Recensioner (igen)

Åsikter är intressanta företeelser. Alla har dem, vissa har en massa medan andra har färre. En del byter dem lika frekvent som strumpor, andra lagrar och omhuldar dem genom livet som årgångsviner.  Vissa gömmer undan sina i de mörkaste vrårna medan andra viftar med dem likt en demonstrants plakat. Men alla har dem, och det är väl också alla väl förunnat eller hur? Vissa åsikter kan få ett trist samkväm att bli en minnesvärd och stunsig debattkväll. Andra kan få nya vänskapsband att svetsas ihop till en obrytbar kedja, medan några kan skapa fiender för livet. Alla som läser eller lyssnar på böcker har åsikter om dessa. Och alla som skriver böckerna bryr sig i varierande grad om vilka åsikter just deras alster framkallar.

Åsikter som framförs av avlönade yrkestyckare kallas recensioner och dessa bedömningar av det skrivna glider mellan hela skalan från briljanta mästerverk av nobelklass till skräp utan existensberättigande ens som toapapper. Åsikter som framförs av övriga tyckare kallas också oftast för recensioner och använder samma skala när de betygsätter någon annans text. Utan att utge mig för att vara expert, jag har till exempel inte forskat eller ens fördjupat mig mer än på hobbynivå i saken, tror jag att det ändå finns vissa skillnader mellan dessa två typer av tyckare både när det gäller hur de luftar sina åsikter, det vill säga hur diplomatiskt de uttrycker sig, men även hur dessa landar hos mottagaren.

Själv skulle jag dö lycklig om min bok recenserades av en professionell tyckare på en kultursida i en tidning med hyfsat stor spridning. Även om det innebar en sågning, eftersom recensenten med största sannolikhet skulle lämna konstruktiv och rättvis kritik som jag (i alla fall efter att den första attacken av självhat ebbat ut och tårarna torkat) skulle ta till mig och försöka göra mer rätt i mitt fortsatta skrivande. Än så länge har jag inte haft äran, men så är jag också helt nydebuterad och i en genre som inte jätteofta letar sig in på just de sidorna. Jag har däremot fått ett gäng recensioner av bokbloggare på sociala medier, och det har varit fantastiskt kul det också, mest för att en massa vilt främmande människor då ser att andra vilt främmande människor har läst min bok och än så länge gillat den (alla ni som jag känner och umgås med personligen och som lämnat synpunkter på boken, jag uppskattar förstås era åsikter också! 😉).

Betoningen här ligger på ”än så länge”. För det finns en sak som alla författare förr eller senare råkar ut för, säkert undertecknad också även om jag förskonats så här långt, när det gäller recensioner i allmänhet och av icke avlönade hobbytyckare i synnerhet, nämligen sågningen från helvetet. Ni vet, den där åsikten om att boken är så usel att den aldrig borde gått till tryck och än mindre behövt hamna i händerna på just denne läsare som i sin recension känner sig manad att påtala att detta var en läsupplevelse så traumatisk att vederbörande kanske aldrig hämtar sig från den. Detta är förstås en åsikt som varje tyckare har all rätt att inneha och för all del lufta också, till och med offentligt. Att vi får säga vad vi tycker om det mesta helt öppet är en ynnest som inte alls är självklar överallt och något vi ska värna om och vara stolta över, och framförallt åsikter som syftar till att göra världen till en ännu bättre plats behövs upprepas, synas och spridas.

Dock finns det när det gäller åsikter om böcker, och eftersom den här bloggen handlar om att debutera som författare, ytterligare en aspekt som jag tycker är viktig att ta några minuter att fundera över. Förutom den skara presumtiva läsare som är nyfikna på boken och gärna vill höra flera läsares åsikter för att bestämma sig för om de själva ska köpa eller låna den, och som därför har ett särskilt intresse av vad andra anser om den, finns det den där speciella mottagaren av åsikten (och detta är recensenten fullt medveten om). En mottagare som både längtat efter och bävat för utlåtandet och läser, andas in, smakar på, känner och tar till sig varje ord i recensionen som om det vore en helig skrift i stil med döda havsrullarna eller Svea Rikes Lag för en blivande jurist. Nämligen författaren själv. Här kanske vissa invänder och säger på fullt allvar att de inte alls bryr sig, och jag är i så fall den förste att gratulera till denna sinnesro (eller tjocka hud), men de allra flesta debutanter tror jag ändå nickar instämmande.

