Vargtimmen

Vargtimmen kallas tiden före gryningen som för vanliga människor infaller någon gång mellan klockan 03.00 och 05.00. Då är kroppens aktivitet som lägst. Vetenskapligt brukar det förklaras med att blodets halt av hormonet melatonin är som högst vilket gör att kroppstemperaturen, blodtrycket och ämnesomsättningen sjunker.

Förutsättningarna för vakenhet är helt enkelt urdåliga.

Det finns de som säger att vargtimmen även är tidpunkten då flest människor dör och mardrömmarna är som verkligast. Den sömnlöse jagas av sin ångest och spöken och demoner är som mäktigast.

”Att vara manusförfattare är som att ständigt leva i vargtimmen”, hörde jag en person i branschen säga. Själv är jag mitt i omskrivningarna av mitt manus och jag tror jag förstår liknelsen.

I helgen har jag suttit klistrad vid datorn i 32 timmar iförd ett par illasittande mjukisbrallor med kattmönster och en stor stickad tröja och undrat vad fan jag håller på med. Ska jag stryka det här stycket? Bör jag istället fylla ut avsnittet? Herregud, är det jag som har skrivit den här dialogen, den låter inte klok. Har jag verkligen skickat in den här skiten?

Spökena och demonerna får Larry Page, Bill Gates och Angela Merkel att framstå som obetydliga mesproppar i jämförelse. Kinderna hettar och en blandning av uppgivenhet och total genans väller över mig. Inte för att grannarna ser en galen person med fett hår och fula kattbyxor varje gång de vänder sig om. Nä, för att mitt manus känns så dåligt.

Ångesten fungerar som någon form av olyckosamt chokladhjul.

”Hej, välkommen till skrivprocessen. Här sätter vi snurr på tillvaron. Nämen stort grattis! Det blev ett andrapris idag. Varsågod, en stor portion rädsla. I morgon kan du vinna färska panikattacker, en festpåse full med orossyndrom eller varför inte en årsförbrukning av obearbetade skamsköljningar. Vinst varje gång och alltid en överraskning.”

Om jag bara hade gjort rätt från början, grämer jag mig. Då hade jag sluppit befinna mig här.

Finns det ens någon som gör rätt från början?

Svaret är nej. Alla verkar leva i vargtimmen från tid till annan. Även de riktiga proffsen. Jag har kollat.

Tojstoj lär har sagt: Inga tillägg, hur briljanta de än är, kan förbättra ett verk i lika hög grad som nedstrykningar. Isaac B Singer tycker att papperskorgen är författarens bästa vän. David Bowie älskade misstagen. ”I thrive from mistakes. If I have not made three good mistakes in a week, then Im not worth anything. You only learn from mistakes.” Och Salvador Dali skavankerna. ”Have no fear of perfection. You will never reach it.”

En hel lista av författare har uttalat sig om skrivprocessen och vad den innebär.

I love my rejection slips. The show me I try – Sylvia Plath

There is no such thing as good writing, only good rewriting – Robert Graves

Being a writer is like having homework every night for the rest of your life – Lawrence Kasdan

Den enda som möjligen avviker från skaran är Stephen King som uttalade: Att skriva är mänskligt, att redigera är gudomligt. Han verkar unik.

Men nu tillbaka till vargtimmen. Det är nämligen också den tid på dygnet då flest barn föds. Och det ligger något i det. För om man aldrig ger upp omvandlas våndan till slut till en historia.

Doris Lessing formulerade det: What I did have, which others perhaps did not, was the capacity for sticking at it, which really is the point, not the talet at all. You have to stick at it.

 

Please be kind

Vi måste prata om ångestattackerna. Blixtarna som helt plötsligt kommer från en klarblå himmel och sedan för med sig en tsunami av skräckblandad skam som slungar en åt sidan några sekunder. De som får en att instinktivt ruska axlarna och vilja rätta till innanmätet innan en kan fortsätta framåt.

Den som inte har skrivit en text och låtit någon annan läsa den kanske inte drabbas av dem och kan heller aldrig fatta hur jävla läskigt det är att ge ut en bok. Är du dessutom en person som bryr dig oerhört mycket om vad andra tycker och är livrädd för att någon ska bli arg eller sårad är det närmast obamhärtigt jobbigt emellanåt.

Jag har delat in impulserna som framkallar ångestattackerna i olika faser.

Den första fasen: Är jag med i boken?

När jag skrev Stockholm psycho fick jag tipset vad gällde miljöskildringarna att ”skriva där du står.” Det är ett lysande tips för den som inte vill göra research på omgivningarna. Det är ett helt värdelöst tips för den som tycker det är besvärligt när alla en känner också känner igen platserna och därför ännu mer tror att boken handlar om dem. Jag förstod detta alldeles för sent.

Direkt efter släppet var den vanligaste frågan jag fick: ”Är jag med i boken? Vem av dem är jag?” Sen började en gissningslek om vem i vår gemensamma bekantskapskrets som var omnämnd. Ibland utbrast någon: ”Men jag tycker inte han är sådan!” Och jag tänkte för mig själv att det kan ha sin grund i att jag inte ens sett just den personen när jag skrev.

Jag rör mig i många olika cirklar men mönstret upprepade sig i varenda. Någon blev också förbannad och skrev elaka sms till mig.

Ångesten det framkallade kändes som slag med en hammare rakt in i magen och splittrade ryggraden. Nu märkligt nog gjord av porslin.

När jag reste mig försökte jag förklara fenomenet med att de flesta människor dels är självupptagna och utgår ifrån att allt handlar om dem, dels inte förstår hur fantasi fungerar.

Den andra fasen: Är du Karin?

När första skamsköljningsfasen var över kom nästa. Frågorna från personer som jag inte kände så väl och som undrade om jag möjligtvis VAR huvudkaraktären i min bok.

Med uppspärrade ögon satt jag vid mitt skrivbord och räknade på hur många i kontorskorridoren som antagligen trodde att jag missbrukade tabletter, att jag styckat någon eller att jag bara led av allmän omoral. Jag funderade på om jag skulle börja förekomma människor och helt random vid kaffeautomaten på jobbet slänga ur mig saker som: ”Alltså jag skulle aldrig blanda sömnmedel i någons mat.” Men det är svårt att hitta en naturlig brygga till den konversationen.

Igen kom jag fram till att den som aldrig testat att skriva inte heller förstår mekanismerna för ”hittepå.” Hela poängen med att författa handlar för min del också om att få gå in i en egen värld där jag bestämmer vad som ska hända och dikterar villkoren. Det är liksom tjusningen. Karaktärerna får uppföra sig precis hur som helst och jag gillar fortfarande att leka.

