En oformlig klump ska bli en diamant

I slutet av veckan är det bestämt att  Brutna små regler ska skickas in till förlaget så att de får läsa det för första gången, så jag kämpar på med grovredigeringen. Intervall redigering fick det att lossna och jag har faktiskt kommit en bra bit den senaste veckan. Det är dock en hel del kvar men jag kommer att hinna. Något annat är inte ett alternativ.

Den här första genomgången av manuset satsar jag på att se till att alla bitar finns där, att det hänger ihop. Finliret får jag ta tag i senare 🙂 Jag går igenom och kollar så att storyn sitter, så att alla karaktärer finns med och att man förstår vad som driver dem. Och försöker se till så att alla trådar knyts ihop i slutet.

Det känns väldigt konstigt att skicka in ett manus som jag inte hunnit putsa så mycket som jag gjorde med Hemligheter små. Att förlaget ska få se den oformliga klumpen som manuset känns som just nu, men som förhoppningsvis döljer en riktig diamant där inne som bara väntar på att mejslas fram.
Jag försöker att tänka som så att det inte är första gången som förlaget läser tidiga versioner och att det bara är positivt då de kan hitta saker som inte fungerar i ett tidigt skede så att man slipper lägga massa energi och tid på det utan kan stryka det redan nu.

Trots att jag vet att det är mycket arbete som ligger framför mig, många dagar där det känns som att jag klättrar upp för ett obestickligt berg och jag bara får lust att ge upp så ser jag verkligen fram emot att få ge mig i kast med det här manuset och verkligen grotta ner mig i det tillsammans med min förläggare och redaktör. Man skulle kunna säga att jag har en hatkärlek till just den här fasen 🙂

Gillar ni redigeringsfasen? Eller tycker ni kanske bättre om att skriva råmanus?

Att väga mindre än luft

Plötsligt händer det. Jag har fått en fråga om att skriva ett nytt manus. Det är sant.

”Om jag vill?! Omedelbart!!”

Jag hoppar upp och ner av glädje, fast inombords. När frågan kom gjorde jag det på riktigt men då var jag utklädd till en grön fleecekrokodil och hade en innebandyklubba i handen så det var ingen som reagerade på just den biten.

Jag vill vill vill.

Den här chansen har jag knappt vågat drömma om. Men om den kommer, ska jag göra det bästa av den, för det händer kanske bara en gång.

Tillbaka till verkligheten igen.

Den inbyggda förväntan från uppdragsgivaren om att det ska bli bra är faktiskt inte det värsta, även om det är en stress som finns där. Värst är tvivlet. Kommer jag klara detta eller är jag totalt naiv? Har jag redan glömt hur jävla jobbigt det är? Har jag inte lyssnat när andra berättar om utmaningarna de innebär ”att skriva andra boken”? Både Hanna Lindberg och Rebecka Edgren Aldén beskriver ju just den kampen väldigt ärligt i sina blogginlägg.

När jag kämpade med Stockholm Psycho kände jag en djup respekt och förundran över personer som får ihop en bok överhuvudtaget. Att lyckas med det två gånger ligger utanför det fattbara. Som att bestiga Mount Everest direkt efter Namibia Desert Marathon. Men det finns ju folk som gör även detta. Jag har emellertid aldrig hört någon av dem säga: ”Det bara kom, det liksom rann ur mig” eller ”Det här gick som på räls. Drömmen var helt gratis, jag behövde inte kämpa ett skit!” Däremot har jag ofta hört: ”Den enda tanken som for genom min hjärna var att jag skulle klara av det. Jag tvingade mig igenom. Segerkänslan kom först efteråt när jag insåg vad jag hade gjort, under tiden var det fruktansvärt.”

Jag kan känna igen mig i det, alltså inte att bestiga världens högsta berg eller anta löparnas ultimata utmaning men att förtränga allt som är jobbigt och pressa mig förbi. Jag är också en resultatinriktad maniac. Det är så jag har tagit mig framåt i livet tidigare. Och visst, man kommer långt men det är en egenskap som jag ogillar starkt hos mig själv.

För jag har missat att leva.

Den resultatinriktade galningen i mig ville givetvis direkt börja med projektet ”att skriva bok två”. Jag fick kämpa för att hålla tillbaka henne. Jag vet ju vad som händer när jag skenar iväg och kastar mig in i det, jag får skriva om och skiva om och skriva om. Istället har Mrs Maniac fått ägna sig åt att planera, förbereda och rigga allt. Tänka ut storyn och skriva en berättarlinje där handlingen har lagts ut. Det kommer naturligtvis ske förändringar under arbetets gång men jag vet av erfarenhet att det kommer behövas en karta för att kunna skruva, ändra, pussla och samtidigt hålla reda på perspektiven och storyn. Mrs Maniac har också gjort en bakgrundsbeskrivning för karaktärerna och platserna. I skrivande stund håller hon på att tänka ut scenerna. Vad ska ligga i dialog, återblick och händelse? Föresten bör jag kanske tillägga att jag varken skriver detta för att ni ska tycka jag är duktig eller för att sänka alla er som väljer att jobba på ett annat sätt. Det finns inga rätt eller fel när det gäller skrivande, jag gör detta av en helt annan anledning.

Men det låter mekaniskt och tråkigt, tänker du kanske nu. Strukturera och planera berättelsen till döds, vart tog kreativiteten vägen? Är det inte vad skrivande handlar om?

Jo, du har alldeles rätt. Och det är precis där skon klämmer.

Att få ihop en bok kräver jättemycket och den här gången vill jag inte bara tvinga mig igenom det, jag vill kunna njuta under tiden. Jag vill få uppleva den där svindlande känslan det innebär ”att vara inne i det”, fullt ut. Det som är det underbara med att skriva. Utan stress och utan oro. Det är den främsta anledningen till att jag låter galningen sätta upp strukturen och göra planeringen.

