Äntligen skrivit en ny novell, och skickat till ett nytt förlag …

För två helger sedan skrev jag en ny novell. Jag skrev färdigt novellen på en dag, den bara rann ur mig och det kändes skönt eftersom jag har haft sådan skrivkramp hela året. Jag inspirerades mycket av hösten och Halloween och skrev för första gången klart en novell som skulle kunna klassas som lite fantasy-aktig, fast den behöver inte göra det … det är lite oklart och öppet hur man tolkar det. Nu är det som att jag fått lite av en reboost och känner mig taggad på att skriva mer, kanske lite mer åt magi och fantasyhållet – vi får se!

Min motivation att skriva klart novellen kom från ett inlägg Genusredaktörerna lagt upp där de sökte efter erotiska noveller till ett kommande projekt. Jag absolut älskar Genusredaktörerna, om ni inte redan har koll på dem så är det dags att ändra på nu! De ger ut litteratur som bryter mot heteronormen, bokserien ”Queerleqin” är normbrytande, queer romance i kortromans format och det finns många guldklimpar där. Det är så viktigt att förlag som Genusredaktörerna finns, både för representation, inkludering, för att queera personer ska få mer romance att läsa men även för att öppna upp övriga (inte bara queera) läsare för andra normer och litteratur.

Igår fick jag svar att de vill ha min novell och det känns så himla roligt att få samarbeta med dem eftersom deras nisch och min är samma. Vi är som gjorda för varandra.

Nu har jag (snart) fyra olika förlag som publicerat mina noveller men jag ser inget konstigt med det. Om en ger ut romaner i fysiskt format tror jag att det blir mer naturligt att ha sitt förlag, eftersom det är mycket mer redigeringsarbete och annat jobb som krävs. Mina noveller har inte det. Om jag en dag skriver en roman (som någon vill ge ut) kanske jag får ta och sluta fladdra runt, vi får se, men i nuläget får mina noveller flyga till olika förlag och olika kanaler så hoppas jag att fler läsare hittar mig på det sättet!

Publicerat i Erotiska noveller, Hbtq, Malin Edholm, noveller | Lämna en kommentar

Skriva på dagtid

Idag har jag skrivdag! Tisdagar och fredagar är jag ledig från lärarjobbet. Det här är det andra läsåret jag jobbar halvtid, och fortfarande är det en enorm lyx att få de där hela, sammanhängande skrivdagarna. Efter att ha skrivit en hel bok (debuten) på små lediga stunder här och där, är det underbart att få skriva i lugn och ro, på dagtid.

Det är på dagen jag jobbar som bäst. Visserligen är jag extremt morgontrött, och stiger aldrig upp tidigare än jag absolut måste (vilket oftast ändå är relativt tidigt eftersom jag har barn som ska till skolan och … ja, ett jobb att gå till tre dagar i veckan), men när jag väl är uppe och igång har jag min mest produktiva stund på dygnet. Som kvällsmänniska är jag gärna vaken ganska sent, men särskilt bra på att skriva så dags är jag inte. Kanske har det att göra med att hjärnan liksom har gjort sitt under dagen, och går in i något slags viloläge på kvällarna.

Jag läste nyligen någonstans att man inte ska starta dagen med att läsa och svara på mejl, just av den anledningen att det är den mest värdefulla tiden under arbetsdagen. De där mejlen som ska betas av klarar man säkert av även med en småmosig hjärna, och det är bättre att fokusera på det som är mer krävande under de där gyllene timmarna.

Själv kan jag bli betydligt bättre på det här. När jag sätter mig vid datorn börjar jag alltför ofta med att få undan småsaker som jag har på att göra-listan. Skickar mejl, gör administrativa saker, företagsrelaterade saker och annat som jag liksom vill få ur vägen för att helt kunna koncentrera mig på manuset – med resultatet att det hinner bli lunchdags innan jag har börjat skriva. Bättre då att göra en kom ihåg-lista att beta av under eftermiddagen, och ge manuset det bästa av ens tid.

När det här inlägget är postat ska jag alltså dyka in i manuset, och stanna där i några timmar. Allt krafs runtomkring kommer jag att hinna med senare.

Publicerat i Författarliv, Sara Molin | Lämna en kommentar

Arkeologi och råmanus

Vad jag borde gjort i helgen: Korrläst manuset till Nattens färger som nu är satt. Orkade inte börja på det, det får bli veckans kvällsjobb istället.

Vad jag faktiskt gjorde i helgen: Fördjupade mina karaktärer i Svarta vingar. Hittade en ny vinkel jag ska implementera och sedan följa upp längre fram. Gav dem lite mer back story, reflektioner över var de befinner sig och sånt, skapade liksom kött på benen.

Kom då att tänka på arkeologi. Hoppet dit är kanske inte så avlägset som det först ter sig. Jag vet inte vad en person som utgår från ett kranium och sedan återskapar hur människan såg ut kallas, men vet ni vad jag menar? Ibland går det sådana program på TV, där någon hittar en gammal skalle och någon annan modellerar fram hur personen kunde ha sett ut. Lite så känner jag mig i det här läget när råmanusskrivandet för mitt tredje manus går in på slutfasen. Det gäller att ge karaktärerna djup, att göra dem mänskliga. Vissa författare har kanske det här redan klart när de börjar skriva en historia, men för mig får jag ihop detaljerna först på slutet. Det är då jag har levt med dem så länge att jag känner dem och vet vad som är ett logiskt respektive ologiskt agerande, hur de reagerar, vad de har för preferenser. Är det någonting jag har svårt för – på tal om lördagens fråga om pet peeves – när jag läser böcker är när en person plötsligt inte beter sig som förväntat, och det inte finns någon förklaring till det, så det försöker jag själv jobba med väldigt mycket. Givetvis kan en karaktär göra något oväntat, men då ska det komma fram en bakomliggande tanke som förklarar agerandet. Tycker jag.

