Är det verkligen okey att ge ut själv? – del 1.

I gårdagens inlägg ställde Annelie ett stort antal frågor till mig. Alla frågorna är egentligen sammanvävda då de ger olika vinklar på samma problematik. Därför griper jag mig an den stora huvudfrågan idag, den om litterär kvalité, och återkommer med de resterande småfrågorna imorgon.

Annelie skrev bl.a. att ett förlags namn ofta fungerar som en kvalitetsstämpel för konsumenten. Det är väl en sak att författaren tror på historien, en helt annan att någon extern, ett förlag, tror på den och är villiga att satsa pengar. Om boken är utgiven på ett stort förlag så brukar det innebära att den faktiskt också är bra. Konsumenten kan vara trygg i att få valuta för sina pengar.

Jag kommer att ge ut min bok på eget förlag. Mitt manus har inte passerat förlagens nålsöga. Hur ska jag kunna övertyga köparen att min bok faktiskt är värd att köpa. Hur ser jag själv på att säkerställa den litterära kvalitén? Hur vet jag att min text faktiskt är bra nog?

Det är en viktig fråga. En berättigad fråga. Något jag funderat mycket över.

Mina egna tvivel.

Självklart har jag tvivel. Ibland undrar jag om manuset verkligen är bra nog. Men det är ingen ovanlig känsla. Och den går över. För jag är mycket medveten om att nästan alla nya författare känner sig som ”bluffar” innan de har acklimatiserat sig till den nya rollen. Jag har läst en massa sköna inlägg av Kevin Frato från debutantbloggens första år. Där beskriver han hur han när som helst väntade att den ”Hemliga litterära polisen” skulle slå in dörren, arrestera honom och kasta honom i fängelsehålorna.

Men det finns några saker som gjort att jag kommit över mina tvivel. Här tänkte jag lista några av dem.

Riktigt usla böcker.

Förr eller senare händer det alla. Man har börjat på en ny bok. Man har kommit kanske femtio sidor in och ingenting verkar hända. Karaktärerna är träiga, ploten är obefintlig och språket börjar sakta men säkert skava i ögonen. Till slut lägger man ner boken och säger: ”Till och med jag kan skriva något bättre än det här.”

Det är inte alla som sedan går och skriver något eget. Men jag gjorde det. Varje gång jag får stora tvivel går jag bort till bokhyllan och plockar ner en ”riktigt usel bok.” Märk väl att de alla är utgivna av stora svenska förlag. Med stavfel, meningsbyggnadsfel och allt. Efter några sidor kan jag sätta tillbaka den i hyllan och nöjt konstatera att mina tvivel har skingrats.

Återkoppling från målgruppen

Min bok är riktad mot tonåringar och ”unga vuxna.” Därför har jag självklart också låtit flera tonåringar läsa den. Här är ett sms jag fick av en av dem:

Nu när jag har kommit in i
boken ordentligt så är jag
väldigt glad att säga att den
är faktiskt riktigt bra, bättre
än fantasy böckerna jag har
läst hittills faktiskt 😀

Vi träffades en vecka senare, fikade och gick systematiskt igenom boken, scen för scen, karaktär för karaktär. Det var väldigt givande.

Över lag har mina tonårsläsare varit väldigt entusiastiska. Det känns skönt. För det är ändå de som är målgruppen. Jag är säker på att en sann litteraturvetare skulle finna tusen saker som är fel på mitt manus. Men vad gör det, om målgruppen älskar den.

Återkoppling från de äldre betaläsarna

Jag har även ett antal unga vuxna samt äldre som fått läsa manuset. Faktum är att alla genuint har gillat den. Jag har varit väldigt noggrann med att påpeka att de inte får vara snälla mot mig, utan tvärt om måste påpeka varje brist de kunnat finna. Det har de också gjort, så det finns en hel del jag åtgärdat. Samtidigt har de alla, oavsett ålder, gillat historien. Flera har kommenterat att språket känns väldigt målande och levande. Detta trots att manuset då befann sig i en oborstade beta-version.

Det är mycket tack vare deras uppmuntran och glada tillrop som jag faktiskt vågar ta steget ut och publicera själv.

Kommentarer från refuserande redaktörer

I ett tidigare inlägg så publicerade jag ett refuseringsbrev från en redaktör på ett av de stora förlagen i Stockholm. Hon tog trots allt tiden att ge mig några uppmuntrande kommentarer samt några tips hur jag skulle kunna redigera manuset. Det hade hon inte behövt göra.

Jag har fått liknande uppmuntrande brev även från andra förlag. Flera skrev att de gärna tog emot framtida manus. Det innebär, i alla fall i min naiva skalle, att de insett att här faktiskt finns något. Sedan fungerade inte manuset just för dem, men de ser det inte som omöjligt att jag skulle kunna ha en framtid som författare

Det räcker för mig.