Känner ni till filmen ”Miss Peregrine’s home for peculiar children”? Om inte, googla. Hur som helst handlar den om ett barnhem för personer med särskilda gåvor. På hemmet finns en flicka som heter Emma. Det speciella med henne är att hon väger mindre än luft. Hon är så lätt att hon måste ha på sig ett par skor av bly för att inte flyga iväg. Hon har ständigt med sig ett rep också. Om ni skulle vara ute och gå och kanske hitta en liten ekorre som trillat ner från sitt bo binder du repet runt hennes midja och låter henne försiktigt ta av sig skorna. Sen får hon  flyga upp till trädkronan. När ekorren är på plats i boet igen drar du tillbaka henne med hjälp av linan. Det är så hennes specialgåva blir till en superkraft, under kontrollerade former.

I arbetet med mitt nya manus är min målsättning att få vara som Emma. Det är därför jag har låtit Mrs Maniac rigga allt. Strukturen är repet som både ska hålla mig tillbaka och tillåta mig att sväva. Jag hoppas att vetskapen om att det finns där kommer göra att jag inte känner den där stressen för att projektet inte ska gå att genomföra. Först när det finns en plan som hela tiden leder framåt vågar jag släppa allt och njuta. Unna mig den stunden, flyga iväg och betrakta historien växa fram uppifrån. Det är målsättningen den här gången, att utmana tyngdlagen när problemen uppstår. Väga mindre än luft.

Jag vill göra fantasivärlden till verklighet.

Just därför har jag tagit tjänstledigt också. Om två dagar börjar mitt skrivliv, på riktigt.

Vad har dina karaktärer för bagage?

Fotograf: Jonas Schiller

Det är våra erfarenheter, våra upplevelser, våra med-och motgångar som formar oss. Som ligger till grund för besluten vi tar och hur vi agerar i olika situationer.

Hemligheter små är en karaktärsdriven bok men den har inte alltid varit det. I början, de första 4–5 utkasten, så var det händelserna som drev boken framåt och Alexandra och Daniel fanns liksom bara där. De var ganska platta och inte det minsta konsekventa i sitt agerande. De var helt enkelt bara två namn med ganska vaga karaktärsdrag.

Jag insåg att även om jag skapat dem så kände jag dem inte. Jag visste inte vad deras rädslor var, vad deras drömmar var, hur deras vänskap sett ut medan de växte upp, vart de hängde efter skolan, vem som hade tagit första kontakten den där dagen i första klass. Jag visste inte hur deras liv sett ut sedan de skildes åt eller om de tänkt på varandra under den tiden.

Jag behövde helt enkelt lära känna mina karaktärer. Jag behövde veta allt om dem. Det var lättare sagt än gjort då de visade sig vara ovilliga att släppa in mig och dela med sig av sina hemligheter.

Men för varje redigeringsrunda lärde jag mig något nytt om dem. Saker som fick dem att bli mer verkliga, mer mänskliga och mer sårbara. De började ta plats. Och bestämma. De fick en egen vilja och använde den både bestämt och ljudligt ibland.

”Det där är fel.”

”Vad då?”

”Jag skulle aldrig göra så, det borde du veta vid det här laget.”

”Är du säker? Jag tycker att det här blev ganska bra.”

”Så vi nöjer oss med ganska bra? Glöm det. Skriv om!”

”Okej, hur agerar du då?”

”Så här … ”

Nu i efter hand kan jag önska att jag lagt mer tid på detta i början, redan innan jag började skriva första utkastet. Kanske inte att jag lärt mig allt om dem, för jag gillar fortfarande att luska ut deras hemligheter allt eftersom jag skriver, men att jag i alla fall haft deras bakgrunds historia (deras bagage) och vad deras drivkrafter och mål är. Jag tror att det hade gjort min skrivprocess mycket enklare.
I sista redigeringsomgången innan manuset skulle tillbaka till förlaget så upptäckte jag nämligen ett ticks som Alexandra gjorde men som jag inte registrerat tidigare. Det var ganska vagt men det finns en anledning till att hon gör som hon gör och jag valde att förstärka det ytterligare i den där sista redigeringsomgången, vilket jag upplevde lyfte manuset ytterligare ett snäpp och gav Alexandra mer personlighet. Om jag hade varit medveten om det tidigare hade jag kanske kunnat bygga vidare på det ytterligare men jag är nöjd med hur det blev med tanke på hur sent jag såg det.

Arbetet med Hemligheter små är över (i alla fall arbetet med texten, sen finns det så mycket annat som ska fixas med efter att boken tryckts men det återkommer jag till i ett annat inlägg) och det har blivit dags att lägga Alexandra, Daniel och de andra bakom sig och lära känna ett gäng nya karaktärer. Jag ser faktiskt fram emot det och i dagarna har jag precis börjat läsa igenom råmanuset till bok två och det här med karaktärernas bakgrund (deras bagage), drivkrafter och mål är något jag funderar mycket på medan jag läser. I kommentarerna skriver jag ofta: varför gör hen så? Och: Det behöver förankras.
Denna gång har jag gjort ett formulär som jag fyller i för varje karaktär (som är viktig för handlingen) där de viktigaste sakerna finns med. Förutom de grundläggande sakerna som namn, hårfärg osv så finns även punkter som familj och hur relationen till familjemedlemmarna ser ut, kort bakgrundshistoria, yrke, senaste relation och varför den tog slut, vänner och relationen till dem, hobby, husdjur mm.

Vi får se om det fungerar för mig eller om jag helt enkelt gör som förra gången. Ösa sand och ser vad jag hittar för guldkorn i högarna när det är dags att börja bygga.

Hur gör ni för att lära känna era karaktärer?

Bild från Unsplash.com Fotograf: Cynthia Del Rio

Lördagsenkät: Vad har du för skrivmål 2017

Fotograf: Jonas Schiller

Christina: Mitt skrivmål för 2017 är att, så snart slutredigering och korr av Hemligheter små är klart, sätta igång och redigera tvåan. Det är en fristående fortsättning på Hemligheter små, som har fått vila sedan september ungefär. Jag skrev det råmanuset medan Hemligheter små var ute hos förlagen och testade lyckan. Så förhoppningsvis ska jag slippa den omtalade andra boks ångesten.

Jag har faktiskt lyckats hålla mig ifrån manuset under alla dessa månader så det ska bli väldigt spännande att ta tag i det igen då jag verkligen gillar de nya huvudkaraktärerna som man får följa. En viljestark, impulsiv konstnär som avskyr att följa regler och en gallerist som är van att få som han vill och lever ett ganska förutsägbart liv.