För att få ett klart råmanus behöver jag alltså addera lager på lager på mina karaktärer så att de blir trovärdiga, varma, mänskliga. Något insinueras i början, det måste följas upp senare. Ett sätt att agera förklaras. Därmed blir händelser legitima och historien förs framåt. Det gäller att ”tratta ner” beteendet så att det nästan blir så att personerna inte kunde ha agerat på något annat sätt, givet hur jag har byggt upp dem. Jag måste säga att det här är bland det roligaste momentet. Jag älskar att se hur trassel på berättartråden slätas ut och hur de lösa ändarna knyts ihop. Där är jag inte riktigt än med Svarta vingar, men jag är på god väg. Det var visst ett manus som skulle korrläsas först…

Publicerat i författarens hantverk, karaktärer, Kristin Fägerskjöld, Nattens färger, råmanus, Skrivprocessen, Svarta vingar | Lämna en kommentar

Gästbloggare: Jack Lukkerz

Att skriva är att utforska. Lite som psykoterapi eller samtal med en nära vän sena kvällar och inpå småtimmarna. Att utforska personer, relationer och situationer, ett utforskande som i grunden handlar om en nyfikenhet på världen. För min del också om att hitta förhållningssätt till allt jag varit med om för att, och låt mig vara dramatisk, tillåta mig att fortsätta att leva. 

Så kom Under Radarn till, en bok som jag började skriva mitt under en livskris. Perioden innebar hårt arbete med att avsluta en forskarutbildning men den innehöll även en stark vilja att behålla lusten att skriva, kärleken till orden när skrivandet gick emot mig. Jag befann mig dessutom typ halvvägs genom livet och jag tvivlade starkt på de livsval jag gjort. En karriärsatsning på forskning tycktes mest förvandlas till en återvändsgränd. En bekant journalist upplyste mig vänligt men brutalt om att jag var för gammal för att ta in på hans yrkesbana, en av mina första yrkesdrömmar. Hur kunde jag integrera skrivandet i mitt liv, i bästa fall kanske rentav kunna leva på det även om jag, den realist jag är, mycket väl visste att jag i det avseendet måste säkra upp andra inkomstkällor? Jag skickade in en ansökan till Författarskolan vid Lunds Universitet och på andra sidan kom embryot till Under Radarn ut. 

Tiden på författarskolan ledde in mig på nya och okända vägar. Det var minnen från mitt första liv, som pojke i 1980-talets Polen men det var också flykten till Sverige, en uppskakande händelse som jag först i efterhand kom att betrakta som just uppskakande. Det var alla dessa barndomens människor vars blickar och utsagor antydde att där fanns en vuxenvärld att vänta, med sina vedermödor. Dessa blickar som i regel sa något annat än de ord som yttrades. Vuxenvärlden tedde sig obegriplig samtidigt som berättelserna väckte fantasier. En sådan fantasi handlade om det som hände min pappa när han en dag kom hem, blåslagen efter ett påstått slagsmål på en restaurang. Ett annat när han, pilot till yrket, skildrade radaranläggningar och undslapp sig att familjen kanske skulle sticka till Danmark eller Sverige. Eller när han satte upp en antenn utanför mitt pojkrumsfönster för att få in svensk tv. Som jag sedan tittade på om kvällarna, utan ljud och i svartvitt, på ett lika obegripligt som fantasieggande språk på sina svarta textremsor. Tänk dig att som tioåring möta din egen förälder i en liknande situation. 

Men, väldigt mycket av det förgångna går inte att klargöra i vuxen ålder. Minnet är som det är och pappa är inte längre kvar i livet. Det som återstod var att stöpa om tankar, känslor och upplevelser i fiktiv form. Faktiskt helt medvetet kasta om detaljer, krydda händelser eller utelämna fakta, rätt och slätt unna sig att skriva en roman utan anspråk på att skapa en dokumentär skildring. Det var en resa som samtidigt gjorde det möjligt för mig att finna felande pusselbitar och det var en tid av lekfullhet. Jag släppte fram barnet i mig men jag var också en vuxen man, en svensk som lever på 2020-talet. Boken har passerat nålsögon och redaktörers falkögon och föds denna november. Behöver jag säga att det är en av mitt livs största händelser?

Nu kommer det mest läskiga. Hur kommer romanen att tas emot? Kommer boken att röna intresse och om, på vilket sätt? Tänk, och det är det absolut värsta, om den möts med en bildlig eller bokstavlig gäspning? Att skriva är att blotta sitt inre och jag har i allra högsta grad tagit risker genom att tillåta mig den konstnärliga friheten. Det är ingen hemlighet men jag ser på den närmaste framtiden med skräckblandad förtjusning. Bara det faktum att boken får se dagens ljus mitt under pandemin ställer en rad frågor för jag vill ju ut och prata om boken, möta läsarna men hur? Nåväl, med risk för att köra med floskler men, den som lever får se. 

