Olika slags refuseringsbrev.

Jag tänkte skriva ett inlägg om refuseringsbrev. Alla författare får dem. Det är bara så det är. Jag hade lyckan att få ett positivt mail från Ordfront innan jag fick mina refuser, så de gjorde inte så ont (eller jo det gjorde de): men vi skiter i antagningen tills vidare, fokuserar på refuserna. För ALLA får dem. Alla måste ta dem.

Jag skickade inte in manuset till så många förlag, lite kaxigt kanske, men jag tänkte att jag helt enkelt inte skulle orka med att bli refuserad från så många. Det räckte med de största och kändaste. Så jag började där.

Det finns flera sorters refuseringsbrev. Oftast ser de ut typ såhär:

Tack för att du skickat in ditt manus. Tyvärr måste vi tacka nej till erbjudandet om utgivning. På grund av begränsade resurser kan vi dessvärre inte ge någon individuell kritik. Vi önskar dig lycka till på andra förlag!

Det här är en så kallad standardrefus. Den betyder typ: ”Vi pallade inte ens läsa den här skiten. Skicka aldrig nåt mer.” Det är bara att ta emot, härdas. 

Just detta refuseringsbrev blev jag särskilt ledsen över, eftersom det inte var det allra största förlaget, men ett vars utgivning jag verkligen respekterade. Dessutom hade en mycket insatt person tipsat om att de skulle kunna vara intresserade, så jag hoppades lite extra just på dem. 

Men nej, det blev standardrefus. Grina lite. Ta det.

Sen finns det ett slags refuseringsbrev som ger pytte, pyttelite bra respons. Som nedan.

Hej Anna!

Stort tack för att du skickade ditt manus till oss.

Vi har nu läst och tyvärr tackar vi nej till att gå vidare med texten.
Då vi har ett begränsat titelutrymme tvingas vi refusera många intressanta manus, så även i detta fall, och vi önskar i stället varmt lycka till på annat förlag. 


Bästa hälsningar,
Manusredaktionen

Här är nyckelordet ”så även i detta fall” – de tyckte det var lite intressant eller hur?

Pytte pytte lite positivt, och det ska man bli glad för. SÄGER DE. Men jag blev ledsen. Egentligen tänkte jag inte att min bok passade det här förlagets utgivning, (som var väldigt kommersiell.) Men nån hade uttryckligen hade bett Sören om text från nån av hans elever. Så jag tänkte att beggars can’t be choosers. Det blev smärtsamt uppenbart här.

Men sen började det komma in lite bättre refuser!

Här från Stora Förlaget:

Tack för att du vände dig till oss med ditt manus. Vi har nu läst och samtalat om manuset i vår svenska manusgrupp. Det märks att sjukhusmiljön är en miljö du känner till väl, du fångar de olika yrkesgrupperna, kotterierna och hierarkierna på ett intresseväckande sätt. Kittlingen i vetskapen om Macciariniaffären bidrar till att ladda texten ytterligare. Du har också ett sinne för detaljer och miljöer.

Dock tycker vi att du har krånglat till det genom att ha två kvinnliga huvudpersoner, som ska vara olika personlighetstyper men där läsaren till slut, upplever vi, inte kan skilja dem åt. Vi tycker tyvärr också att manuset landar lite mittemellan roman och spänningsberättelse, du skulle tydligare behöva välja fokus. Vi har därför valt att i detta skede tacka nej till en utgivning.

Det här är ett mycket bättre refuseringsbrev. En refusering, absolut. Men bättre. Här är nyckelorden: i detta skede. De tycker att manuset har något! Och invändningarna var ju faktiskt helt rimliga. Och jag menar, det här var stora förlaget. Här blev jag glad. Men fick samtidigt ångest. Jag hade ju typ fått ja från Ordfront! Jag hade ju redan varit på möte med dem. Men förlagets invändningar var ju helt rimliga, jag höll helt med. Men liksom, hela poängen är ju att det skulle ligga mellan roman och spänningsberättelse. Lite mer än bara spänning, liksom.

Jag svarade på mailet och tackade så hemskt mycket. Det är så man ska göra. De svarade:

”Du är varmt välkommen att skicka in en omarbetad version!”

YES! Det där var bra. Inte hemma verkligen inte, men bra.

Andra Stora Förlaget kom med en snarlik, men kanske ännu lite bättre refus. 

Hej! 

Vi i manusgruppen läste ditt manus med stort nöje och lade ut det på en av våra mest erfarna lektörer. Vi har tyvärr valt att tacka nej till ditt manus, men ser gärna en bearbetning av dig framöver – om du inte redan har ett annat förlag. Jag klistrar in lektörsomdömet nedan för jag tycker att det innehåller väldigt många bra saker som du kan bära med dig vid en bearbetning.

Bifogat i mailet fanns ett utförligt lektörsomdöme med massor av beröm och, i mitt tycke, helt rimliga omskrivningsförslag. Jättekul! Men ångest igen. Vid det här laget hade jag redan varit på möte med Ordfront. Samtidigt började jag få hybris. Skulle jag kanske skriva om manuset som förlagen ville, kanske skicka igen? Kanske kunde jag bli en av de där författarna vars manus går till auktion och alla vill ha det och de blir multimiljonärer?

Jag mailade återigen tillbaka och tackade, och fick återigen en direkt uppmaning att skicka in omarbetat. Med flera utropstecken! Typ såhär!!!

Det här var i samma veva som vi funderade att bygga hus. Vi var ute på en tomt vid havet tillsammans med Håkan Nessers arkitekt och vi diskuterade att bygga på höjden, bygga ett torn, som Håkan Nessers torn på Furillen. Lite mindre kanske, men tre våningar minst, och sen ett garage, och kanske en terass på taket…


Min man var skeptisk. Det verkade dyrt. Han är nämligen normal i huvudet. Men jag höll samtalet som om jag hade hur mycket pengar som helst. Jag tänkte som om jag hade hur mycket pengar som helst. Skulle vi ha ullmattor som ljudisolerade taket? Japp. Skulle vi ha stora panoramafönster? Det vore jätteintressant. Marmor från Gotland naturligtvis, inte importerad, nä nä.

Alltså ni fattar. Vi snackar EPISK hybris. Vi hade alltså inte pratat med banken i detta läge. Och ni vet ju alla vad en författare tjänar i timmen: Inte mycket.

Det här med pengar är svårt. Jag skriver inte för pengar. Och författare tjänar faktiskt inte så jävla mycket. Men det är ju så sjukt jobbigt att inte ha pengar. Ganska stora delar av min ungdom har jag haft jätteont om pengar. Det gör fysiskt ont. Och det är klart att jag egentligen fattade att jag inte skulle bli Jonas Jonasson direkt. Det är inte heller det jag vill. Och jag skäms som fan bara att jag tänkte tanken, men det gjorde jag. Jag in i skrivandet med en tanke: jag är inte tillräckligt bra för att skriva nåt seriöst. Jag kan inte skriva riktig litteratur. Jag är inte poet. Jag är helt enkelt inte tillräckligt kompetent och beläst och allt..

Men, tänkte jag, jag är väl helt okej, möjligen lite mer än medioker, så en medioker thriller borde jag väl kunna styra upp.

Dvs jag är som vanligt skitdryg och samtidigt inte.

Men vad gör man inte för att skriva? Hur mycket vill, och orkar man sälja sig själv? Nä, jag måste nog skriva ett helt inlägg om det där med pengar, det är lite för svårt. Men vi lade naturligtvis ner det där husbyggarprojektet.

I slutändan stod jag där med ett lyxproblem. Ett kontrakt. Och finrefuser. Vad gör man? Skriver om? Skriver kontrakt? 

Sofrosyne, Anna. Det är grekiska för ”skärp dig, pucko”. Kontrakt ska skrivas på. En refus, hur mycket beröm den än innehåller är en refus.

Det blev inget torn vid havet.

Men sen blev det ett kontrakt. Och det blir ju en bok!

Och havet finns kvar, det är helt gratis. Ändå.

Är du nyfiken på Scrivener?

Skrivprogrammet Scrivener Caroline Möllesand

Det var i skrivprogrammet Scrivener som jag började utveckla min manusidé och bygga min romanvärld. Jag skapade mappar och dokument för mina karaktärer, skissade på tänkbara scener och samlade fakta och bilder. Så småningom började även kapitlen växa fram.

Jag har älskat Scrivener från första stund. För mig är det en fördel att ha allt samlat i samma dokument och det är ett verktyg som gör mitt skrivande enklare.

De flesta jag känner till skriver i Word och det fungerar givetvis alldeles utmärkt, så jag försöker inte omvända någon. Det finns säkert fiffiga funktioner där också, snarlika de som jag nämner här, men jag har själv aldrig använt Word för större skrivprojekt. De författare som inte vill lägga så mycket fokus på själva skrivprogrammet lockas kanske inte av Scrivener, men för oss som gillar att strukturera och småpyssla har det sina fördelar.

