Hur episkt kan det bli egentligen?

Jag har precis börjat skriva igen. Det känns oerhört skönt. Under nästan två månader har all min lediga tid gått åt till Drakhornets release och allt det praktiska kring det. Det har visserligen varit både kul och lärorikt, men jag har ändå saknat min skrivtid. Äntligen börjar jag få möjlighet att skriva igen.

När jag nu sitter här med manuset till tvåan, står jag plötsligt inför ett vägval. Jag skriver ur ett nära tredjepersonsperspektiv. Det innebär att jag rent tekniskt kan ha hur många huvudpersoner som helst. När jag skriver ”huvudperson” så menar jag personer ur vilkas synvinkel historien berättas. Här skiljer sig tredjepersonsperspektivet drastiskt från ett förstapersonsperspektiv där du bara kan ha en synvinkel, (eller möjligtvis två om du är en riktigt skicklig författare).

Detta är andra delen i en fantasyserie. Om man läser episk fantasy, som t.ex. serierna av Robert Jordan eller George R.R. Martin så har de nästan hur många huvudpersoner som helst. Men hur episk vill jag egentligen göra min serie? Bara för att man med tredjepersonsperspektivet kan ha hur många huvudpersoner som helst så innebär det inte att man ska ha det. Det blir lätt rörigt. Å andra sidan kan ett stort antal huvudpersoner ge historien en mångfald, textur och botten som inte går att göra med ett fåtal synvinklar.

I första boken har jag egentligen bara två huvudpersoner. Det är Hanna och Erik. Allt som sker ses ur deras perspektiv. Detta är roligt att leka med, t.ex. i hur de ser på varandra. Enda undantaget är prologen och epilogen då jag för bara någon sida hoppar ner i någon annans huvud. Men dessa är inte bärande röster för historien, utan bara glimtar som är till för att ge läsaren ledtrådar och en känsla för det främmande.

Jag hade först tänkt att jag skulle utvidga antalet huvudkaraktärer. Att jag skulle plocka in fler röster och synvinklar ju längre serien gick. Men nu är jag inte så säker längre. Till en början med så har jag förälskat mig i Eriks och Hannas röster. För det andra så blir hela bokserien mycket tajtare och stramare om jag bara håller mig i deras huvuden. Å andra sidan kan jag frambringa en mycket större målarduk och väva många fler trådar om jag får tillgång till några huvudpersoner till.

Vad säger ni? Har ni några tips och råd? Hur bör jag göra?

Gör en outline – eller dö!

Jag har börjat skriva på manuset till Drakhornets uppföljare. ”Redan?” kanske någon tänker, men jag planerar att försöka släppa andra boken lagom till jul, och då måste manuset vara klart efter sommaren.

Det är inte riktigt lika brutalt som det låter. Faktum är att manuset redan är skrivet till 60%. Men mitt problem är att det inte riktigt hänger ihop längre. I höstas gjorde jag en stor redigering av Drakhornet. Jag strök en del, lyfte fram annat, ändrade liksom balansen i historien och skrev ett nytt slut. Mycket av det som kommer att komma i tvåan fanns redan innan jag gjorde dessa förändringar.

Frågan är, hur mycket av det kan materialet jag använda? Det finns en bra grundstruktur som jag fortfarande vill ha kvar. Där finns en berättelse med nerv och karaktärer som tvingas fatta desperata beslut. Det vore så synd att tvingas slänga det.

Samtidigt är jag mycket medveten om att allt inte går att rädda. Vissa saker fungerar helt enkelt inte längre under de nya förutsättningarna. Så hur ska jag då göra för att veta vad jag ska ta bort, och vad jag ska behålla. Enkelt. Jag gör en outline.

Olika författare fungerar på olika sätt. Vissa sätter sig bara ner och skriver. Orden ramlar ut på sidan. De vet inte nödvändigtvis själva vart de är på väg, men det är en del av tjusningen. Andra funderar ut hela berättelsen i förväg, gör en tydlig outline för varje kapitel och sedan sätter de igång. Då blir själva skrivandet mer av att fylla i mellanrummen, mer av att klä skelettet med muskler.