Välkommen till Polen under tidigt 1980-tal, till ett samhälle under radarn som går på knäna och till drömmar och längtan till ett annat liv. 

   Jack Lukkerz, sexolog, forskare och författare från Malmö. 

Publicerat i Gästbloggare | Lämna en kommentar

Lördagsenkät: Vad har du för ”pet peeves”?

Alla har nog sina egna saker som man efter ett tag ser överallt och stör sig på, överanvända uttryck, felsägningar eller normer som skaver. Den här veckan svarar vi på debutantbloggen vad våra pet peeves är, i litteraturen vi läser men kanske även i vårt eget skrivande.

Kristin Fägerskjöld

Jag läste nyligen en bok, ska inte avslöja titel eller författare, som var full med meningar som slutade i tre punkter, typ såhär: ”Men… det går inte… Vad ska jag göra då…? Jag skulle aldrig kunna…” (osv). Det störde jag mig otroligt mycket på. Att använda det någon gång är väl okej, men att varje gång när huvudpersonen tänkte (vilket var vad hen gjorde i det här fallet) peta in de där tre punkterna var något jag irriterade mig på otroligt mycket och det störde min läsupplevelse något enormt.


Själv har jag många fällor jag går i gång på gång och det kan störa mig att jag inte lyckas hålla mig ifrån dem. Det finns mycket att jobba med, om jag säger så. Förhoppningsvis lyckas de i alla fall redigeras bort under processen och om inte förr så hoppas jag att korrekturläsaren har ögonen på skaft och ser mina klantigheter.

Sara Molin

Jag är lite trött på att läsa om leenden som inte når ögonen, för att nämna ett väldigt specifikt uttryck. Något annat jag brukar ha svårt för är otrevliga manliga karaktärer som sedan visar sig ha ett hjärta av guld under alla laget av vresighet.

Malin Edholm

Förutom mitt självklara svar, vilket är sexism, rasism, transfobi, fettfobi och ett överdrivet dietfokus – för att nämna några saker, så stör jag mig på när författare använder slang eller stavar ord som de låter exempelvis ”mej”. Jag förstår absolut det stilistiska valet och accepterar det, men det är inte något som jag själv föredrar. En annan sak jag stör mig på är anglicismer, vilket är ironiskt för jag gör det själv hela tiden och håller tummarna att jag hittar alla under redigeringen.

Hanna Nordlander


Som den språkpolis jag är, så hakar jag upp mig på missar i grammatiken. Man kan ju använda felaktig grammatik medvetet, som ett kreativt stildrag, men det är de oavsiktliga misstagen som stör min läsning. Mina värstingar:

  • -s på presens particip (misstag från fornsvenskans språkanvändare som inte kunde skilja på predikativ och adverbiell genitiv (som då kunde ha -s).
  • sammanblandning av sin/hans (hennes). Kolla subjektet i satsen!
  • längst med -t , t.ex. längst vägen. (-t används adverbiellt, men här har det funktionen av preposition.)
  • hopskrivningar, som påvägtillslut och farsdag.

Det här undgår för det mesta inte en skicklig korrekturläsare, så det är lyckligtvis ganska ovanligt i skönlitteraturen, men det här med sin/hennes har jag upptäckt vid flertalet tillfällen i boken jag lyssnar på just nu, skriven av en aktad författare. 

Daniel Sjöberg

Jag har definitivt saker som jag själv gör som jag stör mig på. Med senaste manuset upptäckte en korrekturläsare min förkärlek för två ord. Smeka och gigantisk. Det där låter kanske lite … snuskigt när man sätter ihop dem så här, men det handlar dels om att folk smeker sig själv på magen, smeker någons hand, de till och med smeker datorskärmen. Och gigantisk? Tja, såväl människor som hus och bilar är gigantiska. Det finns mycket mer där jag behöver bredda mig eller tänka efter. 

Vad gäller andra så har jag blivit allergisk mot överanvändningen av ordet ”hade.” Så pass faktiskt att jag hoppar över ordet i mitt huvud när det används i onödan, vilket det ofta gör. Anledningen till detta är för att en lektör jag använde för ett antal år sedan konstaterade att jag kunde stryka väldigt många av mina ”hade” i det manus jag just då jobbade med. Nu jagar jag ”hade” med blåslampa när jag skriver och när jag läser.

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

This is a song for someone

Vet ni hur det är att skriva en bok i jakt på ett kontrakt? Som okänd? Ja, det är det många som läser det här som gör så jag vet inte för vem jag skriver i dag. Kanske för den som funderar på att skriva. Kanske för den som håller på att skriva. Kanske för den som skrivit och väntar. Kanske för alla. Det här är säkert en text för någon i alla fall. Om inte annat så skriver jag den för mig. Som någon slags terapi. Som någon slags urskuldande för allt jag nu begär av mina läsare.

Jag nämnde senast att en vanlig fråga jag fått den senaste tiden är ”hur gör man?” Alltså, hur skriver man en bok? Frågan är inte så märklig om man betänker att en tredjedel av alla svenskar drömmer om att skriva en bok. Det enligt en undersökning som nu har rätt många år på nacken. Jag bet inte hur det ser ut i dag, men vi kan nog åtminstone ta för givet att vi är många som håller på med det här eller önskar att vi höll på med det.