Ibland sägs det att tröskeln är hög för att komma igång med Scrivener. Njae, säger jag då, även om det är korrekt att det finns otroligt många funktioner i programmet. Jag känner dock inte till alla – och det behövs inte heller. Det går bra att börja använda det utan att kunna allt.

Innan du fattar beslut om köp kan du ladda ner Scrivener på prov och du har 30 dagar på dig att testa. Generöst nog är det bara de dagar du verkligen använder programmet som räknas. Jag har för mig att jag testade i en dag innan jag köpte skarp version eftersom jag gillade det direkt.

Nu låter jag som värsta säljaren här, men jag försöker bara vara informativ. Programmet köps hos Literature & Latte och kostar idag 569 kronor som engångskostnad. Där finns också gratis manualer och instruktionsfilmer på engelska att ladda ner.
Manualerna är på tok för tråkiga och invecklade för mig, jag tycker det är enklare att förstå genom att titta på filmer. Jag var också med på ett kostnadsfritt webinar med Joseph Michael, även det på engelska.
Hos Moderskeppet finns gratis provavsnitt och en omfattande Scrivener-kurs på svenska. YouTube och Google är som vanligt också hjälpsamma.

Jag har skapat ett exempelprojekt, ett ”låtsas-manus”, och tagit skärmdumpar för att kunna visa lite hur programmet ser ut.

Lista på fem smarta funktioner i Scrivener:

  1. Tre olika vyer gör projektet överskådligt
Skrivprogrammet Scrivener skrivläge
Bild 1.

Bild 1: Skrivläge. I ”pärmen” till vänster ser jag allt innehåll, i mitten ligger skrivfältet och till höger har jag anteckningsfältet. Det går att byta tema och anpassa utseendet ännu mer. I läget ”komponera” blir det helt distraktionsfritt med bara skrivytan synlig.

Scrivener anslagstavla
Bild 2.

Bild 2: Anslagstavla. Här visas kapitlen i en mapp som indexkort med rubrik samt några rader synopsis. De är lätta att flytta runt.

Scrivener projektlista
Bild 3.

Bild 3: Projektlista. Välj själv vad som ska synas här. I mitt exempel syns vem som har perspektivet, status (klar, pågår, att göra) och antal ord. Här är det många som lägger till projektmål men det har jag inte använt mig av än.

Scrivener: mappar, anteckningar och ögonblicksbild
Bild 4.
  1. Struktur med mappsystem
    Bild 4, till vänster: Du kan öppna en befintlig mall för romaner eller börja helt från scratch och skapa dina egna mappar som hamnar på vänstersidan i det som kallas ”pärmen”. Jag har delat mitt exempelmanus i tre delar (mappar) och lagt kapitlen (dokumenten) under respektive huvuddokument och numrerat dem. Under själva manuset har jag mappar för tänkta scener längre fram, karaktärer, platser och research. Det går bra att att importera och spara webbsidor så att de blir tillgängliga offline.
  2. Anteckningar
    Bild 4, mitten: Det här älskar jag – utrymmet för anteckningar! Antingen skriver jag i förväg in sådant jag tänkt ha med, eller saker jag inte får glömma. När ett kapitel är färdigskrivet har jag lagt över ”slask” här, d.v.s. alternativa formuleringar eller meningar och stycken som inte platsade men som jag ändå vill spara ifall jag behöver dem i ett senare skede.
  3. Ögonblicksbilder / Snapshots
    Bild 4, till höger: Det här är till för att spara olika versioner av texten. Här finns allt kvar, lätt att hitta utan att ta stor plats. Jag klickar alltså på den lilla kamerasymbolen innan jag börjar redigera eller ändra något i kapitlet. Den funktionen har jag använt flitigt.
  4. Färger och ikoner
    Den som vill leka loss ordentligt kan färga och särskilja med en mängd olika ikoner. Under skoltiden använde jag överstrykningspennor i olika färger för att minnas bättre – även här gör färgerna att innehållet blir tydligare och lättare att hitta för mig. Jag har till exempel olika färger för varje perspektiv. Det finns stora möjligheter att redigera färgerna och du väljer själv hur mycket som ska färgas, bara ikonen eller hela raden.

Följande går så klart också att göra i Scrivener:

– Ställa in formatering; typsnitt, radavstånd, indrag, punktstorlek, m.m.

– Importera Worddokument och dela upp ett längre dokument i separata kapitel. Googla!

– Exportera valda delar av manuset som pdf eller Worddokument, det kallas att man ”kompilerar” det. Perfekt för att skicka till lektör eller testläsare.

– Använda det till fler projekt än bara bokmanus, till exempel för att få struktur på sin skrivkurs eller bloggplanering.

Jag har förstått att Scrivener 3 än så länge bara finns för MacOS och att Scrivener 1 finns för Windows, men var noga med att kolla upp vad som krävs innan du köper. (Uppdatering: Fr.o.m. 23 mars 2021 så finns Scrivener 3 även för Windows.)

Projekten säkerhetskopieras automatiskt till vald Dropbox-mapp och det går att skaffa programmet till olika enheter. Det har jag inte vågat mig på än eftersom jag är rädd för att det inte ska synka korrekt, men det är förmodligen en helt obefogad rädsla.

Berätta gärna vilka dina favoritfunktioner är eller tipsa ifall du känner till någon bra Scrivener-guide. Alltid kul att lära sig fler trix.

Om moms och annat roligt

Lite anti-inspiration någon? Inte det, nå men jag tänkte ändå skriva lite om det oerhört spännande området moms. Ty som skrivande eller tecknande kulturarbetare och frilansare är det svårt att komma undan. Ty det står skrivet att det en dag skall komma, då du står öga mot öga med momssatserna…

Oskyldig kulturarbetare på starta-eget-kurs

Innan jag startade min firma var jag på en starta-eget-kurs arrangerad av självaste Skatteverket. Efter en kort introduktion frågade kursansvarig oss vilka områden vi planerade att verka i. Det var mest butiksplaner och företag inom tjänstesektorn vill jag minnas. Men så kom frågan till mig: ”Kultur” svarade jag oskyldigt. Hon som ledde kursen fick då något paniskt i blicken. Likt en Pontus Pilatus tvådde hon sina händer, höll så upp Skatteverkets heliga logga och ropade ”Vik hädan Kulturarbetare!” medan hon stänkte vigvatten på mina åhörarkopior. ”Kultur hinner vi inte gå in på här, det är fruktansvärt svåra momsregler!!!” klippte hon av med. Vi lämnade därefter ämnet omedelbart och kvällen kunde sedan lugnt och fint fortsätta utan kultur och enligt kursplanen. (Jag kan eventuellt ha överdrivit denna händelse, men det var i stort sett så det gick till.)

Bara så att ni vet vad ni ger er in på; ”…fruktansvärt svåra momsregler!!!”

Jag fick naturligtvis lust att påpeka att det ju var deras egna, alltså Skatteverkets, momsregler hon pratade ner. Det är minsann inte vi kulturarbetare själva som har hittat på att det ska finnas tre olika momssatser, samt ett momsfritt alternativ! ville jag säga. Men jag ville heller inte fresta ytterligare på hennes hjärta och nerver. Det hade varit elakt. Ty det var ju när allt kom omkring inte heller hon som hittat på reglerna.

Jag gick från kursen med en känsla av att jag höll på att ge mig in i någonting fullständigt obegripligt. Jag skulle tvingas hantera skatteregler inte ens någon från Skatteverket förstod sig på! Avsikten med kursen gick på så vis förlorad. Jag misstänker ju annars att syftet var att vi efteråt skulle känna oss bättre informerade och lite mer säkra på vad vi ämnade ge oss in i. Men det gjorde alltså inte jag.

Men inte avskräckte det mig! Glad i hågen (nåja) ansökte jag om F-skatt och plötsligt såg jag en egenföretagare i badrumsspegeln. Vi kulturarbetare kommer liksom in i företagsvärlden via en bakdörr, lite på snedden. Vi brinner oftast inte för entreprenörskapet i sig och vi har sällan en lysande idé som ska revolutionera marknaden. Och vi är sällan slängda i vare sig ekonomi eller bokföring.

Bilderna i Starta-eget-tidningarna jag sedan fick till mig föreställde unga män och kvinnor, ledigt men korrekt klädda (alltid i kavaj), alltjämt leende i svala konferensmiljöer. I dessa fick jag tips om hur jag lägger upp en affärsplan, hur jag nätverkar på LinkedIn (sämsta appen ever) och hur jag bäst säljer in min unika produkt i en snyggt formulerad hisspitch, etc. Jag slutade att läsa dessa tidningar omedelbart, och mådde genast mycket bättre!

