Temavecka: Jennys antagningshistoria – Jag vann!

Foto: Henrik Berglund

För ett år sen fick jag ett oväntat samtal. Det var journalisten Johanna Wiman som ringde och berättade att jag hade vunnit tidningen Skrivas och Storytels stora ljudbokstävling. Av över 350 bidrag hade de valt mitt!

Journalisten ville göra en intervju. Jag bad henne ringa upp igen en stund senare för jag var tvungen att ta in det hon just berättat. Sen kastade jag mig på sängen, tog några danssteg eller… jag minns inte riktigt. Men jag minns att jag ringde till Erik. Han som gav mig en skrivarkurs i 40-års present och med den satte igång alltihop.

Jag vann med en pitch till en Storytel Original ljudboksserie. En pitch är ett ord som ofta används när du presenterar en idé för en tv-serie. Min pitch inklusive karaktärer rymdes på en A4:a och jag hade inget färdigt manus. Vinsten gav mig en möjlighet att utveckla ett synopsis till en serie, men jag hade alltså inte blivit antagen i traditionell bemärkelse. Jag hade kommit en bit på vägen.

Jag kallades till möte på Storytel och fick deras seriekoncept presenterat. En serie är 10 avsnitt, ungefär en timmes ljud per avsnitt. Att skriva direkt för ljud var helt nytt för ett år sedan, men jag hade en förebild i Anna Bågstam Ryltenius som debuterat med ljudbokserien Stockholm Psycho, och jag trodde att min idé skulle passa konceptet.

Min huvudkaraktär Jossan höll på att bli en bikaraktär ett tag, men efter ett par vändor blev både synopsis och karaktärer godkända. Då började jag skriva ett pilotavsnitt. Ungefär 50 000 tecken som skulle bli en timmes ljud. Med stor vånda skickade jag iväg texten och piloten lästes in. Redaktionen på Storytel Original skulle lyssna och ta ställning om de ville gå vidare och göra en serie.

Jag var så nervös.

Rädd att de skulle hata mitt manus, att det bara var flax att just jag hade vunnit. Rädd att piloten skulle bli skit och att mina skrivardrömmar skulle gå upp i rök. Det skulle dessutom ske offentligt eftersom tidningen Skriva skulle rapportera hur det gick. Oavsett om det blev en serie eller inte. Det är hyfsat pressande att lyckas eller misslyckas inför öppen ridå.

Men så kom beskedet. Ett mejl med ämnesraden: ”Vi älskar dig!”

Jag var tvungen att dubbelkolla att det stämde. ”Blir det en serie?” För sån är jag. Hängslen och livrem. Osäker ända in i märgen. Men det var sant. Det skulle bli en hel Storytel Original-serie med Kämpa tjejer!

Tack fina, fina förläggare Emma och hela Storytel-gänget som tror på mig. Mot deadline!

 

Ur tidningen Skriva

Här kan du läsa vinnarintervjun i tidningen Skriva.

Och här kan du läsa intervjun som gjordes när jag blivit antagen.

Ett av de jobbigaste svaren

Jag tänkte avsluta min miniserie om förlagskontaker den här veckan. Som jag skrev förra veckan så får man, i min erfarenhet, väldigt ofta nej när man skickar manus till förlag. Ibland får man riktigt trevliga nej, oftast får man intetsägande nej, och det kan till och med hända att man till och med får smått otrevliga nej. Men allt som oftast ett nej lik förbaskat.

Nuförtiden kan man ge ut själv, så ”nej” behöver inte vara hela världen. Men vill man jobba ihop med ett förlag så är det trots allt så att man vill att ett, eller flera, förlag svarar ja. Eller hur?

Ett av förlagen jag verkligen gillade, och där jag kände att min bok skulle kunna passa in, ville inte ha in hela manuset utan bara max 40 sidor och synopsis. Så då skickade jag det. (Ett litet tips här från flera förläggare som jag pratat med – så det verkar vara ett vanligt problem: Läs vad förlaget skriver om hur de vill ha manus. Och följ det. Det är liksom dumt att diskvalificera sig redan där).

Efter en tid, minns inte hur länge men någon form av månad eller två var inblandad, fick jag svar. Öppnade mailet och svaret började:

Hej Thomas!

 Jag har läst din inledning och fastnade direkt. 

Det fortsatte givetvis och stod lite andra saker, men kontentan var att förlaget ville läsa resten också…

Nu tänker säkert ni: ”Vad glad han måste ha blivit!”

Och jo, det blev jag. Jätteglad. Fast samtidigt var det skitjobbigt. För det man gör för att kunna hantera refuseringarna är att man har någon form av ”Fire and forget”-inställning.* D.v.s. skicka iväg, fira ordentligt, och glöm sen bort det. Det gör minst ont på det sättet.

Men nu fick jag ett halvpositivt besked från ett förlag jag gillade. Hu. Nu blev det svårt att inte tänka på det där manuset igen. Dessutom var det ett trevligt svar. Ganska positivt till och med. Fast det var ändå ingen garanti för ett slutgiltigt ja. Alltså började det bli jobbigt på riktigt. Att få ett nej i det läget hade gjort ont. Riktigt ont. Visserligen hade jag mina glada skrivkompisar som peppade och sa saker som ”gillar de början måste de gilla hela, den blir ju bara bättre längre fram”.

Men fortfarande. Ett nej efter det skulle i mina ögon se ut som att ”du klarade inte av att skriva den där historien, trots att det var ett bra upplägg”, eller ”berättelsen håller inte hela vägen” eller ännu tråkigare saker.

Jag gick och våndades rätt länge. Försökte, men misslyckades kapitalt, att glömma igen för att kunna hantera ett nej. Som tur var blev det inte ett nej. Det fanns visserligen lite intresse från andra, men ingen som var så ”på” och som kändes så rätt.

