Augustin: Ett meddelande från andra sidan

Äntligen borstade den bastanta damen vintern ur kläderna. Hon ställde sig bredvid mig i receptionen till Bonnierförlagens högkvarter på Sveavägen i Stockholm. Kanske var hon i femtioårsåldern, jag har för mig att hon hade en mörk pälsmössa på sig, men jag kanske såg fel. Hon ställde ner sin väska på den klädda stolen mittemot min och drog upp blixtlåset till väskan.

Jag är numera vad som kallas en framgånsrik författare, men det känns inte så. På väggen i mitt skrivrum har jag satt upp en recension från den läsare på boktipset.se som skrev att hon älskade min bok från den första sidan till den sista. Min roman var en kritikerframgång. Den vann till och med ett pris.

Min nästa bok kom ut i höstas och är en försäljningsframgång. Inte bara journalister och journaliststudenter har köpt den. Tydligen har min ambition att den skulle vara en hjälp för alla människor som skriver och bloggar lyckats ta sig igenom mediebruset. Det verkar som om många gett ‘Så blir du en bättre journalist (och gladare)‘ i julklapp till skrivande människor.  Det hade jag inte väntat mig och det gör mig glad. Men det får mig inte att känna mig som författare.

I entrén till finrummet för författare väntar jag på att få träffa min förläggare som kommer att säga uppmuntrande ord om det utkast som kanske blir min nästa roman. Jag är tidig, neurotiskt tidig, så jag kommer sitta i entrén i en halvtimme med tjocka vinterkängor på. Damen som delar några av minuter av min väntan drömmer om författarskapet. Hon säger det inte högt, men ur sin väska tar hon ett av tre bruna kuvert som har den välbekanta manustjockleken. Jag ser på sättet hon håller bunten att det inte är en fackbok. Det här är en roman, en berättelse om något personligt som hon lämnar i okända händer.

Det har gått två år sedan jag var med och startade Debutantbloggen, och drygt ett år sedan jag debuterade och det glädjer mig att se hur bra det har gått för er att fortsätta med bloggen. Många människor läser debutantbloggen, många får sin tröst i att inte vara ensamma i sin längtan efter att förstå sig på sitt eget skrivande.

Jag känner mig inte längre lika löjlig när jag säger att jag behöver skriva, men jag har fortfarande svårt att presentera mig som författare. Oftast säger jag att jag är byråkrat på Sveriges Radio.

Jag visste, intellektuellt så visste jag, att jag skulle vara samma person på andra sidan publiceringen. Men det är samma upptäckt som jag gör när jag rest bort ett längre tag. När förtjusningen över de nya omgivningarna lagt sig, så inser jag att resesällskapet är samma gamla Augustin som hemma i Sverige.

Kvinnan lyfte upp det gula, tjocka kuvertet och räckte fram det till sekreteraren som satt med headset bakom en rundad disk.

‘Det är ett manus’, sa hon.

Det hördes att hon visste att Bonniers får över tusen manus varje år.

‘Tack’, sa sekreteraren och tog emot det.

Damen stängde sin väska och virade in sig för att möta snömodden utanför. Jag vill säga någonting, för jag har själv varit i samma situation som hon, jag har själv lämnat över mitt manus till en obekant receptionist och gått hem till en evighetslång väntan.

‘Lycka till’, slank det ur mig.

Hon tittade på mig, först förvånat, men sen nickade hon ett tack tillbaka.

Jag vet inte vilken berättelse som gömmer sig i det tjocka kuvertet, men gissar att hon har skrivit länge, för det var tjockt. Jag gissar att det har kostat henne tid och kraft att skriva. Ni vet allesammans att romaner inte skriver sig själva. Kanske kommer hon, som jag, upptäcka att personen som väntar på andra sidan publiceringen är hon själv.

Och kanske är det alldeles tillräckligt.

/Augustin

Augustin bakom bokmässans kulisser

Jag är som en inbrottstjuv i den övergivna mässhallen.

Klockan är 08.15 på lördagsmorgonen; om fyrtifem minuter öppnar mässan. Om några timmar kommer kanske tjugotusen människor trängas här. Jag hör ljudet av steg och ett lågmält samtal och går mot rösterna. Är det nattens barn som dröjt kvar?

