Tillbakablick och framtidsplaner

Mitt femtioandra och allra sista inlägg här på Debutantbloggen. Hur är det ens möjligt? Hur kan det ha gått så fort?

I december förra året fick jag ett mail om att jag var utvald till att blogga här och jag var så himla glad. Och nervös. Tänk att jag skulle vara en av fem som skulle ta över efter de sex fantastiska bloggare som jag följt under 2018. Jag hoppas verkligen att ni har uppskattat mina inlägg och tyckt att det varit roligt att följa mig under mitt debutantår. 

Att jag under mitt debutantår inte bara skulle släppa en bok utan även två noveller samt delta i två antologier (varav en kommer i februari 2020) var inget jag hade förväntat mig. Det fanns inte på kartan. Sedan fick jag även vara med på Bokmässan vilket var helt fantastiskt och hade en helt makalös releasefest på Grand Hotel i Lund. Och så hamnade jag på förstasidan i två lokala tidningar. Mitt mål inför 2019 var i och för sig att gå all-in när det gällde mitt skrivande, så det måste jag väl ändå säga att jag har lyckats med. 

Nästa år, till hösten, kommer min debutbok ”Emmas nya liv” ut som ljudbok hos Lind & Co. Det som även kommer att hända under 2020, och nu kommer min cliffhanger, är att  mitt så kallade ”manus 3” även det kommer ut som ljudbok hos Lind & Co. Det galna är att erbjudandet från Lind & Co trillade in samma dag som jag fick det där standardsvaret efter att först ha fått så fin feeback. Först ett nej och sedan ett ja några timmar senare. Då och där var det dock svårt att ta till sig erbjudandet då jag var minst sagt besviken, men idag är jag så himla glad! Jag avvaktade dock med att tacka ja, väntade i två månader då några andra förlag visat intresse. Men så förra veckan skrev jag på. Planen är att ”Ljusblåa dagar” ska släppas i juni vilket passar perfekt då den utspelar sig i Blekinge skärgård under sommarmånaderna. Inläsare blir fenomenala Gunilla Leining. 

När ljudboksavtalet väl var signerat hörde två andra förlag av sig, ett samma dag som jag skrivit på och ett dagen efter, och båda ville ha ett ”förutsättningslöst möte”. Vad i hela friden hände nu? Och precis som Lind & Co är ett riktigt drömförlag så är även dessa två förlag det. Tre förlag har alltså sett något i mitt lilla manus. Och lägger man till den fina feedback jag fick, så har alltså totalt fyra förlag på något sätt visat intresse för mitt manus. Hur är det möjligt? Jag försöker, trots att det är svårt, att inte tänka på vad dessa möten skulle ha kunnat leda till. Men om någon kunde ge mig en litterär agent i försenad julklapp så att jag enbart kan ägna mig åt att skriva hade det varit toppen. Jag hoppas att intresset från förlagen betyder att ”Ljusblåa dagar” har något extra och kommer gå hem hos lyssnarna. Och att boken kanske, på något sätt, i framtiden även blir en fysisk bok. 

Nu är det inte bara ”Emmas nya liv” och ”Ljusblåa dagar” som kommer ut som ljudbok hos Lind & Co nästa år, utan även del två om Emma. ”Emmas livspussel” är titeln och inläsare blir, precis som till ettan, Anja Lundqvist. Förlaget plockar i och med detta upp alla de manus som jag hittills skickat in och det blir hela tre ljudbokssläpp nästa år. Jag har nog inte riktigt fattat det än. Så himla glad att ett förlag ser något i det jag skriver. För det måste de ju faktiskt göra. Nyper mig lite i armen och stannar upp en stund …

Jag ser även fram emot att få åka på Feelgoodfestivalen i augusti. Jag har inte varit där innan utan bara, något avundsjukt, följt eventet på avstånd via sociala medier. Suckat längtansfull över alla härliga bilder som lagts ut. Men nästa år kommer jag att vara på plats och jag tror det kommer att bli en alldeles underbar dag. Och i framtiden är det väl jag som är en av de inbjudna feelgoodförfattarna som folk kommer för att träffa? 😉

Detta året har min stora dröm gått i uppfyllelse och jag är så tacksam att jag har fått dela det med er. Inför framtiden drömmer jag om att få möjlighet att gå på ett ”förutsättningslöst möte” – det hade varit spännande. Och så vill jag släppa fler böcker, helst i alla format, och att någon gång få se en bok jag har skrivit ute i en fysisk bokhandel. Att den ska stå där bland andra böcker och att folk ska lyfta upp den, läsa baksidestexten och bläddra lite bland sidorna. Och sedan förhoppningsvis ta med den bort till kassan och köpa med sig boken hem. 

I höstas när jag gick en liten skrivarkurs (”Att skriva med humor”) på Akademibokhandeln Gleerups i Lund passade jag på att, efter stängningsdags, testa om inte ”Emmas nya liv” passade i hyllorna. Och jo, det tycker jag minsann att den gjorde. 

Tack alla ni som läst mina inlägg under året! Vill ni fortsätta att följa mig kan ni göra det här:
Hemsida: www.annaalemo.se
Instagram: anna_alemo   
Facebook: Anna.Alemo.forfattare

Jag älskar feelgood

Jag har alltid älskat att läsa feelgood-böcker. Även på den tiden när det inte hette feelgood. Inom feelgood-litteraturen finns det flera olika sorters inriktningar och jag uppskattar dem alla. Chick-lit, romcom, romance och de med lite tyngre innehåll. Men ofta föredrar jag de där lättsmälta med humor. De enkla böckerna utan ett brett persongalleri där det är svårt att hålla redan på alla. Mitt liv är, precis som för de flesta, fyllt med måsten och krav och tid är en bristvara. Det innebär att det kan gå flera dagar när jag inte hinner läsa. Ibland längre. Då är det en fördel med en bok som är lätt att plocka upp igen och bara fortsätta läsa i. Där man utan problem kan ta vid där man lämnade. Det är även sådana böcker jag själv skriver. Jag vill ge läsarna möjlighet till en stunds avkoppling från vardagen och låta dem komma in i en varm och trevlig miljö. Ge dem en välförtjänt paus och bjuda på lite skratt och kanske lite pirr.