Vad har jag lärt mig av det? Att det är jobbigt att få nej, men att det är jobbigare att få ett nästan-ja. Fast rätt vansinnigt skoj att få ett riktigt ja. Sen tycker jag i och för sig att det var jättebra att få någon form av besked så pass snabbt som jag kunde få tack vare att förlaget bara ville ha en bit till att börja med. Hade det varit ett nej direkt hade jag ju vetat det mycket tidigare och kunnat börja fundera över andra alternativ. Så på många sätt tycker jag det är ett schysst sätt, det är bara väldigt jobbigt…

—

* Min variant kanske borde heta Fira & Forget egentligen…

Jag är ingen debutant

En av de allra första saker som händer efter att man har skrivit bokkontrakt första gången är att man får reda på att man skall skriva ett ”debutantporträtt”. Vad är det då? Jo, alla nya böcker skall presenteras i någon av svensk bokhandels kataloger. Min bok, Incidenten i Böhmen, kommer att dyka upp i en annons i sommarkatalogen.

Förstagångsförfattare får också en ”gratisplats”. Ungefär 300 ord och en bild för att presentera sig själv (d.v.s. inte boken som sådan). Det här är ju en kanonmöjlighet som man inte vill missa. Samtidigt ger det ju per automatik en viss prestationsångest. Dessutom med en tajt deadline. Detta eftersom katalogen sätts ganska långt i förväg.

Nu vet ni som har följt mitt bloggande att jag tycker det är lite jobbigt att skriva den här typen av ”självsäljtexter”. Dessutom är det svårt att hitta exempel på hur andra har gjort (om man inte prenumererar på tidskriften vill säga). Men den här gången hade jag en idé. Jag visste på en gång vad jag ville skriva.

Och jag var nöjd med resultatet.

Jag tyckte det blev en bra text. På riktigt.

Därför blev jag riktigt besviken när jag fick ett mail från min förläggare som sade att hon fått beskedet att jag inte räknades som debutant och därför inte hade ”rätt” till något debutantporträtt. Anledningen; att jag redan var publicerad. Det enda skönlitterära jag har publicerat är en novell i en antologi. En antologi som producerats helt ideellt…

Så, visst – jag är väl inte en debutant. Romandebutant är jag dock, så jag tänker fortsätta skriva här. Jag hoppas ni har överseende med det…

Men för att texten inte skall ha varit skriven helt förgäves tänkte jag att jag kunde dela den med er. Så nu får ni se hur jag hade tänkt presentera mig som debutant. Hoppas att ni tycker det var en ok presentation, och att någon framtida debutant kan lära sig hur man kan (eller inte) skriva ett debutantporträtt.

—

Författarpresentation – Thomas Årnfelt

Ett golv. Vitlaserad laminat eller något i den stilen. Okej-planscher på väggarna tänker jag att det nog var. Musik från stereon, Paul Young kanske, inte otroligt alls. Ett flickrum och distinkt 80-tal. Det var där den började, drömmen om att skriva. Jag och min storasyster spånade idéer och började skissa på en historia tillsammans. Vi kom en bit på väg hon och jag.

Sedan flyttade hon. Våra vägar och planer skildes åt men skrivandet och berättandet ville aldrig släppa taget. Jag har skrivit och hittat på historier oavsett sammanhang ända sedan dess: reklamtexter, rollspelsäventyr, bakgrundshistorier till spel, artiklar om hästar, pressreleaser, noveller. Men aldrig försökt mig på att skriva en roman sedan dess. Inte på allvar i alla fall.

Tillbaka på platsen där det började efter år på andra håll. Andra stadsdelar, andra städer, andra länder. Vi är i 2011 nu. Julafton. Öppnar en present från min hustru, Stephen King’s ”On Writing”. Hade inte önskat mig den, men hon kom ihåg att jag hade pratat om den. Den glädje jag känner över den presenten blir en väckarklocka för mig. Tar mig tillbaka till det där rummet, där jag och min syster satt på golvet och skrev. Jag tänker att om jag känner så här starkt för en sådan present måste det väl ändå betyda något. Där och då bestämmer jag mig för att ta skrivandet på allvar.

Jobbar först med noveller, för att komma igång. För att jag har gjort det förut och känner mig lite trygg där. För att bevisa för mig själv att jag kan skriva på beställning. För att träna på att ta återkoppling på litterära texter och använda mig av den. Jag kommer med i en skrivgrupp där vi arbetar hårt för att förbättra varandras texter.

Ett år senare känner jag mig redo att försöka skriva något längre. Något annat har hänt också. Jag har hittat en plats jag trivs i, skrivmässigt. Flera av novellerna under den här tiden utspelar sig i en historisk miljö, men gränsar till det övernaturliga. Kanske inte alls konstigt för en utomstående, med tanke på att jag är uppfödd på Tolkien, Donaldson, diverse rollspel och dessutom har historiestudier i ryggsäcken. Men för mig var det inte helt väntat. Både fantasy och historia var ämnen jag lämnat bakom mig på vägen. Så trodde i alla fall jag.

Det är också därur som embryot till min debutroman kommer. En tanke, en bild. En idé som växer till en historia om livet och kampen mot döden – i en historisk miljö jag känner mig hemma i och med tydliga tendenser åt det övernaturliga.

Så på många sätt så har jag gått hela varvet runt på mer sätt än ett.  Nu sitter jag här igen. Tillbaka där allting började både rumsligt och själsligt. Inte exakt där jag var, men nästan på samma plats – bara med så mycket mer jag vill dela med mig av.

”Idag är det fredag och då passar det bra med goda nyheter”

Förra söndagen skickade jag in ett nytt ungdomsboksmanus till mitt förlag. Manuset handlar om gymnasiekillen Jack och hans aggressiva men älskvärda dobermann.