Jag brukar säga att det finns ett par nyckelsaker att tänka på för den som vill testa och jag kommer inte gå in djupare på det här, men det handlar om att ha slutet klart för sig. Det är helt okej om det blir ett annat när du väl kommer dit, men precis som du kan bestämma dig för att svänga in någon annanstans på din resa är det rätt hopplöst att bara börja köra utan mål. Det andra är att man inte ska vänta på inspirationen för då blir det aldrig gjort. Skriv varje dag.

Nu vill jag dock komma till något annat. Nu vill jag komma dit jag vill komma.

De flesta som sätter sig ner och skriver gör det utan att veta något om framtiden för texten. Om du inte är kändis eller har extremt höga tankar om din egen författarförmåga kan du inte ta för givet att boken blir utgiven. Snarare är det precis tvärtom. Vi vet hur små chanserna är att lyckas bli utgiven och även om du blir det finns det ingen garanti för att den kommer att läsas av någon bortom de närmast sörjande. Därmed närmar vi oss slutknorren. Tror jag.

Vi sitter där framför datorn i timmar, dagar, månader, kanske år. Är det då så konstigt att vi vill ha beröm för det vi gjort? Att vi vill ha bekräftelse på att det var värt något? Att all tid inte bara tjänade oss själva? Att vi vill veta vad folk tycker och tänker? Jag tycker inte det. Jag tycker att det är helt okej att släppa fram den personliga narcissisten och spegla oss i eventuella positiva läsarreaktioner och fina recensioner samt dela dessa med vem som än råkar lyssna.

Publicerat i #NästanFriends, Daniel Sjöberg, DanielSjöberg, Debut, debutant, debutantåret, debutantbloggen, Debutantbloggen 2020, Författarliv, Nästan Friends | Lämna en kommentar

En dikt att trä på livet

I motiveringen till årets nobelpris i litteratur sägs att Glücks poesi

“gör den enskilda människans existens universell”.

Det är det här som jag tycker gör litteraturen viktig: att den betyder något i andra sammanhang, kan ge mening åt olika slags liv, även om det skildrar ett särskilt liv. När Glück i sin dikt Teleskop monterar ned sitt teleskop och inser hur långt det är mellan tingen och dig.

Dikterna är den allvetande berättaren, hon som säger undantagstillstånd och jag vet att det är det jag är i. 

Just Louise Glück kallade i en intervju dikterna för “oförlorbara vänner”. Det är dem du återvänder till, gång på gång. En roman kan du njuta av kanske max 2-3 gånger, men dikterna, när du väl har hittat dina favoriter. Dikten är en len och ljummen sjö du kan ligga och flyta i, inte en bassäng där du simmar dina tusen meter. När nu badhusen i Västra Götaland öppnar igen. Dikten kan, med Sonja Åkessons ord, vara 

En varm kofta
att trä på de isande tankarna.

Det är de oförlorbara vännerna man går till när någon har dött, för att hitta visdom och en tröstande tanke. Ibland finner man något annat än det man letade efter. Istället för en finstämd dikt att sätta i dödsannonsen hittar man ett skratt – en dikt som heter Hög hyra också eller Jag såg en gammaldags hora idag. Det kan man inte ha i dödsannonser. Men så bläddrar man vidare bland Bukowskis dikter och hittar raderna

när det blir dags
hoppas jag kunna minnas någon stund
då jag åt ett päron

och inser att det nog är så det är. 

Att du kan trä dikten på ditt eget liv. 

Publicerat i Hanna Nordlander | Lämna en kommentar

Releasefest nr. 2 – för novellsamlingen Passioner!

Det här inlägget var det första jag visste att jag skulle skriva för Debutantbloggen och jag har ingen aning om varför det tagit mig 45 veckor att göra det.

Releasefesten för min novellsamling Passioner var (enligt mig själv) en succé.

Då novellsamlingen är utgiven via förlaget Lust, som är fokuserade på den digitala utgivningen och marknadsföringen plus sitter i Köpenhamn så var det jag själv, utan förlag, som fixade releasefesten.

Efter att ha kollat runt på olika ställen att hyra kom jag fram till att Secret Garden var perfekt. Secret Garden är en gaybar i Gamla Stan. Där omringad av prideflaggor, kändes det tryggt att ha en queer erotikfest. Personalen var trevliga och tillmötesgående, jag kan verkligen rekommendera det.

Jag köpte stora ballonger och sådana pinnar med olika saker på som exempelvis en hatt eller mustasch eller hjärta för ett photobooth plus glittrande guldiga bokstäver att skriva Passioner med. Skynket som i sista stund sattes upp för att det skulle gå att ta bilder vid mitt photobooth var inte det proffsigaste men det fungerade okej.

Jag bestämde mig för att go all in för erotiktemat och hade på mig en av mina tajtaste mest urringade klänningar och sminkade mig med glitter på glitter på glitter, och självklart med mitt enhörningsörhänge.

Vi beställde in skumpa och när alla började komma blev rummet snart helt fullt av människor som minglade och köpte boken. Jag var så uppe i allting att jag knappt lyckades signera böckerna och var tvungen att tänka efter vad jag hette för att inte skriva fel.