Till min stora glädje är det många som beskriver ”Emmas nya liv” som härlig, rolig, mysig och lättläst. Jag har även fått glada tillrop från några som inte brukar läsa böcker och som var alldeles lyriska över att de faktiskt tagit sig igenom en hel bok. Det är ju så fantastiskt att jag blir alldeles tårögd. 

Livet kan onekligen vara kämpigt. Motigt. Många har gått igenom tuffa saker som har satt sina spår och som man alltid kommer att bära med sig. Vissa böcker får mig att minnas saker jag varit med om och då kan jag må riktigt dåligt. Jag får en klump i magen och känner rädslan krypa innanför mitt skinn. Hopp, värme, kärlek och humor får mig däremot att må bra. Fyller mig med en tro på mänskligheten och livet. Som ett lyckopiller bestående av ordfyllda sidor paketerade mellan hårda eller mjuka pärmar. Lite verklighetsflykt som ger en injektion av positivitet. Fyller på mina depåer med glädje och lyfter mig. Jag kan inte alls förstå varför feelgood ibland ses ner på. Varför den litteraturen inte anses fin. Att få någon att må bra är ju bland det finaste som finns ❤️

Manusinskick för uppföljaren

För två veckor sedan gick uppföljaren till ”Emmas nya liv” iväg till förlag och även några agenter. Ett förlag svarade snabbt och tackade nej då de helst ville ha möjlighet att ge ut samtliga delar i en serie. Fullt förståeligt, men synd att de inte nappade på ”Emmas nya liv” när det manuset valsade runt hos förlagen då 😉 Skämt åsido så är det kanske svårt att få napp på en uppföljare.

Jag har tidigare fått kommentarer som ”du har ju redan ett förlag” och det stämmer. Jag har ett, eller numera faktiskt två förlag till ”Emmas nya liv”. Nicole Publishing har gett ut min debutbok som vanlig bok samt e-bok och Lind & Co kommer att ge ut den som ljudbok. Men jag har inget avtal på en uppföljare. Jag har inte skrivit på för en serie. Så jag förutsätter inget. Tar inget för givet. Men jag hoppas att något förlag ska nappa. Och drömmen är i första hand ett traditionellt avtal med ett förskott. Det skulle verkligen inte vara så dumt.

För att kunna ta min författardröm ett steg längre, kanske kunna ha en skrivdag i veckan, behöver jag nå ut till fler, få fler läsare. Jag tror personligen att det är lättar att göra det med ett lite större förlag i ryggen. Att både bok och författare då automatiskt får en slags kvalitetsstämpel på sig. Å andra sidan hade förmodligen inte ”Emmas nya liv” kommit ut om inte ett litet förlag nappat på det. Men vi får se vad som händer. Har jag tur är det något förlag som vill jobba vidare med mig och mitt (mina) manus.

När det gäller min cliffhanger så kan jag fortfarande inte avslöja något, men förhoppningsvis blir det klart innan jag tackar för mig här på Debutantbloggen om två veckor. (Två veckor? Hur kan det bara vara två veckor kvar? Vad hände?)

Novellantologin ”Våreld”

Den 14 februari 2020 släpps novellantologin ”Våreld” där min novell ”Född att sticka ut” finns med. Inriktningen är ”paranormal romance” och jag ska erkänna är jag själv aldrig läst något i den genren. Personligen gillar att läsa om sånt som finns på riktig, det vanliga livet kryddat med härlig kärlek, lite humor och spänning. Å  andra sidan har jag sett både tv-serier och filmer med övernaturliga inslag, utomjordingar och annat. Och romatik är ju aldrig fel. Så jag kände att jag ville testa och se om jag kunde få ihop en novell. Jag skissade upp en handling, placerade min huvudkaraktär i gymnasieskolan, la till lite övernaturlighet och så en kärlekshistoria på det. Och vips hade det blivit en liten novell. Förlaget ville att jag skulle göra huvudpersonen mer vuxen, så jag fick skriva om lite. Inte helt lätt när man själv har barn som faktiskt är äldre än karaktären och som man ändå, trots att de är vuxna och ansvarsfulla individer som flyttat hemifrån, ser som sina små barn. Men det var bara att tänka bort det och fokusera på historien.

Jag ser verkligen fram emot boksläppet och att få hålla den fantastiskt fina boken i handen. Omslaget är helt magiskt och jag är så glad att min lilla novell ska få vara med där. 

Antologin ”Våreld”
Bild: Seraf förlag

En fullspäckad helg

I lördags var det dags för Förlags- och Författarmässa på Lunds Stadsbibliotek. Jag hade ju varit på Bokmässan tidigare men nu skulle jag för första gången iväg helt själv, utan något förlag. I sociala medier hade jag sett bilder på hur andra författare arrangerade sina böcker så jag packade med mig ett gäng exemplar av ”Emmas nya liv” och ”Under misteln” samt duk (rosa – givetvis), displayställ, bokstöd, rollup, pennor, visitkort, reklammugg, godis och en liten ljusslinga.

Totalt trettio bord var uppställda och jag fick dela med en annan författare. Jag dukade upp allt jag hade med mig på min bordshalva och det blev, om jag får säga det själv, riktigt bra. Det var många som kom förbi och pratade. En hel del kände igen mig och/eller min bok från sociala medier och några hade läst om mig i tidningen. Så roligt! Försäljningsmässigt var dagen tyvärr ingen hit. Men det visade sig att ”Emmas nya liv” är beställd och kommer in till biblioteket nu i veckan. Och i skrivande stund finns det sexton reservationer på boken.