Personligen är jag lite mitt i mellan. Jag outlinar en del, men ofta inte mer än några punkter som jag vet att karaktärerna behöver träffa på vägen. Däremellan låter jag mig utforska. Det blir roligare så.

Men inför jobbet med uppföljaren inser jag att jag måste outlina hårdare. För här finns redan ett stort antal trådar. Nu måste de vävas ihop snyggt. Då kan jag inte bara sätta mig och utforska, jag måste veta vart jag är på väg. Jag måste rita en karta. Annars är risken stor att hamna i en återvändsgränd.

Hur brukar du göra när du skriver? Utforskar du historien och karaktärerna helt fritt, eller skriver du en tydlig outline? Kommentera gärna. Det är alltid lika intressant att höra hur andra brukar göra.

Ny Adam-bok i höst

I slutet av förra året satte jag upp en mål för mig själv: att skriva på minst ett nytt bokkontrakt under 2011. Det målet är nu uppnått. Förra veckan skrev jag på ett avtal om andra boken om Adam. Den kommer att komma ut i höst på samma förlag som första Adam-boken. Det blir två nya språk den här gången: arabiska och persiska. Dessutom fortsätter vi med spanska, somaliska och bosniska.

Den här gången är arbetsordningen lite bakvänd i jämförelse med första boken. För att komma med i höstens Barnbokskatalog måste omslag, titel och baksidestext vara klart relativt snart. Med första boken gjorde vi precis tvärt om.

En annan rolig sak är att Adam ska bli klistermärke. Det blir små runda märken där han gör tummen upp och säger Bra jobbat! på svenska eller ¡Excelente! på spanska. Belöningsklistermärken kallas de visst, och är tänkta att användas som uppmuntran i skolan.

Nu siktar vi på att göra Adam till modersmålsböckernas Mamma Mu 🙂

Hjärtat begär, det hjärtat begär.

Det är väldigt mycket att göra just nu. Visst anade jag att det skulle bli mycket kring releasen, men inte visste jag hur mycket tid det skulle ta. Varje dag är det något nytt.

Har skickat ut recensionsexemplar, tagit kontakt med tidningar, vilket resulterat i en intervju hittills. Har fixat med hemsidorna och podcasten, ett nytt avsnitt kommer upp idag. Har designat affischer och skickat iväg data till tryckeriet. Har kollat upp grejer inför signeringen på ICA nästa vecka. Kollar kontakter med lite bokaffärer. Ska försöka komma med i BTJ´s häfte samt barnbibliotekets katalog. I nästa vecka ska jag ner till det lokala biblioteket och kolla läget inför den monter som ska stå där.

Det är jättemycket, och det är jättekul! Man får kontakt med så mycket sköna människor. Och så får man ju prata om det man tycker bäst om i hela världen, böcker. 🙂 Problemet är att jag inte får tid över till så mycket annat. I vanliga fall brukar jag skriva varje kväll kl 22.00 – 24.00. Men det har inte varit möjligt senaste månaden. Jag saknar min skrivtid.

Det är egentligen ett lyxproblem. Jag vet. Och jag har ingen som helst rätt att gå och gny över det. Jag är otroligt lyckligt lottad som faktiskt kan hålla min egen bok i handen. Ändå kan jag inte hjälpa det. Min hjärna börjar gå igenom manuset för del två och arbetar redan med strukturer, händelser och revideringar. Revideringar? Kanske ni undrar. Jo, det finns redan en hel del skrivet. Men det är långt från klart.

Sedan har jag en annan bok jag längtar efter att skriva. Under en period arbetade jag med ensamkommande flyktingungdomar. När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen var det flera av dem som uttryckte sig mycket nedlåtande om just ensamkommande flyktingbarn. Att de var lögnare allihop, att det var bluff och båg alltsammans. Det gjorde mig rent ut sagt förbannad. Nu vill jag skriva en sann historia, om dödandet, kaoset, flykten och ankomsten till Sverige. Men när ska jag få tid med det här? Kanske till sommaren?

Jag vet som sagt att jag inte har någon rätt att klaga. Jag om någon har det väldigt bra. Ändå klagar hjärtat. Det har ett omåttligt begär efter de där timmarna, då enbart jag och texten existerar. Hjärtat begär, det hjärtat begär. Är det inte märkligt.