Anledningen till att jag skickade in texten var faktiskt inte att jag kände mig helt klar med det, utan anledningen var att ett odjur hade börjat röra sig i datorn. Hon hade gjort sig påmind tidigare, men hon hade aldrig gjort skenutfall förrän den där sista veckan. Jag sov med ena öga öppet till slut och kunde inte vända ryggen åt datorn. Jobbigt. Sanningen är att jag skickade iväg manuset för att inte bli svald hel.

Och jag var verkligen helt övertygad om att jag skulle bli refuserad! Nattetid låg jag och svettades över att jag inte hade tvättat texten mening för mening och jag insåg att det fanns en del i handlingen som definitivt behövde utvecklas. Jag förbannade mig själv för att inte ha haft kraft att redigera texten bättre. Jag tänkte att jag aldrig vill skriva något igen. Aldrig, aldrig.

Jag är löpare och jag ger upp mot slutet av alla lopp. Fem meter från målet. Adjö, onda värld.

Aldrig, aldrig springa igen.  Aldrig, aldrig skriva igen.

Men jag brukar ångra mig. Nyligen bestämde jag mig till exempel för att anmäla mig till Göteborg Marathon (halvmarevarianten) i år igen. Och bara fyra och ett halvt dygn efter att jag hade skickat in manuset om Jack hade förlagscheferna och min redaktör alla redan läst det och inledde sitt mail till mig med dessa vackra ord: ”Idag är det fredag och då passar det bra med goda nyheter…”  Jag fick nypa mig i armen innan jag förstod innebörden av mailet. Manuset. Blir. Bok. Också detta manus blir bok.

WOHOO! Så otroligt roligt! Jag hoppsastegade mig fram genom korridoren resten av fredagen och var tvungen att göra armhävningar på lunchrasten för att kanalisera all överskottsenergi.

Det känns faktiskt som om jag kommer att försöka skriva igen någon gång.

 

 

Vill du blogga på debutantbloggen under 2012?

Det känns märkligt att tänka sig, men snart är 2011 över. Under 2012 kommer det att komma nya intressanta böcker, och spännande debutanter. Precis som vi en gång tog över från förra årets debutantbloggare, är det snart dags för ett nytt gäng.

Debuterar du under 2012? Eller kanske känner du någon som gör det? Debutantbloggen innebär mycket jobb, men det är också fruktansvärt roligt. Dessutom får man möjligheten att träffa så mycket skönt folk från hela den svenska bokbloggosfären.

Hör av dig till oss!

Skicka ett mail till:
debutantbloggen@gmail.com

Välkommen med din ansökan!

Med vänlig hälsning
/Oskar, Annelie och Frida

Bör vi skämmas?

 

Jag har alltid upplevt det som att det är lite pinsamt att ha författardrömmar. Då jag jämför mig med min man som är musiker* och som drömmer om att få skivkontrakt inser jag att det inte alls är lika pinsamt för honom att avslöja sina musikerdrömmar. Det är istället ganska coolt att vilja bli rockstjärna, men att säga att man vill bli storsäljande författare och att man sitter hemma och skriver böcker låter bara pretentiöst. Varför är det så? Beror det kanske på att det är lättare att bevisa att man är (duktig) musiker? Det är ju trots allt ganska lätt att lyssna på och ta till sig en låt, men att läsa ett manus innebär ju en betydligt större tidsinvestering.

Att som musiker ge ut egen musik är också helt okej och många av dagens stora artister har ju börjat genom att producera egna skivor (t.ex. Marit Bergman) eller lägga ut sina låtar på Internet. Då jag själv funderat på att trycka mina egna böcker har jag dock hört från flera håll att man inte är ”någon riktig författare” om man ger ut sina manus själv. Detta tycker jag är en idiotisk ståndpunkt. Vi vet ju alla att det inte räcker med att skriva ett jättebra manus för att bli utgiven (t.o.m. storsäljare som Stieg Larsson, Stephen King och J.K. Rowling refuserades ju – och tänk vad tråkigt om världen hade gått miste om dem), varför skulle det då vara fel att själv ge ut sina böcker? Varför måste man ha en förläggares ”godkännande” för att få chansen att bli författare?

Vad säger alla ni andra som skriver? Är det bara jag som tycker att det känns lite pinsamt att erkänna att man sitter hemma och skriver böcker som man hoppas ska bli utgivna? Och när bli man egentligen författare: när man planerar sitt första manus, skriver färdigt sin första bok, blir antagen, blir läst, blir tryckt, blir recenserad eller då man gett ut mer än en bok?

* spelar man ett instrument och skriver egen musik kan man absolut kalla sig för musiker, men det räcker däremot inte med att ”bara” skriva manus för att kalla sig för författare

Förbättra dina chanser att bli utgiven

Efter tre år fyllda av försök och fem manus har jag kommit fram till ett antal saker som kan förbättra chansen att bli utgiven. Ta till dig av det du har lust och strunta i resten.

 

För det första, välj att skriva i rätt genre. Vad är då rätt genre kanske du undrar. Ja, det är ju inte det lättaste att komma fram till, men det finns två viktiga saker att tänka på då du väljer.

A. Hur ser marknaden ut? Vissa genrer är ju ”uttjatade” och andra finns knappt representerade i Sverige. Kan du hitta en ny (läs nygammal) genre (t.ex. skräck som John Ajvinde Lindqvist) eller en genre som är stor i andra länder men som ännu inte kommit till Sverige (t.ex. romance som Simona Ahrnstedt)? Och om du absolut vill skriva i en ”uttjatad genre”, hur kan du då profilera dig så att du verkar unik? Själv har jag ju skrivit flera deckarmanus som uppenbarligen varit tillräckligt bra för att förlagen ska överväga att ge ut dem, men det har ändå inte räckt. Som okänd skribent är det mycket svårt att nå fram till publiken om du inte har något relativt nytt att bjuda på. Har du inte spelat för fotbollslandslaget, vunnit en dokusåpa eller tävlat i melodifestivalen föreslår jag därför att du håller dig borta från uttjatade genrer om ditt mål är att bli utgiven.