Min egen tro på mitt eget material.

Det finns en ganska stor stigma i att ge ut själv. Den ”Hemliga litterära polisen” tittar barskt på dig och mullrar ”Vem är du? Tror du att du är någon?”

Men jag bryr mig inte. Det är många år sedan jag upptäckte att jag faktiskt är någon. Jag är en sån där människa med jobbigt god självkänsla. Jag vägrar låta Jante och dess hemliga polis sätta sig på mig. Jag tror på mitt eget material.

Det är inte en tro som bara anlänt hux flux. Det är något som växt fram under en lång period av slit. Jag är idag en mycket bättre författare än när jag skrev de där första svajiga raderna på min första bok. Det kan jag säga med säkerhet. När jag läser mina gamla texter så ser jag verkligen att det skett en utveckling. Jag kan se de misstag jag gjorde då och veta att de inte kommer att göras igen.

På samma sätt kan jag, när jag läser böcker, oavsiktligt börja studera en författares teknik. Jag har blivit mycket mer medveten om form och innehåll, narrativ struktur och karaktärsbeskrivningar. När jag därför läser min egen bok och känner ”Det här är ju riktigt bra” så tror jag faktiskt att det inte enbart är mitt storhetsvansinne (även om det kan vara en delförklaring 😉 ) utan att manuset faktiskt är bra på riktigt.

För jag tror helt ärligt att jag lyckats skapa något ganska unikt. Det är en väldigt speciell värld, vår egen historia, men ändå inte, främmande men ändå välbekant. Full av märkliga varelser, hämtade ur våra gamla folksagor, men i en ny smutsig, bitvis ganska grym, tappning. Jag tror att det finns något här som tilltalar, inte bara tonåringar, utan fantasyälskare över lag.

Nu börjar det här inlägget bli riktigt långt. Alldeles för långt. Imorgon kommer del 2 och då ska jag ifrågasätta vad litterär kvalité egentligen är för något. Kanske kommer det bli provocerande. Kanske går jag alldeles för långt. Läs själva. 😉

Vi ses imorgon.

Refuseringsbrevet som räddade mig

I mitt senaste inlägg skrev jag bl.a. om hur hårt det kan ta när refuseringsbreven trillar in i brevlådan. Det kom massor av kloka kommentarer. Bl.a. skrev Liz:

Refuseringsbrev: Får alla. Se istället fram emot dem och försöka ta lärdom av vad det står i dem.. [snipp] Allt utöver en standardrefus ska man jubla över. Ger de tips och råd, ta dessa till dig.

När jag skickade ut mitt första manus fick jag nästan bara standardrefuseringar. Men det fanns några brev som faktiskt var riktigt uppmuntrande. Jag hade svårt att se det just då. Man drömmer ju om så mycket mer. Men med tiden, och med upprepade genomläsningar så gav de märkligt nog ett visst självförtroende.

Här är ett av dem:

————————————-
Hej.

Tack så mycket för att vi fått läsa din bok.

Tyvärr måste vi tacka nej till ditt erbjudande om samarbete. Det är ett ambitiöst projekt, men vi bedömer dessvärre inte att denna bok ryms inom vår utgivning.
Du är en god och driven skribent, men vi tror att boken skulle vinna på att koncentreras en del.

I och med att vi får in så mycket manus så måste vi vara mycket restriktiva i vårt urval.

Stort tack ändå för att vi fick läsa och lycka till med den fortsatta produktionen!

Med vänliga hälsningar
Bokförlaget………………………..

————————————–

Detta kom från en redaktör på ett av de riktigt stora förlagen. Först blev jag missmodig. Sedan insåg jag att hon hade sträckt mig ett knippe guld. Här fanns ju faktiskt komplimanger! Hon skrev att projektet var ambitiöst och att hon upplevde mig som en god och driven skribent! Wow! Min självkänsla flög plötsligt på starka vingar över blåa skyar.

Självklart hade jag redan vid den tiden delat ut mitt manus till diverse släkt och vänner. Alla gillade verkligen boken. Och det var ju trevligt. Men någonstans gnagde en misstanke, som ifrågasatte huruvida jag verkligen kunde lita på deras respons. Jag trodde inte att de sa så, bara för att göra mig glad. De hade för många exempel på roliga scener, intressanta karaktärer och twister i historien som de ville prata om. De påpekade också de brister och annat de inte gillade. Men samtidigt var de ju just min släkt, mina vänner. De hade redan en, vad ska vi kalla det, ”positiv disposition” gentemot mig. Och de var inte proffs.