Augustin: Ett meddelande från andra sidan

Äntligen borstade den bastanta damen vintern ur kläderna. Hon ställde sig bredvid mig i receptionen till Bonnierförlagens högkvarter på Sveavägen i Stockholm. Kanske var hon i femtioårsåldern, jag har för mig att hon hade en mörk pälsmössa på sig, men jag kanske såg fel. Hon ställde ner sin väska på den klädda stolen mittemot min och drog upp blixtlåset till väskan.

Jag är numera vad som kallas en framgånsrik författare, men det känns inte så. På väggen i mitt skrivrum har jag satt upp en recension från den läsare på boktipset.se som skrev att hon älskade min bok från den första sidan till den sista. Min roman var en kritikerframgång. Den vann till och med ett pris.

Min nästa bok kom ut i höstas och är en försäljningsframgång. Inte bara journalister och journaliststudenter har köpt den. Tydligen har min ambition att den skulle vara en hjälp för alla människor som skriver och bloggar lyckats ta sig igenom mediebruset. Det verkar som om många gett ‘Så blir du en bättre journalist (och gladare)‘ i julklapp till skrivande människor.  Det hade jag inte väntat mig och det gör mig glad. Men det får mig inte att känna mig som författare.

I entrén till finrummet för författare väntar jag på att få träffa min förläggare som kommer att säga uppmuntrande ord om det utkast som kanske blir min nästa roman. Jag är tidig, neurotiskt tidig, så jag kommer sitta i entrén i en halvtimme med tjocka vinterkängor på. Damen som delar några av minuter av min väntan drömmer om författarskapet. Hon säger det inte högt, men ur sin väska tar hon ett av tre bruna kuvert som har den välbekanta manustjockleken. Jag ser på sättet hon håller bunten att det inte är en fackbok. Det här är en roman, en berättelse om något personligt som hon lämnar i okända händer.

Det har gått två år sedan jag var med och startade Debutantbloggen, och drygt ett år sedan jag debuterade och det glädjer mig att se hur bra det har gått för er att fortsätta med bloggen. Många människor läser debutantbloggen, många får sin tröst i att inte vara ensamma i sin längtan efter att förstå sig på sitt eget skrivande.

Jag känner mig inte längre lika löjlig när jag säger att jag behöver skriva, men jag har fortfarande svårt att presentera mig som författare. Oftast säger jag att jag är byråkrat på Sveriges Radio.

Jag visste, intellektuellt så visste jag, att jag skulle vara samma person på andra sidan publiceringen. Men det är samma upptäckt som jag gör när jag rest bort ett längre tag. När förtjusningen över de nya omgivningarna lagt sig, så inser jag att resesällskapet är samma gamla Augustin som hemma i Sverige.

Kvinnan lyfte upp det gula, tjocka kuvertet och räckte fram det till sekreteraren som satt med headset bakom en rundad disk.

‘Det är ett manus’, sa hon.

Det hördes att hon visste att Bonniers får över tusen manus varje år.

‘Tack’, sa sekreteraren och tog emot det.

Damen stängde sin väska och virade in sig för att möta snömodden utanför. Jag vill säga någonting, för jag har själv varit i samma situation som hon, jag har själv lämnat över mitt manus till en obekant receptionist och gått hem till en evighetslång väntan.

‘Lycka till’, slank det ur mig.

Hon tittade på mig, först förvånat, men sen nickade hon ett tack tillbaka.

Jag vet inte vilken berättelse som gömmer sig i det tjocka kuvertet, men gissar att hon har skrivit länge, för det var tjockt. Jag gissar att det har kostat henne tid och kraft att skriva. Ni vet allesammans att romaner inte skriver sig själva. Kanske kommer hon, som jag, upptäcka att personen som väntar på andra sidan publiceringen är hon själv.

Och kanske är det alldeles tillräckligt.