Planen är att tvåan ska vara redigerad och så pass färdigt att kunna skickas till förlag i början av sommaren. Och medan tvåan är ute hos förlagen ska jag ge mig i kast med att skriva trean i serien. En övergripande synopsis är redan skriven så det är egentligen bara att kavla upp ärmarna och sätta fart och skriva. Ett färdigt råmanus till hösten? Det borde väl gå att få ihop va?

Anna: Jag har börjat skriva på ett nytt manus i en annan genre, mer krim denna gången. Jag hade egentligen tänkt vänta lite men jag kunde inte hålla mig. Jag är en skrivarknarkare och började direkt på nästa. Om allt går bra hoppas jag bli klar till sommaren. Jag längtar hela tiden tills jag får sätta mig ned vid datorn. Så mycket att jag under våren har tagit tjänstledigt några månader för att kunna dyka in i skrivarvärlden helt och hållet. Det där var alltså skrivmålet för 2017, tjänstledig och ny bok till sommaren! Då var det sagt. Vi får väl se hur det går, som alla vet blir ju inget någonsin riktigt så som man tänker sig.        

 

Foto: Jon Krogell

Michaela: Jag tror och hoppas det blir mycket skriv i år! Mitt viktigaste skrivmål är att redigera debuten klar för utgivning. Det mesta är gjort, men lite arbete kvarstår.

När jag är klar med det ska jag ta tag i tvåan som jag skrev under NaNoWriMo 2014. ”Nationen” handlar om en fiktiv studentnation i Helsingfors. Jag har redigerat manuset två gånger och i höstas var den på testläsarrunda och nu ska jag äntligen börja jobba med texten igen.

När jag är klar med den ska jag förhoppningsvis hinna ännu med en grov redigering av mitt nyaste NaNoWriMo-manus som jag skrev i november i fjol. Det är en finlandssvensk chicklit i Bridget Jones-anda.

Utöver det här ska jag jobba med texter för antologin som vi ger ut i samband med min skrivarkurs Litterärt skapande. Ser också fram emot många roliga skrivövningar under kurshelgerna!

Marica: Förra våren började jag på ett nytt manus. En novellsamling. I dessa noveller undersöker jag människors rädslor och berättelserna snuddar vid det övernaturliga. Hittills har jag snöat in mig på kroppslig förvandling, klaustrofobi och ensamhet. Mångbottnade ämnen som jag vrider och vänder på. Det övernaturliga är okänd mark. Spännande mark: jag går vilse och jag hittar nya stigar och kommer bort och hittar rätt och går fel igen. Mitt mål är att skriva färdigt ett utkast till manuset, och att börja en genomskrivning. Planen är att utkastet ska vara färdigt när jag är klar på Författarskolan – alltså i maj. Håll tummarna!

Johan: Down under kommer i augusti, så jag har ju fortfarande en del tid på mig att levla texten några steg. Jag håller på och jobbar med tre möjliga bokprojekt. Ett som nog skulle bli en vuxenbok. Ett med djur… och ett tredje… som det inte finns så mycket att säga om ännu. Jag researchar, testar karaktärer, samlar idéer och försöker fatta vilken jag ska satsa på? Jag skriver också på en barnpjäs som heter Panik på playan – för Teater Barbara. Om en pappa och hans dotter som tappar bort varandra och har olika sätt att deala med att lösa situationen. Den bygger på en bok av den fantastiska norska illustratören och författaren Mari Kanstad Johnsen. Och så jobbar jag även på en pjäs baserad på Mary Shellys Frankenstein – så jag har att göra… Jag ska turnéra en hel del under våren med Teater Barbara så jag tänker att jag ska utnyttja det att jag bor på hotell och kan sitta och skriva när jag är ledig – utan att behöva tänka på tvätten, sortera in i bokhyllan, sätta upp tavlorna, bokföra kvitton…

Gästblogg: Augustin Erbas tio största författarmisstag

Jag har skrivit i många, många år. Nu går det bra. Det har det inte alltid gjort.

Mina tio största författarmisstag

1. Att tro att texten är klar bara för att den är skriven. De texter som lyft är de som jag skrivit om tjugotalet gånger.

2. Att tro att en standardrefusering betyder att texten är dålig. En refusering betyder bara att just den person som just i det här ögonblicket läst din text inte tyckte att den passade i utgivningen.

3. Att tro att en längre refusering betyder att texten är refuserad. Har förlaget tagit sig tiden att skriva några extra ord bör du läsa dem noga. En längre refusering kan vara en inbjudan till att skriva om, att visa att du kan ta kritik och utveckla din text.

4. Att tro att du kan försörja dig på ditt skrivande. (Eller att det ens är eftersträvansvärt). Det är ett fåtal som kan leva enbart på skrivandet. De allra flesta författare får sina inkomster från föreläsningar, biblioteksbesök, stipendier, krönikeskrivande och översättande. Jag vill inte skriva på heltid numera eftersom jag blir neurotisk och självupptagen av att vara ensam hela dagarna.

5. Att tro att de bästa romanerna är skrivna av genier (och att du därför aldrig har en chans att skriva något bra). Den som gräver upptäcker att många av de berömda författarna haft en fantastisk redaktör som gjort enorma förändringar av texten. Det gäller Hemingway, det gäller Fitzgerald eller Carver. Läs ”Max Perkins: Editor of Genius”  om du inte tror mig. Om du fortfarande inte tror mig tycker jag du ska läsa ”To Kill a Mockingbird” (skriven med hjälp av driven redaktör) och ”Go Set a Watchman” (skriven utan). Jämför de två. Samma författare – den ena anses vara ett mästerverk, den andra inte.

6. Att välja skrivprojekt utifrån att en sorts skrivande är finare eller trendigare än annat. När jag började skriva var fantasy otänkbart för förlagen (ingen låtsades om att Bröderna Lejonhjärta var fantasy), noveller sades vara osäljbara (nu finns till och med hela förlag som bara ger ut noveller) och erotik var inget som kunde marknadsföras offentligt (Fifty shades, någon?) Ska du lägga så mycket kraft och tid som en roman kräver tycker jag du ska välja något som du själv är engagerad i. Tredje året som du är inne på din Knausgårdiga tioårsplan lär du vara rätt mätt, om du bara skriver för att du tror att det är ”rätt” att skriva minimalt redigerat och långt just nu.