Svala företagare som nätverkar i en sval miljö

För att sammanfatta:

1. Ja, momsreglerna är en djungel ingen förstår sig på, inte ens Skatteverket.

2. Men du lär dig med tiden! Det gör säkert Skatteverket också.

3. Skicka de glansiga företagsmagasinen i pappersåtervinningen direkt! Det kommer att göra dig väl!

Att råka tjata hål i huvudet på folk innan boken ens kommit ut

Detta är del 2 i min serie Otippade Författarproblem. Del 1 finns här.

Jag är medveten om att detta är ett debutantproblem (åtminstone tror jag det), men likväl har jag drabbats av kan-inte-posta-om-något-annat-än-boken-i-sociala-medier-syndromet. Rutinerade författarkollegor berättar att de inte ens minns vilket datum deras tredje/femte/sjuttioelfte bok ges ut. Själv har jag funderat på att skaffa någon slags app som räknar ner dagarna (det är förresten 86 dagar kvar när du läser det här blogginlägget). 

I förra veckan kom förlagets sommarkatalog ut, där man för första gången kunde läsa i en tryckt produkt att min bok bevisligen kommer att existera. Naturligtvis var jag tvungen att skärmdumpa och lägga ut på min egen Facebookprofil. Men jag har faktiskt satt upp lite regler för mig själv. Jag får till exempel inte lägga ut på både Facebook och Instagram samtidigt om det inte är något exceptionellt som behöver delas. Jag nöjer mig oftast med att bara försöka fösa folk hit till bloggen från min story på Instagram, där jag föreställer mig att endast mina hardcore fans samt mina närmsta vänner orkar med mig.

Min värsta mardröm är att det till slut går så långt att jag inte kan avgöra var mitt personliga varumärke slutar och min egen personlighet börjar. Att jag kommer att spamma alla grupper på Facebook med länkar till nätbokhandlarna och “Jag är säker på att min bok är något för dig”-kommentarer när vilt främmande människor efterlyser boktips i olika grupper. Kanske måste jag skriva ett medieträningsinlägg även för mig själv, som Gudrun föreslog i ett tidigare inlägg här på bloggen. 

För hur undviker man att tjata hål i huvudet på folk innan ens debutroman ens givits ut? Svaret är att jag vet inte. Men jag har 86 dagar på mig att ta reda på svaret.

Hur är det att vara gift med en författare ?

Ångest, skrivkramp, deadlines och hybris. Hur står någon ens ut med att leva tillsammans med en författare? Anhörigperspektivet saknas på Debutantbloggen tycker jag. För att råda bot på det intervjuade jag äkta paret Johan Ehn och Mats Strandberg.

Johan är skådespelare, regissör, författare och före detta Debutantbloggare. Han gav senast ut den gripande bladvändaren Hästpojkarna på Lilla Piratförlaget. Mats är författare och som skrivit både för barn, ungdomar och vuxna. Han är fenomenal på att iscensätta skrämmande berättelser i till synes vardagliga miljöer. Mats nästa roman, Konferensen, (jag blir lite nervös bara av titeln), kommer ut på Norstedts i vår.

Mats och Johan tar en tillfällig paus från ältande och självtvivel

Gudrun: Även om ni är framgångsrika och begåvade utgår jag ifrån att ni, som de flesta av oss kan uppleva skrivprocessen som stundtals ganska påfrestande. Hur hanterar du eventuella stressattacker/utbrott av självtvivel etc från din makes sida?

Mats: Haha! Varje gång jag börjar på en ny bok tror jag att jag har glömt hur man gör, eller att jag har slut på ord, eller att det här är gången som jag råkar avslöja för mig själv och resten av världen att jag är en bluff. Jag har insett att det hör till min process, hur mycket terapi jag än går i. Och ja, det är skitjobbigt för Johan att lyssna på mitt ältande. Jag försöker lära honom att det är okej att sätta gränser. Det är skönt för mig också. 

Johan: Mina självtvivel resulterar ofta att jag sluter mig och tystnar, inte heller så konstruktivt. Men med åren lär vi oss att hantera varandras nojor bättre, stötta där vi kan och undvika att trycka på vissa ”knappar”.

Mats: Grejen med att skriva böcker är att när man väl är klar glömmer man snabbt hur svårt det var, hur jobbigt det var, hur mycket man tvivlade. Så jag och Johan försöker påminna varandra att vi har känt likadant förut och att det inte var sant då heller – det blev en bok till slut. 

Gudrun: Många av Debutantbloggens läsare kämpar med att hantera både brödjobb, föräldraskap, kärleksrelation och skrivande. Hur förklarar man på ett bra sätt för sin partner att man trots alla måsten vill prioritera just skrivandet ?

Mats: Jättesvår fråga att svara på. För att kunna skriva en bok tror jag man måste vara lite besatt. Jag kan förstå att det verkar obegripligt utifrån, för någon som inte har någon liknande drivkraft. Men å andra sidan tycker jag inte att en partner ska behöva förstå ett behov för att kunna respektera det. Det borde räcka med att säga “jag behöver det här för att må bra”. 

Johan: Jag tror också att det är viktigt att prata ihop sig kring planering. Vi försöker ha vissa förhållningsregler kring skrivtider när vi har ”semester”. Till exempel att vi bara ska skriva fram till lunch och sedan göra något tillsammans. Men ibland måste man bara få ”köra på” och då är det skönt att ha någon som fattar.

Gudrun: Tänk dig följande scenario: Du vaknar vid femtiden på morgonen av att det luktar cigarettrök i lägenheten. Du hör ljudet av tangentknatter. Frenetiskt tangetknatter. När du går upp sitter din make och skriver. Han stirrar på dig med lysande ögon och berättar att han har flow. Han har börjat skriva på en autofiktiv romansvit som bland annat kommer innehålla detaljerade beskrivningar av de perioder i livet när du mått som allra sämst. Du inser att du hamnat i samma situation som Linda Boström, när Karl-Ove Knausgaard skrev Min Kamp. Hur reagerar du?  

Mats: Haha, för det första skulle jag bli skitsur för att Johan börjat röka igen (och jag skulle förmodligen tända min första cigg på sju år). Men jag skulle faktiskt försöka lita på honom och hans förmåga till gränsdragningar.

Johan: Jag håller med – han har mitt förtroende att använda mitt mörker. Och jag vet ju redan att jag skulle få höra honom vrida och vända på texten hundra varv innan den gick iväg.

Gudrun: Vilket annat författarpar skulle ni vilja bjuda hem på middag, och vad skulle ni vilja diskutera med dem? 

Mats: Jag har träffat Siri Hustvedt på en middag, och hon var allt jag hoppats på. Hon och Paul Auster får gärna komma på middag, tycker jag!

Johan: Om man får använda en tidsmaskin så tänker jag att Allen Ginsberg och Peter Orlovsky hade varit spännande! Ted Hughes och Sylvia Plath hade nog inte heller varit så tråkiga att prata med – kanske just om tvivlet på sin egen röst och förmåga. ”Kreativitetens värsta fiende är tvivlet på sig själv” är ju ett av Sylvias citat.

Middagsgästerna: Paul Auster och Siri Hustvedt

Mats och Johans svar fick mig att inse det självklara. De saker som de lyfter fram som viktiga; att planera tillsammans, att ha förtroende för varandra och att respektera den andres behov gäller ju i alla relationer, oavsett om skrivandet är en del av dynamiken eller ej. Det verkar ändå ganska härligt att vara gift med en författare. Eller två.

Det här var första gången jag intervjuade någon, så jag vet inte riktigt vad som är kutym. Tror ni Mats och Johan skulle tycka att jag gick över gränsen om jag föreslog att vi skulle leva tresamt? Det är det där med semestrarna som lockar. Att få skriva fram till lunch, och sen göra något tillsammans. Kanske i deras hus i Spanien? Jag ser framför mig ett stärkande dopp i havet efter förmiddagens skrivande. Sen handlar vi på marknaden och förbereder en god måltid. Gästerna är Siri Hustvedt och Pauls Auster. Maten är utsökt och konversationen spirituell. Den inkännande Paul uppmärksammar att jag är tystlåten. När jag förklarar att jag, känner mig blyg bland alla dessa välformulerade författare påminner Johan om Sylvia Plaths ord, ”kreativitetens värsta fiende är tvivlet på sig själv.” Jag känner mig förstådd.

En nybörjares naiva strävan efter perfektion

I dag gästbloggar författaren Isabelle Bervenius. Hon är aktuell med romanen ”Ecstasy” som precis utkommit på Bokförlaget Polaris.

Blek, sliten och lycklig några veckor efter påskrivet bokkontrakt.