B. Vad har du för unika kunskaper som du kan använda i ditt skrivande? Du har säkert hört uttrycket ”gräv där du står” och det är precis vad du måste göra. Har du några specialintressen eller ett udda yrke som du kan använda dig av? Försök att profilera dig så mycket det bara går!

För det andra, välj rätt förlag att skicka dina manus till. Detta är också lättare sagt än gjort. Ett tips jag fått är att skicka manus till förlag som ger ut böcker som påminner om det jag har skrivit. Dock har jag upptäckt att detta inte alltid är särskilt lyckat då förlagen inte vill anta författare som kan konkurrera med författare de redan har.

Ett misstag jag gjorde i början var att bara skicka mina manus till större förlag eftersom jag tänkte att de antar fler debutanter än de mindre förlagen. Dock har jag upptäckt att mindre förlag verkar mer benägna att satsa på en okänd, outgiven skribent och många av de ”stora författarna” har faktiskt debuterat vid mindre förlag.

För det tredje, lägg ner tid och energi på att marknadsföra ditt manus. Det är inte förrän nu, då jag varit tvungen att skriva säljtexter till min bok, som jag insett vikten av att på ett lockande sätt beskriva vad Charlotte Hassel handlar om. Tidigare har jag bara använt mig av korta och snärtiga ”baksidetexter” som egentligen inte har sagt särskilt mycket om bokens innehåll. Det är inte lätt att skriva om sig själv eller sitt manus, men det är nödvändigt för att skapa intresse hos förlagen. Hitta inspiration genom att läsa om hur andra böcker beskrivs på förlagens hemsidor, på Adlibris eller i bokhandlarnas kataloger. Jag lovar att det är värt investeringen.

För det fjärde, försök att skapa kontakter på förlagen. Detta är verkligen inte lätt, men om en lektör eller förläggare vet vem du är tror i alla fall jag att chansen att de läser ditt manus ökar något. Mitt bästa tips är att kontakta någon på förlaget innan du skickar in ditt manus. Maila en säljtext där du beskriver ditt manus och fråga om de är intresserade av att läsa. Svarar de ”ja” vet du åtminstone att de troligtvis kommer läsa ditt alster. OBS, detta fungerar bara med vissa förlag. Bonniers och Nordstedts kommer i bästa fall bara ge dig ett standardsvar.

Andra sätt att skapa kontakter är att ”nätverka”. Lär känna branschfolk genom sociala medier, åk till bokmässan och gå på releasefester.  Du kommer inte få ett bokkontrakt för att du lär känna rätt människor, men du kanske kommer i kontakt med din framtida förläggare. Glöm inte att ett förlag inte bara satsar på ett manus, de satsar på en författare och det är viktigt att även du är ”säljbar”.

Ytterligare metoder kan vara att försöka få ditt manus att stå ut när du skickar in det. Bifoga en kortfilm där du presenterar dig själv och din bok eller baka in manuset i en tårta. Alla sätt är bra utom de dåliga ;-).

Sist men inte minst vill jag också påminna om att det tyvärr inte räcker med ett bra manus för att bli utgiven. I en intervju sa Dustin Hoffman något i stil med ”om jag säger att min framgång inte har något med tur att göra så ljuger jag” och precis samma sak gäller författaryrket. Du behöver en stor portion tur för att få en bok antagen och du måste dessutom hitta en förläggare som fattar tycke för din bok och som finns vid ett förlag som anser att ditt manus ligger rätt i tiden och som är beredda att satsa på det. Det är med andra ord mycket som ska klaffa för att du ska ta dig igenom nålsögat och därför är mina allra viktigaste tips till dig att noggrant tänka igenom vad du ska skriva innan du börjar, fila på manuset så mycket du kan innan du skickar in det och sedan hålla alla tummar du har.

Hoppas att detta kan vara till någon hjälp och lycka till!

Vägen till utgivning – del 4 (sista delen)

Samtalet kom en fredag i mitten på maj. Tidigare hade jag alltid varit enormt nervös i kontakten med förlag och jag hade t.ex. aldrig vågat ringa någon förläggare och fråga hur det gick med läsandet av mitt manus, men den här gången var jag ovanligt lugn. Kanske berodde det på att det kändes som att allt hemskt som kunde redan hade hänt, eller kanske på att jag redan tidigare hade varit i kontakt med Eva Fallenius och hade förtroende för henne.

Förläggaren sa att hon tyckte mycket om mitt manus, Charlotte Hassel, och lovade att titta närmare på det under helgen och sedan höra av sig igen följande måndag. Ni må tro att det blev en lååång lördag och söndag. Återigen kastades jag mellan hopp om att bli utgiven och förtvivlad oro över att manuset inte skulle hålla måttet. Saken blev inte bättre av att telefonen låg tyst under hela måndagen. Inga missade samtal, inga meddelanden i röstbrevlådan. Vad betydde det? Hade förläggaren ångrat sig?

Under tisdagen blev jag allt oroligare, men försökte hålla känslorna i schack. Jag hade trots allt varit med om detta förut och visste dels att det kunde ta tid, dels att världen inte gick under vid en refusering. Fast visst var det ett synnerligen grymt öde att gång på gång komma så nära sin dröm att den gick att ta på, för att sedan tvingas se den gå upp i rök.