Jag fick fem minuter på scenen och jag tror jag skötte mig ganska hyfsat. Det var en liten publik vilket passade mig bra. En timmer senare var det dock fullt då Björn Ranelid pratade. Och här handlade det inte om enbart fem minuters taltid 😊

På söndagen var det så dags för ”Skriva Feelgood”-event i Stockholm. Och wow – vilken dag! Fantastiska feelgoodförfattare pratade om modiga hjältinnor och hjältar, miljön i feelgood, modern kärlek, svärtan under myset och på slutet delade förläggare från Printz Publishing, Forum och Storytel med sig av sina bästa råd. Jag är fylld av inspiration, beundran och värme.

Förutom att lyssna på intressanta samtal hängde jag med fina författare/feelgood-vänner och lärde känna några nya. Gemenskapen är helt fantastiskt! Jag fick även möjlighet att prata lite med några av feelgoodförfattarna som medverkade på scenen. Och, ivrigt påhejad av min syster via sms, gav jag bort ”Emmas nya liv” till  underbara Simona Ahrnstedt. Nu är jag mest rädd att hon skulle få för sig att läsa boken 🙈

1. Jag och Simona Ahrnstedt
2. Christoffer Holst i samtal med Marie-Louise Marc, Jenny Fagerlund och Camilla Davidsson.
3. Jag och Christoffer Holst
4. Christoffer Holst, Karin Janson och Annika Estassy.
5. Simona Ahrnstedt, Heléne Holmström och Åsa Hellberg.
6. Johan Häggblom i samtal med Simona Ahrnstedt, Heléne Holmström och Åsa Hellberg.
7. Jag och Frida Gråsjö.
8. Emma Hamberg, Anna Fredriksson, Carolina Säfstrand och Johanna Schreiber.
9. Jag och Anneli Olsson.

Research och release i Stockholm

I fredags tog jag så tåget till Stockholm för att gå på releasefest hos Ordberoende förlag. Jag hade med mig min dator och passade på att arbeta lite under resan. Tyvärr blev jag lite lätt illamående efter ett tag och fick helt enkelt låta redigeringen vila. Istället lyckades jag slumra till en stund och det var mer än behövligt. 

När tåget anlänt till Stockholm klev jag av och försökte ta in allt. Supa in atmosfären och lägga på minnet hur det såg ut. Med mobilen i högsta hugg knäppte jag av en massa bilder i alla riktningar. Kanske ett något märkligt beteende men jag ägnade mig faktiskt åt research. I uppföljaren till ”Emmas nya liv” gör Emma samma resa som jag och en scen utspelar sig just på stationen. Det var flera år sedan jag befann mig på Stockholms Central och det kan vara så att en del av texten får skrivas om lite. Visserligen har man väl som författare en del frihet, men jag gillar när det är rätt.

När jag väl hade hittat ut ur byggnaden slank jag in på en restaurang och beställde ett glas vitt. Försvann sedan in i redigeringen och glömde nästan bort mitt vin. Och tiden. Men tillslut avslutade jag min lilla förfest, stängde datorn, traskade vidare och letade mig ut på Kungsholmen. 

När jag fick ”Under misteln” i min hand för första gången skyndade jag mig att kolla så min novell verkligen var med. Det var den. Nummer 17 av 24. Skönt! Natten innan hade jag nämligen drömt att min novell saknades. Att jag hade gått på releasefest bara för att upptäcka att jag inte alls var med i antologin. Det hade onekligen varit en smula snopet. Men nu var allt som det skulle så jag kunde glatt smutta på bubbel och mingla runt. Fast mest hängde jag med författaren Lovisa Wistrand som också är med i boken. Vi träffades på Bokmässan och det var så roligt att ses igen. Hon är nämligen inte bara en fantastiskt duktig författare utan även oerhört trevlig. 

Det bästa av allt var ändå att min äldsta dotter tittade förbi så jag fick dela detta med henne. Hon pluggar i Uppsala och vi fick ett mysigt dygn tillsammans innan det var dags för mig att åka hem till Lund igen. Releasefest, research och häng med min förstfödda – härligt! Och nu ska jag försöka ladda om till helgen då det är Förlags- och Författarlördag på Stadsbiblioteket i Lund samt ”Skriva feelgood”-event i Stockholm. 

Ljudbok och kommande aktiviteter

”Emmas nya liv” finns idag ute som vanlig bok och som e-bok via mitt förlag Nicole Publishing. Men nästa år kommer den även som ljudbok. Och det hos ingen mindre än det fantastiska förlaget Lind & Co. Jag är så himla glad för detta. Inläsaren är redan bokad och kan ni tänka er – superduktiga Anja Lundqvist ska läsa in min bok. Vilken grej! Så hösten 2020 blir det som ett nysläpp av ”Emmas nya liv” som då kommer ha fått ett nytt omslag. Spännande!

I november händer det en hel del. Åtminstone känns det så för mig som inte brukar vara iväg så mycket. Jag är ändå något av en hemmakatt. Men nu blir det lite äventyr! På fredag (15/11) tar jag tåget till Stockholm för att gå på releasen för ”Under misteln” hos Ordberoende förlag. Mer info finns här: Välkommen på för-julfest och boksläpp för Under misteln. 

Helgen därpå, närmare bestämt lördagen den 23 november, är det Förlags- och Författarlördag på Lunds Stadsbibliotek. Mellan klockan 11 och 15 kan man komma och prata med mig och köpa ett signerat exemplar av ”Emmas nya liv”. Klockan 13:05 har jag fem minuter på scenen i Autriumgården – kom jättegärna och lyssna. Eller ni behöver inte lyssna, det räcker om ni ser glada ut och applåderar.

Samma lördag kommer jag sedan ta ett tåg till Stockholm – igen! Söndagen den 24 november är det nämligen dags för ”Skriva feelgood – en heldag med inspiration och handfasta råd från etablerade författare och förläggare”. En hel dag fylld med Feelgood! Visst låter det alldeles underbart? Jag var bara tvungen att anmäla mig. Förmodligen kommer jag vara som en urvriden trasa när jag kommer hem igen på söndagskvällen, men det kommer det vara värt.  