7. Att bestämma formatet innan du utforskat din berättelse tillräckligt. Jag hade tänkt fortsätta med det kortare formatet som jag använde i Ensamhetens broar, men Blodsbunden blev över 500 sidor. Jag har börjat på noveller som visade sig vara pjäser, kapitel som visat sig vara stycken. Och – en gång – en 250- sidig roman som jag klippte ner till en enda riktigt bra mening i en helt annan roman. (Ja, det har hänt. Fråga inte.)

8. Att tro att du begripit vad romanskrivande är bara för att du skrivit en. De bästa böckerna är inte skrivna utifrån en formel, inte heller de bästa deckarna är skrivna så. Skrivande är att upptäcka dig själv och din historia på nytt.

9. Att tro att författarskapet kommer förändra ditt liv. Trots mina senaste framgångar är jag samma trevande skribent som varje morgon undrar om jag verkligen kan skriva något som är värt att läsa.

(Den här punkten är tom för att jag ska påminnas om att jag kommer göra nya misstag. Som jag kan lära mig av. Och dela med mig av.)

Sköt om er/Augustin

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

There and not quite back again

Being a short description of my journey to Nottingham one weekend in October in the year of 2015…

Jag får börja med att be om ursäkt. Det här blogginlägget blir både förvirrat (vilket ni nog börjar bli vana vid i och för sig) och på engelska. Jag är medveten om att detta är en svensk blogg, men då 100% av dem det på sätt och vis handlar om i första hand är engelsktalande känns det på något sätt som att det är mest rättvist att skriva på just engelska.

Ok, so there are two parallel plot lines here, and they kind of nicely intertwine.

Some time back I was chatting with UK author Steven Saville (who happens to live in Sweden) about the UK market and possibly writing in English. It turned into a long and very interesting discussion. Two especially interesting things came out of that chat. One was actually the idea for a new novel and the other was his suggestion for me to visit FantasyCon in Nottingham to get a first glimpse of the UK Fantasy/SF scene.

Most of the time you talk like that, nothing really come out of it. This time however, that was not to be the case.

Because the really cool thing is that both of those two things actually happened. I just finished my new script, based on the idea that Steven put in my head, and then, this weekend – i.e. just a week after – I travelled to FantasyCon in Nottingham to meet up with Steve and to visit a UK Con for the first time ever.

As I had been working way too much the weeks (months) before, my planning was extremely basic. I had tickets to Copenhagen and then to London. In the last minute I had, through Airbnb, found a place to sleep, and I kind of figured I should be able to get to Nottingham somehow if I could just make it to London.

It started off rather interestingly… I had picked the very first row on the flight from Linköping to Copenhagen, as I had very little time between flight – figuring that if I was close to the exit I could get off fast and catch my connecting flight…

Plan worked well until I boarded the plane, and realised the exit was at the back…

Ah well, at least I managed to get off really fast (passing all those slow people on the way out). Only to find I had to wait in a bus until everyone had left the plane.

Ah well, I actually made the second flight anyway, although it was a close call. Or would have been had we not been delayed by some passengers not showing up despite having checked in baggage…

Somewhat late I made it to St Pancras in London, bought a ticket and was told that if I run for it I would make the train to Nottingham. I ran, but didn’t make it.

Note to self: 2 minutes is too little time to catch a train at a station you don’t know. Especially if the platform is on another floor which you have no idea how to get to.

I did get past the gates to the platform just as they blew the whistle for the train to leave.

Fortunately my ticket was valid for the next train as well…

So I actually had time for some lunch. Which probably was a pretty good thing considering I had been up since 4.30 – which translates to 3.30 UK time.

Ok, so much about getting there – how was the con, you ask?

It was absolutely fantastic!

(Yes, I am aware you shouldn’t use exclamation marks in English)

There were loads of really interesting panels. Only I managed to miss all of them on Friday, and only managed to get t my first on Saturday at 2 – and then the fire alarm went. Why? Well, I got kind of stuck in the bar. So many fun people to talk to.

But in the end I managed to go to a few panels, one about agents, one about marketing and one about the future of the future. I also managed a few passes in the dealers room and picked up some interesting books that I really look forward to reading. Got some help from UK SF writer Ian Sales who pointed out stuff he thought I would like.

I ended up going home early on both Friday and Saturday, but I still managed to have a really good time – although I know a few people stayed up way longer than I did…

Was it worth it?

Well, I don’t know if I ever will get anything published in English, but that was not the purpose of the journey. The whole idea was to get an introduction to the UK Fantasy and SF community, and that I did. I also, desperately, needed a break from work – and I got that. And I made new friends. What can ever be better than that?

So to everyone I spoke to; a huge thanks for letting me be a part of it. I don’t remember the names of you all (I am lousy with names) but I will remember your kindness and friendliness forever. Some people deserve a special mention:

Heidi for when seeing someone sitting all alone just leaving your company and checking that I was ok. Really appreciated!

Steven of course for dragging me along, and ensuring I had a good time, despite being ill yourself for the majority of the time.

Ian for guiding me around and generally being the good guy.

Jim for making sure I wouldn’t be alone even after he con ended.

Penny for our cooperation in our initial quest for beer and for good conversation throughout the con

Fiona, who I didn’t meet until leaving the con, but with whom I ended up drinking beer with for six hours at the East Midlands Airport… It was great craic

Most fun thing:

A conversation where someone asked:

“But why did you write in Swedish?”

Someone else stepped in to explain:

“Because he is Swedish”

Person #1 again:

“Oh, I thought you were Irish”

All in all I learned a lot, made many new friends, and had a grand time. Will I go again next year? I don’t know, but very likely. Unless I go to another UK con. Or why not both? Would I recommend it to someone else? Yes, definitely!

So Now I am sitting here in a hotel room in Dublin writing this post, and realizing that out of what started as a fun, and not always serious, chat one day a year ago turned out into a trip I hadn’t thought I would ever do – that became way better than I would ever have imagined – and one script that just maybe might make it into a book…

Idag släpps Skogens hjärta!