Så plötsligt händer det. Det dyker upp en åsikt som osar både svavel och galla. Jag har också, som tidigare ständig läsare, svurit. Ibland i ensamhet men inte sällan inför en fysiskt närvarande mindre skara lyssnare bestående av lika litteraturintresserade vänner, över böcker jag tyckt varit bortkastade både pengar och lästimmar. Ibland i övertygelsen om att jag har rätt, att boken verkligen var dåligt skriven, gestaltningen obefintlig eller storyn full av logiska luckor. Ibland, speciellt sedan jag började skriva själv, av mer dunkla skäl (och det är oftast då jag svär i ensamhet), som ren och skär avundsjuka (varför kan inte jag skriva lika förbannat skickligt, eller hur kan den här skiten vinna en massa priser och säljas till varenda fläck på världskartan när jag bara får en massa refuseringar från förlagen, va, VA??). Dock har jag nog aldrig, åtminstone inte såvitt jag minns, luftat de elakaste tankarna i något forum där jag vetat att författaren själv lätt skulle kunna råka få se min magsura åsikt uthängd till allmän beskådan i all sin matta glans. (Om jag har så byter jag gärna beviset mot en uppriktig ursäkt!)

Jag går inte omkring med en helgongloria nedtryckt i hårmoussen eller gör handhjärtan mot alla jag möter, men jag försöker så gott jag förmår, att vara hyfsat snäll mot andra människor. Ibland är det skönt att få vara elak, sådär riktigt iskallt överlägsen och kritisk och fåtalet saker förenar två människor mer än en rejäl verbal bajskastning mot en tredje i stunden icke närvarande person. Men att ta steget fullt ut och göra det face-to-face mot någon annan, vare sig det handlar om ett personligt möte i verkligheten eller i ett, oftast anonymt, inlägg på sociala medier, något som dessutom i teorin kan läsas av varje annan människa på klotet, kräver en förmåga att stänga av sin empati på ett sätt som jag hoppas och tror att jag inte besitter. Eller är jag helt enkelt för feg, vilket jag inte har vett att skämmas för heller eftersom tystnad i det här fallet inte sårar någon.

Det är tycker jag, hur skönt det än ibland kan vara att kasta skit i stängda rum, roligare att göra någon glad i öppna forum istället. Speciellt när det handlar om en personlig mottagare av min åsikt. Någon som jag dessutom alltför väl vet har lagt ner mängder med energi, tid, svett, tårar, skratt, förväntan och själ i ett manus som till slut blev en bok som alla som vill har möjligheten att läsa eller lyssna på. Och har rätt att både bilda sig egna åsikter om och uttrycka dem. Men i värsta fall kan den där sågningen från helvetet som, må den vara aldrig så ärligen uppfattad i tyckarens sinne, läggs ut till allmän och evig beskådan på bokbloggar, i kommentarsfält och på tipssidor, få skrivlusten att skrumpna ihop, försvinna för gott och till slut försätta författaren i en skrivkrampernas version av ett status epilepticus, tills allt som återstår är en alltmer bleknande författardröm som till slut tynar bort helt och aldrig blir verklighet. På grund av en åsikt.

Annonser
Publicerat i Debut | 2 kommentarer

Gästbloggare: Nova Ling

Hur ska man överleva en destruktiv relation? Romanen ”Konsten att lämna en psykopat” som jag ska debutera med besvarar en del frågor samtidigt som den ställer en massa nya. För det finns inga utstakade vägar att ta när det gäller det här ämnet. Det finns inga manualer eller guider som skulle leda dig genom törnen. 

Du får helt enkelt klara dig själv.