Den tredje fasen: Jag är proffstyckare och därför får du min åsikt

Den här fasen är hemsk – proffstyckarfasen. Helt plötsligt har alla en åsikt de gärna uttrycker när de får nys om vad jag skriver. ”Fy, deckare. Det gillar jag verkligen inte. Kliché!” Eller ”Krim, då blir det inte precis något nobelpris.” Eller varför inte favoriten: ”Ljudbok kan jag absolut inte lyssna på, jag kan läsa.”

Varför säger folk så? Det skulle vara som om jag mötte exempelvis snickaren med orden ”Fy, måttstockar och sågar, verkligen inte min grej. Det blir inga akademiska poäng.”

Proffstyckarna börjar också gärna jämföra eller relatera det som de tror att jag skriver till något de har en erfarenhet av typ: ”Läckberg gör usla personporträtt” eller ”Kepler är för mycket. Första boken var bra men sen blev det för snaskigt!” Handfallen står jag kvar och tänker: Jaha, vad vill du att jag ska göra med informationen? Lite som om jag skulle ringa till försäkringskassan och börja klaga på min frisör eller upplysa slaktaren om att jag är allergisk mot skaldjur.

Det värsta är att jag inte har lärt mig ett skit efter första boken. Och nu när arbetet med mitt kommande manus är i full gång får jag ångestattackerna hela tiden. Alla faser samspelar. Det är som att gå på Gröna Lund och mixa ”Insane” med ”Spökhuset.” Ångesten har börjat uppenbara sig i drömmarna också. Jag vaknar med känslan att jag går till jobbet naken, kör bil berusad eller att högstadieversionen av mig reser sig upp i aulan och sjunger solo. (Jag är i princip helt tondöv – gör ”fyra bugg” sämre än Carl Bildt. Ett hopplöst fall som blev tilldelad ”claves” på musiklektionerna). Och jag tänker: Hur kunde jag vara så dum i huvudet att jag återigen valde en miljö som ligger nära? Ytterligare en kvinnlig huvudroll? Och ett kriminaldrama som grädde på moset, hur tänkte jag? Ber jag om det? Historien kommer upprepa sig. Riksgaranti. Därför säger jag detta nu. En gång för alla.

Please be kind.

När världarna kolliderar

”Jaha, du är deckarförfattaren. Jag har läst din bok”, utbrast min blivande chef när vi möttes i kaffekön. Någon framför hade dubbeltryckt på espressochock och vi hade ofrivilligt fastnat framför stapeln av pappmuggar i fikarummet. ”Vad kul”, hörde jag mig själv svara. Överentusiastiskt samtidigt som kinderna blossade. Min hjärna gick på högvarv. Hur mycket kan han ha läst? Har han tagit sig förbi styckningen? Har han läst om tablettmissbruket? Oh lord, har han läst hela? Fattade han poängen, att det är en drift med det perfekta livet? Det vibrerade inombords och i en mikrosekund kändes det som om jag skulle svimma.

När jag skrev Stockholm Psycho gjorde jag det befriat från oro över vad andra skulle tycka, mina föräldrar, min chef och folk på föräldramöten. Jag ville skildra en del av tillvaron som faktiskt existerar även om jag naturligtvis har skruvat upp varenda beståndsdel några tusen varv för att få bättre skärpa och mer blås i historien. Meningen var inte att det skulle bli en ofarlig mellanmjölksstory. Mina vänner var de jag såg som målgrupp och i vissa avseenden är den därför helt ärlig.

Eva Frantz som gästbloggade tidigare satte fingret på något som jag tycker stämmer väldigt väl. Att få sin bok utgiven är som att ha en kärleksrelation med någon som plötsligt bestämmer att det ska vara ett öppet förhållande. Det är att dela sina tankar och en form av intimitet med alla, utan kontroll. Även om berättelsen inte handlar om mig eller mitt liv är det min röst, min värld och mina glasögon som människor inbjuds att kika genom. Jag fattade aldrig hur läskigt det kunde kännas.

Min berättelse skildrar en passivt aggressiv kvinna som knarkar sig förbi meningslösa teambuildingövningar på kontoret, sitter på fina middagar och låtsaslyssnar på politiska plattityder samtidigt som hon och hennes väninna mördar och gömmer kroppsdelar bland Stockholms utsatta, därav titeln Stockholm Psycho. Det är en orgie i cynism och samhällskritik men också en berättelse om ojämställda relationer och oförmågan att styra sitt liv. Alla karaktärer är egoistiska och moraliskt bankrutta.

När det blev klart att den skulle ges ut var jag osäker på om jag skulle göra det under eget namn eller hitta på en pseudonym. Kunde jag verkligen sätta min signatur på den? I min yrkesroll tycker jag att professionalitet är viktigt och jag håller gärna jobbet åtskilt från mitt privatliv. För mig är det också ovant att eventuellt synas i sammanhang utanför detta och Stockholm Psycho tillhör den andra sfären.

Efter att ha funderat en stund slutade det emellertid i en helomvändning. Jag valde att använda hela mitt efternamn, inte bara det formella. Skälet till det är att jag står för min text. Alla människor kan inte skriva en bok och ännu färre får chansen att se den utgiven. Jag är stolt över att jag genomförde projektet och jag vill förknippas med det. Det är bara det att berättelsen inte passar överallt och jag kan inte påverka när och var den dyker upp och framförallt inte hur den tas emot.

En del personer som tycker om boken har kommit fram till mig och sagt det, skickat jättefina mejl och sms. Det värmer otroligt mycket. (Att få uppskattning för något eget som man verkligen kämpat för är fantastiskt, jag önskar att alla fick uppleva det.) Sen finns det de som blir provocerade, hatar berättelsen och gärna vill ge både boken och mig en rejäl smocka. Och så de som inte fattar något alls. Den sistnämnde kategorin är den svåraste.

Diskussionen i kaffekön slutade med att jag bytte ämne, tog min kopp och satte mig i de rödspräckliga sofforna. Under hela presentationsfikat med nya chefen grunnade jag på vilken läsarkategori han kunde tänkas tillhöra. De som gillar, hatar eller inte fattar? Tänkte han kanske att boken var självbiografisk? Jag övervägde om jag helt random skulle försöka flika in något i stil med ”Jag kan skära upp kanellängden men jag har alltså aldrig styckat någon. Jag lovar. Jag frågade en som brukar slakta får om hur man gör.” Eller kanske ”Jättegott kaffe i de nya automaterna, jag skulle aldrig få för mig att blanda sömnmedel i det, bara för att huvudpersonen i min bok gör sådant.” Men jag höll tyst.