Från feedback till standardrefusering

Det här inlägget är lite tufft att skriva, men det känns viktigt att även dela med mig av de jobbigare bitarna. Motgångarna. När det inte blev som man tänkt. Eller hoppats. Men vi tar det från början.

Mitt tredje manus skrev jag ganska hastigt på två månader och skickade sedan in det till förlag i mars (länk). Efter två dagar fick jag feedback från ett förlag som gärna läste igen om jag skrev om till ljudbok (länk). Jag påbörjade detta arbete så smått men fick sedan mail från ett stort förlag. Och med stort, menar jag verkligen stort. Visserligen var det nej tack, men de kom med oerhörd värdefull input. Lyfte fram flera positiva aspekter samt pekade på vad som behövde förbättras. Nedan följer lite utvalda delar av feedbacken jag fick. Jag har utelämnat en hel del för att inte avslöja för mycket om mitt manus, men jag tror att ni ändå kan förstå min lycka och varför jag valde att jobba utefter detta. 

”Med det sagt – du har skrivit en mysig liten pärla som vi hoppas att du fortsätter jobba på!”

”Vi är nyfikna att se hur du fortsätter utveckla XXX eller andra framtida projekt.”

”Det finns massvis med positiva aspekter i ditt manus och jag personligen ville bara fortsätta läsa när jag väl börjat. Man kan verkligen känna stämningen mellan karaktärerna och deras laddning, samt den härliga miljön de vistas i och sommarens varma och härliga månader.” 

”Även den manliga karaktärens dotter var en fröjd, en härlig ung tjej som kändes verklig, glad och helt underbar. Relationen mellan henne och pappan var välskriven av dig. Fint!”

”Lyft med dig att vi tyckte detta var ett mysigt manus, men det behövs mer arbete. Så fortsätt jobba på dessa aspekter, och låt din kreativitet flöda om du väljer att fortsätta arbeta med XXX och speciellt i relation till den avslutande konflikten …” 

”Vi hoppas att du fortsätter arbeta vidare med detta eller andra projekt och att vi hörs i framtiden.” 

Jag var så peppad att arbeta vidare med manuset. Så i somras, parallell med redigeringen av ”Emmas nya liv” skrev jag om. Det passade ju utmärkt då vi befann oss i vår sommarstugan i Blekinge där jag hämtat inspiration till det fiktiva området i min historia. Den 21 augusti var jag klar och skickade tillbaka manuset till förlaget. Dagen efter passade jag även på att skicka det till fler förlag. För trots den fina feedbacken var jag helt på det klara med att inget var säkert. Förlaget behövde inte tycka om min omskrivning. Och även om de gjorde det så var det ändå inte säkert att det var tillräckligt bra eller att det passade i deras utgivning. 

Exakt två månader senare, måndagen den 21 oktober, hade jag smitit in på mitt lilla hemmakontor en stund. Gömt mig undan morgonbestyren för att läsa en fantastiskt fin recension av ”Emmas nya liv” på Instagram (länk). Samtidigt som jag delade inlägget i min egen profil kastade jag ett öga på datorn och såg i förbifarten att det trillat in ett mail redan klockan sju på måndagsmorgonen. Jag noterade att det var en standarsrefusering och reflekterade inte så mycket över det. Men så fångade avsändaren min blick och allt stannade upp. Det var från det förlaget. Luften gick ur mig och jag läste mailet flera gånger. Hade svårt att ta in vad det stod. Dubbelkollade avsändaren flera gånger och jo, det var från dem. Inte ett ord nämndes om vår tidigare kontakt. Det var en helt vanlig standarsrefusering. Vad hände nu? Jag hade absolut varit beredd på ett nej tack (länk), men jag hade ändå trott, faktiskt förväntat mig, att det skulle komma något mer än så. Åtminstone en mening om min omskrivning. Att den var bra. Eller dålig. Något. De hade ju skrivit att de ville höras i framtiden. Men tydligen inte längre. Jag var inte intressant längre. Visst förstår jag att förlagen har otroligt mycket att göra, men det var så snopet. Från citaten ovan till detta:

”Hej Anna!

Tack för att vi fick läsa ditt manus XXX.

Tyvärr har vi nu beslutat att tacka nej till erbjudandet om utgivning. Varje år får vi in cirka 
1 000 svenska manus och utgivningsförslag till förlaget och av dem ger vi endast ut ett fåtal.

På grund av den stora mängden manus har vi sällan möjlighet att ge personliga omdömen.

Lycka till på annat håll!

Med vänlig hälsning

Manusavdelningen, XXXXX”

Hur hade jag ens kunnat tro att de var intresserade av mitt manus? Trots att jag är den som aldrig vågar ta ut något i förskott hade jag ändå hoppats. Tänkt att det kanske, kanske kunde bli något. Eller att jag skulle få mer feedback att jobba vidare med. Vad skulle jag göra nu? Vänta in de som inte svarat än? Skicka till fler förlag? Besvikelsen inom mig rasade. Korta stunder funderade jag på att strunta i allt. Ge upp. Sluta med det självplågeri det är skriva, blottlägga sig, för att sedan falla pladask. Slippa känna sig tom. Värdelös. Med känslan av att ge upp var ändå kortvarig. Förmodligen för alla fina ord som samtidigt trillade in om ”Emmas nya liv”.

Tillslut skrev jag ett svar tillbaka. Kände att jag var tvungen. Att det faktiskt inte var konstigt att jag hade förväntat mig mer än ett standardsvar. Efter några dagar fick jag svar från förläggaren som ursäktade sig och sa att jag självklart skulle få ett personligt svar. Hon skrev att manuset är bra och välskrivet, men att nålsögat just nu är extremt litet då de arbetar hårt med ett antal svenska författarskap. Att timingen helt enkelt är lite olycklig. Det kändes ju bättre. Men jag inte kan låta bli att tänka att de ändå hade lagt beslag på manuset om det varit tillräckligt bra. 

