt.

Jag stöter tyvärr på både kroppshets och fetthat i mycket av det jag läser, vilket på sistone varit mestadels romance och erotik.

Jag förstår att författare vill spegla samhället och vi lever i ett samhälle med en smalhetsnorm. Det är väldigt mycket fokus på att vara smal, att undvika kalorier och att smal = snygg, medan tjock och snygg ofta framställs som antonymer. MEN hur roligt är det när alla beskrivs likadant? Och hur hett är det egentligen att prata om kalorisnål mat och nämna att man inte varit på gymmet på två dagar i referens till att det var bra att sexet var svettigt?

Om boken har ett tema som behandlar ätstörningar, ja då behöver dessa resonemang och tankar höras och gestaltas men i noveller och romaner med fokus på erotik eller kärlek … Är det nödvändigt? Kanske är det någon personlig tränare eller dietist någonstans som går igång på dessa meningar (vad vet jag?) men personligen tappar jag all eventuell lust som byggts upp om det plötsligt ska handla om bantning. Det kan även trigga personer med ätstörningar.

Det blir för mycket negativt fokus på kroppen och jag tycker vi författare kan vara mer ”visionära” och skaka om genom att ha med karaktärer som istället gillar sin mjuka mage och inte räknar kalorier eller känner tvånget att gå till gymmet sju dagar i veckan. Vi kan föregå med gott exempel istället för att enbart spegla den ”kroppshetsiga” värld vi lever i. Dessutom speglas ju inte alls den värld vi lever i om de flesta huvudkaraktärer fortfarande är smala, eftersom alla inte alls är smala. Till saken hör att även de smala karaktärerna tänker tvångsmässiga tankar om att inte äta för mycket, för då blir de tjocka (MARDRÖMMEN!) och jag tycker det är uttjatat, tröttsamt och onödigt.

Jag hade kunnat skriva en hel roman på det här ämnet men vill hålla mig relativt kort (kommer sannolikt fler inlägg som vidrör detta). Nu vill jag vända mig till mina ”författarkollegor” och alla andra som skriver och uppmuntra er att vara mer normkritiska i beskrivandet av karaktärers kroppar. Det finns faktiskt människor som är nöjda och njuter av sin tjocka kropp också. Tjocka kroppar är inte lika med något fult. Mulliga, mjuka, tjocka kroppar kan också vara snygga och sexiga och jag tycker vi behöver mer representation av det!

Representation är viktigt!

Kroppspositivistiska konton på Instagram är en guldgruva för inspiration. Tänk att karaktären kan vara liknande! Nu ska jag kika in på Stina Wollter, Fitnessfeministen och några andra konton för att bli glad och peppad igen!

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Keep your darlings

zsfuzzg

Foto: Kajsa Göransson

Jag är i början av redigeringen av nästa bok, och än så länge är det lustfyllt, spännande och genomsyrat av den där härliga det-kan-bara-bli-bättre-känslan. Många har säkert hört redigeringsrådet kill your darlings. Ett bra råd, för visst behöver man vara beredd att släppa taget om det där uttrycket, den där formuleringen, kanske den där scenen eller till och med den där karaktären som man är så förtjust i. För hur underfundigt, nyskapande och genialt det är, kanske det inte passar in i berättelsen.

Men min ingång till redigeringen är annars att vända på det. Inte att försöka klamra mig fast vid sådant som jag egentligen vet måste bort, men att identifiera vad det är som skiner i manuset, vad som verkligen fungerar. Starka passager, scener där känslan stämmer, dialoger som sitter och karaktärer som är som de ska. Alla de här sakerna – mina darlings – behåller jag. Sedan är det oftast lättare att se vad som inte håller. Det är lite som att rensa garderoben. Om man börjar med att sortera ut favoritklädesplaggen, inser man snart vilka plagg som inte är lika angelägna att spara.

I den här fasen är jag nu. Jag läser igenom och försöker sortera starka respektive svaga delar. Ett arbetssätt som saknar struktur, eftersom det som sagt kan handla om allt från dramaturgi till repliker. Men under tiden jag läser igenom funderar jag också över helheten, och nya idéer kring både dramaturgi och karaktärer väcks. Sådant som kan förstärkas och utvecklas.

Jag är som sagt i början av redigeringen (det vill säga, början av den första redigeringen av många), och känslan är god. Planen är att köra på så det ryker och samtidigt njuta av känslan så länge den varar – för rätt vad det är infinner sig antagligen ledan och uppgivenheten. Ni som någon gång har redigerat ett manus vet nog vad jag menar. Känslan av att inte orka ändra en enda sak till, den starka viljan att nöja sig – trots att man vet innerst inne att det kan bli ännu bättre. Eller så blir det helt annorlunda den här gången? Det återstår att se.

Sköt om er (och spara lite toapapper till era medmänniskor)!

Publicerat i Debut, Redigering, Sara Molin | Lämna en kommentar

Coronakoma

Nej, hörni, det här med coronaviruset tycker jag är jobbigt. Under hela den här arbetsveckan och helgen känns det som om jag har gått omkring med en stor tyngd på mina axlar. Jag blir deppig och passiv, får coronakoma. Jag är bra på det, att oroa mig. Jättebra. Det värsta är ovissheten. Är det ett hot på riktigt eller blåser media upp det? Jag antar att vi inte riktigt vet förrän efteråt.