/Augustin

Snart är året över

Jag kanske börjar tänka på årets slut lite väl tidigt men – jag vet vad jag ska göra mellan idag och oktober nästa år. Strikt talat vet jag vad jag ska göra hela nästa år, vi satte schemat på jobbet häromdagen. Anledningen till att jag satt här och tänkte på det gångna året är att jag tänker på nästa år. Jag har fått min tidsplan från förlaget gällande bok två och det är blandade känslor. Jag är både förväntansfull, glad, laddad, skräckslagen och handlingsförlamad. Det ska bli en bok till. Den har en tidsplan. Gudars skymning.

Och när jag så sitter och våndas över mitt noga planerade och deadlineindelade 2011 så tänkte jag på det hastigt ihoprafsade 2010 som varit. Visst visste jag att boken skulle komma ut, men jag hade ingen aning om hur arbetskrävande de olika momenten skulle vara, eller hur förlamande jag tycker att recensioner är eller hur mycket energi det tar att göra roliga saker eller hur lång tid jag behöver för att förbereda ett till synes enkelt föredrag, eller hur utmattande det är med intervjuer och den sociala baksmälla jag får efter dem (ni vet, när man ångrar saker man sagt och går igenom allt i huvudet med en stigande känsla av angst).

Det känns som en stor skillnad, den mellan 2010 och 2011. Det är väl som både Marcus och Annette har konstaterat, nu har man gjort det en gång, nu är snart debutantåret över (om än inte debutanttiden) och man har liiiiite bättre koll på saker än innan. Jag vet i alla fall att all den tjänstledighet jag lagt in om kommer att behövas för att möta min första deadline och jag är glad att jag kan beräkna det och att jag vet att den här äggsjuka känslan inte är permanent. Den går över, i oktober kanske.

 

Anette Kindahl säger tack och adjö

Det är dags att säga tack och adjö till Debutantbloggen. Mitt debutantår är snart till ända. 2011 är det nya, nervösa förstagångsförfattare som intar scenen och jag slinker ut bakom kulisserna och återgår till vardagen.

Nåja, helt vardag är det inte, jag fortsätter att vara tjänstledig en bra bit in på det nya året och skriver vidare på mitt nästa projekt som nu har kommit ungefär halvvägs och fått ett arbetsnamn: Mannekängprotokollet.

Det är både svårare och lättare att skriva den här gången. Lättare för bekräftelsen i att ha blivit antagen och publicerad gör att jag är avslappnad på ett nytt sätt när jag skriver. Helt enkelt är självförtroendet bättre och jag litar på min text. Rent konkret betyder det att jag är mindre upptagen med intrigen. När jag skrev Kokongen tänkte jag att det gäller att hitta på en bra historia eftersom jag inte är så bra på miljöer och karaktärer. Nu känner jag att sättet jag skriver på är styrkan.

Svårare är det naturligtvis för att jag vill att det här ska bli så mycket bättre och kan jag åstadkomma det? Skrev jag inte på toppen av min förmåga när jag skrev Kokongen? Jag minns att jag tänkte, när jag skickade iväg manuskriptet våren 2008, att bättre än så här kan jag inte skriva. Blir inte det här antaget finns det inget mer att göra.

Med facit i handen blev det inte så mycket med agenter och filmrättigheter men hoppet fanns i somras och ett tag kändes det som om det var mycket spännande som kunde hända runt nästa hörn. Vad som konkret hänt är att förlaget tryckt upp 1000 ex till och det är i alla fall något att glädjas över.

Samtidigt uppskattar jag min vardag allt för mycket för att önska mig så mycket mer än just tid till att skriva och det har jag ända fram till augusti 2011. Skillnaden är att nu är jag inte debutant längre. Ett tillstånd som faktiskt inte kan återkomma men som jag är en av de lyckliga få att ha fått uppleva.

Jag hoppas Debutantbloggen lever vidare och att nya aspiranter tar upp stafettpinnen. Det har varit roligt att skriva här men framför allt att läsa inläggen och då kanske allra mest året innan jag själv blev debutant. Det är väl så med mycket, det är förväntan inför något som är det stora.

God jul och tack för mig.

Anette Kindahl

Två gånger är en vana

Med mindre än en vecka kvar till releasen av En käftsmäll är också beröring slår det mig hur stor skillnaden är mot förra gången jag debuterade.