Jag vaknade tidigt trots att vi kom i säng sent i natt. Erik sov och jag duschade tyst för att inte väcka honom, åt en snabb frukost och skyndade till mässan för att få nytta av min namnskylt.

För första gången i livet hade jag en graverad namnskylt. Den gav mig tillträde till mässområdet dygnet om och det tänkte jag utnyttja.

Det avlägsna sorlet får mig att fortsätta; jag går mot ljudet. På vägen möter jag Fredrik Strage iklädd T-shirt med texten Strage. Hans ögon glittrar när han berättar att vakterna på hotellet försökte fösa in folk i hissarna för att utrymma stökiga svitfester. När de äntligen fått iväg den ena hissen så öppnas den andra hissen och nya gäster väller in i de korridorer som ska vara tysta om natten.

Några meter bort, det är därifrån ljudet kommer. Jag upptäcker att jag befinner mig i mitt eget förlags monter. Här springer, ja springer, femton rödklädda människor och packar ner, packar upp, flyttar och anpassar montern till dagens författarframträdanden. Flera hundra författare och tiotusentals böcker finns hos förlaget under de här dagarna. Om de som lyssnat till en författare snabbt ska kunna hitta det de letar efter måste uppställningen anpassas.

Samarbetet påminner om när ett team intar kontrollrummet inför direktsändning. Alla vet vad de ska göra, alla tar ansvar och jag blir stående.

Jag hinner inte stå mer än någon minut förrän någon kommer fram till mig och frågar hur jag har det.

Medan vi pratar inser jag att han naturligtvis har mycket att göra, att han naturligtvis inte gått upp klockan fem för att prata med mig, men att han i detta ögonblick väljer att prioritera författaren Augustin Erba. Jag avlägsnar mig snabbt ifrån montern för att inte störa arbetet och jag tänker på Linda Skugge som, om hon fick bestämma, vill ge hälften av de här människorna sparken för, som hon verkar tycka, att de inte gör nytta.

Något säger mig att Skugge inte varit på bokmässan före nio.

Jag njuter av de tomma gångarna och kan titta på böcker i lugn och ro på ett sätt jag aldrig upplevt på bokmässan.  Jag traskar iväg mot Sekwa förlags monter som de delar med Elisabeth Grate förlag. Här märks den intellektuella nivån inte bara på att de ger ut underbara franska romaner utan också på att de anländer en akademisk kvart efter mässans öppnande. Jag fantiserar om att de förstår att njuta av stunden och äter chokladöverdragna croissanter på hotellet i god parisisk stil.

När de kommer får jag ett antal rekommendationer och går iväg med fler böcker än jag tänkt. Sekwa/Grate har den inverkan på mig, ända sedan jag slutade kräva av mig själv att jag borde läsa deras böcker på originalspråk.

Jag kan inte låta bli att åter gå förbi mitt förlags monter – nu laddar de för signering med Katarina Wennstam. Flera rödklädda frågar hur jag har det, om jag är nöjd.

Ja, visst är jag nöjd, för jag är på bokmässan, jag har en bok som människor verkar förstå och jag står någon meter ifrån den. Min bok står i hyllan med framsidan vänd mot mig i en horisontell trave.

En tant ställer sig mellan mig och min bok och beskådar den stora bokhyllan. Hon talar i telefon samtidigt och säger något i stil med att nej, den finns inte någonstans.

Hon skenar iväg och återvänder med en rödklädd kvinna i släptåg.

”Ser du, här står den”, säger den rödklädda förlagskvinnan och pekar på en tjock bok som står i tredubbla travar i ögonhöjd. Nu ser jag att namnet på boken är likadant som namnet på tantens skylt – jag känner inte till henne och har inte läst hennes böcker.

”Den borde stå här också”, säger tanten. Hon pekar på ett bord mitt i montern där flera bästsäljare är staplade i stora högar.

Med ett vänligt leende hämtar den rödklädda böcker.

Jag plockar åt mig Lotta Lotass och Steve Sem-Sandbergs senaste. Båda utsökt formgivna. Ytterligare någon i rött stannar till bredvid mig och frågar om jag har det bra.

Säcken med böcker jag släpar hem väger många kilo, men det är en lätt börda.