Men här kom en ärrad redaktör och sa att jag var en god och driven skribent! Och eftersom hon sa att boken behövde koncentreras en del måste det ju innebära att hon läst den. I alla fall en stor de av den. Kanske alltihop!

Det tog tid. Men plötsligt förvandlades brevet, från att vara ännu en tyngd på mitt hjärta, till en källa av självförtroende.

Är det inte märkligt vad några få ord kan göra.

2010

Alla pratar om 2010. Året, slutet, vad händer 2011? Jag undrar bara; Vad i helvete hände överhuvudtaget? Jag har inte hunnit med alls. Det är först nu jag har börjat landa. Det är först nu på projekt tre som jag känner att det här kanske är på riktigt. 2010 blev för mig fullkomligt ofattbart. När Alle på förlaget ringde och förklarade hur superbra Punkpapporna var trodde jag nästan att någon gjorde narr av mitt slit. När förlag två antog mig undrade jag var den dolda kameran satt. När jag blev tillfrågad att skriva i debutantbloggen, bloggen jag följt vecka efter vecka funderade jag över varför just jag blivit utvald. De som skrivit och skrev i bloggen var ju riktiga författare som vi dödliga kunde kommunicera med. Att sedan bli invald i Författarförbundet fick mig att slutligen börja förstå att allt är sant.

Jag är kvar i månad mars som ett stolpskott. Jag klarade aldrig riktigt av att blogga i debutantbloggen på det sätt jag föreställt mig, jag hann aldrig skriva manus i den takt jag trodde jag skulle hinna, Thomas säger att han inte fattar hur jag hunnit med allt. Jag fattar det inte själv. Jag har sökt en veckas tjänstledighet för att skriva. En ynka vecka för att försöka hinna ifatt. Jag har varit naiv. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva ta ledigt för att skriva och jag trodde inte jag skulle få skrivkramp.

Allt är inte bittert och nattsvart om jag får det verka så. Det mesta är kul, men att bli författare var både bättre och värre än jag trodde det skulle vara. Från att ha spytt ut text efter text, gillat det jag skrivit, sett potential i historierna till att vara tveksam till mycket, fått skrivkramp och fått ett extremt ifrågasättande till det mesta jag skriver. Övergående tack och lov.

Jag förstår hur lyckligt lottad jag är. Jag har fått möjligheten att förmedla ett budskap (Punkpapporna). Jag har fått möjligheten att förmedla tramsig underhållning (I ett grovt rep). Jag har fått ett erkännande (Författarförbundet). Jag har fått möjligheten till att berätta om detta (Debutantbloggen). Som sagt.

Jag har en liten aning om 2011. Det ser fint ut, men jag har en ödmjuk inställning till kommande år. Nu är jag författare och måste försöka ta det därifrån.

Jag lär väl spotta ut något inlägg till här i bloggen, men vill ändå passa på att tacka alla mina läsare. Tack!

//L

Liz söker sig till förbundet

Jag har ansökt till Författarförbundet. Det är med dubbla känslor. Jag vill så klart bli medlem, annars skulle jag inte söka. Men jag kan inte riktigt motivera varför jag absolut vill bli det. Vad finns där som jag anser jag behöver? Blev det bara en ny tävling som jag absolut måste se om jag fixar?

Samtidigt är jag emot att någon ska behöva bli invald. Eller ännu värre – att några blir bortvalda. För att få ansöka måste man ha minst två böcker utgivna på förlag. Jag tycker att bara det borde öppna för att de som vill bli medlem ska få bli det. Räcker det inte med att man lyckats ta sig igenom nålsögat kan inte jag låta bli att fundera över hur bedömningen görs. Om någon har insyn i detta, vänligen informera mig om vad som krävs. Men vem ska ha insyn när allt är konfidentiellt?

När man ansöker fyller man i en blankett. Namn- och adressuppgifter, eventuellt pseudonym, de verk man skrivit och sedan får man önska vilken sektion man vill tillhöra. Böcker skickar man inte med, de ”kallar in” böcker om de vill läsa. Jag la blanketten på lådan i början på veckan och tänkte på en fridfull jul. Jag tänkte att blanketten skulle ligga på ett skrivbord i Stockholm tills i mars ungefär, samtidigt som jag skulle förstå att det är dags att julmaten ska motioneras bort. Så blev det inte. Innan veckan var slut hade jag ett mejl från förbundet som önskar läsa de böcker jag åberopar. Det var ett vacker mejl och jag svarade med exakt grammatik, kommatering, de rätta orden and so on. Jag ville fråga hur länge det tar innan man får veta om man blivit invald, men jag hejdade mig, på något sätt kändes det oprofessionellt och inte särskilt nödvändigt att veta heller.