I skrivande stund är det en vecka kvar tills min debutroman släpps och folk frågar om jag är nervös, men det kan jag typ inte påstå. Det beror dock inte på att jag är cool eller avspänd, utan snarare på att jag är en tunnelseende person som sällan lyckas tänka bortom nästa krök. Just nu längtar jag bara tills den färska boken anländer från tryckeriet. Att folk ska läsa den också är nästan för absurt att ta in.

Jag tror inte att det händer så himla mycket på releasedagen, även om jag är otroligt pepp på att få höra Katarina Cohens ljudboksinläsning som också blir tillgänglig då. Tv-serien Glappet (1997) gjorde djupt intryck på mig som tween, alltså känns det mäktigt att det är just Cohens röst som ska gestalta texten. I övrigt tror jag att recensionsdagen blir betydligt svettigare. Bedömningen. Risken att bli sågad eller (ännu värre) att boken försvinner i etern utan att bli uppmärksammad alls.

Cut the crap, tänker ni. Vad är det hon har skrivit? Boken heter Ecstasy och handlar om tjugofemåriga Miranda som pluggar beteendevetenskap på universitetet. Hon har en ännu odefinierad relation med Cykelkillen när Adrian kommer in i bilden, ny kurskamrat och manlig skogsnymf från Ångermanland. Bästisen Moa väntar sitt första barn och glider långsamt ur räckhåll för Miranda, som känner sig alltmer sviken och ensam. Ecstasy är en berättelse om kärlek, missförstånd, eskapism, hybris och känslomässigt kaos.

I februari gick boken till tryck, en dag jag både hade längtat till och bävat inför. Bävat, eftersom jag mot slutet av redigeringsfasen började inse att man aldrig blir klar. Det finns småsaker jag önskar att jag hunnit ändra, men det fanns (tack och lov?) en definitiv deadline att förhålla sig till. Därefter har jag varken öppnat Word eller ens ögnat igenom den slutgiltiga texten. Jag behöver nog ett break innan jag orkar möta den igen. I stället har jag jobbat på mitt vanliga brödjobb och ägnat kvällarna åt att vila. Det är lättare sagt än gjort, för trots att sluttampen var sjukt intensiv (helt självförvållat) och trots att jag är slutkörd hjärnan av all skärmtid finns det en röst inom mig som säger:

Du borde börja skriva på nästa projekt. Du borde ha satt igång för längesen.

För några år sedan blev jag sjukskriven för utmattning. En mild variant där jag svajade på gränsen, men ändå. Jag borde ju haja vikten av återhämtning. Det gör jag nog innerst inne, det är bara så förbannat svårt att inte jämföra sig med andra hela tiden. Att inte införliva andra skrivnördars välmenta tips som om de vore absoluta sanningar. På samma gång som jag älskar att läsa författarintervjuer och lyssna på skrivpoddar vill jag ibland bara kräkas på alla goda råd. De gör mig trängd och ängslig.

Många menar till exempel att flödesskrivande är the shit och att man därför ska lämna redigeringsglasögonen åt sidan tills stommen är klar. Att man ska låta texten växa till sig rejält innan man börjar pilla med detaljer. För mig hade det aldrig funkat. Ecstasy är visserligen mitt första längre projekt – eventuellt blir jag en mer slipad skribent i framtiden – men jag tror att man tjänar mycket på naiviteten man har i sig som nybörjare. Tänk bara på musikvärlden, där det första albumet ofta är det fetaste. Jag tycker hellre att man ska prova sig fram än följa någon mall. Själv vill jag ogärna släppa taget om en enda mening innan jag är nöjd, hur ineffektivt det än är tidsmässigt. Det betyder inte att ordföljden blir fulländad och forever perfect. Den måste bara kännas bra här och nu.

Denna schizofrena mix av att vara mottaglig för andras råd och samtidigt vilja trotsa dem har kanske gynnat mig på något sätt? Det finns bränsle i allt motstånd, även på mikronivå. Missförstå mig rätt; man kan förstås lära sig massor av andra, men det är dumt att bli fixerad vid en viss föreställning om hur skapande ska gå till. Det finns antagligen lika många bra metoder som det finns skrivande personer. Om man bara står ut med tvivlet och svackorna som uppstår ibland under skrivprocessen måste man inte ha ett synopsis utstakat på förhand, det går bra att lämna utrymme för överraskningar. Konstnären Joan Miró ska ha sagt att ”målningen uppstår ur penseldragen som ett poem ur orden. Innebörden kommer först efteråt”.

Lördagstipset: Hit vänder jag mig för inspiration

Ann Edliden: Jag lyssnar mycket på poddar, men som gammal radiojournalist har jag dålig fördragsamhet med dåligt ljud. I denna tidsera kan det vara lätt att glömma bort hur skönt det är att lyssna på proffs. Jag tycker att Lundströms bokradio i Sveriges Radio P1 alltid tar upp skrivande och skrivprocessen på ett väldigt lyhört sätt och Marie Lundström är en skicklig programledare. Ska jag tipsa om en bra skrivpodd så får det bli Ninni Schulmans och Caroline Erikssons Skriv en bestseller – eller en annan bok. Den lades visserligen ner 2017, men alla gamla avsnitt finns tillgängliga för lyssning.

Mattias Kvick: Jag får helt enkelt bita i det sura äpplet, ta tjuren vid hornen och komma ut som den i gänget som varken läser bloggar eller lyssnar på poddar. Jag söker extremt lite inspiration på nätet. Är jag på nätet i samband med mitt skrivande är det mest för research och annat torrt.

Men på blogg-gruppens inrådan tänkte jag här istället tipsa om den bok-prat-podd jag själv, tillsammans med min syster Anna Widerberg, nyligen sjösatt. Något förmätet kanske att tipsa om sin egen podd, men jag finner det väldigt inspirerande att göra den och det var ju det det skulle handla om idag. Inspiration, alltså. Och det är oerhört inspirerande att läsa en bok inför ett nytt podd-avsnitt, och lika inspirerande är det att sedan också prata om boken ifråga. Det blir ett helt annat slags läsande, med nya ögon. Och det är ju fantastiskt roligt att grotta ner sig i en bok och en författare. Har man riktig tur kan man ju till och med lära sig något, kanske något om skrivande.

Sist läste vi Pesten av Albert Camus, vilket resulterade i det nyligen publicerade avsnittet Hemsökelsernas gissel. Detta och vårt första boksnack Om bråkiga böcker, samt kommande avsnitt finner ni på podden Mellan mörker och ljus: Mellan mörker och ljus | Lyssna gratis på SoundCloud Redan på måndag spelar vi in ett nytt avsnitt. Vi har precis läst en bok av Tove Jansson, men vilken bok vi då kommer att prata om får vara hemligt tills vidare. Välkommen in att lyssna om du blir nyfiken!

Gudrun Furumark: Jag vänder mig till Nick Cave (musiker, låtskrivare, författare) och hans fans. På sidan Red Hand Files besvarar Nick frågor om allt möjligt, bland annat den kreativa processen. En favorit är svaret på frågan: vad ska man göra om låttexterna inte kommer när man försöker skriva? Jag uppskattar också svaret på frågan: måste man vara psykiskt sjuk eller känslomässigt skadad för att blir en stor konstnär? Nick Caves skriver både rörande och humoristiska svar. Frågeställarnas hängivenhet blir en påminnelse om hur mycket konst kan betyda för oss människor. Det är inspirerande.

Caroline Möllesand: Jag har redan tipsat om tre skrivbloggar i ett separat inlägg, så i dag vill jag tipsa om en podd. Än så länge är jag inte någon flitig poddlyssnare men Skrivradion har jag lyssnat på flera gånger. Eftersom det finns hela 152 avsnitt (!) borde de flesta skrivintresserade kunna hitta något som lockar. Skrivradion drivs av Jeanette Niemi på Kreationslotsen och samtalen handlar om allt möjligt inom skrivande – från författarsamtal och skrivprocess till lyssnarfrågor och skrivövningar. Klicka på länken för att se utförlig beskrivning om varje avsnitt.

Anna Grönlund: Jag har lite svårt för poddar, tycker det är sååå jobbigt att inte få vara med och snacka! Har kronisk mundiarré och kommer alltid på en massa smarta saker, och så hör de inte vad jag säger!

Tipsar ändå om ”Godmorgon, midnatt!” där Andrea Lundgren och Sara Abdollahi snackar litteratur. Andrea körde även podcasten ”Skogarna”, den är fantastisk, även om det just nu inte kommer några nya avsnitt.
Gillar även: ”Vad vi pratar om när vi pratar om böcker” med sjukt roliga Anna Bågstam (m fl) och ”Debutera eller dö” (Grattis till debuten förresten, Nina! Yeah Ordfront! Skönt att du inte behöver dö.)