Så här två veckor senare har jag väl ändå landat, men en viss deppighet dröjer sig kvar. Kanske för att det även varit mycket samtidigt (nyopererad dotter och nyopererad hund) och jag är något sliten. Jag vet att jag borde vara glad och tacksam. Tänk så mycket som hänt. I oktober förra året skrev jag kontrakt på ”Emmas nya liv” och ett år senare har jag inte bara släppt en bok, utan två noveller. Och två andra noveller ska vara med i varsin antologi. Så visst är jag nöjd. Ödmjuk. Jag som under trettio år var övertygad om att jag inte kunde skriva har gjort mer än vad jag trodde var möjligt. Och har jag tur slutar inte min författarresa här. Jag ska bara ladda om lite.

När det gäller ”manus 3” så fick jag ett annat mail samma dag som refuseringen. Ett betydligt roligare mail. Men trots att jag inte gillar cliffhangers så avslutar jag med en sådan idag och lovar att berätta mer i ett annat inlägg. 

Läsaromdömen

”Emmas nya liv” har nu funnits uti i lite drygt en månad och boken har, till min stora glädje, tagits emot väldigt väl. Jag har bävat och varit orolig. Målat upp scenarios där jag inte får någon feedback alls eller där boken sågas rakt av. Svårt att säga vad som skulle vara värst. Det sägs att all publicitet är bra publicitet, men jag undrar jag …

Det har trillat in feedback från vänner och bekanta, från bokbloggare, bokstagrammare och andra författare. Än så länge är det endast glada tillrop och fina omdömen. Helt fantastiskt och overkligt. Självklart hade jag hoppats att folk skulle gilla min bok. Fantiserat om att någon skulle lägga upp en recension på Instagram, men ändå aldrig riktigt trott att det skulle bli så. Visst har mina noveller lästs och recenserats, men ”Emmas nya liv” är liksom min bebis och jag har investerat så mycket av mig i den. Skrivit och skrivit om, följt av en väldigt intensiv redigeringsperiod i somras. Just nu, i denna post-boksläpp-fas, känner jag mig sårbar och känslig, nervös och ängslig. Men varje recension lyfter mig högre och högre och eventuella tårar beror enbart på lycka.

Jag tänkte att vi kan titta lite på vad läsarna säger om ”Emmas nya liv”:

”Denna debutant gav verkligen mersmak. Bok som är perfekt i höstmörkret. Betyg 4 av 5.”

”Den var jätterolig! Jag har suttit och skrattat högt på pendeltåget. Hoppas att du redan börjat slipa på en fortsättning.”

”Boken är så bra. Jag har svårt att slita mig.”

”Väldigt bra feelgood. Jag såg fram emot att läsa den varje kväll.”

”Det är inte ofta som jag har svårt att släppa en bok, längtar redan efter uppföljaren. Vilket målande språk du har när du skriver.”

”Helt underbar och jag har i stort sett sträckläst hela helgen. Du måste skynda dig med nästa!”

”Anna Alemos debutroman ”Emmas nya liv” kan bara beskrivas som en ny Bridget Jonas dagbok.”

”Boken är riktigt rolig och dessutom lättläst och härligt skriven. Det roliga blandas dock med knip i hjärtat för Emmas vars känslor och agerande beskrivs på ett jättefint sätt.”

”Texten är lättflytande och boken rolig, fast huvudpersonen går igenom en svårt period i livet.” 

”Betyg 5 av 5.”

”Nu har jag läst klart ”Emmas nya liv” och är helt såld! Nu blir det en enda väntan tills uppföljaren kommer.”

Jag blir så rörd. Och det känns extra roligt att så många verkar vara intresserade av en uppföljare då jag i detta nu sitter och redigerar den andra delen om Emma för fullt. Råmanuset blev klart redan i januari och har sedan legat på is. Väntat på att få uppmärksamhet. Två manus har jag skrivit efter det och sedan följde redigering av ”Emmas nya liv” och omskrivning av mitt så kallade ”manus 3”. Uppföljaren är således mitt ”manus 2” och ”manus 4” är fortfarande bara ett råmanus, ett fristående sådant. Så när del två är redo att skickas till förlag har jag ännu ett manus att redigera innan det är dags att skriva nytt. Och då blir det förmodligen den tredje delen om Emma som jag kommer att sätta tänderna i vilket jag verkligen fram emot.

Att ha haft releasefest för ”Emmas nya liv”

I torsdags var det dags att inta Grand Hotel i Lund och jag var så nervös. Undrade vad jag i hela friden hade gett mig in på. Och hur jag hade tänkt när jag hade promotat min releasefest så att det var nästan 60 anmälda. Herregud! Men det var inte mycket att be för. Bara att köra. Gå all-in. 

Vi var på plats i god tid och kunde ställa iordning i lugn och ro; rulla upp rollup:en, plocka upp böcker, ställa fram skylt med Swish-nummer och QR-kod (underlättade verkligen), stämma av med personalen och ta en välbehövlig drink. Folk började trilla in så smått redan strax före klockan sex och där i början kände jag ändå att jag hann prata med de som kom. Men sen dök det upp så mycket människor att det inte riktigt fanns tid. Plötsligt stod jag och sålde böcker för glatta livet medan det swishades pengar i en rasande fart. 

Tillslut lyckades vi få till en paus från försäljningen och så var det dags för det jobbigaste. Det som inte alls är min grej. Det som jag egentligen inte gör frivilligt. Men jag kände att jag var tvungen att säga något. Att jag ändå ville det. Och det hade nog varit konstigt om jag inte gjorde det. För att underlätta hade jag tvingat min man, som är synnerligen extrovert och inte har några problem att prata inför folk, att intervjua mig. Med genomtänkta frågor som jag skrivit ner. Han skötte sig bra, men givetvis smög han in några egna frågor.

Jag säger inte att jag gjorde det bra, men jag pratade. Framför massa människor. Även om jag tydligen hade en tendens att hålla mikrofonen för långt ifrån min mun. Som om jag omedvetet gjorde mitt bästa för att inte höras. I efterhand har jag ingen aning om vad jag sa, men jag hoppas att jag inte svamlade för mycket. Att det jag sa åtminstone var hyfsat begripligt.  