(Ja, jag räknar båda släppen som debuter. En romandebut och en lyrikdebut under samma år = en dubbeldebut. Det låter dessutom tufft, dubbeldebut. Och allittererar.)

En vecka innan Gå på djupet släpptes var jag minst sagt toknervös. (Minns du inte? Kika här!) Och det trots att allt var på plats. Böckerna hade kommit från trycket, näthandeln hade redan lagt upp dem för förhandsbeställning medan införsäljningen till den analoga handeln var klar sedan månader tillbaka. En filmtrailer var skriven, inspelad, redigerad och upplagd på Youtube. Releasen var minutiöst planerad – likaså var medieutskicken. Och eftersom Kalla Kulor är ett sådant förlag, hade jag ett finger med i allt ovanstående.

Och nu… hm… låt mig se. Av böckerna har jag inte sett röken. Adlibris har visst en sida om Käftsmällen, men boken är markerad som ”slut”, vilket väl innebär att den inte har kommit än. Trailern är ännu bara en glimt i min förläggares ögon och medieutskicken har fortfarande statusen ”på gång”. Releaselokalen är visserligen bokad och klar, men i övrigt råder ett kreativt kaos – jämte det årliga decemberkaos som knackade på fönstret redan igår.

Nervositeten lyser däremot med sin frånvaro.

Är det så enkelt att jag redan har blivit blasé? Är en gång ingen gång, medan två gånger är en vana? Visade sig alla farhågor förra gången vara ogrundade? Bryr jag mig mindre om En käftsmäll är också beröring än vad jag gjorde om Gå på djupet?

Blasé tror jag inte att jag har blivit. Och ogrundade farhågor… tja, den där drömmen om att slå igenom med debutromanen har hittills kommit på skam. (Jag har varken varit på signeringsturné eller blivit igenkänd på stan. Däremot drömde en bibliotekarie i Kungsbacka att hon var Emil Axelsson, räknas det?)

Och det är klart att jag bryr mig om Käftsmällen. Men till skillnad från Gå på djupet, som var Den Stora Debuten, ser jag nog diktsamlingen som en kul bonus. Varje sålt ex är en seger – ja, det är faktiskt en succé att den alls kommit ut! Jag kommer nog aldrig att kunna bli besviken på eventuella dåliga försäljningssiffror. (Jag menar, hallå, vem köper diktsamlingar av levande författare?) Och får jag en enda recension – till och med av en magsur boråsare – lär jag bli överlycklig!

Okej, det sista var nog en överdrift. Dålig kritik har jag ännu svårt att släppa. Jag är alltså inte helt blasé.

Men helt klart verkar min happy-go-lucky-inställning till Käftsmällen vara en sämre grogrund för nervositet. Kanske kunde jag lära mig något om livet av det.

Synd att det ska vara så svårt att se hela livet som en kul bonus.

/Marcus

Textstumpar

Marcus – jag beundrar dig för att du vågade släppa sargen, att du har lyckats göra en bok till, i en annan genre, att du har börjat (om än också förkastat) en ny roman och du har driv fortfarande! Jag gick i andra riktningen. Samma vecka som jag blev antagen hade jag också tackat ja till heltid.

Vad har jag gjort den senaste veckan? Jag har åstadkommit textstumpar är vad jag gjort. Det är korta stycken text, inspirerade av en scen jag vill göra, en känsla jag vill ha med, en karaktär jag har tänkt på eller en relation jag är sugen på att se mer av (Scrivener uppmuntrar det här snuttifierandet av boken, det vill helst att man behandlar sin text som flera kortare scener). Helt oavsett att jag inte tycker de är usla så hänger de inte ihop. Det finns inget lim mellan dem, ingen logisk ordning. Såhär har jag hållit på i ett par månader. Det är lite oroande.

Men häromdagen kom jag på en ny textstump att skriva och plötsligt sitter jag där med den delen av snöret som befann sig mellan tre av de andra stumparna. Jag har nu ett långt band som jag kan använda till boken. Jag har namn och identitet till tre karaktärer som dykt upp i stumparna tidigare, men utan att jag kunnat identifiera dem. Jag blev alldeles champagnebubblig i bröstet när det hände.