Det är en grym tanke. En som har fått mig att vilja ändra på saker och ting. Man behöver inte tvingas uthärda det i sin ensamhet. Man borde få hjälp. I allra första början tänkte jag skriva en handbok som skulle leda läsare genom alla faser i processen: före, under och efter flykten (det är ett faktum att destruktiva förhållanden skall lämnas). Men så småningom började alla de illustrationerna ur riktiga livet ta över manuset och förvandla handboken till en berättelse. Huvudkaraktärerna levde sina egna liv och ville inte komprimeras till bara exempel till handboksrubrikerna. Så fick det vara.

Måste erkänna: den romanen är inte den första jag skrivit. Trots det har den fått förtur med utgivningen. Saken är att jag känner mig pressad till det. Timing is everything. Jag har ingen tid att ge till traditionella förlag i deras övervägande om den boken är värdig deras uppmärksamhet. Det är inte arrogans som låter här. Jag är bara för ivrig. Boken måste ut i det fria. Jag känner mig redan försenad. Så enkelt är det.

Samtidigt som den känslan växte sig starkare fick jag en till idé – att ge ut själv (i alla fall från att börja med). Jag har hittat på ett namn till projektet – från bokidén till boksuccén (ganska pretentiöst, finner inte ni?) – och började kolla vägar till egen utgivning. Föreställ er min förvåning när jag efter ett tag upptäckte att det fanns ett annat projekt med nästan samma namn: från bokidé till bokmässa. Och där fick man möjligheten att ge ut själv med tillgång till professionella lektörer, redaktörer, korrekturläsare och formgivare.

Tror ni på synkronicitet? 

Jag såg det som ett tecken. Det var just det jag letat efter. Det som hände efter var ett givande samarbete med redaktören. Hur som helst givande var det för mig. För henne var det nog mest tagande (ett nervöst skratt). Grejen är att jag skriver på ett främmande språk – svenska. Jag tänker på ett annat sätt. Bygger meningar helt annorlunda. Uppfattar nyanser i språket som om jag vore färgblind. Så roligt är det. Men å andra sidan blir det en extrakrydda i min berättarröst – när jag äntligen hittat den (och efter att redaktören har gjort ett gediget arbete och – på ett pedagogiskt sätt – pekat min näsa ner i alla dumheter som jag klottrat ner). 

En kort notis: det som ni nyss läste var ett exempel på ett sådant … ehh …annorlunda tänkande.

Just nu är boken på väg till tryck. Nu får jag se mållinjen. Boken ska lanseras på Bokmässan i Göteborg lördagen den 28 september i Litterära Konsulters monter. Så den biten håller som lovat. Boksuccén däremot vet jag inte om den gör. Men jag har försökt.

Det finns ett ordstäv (minns dock inte vem sa det) som säger att om du har ett barn har du inga barn. Och så plussar man bara på som den. Till slut stannar det på siffran tre. Då har du barn. Då blir du till en förälder.

Det var en ohämmad översättning. Det menas att om man har ett barn är man inte en förälder än. Jag vill protestera. Visst finns det något magiskt i siffran tre. Men dock.

Inte så länge läste jag en artikel om författarskapet och hur på allvar det börjar med tredje boken. Den första och även andra gör dig inte till en etablerad författare. Kanske, kanske inte. Hur som helst gör det en till en författare. Ges dina böcker ut eller inte – är du en författare. Har du ett barn då är du en sjuhelvetes riktig förälder.

Publicerat i Debut, Gästbloggare, Gäster | Märkt , | Lämna en kommentar

Skrivövning: Miljöbeskrivning

Gör en miljöbeskrivning av platsen där du befinner dig. Försök att få med synintryck, hörselintryck, luktintryck, känselintryck och smakintryck.

Publicerat i Miljöbeskrivningar, Skrivövningar | Lämna en kommentar

Konflikthantering

Foto: Kajsa Göransson

Mitt fortsatta arbete med Vi går varvet del 2 har nu kommit till att få till den dramatiska kurvan med sin presentation av konflikter, vändpunkt, konfliktupptrappning och upplösning. Mina scener känns just nu som fjärilar som bara fladdrar förbi och flyttar sig hela tiden. Allt flyter och ingenting står säkert på sin plats. Det är svårt att få till en berättelse, särskilt när man som jag inte har en plan uttänkt innan och blir överraskad av vilka vändningar saker och ting tar. Jag flyttar om och det känns som när jag var liten och flyttade om alla möbler i mitt rum. Det var någon slags rastlöshet som tog sig form redan då. Viljan att förändra, se hur det blir. Kanske händer det något spännande!