Efter en stund av mingel och bubbel och bokköpande gick jag upp på den lilla platån som fungerade utmärkt som scen och valde att läsa ett stycke ur novellen Julönskningen. Julönskningen är en lesbisk novell som utspelar sig, som en säkert kan gissa, under julen. Stycket jag läste var inte en explicit sexscen, mycket för att mina föräldrar var där men också ifall att någon annan skulle känna sig obekväm av den offentliga högläsningen. Mina föräldrar sa att de inte skulle bry sig men jag valde ändå en scen som ledde upp mot sexet och inte själva sexet i sig. Det kändes jättebra att läsa, stämningen var på topp och jag red vågen av eufori resten av kvällen.

Efter högläsningen var det mer mingel, bubbel och signering innan rummet blev till ett dansgolv, vilket känns långt bort i dessa tider men det var väldigt roligt och vi var ett gäng som dansade nästan till stängning.

Det var en riktig fest och även om det inte var några kritiker eller kändisar eller journalister där utan istället vänner, bekanta, kollegor och andra som läst eller ville läsa mina noveller så kunde jag inte varit mer nöjd med min första egna release.

Publicerat i Erotik, Erotiska noveller, Malin Edholm, Releasefest | Lämna en kommentar

Lättnaden

Någon gång har jag tänkt att det nog skulle kännas lättare att släppa den andra boken. Att den stora nervositeten och ängsligheten inte skulle vara fullt lika grotesk som vid debuten. I själva verket måste jag nog säga att det är precis tvärtom, och jag har hört flera författare säga samma sak: Nervositeten växer för varje boksläpp.

Till viss del beror det på att många som läser andra boken har den första att jämföra med – och de är inte precis likadana, förstås. Båda mina böcker hör till samma genre, de innehåller till stor del liknande teman, och de är båda skrivna med min berättarröst. Men exakt samma stil är det kanske inte. Tonen är nog lite allvarligare i den andra boken, tempot lite långsammare. Boktemat finns inte där, och inte heller skolvärlden.

I andra boken skildrar jag sjukhusvärlden, och det är också en sak som jag har varit (är) nervös för: att vårdpersonal ska läsa. Idag fick jag respons från en läsare som själv jobbar inom vården, och när hon skrev att hon tyckte att jag ”verkligen fångat känslan i vården”, var lättnaden enorm. Visst har jag låtit annan vårdpersonal läsa innan, men det har varit personer i min närhet, och det är ändå en annan sak när alla kan läsa och tycka till.

Några andra recensioner har börjat dyka upp, och för varje positivt omdöme jag läser andas jag ut lite till. Jag gillar ju min berättelse jättemycket, men man blir otroligt blind för sin egen text efter att ha jobbat intensivt med den i flera omgångar, och när boken till slut gick till tryck hade jag ingen aning om hur den skulle uppfattas. Därför är det magiskt att få höra att andra personer roas och berörs av det jag skrivit.

Jaja, visst. Jag räknar med negativa omdömen också, men just nu är jag bara väldigt, väldigt glad, lättad och tacksam.

Publicerat i Debut, En oönskad julklapp, Recensioner, Sara Molin | Lämna en kommentar

Luften går ur mig och en uppmaning

Med Nattens färger på sättning och inga måsten som tynger axlarna (än så länge, snart blir det ju en sista omgång korrekturläsning och sedan är det kört att ändra texten) har jag ägnat helgen åt att inte skriva någonting. Alls. Inspirationen till att fortsätta med nya texter har inte infunnit sig och jag tänker att jag nog måste vila lite. Allt har snurrat på så himla fort.

Det är snart två år sedan jag skickade in mitt manus Klar himmel och fick ett mail tillbaka på bara ett par veckor om att förlaget var intresserat av att ge ut det. Jag kan inte förstå att det är så länge sedan??? Den gamla klyschan ”jag minns det som igår” är högst applicerbar här. För en gråtråkig novembereftermiddag när jag var med på skypemöte på jobbet och bara lyssnade med ett halvt öra medan jag kollade privata mailen (ja, jag vet, inte bra) låg det där meddelandet från förlaget där och när jag öppnade det kunde jag knappt låta bli att skrika högt. Och för att vara riktigt melodramatisk så har livet aldrig blivit detsamma efter det – i positiv bemärkelse. Sedan dess har jag skrivit konstant på alla möjliga och omöjliga stunder. Om det inte varit redigering så har det varit någon ny text. Det har max gått någon vecka utan att jag har öppnat datorn och pillat med någon av alla textfilerna, och jag tänker att jag behöver de där mikropauserna för att hämta andan emellanåt.

Kanske är du som jag var för två år sedan. Kanske har du just fått ett härligt, positivt besked från ett förlag som vill ge ut din första bok? Eller kommer boken redan ut nu i höst/vinter? Då tycker jag att du ska ta chansen att söka till Debutantbloggen 2021. Du är bara debutant ett år och det är stort och omvälvande på många sätt. Vi hoppas på många ansökningar och att det blir ett bra gäng som tar över stafettpinnen vid nyår!

Publicerat i Klar himmel, Kristin Fägerskjöld, Nattens färger, Skrivprocessen | Lämna en kommentar

Gästbloggare: Annelie Drewsen

Veckans gästbloggare är Annelie Drewsen, som var med och drev Debutantbloggen 2011. Idag berättar hon om sin kommande bok, Prinsen av Porte de la Chapelle.