Det är knappt jag kan tro att det är sant. Efter så mycket pillande och fixande är dagen äntligen här. Idag släpps Skogens hjärta.

För ett år sedan satte jag upp två mål. Jag skulle ge ut min första bok, och den skulle gå ihop sig ekonomiskt. Det första uppfylldes i april då Drakhornet släpptes. Det andra målet nåddes efter sommaren då den hade sålt så pass bra att jag fått tillbaka alla utlagda pengar. Att nu dessutom kunna ge ut en andra bok känns nästan overkligt. Det är en grym bonus!

Samtidigt har det varit mycket arbete. Ni som regelbundet läser denna blogg har kunnat följa processen med revideringar av manus, alfaläsning, betaläsning och korrläsning. Sedan har vi inlagans design, omslagsillustration och grafisk design på det. Känns nästan konstigt att det är över.

Men jag hade aldrig klarat det utan hjälp. Tack alla ni som agerat läsare och bollplank för mig under den här processen. Era tankar och reflektioner har varit ovärderliga och gjort boken så mycket bättre. Jag vill också rikta ett stort tack till alla de läsare som med ostoppbar läshunger varit på mig och undrat när tvåan kommer. Utan allt ert pepp hade jag inte orkat genomföra det här.

Nu ska jag ta det lite lugnare en tid framöver. I januari utökas vår familj med ytterligare en medlem, så jag ska spendera mindre tid framför datorn och istället lära känna denna nya lilla knodding. Men även om både författandet och förlagsarbetet kommer att gå på sparlåga för en tid, så har detta år lärt mig att man faktiskt kan sträcka sig efter sin dröm och fånga dem.

Jag kommer att skriva böcker resten av mitt liv. Nu är vägen vidöppen och där finns inte längre några hinder. Snart kommer säkert också mina tankar att återvända till Hanna och Erik. Jag är säker på att jag inte vandrat genom Kilsbergens skogar för sista gången. Tvärt om är det många idéer som ligger och pyr inför trean. Men kanske tar jag ett avbrott och skriver något helt annat emellan. Jag är lite sugen på att skriva en svensk steampunk. Det vore något!

Andra-boken-ångesten

Många gånger har jag hört talas om den välkända ”andra-boken-ångesten”. Själv har den dock aldrig bekymrat mig och jag har snarare undrat hur man, efter att äntligen ha blivit utgiven, har mage att klaga på någonting alls. Fram tills nu det vill säga, för nu sitter jag här med kontrakt, deadline och bokidé och känner mig just så liten och osäker som jag hört andra vittna om.

Varför är det då så svårt med bok nummer två? Jag kan ju bara svara på hur jag känner det och jag vet att en av anledningarna till att jag kunde skriva ”Charlotte Hassel” ganska ohämmat var att jag inte räknade med att bli utgiven. Färre spärrar med andra ord. Men vilka är då spärrarna som plötsligt har poppat upp?

För det första finns där något slags allmän rädsla att det aldrig kommer bli en andra bok, att jag helt enkelt inte kommer lyckas färdigställa ett manus. För det andra är jag grymt rädd att skriva ett andra manus som gör min förläggare besviken, hon som faktiskt trott på mig tillräckligt mycket för att ge mig ett bokkontrakt. Och för det tredje är jag rädd att göra mig själv besviken, att inte min skrivteknik och mitt språk har utvecklats och att jag i min andra bok inte lyckas förbättra de saker som jag fått kritik för.

Så, där har ni dem, mina allra största rädslor. 

Min andra bok släpps idag

I dag blir jag författare på riktigt. I alla fall om man ska räkna som Författarförbundet, som verkar tycka att en bok är ingen bok, två böcker ett författarskap.

Min huvudperson Adam.

Hur som helst släpps min andra barnbok: Inte så fort, Adam!. Min huvudperson Adam, som i våras fick vattkoppor och kämpande mot en förfärlig klåda, ska nu lära sig cykla. Hans snälla pappa är med även denna gång. Och precis som förra gången är boken tvåspråkig. Den här gången tillkommer två nya språk: persiska och arabiska.

Eftersom jag har fruktansvärt mycket jobb för tillfället har jag knappt hunnit ta in hur det känns den här gången. Inför första boken gick jag och byggde upp en förväntan i flera månader. Nu tycker jag att tiden har gått väldigt fort – är det redan den 17 oktober?

Förmodligen kommer jag inte att riktigt förstå det förrän jag håller boken i min hand. (Ännu har jag inte fått mina egna exemplar.) Annat som påminner om att det är på riktigt är när recensionerna börjar komma eller om journalister ringer.

Till dess det inträffar tar jag de lugnt och funderar på hur jag kan hjälpa till att marknadsföra boken. Eftersom jag har mindre tid att lägga än i våras funderar jag på sätt att använda nätet mer. Jag kommer att prova att gästblogga. Det är inget jag har gjort tidigare, men jag tror att det kan vara givande om det görs genomtänkt och strategiskt. Återkommer med tankar om det längre fram.

En annan sak jag ska göra när jag får Inte så fort, Adam! i min hand är att skicka den tillsammans med Inte klia, Adam! till Författarförbundets invalsnämnd. Jag har ansökt om medlemskap och de har bett att få se på mina böcker. Huruvida jag beviljas ett medlemskap beror på den litterära kvaliteten. Det ska bli intressant att höra vad de kommer fram till.

Jag hänger dock inte upp min egen författaridentitet på Författarförbundets beslut. Redan från bok ett har jag haft författare tryckt på mitt visitkort. För det tycker jag att jag är!

Någonstans mellan bitterheten och motivationen

Idag bjuder vi på ett extrainsatt gästinlägg av vår permanenta gästbloggare Therés Stephansdotter Björk. Hon debuterade tidigare i år med Jacks rockiga resa och arbetar nu på uppföljaren Jack och den magiska tatueringen.