Vad betyder det att vara medlem, och en ännu intressantare fråga är vad det betyder att man inte blir invald? Vad faller det på? Vad har en invald som jag inte har (om jag får nobben)?

Om någon vet någonting. Berätta. Please. Vet du vad de har för kaffe på kontoret blir jag nöjd. Bara någonting. Okej?

Jag funderar (för mycket)

Och de gånger jag tänker efter, i den enorma trötthet jag bär omkring på, lever jag vidare på all positiv respons jag får på mitt enorma arbete jag lagt ner som författare (eller vad man väljer att kalla sig) till min bok. Toppen! För mig har det bara varit positiva ord, vilket får mig osmakligt att fundera över hur jag kommer, i den enorma trötthet jag bär omkring på, att reagera på det första negativa. Om någon varit med om någon dålig recension eller dålig kommentar på sina publicerade verk; hur reagerade ni? Jag tror jag kommer att gråta. Eller vad?

Det är uppförsbacke i nedförsbacken

Det är mycket nu. Det spelar ingen roll hur satans glad jag är över alla antagningar, men jag orkar inte. Jag förstår att det kan sticka i ögonen att jag sitter och gnäller nu, då jag för ett år sedan gnällde över att jag inte var i den här sitsen.

Men för att ni ska få en bättre bild över det hela kan jag beskriva från nu i måndags och fram; Jag jobbar heltid, trots att jag har kontorstider jobbar jag ändå till arton varje tisdag. Under veckan har jag jobbat mina dagar samtidigt som jag har förberett för helgens signering. Direkt när jag gick av mitt jobb på fredagen kopplades mitt författarjobb in. Det var att bege sig till det så kallade EM huset för att förbereda. Lördag och söndag jobbar jag till sjutton (nu är vi uppe i sju dagar). Måndag jobbar jag till sexton, sedan tar mitt författarjobb över fram till nitton (signering), tisdag jobba åtta till arton, onsdag åtta till tjugoett, torsdag till sexton och fredag bara till fjorton. Nu är vi uppe i tolv arbetsdagar på raken, och då har jag inte räknat in jobbet med poesiförlaget. Min grymma, ironiska berättelse i poesiform ska nu signeras, packas och skickas.

Hade jag inte haft Thomas, min hjälte, hade jag aldrig stått upprätt under detta år. Det är dagens sanning. I tisdags då jag slutade arton hämtade han mig, satte mig till bords, serverade rotsaksgratäng med en älgskavstopping med Västerbottenost. Idag efter signeringen var jag så slut så jag ville böla. Han såg till att jag åt (eftersom jag började vägra av ren utmattning).

Nu ligger jag här, med kaffe och en chokladbit serverad, datorn på magen. Trött och sliten. Sliten och trött. Var ska jag kapa för att orka fortsätta? Min fasta anställning är inte att äventyra, jobb växer inte på träd som bekant. Dessutom älskar jag mitt jobb. Inga semesterveckor kan jag ta ut nu, behöver alla till sommaren eftersom vi har tre barn också.

Det kanske känns bättre i morgon, men troligtvis inte förrän på fredag.

// Liz

En komplicerad författare har ordet

Nu får det vara nog! Nu lämnar jag den grupp (som verkar vara ganska stor) som nästan ursäktar sig för att de är författare. Jag har idag bestämt mig för att kalla mig författare och poet. Inte för att verka bättre än någon annan eller förnäm på något sätt, för sådant bryr jag mig inte om. Jag är en väldigt komplicerad enkel människa. Och jag har inte sagt att det kommer att vara lätt att titulera sig, men jag ska försöka. Det handlar inte heller om att det är viktigt att säga att jag är det för min del, men det finns två förlag som antagit två av mina manus, som vågat satsa på mig. Hur mycket jag än är föreståndare i mitt jobb (och det blev jag utan utbildning eller arbetslivserfarenhet) är jag författare för mina förlag.

Jag har kämpat med att bli utgiven, sedan 1998 närmare bestämt. Jag har inte vilja någonting annat än att bli författare. Flera år av uppehåll, flera år av skrivande. Jag har vigt all min fritid, flera semestrar, jular, nyår och nätter till att skriva. Jag har gråtit, skrattat, varit förbannad och blivit sviken i mitt skrivande. Då jag äntligen kommit i mål varför skulle jag inte kunna kalla mig författare? Om man inte kan kalla sig författare då man väl är det, när kan man det då?

Upplys mig. Varför tar det emot? Jag är inte ensam som går igenom detta.