Efter ”intervjun” tog signeringen fart igen och allt gick i ett. Jag skrev hälsningar i böcker samtidigt som jag försökte konversera. Det var inte lätt och det gick runt i huvudet. På slutet arbetade hjärnan för högvarv och jag tappade bort namn på nära vänner. Helt snurrigt. Men roligt, galet, underbart och helt fantastiskt! Vilken kväll! Ett minne för livet. Jag har svårt att ta in att det kom så många för min skull. Familj, släkt, vänner, grannar, kollegor, gamla barndomsvänner, bekanta, bokbloggare, följare på sociala medier, författare och så Lundabor som läst om mig i tidningen var där. Jag är så innerligt tacksam och lycklig. Tänk, vilket tur att jag bokade en releasefest. 

PS. Vill ni se fler bilder kika in i mitt album på min Facebook-sida.

Novelltävlingar och novellantologier

Jag har tidigare berättat att jag var med i Lovereads novelltävling och att en av mina två inskickade noveller kom på en fjärde plats och en i topp tre. Och att dessa noveller – ”Alla hjärtans väntan” och ”Alla hjärtan längtan” – sedan getts ut som både e-noveller och ljudböcker av Saga Egmont. Men jag har även skickat in novellbidrag till lite andra tävlingar (Novellix, Hemmets journal och en av tidningen Skrivas tävlingar) där det däremot inte gick så bra. Eller det enda jag egentligen vet är att jag inte vann, huruvida de blev bortgallrade direkt eller inte kommer jag aldrig att få veta. Trots att dessa novellers öde är att ligga sparade på min dator (eller i molnet) så tänker jag att de ändå har haft en roll i mitt skrivande. Övning ger färdighet och jag hoppas att jag har blivit något bättre tack vare dem.

Vissa förlag anordnar ibland tävlingar där de utvalda novellerna får vara med i en novellantologi. Jag skickade tidigare i år in bidrag till två tävlingar som jag tyckte var lockande. Dels Ordberoende förlags tävling med jultema och dels Seraf förlags novelltävling med Paranormal Romance tema (helt ny genre för mig). Och till min stora lycka blev båda mina noveller utvalda. 

Min julnovell fick jag tillbaka i somras för redigering och det var lite knasigt att tänka på vinter och jul mitt i juli. Men det gick bra. Den 15 november är det releasefest i Stockholm för antologin som ”Under misteln” och jag ska åka dit. Jag ska få mingla runt hos ett förlag i huvudstaden och jag är så peppad. Klarade jag av att åka till Bokmässan i flera dagar klara jag minsann av att gå på en releasefest några timmar. Åtminstone är det vad jag intalar mig själv just nu 😉

På alla hjärtans dag nästa år släpps ”Våreld” där min Paranormal Romance novell ska vara med. Novellen fick jag skriva om lite efter input från förlaget och i veckan kom manuset tillbaka det för ännu en genomgång. Det fantastiska med redigering är att jag varje gång lär mig något nytt och det är så värdefullt. Jag älskar att jobba med kunniga och duktiga lektörer, redaktörer och korrläsare – det är verkligen en ynnest.  Jag hoppas att jag kommer att få möjlighet att göra det fler gånger i framtiden.

Håll utkik efter ”Under misteln” i november och ”Våreld” i februari. Jag ser själv fram emot att få se mina noveller i tryck och att läsa de andra bidragen i antologierna.

Omslaget till ”Under misteln”. Foto: Ordberoende förlag.

 

Att ladda om

Efter att ha laddat inför boksläpp och Bokmässa så är det nu plötsligt över. Det känns onekligen lite tomt. Vardagen har tagit vid och livet fortsätter precis som vanligt. Enda skillnaden är att det numera finns en bok med mitt (författar-) namn på. Men är det någon som läser ”Emmas nya liv”? Är det någon som i denna stund fnissar åt något som Emma gör eller säger? Som lider med henne. Gläds med henne.

Men jag har egentligen inte tid att gå runt och fundera på om huruvida någon läser ”Emmas nya liv” eftersom jag har en releasefest att planera. Och det är skönt att ändå ha något annat att se fram emot. För just idag är det vad jag gör, ser förväntansfullt fram emot nästa torsdag. Men när det närmar sig kommer jag förmodligen att bli nervös. Undra hur jag tänkte när jag planerade in ett event där jag ändå måste stå lite i centrum. Eller lite är väl kanske en underdrift, det är ju ändå min releasefest. Nästa vecka, torsdagen den 17 oktober, smäller det alltså och jag hoppas att det blir en härlig tillställning. Att jag kommer att släppa det mesta av nervositeten och kunna slappna av, njuta av att alla är där för att fira ”Emmas nya liv”. Ja, för att fira mig. Och efteråt, när det förmodligen känns tomt igen, kan jag ju fortsätta fundera på om det är någon som läser boken.

PS. Man kan anmäla sig till releasfesten för ”Emmas nya liv” här

Piratenfoajén på Grand Hotel i Lund där releasefesten för ”Emmas nya liv” kommer att hållas.

Debutant på Bokmässan

Redo för signering i Nicole Publishings monter B03:65

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Hur jag ska beskriva det som jag fått vara med om under fyra väldigt intensiva dagar i Göteborg. Jag har inte bara släppt min debutbok utan även fått vara med som författardebutant på Bokmässan. Overkligt. Stort. Magiskt. Trångt. Underbart. Högljutt. Varmt. Jag är trött. Utmattad. Som en urvriden trasa. Och ovanpå det en riktigt dunderförkylning, en hals som känns som sandpapper och en härlig hes röst. Men det var så värt det. Jag är oerhört tacksam att jag fått vara med om detta.