Som tur var behövde jag inte det. Då jag gick på lunch efter tre långa timmars undervisning såg jag att jag hade ett meddelande på mobilen. Det var Eva som hade ringt. Hon tyckte att Charlotte Hassel var en jättebra bok och hon ville gärna ge ut den!

Jag kunde knappt tro att det var sant. Äntligen, äntligen, äntligen! Min bok skulle komma ut och förhoppningsvis bli läst. Jag ville bara skrika ut min glädje, men samtidigt insåg jag att jag hade en viktig uppgift vid sidan av att hoppa och dansa. Om jag skulle ha chansen att bli författare måste jag tänka som en författare, eller kanske snarare som en försäljare. Om det var något jag hade lärt mig från andra författare så var det att det inte räckte med ett bokkontrakt för att lyckas, man måste även ha en plan. Av den anledningen började jag, på något stapplande ben, att förklara hur jag tänkte mig marknadsföringen av Charlotte Hassel och vad jag hoppades på. Min blivande förläggare lyssnade och kom med kompletterande förslag och redan då kände jag i maggropen att det här skulle bli bra.

Jag hade självklart skickat manuset till flera förlag och hade redan varit i kontakt med en lektör vid ett annat förlag, men så snart jag hade ett påskrivet kontrakt kontaktade jag alla de andra bokförlagen och förklarade att jag redan hade blivit antagen och att de kunde sluta läsa Charlotte Hassel. Detta var en minst sagt overklig händelse som jag, ärligt talat, många gånger drömt om att få uppleva.

Så snart all planering var färdig började vi jobba. Eftersom boken kommer ut i oktober blev det bråda dagar. Bl.a. skulle manuset redigeras och korras, omslaget skulle göras och säljtexter skulle skrivas. Otroligt nog hann vi precis klart innan min dotter föddes den 5 juli, mycket tack vare en effektiv förläggare, och nu väntar jag med spänning på att för första gången få hålla min debutroman, Charlotte Hassel, i handen!

 

Missa inte mitt nästa inlägg då jag delar med mig av mina bästa tips för att få ett manus antaget!

Förlagschefen älskade idén!

Ett nytt gästinlägg av Therés Stephansdotter Björk. Hon är  en så kallad ”ständig gäst” på debutantbloggen och kommer regelbundet med nya inlägg under 2011. Hon debuterar under våren med ”Jacks Rockiga Resa.” på Kalla Kulor Förlag.

Det finns två traditionella vägar för att bli publicerad. Skicka ditt manus till ett förlag eller publicera det själv.

För mig gällde inget av dessa alternativ.

Jag gick en mediautbildning med 26 praktikveckor uppdelade på tre perioder. På min andra praktik delade företaget jag satt på lokal med ett bokförlag. Jag gillade snabbt förlagschefen och började på måfå droppa lite bokidéer utan någon egentlig tanke bakom. Jag hade ju länge skrivit lite olika saker, fått några låttexter och artiklar publicerade. Men jag hade aldrig vågat närma mig den klassiska författardrömmen.

Så kom den där idén en dag i duschen då allt bara verkade falla på plats. Jag har jobbat med barn, jag älskar musik. En musikorienterad barnbok! Inriktningen skulle vara rock och hårdrock. Varför har ingen tänkt på det förut? Någon måste ha gjort det tidigare. Jag började googla men hittade inget som liknade min tanke. Hur säker jag än var på min idé kände jag ändå en bitande känsla i magen då jag bestämde mig för att försöka sälja in idén till förlaget. Den känslan hade jag helt i onödan.

Förlagschefen älskade idén. Det tog en tid innan jag fått klartecken att börja och det blev ett första utkast. Ett av slutligen sex stycken. Men efter det andra utkastet när jag förstod att det faktiskt skulle bli en bok och förlagschefen godkänt det som en bra början blev jag galet glad. Jag har nu jobbat med boken i ett år och har således länge vetat om att jag ska bli publicerad. 1,5 år efter min idé kommer boken äntligen släppas i april. Det enda lite tråkiga med detta är att jag inte känner samma lycka nu som då. Men jag har en känsla av att när jag väl har boken i handen kommer känslan återinfinna sig i hela kroppen.

Att bli publicerad eller inte tror jag handlar mycket om tur och timing ihop med ett riktigt bra manus. Du kan ha ett riktigt bra manus men det garanterar ingenting. Så refuseringsbreven behöver inte alls vara ett tecken på att ditt manus inte är attraktivt. Många egenutgivare har blivit refuserade åtskilliga gånger och sedan sålt riktigt bra när de själva gett ut boken. I mitt fall var insäljandet av idén ett stort avgörande. Redan innan boken ens börjat skrivas var alltså sälj en avgörande faktor. Det kommer det att vara under hela processen.

Jag jobbar nu som marknadsassistent på ett förlag där sälj är en viktig del och jag ser hur svårt det kan vara. En intervju eller artikel kan vara avgörande för att någonting ska hända. Samtidigt kan man få till massa publicitet som inte leder speciellt långt alls. Även här är kunskap men även timing viktigt. Underskatta inte heller användandet av kontakter. En tid innan och en tid efter det att boken blivit publicerad är marknadsföringen och säljet runt boken det som kan få den att höjas till skyarna eller falla i glömska. Detta styrs ofta av förlaget.

I ett mindre förlag har du förmodligen mer att säga till om själv och kan även göra en hel del av arbetet själv. Hittar du ett egenutgivarförlag är det en fördel om de har folk som jobbar med detta knutna till sig. Ger du ut boken på ett helt eget förlag se till att hitta någon eller några som kan hjälpa dig med detta.

Hitta folk som kan läsa igenom ditt manus och komma med feedback. Om du är rädd för vad folk ska tycka, tänk då på vad de som läst flera hundra manus kommer att tycka.

Tro stenhårt på din idé/manus och sälj, sälj, sälj!