Liz

ps 1. Det tar till och med emot att lägga ut inlägget. Jag fick en osmaklig tanke att jag blir o-gillad.

ps 2. Jag kommer att finnas på bokmässan på fredag och lördag – som författare. Tror inte förlaget vill ha dit mig som någonting annat.

Analys 2

Jag sitter och bearbetar ett manus som jag ska skicka in till ett förlag i september (om gudarna vill, och om jag fixar det). Jag kan lätt erkänna att jag är sönderstressad. Jag har ingen aning om vad huvudpersonens pappa heter. Jag har även tappat åldern på huvudpersonen. Men hon är runt trettio. Kan vara tjugoåtta, kan vara trettiotvå. Flertalet namn fick jag leta upp i texten så sent som idag. (Detta är en av nackdelarna då man inte för ordentliga anteckningar under skrivprocessen. Jag planerar att ändra på den saken per omgående.)

Jag har varit inne på att ha speciella skrivtimmar. Lite som; Nu går jag till jobbet som författare. Dessutom lära mig att koppla av. Tillåta mig att se en film. Gå ut på en simpel promenad för fan. Men det är svårt. Ska jag palla att jobba heltid och dessutom skriva böcker i olika genrer, bortsett från att jag faktiskt också ska föreställa trebarnsmamma, borde jag (rent logiskt) strukturera upp. Eller?

Men så är man ju författare dygnet om årets alla dagar. Det finns inte en chans att jag skulle se Kalle Anka på julafton om jag kom på någonting som jag måste ändra på i manuset. Hur fan orkar min man? Jag kan lugnt titulera mig hysterisk hyena om jag inte får min skrivdos. Mannen sa rätt nyligen att han trodde jag tagit på mig för mycket. Det var den gången jag grät så förtvivlat för att allt hade stockat sig i huvudet.

Och ändå vill jag ha mer. Jag vill skriva för någon tidning, jag vill att någon ska vilja att jag ska blogga för dem (som här på sidan – fantastiskt!) jag vill vara delaktig på någon skrivsida, jag vill ha ett uppdrag!

Kan det vara så att jag helt enkelt fungerar bäst med pistolen mot tinningen? Hur fungerar ni andra skrivande? Är det verkligen så jävla facebook-muntert hela tiden?

Eller vad? Jag misstänker att mycket bottnar i att jag är så förbannat ursäktande. Jag har skrivit två böcker som ska ges ut. Förlåt så mycket. Och så gråter jag på det. Såååå synd om mig. Äh!

Nä. Men hörni, förutom mitt nattygsbord kan ni analysera det här också. Jag blir inte klok på mig själv.

// Liz

Tänk om (jag var en riktig författare)

Innan jag blev antagen kändes mycket jag skrev rätt coolt och helt okej. Jag hade inga problem att visa upp något (av det jag inte kunde se då) katastrofmanus. Då jag öppnar de manusen idag vill jag väl ungefär dö. Jag skäms! Kan passa på att be alla redaktörer som läst mina manus att glömma allt ni läst. Kom ihåg mitt namn men glöm alla texter. Det var ett dåligt skämt. Se mig som rehabiliterad hädanefter.

Då jag nu sitter med de nygamla (säger nygamla eftersom de är bearbetade) manusen blir jag osäker om jag överhuvudtaget kommer att kunna visa upp något igen, nytt som bearbetat gammalt. Kommer förlagen efter två antagningar att förvänta sig någon speciell nivå. Typ proffs?

Tänk om hela jag är som ett skämt. Fast det kanske inte vore dumt det heller, skämt brukar ju rätt ofta vara långlivade. Jag har så många tänk om. Tänk om jag inte kan skriva! Jag kanske bara råkades skriva två böcker som råkades bli antagna och så råkades jag bli intervjuad tre gånger och ha ett gäng recensenter…

Är det här på riktigt? När blir det på riktigt? Efter första boken, andra? Måste jag ha ett tredje avtal också?

Sist vill jag påpeka hur rediga alla andra författare är! Helt fantastiskt imponerande! De är som på riktiga rakt igenom. Jag bara flamsar på med mitt tjat och min oförståelse kring svenska språket och allt vad det är för dagen. Varför heter det inte flera gåsar? Gäss, det låter ju ut som ett sjukt dyrt tvättmedel från Amerika. Fast Amerika har ju inte ä…

Nä, vet ni vad. Jag kommer aldrig att bli en sån där riktig författare och poet. Jag gåsar på – som en av folket. Amen.

//Liz (som bloggar hos Amelia ett tag)

(Tror ni jag kommer att överleva bland alla riktiga?)

Djupdykning

Ungefär så här kaotiskt kan det bli då man ska korrigera för (förhoppningsvis) sista gången. Stress!