/Augustin

Augustin på spaning efter den som flytt

Solen sken över Djurgårdens lummiga träd när jag gick på det krasande gruset upp mot Villan. Jag hörde ljuden från ett band med blåsinstrument. I ett tält utanför entrén lämnade jag min jacka. En tavla med vad som såg ut att vara över femhundra namnlappar mötte mig. Där, långt ner vid bokstaven E, var den lilla klisterbiten med mitt namn på.

Det är för många människor som väntar för att jag ska hinna se om lappen med Ernst Brunners namn är borta; han kanske redan har kommit.

De stora salarna pryds av porträtt på Fröding, Lagerlöf och Strindberg.

Makarna Kepler lyste ikapp; det här var deras kväll. Där stod Åsa Linderborg och såg inte alls ut som om hon just nu deltog i en internationell diplomatisk kris.

Där stod min förläggare och såg så glad ut när hon fick syn på mig att jag blev alldeles varm.

Det serveras skagenröra, paj, paté, ostbricka, jordgubbar och kolatårta. Någon berättar för mig att menyn är en tradition.

Diskussionerna kring DN:s litterära manifest uteblir; de som pratar om det konstaterar att det är sorgligt att unga författare lovar att inte pröva något nytt. Jag pratar med Aase Berg och Peter Fröberg Idling som båda skrivit under en manifestprotest som publiceras idag.

Vid borden där vinet serveras ser jag heller inte Ernst Brunner. De flesta männen jag möter har jeans och kavaj. David Lagercrantz har knäppt upp skjortan nästan lika långt som Björn Ranelid brukar göra.

Intill porträttet av Fröding möter jag en lycklig man. Ni som var med på debutbaren minns honom; poeten Linus Gårdfeldt läste med slutna ögon en debutdikt om rävbarnet.  Mitt i detta överdåd av mat, vin och konst står Linus.

-Det är inte så mycket pengar, säger han om det stipendium han nu lever på. Men jag behöver inte så mycket.  Så nu gör jag inget annat än skriver. Jag behöver inte så mycket.

Han rycker på axlarna och de kryckor han stöttade sig mot under debutbaren har han slängt. Han måste lära sig gå igen, säger han.

Han måste lära sig att gå som oss andra.  Jag tänker att jag behöver lära mig av Linus, poeten, lära mig att inte behöva så mycket.  

Jag spanar i ögonvrån, men jag ser inte Ernst Brunner någonstans. Jag funderar på om jag ska söka upp vår gamla mötesplats, men fastnar framför en vägg av böcker; de böcker som kommit ut i år.

Där, längst ut till höger står min roman; dess omslag av återvunnet papper bryter av mot de blanka storsäljarna. Jag struntar i att det är pinsamt; jag plockar fram min telefon och tar ett foto av den där den står. Det blir suddigt.

På gräsmattan står tre bokhoror; Johanna Ögren har sin faster Signes blommiga femtiotalsklänning, turkosa strumpor och rosa skor; hon ser ut som den bästa sortens engelsk konfekt. Vi pratar om bokmässan, och det känns som att denna sommarkväll är början på en spännande bokhöst. För samma människor som finns här ikväll, finns om en månad i baren på Park Avenue i Göteborg. Där kommer jag stöta på Ernst Brunner igen. Det känner jag på mig.

På en fest med över femhundra personer, där du skulle vilja tillbringa en livstid med hälften av dem, för att du vill veta vad de tycker om semikolon, vad de har att säga om postmodernismens död och för att du vill ha tid att vara tyst tillsammans med dem; på en sådan fest är du dömd att känna att den är för kort; att det går för fort; att du knappt hinner börja ditt samtal innan nästa tar vid.

Men jag satte mig och skrev ner detta och på det sättet fick jag festen att leva lite, lite längre.

/Augustin

Augustin blir berörd av Ernst Brunner

Förlagsfest på Nedre Manilla

Inbjudan till Nedre Manilla

Varje år bjuder mitt förlag några av sina författare och en utvald skara branschmänniskor på höstfest i familjens mäktiga villa på Djurgården i Stockholm. I kuvertet med min inbjudan fanns en gästlista.

Det här är en bal på slottet.

Där ska jag sippa på min välkomstdrink, äta från en dignande buffé och – om jag vågar – prata med några av de literati som jag har djupast respekt för.