Idag har jag skrivit upp alla scener på post-its så att det ska gå att flytta på dem. Jag har ritat upp den dramatiska kurvan på ett jättepapper och sedan försökt att ordna så att allt stämmer. Det är lättare att få överblick på det viset tycker jag. På datorn kan det vara svårt att se helheten. Jag upptäckte att jag har en massa konflikter som karaktärerna skapat och att jag har skapat många lösa trådar som måste knytas ihop. De är bråkiga karaktärer jag har, och jag som är konflikträdd. Hur ska det gå?

Publicerat i Debut | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Att ha skrivpaus

Det tog några dagar innan det kändes okej att vara skrivledig, men nu när det gått en vecka har jag nästan vant mig. Vant mig vid att inte plocka fram datorn så fort jag får några minuter över. Vant mig vid att inte sätta klockan på sju för att få någon timmer ostört skrivande innan övriga i familjen vaknar. Vant mig vid att inte öppna ett av mina dokument de kvällar mannen läser för minstingen. Istället har jag gått promenader, sett på tv, läst, gjort lite yoga, tagit sovmorgon och umgåtts mer med familjen. Det är riktigt skönt och avkopplande. Trots att en del av mig tycker att det känns fel. Tycker att jag borde skriva. Producera något. Men jag lyssnar inte på den rösten just nu, utan istället på den som säger att det är bra att ta en paus. Att det faktiskt är gynsamt för skapandet att vila ibland. 

Sen förra onsdagen har jag inte rört något manus. Inte skrivit. Inte redigerat. I huvudet ploppade det upp en ny manusidé under en hundpromenad, så jag tillät mig att skriva ner några meningar om den. Bara för att sedan lättare kunna släppa det. Kanske att jag även försökte mig på att skriva en baksidestext igår. Och så sitter jag just nu och skriver ett blogginlägg om att jag inte skriver. Men annars har jag inte skrivit något alls. Jag lovar. Och detta inlägget blir ganska kort. Jag tror rent av att det inte blir längre än så här 😉

Publicerat i Anna Alemo | Märkt , | Lämna en kommentar

Fina ord

Foto: José Figueroa

Jag skrev som svar på frågan vad jag hoppades skulle hända med min bok att den gärna fick bli recenserad men att jag framförallt såg fram emot att barn skulle läsa den och säga vad de tycker. Men när jag fick recensionen från BTJ (i deras inköpsvägledning för biblioteken) i början av sommaren och den gav högsta betyg blev jag ju oerhört mallig, så visst spelar recensioner roll.  Speciellt för oss som gör barnböcker, ett forum där recensioner är mer undantag än regler, är det ju extra roligt att få se någon tycka till om ens verk. 

När senaste numret av Vi Läser dök upp och Vi är lajon! var med bland deras barn- och ungdomsrecensioner kändes det nästan overkligt. Det brukar vara kanske tio böcker med per nummer, tio nummer om året. Det innebär att det är cirka 100 av de 2300 barnböcker som ges ut som får plats, så jag är mycket hedrad. Att det sedan är väldigt fina saker de har att säga värmer ju extra mycket:

Nu har jag ännu svårare ångest över att följa upp mästerverket. Ett kärt besvär med andra ord.