Fredag eftermiddag. Manuset på barnboken Punkpapporna trillar in i inkorgen för en sista bearbetning innan sätt. Självklart ville förlaget ha det i retur snarast möjligt och jag lovade att det skulle vara klart under helgen. ”Jag har ju hela helgen på mig” kändes löjligt. Det här var fixat innan fredagens slut. Optimistidiot. Skrattretande tanke. Natten mot måndag låg jag i sängen med datorn på magen. I panik och långt ifrån klar. Måndagens inlägg till debutantbloggen var bara att fetglömma om jag skulle överleva. Inte för att mitt förlag skulle dräpa mig utan av kroppsliga signaler.

I värsta stressen på väg in till Konsum för att få en bit mat under startskedet av arbetet lyckades jag ramla i en stor blomkruka så centralt som det kan bli. Tonåringen hoppades att jag drev med honom och skulle inte visa sig ute på flera dagar om det var sant det jag sa. Ungefär alla vet vem jag är i den här kommunen, så mina ungar kopplas direkt i hop med puckot ”författaren” i blomlådan. Men är det så lätt att hålla tonåringar hemma under helgerna är jag beredd att ramla i en blomkruka varje fredag förmiddag. Det jobbigaste var väl att jag också skulle till Systembolaget… det bästa var att jag blev fast och stillasittande med manuset. Det fanns inte ben till att ränna i annat efter det fallet. Utan en dykning i blomlådan hade jag nog fortfarande suttit med manuset.  

Nu är jag på den nivån att jag har noll koll på grammatik. Noll koll på meningsuppbyggnad. Tempus? Vad är det? En ny lågprisbutik? 

Helgfrukosten inleddes med ett meddelande från Styx att de nu i veckan ska sätta poesiboken. Trevligt. Verkligen. Men det tillförde även lite mer ångest. Det börjar ju bli så nära nu.  

På torsdag börjar min ”semester”. Jojo…

//Liz

PS. Manuset är ”klart” och inskickat. (Tillsammans med fyra A4 sidor med kommentarer…)

Skärmsläckare på

Jag tror jag har en mental skärmsläckare på. Helt plötsligt får jag äta upp det där jag går och gafflar om angående att allt rinner ut ur mig som en magsjuka orsakad av ett dåligt rengjort grillgaller.

Jag har skrivit väldigt lite den senaste tiden eftersom att jag inte har den blekaste aning om vad jag ska skriva. Baksidestexten till barnboken höll jag på med i två månader, sedan gick förlaget in och frågade om de skulle skriva ett utkast åt mig. Ja, tack.

Frågar någon om böckerna har jag lite svårt att veta hur jag ska presentera dem. Jag har ju vetat det förut, nu har jag ingen aning. Och det för tankarna osmakligt till bokmässan. Om jag inte vet vad jag ska berätta om barnboken till en vän, vad ska jag säga om den till nationen (eller i alla fall till fler än vänner och andra intresserade i min närhet)?

Jag tror många författare råkar ut för detta. Fick faktiskt den frågan av NSD, om jag är drabbad av att inte kunna skriva nu då jag är antagen. Nå inte! sa jag. Här är det minsann inga problem!

Och här sitter jag nu. Skulle förbereda ett riktigt bra inlägg till idag. Kvart över tolv i natt slog jag av datorn. Inte ett ord fanns i dokumentet. Maken försökte kasta ut frågor som jag kunde väva ett inlägg på. Hur menar du nu med den frågan? Sa jag. Flera gånger.

Jag skyller på att det är ett år sedan jag har haft semester och att jag varit sjuk på mina två senaste semestrar, eller tre tror jag det faktiskt är.

Igår brände jag mig dessutom på näsan. Och ryggen.

Om att orka fortsätta

I fredags fick jag för mig att bearbeta mitt första romanmanus. Om jag nu skulle kunna kalla det för ett romanmanus. Jag är mäkta imponerad över att jag trodde på det. Nu i efterhand, då jag ser alla (eller i alla fall många)  brister och fel, får det mig att fundera över hur min hjärna egentligen fungerade. Var jag verkligen som de mest falskt sjungade i idol? De som stod i TV och påstod att de var bäst fast de egentligen inte kunde ta en ren ton. Jag vill mest dö då jag tänker på alla som fått se mina ”superbraiga manus”. Men jag vill gärna tro att något måste ha funnits där, något som bara proffsen kunde se. Jag personligen som redaktör hade kastat skiten (och inte ens en refusering hade jag skickat).