Kommer ni ihåg svininfluensan? Jag stod på en vårdcentral som var proppfull med folk. Vi stod som packade sillar och höll stenhårt i nummerlappen, väntade på vår tur att bli vaccinerade. Det var 2009, min son var sex år och min dotter bara ett. Jag oroade mig som fasen då med. Det var säkert hundra nummer före det skulle bli vår tur och det var olidligt att vänta. Jag hade läst att vaccinet höll på att ta slut, så därför vågade jag inte vända och komma tillbaka en annan dag. Vi fick våra sprutor till slut och kunde pusta ut (för många visade det sig senare att just vaccinet var det farligaste i allt ihop, men för oss gick det bra). Jag kommer inte ihåg hur många veckor (månader?) svininfluensan var allt vi pratade om och läste om för elva år sedan, men jag misstänker att covid-19 kommer ta upp en stor del av vår verklighet framöver.

Det är när det härjar sådana här virus som jag blir mest påmind om min sjukdom. Jag är reumatiker sedan tjugo år tillbaka och har ett immunförsvar som lägger sig platt för minsta lilla bacill som knackar på. Jag har inte lyckats lista ut om jag tillhör en verklig riskgrupp den här gången, och jag kommer inte göra något försök att ta reda på det heller via 1177 (de stackarna har nog med samtal ändå). Vad jag har lyckats läsa mig till så tror jag inte att jag är bland de som kan råka värst ut så jag är inte helt vettskrämd för egen del, men lider med många andra.

Jag hoppas att vi reder ut den här stormen också, att vi hjälps åt så gott vi kan allihop och tänker utanför egoboxen.

Ursäkta att det här inlägget inte handlade det minsta om att vara debutantförfattare. Jo, jag kan väl säga att jag skrev 6000 ord i helgen så att det åtminstone blir någon koppling till skrivande. Det gick väl av ren frustration, misstänker jag.

Ta hand om er!

Publicerat i Debut

Gästbloggare: Elin Persson

Foto: Caroline Andersson

Att skriva om ett politiskt laddat ämne

Det är ett stort rum vi sitter i. Vi sitter på de stolar som jag har ställt upp i rader,
personalen på HVB-hemmet och de som bor här. Jag sitter längst bak, tittar på killarnas
bakhuvuden. Jag känner igen varje person, på rörelsemönstret, hårklippningen, kläderna. Chefen ger besked om att boendet ska avvecklas. Det är ett kort besked. Några ord och allt förändras.

Efteråt dricker vi päroncider i plastmuggar. Killarna frågar: Vad ska hända med mig nu,
vart ska jag ta vägen? Jag svarar: Socialtjänsten kommer att hitta en ny placering till er,
var inte oroliga. Det kommer att lösa sig.

När jag började skriva De afghanska sönerna ville jag inte skriva en politisk text, jag ville bort från de politiska debatterna, närmare människorna. Jag ville bevara det jag hade sett innan minnena skulle ersättas av andra minnen. Jag skrev för att förstå, för att det gjorde ont i mig, i mina tankar, i mina leder.

Under skrivprocessen förstod jag att ämnet tolkades som politiskt för att andra påminde mig om det: När beräknar du att bli klar, ämnet kan bli inaktuellt, det är nu människor vill läsa om det. Att skriva De afghanska sönerna blev meningsfullt för att det fanns en aktualitet, det gjorde mig upprörd, men det gjorde att jag skrev. Det var inte en text som jag skrev för min skull, för att förverkliga mig själv, det handlade inte om att hitta en intressant karaktär eller en intressant ton. Det handlade om: Hur ska jag berätta det här så att människor förstår?

När manuset blev antaget av förlag blev jag upprymd av tanken att få ge ut boken,
samtidigt rädd för att bli missuppfattad. Skulle omslaget kunna tolkas som för mörkt och miserabelt, eller som för ljust och ytligt? Jag fastnade vid detaljer på ett sätt som jag inte tror att jag hade gjort om texten behandlade ett ämne som inte ansågs vara politiskt laddat.

I och med att boken är utgiven på ett barn- och ungdomsförlag var jag förberedd på att
inte få press. Jag hade hört att genren unga vuxna sällan blir recenserad. De afghanska
sönerna har idag varit med i de flesta lokaltidningarna i Sverige och fått recensioner i de största tidningarna, vilket jag tror att aktualiteten har bidragit till. Att debutera med en bok som är aktuell, som har ett politiskt laddat ämne tror jag kan ha hjälpt mitt
författarskap framåt.

Däremot innebär det också att jag får frågor som jag inte kan besvara. Från journalister, vänner, kollegor, främlingar. Människor som vänder sig till mig, vädjande: Hur tycker du att ett HVB-hem ska styras? Vad anser du om migrationspolitiken? Ska vi öppna gränserna? Varför blev det såhär? Vem tar hand om dem nu?

Att skriva om ett politiskt laddat ämne innebär att inte veta. Jag skrev den här boken för att jag också undrar. Jag undrar hur ett HVB-hem ska styras, jag undrar varför det blev såhär, jag undrar varför det bor ungdomar i mitt land som inte har någonstans att sova.

Jag väntar också på svar.

Elin Persson har skrivit boken De afghanska sönerna som utkom på Bonnier Carlsen förlag i början av 2019.

Publicerat i Gästbloggare | Lämna en kommentar