Sen kände jag mig självupptagen och fånig. Han tänker antagligen inte på det alls. Boken betyder enormt mycket för mig, men inte för alla i min omgivning. I synnerhet inte när den dyker upp i ett omotiverat sammanhang. Lite som när folk får barn. Det är det största som kan hända för de nyblivna föräldrarna, den närmsta kretsen och de särskilt intresserade men ingen jättegrej för resten av världen. De som aldrig har försökt skriva en roman har ingen aning om hur svårt det är och många människor läser inte ens böcker. Det slog mig att det också är räddningen när den där läskiga känslan av att vara utlämnad väller över mig. Även om intimiteten delas med andra stannar digniteten av det kvar hos mig.

(Omslaget till Stockholm Psycho – motsatsen till ”trevligt” i ett fikarum på kontoret)

Limbon

När jag var liten hade vi en blank svart katt. En nyårsafton sprang hon bort och några veckor senare föddes tre små kattungar. De var det största jag hade upplevt och jag kände mig lyckligast i världen. Helt oväntat uppfylldes en dröm som jag aldrig vågat drömma.

Jag hade en skånsk pappa också som alltid längtade hem. Varje gång vi var lediga reste vi söderut. I normalfallet en oerhört påfrestande bilresa på ungefär sex timmar då hela familjen hetsigt packade in sig i den praktiska Volvon tillsammans med trasmattor, blomkrukor och vandrade pinnar. Höjdpunkten inträffade normalt i höjd med Brahehus när det blev fikapaus bestående av hemmagjorda plättar och ljummen lättmjölk ur sirapsflaska. (Ett förtydligande för er som är födda på den andra sidan om sjuttiotalet – det var inte så att vi hade en hang-up på just sirap, petflaskor fanns inte under den här perioden och sirapsflaskan var därför ett stående inslag vid varje picknick. Föreställ er en tid då allt saknades – mobiltelefoner, tv-kanaler och rimliga frisyrer.)

Svarta Katten tyckte absolut inte om att åka bil. Såg hon att vi började packa gömde hon sig omedelbart på något listigt ställe, innanför överkastet i den nybäddade sängen eller bakom någon trevlig brun stenkärlskruka. Under bilresorna for hon sedan runt som ett jamande yrväder, flämtade med tungan hängande utanför munnen och svetten droppande från nosen och tassarna.

Första skåneresan på det nya året var det premiär för kattungarna att följa med. För att de inte skulle klättra runt i bilen och hamna under gaspedalen eller försvinna bland bråten tillverkade min pappa ett lock till Svarta Kattens korg. Locket hade en lucka och var så finurligt konstruerat att Svarta Katten kunde hoppa in och ut men inte ungarna. Den här gången låg hon snällt kvar i korgen och spann medan ungarna diade och vi obemärkt packade in dem. När bilen startade uppstod paniken. Svarta Katten flög upp, kastade sig ut ur korgen men fastnade i en limbo. Å ena sidan ville hon planlöst stressa runt i bilen och försöka förstå situationen, å andra sidan ville hon inte lämna sina ungar. Hennes ylande skar sönder trumhinnorna på oss och tassarna lämnade svettfläckar på jeansen (Levis 501 – stekhett vid den här tiden). I höjd med Nyköping hittade Svarta Katten en kompromiss och fann sig tillrätta ovanpå locket. Därifrån hade hon uppsikt över vad som hände i bilen och kunde samtidigt skymta kattungarna i springan genom luckan. Om de tystnade stack hon beslutsamt ner tassen i hålet och puffade till dem så att de pep. Pipen lugnade henne. De var kvar och de levde.

För en dryg månad sedan föddes min bok. Den släpptes tidigare än beräknat och jag var inte beredd. Alltså, jag visste att den skulle komma ut eftersom jag hade skrivit på ett kontrakt, men jag hade inte hunnit förbereda mig mentalt. Först kändes det otroligt stort och jag var lyckligast i världen. Den där drömmen som jag aldrig vågat drömma hade ännu en gång blivit verklighet.

Nu har den funnits i några veckor och jag har förvandlats till Svarta Katten. Boken är min lilla unge. Den ligger i botten på korgen och uppe på locket sitter jag, fast i limbon. Lätt panikslagen och helt utan kontroll över situationen. Jag flämtar och svettas och undrar vart vi är på väg.

Stockholm Psycho är en ljudbok, producerad exklusivt för ljud. Det finns inget fysiskt alster med vackra pärmar att ta fram och hålla lite i när jag behöver. Den syns helt enkelt inte om jag inte loggar in och öppnar korgen. Så fort jag inte längre hör något från den eller får någon form av respons som visar att den existerar måste jag glänta på det där locket, sticka ner tassen och peta på den för att försäkra mig om att den är kvar. Det har bara gått några veckor men tiden mellan pipen är redan oroväckande långa. Jag undrar bekymrat hur jag ska lyckas hålla den vid liv.

Tidigare var jag rädd för att folk skulle vara taskiga mot min unge när den släpptes ut. Nu är jag mest rädd för att den inte ska överleva bilresan. Jag vet att dagen då ljuden från korgen tystnar, hur mycket jag än petar på den, kommer en del av mig också att dö.

 

Min ångest är som en vinterkräksjuka

 

Tjo!

Den 12 januari 1875 föddes en av mina favoritförfattare: Marika Stiernstedt. I förra inlägget berättade jag att jag vänder mig till vissa författare när jag känner oro i skrivandet – Stiernstedt är en av dem. Vad vill jag att hon ska hjälpa mig med idag?

Jag har prestationsångest. Det är en ny upplevelse. Jag trodde att jag hade det en gång – men det var ingenting. Ingenting. Då var den mensvärk. Nu är den vinterkräksjuka. På ett flygplan. Där toaletterna är trasiga. Där soppåsarna är slut. Där personen bredvid mig äter kebabrulle med vitlökssås. Det är min ångest nu.

Prestationsångesten äter upp mig. Jag hatar mina texter. Hatar mina berättelser. Allt är fult och onödigt och fel. Hur kan Stiernstedt hjälpa mig?

Jag vill skriva nära den fiktiva personen. Det är därför jag skriver. Stiernstedts berättelser kryper in i personerna. Blottar deras svagheter, deras önskningar och förhoppningar och utsatthet. Deras drömmar och mardrömmar. Deras längtan. Deras glädje.  När jag läser hennes romaner och noveller påminns jag om vad som är viktigt i mitt skrivande.