En het sommar på Gotland

Dagens gästbloggare är Maria Engelwinge som debuterar i april/maj  på Ord/Text/Mening förlag med En SHOT till, tack. En bok om vänner en het sommar på Gotland. En bok om hur hemligheter från det förflutna påverkar nuet, om vad människor är beredda att göra för att bli sedda och älskade och vad som händer när det förflutna kommer ikapp.

Jag har min blogg på passagen vanligtvis, så jag bad läsarna ställa de frågor de var nyfikna på.

Hur jobbar du fram ett manus?

Jag kommer på karaktärerna först. De finns ganska fix och färdiga i mitt huvud med allt vad det innebär av olater, saker man kan tycka om dem för, passioner, sorger, längtan och trauman. Sedan bygger jag handlingen runt dem. Vad de gör, tänker och hittar på blir storyn och deras inre liv benstommen som allt kretsar kring. Jag använder bara datorn.

Jobbar du mycket med research?

Absolut. Jag vill att alla fakta ska bli korrekta. Jag hittar mycket på nätet, men långtifrån allt. Jag ringer massvis med samtal, och frågar alltifrån om hur en abort går till nu förtiden till vilka träd som växer i Almedalen. Trots att jag bodde på Gotland i 29 år är det mycket man glömmer och mycket som har förändrats. Jag skulle vilja säga att halva tiden är ren skrivglädje och halva tiden research och redigerande. Och jag tycker att allt är lika kul.

Hur många timmar/dag skriver du oftast? Har du många kontakter som hjälper dig med t ex idéer och korrekturläsningen?

Det är nog väldigt individuellt. Jag skriver när andan faller på. Vissa menar att man inte ska göra så för då blir det inget gjort. Shotboken tog ett halvår från första tangentnedslaget tills jag fick ja från min förläggare. Då var redigerande, lektörsläsning och research inkluderat.

Jag har valt ut några som jag känner förtroende för och som jag anser skriver fenomenalt själva att hjälpa till med idéer och kritik under resans gång. Jag är själv gammal korrekturläsare, men det hjälper inte mycket när det gäller ens egen text. Det fixar förlaget och ens ordbehandlingsprogram.

Om jag inte minns fel hade du skrivit 6 manus innan En SHOT till tack.
När visste du att detta var något hållbart?

Ganska snart faktiskt. Jag la upp delar av manuset på Kapiel1 och fick en enorm respons. En sömnlös natt beslutade jag mig för att skriva romanen jag själv inte ansåg fanns utgiven och att skriva det jag själv ville läsa. Jag brydde mig inte om vad folk skulle tycka och tänka, och det var uppenbarligen ett bra drag.

Hur kom du på att du skulle ta hjälp av Leffe Delo som lektör och hur bedömde du att det var värt pengarna? Hur tog du emot responsen?

Leffe gjorde reklam för sig på kapitel1. När jag såg hur klockrent han bedömde mitt och andras första kapitel fanns det ingen tvekan. Han lärde mig allt från skrivtekniker till marknadsföring och baksidestext. Han tar 2000 i arvode, och redan innan Leffe visade sig på Kapitel1 hade jag bestämt mig för att anlita en lektör. Det var värt varenda krona.

Jag fattade ju att det skulle bli mycket att jobba med, trots det infann sig en lätt depressionskänsla efter första utlåtandet. Det berodde inte på att Leffe inte älskade allt jag skrivit eller att han inte höjde mig till skyarna. Jag betvivlade helt enkelt om jag hade vad som krävdes för att göra de nödvändiga förändringarna. Tungheten höll sig i ett dygn ungefär, sedan läste jag utlåtandet en gång till och satte igång att redigera av bara h-e . Jag är oerhört tacksam för Leffes respons. Utan honom hade det inte funnits en roman i boklådorna snart, eller åtminstone en bra mycket sämre.

När i processen kände du dig redo – sen – att göra de ändringar som han påpekade?
Ansåg du att de var relevanta?
Kunde du anamma dem direkt?
Såg du det han såg?

Oja, jag såg absolut det Leffe såg. I nio fall av tio var vi överens. Där jag inte höll med fick jag ställa frågor, bolla tankar och ifrågasätta. Leffe förklarade konkret varför han ansåg att det inte var bra. Vi var som sagt inte alltid överens, men då sa Leffe till mig att lita på min magkänsla och det gjorde jag.
Det tog ett dygn innan jag smält all kritik, men sedan var det inga problem att ta till mig kritiken. En fördel, som jag ser det, var att jag inte investerat känslor i texten. Jag hade inget att försvara. Jag ville bara skriva en så bra roman som det var möjligt.

Förstod du någon gång under redigeringen att det här skulle gå vägen – bära frukt?

Ja, ganska snabbt. När det väl var dags att skicka till förlag var jag säker på att En SHOT till tack skulle bli utgiven. Jag hoppades att det skulle bli det förlag som jag själv ville ha, och så blev det. Jag fick ja på första försöket. Jag menar inte att jag är någon ny Ulf Lundell eller Marian Keyes. Jag är Maria Engelwinge och jag har skrivit en roman som är unik. Den kanske aldrig blir en klassiker, såsom Lagerlöf eller Austen, men den är en skildring av vår samtid, med allt vad det innebär, och det är så jag vill att den ska ses.

Jag skulle vilja veta hur det gick till när du blev antagen:)

Jag skickade mitt manus till Ord/Text/Mening redan innan det var klart. Jag skrev ett ganska kaxigt följebrev, vilket jag inte direkt rekommenderar. Det kan gå hem, lika gärna som det kan få redaktören att dra öronen åt sig. I mitt fall kände jag att jag inte hade något att förlora. Min största dröm i världen var inte att bli publicerad. Jag förstår om det låter arrogant, men jag har så mycket annat i mitt liv som är viktigare. Men självklart är jag oerhört tacksam att det blev som det blev, och nu skriver jag en uppföljare till Shotboken.