Den tunna tältduken fladdrar i vinden. Marken mullrar av trafikleden som passerar alldeles utanför. Jag sitter på en mjuk matta i ett provisoriskt tältläger i utkanten av Paris. Framför mig sitter några killar från Afghanistan. Vi talar svenska med varandra. Jag är här för att göra research till min kommande bok som jag arbetat med i flera år.

Det började som en novell som skulle publiceras i en antologi. När förlaget ställde in antologin valde jag att publicera novellen i en nättidning istället. Jag behövde det, för att kunna gå vidare. Men huvudpersonen Salar lämnade mig inte i fred. Till sist blev det en roman om Salar som kliver på tåget Malmö och flyr från Sverige, efter att han har fått avslag på sin ansökan om asyl. Han säger inget till sin svenska familj, orkar inte förklara. Resan genom Europa blir svår; han är rädd för att åka fast, sover på gatan och är på väg att ge upp. Men till sist kommer han fram till Paris och det provisoriska tältlägret vid Porte de la Chapelle.

Det är en fiktiv historia som bygger på verkliga omständigheter. På mina författarbesök har jag mött hundratals nyanlända barn och ungdomar som har läst serien om Amina, ”Dagboken” eller någon annan av mina lättlästa böcker. Ofta gnistrar deras ögon av motivation och nyfikenhet. Men hos många av de afghanska ungdomarna slocknade ljuset efter ett par år. Då hade de svenska myndigheterna och domstolarna handlagt deras ärende och kommit fram till att de skulle utvisas.

Sverige är idag ett av de strängaste länderna i Europa när det gäller att bevilja asyl för personer från Afghanistan, medan exempelvis Frankrike är betydligt generösare i sin bedömning. De senaste tre åren har tusentals ungdomar därför flytt från Sverige till Frankrike. Även barnfamiljer gör samma sak.

De flesta som kommer till Paris tillbringar några veckor eller månader på gatan, innan de erbjuds ett bättre boende. Det är ett hårt liv, men i slutändan beviljas de flesta uppehållstillstånd i Frankrike. Flera svenska journalister har varit på plats för att rapportera. Jag är också frilansjournalist, men insåg tidigt att den berättelse jag skulle skriva måste vara fiktiv. Bara på det viset kan jag komma åt det jag faktiskt vill berätta. Medan verkligheten hela tiden gör sig påmind mig när jag skriver journalistiskt (Var tältet verkligen grönt?) fungerar fiktionen som en destillator. I texten koncentreras sinnesintryck, fakta, stämningar och förnimmelser. Det finns plats för det mångtydiga och osäkra. Bara där kan jag gå in med hela mig själv, bli det jag skriver om.

Aldrig tidigare har jag gjort så omfattande research, både här i Sverige och under två resor till Paris. Den sista resan hade jag beviljats stipendium från Författarfonden och gästbostad på Svenska institutet i Paris (jag var där i februari, strax före coronapandemin). Förutom att jag kunde arbeta koncentrerat med mitt manus i två veckor, var det ett slags erkännande av mitt arbete. De fattade vad jag höll på med, liksom min förläggare Sofia Hahr på Rabén & Sjögren.

Det finns en och annan som säger rakt ut att en bok om en kille från Afghanistan inte kommer att sälja. Att få ungdomar kommer att vilja läsa den. Det är en intressant utsaga. Vi måste fundera över varför annars kloka människor sorterar bort en bok från kategorin ”lockande läsning” med hänvisning till huvudpersonens nationalitet. Vilka andra egenskaper skulle man kunna säga samma sak om? Förmodligen fler än vad de flesta skulle erkänna öppet.

Nu sitter jag med korrekturet på ”Prinsen av Porte de la Chapelle”. Om några veckor går den till tryck och i januari 2021 släpps boken. Då har det gått tio år sedan jag debuterade med ”Inte klia, Adam!” och var en av debutantbloggarna. Trots att jag hunnit ge ut drygt 20 böcker sedan dess, känns det nästan som att debutera igen.

http://www.anneliedrewsen.se/

http://www.rabensjogren.se/bocker/196707-prinsen-av-porte-de-la-chapelle

Publicerat i Annelie, Gästbloggare | Lämna en kommentar

Lördagsenkät: Vad är ditt nästa delmål?

Idag svarar vi på vad som är nästa delmål längs vägen.

Kristin Fägerskjöld

Svaret ur ett lite kortare perspektiv är att jag ska försöka färdigställa råmanus på bok tre. Jag hade en plan att vara klar innan årsskiftet men jag har inte kommit så långt som jag hade tänkt mig och tror inte jag kommer kunna hålla den deadlinen. Ur ett mer långsiktigt perspektiv skulle jag bli glad om jag kunde bli listad hos en agent. Därefter tror jag både utgivning utomlands och köp av filmrättigheter kommer som ett brev på posten (obs raljerande). Sedan vill jag förstås alltid utvecklas och bli bättre på att skriva. Jag har flera punkter jag önskar jag vore bättre på.

Sara Molin

Som jag skrev i mitt förra inlägg, är det dags att få fart på skrivandet. Jag har en berättelse som vill ut, och det är dags att sluta vara rädd för alla svackor och allt motstånd som jag anar kommer att dyka upp längs vägen, och bara köra på. Så mitt nästa delmål är de där 25000 orden som jag ska få ur mig under november.