Dessutom hade jag ett eurekaögonblick häromdagen när jag kom på ett tema att jobba med. Det är inte som om jag inte har flera andra också, men det här, det är finare och roligare än de andra och jag har redan nosat på det men inte vetat om det förut.

Ja, jag kan väl säga att det här med att skriva med en deadline är underligt och spännande. Min process har förändrats, om det är till det bättre återstår att se. Jag har tre dagar kvar av min skrivledighet och sen är det tillbaka till heltidsjobbet igen, det och julhandeln.

-Nene

Att ta sig på allvar

Jag har en deadline att jobba mot. Jag förväntas ha text att visa upp för förläggaren i slutet av januari. Det börjar bli knappt om tid.

Samtidigt är det november och december, de månader på året då jag har som mest att göra socialt, jag jobbar inom handels och kan omöjligt ta ledigt under julhadeln och julhelgen flyttar inte på sig. Ovanpå det har vi ett par föreläsningar i skolor och ett möte med alumnerna från utbildningen där jag skulle producera text (tills imorgon om jag ska vara noga).

Att säga att jag är stressad är eventuellt att underdriva. Men det går bra just nu. Så pass bra att jag fått tillbaka lite av mina förhoppningar om att faktiskt klara min deadline. Och då kommer vi till vad jag anser det är att ta det här skrivandet på allvar. Det är när jag låter bli att göra saker jag brukar göra, och allra helst sådant jag gillar att göra, för att skriva istället. Hela den här helgen har varit full av det. ”Nej tack, jag måste skriva” sagt utan att känna mig pretentiös eller dum, mer som i att jag verkligen måste, annars kommer det här inte att gå.

Jag är försiktigt optimistisk.

En vecka i retrospekt

Efter en veckas skrivledighet kan jag konstatera att det där med hur svårt det skulle vara att skriva andra boken efter att den första kommit ut – det stämmer helt in på mig.

Jag har allvarligt funderat på ifall jag blivit galen. Texten beter sig inte som den brukar. Jag tycker att jag skriver en sak bara för att ett par veckor senare läsa igenom det och undra vem fan har stulit min text och lämnat det här skräpet istället? Eller börja leta i alla mappar i datorn efter det riktiga dokumentet, det jag måste ha skrivit efter det här, för det här är väl ändå bara en skiss?

Jag har ägnat veckan åt att skriva nytt, skriva om och sen läsa allt material som jag har liggande och prognosen har varit varierande beroende på vad jag tittat på. Allt från ‘det här blir aldrig en bok!’ till ‘det här var inte lika illa som jag trodde’. Jag har pysslat med skrivövningar (säg ett ord och jag ska skriva det i en mening för en av mina karaktärer, nämn en stämning och jag ska skriva en scen utifrån det, säg ett föremål och det ska vara med på något sätt) för att rycka mig ur gamla spår, jag har gått igenom gamla anteckningar för att se om jag missat någon tråd jag ville pyssla med, jag har pumpat mina vänner på MAS efter ambulansrutiner och jag har gått ut på stan med kamera för att se om platserna håller vad de lovade i mitt minne.

Det känns bra men det går fan inte fort.

Sen har jag försökt ladda batterierna (något vi pratat om här på bloggen förut). Det har varit lite tunt med återhämtning mellan de hektiska perioderna men eftersom jag ändå skulle fira min födelsedag passade jag på att göra något riktigt roligt också, jag gick på en tvådagars konsert med Neubauten i Köpenhamn. Det är säkert inte allas musiksmak men det artisteri, den skaparglöd och de fantastiskt poetiska texterna var verkligen precis vad jag behövde. Det och att det var mycket slagverk med metalliska klanger.

Så, kontentan är att jag vill slå på saker som säger klang och att det ska gå fort som tusan. Vi får väl se vart det barkar hän. Ha en fin allhelgona alla!

-Nene

Nä, det blev Bromma

Förra veckan berättade jag lite om NaNoWriMo, och spekulerade i huruvida jag skulle vara med där. Kommentarforumet översköljdes av uppmuntran: ”Klart att du ska!” Endast en person var negativ, vilket var tur: hade det bara varit happy happy joy joy hade jag omedelbart blivit misstänksam.