Det är personen och berättelsen. Jag kan inte gå in i skrivandet med tanken att texten ska bli färdig. Jag måste landa vid tangentbordet och ordbehandlaren. Måste vara i berättelsen, hos personen. Sedan är det språket: det älskade språket. Det är orden. Det är meningslängden och det är punkterna och kolonen och radbyten och stilfigurerna. Det är kärleken till språket. Mitt uttryck som gör texten till min.

Att arbeta med texten. Att läsa den och reflektera kring den. Att ändra i den. Att låta andra läsa och ge respons. Att använda responsen i läsningen och omskrivningen. Det är, för mig, att respektera personen, berättelsen, språket. Det är en fin känsla. Det är inte kräksjuka. Det är inte mensvärk. Det är viktigt.

Jag tappar bort det. Jag slutar att skapa. Slutar att skriva. Jag letar hos författarna, och hittar det igen. Idag firar jag Marika Stiernstedts födelsedag med att läsa novellsamlingen Bland människor. Jag firar och glömmer ångesten. Vinterkräksjuka går över på bara några dagar – hur vidrigt det än är.

ps Berätta för mig: hur kommer du ut ur prestationsångesten? ds

Älskarinnan, samvetet och det gränslösa egot

”Hur hinner du skriva?” Det är den vanligaste frågan jag får från människor när jag berättar att jag har skrivit en bok. En del personer tillägger ”Du som har barn och allt. När jag hade småbarn hann jag inte någonting.” Sen kniper de ihop munnen och lägger huvudet på sned medan de betraktar mig stamma fram något förljuget klämkäckt svar som går ut på att jag antagligen är en övermänniska.

Det enkla svaret på frågan är ”jag hinner skriva för att jag gör uppoffringar.” Det mer sanningsenliga svaret är ”det är min passion och jag är ego och tillåter mig att leva ut den”.

För att skriva en bok måste man hitta tiden och vara disciplinerad nog att ta vara på den när den finns. Det enkla uppoffringarna, som folk ofta glatt tipsar en om, är att fundera igenom hur man använder dygnets vakna timmar. Skit i att slökolla på tv, logga ut från sociala medier och använd den där stunden när alla andra sover eller hålen du just upptäckt i din kalender. Jag önskar att det räckte för att det ska bli en bok, men jag vet att det inte är så. I alla fall räcker det inte för mig. Jag är ingen övermänniska och inte heller perfekt. Det hade aldrig blivit någon bok om jag inte hade tillåtit mig själv att satsa i princip all ledig tid jag har på skrivandet.

Missförstå mig rätt, det är ingen plikt att skriva, det är en dröm. För mig innebär det att få förlora mig i en egen värld där jag älskar att vara och jag gav mig helt enkelt den möjligheten. Jag använde inte bara den där ”gratistiden”, jag använde nästan varenda sekund jag inte var på jobbet till det. Alla helger, hela semestern, alla lov och alla kvällar. Jag tackade nej till middagar och aktiviteter. Istället satt jag fastnaglad vid datorn och njöt. Jag gjorde detta trots att jag inte visste om det skulle leda till något, om boken någonsin skulle bli utgiven. En mer rutinerad person kan säkert få till en roman med mindre ansträngningar men för mig var det enda sättet.

Det hjälper ju till att skrivandet är min älskarinna. Om ingen stoppar mig lägger jag all min vakna tid på det. Alltså, någon måste handgripligen dra mig från datorn vissa perioder. När jag skriver glömmer jag att äta, sova, hela tillvaron runt omkring mig försvinner. Det är inte svårt att tacka nej när man får fly till det man älskar, men allt har ett pris. Jag glömmer även min familj.

Jag har tre barn, som betyder hela världen för mig. Det låter som en lögn när jag nyss berättat att jag väljer att sitta vid datorn istället för att åka skridskor eller titta på film med dem när vi är lediga. Men båda påståendena stämmer. Min man är den i vårt hem som handlar nya vantar, skjutsar till fotbollsträningar och lagar mat trots att jag är en stark förespråkare av delat familjeansvar. Men jag lever inte som jag lär. Just de där praktiska delarna är kanske ingen förlust om man inte är särskilt intresserad av husliga sysslor men när jag ska natta barnen och de säger ”vi vill att pappa ska lägga oss, det är han som tar hand om oss” skär det i mig. Eller när de tittar förvånat på mig och frågar ”ska mamma följa med?” eftersom det inte tillhör vanligheten. Det är då jag inser vad jag offrar. Ångesten river sönder hjärtat. Om livet tar slut i morgon, gör jag rätt prioritering?

Jag vet att den där kommentaren från folk i min omgivning ”Du som har barn, hur hinner du skriva?” inte är menad att låta anklagande (åtminstone inte alltid), men i de lägena, när jag vaknar upp från min skrivarvärld och inser priset jag tillåter mig betala, är det precis vad den lilla samvetsdjävulen på min axel skriker till mig. Det är då jag önskar att jag hade ett bra svar på varför jag låter mina egna intressen och behov ta så stor plats.

Det allra värsta, helt oförlåtliga enligt samvetsdjävulen, är när jag utan att tänka efter plötsligt prioriterar att göra något helt annat mitt i en skrivarperiod. Träffa vänner, gå på bio eller träna. Då hoppar djävulen upp och ner av ilska och skräder inte orden om vilken självupptagen egoistisk skit jag är. ”Jaha, nu kan du tydligen ta en paus från skrivandet för att träna eller träffa vänner men inte för att umgås med familjen? Vilken förälder gör så?” Jag har inget svar på den frågan heller, mer än att jag behöver även det ibland för att fungera.

Det här är det jag tycker är det allra svåraste med det där rådet ”hitta tiden för att hinna skriva boken.” Att inse att det kräver jättemycket för att få ihop en längre berättelse och under hela arbetet kommer det sitta en liten samvetsdjävul på axeln och kritisera valen och diktera jantelagen.

Jag vet att jag inte kan leva utan min passion, jag måste fortsätta skriva. Nu, när det första försöket blev en bok, ännu mer. För att tvinga bort den där djävulen har jag satt upp några levnadsregler för mig själv inför 2017.