Frågor till förläggaren del II: Pelle Andersson / Ordfront Förlag

Den här veckan har det varit ganska så intensivt skrivande. Och filmande. Och storyboards och manus och fan allt möjligt. Jag har hamnat i ett kreativt skov, de kommer titt som tätt. Till och med barnen grät en skvätt vid läggningen och sa ”Mamma du har ju aldrig tid för oss längre” och FAN vilken ångest man har då. Och man lovar att i helgen gosan, då ska vi göra något mysigt tillsammans… Eller förresten kanske i nästa vecka pga deadline för en massa utbildningsansökningar, skit. Sämst morsa.
Men i alla fall.

Har förresten noterat att när jag skriver mycket på dagarna så drömmer jag absolut ingenting på nätterna.

Men nog om mig nu, eftersom jag försakat både blogg och barn till förmån för litteraturen ryckte min förläggare Pelle Andersson in till undsättning och svarade på ungefär samma frågor som i Anns inlägg härom veckan.
Jag använder hans svar här ikväll så hinner jag kanske skriva ihop embryot till en så kallad marknadsföringstext till boken. Pelle har önskat sig en, nämligen.

Ordfront är ett medelstort förlag som har funnits sen 1968. Förlaget startades av ett gäng sköna stockholmare som flyttade till Småland, startade kollektiv, tryckte böcker och kämpade för fri och rättigheter, typ. Femtio år senare finns det fortfarande kvar! Det var det troligtvis ingen som trodde att de där hippiesarna skulle styra upp.

Pelle Andersson är förläggare och VD. Han har jobbat på förlaget sedan 2008. Förutom förläggare så är Pelle även litteraturkritiker, debattör, författare och poet. Han svarar på frågor i podden ”Ordfronten special” – så om ni är nyfikna på lite hur det funkar i förlagsvärlden så släng in en fråga till honom!

PS: Av någon anledning blev färgåtergivningen på bilden jättekonstig, Pelles näsa blev typ magenta! Jag fattar inte varför. Vet ej heller om det är så på era datorer/telefoner. I verkligheten är hans näsa dock normal färg dvs beige.

Vad var det ni gillade med mitt manus?

  • Jag tyckte att det framförallt var dina personer. Det är oftast det som är avgörande för att man ska falla för en bok. Oavsett genre. Som läsare måste du på något vis bli engagerad i bokens personer – och det kan ju hända på en miljon sätt. I ditt manus var det främst en av de kvinnliga karaktärer som hade ett speciellt språk. Lite avigt, kantigt och att hon var liksom på tvärs på ett intressant sätt, som att det fanns något som stack ut vilket gjorde att hon fastnade, hakade i och liksom inte riktigt fungerade i den maskin som vi kallar samhälle.

Hur gör man för att sticka ut i manushögen?

  • Bara genom att skriva ett tillräckligt intressant manus – och att man inte sneglat på något redan existerande.

Letar ni på Ordfront efter någon särskild typ av bok?

  • Just nu läser vi fortfarande mycket deckarmanus delvis för att vi, sedan några år tillbaka, satsar lite extra på vår digitala utveckling. Men vi läser alltid brett – och vi överger aldrig den riktigt goda romanen. Vi är måna om att ge ut romaner som på allvar gör något med läsaren, det ska inte bara bekräfta läsarens känslor och idéer utan gärna skaka om, vrida på perspektiven och få hjärnan och hjärtat att byta plats.

Finns det något man själv kan göra för att öka sina chanser att bli antagen?

  • Förutom att skriva ett unikt och intressant manus – så är det att ha korrat och gått igenom sitt manus ordentligt. Jag blir riktigt arg när det är slarvigt. Det är som att få in en smustsig tallrik eller ett skitigt glas på restaurang – man visar ingen omsorg om det man gör. Vi är professionella, läser alla manus och om vi sedan går vidare så gör vi ett seriöst arbete och lägger ned många timmar på manuset, då vill vi att författarna gör samma sak.


Vilket är de vanligaste misstagen folk gör när de skickar in manus?

  • Jag tycker inte folk gör några stora misstag. Förutom att det jag skriver om ovan, slarv. Och uppepningar, övertydligheter – att författaren inte litar på läsarens intelligens och uppfattningsförmåga. 
    Läsaren minns en kvinna med blodröd klänning som passerar på en rad i början av boken. Eller att en person hostade så svårt att ögonen tårades på sidan sju, och att vi kopplar ihop det med lungsjukdomen på sidan 361 utan djupare förklaringar. 
    Sedan tror jag folk sneglar för mycket på det som redan finns. Eller att man vill bli författare – men inte har något att berätta. Eller att man inte funnit formen för sin text – det kan ju vara så att det man vill berätta ska berättas som deckare, eller som fantasy eller som en diktsamling, men författaren skriver det som en traditionell relationsroman. 
    Det gäller att söka sig fram till formen. Jag tror också många inte har koll på strukturen, att författare tappar greppet om sin historia, att den blir för stor, för textrik och när det händer är det mycket svårt att skriva en bra bok. Jag säger inte att man måste ha ett synopsis, men författare måste veta när, var, hur och varför scenerna i boken finns med. 


Om manuset är bra, men inte når riktigt ända fram, hur brukar ni resonera då?

  • Det beror ju på vad vi söker. Verkar något vara tillräckligt intressant och vara något som vi känner att vi just då vill ha eller har behov av så kan vi förstås ingå ett samarbete – men oftast låter vi då författaren själv med vissa anvisningar från oss skriva om – ibland utan kontrakt men med ett litet löfte om att om detta går bra så vill vi kanske skriva kontrakt.

Om du fick ge ett råd till den som drömmer om att ge ut en bok, vad skulle det vara?

  • LÄS! En författare som inte läser mängder med litteratur blir nästan alltid en usel författare. Klart det finns undantag – en debutroman kan ju bli fantastisk för att man av någon anledning träffar rätt och man har en unik begåvning. Men ett författarskap det blir ALDRIG sämre av att författaren läser mycket böcker. Det är ett HANTVERK – precis som snickeri, glasblåsning, kirurgi. Läsning är författarens konstfack eller läkarlinje.


Sjukt bra tips tycker jag. Tack Pelle!

Och om ni har frågor om nåt annat, eller vill ventilera eller bolla: lyssna på mig och min kompis Jona på Clubhouse varje torsdag gruppen heter Processen, vi babblar kl 21.
Trevlig helg kompisar!

/A

Tankar om hjärnspöken och nyttan av att pausa

Caroline Möllesand

De senaste två veckorna har jag varken skrivit, redigerat eller planerat bok. På ett sätt är det skönt och befriande men att befinna sig så långt från manuset väcker också ett visst tvivel hos mig. Orkar jag ta tag i det igen? Jag har haft långa skrivpauser förut, undrar hur långt uppehållet kommer bli den här gången.

När jag skickade iväg manuset till lektören var jag ivrig att få tillbaka det så snart som möjligt. Jag såg verkligen fram emot att påbörja omskrivningen och förädlingen av texten. Lektörsläsningen tar ungefär en månad och nyligen kändes det som en evighet för mig. Nu hoppas jag att det kommer ta ännu längre tid och frågan är om jag ens kommer vilja öppna mejlet från lektören när det kommer.
Nej, jag är inte alls sugen på att ta tag i redigeringen.

Under tiden som ”manusfri” var tanken att jag skulle passa på att ägna mig åt research kring utgivning. Kanske till och med börja planera omslag, men …
Nej, jag har varit för trött.

De första dagarna kände jag även sug efter att ta tag i något helt annat, antingen skriva vidare på den där julnovellen jag nämnde eller kanske börja pilla med del två i den tänkta serien, men …
Nej, det lockar inte heller längre.

Det enda som blir skrivet nu är ett inlägg i veckan här på Debutantbloggen. Trots att jag har massor av bloggidéer som ligger och väntar har jag inte tagit tag i någon av dem än. Därför skriver jag bara ner mina tankar om nuläget istället, det får duga den här veckan.

Det tar dock emot att lyfta saker som kan uppfattas som negativa. Jag vill ju egentligen dela med mig av tips och inspiration här, men ibland är det svårt att ignorera hjärnspöken som hojtar: ”Du skriver fjantiga tips!” och ”Vad har du att komma med egentligen?”.

Jag VET att jag inte ska bry mig om mitt fåniga självtvivel eller vad jag tror att andra tycker. Och jag VET att den här skrivfria tiden förmodligen är precis vad jag behöver. Det är nödvändigt med pauser för att få ny energi. Det tror jag gäller för fler än mig och oavsett var man befinner sig i livet och varför.

Så. Medan jag försöker vänta ut stiltjen i skrivandet konstaterar jag att varken det vanliga livet eller skrivlivet är på topp jämt. Ibland spelar det ingen roll hur mycket beröm man har samlat på sig. Eller som någon konstaterar i mitt manus: ”Det är det som är livet, att känna ALLA känslor”.

