Inte en krönika

Thomas_2Satt och skrev en ”årskrönika” över mitt år som debutantbloggare när det slog mig att jag var inne på helt fel spår. Det inlägget, mitt sista här på debutantbloggen, kan inte handla om bara mig. Jag är bara en enda liten pusselbit.

Felicia. Tack för det här året! Jag önskar dig ett gott nytt 2016. Ser fram emot att höra mer om hur det går för dig som feel-something-författare. Att jobba ihop med dig kanske till och med. Det ska bli jättespännande!

Fredrik. Ska du gå och bli komediförfattare? Ja, det vore väl kul (pardon the pun)!!! Jag hoppas innerligt att du når iland med ditt nya projekt. Och att du vill fortsätta vara med på Felicias och mina upptåg.

Christina. Din produktivitet är helt fantastisk. Jag håller inte reda på alla dina projekt. Hoppas vi kan träffas någon mer gång i verkligheten, för det var verkligen kul i Göteborg. Stort lycka till med alla boklanseringar!

Johan. Min frände i musik och i tvivel. Jag är helt övertygad om att det kommer att komma något nytt vasst från dig snart. Vi borde ta ett heldygn någon gång och stänga in oss i ett rum och lyssna på musik och spåna romanidéer.

Men återigen, förlåt mig allihop, så är ni också bara pusselbitar. För bloggen är inte vi, och kommer aldrig att vara. Eller jo, den är vi, men den är så mycket mer än bara vi. Snart kommer det nya skribenter. Och innan oss fanns det andra. Hanna och Johannes, det var hur kul som helst att ses på bokmässan. Jag hoppas ni tycker vi har burit den vidare. Och alla ni andra bloggare innan och efter. Det är en ära att få ha varit en del av detta.

Fast inte ens om jag räknar upp alla bloggare, från Augustin som kom tillbaka och gästbloggade här – till de nya som ni snart får namnen på så räcker inte det.

För vem är denna blogg till för egentligen? Alla läsare. Alla som drömmer om att skriva, eller som bara är nyfikna på nya författare, eller som hamnar här av annan anledning. Utan er hade det ju inte funnits någon anledning att skriva över huvud taget. Eller hur? Bloggen hade inte funnits i så här många år utan er. Det är ni som har fått mig att, oavsett hur jag har mått och oavsett hur mycket jag haft att göra, varje måndag ta mig till tangentbordet och skriva – inte pliktskyldigt – utan för att jag vill fortsätta samtalet med er.

Anna, Annika, Maria, Marie, Frida, Sara, Pia, Anni, Linda, Ingrid, Daniel, Patrik, Peo, Gabriella, Eva, Pernilla och allt vad ni heter: Fan vad bra ni är! Och vad kul det har varit att få veta att ni finns därute och läser, funderar, kanske till och med kommenterar ibland. Jag säger ju att jag skriver för att jag vill bli läst, för att jag vill beröra. Och det  inser man när man skriver här att det är inte något man bara säger. Här vet jag att det jag skriver blir läst. Och då och då får man feedback på att man dessutom lyckats nå fram till någon med något – stort eller litet. Och det betyder verkligen allt! För mig.

Tack!

Fortsätt komma hit och göra den här bloggen till vad den är: En fantastisk mötesplats för drömmar, tankar och funderingar.

Tack för 2015. Nu ger jag mig in i det ännu så länge outforskade 2016. Mitt första år efter debutantbloggen. Jag vet vad jag vill göra där, men jag har ingen aning om hur det kommer att bli. Men jag vet att jag kommer att återvända hit då och då – fast då som läsare.

Tack för mig!

/Thomas

Tillbakablick tjugohundrafemton (ett julrim)

Felicia9

Så är det december och endast tomten är vaken

och jag har funderat rätt mycket på den här saken

med att debutantåret snart hela har gått

och att jag har bloggat varje vecka i vått och i torrt.

 

Så vad blev egentligen resultatet här

av året som blev det roligaste i min författarkarriär?

Hur känns det som hänt nu? Hur ser jag tillbaka?

Och hur kommer ”2015” i framtiden smaka?

 

Det starkaste minnet är förstås releasen

även om jag timmarna innan var rätt under isen

av nervositet, men att få boken i handen

var den häftigaste känslan jag känt sen mor-dotter-banden.

 

Att få stipendie av Bergmangårdarna och få dela med likar

och att få skriva i Ingmars bibliotek och se hans pikar

i anteckningarna i Strindbergs verk, på väggar och golv

och få prata skapande med andra till klockan slog tolv.

 

Och att på Bokmässan finnas där med min bok,

få krama Conchita och springa runt som en tok

och träffa så många nya, skrivande vänner

och få dela med mig i ord av allt som jag känner.

 

Att få på gamla smärtor lägga på locket

och sedan få lyckan att se romanen bli pocket!

Och att få lära känna Fredrik, Johan, Thomas och Tina

och debutantblogga med alla peppande läsare fina.

 

Men ett av de starkaste minnena är nog ändå

att få påbörja nästa – bok nummer två

och att få fortsätta resan som nu tagit fart

och hitta nya läsare att kunna glädja snart.

 

Så 2015 smakar helt enkelt som ett lyckans år

med några sorgliga inslag om hur illa det går

när vi inte ser andra som varandras gelikar

och känner och lyssnar, istället för predikar.

 

Jag tror att litteraturen har en viktig roll där

för att väcka empati för vad livet innebär.

Så nästa Bokmässa när mina fötter ömmar bland borden

ska jag minnas: Vad vore vi människor om vi inte hade orden?