Nummer ett är en gräns för när jag måste lämna datorn. På helgerna är det familjetid som gäller efter klockan 19:00 oavsett om jag är mitt i en scen. Nummer två är att ta tjänstledigt och på så sätt frigöra tiden jag varje dag lägger på mitt arbete. Alla har inte förmånen att vara tjänstlediga, jag är väl medveten om att det är en lyx och en prioritering. Jag kommer få downshifta levnadsstandarden under ledigheten men varje krona jag avstår förvandlas till skrivtid och frigör i förlängningen fritid som därmed kan läggas på familjen. Nummer tre är att se till att vara närvarande när jag umgås med mina barn. Hellre kort och betydelsefullt än länge men med tankarna på en annan plats. Nummer fyra, och detta är det svåraste, är att acceptera att jag är ett ego. Under 2017 ska jag regelmässigt svara personer som ifrågasätter min livsstil följande. ”Jag hinner skriva för att jag satsar på mig själv, jag gör det jag mår bra av och jag tycker det är okej.”

Nu stänger jag datorn för idag och går och pussar mina barn. Ses nästa tisdag.

Bokkontrakt

”Det vore jättekul att höra ännu lite mer om processen från kontrakt till färdig bok.”

Det var en kommentar jag fick i fredags när jag var på boksläpp. Och eftersom jag ändå verkar ha börjat en trend att skriva om diverse saker på beställning här (om Irland, om papperskorgar) så tänkte jag: Varför inte?

Man går till exempel på releasefester. Om inte annat för att göra ”studiebesök”. Hur gör andra liksom? Det behöver man inte ha skrivit kontrakt för att göra givetvis. Tvärtom, bara dumt att börja först då. Men jag har missat alla dylika innan, så i fredags var det premiär.

Det var kanon. Inte minst för att det är en författare jag följt bloggledes ända sedan jag började skrivblogga själv, men även för att man träffas så många andra supertrevliga människor. Flera personer som jag tidigare bara språkat virtuellt en massa med. Andra människor som är trevliga och som är intresserade av skrivande och/eller bara råkar känna författaren. Och alla är glada.

Fast vi kanske ska börja från början. (Slutet får vi vänta med, för det är trots allt ett tag kvar tills min bok finns på riktigt). Givetvis har olika personer olika upplevelse. Men nu får ni min story. Början på den alltså.

Mest har man ångest.

Så är det. För trots att det är typ det man önskat sig mest av allt i hela välden, förutom en ponny typ, så är det lite svårt att sväva runt på små rosa moln hela tiden.

Det börjar redan när man fått kontraktet i sin hand. Ska jag skriva på, eller ska jag försöka förhala så att jag får svar från andra förlag? Är det ett bra kontrakt, eller ett dåligt?

Mitt tips där är: ”prata”.

Prata med någon du litar på. Känner du någon som redan är utgiven till exempel? Författarförbundet har en tjänst där de gratis granskar debutanters kontraktsförslag – det lär kunna ta lite tid så man skall kanske vara ute i god tid.

Prata med förlaget. Jag läste kontraktet. Gjorde research, och pratade med vänner som skrev. Tyckte det såg bra ut, men hade lite funderingar – så vi träffades och jag tog upp mina tankar. Och vet ni vad? Jag fick svar på mina frågor, vi gjorde en del justeringar och allt kändes bra. I alla fall för en stund. Sen kommer ångesten igen, fast i andra kläder. (”Ingen kommer gilla min bok!”).

Prata med förläggaren gäller ju även på ett annat plan. Får du en bra känsla? Bryr förlaget sig om min bok? Känns det som att vi kommer överens? Känns inte den personliga relationen bra kanske man ska fundera ett varv till. Jag hade fördelen att känna till redaktören ganska väl sedan tidigare. Inte känna, men i alla fall ha en bra bild av vem det var, och att det var någon jag gärna skulle jobba med. Sen att hon visade sig verkligen gilla mitt manus gjorde givetvis saken ännu bättre. Att vi dessutom satt och diskuterade kontrakt och manus på Bokmässan gjorde saken lite extra kul. Perfekt inramning. Det som verkligen övertygade mig om att det var rätt förlag för min bok just nu var inte något som sades i det mötet. Det var sättet hon pratade om den på. Där kände jag att ”det här vill jag”.

För man ska komma ihåg att idag finns alltid alternativet att ge ut själv. Men jag ville helst landa på ett förlag, i alla fall om jag kunde hitta ett förlag som var intresserat och som såg på boken på ett sätt som jag ställde upp på.

Man kan prata med andra förlag också. Inte idka utpressning, men man kan faktiskt fråga var i processen de befinner sig eftersom man sitter med ett kontraktsförslag i knät.

Jag gjorde det med ett par av de som inte svarat. Resultatet var lite blandat, men från ett förlag fick jag bra respons. Nu gick jag vidare med det förlag som visat mest intresse snabbast, men det skadar inte att höra sig för på ett artigt sätt. Tror inte på att ”idka utpressning” – det lär slå tillbaka förr eller senare. Troligen förr. Men räkna inte med att de svarar. En del gör inte det. Just i den stunden är det inte ett jätteproblem eftersom anledningen till att man frågar är att man har ett kontrakt.

Läs igenom kontraktet. Fundera. Är alla punkter med. Vad händer om förlaget lägger ner? Var gäller rättigheterna? Sverige? Någonannanstans? Vad gäller rättigheterna? eBok? Bok? Pocket? Står det hur det fungerar om du vill sälja själv? Hur länge gäller rättigheterna? Hur mycket royalty får du? Verkar det vettigt för ett förlag av den här storleken? Finns det reglerat hur du kan köpa ut lagret om förlaget inte vill fortsätta?

Den där processen är skitjobbig. Man vill ju skriva på och hjula runt av lycka. Men det är värt att ta sig lite tid och fundera igenom allt, så att det verkligen känns bra.

Men det är klart att man har panik hela tiden. Tänk om förlaget lackar ur på mina dumma frågor? Tänk om de tar något annat manus istället? Allt sånt där dumt.

Sen går man till posten och skickar sitt påskrivna kontrakt.

Då måste man fira.

Hur man väljer att fira är givetvis upp till var och en. Jag tror att det var en Champagne när jag avslutade förstaversionen och en Cava när kontraktet var påskrivet. Det går givetvis lika bra med selleri.

Men man måste fira. Varje steg man tar i den här processen. Så mycket slit, och så mycket ångest att man måste belöna sig själv med jämna mellanrum.

Så, kära debutantbloggsläsare. Nu har vi skrivit kontrakt tillsammans. Vill ni så kan ni få följa med på genomläsningar av manus tills man kräks. Korrektur. Omslag som skall väljas. Baksidestexter som skall sättas. Författarporträtt. Och till slut en releasefest…

De gyllene papperskorgarna

Jag hade egentligen planerat ett annat inlägg till idag. Till och med skrivit färdigt det. Men så hände ett par olika saker som gjorde att jag ville skriva något annat just nu. Dels fick jag för en liten tid sedan en uppmaning i en kommentar på min ”vanliga” blogg att skriva ett inlägg här på ett specifikt ämne. Dels fick jag under måndagen inom loppet av tre timmar två stycken mail. Två mail av den sorten man inte vill ha.