Men så minns jag alla som trodde på mig. Nu pratar jag inte om min mamma, utan på Kalla Kulor som fick läsa det där skitmanuset (som jag håller på att bearbeta om något förlag är intresserad) och som bloggade om mig. De hemliga förlagsredaktörerna som fanns där för mig, både i och utanför kulisserna. Förläggare som mailade rikliga intressanta tips tillsammans med refuseringen och orden ”jag tror du kan lyckas”. Super finfina Helena von Hofsten som orkade (och fortfarande orkar) med mitt tjorv och som bland annat bad att få publicera min kärleksdikt som den där herr Mårten Castenfors sket i.

Jag kan göra listan lång över förlagsfolk som fått mig att fortsätta skriva. Sist men inte minst borde min man får ett Nobelpris i ork för att han orkar med mitt skrivande som kan arta sig i att jag aaabsolut måste berätta om något av mina manus klockan två på natten. Utan all den här responsen hade jag nog lagt av.

Att ni orkar.

Hela bunten.

Och tack.

S O S

Det börjar bli dags nu. Eller börjar och börjar förresten, det ÄR dags. Det är så helvetes dags. På lördag går startskottet, och sen… sen kan vi börja springa.

Har varit lite svårt att sova på senaste tiden. Lite svårt att fokusera tankarna. Det kryper lite för mycket i kroppen, en torr röst i nackloben säger att det är nu det ska avgöras – och sådant kan ju stressa även en mer rutinerad författare än mig.

Och det är nu jag börjar tänka på shampoo.

Under ett och ett halvt år arbetade jag åt en av världens största hårproduktstillverkare. Jag var med om en och annan shampoolansering, och även om jag är mycket långt från att vara expert på hur man lanserar hygienprodukter tror jag mig ändå veta ett och annat om det.

Så här är det: en shampoolansering går ungefär så bra som man förtjänar.

Om produkten håller tillräckligt god kvalitet, och svarar tillräckligt väl mot konsumenternas behov, beror mottagandet av produkten bara på hur väl man gjort hemläxan. Lägger man ner mycket tid, kraft och pengar blir lanseringen en succé. Gör man det inte, uteblir succén.

Naturligtvis finns det en massa undantag. (Särskilt om man har mycket tid och kraft, men lite pengar. Då blir slumpfaktorn dessutom större.) Men så funkar det i det typiska fallet.

Nu är en roman inte ett shampoo. Förhoppningsvis ska den tillfredsställa lite mer komplexa behov än det av ett rent och trasselfritt hår. Eftersom det handlar om Kultur™ kan en enskild stjärntyckare enkelt boosta eller förinta vilket välarbetat projekt som helst. Och ingen författare värd namnet börjar sitt romanarbete med en marknadsanalys.

Så det är lite si och så med analogin. Det är jag den förste att medge, långt innan någon hinner ondgöra sig om moderna författare som inte förstår skilja på böcker och Litteratur™.

Men en hel del stämmer säkert, tänker jag: alldeles för mycket handlar om hur man har gjort sin hemläxa.

Har vi verkligen förberett det här tillräckligt? Visst håller storyn ihop, utan bortklippta lösa trådar? Visst kommer boken verkligen att finnas i handeln? Har vi gjort PR- och säljarbetet tillräckligt bra för att någon ska veta att bokjäveln finns?

Och så vidare. Jag får en impuls att ringa min förläggare och gråta ut, men min mer rationella hjärnhalva talar om för mig att det inte är det optimala sättet att agera. Nu gäller det bara att ta det lugnt. Andas. Meditera. Ta en kopp whisky and rye. Vänta ut.

Shampootillverkaren kallade en lansering för Start of Shipment. Det förkortades S O S, och med mindre än en vecka kvar till release är det inte det minsta svårt att föreställa sig varför.

/Marcus

PS. Kan någon vänlig själ kolla min hemsida och se om den är någorlunda presentabel nu när folk kanske verkligen besöker den? Tack på förhand!

Recensionsläsare sökes!

Ganska ofta – inte tillräckligt ofta för en egen OFF, men det händer – får jag frågan om hur mycket jag liknar min huvudperson. Att jag saknar alla typer av talang för att bli fotbollsproffs är förstås uppenbart, liksom att jag har klart fler högskolepoäng än vad proffs brukar ha. Jag ser inte ut som Emil rent fysiskt heller, och jag har helt andra intressen. Jag vill också tro att jag är något mindre självcentrerad än vad Emil är åtminstone under bokens första tredjedel.

Men en sak har jag och Emil gemensam: vi är alldeles för känsliga för vad folk tycker och säger om oss.

I Emils fall yttrar det sig vid ett tillfälle så att han är beredd att ge upp hela sin karriär för en ryggdunk från någon i Balla Gänget. (Och såklart i en massa annat, men låt oss nu inte förstöra handlingen…) I mitt fall märks det mest på att mitt självförtroende står och faller med det senaste omdömet.