Nu är det november, och jag har inte reggat något konto på den officiella sajten. Jag har inte heller börjat skriva. Trots all uppmuntran bestämde jag mig för att lämna trettio dagars skrivfrenzy därhän även i år.

Varför?

Jo, för att jag insett att jag behöver låta hetsen vila för ett ögonblick. Och för att min egen beskrivning av mitt skrivande som ett slags produktionshämmat, påställetstampande prokrastineringsmästerskap antagligen bara är något som ett tillfälligt dåligt självförtroende har ljugit ihop.

Ser jag det i backspegeln har jag faktiskt gjort en del i år. Gett ut debutromanen. Producerat en diktsamling. Gjort en synopsis till roman nummer två. Samt utvecklat mitt spokenwordande och scenpoetande så långt att jag faktiskt får en och annan betald bokning nuförtiden. Det är väl inte så förskräckligt improduktivt?

Jag gjorde ju ett försök att börja skriva råtext till roman nummer två i augusti. Det gick till en början jättebra – på det här NaNoWriMo-mässiga sättet att bara skriva utan eftertanke och självcensur. Sen läste jag eländet, och var tvungen att kasta alltihop. Skrivfrenzyn var inte någon medicin mot fastkörningen – den var själva sjukdomsorsaken.

Nu tror jag att jag behöver nåt helt annat än ohämmad flödesskrivning. Jag tror att jag behöver dess motsats, tillika mest förbjudna i dessa effektiva dagar: ROMANTIKEN.

Ja. Jag behöver cafésittandet. Dagdrömmandet. Det planlösa flanerandet i Lundells fotspår genom ett höstdimmigt Stockholm. Det konstnärliga filandet. Väntan på inspirationen. Allt det där som en gång var ett ideal, men som moderna, professionellt arbetande författare tävlar om att ta avstånd från.

Någon av kommentarerna på mitt NaNo-inlägg förra veckan strukturerade upp sitt skrivande som ett bankkonto. Jag förstod inte riktigt, bokföring skrämmer mig en smula, men jag har en egen bankkontoliknelse att kontra med och den gäller själva kreativiteten: När man skriver gör man uttag. När skrivandet krampar kan det vara för att man inte har täckning på kontot. Då måste man göra en insättning – alltså se till att inspirera sig.

Det har blivit hög tid för mig att göra några insättningar.

/Marcus

PS. Till alla er som deltar i NaNoWriMo i år önskar jag givetvis all lycka och produktivitet! You go girl!

Skrivvecka

Jag har skrivvecka nu. För en halvtimme sen gick jag hem från jobbet och ska inte vara tillbaka igen förrän måndagen den 8e november. Jag är så exalterad att hälften kunde vara nog! Det är en lättnad i spännbandet över bröstet och en nyförälskad klump i magen. Sista timmen på jobbet kunde jag inte sluta le heller. Mina stackars kollegor visste inte vad de skulle göra av mig. Missförstå mig rätt, jag älskar mitt jobb och stortrivs med kollegorna, men det här, det är efterlängtat.

Jag har skrivit upp mig på NaNoWriMo (som Markus pratade om häromdagen) sedan länge, det blir min tredje gång, och planerar att låta drivet och skrivfrenesin dra med mig. Jag har inga som helst planer på att klara de 50 000 ord som är målet för november månad, men om jag kan få lite draghjälp den här veckan bara så är det ändå värt det.

Naturligtvis har jag grandiosa förväntningar på den här veckan, men jag försöker tona ner dem lite. Man hinner ju inte allt. Har jag hört. Men jag kommer att hinna fylla år och jag kommer att hinna ladda batterierna lite. Och det kommer att skrivas om det så är det sista jag gör.

Jag tar för övrigt fortfarande emot frågor om det är något ni undrar över.

Nene

NaNoWriMo: Bra eller Bromma?

Den imbecilla förkortningen i rubriken ovan är naturligtvis amerikansk. NaNoWriMo står för ”National Novel Writing Month” och är ett amerikanskt initiativ som går ut på att få folk att skriva en roman på 30 dagar. Närmare bestämt i november. Spektaklet har funnits sedan 1999 och tokväxer visst för varje år som går.