Hej Thomas! Vi har läst ditt manus och tyvärr det är totalt skräp. Inte värt pappret det är skrivet på. Vi tycker helt enkelt att du som författare är kass!

– – –

Nej, så skriver de givetvis inte! De är ofta väldigt artiga. Ibland väldigt standardmässiga. Ibland riktigt trevliga. Det har till och med hänt att jag tyckt bättre om förlaget efter en refusering än vad jag gjorde innan. Men det är inte så man läser dem. Det är inte så de känns. Inte just då. När man får mailet är det ett slag i magen. Det kändes till och med lite jobbigt när jag fick en sent inkommen refusering på Incidenten i Böhmen ett par månader efter att jag skrivit på kontraktet med mitt nuvarande förlag. Fast bara lite skall jag väl erkänna. Det var faktiskt lite roligt också. Framförallt som de skrivit att de svarar fort… Man reser sig givetvis, men just då är det lite jobbigt. Som en del kanske redan vet så har jag och ett par skrivande vänner bildat en liten skrivgrupp. Nuförtiden träffas vi en gång i månaden och ger varandra respons på texter, avrapporterar hur vi arbetat, diskuterar skrivande och dricker te, alternativt äter lunch. Vi har hållit på ett par år nu och under förra året bestämde vi oss för att instifta ett pris. Ett pris som sedermera ynglade av sig och blev två. Två vandringspriser som delas ut årligen i formen av två gyllene papperskorgar…

Två gyllene papperskorgar

Stora korgen går till den i gruppen som under det gångna året mottagit flest refuseringar på insända skönlitterära texter. Bara refuseringar räknas. Det andra priset, aptly named Lilla korgen, går till den som förlorat flest tävlingar. Vinster, pallplaceringar och hedersomnämnanden göre sig icke besvär. Varför har vi gjort detta då? Egentligen finns det två huvudanledningar. Den ena är givetvis att det skall kännas lite mindre jobbigt att få en refusering. Man kommer trots allt ett steg närmre att få sitt namn inskrivet på den fina pokalen. Jag använder dessutom ”pokalen” som symbolisk behållare för alla refuseringar jag (och de andra) får in under året. Jag skriver en liten lapp med författarens namn, vilket manus det berör, och förlaget – skrynklar ihop denna och stoppar den i korgen. På så sätt kan vi sedan kolla vem som vann genom att ta ut alla lappar vid årets slut och räkna ihop. (Så två nya lappar till Thomas denna måndag…) Det andra, och viktigare skälet är att uppmuntra oss att våga misslyckas. Skickar man aldrig in sitt hjärta riskerar man aldrig att få det stampat på. Men man missar givetvis möjligheten att vinna också. Ju fler gånger man vågar, desto större chans att man faktiskt lyckas. Jag hade samma inställning när jag idrottade. Vågar man inte riskera att förlora kommer man aldrig att nå hela vägen. Korgarna kan tyckas fåniga. Och det är de givetvis. Men de är också roliga. De hjälper en att våga. Lite grann. Och det är aldrig fel. Och de hjälper, i alla fall pyttelite, när de där breven kommer. Och det är värt hur mycket som helst just då. Hur gör ni för att hantera smällarna? Eller är det bara jag som är mjäkig och behöver uppmuntran i motgången?

Stora Korgen vid min dator – med refuseringslappar i

P.s. Om någon av de som skickade ut refuseringar till mig under måndagen läser detta så kanske jag skall påpeka att de faktiskt var helt ok. No hard feelings. Sedan hade jag givetvis blivit gladare om någon hade velat ge ut mitt manus – men det är en helt annan sak.

Konsten att stå sitt kast

 

  Det var länge sedan jag skrev det ungdomsboksmanus som blir bok i vår och varje gång jag läser igenom det upplever jag att det är en ny text. Jag läser uppriktigt förvånat och med rynkad panna.  Ibland, till exempel när jag har druckit glögg, kan jag tycka att vissa delar är riktigt bra. Jag petar på min man och säger ”Kolla vad roligt!” eller ”Nämen, har JAG skrivit det fina?” Andra gånger faller min dom hårt över texten. Alltså verkligen, verkligen hårt.

Debutantbloggar-Fredrik ställde nyligen en fråga som gjorde att jag igår snabbt behövde läsa igenom manuset igen. Och ju längre jag läste, desto starkare kände jag att jag måste varna eventuella framtida läsare för att boken förmodligen är det absolut löjligaste som någonsin har skrivits. Det insåg jag så smärtsamt tydligt att jag under genomläsningen till slut kröp ihop och hyperventilerade på golvet. (Jag satt och vaktade ett prov medan jag läste. Jag hoppas verkligen att ingen fuskade under min time-out under katedern.)

Målgruppsrepresentanter – ett gäng helt underbara kepskillar – har läst manuset och tyckt om huvudpersonerna, förstått budskapet, skrattat på rätt ställen, gillat handlingen och hjälpt mig att hitta en autentisk ton i replikerna. Dessutom tror mitt förlag på boken. Det försöker jag påminna mig själv om. Jag tror på att grabba tag i allt det hoppfulla och positiva istället för att hyperventilera i fosterställning under katedrar men ibland är det lättare sagt än gjort. Jag önskar att jag kunde känna att jag redan gjort allt jag kan med texten. Att allt som återstår är att försöka låta bli att baktala boken offentligt. Som ni märker är just det fortfarande ett så kallat utvecklingsområde.

 

Andra-boken-ångesten

Många gånger har jag hört talas om den välkända ”andra-boken-ångesten”. Själv har den dock aldrig bekymrat mig och jag har snarare undrat hur man, efter att äntligen ha blivit utgiven, har mage att klaga på någonting alls. Fram tills nu det vill säga, för nu sitter jag här med kontrakt, deadline och bokidé och känner mig just så liten och osäker som jag hört andra vittna om.

Varför är det då så svårt med bok nummer två? Jag kan ju bara svara på hur jag känner det och jag vet att en av anledningarna till att jag kunde skriva ”Charlotte Hassel” ganska ohämmat var att jag inte räknade med att bli utgiven. Färre spärrar med andra ord. Men vilka är då spärrarna som plötsligt har poppat upp?