Ångest. Kommer jag att vinna eller försvinna? Hur står jag pall för granithårda recensenter som alla söker sitt eget rosslande sound på sågen? Är ångest det bästa ordet för att beskriva sin debutbok? Nej, jag tror nog att lyckan kan tränga sig igenom vilken ångest som helst. Men aldrig tidigare har jag känt en sådan berg-och-dalbana av känslor som när första boken kom till liv. Men vad händer sedan?

Det pratas hela tiden om debuten. Men livet efter då? När bok nummer två ska ut. Den första blev väl mottagen, kommer jag att lyckas uppnå samma höjd med den andra? Hur når jag högre? Om den första föll i glömska, hur får jag den andra att synas? Om den första blev sågad, hur bevisar jag att jag verkligen kan?

Ska jag förväntas ha landat i mitt författarskap i min andra bok? Kanske bok två ger ångest upphöjt till två för en del. Du är inte nygift längre. Nu börjar vardagens allvar bita tag i din nacke som en utsvulten fästing. Hur svarar du? Lyckas du förvandla depp till pepp?

Andra bokens färdigställande krossade min dröm om bokmässan. Jag såg på den som mitt viktigaste steg in i branschen, på riktigt. Istället tog jag det tråkigt vuxna beslutet att stanna hemma och jobba med manus till en allt för snart stundande deadline. Och ja, viss panik uppstod när jag fick tillbaka det redaktörslästa manuset med så mycket ändringar att skärmen blödde rött. Bitterheten sticker. Men motivationen att göra så jäkla bra ifrån mig som möjligt brinner och det starkt.

Trots allt mörker i detta, att skriva bok nummer två är inget man ska försöka undvika. Kör hårt och jobba dig igenom det jobbiga. Du har varit med om det en gång. Kanske blir slutet inte lika fyllt av nyförälskelse. Men är inte en djupare kärlek ändå något att sträva efter?

Therés Stephansdotter Björk, någonstans mellan bitterheten och motivationen

Nytt manus del 2: Vad jag lärde mig av alfaläsarna

I Förra veckan skrev jag om min arbetsordning med ett nytt manus. Jag skrev något om grovmanus, grovredigering och alfaläsning. Jag har nu kommit in i nästa skede, alfaredigering. Jag skriver nästan alltid mina manus utifrån en outline. Det hjälper mig att hålla fokus på vart jag är på väg. Men trots ett gediget outlineande och ett försök att verkligen hålla reda på alla trådar så finns det mycket som måste fixas.

Alfaredigeringen är för egen del nästan den roligaste fasen av skrivandet. Man har i princip ett färdigt manus. Man kan se hela historien framför dig. Man kan hålla den och väga innehållet i sin hand. Man kan se hur berättelsens trådar snurrar, väver och dansar kring varandra.

Detta är fasen där man kan göra de stora ändringarna. Om ett kapitel inte fungerar. Bort med det! Om en scen känns kraftlös. Skriv om den, kanske ur ett annat perspektiv, kanske med en annan komplicerande variabel. Om en karaktär känns blek eller inte blev som du önskade. Ge den en ny personlighet!

Allt ska självklart syfta till att göra manuset bättre. Och ensam med sitt manus blir man ju lätt hemmablind. Så jag är mycket tacksam för all feedback jag fått av mina alfaläsare. De har påpekat ett antal saker som kommer att få konsekvenser för boken:

• Det saknas en ordentlig föraning för en av de bakomliggande trådarna. Det finns inte tillräckligt med motivation för en av karaktärerna att göra som han gör. Därför måste jag lägg till ett kapitel i början med en händelse som får honom att reagera kraftigare.

• Erik, min ena huvudkaraktär, är genom hela boken lite för kaxig och lite för stark. Han går för lätt ur striderna och repar sig för snabbt. Därför måste jag genomgående se till att han blir mer mänsklig och tar mer stryk av allt han går igenom. Han får gärna vara kaxig ibland, bara han får äta upp det senare. 😉

• En av karaktärerna förändras inte tillräckligt av allt som händer och på slutet reagerar han precis som om han ingenting lärt sig. Därför stryker jag helt enkelt hans två kapitel på slutet. De var ändå bara fyllda med meningslös aktion. Nu blir det istället ett nytt kapitel med lågmälda samtal och dolda hot. Mycket mer effektivt, och mer i enlighet med hans karaktär.

• Vid några tillfällen döljer jag för mycket för mina läsare. Det är en fin gräns mellan nyfikenhet och frustration. Jag måste visa mer av vad som pågår bakom scenen.

• Dessutom finns det några tillfällen där tempot behöver ses över. På några ställen händer för mycket, för snabbt, utan återhämtning. Jag måste ändra ordningen på några scener, och eventuellt lägga till en scen för att sänka tempot.

• Ibland är jag övertydlig. Flera av Eriks och Hannas tankar kan plocka bort. Läsarna förstår ändå vad de känner och tänker.

• Jag måste förtydliga hur det där förtrollade armbandet egentligen fungerar. Annars blir läsarna lätt förvirrade.

• På ett ställe hänger inte kapitlen ihop. En viktig tråd tappas bort i kap 6, och återkommer inte förrän kap 10. Därför måste jag skriva in en ny scen som väver ihop trådarna och förklarar varför fortsättningen dröjer.

• Och mycket, mycket mer … Som t.ex. hur länge orkar egentligen en höggravid kvinna dansa? Och hur varmt kan det bli en solig dag i ett gammalt trähus?

Sedan sa alfaläsarna en massa positiva saker också. Sådant som jag sög i mig som en svamp och bevarade i mitt inre. Men det kan jag ju inte skriva om här. Folk skulle ju kunna få för sig att jag skryter. 😉

Nytt manus del 1: Min arbetsprocess

Jag älskar att läsa om hur andra författare arbetar med sina texter. Det är något fascinerande att se hur lika och olika vi fungerar. Dessutom finns det alltid något man kan lära sig och jag är väldigt tacksam gentemot alla de som delat med sig av sina erfarenheter. Så i en anda av att dela med sig tänkte jag skriva något om min arbetsprocess med det nya manuset.

Det vore jättekul om fler ville dela med sig av hur ni brukar göra, antingen i kommentarfältet, eller på era egna bloggar och länka hit (så vi får en pingback.) På så sätt kan vi alla förhoppningsvis lära oss av varandra.