Sålunda tror jag att jag är bäst i stan och att jag är på väg mot himlen, när någon skriver saker som det där min förläggare skrev lite längre ner på bloggen. Och omvänt, räcker det med att någon Andres Lokko-wannabeisk hipsterbloggare använder sitt mest skitnödiga och överspända språk för att förklara hur dålig jag är som spokenwordpoet, för att jag plötsligt ska tänka att det nog är bäst att lägga av ändå.

Jag har med andra ord helt fel sinnelag för recensioner.

Jag vill naturligtvis att Gå på djupet ska bli recenserad. På massor av ställen. Jag vill att folk ska veta att min bok finns, och – allra helst – att den är bra också. Men det viktigaste är att den blir recenserad. Recensioner kan vara bra till och med om de är dåliga, det har man ju alltid hört. Så jag är odelat för recensioner.

Men så är det ju det här med min känslighet. För vad händer om nån skriver ner mig totalt? Nån som spelar roll? Hur skulle jag ta det, om Dagens Nyheter skulle kopiera wannabebloggaren och säga att boken är så dålig att den gör en powerpointdragning om kyrkans städrutiner till rena nyårsfesten? Hur skulle jag reagera om Bokhora sa att det här var den värsta skiten som skådats sedan… tja, nån annan dålig skit? Eller om någon ledande fotbollsjournalist, typ Robert Laul, sa att jag saknade till och med den mest rudimentära fotbollskunskap och att boken var helt oläsbar på grund av alla faktafel?

Ingen går fri från dåliga recensioner emellanåt. (Inte ens The Knife. Och då var det ändå mer eller mindre kroppsstraff ett tag på alla som offentligt yttrade att de inte gillade Silent shout.) Hur bra Gå på djupet än är, och hur många som än hissar den till skyarna, kommer det ändå att finnas någon som hatar den. Kanske någon med en egen recensionsspalt. Eller en blogg. Eller en jävla facebookstatus som avundsjuka så kallade vänner känner sig tvungna att citera.

Jag behöver med andra ord ett filter. Någon som läser mina recensioner innan jag får göra det själv. Någon som visar mig hur en recension ska läsas – de flesta recensioner innehåller ju både positiva och negativa skrivningar och det gäller att fokusera rätt när man läser dem – och som kan lyfta fram det som är bra och bortförklara det som är dåligt: ”NN begriper ändå ingenting om XX!” Som sorterar bort eventuella toksågningar, som haussar eventuella tokhyllningar, och så vidare.

Men man kan inte annonsera på Blocket efter sådana, väl? Eller på Arbetsförmedlingen? ”Recensionsläsare sökes. Dina arbetsuppgifter omfattar läsning och sammanfattning av recensioner, coverups, omskrivningar, haussningar och total censur. Dina kvalifikationer: gott hjärta, god lögnare, tidigare arbete i PR-branschen meriterande. Arbetet är tillfälligt. Lönen betalas ut i kaffe, whisky eller rikskuponger.”

Nä. Bättre att annonsera här istället: Vem vill bli min recensionsläsare?

Du ska veta att du behövs.

/Marcus

Denna dag, inte ett liv

*gäsp* God morning, booklovers.

Här finner ni en förtvivlad författarwannabe, en med träningsvärk från Wii-spelet i lördags, en med trötthet från Tysklandresan i onsdags, en med otålighet från igår, lika ihållande idag, samtliga. Fick min första respons på manuset förra veckan, med en del ändringsförslag som alla var riktiga, och så snart detta var hänt ville jag fräsa igenom hela manuset, göra alla ändringar, direkt. Men måste vänta tills denna dag innan nästa respons kommer. Ska även, möjligen, stryka en del karaktärer för att rensa i handlingen, och vill börja med det också, rejält. Bara fräsa, rakt igen, få det gjort och sen kunna skicka till förlag, helst glömma. Gå vidare med mitt liv.

Suck.

Ack, denna väntan.

När jag känner mig fasthållen och frustrerad, i en väntan som jag inte kan påverka, brukar jag muntra upp mig genom att titta på ”A year in the life”, intervjun med J. K. Rowling. Inte för att jag någonsin kommer att komma i närheten av hennes världsherravälde, utan för att hon är en sådan ljuvlig person, som har lyckats så bra, att hennes lycka på något sätt blir lite av min. Då känner jag mig inte lika vilsen längre. Då ser jag vart jag är på väg, igen; till en någorlunda framtid, till något som liknar ett författarskap. Kanske.

Denna vecka, bortsett från att bearbeta manuset enligt responsen, ska vi måla om köket. Vilken nedrans tur jag har. Finns inget bättre att fördriva tiden med, än med en pensel.