För det första finns där något slags allmän rädsla att det aldrig kommer bli en andra bok, att jag helt enkelt inte kommer lyckas färdigställa ett manus. För det andra är jag grymt rädd att skriva ett andra manus som gör min förläggare besviken, hon som faktiskt trott på mig tillräckligt mycket för att ge mig ett bokkontrakt. Och för det tredje är jag rädd att göra mig själv besviken, att inte min skrivteknik och mitt språk har utvecklats och att jag i min andra bok inte lyckas förbättra de saker som jag fått kritik för.

Så, där har ni dem, mina allra största rädslor. 

Någonstans mellan bitterheten och motivationen

Idag bjuder vi på ett extrainsatt gästinlägg av vår permanenta gästbloggare Therés Stephansdotter Björk. Hon debuterade tidigare i år med Jacks rockiga resa och arbetar nu på uppföljaren Jack och den magiska tatueringen.

Ångest. Kommer jag att vinna eller försvinna? Hur står jag pall för granithårda recensenter som alla söker sitt eget rosslande sound på sågen? Är ångest det bästa ordet för att beskriva sin debutbok? Nej, jag tror nog att lyckan kan tränga sig igenom vilken ångest som helst. Men aldrig tidigare har jag känt en sådan berg-och-dalbana av känslor som när första boken kom till liv. Men vad händer sedan?

Det pratas hela tiden om debuten. Men livet efter då? När bok nummer två ska ut. Den första blev väl mottagen, kommer jag att lyckas uppnå samma höjd med den andra? Hur når jag högre? Om den första föll i glömska, hur får jag den andra att synas? Om den första blev sågad, hur bevisar jag att jag verkligen kan?

Ska jag förväntas ha landat i mitt författarskap i min andra bok? Kanske bok två ger ångest upphöjt till två för en del. Du är inte nygift längre. Nu börjar vardagens allvar bita tag i din nacke som en utsvulten fästing. Hur svarar du? Lyckas du förvandla depp till pepp?

Andra bokens färdigställande krossade min dröm om bokmässan. Jag såg på den som mitt viktigaste steg in i branschen, på riktigt. Istället tog jag det tråkigt vuxna beslutet att stanna hemma och jobba med manus till en allt för snart stundande deadline. Och ja, viss panik uppstod när jag fick tillbaka det redaktörslästa manuset med så mycket ändringar att skärmen blödde rött. Bitterheten sticker. Men motivationen att göra så jäkla bra ifrån mig som möjligt brinner och det starkt.

Trots allt mörker i detta, att skriva bok nummer två är inget man ska försöka undvika. Kör hårt och jobba dig igenom det jobbiga. Du har varit med om det en gång. Kanske blir slutet inte lika fyllt av nyförälskelse. Men är inte en djupare kärlek ändå något att sträva efter?

Therés Stephansdotter Björk, någonstans mellan bitterheten och motivationen

Vi hyvlar och pressar tills bara ben och blod finns kvar

Skrivtid köpes. Gärna till rabatterat pris, men är beredd att köpa till fullpris om det visare sig att tiden är av hög kvalité.

Allt för många projekt, allt för mycket att skriva, allt för mycket att göra. Hur ska man hinna med allt? Jag vet att detta inte är ett problem jag är direkt ensam om. Snarare tycks det vara ett modus operandi för hela vår kultur. Allt ska hyvlas ner och skalas av tills bara benen finns kvar. Allt ska pressas tills de fallande svettdropparna består av blod. Och vi gör det mot oss själva!

Jag gör det mot mig själv.

Varför?

Visst finns det en drivkraft i skapelseglädjen. Men detta måste vara något mer än så. Har vi kanske blivit så indoktrinerade av vår tids tänkande: ”Jag presterar, alltså finns jag.” att vi offrar vad som helst för effektivitetens skull? Tror vi på allvar att ju mer jag producerar ju bättre är jag?

Vi tror ju att vi lever i den bästa av världar, och på många sätt gör vi det. Men jag hörde några historiker på tv diskutera det moderna samhällets arbetsbörda. De menade, att visst kunde det vara brutalt förr, men generellt sätt så har vi aldrig jobbat så hårt, och så stressat, som vi gör idag. (Önskar jag hade en bättre källreferens, men tyvärr.)

Jag har alltid gillat att få saker gjorda. I min bakre hjärnhalva bor en liten entreprenör som inte nöjer sig med att se på, utan hellre tar kommandot. Men till vilket pris? REA? Fullpris? Ocker? Jag börjar komma till en punkt där jag börjat avsky min egen effektivitet. För ju effektivare jag är, ju mer känns det som att jag har att göra. Det är en fascinerande paradox.

Det enda jag egentligen vill, är ju att få skriva. I lite lugn och ro.

Hur tänker ni kring det här? Hur ska vi leva egentligen? Alla funderingar är välkomna.

Det är kanske inte mitt hjärta på en krok … men ändå!

Dagens gästbloggare är vår egen permanenta gästbloggare Therés Stephansdotter Björk.

 

På söndag 10/4 är det dags för releasefesten till min hårdrocksbarnbok Jacks Rockiga Resa. Mycket ska göras och mycket borde nog redan vara gjort. Samtidigt har jag redan börjat på nästa bok så huvudet surrar av idéer likt flygande insekter.

Releasen av Jacks Rockiga Resa kommer att äga rum söndagen den 10:e april på Underlandet i Kulturhuset i Stockholm mellan kl 14-17. Tävlingar, signerig, tilltugg och baddiebags till de 200 första som köper boken samt massa hårdrock utlovas. Alla är välkomna!

Jacks Rockiga Resa planerades inte att ligga så rätt i tiden som vi faktiskt tror att den gör. Att det är hårdrock i Melodifestivalen är bevis på att musikstilen når väldigt många människor. Kiss var kanske djävulens musik på 70-talet, men idag står de närmast för trallvänlig rock. Om vi talar om de riktiga hårdrockarna, om man får säga så, finns det få fans som är lika hängivna. Trots detta vet jag att alla inte kommer att gilla boken eller idén. Alla kan liksom inte tycka lika. Men i det ligger ändå en liten rädsla. Hur ska jag hantera det annorlunda eller negativa tyckandet? Kan jag bara strunta i det? Kommer jag kunna skilja på min bok och mig? Det är trots allt ingen bok där jag blottar mig själv och sliter ut själen till allmän beskådan. Det skulle jag i dagsläget aldrig våga. Sådana texter hamnar i en bortglömd mapp i datorn eller som kryptiska låttexter.