På torsdagen lämnade jag barn (som fortfarande var sjuka), man och hundar hemma i Lund för att köra upp till Göteborg. Väl på plats fick jag för första gången träffa Nicole på mitt förlag och när hon lotsade in mig på Bokmässan var det svårt att ta in allt. Hur stort det var. Hur mycket folk där var. Det kändes som om jag aldrig skulle lära mig att hitta där.

Efter en timmes signering , där jag faktiskt fick signera flera böcker, var det dags att möta upp övriga Debutantbloggare. Pias monter låg i närheten av min så vi letade oss gemensamt fram och upp på andra våningen där vi hittade Ina. Sedan stod vi och väntade in Jens och Mirijam. Problemet var bara att de två stod och väntade en liten bit bort runt hörnet, men tillslut lyckades vi stråla samman alla fem. Det var fantastiskt roligt att träffas på riktigt. Fyra välbekanta men ändå helt nya bekantskaper. 

Pia, Jens, Ina, Anna och Mirijam

Och vet ni vad? Jag har signerat en massa böcker. Fler än vad jag kunnat föreställa mig. Instagramvänner, bokbloggare, författare, Feelgoodfredags-vänner, väninna från vårt sommarstugeområde, barndomskompisens mamma, svägerska, före detta svägerska, före detta svärföräldrar, en tidigare Debutanbloggare, en man som kände igen namnet Alemo och tydligen gått i skola med min morbror, nyfunna bokmässevänner och helt okända har köpt ”Emmas nya liv”. Vilken grej. Det är svårt att ta in. Och i mina flöden har det dykt upp bilder där mina fina, rosa bok är med. Den poserar helt ogenerat tillsammans med andra böcker och skäms inte alls för sig. Surrealistiskt! Att alla sedan kommer att läsa boken försöker jag att inte tänka på. Det känns alldeles för läskigt. 

Alla böcker jag köpte

Jag har även haft möjlighet att njuta av flera framträdanden, både i förlagsmontrar och på Feelgood-scenen, och köpt på mig alldeles för många böcker. Alla signerade av författarna. Hisnande att tänka att jag faktiskt har fått prata med en massa av mina förebilder. Och flera kände igen mig, frågade hur det gick och önskade mig lycka till. Men trots att jag köpte på mig fler böcker än jag tänkt känns det ändå bra att jag faktiskt sålde betydligt fler.

Veronica Linarfve bjöd på ett fantastiskt härligt montersamtal och jag fick möjlighet att prata med henne en kort stund efteråt. Eftersom jag redan har hennes underbara böcker köpte jag ingen signerad bok av henne. Men kan ni tänka er! Veronica kom förbi och köpte min bok. Så jag fick istället signera en bok till henne. Galet!

Jag, ”Emmas nya liv” och Veronica Linarfve

Även om Bokmässan till största delen varit helt fantastisk så ska jag inte sticka under stol med att jag ibland kände mig lite vilsen. Bortkommen. Undrade vad jag gjorde där bland alla riktiga författare som är så duktiga. Tyckte att jag inte riktigt platsade. Att jag inte hade något att komma med. Stundtals kände jag mig ensam, som om alla andra kände varandra. Men dessa känslor fladdrade ändå mest förbi. Med tanke på att detta var min första Bokmässa någonsin har jag verkligen pratat med många. Fler än vad som borde vara möjligt för denna introverta och blyga debutant. Och det är inte så konstigt att de som varit med i branschen längre känner varandra, har hittat nära vänner. Personligen har jag verkligen gått utanför min box och jag är stolt. Inte ska jag jämföra mig med andra. Min trygghet i detta gigantiska bokspektakel var att jag hade min förlags monter. Jag kunde alltid söka mig dit och hänga med mina fina förlagskollegor. Tanka energi och prata lite. Så tack Lisa, Peter, Micael, Nicole och Sofia!

Lite bortkommen på torsdagsminglet. Tur att jag har solglasögon 😎

Jag tror att jag, på det stora hela, skötte mig bra. Att jag inte gjorde bort mig alldeles för mycket. Mer än att jag frågade vem en kvinna var och det visade sig att hon var förläggare på ett förlag där jag ska vara med i en antologi. Och att jag hejdade en stressade författare för att säga att ”jag känner igen dig”. Men annars så gick det nog bra. Hoppas jag …

Att vara redo för boksläppet och Bokmässan (tror jag)

Imorgon torsdag (fast enligt nätbokhandlarna är det inte förrän på fredag) kommer jag vara en person som har gett ut en bok. En riktig bok på 304 sidor och med ett härligt omslag i rosa. Jag kan inte fatta det! Ta in att dagen jag väntat på är här. Dagen jag debuterar. Det jag drömt om sedan barnsben är inte längre bara en dröm eller en fantasi. Det är på riktigt. Jag har gjort det. Och nu ska ”Emmas nya liv” plötsligt ge sig ut på egen hand och förhoppningsvis hitta hem till läsare över hela landet. Det pirrar och spritter av förväntan inom mig. Lyckan över att debutera är dock uppblandat med oroliga tankar som far runt i mitt huvud. Tänk om ingen köper min bok. Tänk om den aldrig få lämna Förlagssystem utan ligger där och samlar damm. Det är nästan så att jag känner för att böna och be er alla att köpa min bok. Men det ska jag inte göra. Vill inte verka desperat. Ska vara lugn och samlad. Stabil och trygg.

Planen är att imorgon torsdag packa in mig i bilen och köra till Göteborg. Mitt författar-alter-ego Anna Alemo ska iväg på äventyr. Det ska bli så himla kul och jag är så peppad. Taggad. Och nervös. Skitnervös rent ut sagt. Jag, den blyga och introverta, som vanligtvis helst undviker att trängas med andra och trivs bäst när det är glest eller rent av folktomt, ska frivilligt vimla runt med en massa människor. Folk som jag inte känner. Men det är ju en fantastisk möjlighet och förhoppningsvis kommer det att bli riktigt kul och givande. Och kanske får jag träffa en del av de där personer som jag hänger med på sociala medier. Som jag tycker mig känna lite grann. Och om jag sköter mig, uppför mig hyfsat, kanske de tycker att jag är ganska trevlig. Eller så drar jag ett dåligt skämt, råkar förolämpa någon och skrattar hysteriskt. (Nu tror jag minsann jag fick inspiration till en ny scen i uppföljaren till ”Emmas nya liv”).