Så hittade jag rätt förlag

För att bli utgiven gäller det att hitta rätt förlag till sitt manus. Idag berättar jag om hur jag fann ”mitt” förlag.

Det hela börjar egentligen för drygt tio år sedan, då jag 19 år gammal åkte till Mexiko utan att kunna ett ord spanska. (Jo förresten, några ord kunde jag efter att ha försökt läsa en kortroman av Gabriel García Márquez på spanska. Ett av dem var puñalada, som betyder dolkstöt. Ett annat var huevo. Det blev ett intressant samtal i taxin på väg från flygplatsen!) Jag gick en intensivkurs i spanska, men skaffade mig även en bok att läsa. Det blev Michael Endes Momo. Jag satte mig i solen och lät blicken vandra mellan boken och mitt spansk-svenska lexikon. Intill de tryckta orden antecknade jag den svenska översättningen. Ibland krävdes mycket tankearbete för att lista ut vilken grundform en viss verbböljning stammade från. Jag tror det tog en vecka att läsa första sidan, men motståndet minskade i takt med att mina kunskaper i spanska växte.

Ett enklare sätt att göra det jag gjorde är att skaffa sig en bok där samma text finns på två språk. Man kan lägga bort lexikonet och koncentrera sig på texterna. Först försöker man förstå enstaka ord. Sedan lägger man kanske märke till någon regelbundenhet i grammatiken. Så småningom lyckas man blottlägga diskrepanser mellan de två versionerna. Aha, det som sägs med ett verb här förvandlas till ett substantiv där! Och det som uttrycks med fyra ord där ryms i hälften så många här.

I USA har man sedan länge fattat att det finns en marknad för böcker på två språk. Det finns parallellspråkiga böcker för barn, unga och vuxna inom en rad olika genrer. När jag blev mamma började jag leta efter tvåspråkiga böcker till mina barn, eftersom vi pratar både svenska och spanska hemma. Det visade sig vara svårt.

Jag började leka med tanken att starta ett förlag som gav ut tvåspråkiga böcker för den svenska marknaden. Jag omsatte dock aldrig min idé i handling och rätt som det var upptäckte jag att någon annan hade startat ett sådant förlag. Först blev jag irriterad över att jag inte hade satsat själv. Men ganska snart insåg jag att jag egentligen inte var intresserad av att driva förlag, utan av att skriva böcker.

När jag en decemberdag 2008 fick en idé till en tvåspråkig bok skickade jag ett mejl till förlaget. Knappt två år senare skrev vi kontrakt och i mars i år kommer min bok Inte klia, Adam! ut i fyra olika språkversioner: svenska i kombination med spanska, somaliska, bosniska och polska. Nu är vi flera personer som arbetar med projektet och det känns helt rätt att vara på ett litet förlag som delar mitt engagemang för flerspråkighet. För mig är det en ära att skriva för Sveriges flerspråkiga invånare, både stora och små.

Vilket förlag drömmer du om att bli utgiven på?

Refuseringsbrevet som räddade mig

I mitt senaste inlägg skrev jag bl.a. om hur hårt det kan ta när refuseringsbreven trillar in i brevlådan. Det kom massor av kloka kommentarer. Bl.a. skrev Liz:

Refuseringsbrev: Får alla. Se istället fram emot dem och försöka ta lärdom av vad det står i dem.. [snipp] Allt utöver en standardrefus ska man jubla över. Ger de tips och råd, ta dessa till dig.

När jag skickade ut mitt första manus fick jag nästan bara standardrefuseringar. Men det fanns några brev som faktiskt var riktigt uppmuntrande. Jag hade svårt att se det just då. Man drömmer ju om så mycket mer. Men med tiden, och med upprepade genomläsningar så gav de märkligt nog ett visst självförtroende.

Här är ett av dem:

————————————-
Hej.

Tack så mycket för att vi fått läsa din bok.

Tyvärr måste vi tacka nej till ditt erbjudande om samarbete. Det är ett ambitiöst projekt, men vi bedömer dessvärre inte att denna bok ryms inom vår utgivning.
Du är en god och driven skribent, men vi tror att boken skulle vinna på att koncentreras en del.

I och med att vi får in så mycket manus så måste vi vara mycket restriktiva i vårt urval.

Stort tack ändå för att vi fick läsa och lycka till med den fortsatta produktionen!

Med vänliga hälsningar
Bokförlaget………………………..

————————————–

Detta kom från en redaktör på ett av de riktigt stora förlagen. Först blev jag missmodig. Sedan insåg jag att hon hade sträckt mig ett knippe guld. Här fanns ju faktiskt komplimanger! Hon skrev att projektet var ambitiöst och att hon upplevde mig som en god och driven skribent! Wow! Min självkänsla flög plötsligt på starka vingar över blåa skyar.

Självklart hade jag redan vid den tiden delat ut mitt manus till diverse släkt och vänner. Alla gillade verkligen boken. Och det var ju trevligt. Men någonstans gnagde en misstanke, som ifrågasatte huruvida jag verkligen kunde lita på deras respons. Jag trodde inte att de sa så, bara för att göra mig glad. De hade för många exempel på roliga scener, intressanta karaktärer och twister i historien som de ville prata om. De påpekade också de brister och annat de inte gillade. Men samtidigt var de ju just min släkt, mina vänner. De hade redan en, vad ska vi kalla det, ”positiv disposition” gentemot mig. Och de var inte proffs.

Men här kom en ärrad redaktör och sa att jag var en god och driven skribent! Och eftersom hon sa att boken behövde koncentreras en del måste det ju innebära att hon läst den. I alla fall en stor de av den. Kanske alltihop!