Min arbetsordning ser ut som följer:

• Grovmanus

• Grovredigering

• Alfaläsning

• Alfaredigering

• Betaläsning

• Betaredigering

• Korrekturläsning

• Sista korrigeringarna

Grovmanus

Det viktigaste när man skriver en bok är ju att faktiskt skriva. Det kanske låter lite väl simplistiskt, men det är inte alltid det enklaste. Det har skrivits hyllmeter om skrivkramp och hur man förlöser sin kreativitet. (Här på bloggen finns t.ex. dessa inlägg av Augustin och Annelie.) Min egen filosofi är att bara köra på. För att kväsa min inre kritiker så struntar jag medvetet i allt inte blir perfekt och bara skriver istället.

Jag har upptäckt att jag är en periodare. Jag kan skriva mycket i några veckor och sedan kanske jag inte skriver något alls på en månad. Men under de kreativa perioderna så kan texten bara rasa ut ur fingrarna. För att få det att fungera behöver jag hålla en hög hastighet. Och varje gång min inre kritiker börjar protestera så lyssnar jag med ett halv öra huruvida det är något vettigt, annars trycker jag ner honom och tänker: Det där fixar jag i redigeringen…

Grovredigering

Målet med det höga tempot är att skriva sig igenom hela boken. Först när jag kommit ut på andra sidan kan jag se boken i sin helhet och gå tillbaka och fixa alla de där problemen som min inre kritiker gastade om. Kanske är det några scener som behöver läggas till. Kanske är det karaktärer som ändrat personlighet från min första idé till hur de faktiskt blev på slutet. Kanske är det formuleringar som, när jag nu läser dem med lite distans, helt enkelt inte fungerar. Kanske är det detaljer som stavningen av vissa namn, eller att kontrollera att den där karaktärens ögonfärg är den samma genom hela boken. Man slätar helt enkelt ut groparna och försöker färdigställa manuset så långt det bara går.

Alfaläsning

När grovmanuset har fått sin första redigering, är det dags att skicka ut det till alfaläsarna. Alfaläsningen ligger ganska tidigt i processen. Så då fokuserar man på de stora dragen. Det handlar inte först och främst om stavfel eller grammatiska tveksamheter utan om själva berättelsens struktur.

Den feedback jag önskar från mina alfaläsare handar om:

• Berättelsens övergripande struktur

  • Fungerar den? Blir det en spännande historia?

  • Logiska luckor?

  • Scener som ska tas bort, eller kanske någon som bör läggas till?

  • Finns det överraskningar som skulle behöva ges fler ”föraningar” så att avslöjandet inte blir allt för abrupt?

• Tempo

  • Varieras det med långsammare och högre tempo på ett bra sätt?

  • Scener som förlorar fokus?

  • Fungerar berättelsens klimax?

• Karaktärerna

  • Är deras röster konsekventa genom boken?

  • Går huvudkaraktärerna igenom en förändring?

  • Finns det scener, tankar eller dialog, som inte känns trovärdig?

• Går det att finna ett tema?

  • I sådana fall, vad är det?

• Och andra övergripande saker som de kommer att tänka på.

Just nu sitter jag mitt i alfaredigeringen. Jag lovar att återkomma och skriva om det, men för nu känns detta inlägg långt nog. Återigen, det vore jättekul om fler ville dela med sig om sina erfarenheter. Så skriv! 🙂

Allt gott!

Bra alfaläsare är värda sin vikt i guld

Idag har jag suttit med ett klottrat manus i handen. Det är uppföljaren till Drakhornet som genomgått en hårdgranskning. Det är egentligen det bästa som kan hända med ett manus, att någon häller rött bläck över sidorna. Det kan bara göra texten bättre. Jag har nu fått respons från två av mina tre alfaläsare och jag har fått massor av intressanta kommentarer.

Det är fascinerande hur olika läsare kan vara. En kanske pekar ut historiska anakronismer, luddiga formuleringar och när en karaktär förlorar sin trovärdighet medan en annan kanske granskar berättelsens struktur och skoningslöst pekar ut tillfällen när berättelsens trådar har trasslat in sig. Bra alfaläsare är värda sin vikt i guld.

Sedan har vi de där kråkfötterna i marginalerna. De där små kommentarerna med frågor, tankar och utrop som beskriver vad som gick genom läsarens huvud just då. Man får följa med medan läsaren glider genom texten och kombinerar ihop det till en hel värld. Tankekedjor som plötsligt bryts av ögonblick av förståelse. Eller ibland, brist på förståelse. Då vet jag att jag gjort något fel. Då behöver något repareras, förstärkas, förklaras …

Detta är detsamma inom all litteratur. Inom alla genrer måste man eftersträva trovärdiga karaktärer och en logisk berättarstruktur. Men inom litterär fiktion så har i alla fall författaren och läsaren en gemensam grund. För det mesta utspelar sig historien i den ”vanliga” världen. Men inom fantasy och science fiction tillkommer dessutom världsbygget, som ibland kan vara helt enormt.

När jag nu sitter här och läser … När jag ser vilka sidor mina läsare förtrollats av, och vilka de ställer sig frågande inför, så ger det mig en tidigare oöverträffad förståelse för hur berättelsen uppfattas. Allt som fungerar, men även det som är trasigt. Jag har hittills fått ett antal logiska hål utpekade för mig. Min hjärna har redan börjat drömma upp nya scener för att fixa dem. Sedan finns det andra scener där vissa karaktärer beter sig konstigt. Då finns bara en sak att göra. Redigera, kapa och redigera ännu mera.

Men sedan finns det saker som bara jag känner till. Ibland finns det orsaker till varför en karaktär beter sig som den gör, som denna bok kanske bara snuddar vid, men som kommer att förklaras senare. Ibland finns det bakomliggande förlopp, som kommer att beröra framtida böcker i serien. Men detta är än så länge hemligt för läsaren. Då gäller det att gå balansgång. För å ena sidan vill man inte avslöja för mycket, å andra sidan vill man inte lämna sina läsare förvirrade. Det är en stor utmaning.

I slutändan, efter all kritik och redigering, så kommer manuset att bli bättre. Det är det som är syftet. Så att de slutgiltiga läsarna aldrig får se alla de misstag jag en gång gjorde. För jag fick hjälp att upptäcka dem. Själv hade jag varit hemmablind och chanslös.