Jag hoppas att jag åtminstone kommer få signera några böcker under de fyra dagar jag hänger i Göteborg. Att en och annan kommer att köpa ”Emmas nya liv”. Att någon kommer hem från Bokmässan med min bok bland sina fynd. Är det så att ni kommer att vara på mässan blir jag jätteglad om ni tittar förbi Nicole Publishings monter B03:65. Jag är där och signerar följande tider:

Torsdag 14-15
Fredag 14-15
Lördag 11-12
Söndag 12-14

Snälla kom och köp min bok! 🙏🏼 (Okej, precis så desperat är jag tydligen …)

Nu har jag aldrig varit på Bokmässan, men jag tänker att det inte skadar att promota sig själv och sin bok. Så jag har gått all-in och beställt lite saker som jag hoppas kan vara till hjälp: 

• Rollup (till signeringarna)
• T-shirt med ”Emmas nya liv” (vandrande reklampelare)
• Örhängen med ”Emmas nya liv” (så snygga!)
• Tygväska med ”Emmas nya liv” (perfekt om jag köper på mig lite böcker)
• Visitkort (att dela ut till höger och vänster. Kanske rent av placera ut dem lite strategiskt här och var)
• Mugg med ”Emmas nya liv” (utmärkt att hälla godis i så att någon sockersugen kommer och köper min bok)
• Anna Alemo-pennor (bara för att det var kul)

Kanske även detta andas desperation? Är ett tecken på hur gärna jag vill nå ut med min debutbok? Men jag vill ju verkligen göra det. Vill inget hellre än att folk ska läsa om Emma och tycka om henne. Rent av vilja läsa mer om henne. Nåväl, nästa vecka lovar jag att återkomma här i bloggen och berätta hur det gick. Till dess – håll tummarna för att jag inte lyckas göra bort mig. Att Anna Alemo sköter sig och komer hem trött men lycklig. 

I skrivande stund (tisdag) har tyvärr yngsta dottern hög feber men jag hoppas att hon piggnar till under dagen. Det känns inte roligt att lämna henne när hon mår så dåligt. Själv vägrar jag bli sjuk. Det går bara inte! Men fördelen med att jag vabbar är att jag kan ta emot en efterlängtad leverans idag. En leverans som kanske gör att jag fattar vad som är på väg att hända. En leverans som innebär att jag för första gången kommer att hålla min bok i handen.

Medan jag väntar

Nu är det snart en månad sedan jag skickat in mitt omarbetade manus till förlag och jag försöker att inte tänka så mycket på det. Vill inte gå runt och hoppas på ett positivt besked. Eller frukta ett negativt. Och jag vet att det brukar ta tid. Känner mig nästan luttrad trots att jag inte varit med så länge. För tillfället fokuserar jag mestadels på släppet av ”Emmas nya liv” (nästa vecka – tjoho!), Bokmässan och så mitt pågående redigeringsarbete med ”Emmas nya liv 2” (manuset har ett annat arbetsnamn med det lär ändras ).

Men så ibland kan jag inte låta bli att fundera. Vända och vrida på olika scenarier. Hoppas och drömma mig bort en stund. Trots att jag inte borde. I helgen letade jag upp ett väldigt bra blogginlägg om ”positiva refuseringar” skrivit av Rebecka Edgren Aldén och som jag tidigare läst med stort intresse. Statistiken där är nämligen oerhört intressant. Ett stort förlag får i runda slängar in 2 000 manus per år och av dessa får ungefär 20 ett längre lektörsutlåtande. En procent kommer alltså ett snäpp längre än bara en standarsrefusering. En procent – det är inte många. 

Av de 20 som får en positiv refusering är det sedan 3 – 4 som blir utgivna. 15-20 procent. Lite större chans, men ändå 80-85 procent som därefter får ett nej. Så oddsen är inte på min sida och med största sannolikhet kommer ni så småningom få läsa om att det inte gick hela vägen. Att manuset inte höll måttet. Men jag kommer inte att ge upp för det. Jag kommer att fortsätta skriva. Fortsätta att skicka in manus. Fortsätta pendla mellan hopp och förtvivlan. Det är helt enkelt en del av min värld och jag har svårt att se att det skulle ändras. Jag har ju faktiskt två råmanus att redigera och sedan vill jag skriva del tre om Emma. Och så en uppföljare till mitt tredje manus (dvs det omskrivna manuset som är hos förlag nu). Och så ville jag skriva något nytt. Kanske välja någon av de idéer som jag samlat i ett dokument på datorn.

Men tillbaka till det där blogginlägget. Jag läste det precis innan läggdags och det satte tydligen igång en massa funderingar. Samma natt drömde jag nämligen att jag träffade på förläggaren och lektören från det förlag som kommit med feedback. De frågade hur det kändes och om vad jag var intresserad av ett besked. Men det var jag tydligen inte. Inte på något sätt. Jag ville hellre gå och vänta på ett besked för då fanns det ändå hopp. Och ja, så är det ju till viss del. Så länge det där nejet inte trillat in finns det ändå en chans. Förvisso inte så stor, men dock en chans. Och jag väntar nog gärna lite till. Hoppas att förlagen har fullt upp med Bokmässan och inte har tittat på mitt manus än. Att jag får släppa ”Emmas nya liv” och fortfarande ha hoppet kvar. Att jag får hänga på Bokmässan som författardebutant och fantisera om att återkomma dit med en ny bok i framtiden. Och då kanske jag rent av hamnar på framsidan av Lokaltidningen ännu en gång. För det var faktiskt precis vad som hände i helgen. Det var inget jag hade förväntat mig och när chocken hade lagt sig kändes det riktigt kul.

Emmas nya liv finns nu som kommande hos Bokus, Akademibokhandeln och Adlibris.