Tänk om jag pratade med Björn Ranelid och han sa något som jag kommer minnas hela livet. Vad storslaget det vore att hamna i gräl med Ernst Brunner och Klas Östergren om riskerna med att åratal senare skriva uppföljare på sina genombrottsromaner. Tänk att få diskutera deckare med Kerstin Ekman, litteratur med Fru Kepler och litterära manifest med Carina Burman.

För de kommer att stå där på tisdag, dessa litterära giganter, på mingelavstånd. Allt jag behöver göra är promenera tvärs över golvet, sträcka fram handen och presentera mig.

”Vem sa du att du var?” säger de antagligen. Och så ska jag säga något om Ensamhetens broar och de kommer att le artigt, och sen måste jag bestämma mig om jag ska stå kvar.

I våras höll förlaget en mindre middag och jag pratade inte med någon av de ovannämnda.

Jag tröstar mig med att jag fick kontakt med Ernst Brunner. Kanske var han inspirerad av allt han skrivit om Prideparaden i nyutkomna Hornsgatan; jag stod i en av de fina portalerna när jag kände två starka händer gripa om mina smala höfter. Jag såg mig om och där trängde sig Ernst förbi mig, så nära, så nära.

Men ändå så långt borta.

/Augustin

Foton från Debutbaren

Kära debutantkolleger,

De gånger jag varit på debutbaren har debutanterna ofta känts som öar i en gles skärgård. Utan annat sammanhang än kanske en samling ordnad av respektive förlag, har de gått upp en och en och sedan satt sig. Ensamma.

Igår var min känsla den motsatta; flera av oss är bekanta med varandra tack vare den här bloggen och åtminstone jag kände det som att  vi var en grupp – debutanterna ’09 – som tillsammans, och med varandras stöd, mötte publiken.  Det var tryggt.

/Augustin

Välkommen till förlossningen

Hej debutantkolleger,

När jag och min fru blev gravida tacklade jag den nya situationen genom att läsa allt jag kunde om ämnet. (Jag har skrivit om det i den här texten.) Genom kunskap så skapade jag en känsla av att ha kontroll.

Under vår första graviditet kunde jag bli väckt mitt i natten och ändå veta vilken dag i graviditeten vi var i. Under vår andra graviditet kunde jag knappt hålla reda på vilken månad vi var i.
Under den första graviditeten kändes det som om graviditeten var hela världen. Ett omfattande uppbyggnadsarbete inför förlossningen som var den naturliga slutpunkten.
Nu har jag förstått att graviditeten var en parentes, början på ett livslångt engagemang; uppvärmningen inför ett maratonlopp.

När jag om två veckor ska debutera är det flera som säger att det är som att föda barn. Din unge ska ut i världen och visas upp.
”Du kan inte längre ha kontroll på hur det går för ditt stackars barn”, sa en rutinerad författare till mig.

I natt, när jag inte kunde sova, låg jag och försökte intala mig att en debut är en graviditet. Den har en känsla av riktning, men det är bara början.

/Augustin

Den kom till slut

Jag insåg igår att allting inte är som vanligt när mina tårar började rinna över DN:s hyllning av en brunch. Ett vegetariskt brunchställe i den utskällda förorten Fittja utklassade alla stjärnbeströdda innerstadskockars designade menyer; DN:s kafékommission skrev att det är den bästa brunchen i stan.

Det var då jag förstod att fredagens nyhet hade landat.

De spelade en låt från Annika Norlins senaste skiva i fikets högtalare när min förläggare ringde.

“Den har kommit”, sa hon. “Den finns här på förlaget om du vill komma och titta.”

Receptionen på Albert Bonniers förlag är respektingivande, där finns en hylla med inbundna åldrande böcker som vittnar om vilka litterära storheter vars andar fortfarande vankar i korridorerna på jakt efter en korrekturläsares öga eller ett förskott.

Och där stod min förläggare med min bok i handen. Det första exemplaret av ett provtryck – den riktiga upplagan kommer om några veckor.

Jag fick en luftig ljus känsla och tänkte: “Där är den ju.”

Som om den alltid legat och väntat på mig i just detta ögonblick i tiden – klockan 9.47 den 24:e april 2009. Själv har jag sprungit fram och tillbaka genom mitt liv och mina rum, men i ett annat universum har den legat där och väntat på att jag skulle komma fram.