Givetvis kommer jag att öppna mejlet med responsen från lektören. Jag är alldeles för nyfiken för att låta bli. Vart jag än befinner mig då så kommer jag pausa allt och kasta mig över domen. När jag ska ta tag i själva redigeringsarbetet blir en senare fråga. Jag ska försöka lyssna på en god väns råd om att leva i nuet.

Så skönt det var att få skriva av sig lite.
Jag misstänker att det finns fler tvivlare där ute, och är du en av dem hoppas jag att du också vågar lita på att det vänder snart. Oftast gör det ju det.

Om Tyska frun och andra okända människor

Kaffe och gamla almanackor i min ateljé

Jag har ett något snävt, men trevligt intresse vilket består i att rota fram gamla almanackor längst in i någon låda på loppis och köpa dem som jag finner mest intressanta. Damen eller herrn i kassan brukar då fråga mig vad de kostar och var i deras loppis jag över huvud taget har hittat dem? Jag brukar få dem för runt 1 krona styck.

Jag äger idag en hög med almanackor från år 1867 och framåt. Jag köper enbart dem med anteckningar i, ty det är i första hand anteckningarna jag vill åt. Min favoritalmanacka är från 1960 och har tillhört en charkuterist i Överlida, en liten ort i Svenljunga. I almanackan har denna charkuterist vecka för vecka noga antecknat kunder som handlat kött hos honom och sedan strukit över dem, kanske i takt med att de betalat sin kredit, eller då de hämtat sina varor.

Favoritalmanacka från 1960

Det är som att kliva rakt in i en annan människas vardag när jag bläddrar i dessa små tummade häften. Som att få ta del av en okänd människas liv (oftast står inget namn noterat i almanackan). Och jag får ta del av en annan tid. Jag hittar anteckningen: ”Ringt Signe, 3 per.” vilket betydde ”tre perioder”. 1947 var det viktigt att hålla koll på hur långt ett telefonsamtal varit, ty det var dyrt att ringa rikssamtal. I anteckningar för Inkomster och Utgifter i en annan almanacka läser jag att de samlade hushållsutgifterna för februari månad landade på 63 kr och 60 öre i Skeppsås år 1942. Näringsbidraget för samma månad uppgick enligt kolumnen Inkomster till 200 kr.

Men åter till min favorit: charkuteristens mörkgröna almanacka från 1960. I den växer ett helt litet samhälle fram. Här radas namnen på kunder upp, månad för månad: Fru Nilsson från Gumarp, Fru Bengtsson från Årnakulla, Fröken Jönsson från Långhult, Brevbäraren, osv. Några namn på sidorna sticker ut; framför allt har jag fastnat för Tyska frun och Den blinda. Dessa två personer dyker bara upp ibland och Tyska frun är under juli månad inte överstruken. Vad det betyder vet jag inte. En annan sak som slår en då man tittar på framsidan av almanackan (se fotot ovan) är att Överlida Charkuteri år 1960 hade telefonnummer: 1. För sextio år sedan fanns det alltså i Sverige ensiffriga telefonnummer. ”Slå ettan till charkuteristen” hade kunnat vara en gångbar slogan i Överlida.

Personligen kan jag inte värja mig – Tyska frun och Den blinda börjar leva! Tillsammans med Charkuteristen Lindqvist, Fru NiIsson från Gumarp och Fröken Jönsson från Långhult växer livet fram i ett litet samhälle i Svenljunga år 1960…

Morgonsolen tittade upp över takåsarna i det lilla samhället Överlida. Långa, mörka skuggor sträckte sig över huvudgatan från skuggsidans morgonkyla och över till solsidans gryende värme. Innanför dörren i charkuteriet sågs slaktaren Lindqvist vända fram öppet-skylten i glasrutan. Utanför blomsteraffären sopade Fru Nilsson bort grus och cigarettfimpar på trottoaren framför butikens entré. Hon nickade vänligt mot Tyska frun, som med snabba steg passerade förbi på väg mot charkuteriet. Lindqvist såg henne redan genom fönstret ute på gatan och öppnade artigt dörren för henne. Mässingsklockan ovanför dörren plingade till. ”God morgon, frun! Du är tidig idag.” sade han leende. ”Guten Morgen, Herr Metzger!” svarade hon hastigt och klev in. Lindqvist hann precis tänka att hon hade något jagat över sig, då hon vände sig mot honom…

Se där en början till ett manus om livet i en mindre landsort på 60-talet. Detta manus är dock inte skrivet än, men man vet ju aldrig.

Favoritalmanacka med tryckta favoritanteckningar

Vad jag googlat på sistone

Någonstans på franska rivieran, där jag själv aldrig varit. Foto: Wikimedia Commons

Förra veckan gick jag igenom mitt följebrev, vilket jag skrev i oktober någon gång. Nu tänkte jag vara lite mer aktuell och berätta vad jag pysslar med för tillfället. Jag är inne i en intensiv skrivperiod med roman nummer två och har nu passerat både milstolparna 20.000 ord och 100.000 tecken (inte samtidigt).

Eftersom jag börjat använda Scrivener först nu (då jag inte tyckte att jag var ”värd” investeringen med första manuset) så har jag satt ett projektmål som jag har blivit besatt av att checka av med jämna mellanrum under skrivandet. I skrivande stund är det 99 dagar kvar till den deadline jag satt för mig själv, vilket är 80.000 ord i början av juni.

Manuset är inne i fördjupningsskedet och en massa karaktärer och platser behöver introduceras. Jag vill inte avslöja något av handlingen ännu (boken är ju inte ens antagen), men jag kan berätta vad jag har googlat på sistone. Tänker att det blir en kul rebus och något för mig själv att kunna ta fram och jämföra med när boken är färdig.

  • Cateringmenyn från en skaldjursbutik i Östermalmshallen
  • Lotta Engbergs låtkatalog
  • Bilder på Carl-Johan Vallgren och Wille Crafoord (utseendemässig förebild till en karaktär)
  • Ett färjebolags maskot för att se om de fortfarande använder samma som när jag jobbade där 2008 (det gjorde de inte)
  • Slutpriser på lägenheter på 38 kvadratmeter i Vasastan 2014
  • Orter på franska rivieran samt namn på lyxyachter
  • Den exakta färgen på Fernet Branca
  • Bilder på utserveringar på flertalet krogar i Stockholm
  • Olika lyxmärkens webbshoppar, i jakt på en tigermönstrad klänning i rosa jag såg på Amanda Schulmans Instagram
  • Johan Palm vuxen
  • Viktgränser för hundar ombord på flygplan
  • Ikoniska nattklubbar i olika städer i världen
  • En känd influencers bolagshistoria och affärsmodell

Dessutom har jag som vanligt konsulterat mina vänner i olika frågor, bland annat hur man öppnar en kräftklo. I förrgår slängde jag desperat ut frågan ”Säg ett namn som skulle passa bra på en pingvin” i gruppchatten.

Min trognaste medhjälpare och sambo har också ägnat en hel kväll åt att hjälpa mig bena ut vilken klädstil som två av karaktärerna i boken har. Det tog kanske väldigt lång tid med tanke på att det endast avhandlats på ett par rader i manuset, men det är ju viktigt att det blir rätt. Eller hur?

Den åttonde mars

Womens March 2018 Sansat plakat som dessutom rimmar.

Den internationella kvinnodagen blir annorlunda i år. På grund av pandemin kommer jag avstå från att demonstrera och ropa slagord. Jag kommer kanske inte ens gråta. Det brukar jag annars göra den här dagen, för få saker gör mig så rörd som åsynen av människor som går samman för att bekämpa orättvisor.

Snitsig formulering, pose och stil. Foto: Chelsea Denien

I och för sig är jag så lättrörd att det räcker med att titta på foton. Tårarna har runnit medan jag letat bilder till det här inlägget (de kommer från pinterest och jag har tyvärr dålig koll på upphovspersoner). Och när jag tänker efter så kanske jag inte demonstrerat även om det var möjligt. Jag har en ambivalent inställning till samordnade protester, eftersom jag aldrig tycker mig kunna stå för precis alla åsikter som framförs. Min skräck är att hamna i närheten av en militant falang som ropar drastiska slagord, typ ”skär kuken av torskarna.” Jag vill hellre skandera mindre våldsamt, till exempel: ”polisanmäl alla torskar,” eller, ”förbättra vården så att människor i prostitution kan få snabb och effektiv traumabehandling efter de övergrepp som torskarna utfört.” Som ni förstår är jag helt olämplig som agitator. Jag vänder och vrider på saker för mycket.

Till och med det här charmiga fotot har jag invändningar emot. Jag instämmer tveklöst i att Toxic är en av Britneys bästa låtar. Och toxisk manlighet låter ju inte trevligt. Men är det verkligen säkert att herrarna Bloodshy och Avant som skrev och producerade Toxic, inte har ett uns av det där giftiga i sig? Förmodligen har de det. För mörka tankar och värderingar, det har vi alla.