NaNoWriMo är en tävling där man bara tävlar mot sig själv. Målet är att under november månad skriva en roman på minst 50 000 ord. (Det är 1667 ord om dagen, det!) I övrigt finns inga bestämmelser alls. Ingenting om vad som räknas som en roman (”tycker du att det är en roman så tycker vi också det”), inga förbud mot långa citat från andra författares verk, och självfallet inte skuggan av ett kvalitetskrav. Det enda som är förbjudet är att börja för tidigt. Råtexten måste börja skrivas senast den 1 november. Och den får inte innehålla något som man skrivit innan heller. Utom om det är nån annan som skrivit det, förstås.

Det finns flera element i NaNoWriMo som kan förefalla provokativa. Framför allt det där med att premiera kvantitet framför kvalitet. ”Man kan i princip skriva av ett avsnitt av Simpsons och integrera det i sin dialog”, skriver en häcklare, och ja, det kan man förvisso. Att kalla resultatet av en ”skriv så många ord du kan på en månad utan att bry dig om vad du skriver”-bonanza för en roman är kanske också lite övermaga. NaNoWriMo-folket säger med ett leende att ”det viktiga är inte vad du skriver, utan att du skriver”. Jag är inte helt säker på att Björn Ranelid skulle hålla med. Om han ens skulle kalla det för en roman. 50 000 ord… det är inte ens 175 sidor! (Gå på djupet är på drygt 144 500 ord.)

Genom åren har drygt 600 000 NaNos (som verken kallas; det betyder dvärg på grekiska vilket jag tycker är loligt). I genomsnitt en sjättedel av dessa NaNos har slutförts, det vill säga nått längden 50 000 ord. Knappt 60 stycken har getts ut – sannolikt efter kraftig omarbetning, och det är dessutom oklart i hur många fall ”getts ut” betyder egenpublicering. Det ger en utgivningskvot på mindre än 0,01 procent. Mig veterligt har aldrig någon ”etablerad” (alltså tidigare utgiven) författare deltagit officiellt i ”tävlingen”.

NaNoWriMo har genom åren också utsatts för en lång rad häcklare – varav flera skriver både skarpare och mer underhållande än någonsin NaNoWriMo-folket själva. (Det här är min favorit. Läs på egen risk, du som själv skriver. Han vill att du ska sluta, och han kan vara övertygande!) Men det går ändå inte att bortse från att det finns en poäng med eländet: det kan vara en utmärkt medicin mot skrivkramp att tvinga sig själv att bara skriva loss, utan att bry sig om hur bra det blir.

Vad har det här i Debutantbloggen att göra då? Borde inte upplysningen passa bättre hos nån författarcoach, eller i nåns bokskrivardagboksblogg? Jo, frågan är naturligtvis: ska jag delta i 2010 års NaNoWriMo?

Jag har ju, som jag berättat tidigare, kört fast i mitt arbete med Femton minuter till. Faktum är att jag har kastat precis all råtext i papperskorgen och arbetat om hela idén till romanen. Den dåliga nyheten är att jag har förlorat en massa tid och kastat bort en massa arbete…. men det finns en god nyhet också, och det är att jag återigen känner för berättelsen. Och jag är redo att börja om. Som av en slump precis just nu, när november står för dörren…

På min ena axel sitter ett litet fyllo och skriker rakt ut i luften, han berättar allt vad han tänker utan någon som helst urskillning. På den andra axeln sitter en gammaldags skollärare med pekpinne och rättar mig, han är expert på att kritisera det som är dåligt och fena på att hitta fel överallt. Min uppgift som författare är att lyssna på båda. Att släppa fram båda – men i tur och ordning.

Den senaste tiden har dominerats alltför mycket av skolläraren. Jag behöver släppa fram fyllot. Är NaNoWriMo, trots alla sina brister och den larviga förkortningen (för att inte tala om den sektliknande stämningen på de officiella forumen dit NaNo-deltagare går för att prokrastinera), rätt sätt för mig att göra det?

Bra eller Bromma? Rösta i kommentarfältet!

/Marcus