/Augustin

En förmiddag på förlaget

”Jaha”, sa min förläggare vid elvatiden igår och la ihop pappren med synpunkterna på min text som hon och korrekturläsaren hade skrivit med blyerts i marginalen.
Jag tittade på mina egna ark där jag hade märkt ändringar i inlagan med olikfärgade post-it lappar. Det hade tagit oss två timmar att gå igenom våra båda utskrivna korrektur.

Och sedan skulle jag ställa mig upp, men kom inte ur stolen.

”Jag vill inte gå härifrån”, sa jag.

På min förläggares prydliga skrivbord låg ett av världslitteraturens främsta verk för bearbetning, ett verk som förtjänar varje sekund av min förläggares tid, till skillnad från mitt. Efter att vi hade gått igenom min bok skämdes jag över bortfallna ord, saknade ändelser och överflödiga skiljetecken.

På fredag går texten till tryckeriet.
Om jag reste mig skulle navelsträngen mellan mig och min text slutligen slitas sönder. Texten blir inte längre min.

”Jag vill inte gå härifrån”, sa jag.

”Oj då”, sa min förläggare och tittade på mig med den där varma, omtänksamma blicken hon får när jag bär mig åt som en debutant.
”Ska vi äta lunch?” sa hon.

Och vid horisonten tornar nästa bok upp sig.
/Augustin

Augustin:Dagen jag blev antagen

Hej Kalle och Kevin,

När Bonniers ringde till mig en förmiddag och sa att de ville ha mitt manus funderade jag på om jag borde invänta det påskrivna kontraktet innan jag firade. Men så tänkte jag att om jag inte vågade vara glad nu, så skulle jag aldrig kunna vara glad.

Så jag ringde min fru och sa: ”Det är den fjärde april. Klockan är nio och fyrtiofem.”

”Jaha?” sa min fru.

Då insåg jag att jag proklamerat datum och tidpunkt för den stora händelsen utan att tala om vad själva händelsen var.

Sen ringde jag min skrivarbroder Erik.

Jag var hemma i lägenheten, stirrade ut genom fönstret och kände mig avtrubbad. Jag hade stålsatt mig inför beskedet och rustningen som skulle skyddat mig från sorg, stod också i vägen för glädjen.

Det ringde på dörren. Där stod Erik, han skakade om en champagneflaska och plötsligt var jag genomblöt.

Inom några timmar var mitt hem fyllt av vänner och skumpa och det gick upp för mig att jag nu skulle bli författare inte bara i mina egna ögon utan också i andras.

Hur beter sig författare? tänkte jag.

De åker till bokmässan. Och de bor på Park Avenue i Göteborg.

Jag gick ifrån de glada skrålen i vardagsrummet, in i garderoben som jag gjort om till skrivrum, och ringde:

”Hej, jag undrar om ni har några rum lediga till bokmässan?”

”Nej.”

Svaret kom omedelbart. Rösten var artigt kylig och jag förstod att det varit fullbokat i evigheter.

Hade det varit en vanlig dag så hade jag tackat, lagt på luren och ringt ett vandrarhem på Hisingen.

Men idag var det en alldeles särskild dag.

”Men hur är det med sviterna?”

”Jaså, sviterna.” Rösten fick en annan klang. ”Vänta ska jag se. Jodå. Vilken vill du ha?”

En halv minut senare klev jag ut bland mina champagnerusiga vänner och ställde frågan:
”Vilka tycker jag att ska jag hyra en svit som jag inte har råd med på bokmässan?”

En skog av händer i luften.

”Ja, tack”, sa jag i luren.

Sen beställde vi hämtpizza, ännu fler vänner dök upp; jag läste första kapitlet högt och Sandra tog en bild på mig där jag satt i en stol och och försökte riva muren som jag byggt för att skydda mig och mitt skrivande från andras åsikter. Nu, när det största förlaget gett mig sitt finaste betyg, ville jag riva muren för att få kontakt med glädjen och lugnet som kommer av att ha funnit ett hem för sitt skrivande.

Det var då jag bestämde mig för att ha fest för alla vänner och bekanta som också var på bokmässan.

Och det var i sviten som jag för första gången träffade Kevin.

/Augustin