Miss Billington. Kärnfullt formulerad önskan (även om jag har en del funderingar kring suffragetternas våldsamma metoder)

Så med den här läggningen är det kanske inte så förvånande att jag blev hispig en bit in i manusarbetet, när mina förläggare hade synpunkter på narrativet i mitt manus. Ideologiska, feministiska synpunkter. Det verkade som att de ville att jag skulle skriva en annan sorts bok än den jag höll på med, en bok där feminismen erbjöd något slags lyckligt slut till min huvudperson. Jag visste att en välkänd feministisk profil medverkat på en av deras releaser. Tänk om de förväntade sig samma tvärsäkra retorik från mig som hon brukade producera? Och vad visste jag egentligen om skrivande, och om feminism? Tänk om Systerkonspirationen skulle åtala mig för kontraktsbrott på grund av bristande lojalitet? Eller ännu värre titta besviket på mig.

Kvinna med megafon i Storbritannien

På ett förlagsmöte luftade jag lite av mina farhågor. Sara och Agnes tittade inte besviket på mig. Tvärtom ledde det här till ett intressant samtal om feminism, och att jag förstod mer av hur de tänkte kring texten. De ville (såklart), inte att den skulle skrivas på slagordsprosa. Jag har fortsatt att gestalta berättarjagets upplevelser av kön och klass precis så kladdigt, bökigt och grumligt jag förmår.

Jag hoppas kunna skriva en bok som kan läsas som en feministisk roman, men också som en roman om klassklyftor, litteratur, familjerelationer och vänskap. Med mera. Skönlitteraturen har ju den fördelen att den kan vara full av nyanser och tveksamheter, och i mycket skapas tillsammans med läsaren.

Indiska kvinnor protesterar efter ännu en gruppvåldtäkt

Det finns annat jag hoppas på också, så här på internationella kvinnodagen. Jag hoppas att världen ska förändras. Jag hoppas att jag en dag ska få berätta för psykologstudenter som kommer till mitt jobb på studiebesök att jag tidigare ägnade en stor del av min arbetstid åt att hjälpa tonåringar som varit utsatta för våldtäkt. Jag hoppas att studenterna ska titta chockat på mig, men att jag ska kunna lugna dem med mina ord. ”Jag förstår att ni blir upprörda, ledsna och arga av att få veta att sexuellt våld varit så utbrett. Men gläd er åt att saker går framåt och att det nu för tiden är det ytterst, ytterst ovanligt att män våldtar.”

Den magiska titeln

Idag gästbloggar barnboksförfattaren Karin Askerin. Hon har skrivit Jag brukar vinka till en sten, L+OVE=LOVE och nu senast Vem låter om natten? Alla tre böcker på Idus förlag.

I detta inlägg kommer jag att spekulera i om det finns magiska titlar. Magiska titlar kallar jag de titlar som har kommit till mig före själva bokidén och som sedan har resulterat i att boken har blivit utgiven. Kan en titel som har uppenbarat sig för dig, liksom sökt upp dig vara avgörande för att ett förlag ska anta ditt manus?

Visst är det lite konstigt att vinka till en sten? Ungefär så sa min man till min äldste son en dag som känns som en evighet sedan. Vi besökte graven där vår son och lillebror ligger begravd. Vi brukade vinka till graven när vi gick därifrån. När min man hade sagt den meningen tänkte jag tyst för mig själv: jag brukar vinka till en sten. Jag kände på en gång att det var en bra mening. Den kanske kunde bli en dikt, en sång eller kanske en bok? En natt någon månad senare när jag hade svårt att sova skrev jag meningen i ett tomt dokument. Några minuter senare var hela texten klar som kom att bli min debutbok Jag brukar vinka till en sten (illustrerad av Mattias Kvick, Idus förlag).

Jag brukar vinka till en sten kom ut i april 2016 och våren och sommaren ägnade jag mig åt att skriva manus. Massor av manus. Flera av dem var bra. Riktigt bra. Jag skickade in mina manus till flera förlag. Svaret var nej. Nej. Ibland nja. Varför fick jag nej, nej och nja på mina manus? Varför ville inget förlag ge ut dem? De var ju så bra! Var det titlarna det hängde på? Alltså inte att de var dåliga utan jag hade hittat på titeln efter texten? Titeln hade inte sökt upp mig.

I september 2016, alltså ungefär ett halvår efter att jag hade debuterat började jag plötsligt att leka med namnet Love. Jag har verkligen ingen aning om varifrån jag fick den idén. Det var lördag och vi hade just avslutat vår middag. Jag lekte alltså med bokstäverna i namnet. Tar man bort L i Love så blir det ju Ove. Ove som är ett helt annat namn. Ett namn på en äldre man, i typ 60-70-årsåldern. Jag tänker mig Love som ett barn eller i alla fall en ung människa. En enda bokstav gjorde en så stor skillnad. Jag lekte vidare. Love minus L blir Ove… Jag vände på det, eller vände och vände. Istället för att dra bort så la jag till. Jag adderade L+Ove och det blev… Love. Där var den, den magiska titeln. I augusti 2020 var min andra bok L+OVE=LOVE klar (illustrerad av Ammy Nymberg, Idus förlag).

En natt i oktober 2020 vaknade jag med en mening i huvudet: vem låter om natten? Meningen kändes bra och jag skrev ned den i min telefon för att vara säker på att inte glömma. Några dagar senare började jag på ett manus utifrån meningen. Jag provade lite hit och lite dit, men ganska snart så hittade jag en form. Nu är min tredje bok Vem låter om natten? I skogen på tryckeriet och beräknas komma om en liten vecka (illustrerad av Amanda Karlsson, Idus förlag). Huvudtiteln är Vem låter om natten och I skogen är en undertitel, förhoppningsvis blir det fler böcker i en bokserie som heter just Vem låter om natten?.

Vilken slutsats kan man nu dra av detta? Finns den magiska titeln? Kan en titel som uppenbarar sig för dig vara avgörande för att ditt manus ska bli utgivet? Svaret är nej. Förlagen bryr sig knappast om när, var och hur titeln kom till. Förlagen bryr sig om ifall manuset är bra eller inte. Jag gillar ändå att leka med tanken att det visst har en betydelse, det har ju varit så för mig. Och i väntan på att nästa magiska titel ska uppenbara sig så jobbar jag på att mina manus utan magiska titlar ska bli så bra så att jag får ett ja och inte nej, nej eller nja.

Karin Askerin hittar du på Instagram: @karinaskerinforfattare och på Facebook: karinaskerinforfattare

Lördagstipset: Lär dig navigera mellan klyschorna

Det är mycket att tänka på för den som skriver på en bok. En enda liten författare kan ju inte ha koll på precis allt. Vilken tur då att Debutantbloggen finns. Här hjälps vi åt. Dagens tema är klyschor, och vi berättar vilka vi försöker undvika. Sen kan det så klart finnas gånger när man vill använda sig av klyschor, men det där vet ni ju. Det mesta i skrivprocessen går att vända och vrida på.

Gudrun Furumark: Vill inte bidra till stigmatisering av fetma. När mina barn var i den åldern att jag högläste Harry Potter för dem arbetade jag som psykolog på en specialistmottagning för barnfetma. Det var en högtidsstund när jag låg i sängen på kvällen och tillsammans med barnen klev in det magiska universum JK Rowling skapat. Men det fanns ett problem. Gång på gång skildrades feta människor som korkade och onda. Jag löste det hela med spontancensur, väl medveten om att de barn och ungdomar jag mötte på jobbet inte hade möjlighet att censurera bort omgivningens fördomar mot dem. Det finns många flera exempel på det här i litteratur, serier och filmer. Jag ska försöka att inte bidra genom mitt skrivande.

Anna Grönlund: Undviker rasism och medicinska klyschor.
I de skrivarkurser jag har gått har jag specialiserat mig på att hjälpa mina skrivkompisar hitta kreativa alternativ till medicinska klyschor. Det finns alltför många. De är inte bara tråkiga att läsa om, utan missuppfattningar inom sjukvård kan faktiskt vara direkt farliga. Ni vet, det att man kan slå i huvudet, bli medvetslös och vakna fem timmar senare med lite huvudvärk. NEJ. En medvetslös person som slagit i huvudet har troligtvis en hjärnblödning. Det är jättedåligt. Ring ambulans. Lägg dem inte i sängen och hoppas att de kvicknar till om ett tag. Folk har dött pga denna klyscha.

Och det finns många fler: hjärtstopp, minnesförluster, hur en döende person med blodförlust ter sig – det är inte som på teve. Och det kan bli direkt farligt eller väldigt tråkigt om folk missförstår. För att inte tala om hur psykiska sjukdomar skildras, hua, kan bli totalfel! (Överväger att dedikera ett helt inlägg enkom åt denna fråga. Den är alltför viktig.)