Därför vill jag rikta ett oändligt stort TACK till mina kära alfaläsare. Ni är fantastiska!

Hårdrock, magi och girlpower!

Dagens gäst är vår egen permanenta gästbloggare Therés Stephansdotter Björk som nyligen debuterade med Jacks Rockiga Resa och som redan är på gång med uppföljaren.

Man tycker att perioden innan boksläppet är hektiskt, tills man upptäcker livet efter. Att vara på ett förlag där man har stor frihet att själv styra sin bok och vara delaktig i marknadsföringen har sina fördelar. Men det kan också ta tid. Speciellt om man som jag vill väldigt mycket, gärna på en gång.
I skrivande stund befinner sig boken tillsammans med Tinnituskonsulten på Sweden Rock Festival. Något sent påtänkt hann jag inte åka med själv denna gång. Men förhoppningarna om en större närvaro på nästa års festival finns. Kanske kan vi etablera ett litet ”Metallien” (det magiska rocklandet i min bok) för alla barn som besöker festivalen?
Just nu förbereds ett även det sent påtänkt samarbete med Getaway Rock Festival i Gävle 7:e-9:e juli. Hoppas även där på något som kan växa. Men det återstår att se.

När det gäller något nytt känns svenska folket överlag tröga i starten, vilket egentligen inte är så konstigt. Blev dock väldigt glad när jag hörde att även Pocketshop nu köpt in ett antal exemplar av Jack. Nu är det bara att hoppas på att folk köper den från butikerna också. Retur i bokbranschen måste vara synonymt med Voldemort för Harry Potter! Det är ett skrämmande faktum i många fall. Men ”ondskan” kan besegras!

Jag jobbar som en tok med marknadsföringen av boken för att det faktiskt behövs. En bok eller författare blir inte stor utan jobb hur mycket det än kan verka så. Syns man inte så finns man inte och det gäller i allra högsta grad böcker och författare. Min dröm om att sitta lite gömd i en stuga och skriva kan jag glömma. I alla fall för nu. Jag tror ändå att det fungerar att vara den sociala ensamvarg jag är, i ett författarskap.

Jag har nu sedan ungefär en månad börjat skriva på Jacks och Alices nästa äventyr. Denna gång frontas boken av en känd hårdrocksmusiker vid namn Snowy vilket känns extra roligt. Dessutom blir det lite mer girlpower som sig bör i ”Jack och den magiska tatueringen”. Jag har bara kommit en liten bit på vägen men har redan fått en hel del superfina illustrationsförslag från min käre illustratör och vän Andreas Bergqvist. Att vi båda vill, och det mycket, bådar gott för nästa bok som jag gissar blir lite bättre än den första 😉

Jag kan dessutom nu med Facebooksidan Jack: Hårdrocksbarnboken hålla en dialog med läsarna. Där kan jag få tips och idéer om exempelvis vilka tjejer de vill läsa om i nästa bok. Vad är väl bättre att få stöd av sina läsare i skrivarprocessen? Jag fick för några dagar sedan läsa en finfin recension av boken i Sydsvenskan, vilket resulterade i en väldigt välkommen energiboost i stil med bensin på en eld.

Ett första utkast av nästa bok ska vara klart om tre veckor. Så nu är det bara att låsa dörren, äta upp nyckeln, dra ner gardinerna och låtsas att solen inte finns. Ungefär =)

Drivkrafter och motiv i bilderböcker

I måndags träffade jag illustratör och förläggare för att prata om nästa bok om Adam, som ska komma ut i höst. Utöver en del praktiska spörsmål blev det en hel de diskussion om vem han är egentligen, vår Adam. Varför gör han som han gör? Hur är hans pappa?

Inför första boken hade illustratören och jag diskuterat en del grundläggande saker som var viktig för att förstå hur det ser ut kring Adam. Saker som inte nödvändigtvis syns i boken, men som vi känner till. Nu när det har blivit dags att skapa en ny bok om Adam känns han som en gammal bekant. Han har ett liv, han har mött världen och han har varit med om saker. Han och hans pappa har en relation. Allt detta påverkar förutsättningarna för nästa bok.

I råd till blivande romanförfattare brukar det heta att man bör känna till sina karaktärer och deras motiv väl. Det är det som driver historien framåt. Nu när jag sitter med andra boken framför mig inser jag att det är precis lika viktigt i bilderböcker. Om vi som skapar berättelsen inte vet varför huvudpersonen gör som hon gör eller tänker som hon tänker kommer läsaren inte heller att begripa det.

I nästa bok ska Adam lära sig cykla. Det kan gå till på många olika sätt. En förälder kan vara drivande, barnet kan vara en naturbegåvning och det kan gå åt skogen. Hur det går för Adam ska jag inte berätta, men en lite detalj som illustrerar vikten av att känna till sina karaktärers motiv vill jag ändå dela med mig av.

I det manus jag hade med mig till mötet i måndags säger pappa till Adam, efter att Adam har ramlat på cykeln:

– Upp på sadeln igen!

Utöver att diskutera om detta  är något som en förälder skulles säga till sitt barn, pratade vi om det verkligen är en sådan pappa Adam har. Repliken antyder att det är pappan som är drivande, att Adam behöver uppmuntras för att fortsätta cykla. Men vi som känner Adam och hans pappa vet att det inte är sådana de är. Det är Adam själv som vill cykla och pappan som är  ängsligt lagt. Alltså var det bara att stryka repliken, skriva om.

Trots att manuset liksom  det förra  bara består av drygt hundratalet ord uppstod en hel del sådana här diskussioner. Hur känns det egentligen för ett barn att ramla på en cykel? Vad säger man? Hur ser man ut? Hur känns det att som förälder släppa taget om pakethållaren och låta sitt barn cykla ut i världen?

Det är frågor man måste ställa sig för att skriva en berättelse om ett barn som lär sig cykla och en förälder som hjälper till. Inte för att tala om för läsaren hur det ligger till, utan för att det är nödvändigt för att göra berättelsen trovärdig. Hur väl vi lyckas får ni se i oktober.