Det tog tid. Men plötsligt förvandlades brevet, från att vara ännu en tyngd på mitt hjärta, till en källa av självförtroende.

Är det inte märkligt vad några få ord kan göra.

Man blir aldrig klar med en text, man överger den.

I Annelies förra inlägg fick vi massor av roliga kommentarer. Emilia kom dock med några konkreta frågor: ”Hur gjorde du för att bli nöjd? När vågar man kontakta ett förlag” Då hon skriver inom samma genre som mig, fantasy, så tänkte jag försöka ge några tankar. Observera att detta är just mina tankar, inte någon typ av facit. Jag lär mig också ständigt nya saker inom skrivandets värld.

Hur gjorde jag för att bli nöjd? Ärligt talat vet jag inte om jag någonsin blir helt nöjd. Man kan pilla fram och tillbaka med en text hur länge som helst, lägga till och dra bort, slipa här och slipa där. Men till slut kommer man till en punkt då man inte längre är säker på om förändringarna förbättrar eller bara gör texten… annorlunda. Det är i alla fall den punkt då jag slutar, och överger texten. För man blir aldrig klar med en text, man överger den.

Med det menar jag inte att man inte ska bearbeta sin text! Missförstå mig rätt. Skulle tro att 70% av jobbet på min bok är just redigeringsarbete. Att skriva allt, att komma igenom historien från början till slut, är bara de första 30%. Sedan kommer det riktiga arbetet. Men det finns en glädje i att se hur historien förbättras och blir allt vassare för varje redigering. I min bok finns hela kapitel som är omgjorda i grunden, eller skrivna i efterhand, för att historien ska flöda bättre.

När vågar man kontakta ett förlag? Det finns inget att vänta på. Om du har ett fungerande manus hemma i byrålådan, så är det bara att satsa. Putsa av det. Slå in det i papper och skicka in. Förbered dig sedan på att bli refuserad. Det är vad som kommer att ske med 98% sannolikhet. Det innebär inte att ditt manus är dåligt, utan bara att det inte passade in i förlagets utgivningskatalog för tillfället.

Det här med refuseringsbrev är väldigt känsligt. Mitt första manus skickade jag in till kanske femton förlag, tog dem i buntar om fem åt gången. Alla var tämligen ointresserade. Det var förkrossande för min skrivarglädje. Jag skrev inget på ett år.

Så mitt tips är att inte göra som jag. Lägg inte alla dina förhoppningar i ett manus. Fortsätta skriva. Skriv något annat. Skriv några noveller. Känn glädjen i att ha avslutat något. Skriv andra historier, andra karaktärer. Skriv klart. Gå inte tillbaka och redigera hela tiden för att göra det ”perfekt.” För det är först när man tagit sig igenom ett projekt och anländer på andra sidan som man lärt sig så pass mycket om hantverket att man kan redigera på ett tillfredställande sätt. Risken är annars stor att man fastnar i detaljerna och aldrig blir färdig.

Så färdig man nu kan bli. För man blir aldrig klar med en text, man överger den.

Eller vad säger ni? Vore jätteintressant med folks tankar kring det här.

Kom igen, visst vill du blogga 2011?

Hallå där vänner och ovänner!

Som ni har märkt har vi redan börjat säga hej då och tack för oss. Vi har fortfarande några äss i rockärmarna och trumfar i garderoben innan klockan ringer ut för 2010, men tendensen är ändå solklar: Det har blivit dags för oss att lämna över den här båten.

2011 kallar, och med ett nytt debutantår är det dags för nya debutanter.

Är du en av dem? Eller känner du någon av dem? Är du, eller den du känner, redo att ta över Debutantbloggen 2011?

Det finns många fördelar med att ta över Debutantbloggen. Man kan träffa nya vänner att dela debuterandets glädjeämnen och vedermödor med. (Jo, det funkar.) Man kan fixa till sin Google-rank och äntligen begrava den där pinsamma forumtråden från 2004 på sidan 2 (och därmed i glömskan). Man får gott om utrymme att berätta – i realtid! – om hur det känns när skrivandet går från att vara en lite skojig hobby till att bli en del av ens framtid. Om hur det är att bli författare.

Det finns däremot inga nackdelar. Men lite tid tar det, det gör det.

Undrar du något? Vill du anmäla ditt intresse! Så kul! Skicka ett mail till någon av följande:
kontakt@marcuspriftis.se
nene.ormes@gmail.com
lizwennberg@hotmail.com
debutantbloggen@gmail.com (kollas minst ofta)

(Vi avstår från att göra klickbara länkar av omsorg om vårt infektionskänsliga spamfilter)

Kom igen, visst vill du ta över bloggen du med? Hit us!

/Marcus, Nene och Liz

Efterlysning: Nya bloggare!

Snart är 2010 över och vårt debutår likaså. Precis som vi en gång i tiden tog över från bloggens grundare, har det blivit dags för nya debutanter att ta över bloggen nästa år.

Debuterar du under 2011? Eller känner du någon annan som gör det? Är du sugen på att dela med dig av din debutantupplevelse med andra debutanter och hågade läsare? Rentav lite pepp på att hamna i krakel med kommentatorer och branschbloggare? Och fixa till din Google-rank så att den där pinsamma forumtråden från 2004 äntligen begravs på sidan två?

Tveka inte att skicka ett mail till någon av oss!

Skicka till någon av följande:
nene.ormes  @  gmail.com
kontakt  @  marcuspriftis.se
lizwennberg  @  hotmail.com
debutantbloggen  @  gmail.com (kollas minst ofta)

(vi gör inga länkar av omsorg om våra bräckliga spamfilter, ta bort mellanslagen när ni skickar)

Välkommen med din ansökan!