Sen tycker jag det såklart är enormt trist med rasstereotyper. I min bok ska det finnas obehagliga kopplingar till ett främmande land, ni vet en ekonomisk stormakt, så man ska ana konspirationskänslan. I manusets första versioner var landet i fråga Kina, helt enkelt för att jag tänkte att de är en av de största ekonomiska aktörerna på världsmarknaden. Men under pandemin fattade jag att anti-asiatisk rasism är mycket mer utbredd än vad jag tänkte. Det kändes inte bra. Så jag bytte. Till Ryssland. Jag menar, ingen gillar ju Putin? Samtidigt, hur trist är det inte att ryssen alltid ska vara ond, känns så 1980.

Ska jag byta igen, kanske till USA? Fast samtidigt är ju USA ett land som många har en relation till vilket stör lite den där känslan av läbbig främmande makt, plus att de har varit så jävla clowniga på sistone, jag orkar inte. Eller vad säger ni, kan man skriva franska EU-skummisar? (nä) Saudi? Schweiz? Hjälp mig gärna här. Jag vill vara dissig mot nåt land som har stålar, jag vill sparka uppåt, nationalitet, ras och etnicitet är oviktigt. Vad blir bäst?

Ann Edliden: Undviker att skildra kvinnor som bantar. Eftersom min roman Någon annans tidsfördriv förmodligen kommer klassas som ”chic lit” har jag velat frigöra mig från genrens allra tröttaste klyschor. Jag är den första att rycka ut till Bridget Jones försvar och hävda att åtminstone första boken av Helen Fielding är genialisk. Men en sak har inte åldrats så väl: Bridgets besatthet av sin vikt och det tvångsmässiga dokumenterandet av vad vågens siffror visar. I min debutroman beskriver jag inga kvinnokroppar överhuvudtaget. Jag tycker ärligt talat att det räcker att kanske veta hår- eller ögonfärg för att göra sig en bild av en karaktär. Däremot så bantar faktiskt en person i boken: en medelålders man. Andra saker jag försöker undvika är att skildra landsbygdsmänniskor (värmlänningar) på ett ensidigt sätt. Jag har själv bott i Värmland i ungefär 25 år av mitt liv och vet att folk är precis lika smarta, dumma, knäppa och roliga som överallt annars. Men mer om det i ett annat inlägg.

Mattias Kvick: Försöker att lyfta de osynliga. Jag försöker i den mån det går att skildra alla sorters människor i allt jag gör, både i text och bild. Det är nämligen väldigt lätt att bli blind för sin omvärld och klichéartat bara skildra det mest välkända – familj, vänner och grannar. (Jag trillar dit ibland också, det ska erkännas. Men jag jobbar på det.) Min debut Pensionat Solvändan handlar om Algot som hittar en gul klänning och som därefter vill kalla sig Beatrice. Han säger att han är en flickpojke, precis som man säger att vissa flickor (som inte är som flickor ”bör” vara) är pojkflickor. Det kändes viktigt att skildra en flickpojke, dels för att lyfta ett ord vi väljer att inte använda, men främst för att en flickpojke för en gång skull kunde få finnas och synas på sina egna villkor, utan att könsidentiteten skulle problematiseras. Det kändes oerhört viktigt att detta inte i första hand skulle bli ännu en pedagogisk barnbok i syfte hjälpa förskolepersonal att möta killen som råkar gilla rosa färg och pärlhalsband. (Om däremot förskolepersonal väljer att köpa in och läsa boken för barnen på förskolan skulle jag bli väldigt glad!) Men jag ville skriva en helt annan bok. Ty Algot är inte ett problem, han är bara Algot och Beatrice på samma gång.

Caroline Möllesand: Ska JAG komma med tips om klyschor att undvika? Snacka om att kasta sten i glashus, ha ha.
Enligt Wiktionary är en klyscha ”ett språkligt uttryck som har använts så mycket att det slitits ut och endast används av slentrian eller vana.” Mitt enkla tips, för den som vill grotta ner sig i ämnet klyschor, är att läsa Ellinor Skagegårds matnyttiga och uttömmande reportage ”Klyschor som kladdar ner” i tidningen Skriva, nr 3, 11 juni 2019. Hoppas att länken är öppen för alla. Annars är mitt andra tips att genast skaffa en prenumeration på tidningen som också ger fri tillgång till alla guider och reportage på deras webb.

Om vikten av att ha en mentor. Bonus: Följebrev!

Jag tänkte först låta detta inlägg bli en fortsättning på temat ”kritik” samt ”följebrev”. Men det blev mer om mentorskap. Som ni vet har jag haft en så kallad skrivcoach. En mentor. Jag är inte hans första elev. Han har haft tusentals. Jens Lapidus. Åsa Larsson. F.d debutantbloggaren Anna Bågstam. Vi kallar honom Maestro. Han heter Sören.

Jag hittade Sören efter att han totalt och brutalt, men samtidigt snyggt, sågade en författare inför en publik på några hundra pers. Författaren stod med på scen. Det här handlar om en bästsäljande författare, en som är känd och rik. Tillika en före detta elev till Sören, som nu sågade dennes bok totalt. Hen tog det med ett leende, som sprack lite. Jag satt i publiken, amazed, jag höll på att skratta rakt ut men samtidigt inte.

Jag jobbar som läkare. På sjukhuset har jag vant mig vid att folk är raka. Om jag tar ett beslut som riskerar någons liv förväntar jag mig att någon överordnad säger till mig på skarpen. Jag vill ha det där. Jag vill höra ”Det här räcker inte. Inte på långa vägar. Gör om”, inga så kallade silkesvantar utan rätt svar, precis i rätt tillfälle, innan det är för sent.

Så när jag hörde det där, den där sågningen, var jag tvungen att leta upp honom. Om det handlar om någon slags sjuklig litterär masochism, jag vet inte. Men jag behövde någon som sa till mig hur jag skulle göra. Jag hade skrivit hundratals sidor men fick ingen ordning på det. Och visst, det är skitfint att som Caroline vilja boosta sig själv, men jag funkar inte så. Jag behöver bli bättre, bättre, bättre hela tiden. Inget boost. Det blir liksom bakvänt för mig. Jag ställer enormt höga krav på text, men inte så höga krav på mig själv som person. Min text måste bli bättre. Det gör inget om jag får ta lite skit, det klarar jag.

Så jag hittade en kurs på som Sören höll, anmälde mig till den där och då. Medan jag satt i publiken och den sågade författaren fortfarande stod på scen,

Några månader senare gick jag dit. Jag var mycket bestämd. Den här personen måste jag få jobba med, tänkte jag. Jag har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Och det säger en del, vi snackar, jag har stått inför ruttna lik, defibrillerat igång folks hjärtan, stoppat tuber i folks halsar. Jag har legat i buskarna utanför akutmottagningen och gråtit före arbetspasset (ej skämt). Men det här var värre.

Och det gick, jag gjorde mitt bästa. I slutet av kursen, efter att totalt ha sågat mitt manus, tittade han på mig och sa att han hade en fortsättningskurs. Så att säga. Och jag kunde höra av mig om jag ville gå den. Men då behövde jag skärpa mig först.

Jag har aldrig skärpt mig så jävla mycket.

Men: Som ett litet exempel på hur jag jobbar med feedback tänkte jag visa mitt följebrev. Jag skickade det såklart till Sören innan jag skickade det till förlag. Är man en mentor så är man.

Som ni märker så fanns det inget foto, ingen snygg ram, inget särskilt alls. Helt ärligt hade jag bara snott konceptet från en kompis vars manus hade blivit antaget.

Sören svarade:

Jahapp. Ärligt. Rakt. Sant. Jag fick bara skriva om.
Följebrevet som sedermera fick boken antagen löd:

Åh gud, när jag läser detta ser jag en massa grammatikfel och allting! Och det blev frågetecken där det skulle va citattecken, ah! Var så satans nojig över detta att jag inte ens kollade ordentligt! Men jag skickade. Inte till alla förlag. Bara några utvalda.

Jaha, så nu vet lite lite mer om mig också.
Och nästa vecka får ni veta vad som hände sen.

Men mitt bästa tips till er som skriver. Hitta en mentor. Någon ni litar på och respekterar. Nån som är ärlig. På riktigt. Nån som ni kan luta er mot för råd. Var hittar man såna personer? Jag tror det lättaste är att gå någon form av kurs. Ska gå mer in på detta nån annan gång. Som ni ser ovan har jag gått ganska många kurser.

PS: Till er som är sugna på att höra mer om skrivprocessen så kommer jag och en författarkollega (Jona Elings Knutsson) ventilera vår skrivångest och gå igenom vår process live varje torsdag kl 21:00 i gruppen ”Processen” på Clubhouse. Kom in för att lyssna eller berätta!