Publicerat i Jens Mattsson, Recensioner | Lämna en kommentar

Den obligatoriska (?) åkturen

Jag gillar berg- och dalbanor. Verkligen gillar dem, men det ska vara traditionella åk utan en massa vidriga loopar och vagnar där folk sitter i hängkorgar med fötterna fritt dinglande.  Om jag någon gång under pistolhot eller under en attack av tillfällig sinnesförvirring skulle råka hamna i en sådan anordning är jag säker på att chocken skulle försätta mig i ett kroniskt zombietillstånd. Nej, en berg- och dalbana ska, förutom rakt fram, endast gå uppför och nedför, inte uppochner, vilket är två helt väsensskilda rörelsebanor. Tidigare i somras hade jag och en vän (som delar både min uppfattning om och uppskattning av berg- och dalbanor helt och fullt) förmånen att tillbringa oräkneliga varv i Tivolis skramliga och skakiga gamla träbana, en drygt hundraårig raritet och klassiker som bromsas manuellt av en medåkare, vilket gör att två åk kan bli helt olika upplevelser. Det är berg- och dalbana det. På grund av svårartad mersmak bestämde vi sedan på stående fot att upprepa det hela fast på Liseberg istället, där utbudet av traditionella berg- och dalbanor är aningen större (och ja, FlumeRide räknar i alla fall vi två in i den kategorin) än i Köpenhamn, och om några veckor bär det av och givetvis är vi redan rusiga av förtjust förväntan inför detta.

Det finns även en annars sorts berg- och dalbana, den som de flesta författare (detta har jag inga som helst vetenskapliga belägg för men jag tror mer än en och annan nickar igenkännande) upplever under tiden de skriver på, och senare redigerar, ett nytt manus. Fördelen med sådana berg- och dalbanor är att man inte ens behöver lämna hemmet för en åktur, inte heller behöver man köpa dyra åkband eller stå i kö. Nackdelen med sådana berg- och dalbanor är att de smyger sig på och trycker ner en i sätet när man minst anar det. Plötsligt sitter man bara där, obönhörligt fastspänd och ser backkrönet där framme försvinna någonstans ut i tomma luften medan reptilhjärnan kavlar upp ärmarna och slänger fram skylten där det står något i stil med ”Det här är verkligen inte bra!” eller rentav ”Det här är det sämsta skit du någonsin skrivit hittills! Inte ens flugorna vill närma sig det!

Bild från Pixabay

Som jag bloggade om tidigare så tänkte jag ägna semestern i år åt att skriva färdigt råmanuset till del två i spänningsromanserien om Hannah Fors och Henrietta Rollins. Det gick jättebra i början, jag skrev så tangenterna glödde, researchgooglade det mesta jag behövde veta och terroriserade en läkare på jobbet angående det jag inte hittade tillräckligt detaljerad information om på nätet. När jag till slut, efter några riktigt långa och produktiva skrivpass som tog mig halvvägs i mål, bestämde mig för att ta en paus på några dagar för att låta karaktärerna komma ikapp och min mentala härdsmälta svalna så dröjde inte mer än någon dag innan baksmällan slog till. Yes, där satt jag igen, ordentligt fastspänd i författarberg- och dalbanan, backkrönet redan passerat och i full fart ned i det-här-är-så-uselt-att-datorn-kommer-att-självförstöras-om-fem-sekunder-tankarna hamrande i takt med rälsdunket under fötterna (eller plasket då om man föredrar FlumeRide). Och trots att jag genomlider den här åkturen flera gånger med varje manus, så tar det ändå ett par dagar innan vagnen till slut saktar in och förnuftet bromsar ner paniken till lättad igenkänning och viss förvåning istället.

Hur kunde jag glömma bort att jag råkat ut för detta så många gånger tidigare? Och att det alltid hjälper att låta manuset vila några dagar, tills det här varvet i berg- och dalbanan är över och både författaren och karaktärerna hunnit hämta andan och är redo att fortsätta jobba ihop? Det hör ju till det nöjesfält som författandet är, precis som den pirriga förväntan när man står vid entrén, redo att sätta igång och skriva den allra första meningen i ett nytt manus, glädjekillet i magen när den där perfekta dialogen eller den svårgestaltade scenen sitter som en smäck liksom den ljuva utmattningen när man samlar ihop alla chokladhjulsvinster och sätter punkt efter sista ordet. Vägen dit är en berg- och dalbana, en jobbig, rolig och hisnande åktur som inte går att hoppa av från i farten utan måste åtnjutas och uthärdas i både uppför- och nedförsbackar. Och alla som gillar berg- och dalbanor vet ju hur det låter när man till slut kliver av på darriga ben och ler som en fåntratt.

Vi åker igen, va?

Publicerat i Debut | 1 kommentar