Malin Edholm

Jag har för många och samtidigt inga delmål.

Att övervinna den ångestdrypande skrivkrampen som dominerat det här året kan väl räknas som ett delmål antar jag. 

 

Hanna Nordlander


Jag är ju inte så strukturerad och har ganska lite tid för skrivandet nu, men jag har en intervju inbokad, som förhoppningsvis kan ge mig lite nya perspektiv på mitt projekt. Att bearbeta ett novellsamlingsmanus är också något jag går och tänker på. Jag tror nog att novellerna är bra var och en för sig, men jag vill försöka få dem att lyfta tillsammans. Hitta något som samlar ihop dem. Och då måste jag kanske stryka och lägga till. Skriva nytt.

Daniel Sjöberg


Den som bläddrar ett steg upp kan se var jag befinner mig just nu i processen, men om jag ska vara lite rakare och tydligare så är mitt nästa delmål att bli klar med min deckare innan året är slut. Det är mitt livs första deckare. Jag var ”klar” redan förra sommaren faktiskt då den även gick ut till testläsare. Reaktionerna var överväldigande positiva, men jag har velat lägga allt krut på debuten och Nästan Friends i första hand. En sak i taget. Jag fick också några punkter från testläsarna som gör att jag nu ska skriva om och lägga till ett antal scener. Som sagt. Jag vill vara klar innan 2021 och sedan skicka ut till några nya testläsare. Jag hoppas kunna skicka i väg till förlag första fjärdedelen av 2021.

.

Publicerat i Debutantbloggen 2020, lördagsenkät | Lämna en kommentar

Man måste inte ha panik hela tiden

I veckan plingade det till i mobilen. Det plägar ju göra det rätt ofta, men nu var det ett speciellt meddelande långt bortom ”kom ihåg att köpa mjölk” och ”nu finns åter din vara i lager.” Det här var ett meddelande om att ett tungt paket anlänt. Okej, den sortens meddelanden kan också vara vardag, men det här var inte det. Det här var ett meddelande om ett paket packat med böcker. Min debut är drygt en månad ung, men e-boken i all ära, det här kändes betydligt mer. Det här kändes som den riktiga debuten.

Ni vet hur det är när en bok är så där riktigt bra att du inte vill att den ska ta slut, men också så bra att du bara vill läsa klart den? Så var det nu. Jag ville dra ut på öppningen av paketet, men samtidigt bara slita och bita upp tejpen.

För där låg den. Innanför de vikta kartonghörnen. Min vackra skapelse. Den doftade av min fantasi och mina ord. Jag kunde hålla i den, bläddra i den och fick även signera några exemplar som nu är på väg till sina läsare. Glädjen gjorde mig fnittrig. Snart ramlade det dessutom in bilder från alla möjliga håll och kanter från läsare som också fått den till sig och nu sitter jag här och väntar nervöst in reaktionerna. Samtidigt är november på väg, tiden går undan och jag börjar känna hur något välbekant knackar mig på axeln. Det är den där paniken. De där kraven. Det där måstet.

Det är dags att ta nästa steg. Jag måste fortsätta framåt. En deckare väntar på att några scener ska skrivas om och läggas till så att den kan bli klar och sedan har vi andra idéer som pockar på uppmärksamheten. Vill man göra mer än skriva en bok så är det så dags nu. Eller hur?

Jag gissar att jag inte är ensam om att få frågan hur man egentligen skriver en bok. Jag tänker återkomma till det i ett senare inlägg (egentligen hade jag tänkt att det här inlägget skulle handla om det just den frågan, men livet är som det är), men en sak som jag ofta svarar handlar om disciplin. För det är som det är. Man kan inte vänta på inspirationen för vem vet när den kommer. Det är som med träning. Jobbet måste göras även när det inte är kul. Just nu har jag ingen inspiration. Ingen längtan alls efter att skriva och det gör mig stressad vilket gör längtan än svagare.

Men jag vet vid det här laget hur det fungerar. Jag vet att jag kommer att börja skriva. Jag vet att jag bara behöver sätta mig ner. Jag behöver bara bestämma mig, ta de första kliven, hamra ned några meningar och sedan tar det fart. Det jag inte behöver är paniken, stressen, pressen. Jag lägger den åt sidan och jag vill uppmana dig att göra detsamma om du nu råkar befinna dig i samma känsloläge som jag gör. Du har gjort det förr, du kommer göra det igen. So what om det dröjer några dagar, veckor eller till och med några månader längre än du tänkt? Det kommer inte att krossa dig. Du kommer att skriva till slut för att du måste, för att det är den du är, och om du inte gör det så är det helt enkelt för att du inte längre måste. Då är det också okej.

Således tänker jag lägga paniken åt sidan, njuta av att min bok finns där ute och bestämma mig för ett datum då jag åter plockar fram datorn för att hitta på saker som andra förhoppningsvis vill läsa i framtiden. För den där känslan av att öppna kartongen vill jag uppleva igen, igen och igen.

Publicerat i #NästanFriends, Daniel Sjöberg, DanielSjöberg, Debut, debutant, debutantåret, debutantbloggen, Debutantbloggen 2020, Nästan Friends | Lämna en kommentar

Bilder, platser …

Inom retoriken går bildspråk under syftet att undervisa – docere. Att likna något vid något annat kan hjälpa till att förklara det, ge ett nytt perspektiv. Också i litteraturen är det just nya perspektiv som kan ges, men även ett nytt sätt att använda språket, oväntade bilder som överraskar en, smeker en på kinden, slår en i huvudet. Eller får en att dra på smilbanden. 