Nu är det faktiskt en barnbok vi pratar om, min första publicerade dessutom. Men jag vet att folk kommer att tycka sig blinda ändå. Frågan är bara, hur kommer jag att känna inför allt detta tyckande? Kommer jag att kunna hantera det, eller är det något man lär sig med tiden? Sitter just nu med ett färskt exemplar från tryckeriet framför mig, men vågar inte läsa det. Runt mig står lådvis innehållande boken, bara en bråkdel av de tusentals upptryckta. Vad är jag mest orolig för, att folk inte kommer att läsa den eller att folk faktiskt kommer att läsa den?

Hur jag än kommer reagera kring responsen kanske det är så att man blir lite tåligare för varje bok. Jag hoppas det, för jag planerar att skriva många fler!

Det börjar bli nervöst

Det närmar sig slutet. Det har varit en lång process att förvandla det där manuset i datorn till en riktig bok. Men snart är det bara dagar kvar innan jag håller det första provexemplaret i handen. Idag har jag mailat fram och tillbaka med min grafiska designer och gjort små justeringar på den sista versionen av omslaget.

Jag är så nöjd med omslaget att jag nästan spricker. Som jag tidigare berättat så kommer Drakhornet att ha ett omslag i mangastil. Dessutom är det inspirerat av John Bauers konst, så det blir lite Bauermanga. 😉 Jag hoppas att denna mix av det genuint svenska och det lite ungdomligt coola slår an rätt strängar hos de potentiella läsarna.

Överhuvudtaget börjar jag faktiskt bli nervös. Det är inte något jag brukar vara. Men detta känns så pass stort och viktigt att det tar sig förbi mina vanliga emotionella barriärer och får mig att bli lite ängslig och rastlös.

För det är ju på sätt och vis nu som jobbet börjar. Det är nu, när man har den färdiga boken i handen, som man måste lyckas höja sig över mediabruset så att människor upptäcker dess existens. Man kan ha världens bästa bok, men om ingen känner till den, så spelar det ingen roll. Men jag har några idéer vad gäller marknadsföring, som jag tror kommer att bli riktigt bra. En idé är riktigt djärv, jag tror ingen har gjort något liknande förut i Sverige. Men mer om det senare.

Men vad händer om det inte funkar? Om läsarna uteblir? Hur mycket jag än intalar mig att det egentligen inte spelar någon roll, för jag har ändå publicerat min egen bok, så säger mina känslor något annat. Nu har jag lagt ner så mycket tid och energi på det här, och min grafiska designer har lagt ner så mycket tid och energi på det här, att jag längtar efter en rejäl framgång.

Det är inget konstigt att hoppas på goda resultat. Vilken författare gör inte det? Vilken författare vill att hans/hennes böcker ska glömmas bort och arkiveras i något underjordiskt valv. Eller rensas ut och skickas till pappersåtervinningen? Nej! Man längtar efter att orden ska få sträcka sig ut och möta andra människor. Att orden ska få beröra, förvandla och inte minst underhålla. Är det inte därför man skriver?

Så jag börjar bli nervös. Fast när jag tänker efter, så är det nog ett sundhetstecken. Tänk vad tråkigt det vore att gå rakt genom allt detta och bara vara blasé. Nej, då är jag hellre nervös, även om det kan kännas lite olustigt.

Jante kan ta sig i arslet!

Vi har den stora glädjen att presentera en ny gästbloggare på debutantbloggen. Therés Stephansdotter Björk är en så kallad ”fast gäst” och planerar att regelbundet komma med nya inlägg framöver. Hon debuterar under våren med ”Jacks Rockiga Resa.” på Kalla Kulor Förlag. Vi är glada att ha henne med oss och önskar henne all lycka i bloggandet.

Min debut är en barnbok om en pojke, Jack, som dras in i ett musikaliskt äventyr där han tillsammans med sina rockidoler försöker rädda landet Metallien från den onda professor Vridnér. När jag fick höra att boken sålt in ungefär tre gånger så mycket som en debutant brukar borde jag ha blivit väldigt lycklig. Kanske jag blev också. Men snabbt tog realisten i mig tag i vilken känsla jag nu än hade och sa att ”Ja vi får väl se hur det går. Den ska ju sälja också.” Detta samtidigt som Jante satte stöveln mot mitt öra, tryckte ner mitt huvud mot marken och väste ”Du ska inte tro att du är något.” Varpå jag svarade ”Jag är en människa som alla andra, obetydelsefull för många, viktig för vissa. Men jag har satsat på en dröm och det är jag glad för! Så du kan ta din lag och trycka upp den i arslet! Dock ligger det inte i min natur att skryta om något. Men jag är stolt att jag uppnått en av mina drömmar, stolt och glad… och skitskraj!

Med perspektiv är det inte speciellt stort att ha skrivit en barnbok i Sverige. Därför struntar jag i perspektivet här och försöker bara vara glad för min egen skull. Jag har några vänner att tacka för att jag vågat ge Jante ett första slag på käften. De är glada för min skull, således vågar jag också vara glad. Drömmar är viktiga, men riktig vänskap och kärlek är viktigare. Inget kan ändra på det. Men når man någon eller den enda av sina drömmar har man all rätt att känna glädje och stolthet. Just i skrivande stund känner jag verkligen att Jante kan ta sig i arslet. Jag har en väldigt stark personlig motivation som inte handlar om pengar och framgång utan något som ger en mycket större och hetare eld. Men når ingenstans och ingenting genom att säga ”inte ska väl jag”.

Ambivalensen i reaktionen mot Jante och respekten för realisten i mig är ett tydligt exempel på att jag i sanning är en blandning mellan Kräfta och Lejon, Vatten och Eld. Jag är ambivalent och jag kan ana bipolära tendenser när jag verkligen går in för något och inte alls vill släppa det. Jag kan samtidigt ha svårt att syssla med vissa saker en längre tid. Trots att jag kan ha problem med detta har jag paradoxalt nog en fäbless för kontraster i alla dess former.

En gång när jag rodde hem från en kompis (uppväxt i skärgården) tog det, vad som vanligen tog tio minuter, istället 45 minuter. Jag rodde bokstavligen i motvind. En fin metafor, då helt sann. Min personlighet kan vara en stark motvind eller en lika stark medvind. Alla jobbar vi med något hos oss själva och jag är väldigt glad att jag trots det nämnda lyckats ro ett stort projekt i hamn. Att ha skrivit en hel bok (kom 80 sidor på en roman för några år sedan) är stort för mig i sig, utan publiceringen inräknad. Jag hoppas på att få skriva fler böcker om min huvudperson Jack’s äventyr men i framtiden kanske även en längre roman.