Vardagsspråket är fullt av metaforer och liknelser, många av dem stelnade i en form, som vi knappt reagerar på som bildspråk. En flaskhals, en söt flicka, kasta ljus över. Dem tänker vi inte direkt på. Så finns det de som tar lite mer plats: Något går som tåget; droppen som fick bägaren att rinna över; i dagligt tal: Det var droppen. De är välkända och man kan gärna leka med dem i nya sammanhang: Som ett brev på posten innebär ju inte riktigt samma trygghet som förr. Just att leka med dem, att använda bara en del av ett idiom, sätta in dem i nya sammanhang, ändra på grammatiken, kan vara effektfullt. Alla vet vilket glashus du menar, så använd det i egna meningar, om det funkar för dig. 

I värsta fall blir det något framkrystat, i näst värsta fall en kliché. Tredje värst (är lite osäker på den inbördes ordningen här) en katakres: Vi simmar alla i samma båt; halka in på ett räkskal (elevexempel från kollega). Men att placera katakreser i munnen på en korkskalle i din roman, det kanske kan hjälpa gestaltningen på traven?

Ibland är det bilden som kommer först, letar efter det den vill likna. Om den inte hittar sitt sakled, kan den förvandlas till en s.k. älskling som man kan behöva ta av daga, men spara den, den kan komma till sin rätt i ett nytt sammanhang. Plötsligt ramlar det på en. Eller så snubblar man över det.

I mina pappadikter finns en del bildspråk, även om det inte är överväldigande. Jag beskriver sanningen som en miljöfarlig vätska som man gräver ned i skogen. Och när man vill ha fatt i den? Orden torkar i halsen på pappan, så att han behöver blöta upp dem med något. Och han är sin egen version av en desperado, i jämförelse med Åmselemördaren på flykt från sina vansinnesdåd. 

Ordagrant betyder metafor “bortförande till annan plats”. Jag tror att det är just bilderna som tar en till en annan plats i tanken, och det bästa är när det blir en utsiktsplats där du aldrig tidigare har varit. Åtminstone inte i det sällskapet. 

Publicerat i Hanna Nordlander, Stillna | Lämna en kommentar

Releasefest nr. 1

Min första releasefest ägde rum på Folkoperan (söder, Stockholm) för lite mer än två år sedan och det var releasefesten för antologin Feministisk erotik av Leopard förlag.

Jag har två noveller i antologin. Den första erotiska novellen jag skrev Ett rosa begär som är utgiven under (den inte så kluriga) pseudonymen Ottilia E, samt min andra erotiska novell Sexklubben i Mount Pleasant.

Jag minns så väl hur jag tog på mig en av mina balklänningar inför eventet för att sedan äta thaimat med en nära vän och dåvarande rumskompis och mina föräldrar. Jag hade så trevlig så att jag inte hann fixa mitt hår innan vi var tvungna att bege oss, vilket kändes som en ”smärre” katastrof.

När vi kom till Folkoperan fanns det bubbel och stämningen var på topp. Böcker såldes, jag fick blommor och signerade böcker och flöt runt på ett lyckligt litet moln. Det var mycket folk, trångt och svettigt och de flesta hade sina vinterjackor på sig. Det kändes overkligt att jag var en av författarna och att det var så många där som ville köpa och läsa boken. På ett sätt kändes det som om jag bara låtsades, som om det egentligen var någon annans release och jag hade klätt upp mig och signerade böcker fast jag inte hade något med boken att göra. Tror håret på mina armar stod upp under hela kvällen.

Efter massa mingel var det högläsning ur boken. Saga Becker läste ur sin novell Sommarnatt och Anna Suvanna Davidsson ur sin novell Mästaren och Margaritan, det var riktigt fint. Efter högläsningen var det dags för burlesqueshow av Ivoncita och stämningen blev aningen stel för mig som stod bredvid mina föräldrar, men det var fantastiskt och dessutom väldigt passande – erotiskt.

Förutom mingel, högläsning och burlesque fanns en liten konstutställning en trappa upp, där bland annat originalmålningen Three wyas to love av Linnea Strid, som är på omslaget till Feministisk erotik såldes. Detta omslag är fortfarande mitt allra allra bästa omslag, jag älskar det verkligen! Perfekt erotikomslag.

Generellt tyckte jag att releasefesten var fantastisk och jag var så glad. Några saker som jag hade ändrat på om jag kunde var dock hur varmt det var i lokalen, att alla gick runt och antingen bar på eller hade på sig sina jackor samt att jag aldrig blev presenterad som en av författarna. Eftersom jag inte skulle läsa upp något och många skriver under psedonym eller inte kunde närvara så var det enbart Saga och Anna som blev uppmärksammade, vilket jag förstår men tyckte det var lite tråkigt. Tror de flesta ändå förstod att jag var en av författare med tanke på min balklänning, ett fynd från kungliga operans utförsäljning samma år, vilket kändes passande. Men det kändes ändå lite tråkigt att inte bli uppmärksammad, det förstärkte känslan av att jag bara låtsades vara en del av alltihop.

Publicerat i Malin Edholm, Releasefest | Lämna en kommentar