En komplicerad författare har ordet

Nu får det vara nog! Nu lämnar jag den grupp (som verkar vara ganska stor) som nästan ursäktar sig för att de är författare. Jag har idag bestämt mig för att kalla mig författare och poet. Inte för att verka bättre än någon annan eller förnäm på något sätt, för sådant bryr jag mig inte om. Jag är en väldigt komplicerad enkel människa. Och jag har inte sagt att det kommer att vara lätt att titulera sig, men jag ska försöka. Det handlar inte heller om att det är viktigt att säga att jag är det för min del, men det finns två förlag som antagit två av mina manus, som vågat satsa på mig. Hur mycket jag än är föreståndare i mitt jobb (och det blev jag utan utbildning eller arbetslivserfarenhet) är jag författare för mina förlag.

Jag har kämpat med att bli utgiven, sedan 1998 närmare bestämt. Jag har inte vilja någonting annat än att bli författare. Flera år av uppehåll, flera år av skrivande. Jag har vigt all min fritid, flera semestrar, jular, nyår och nätter till att skriva. Jag har gråtit, skrattat, varit förbannad och blivit sviken i mitt skrivande. Då jag äntligen kommit i mål varför skulle jag inte kunna kalla mig författare? Om man inte kan kalla sig författare då man väl är det, när kan man det då?

Upplys mig. Varför tar det emot? Jag är inte ensam som går igenom detta.

Liz

ps 1. Det tar till och med emot att lägga ut inlägget. Jag fick en osmaklig tanke att jag blir o-gillad.

ps 2. Jag kommer att finnas på bokmässan på fredag och lördag – som författare. Tror inte förlaget vill ha dit mig som någonting annat.

Det finns ingen anledning att ge upp

En standardrefus lyder ungefär så här; Tack för att vi ha fått ta del av ditt manus. Vi har tyvärr beslutat att tacka nej … bla, bla, bla.

Gång på gång trillar de in. Men om du får något som avviker från standarden, något som uppmanar dig till att du ska ändra på något, skriva om eller bara ett allmänt beröm ska du dra öronen till dig och skicka in på nytt. Kanske lite mer bearbetat och med ett ännu bättre följebrev.

Står det Lycka till på annat förlag så är det lite ”Stick och brinn” över det hela.

Jag vet inte hur många refuseringar jag har, men många är det. Av varierande sort dessutom. Allt från lycka till på annat förlag till mer lovande dissningar samt en som de adresserat till Lisa Wennberg (de hade säkert läst manuset ”med intresse”). En gång fick jag ett brev från en annan författaraspirant som fått mitt manus i retur tillsammans med min refusering.

Man ska komma ihåg att förlagen får drösvis med manus så att få sitt manus ”läst med intresse” kräver en hel del arbete från din sida. Tänk på följande;

  • Då du tycker att du är klar med ditt manus. Läs det igen.
  • Då du läst det igen tycker jag du ska läsa det högt för hoppsan hur mycket fel man hittar då.
  • Då du tycker du fått ihop ett skapligt följebrev. Läs det och fundera över om du hade fastnat för dig och din bok om du jobbat på förlag, eller om du bara blivit en i mängden. Och kolla grammatiken i följebrevet. Jag har gjort misstag att skicka följebrev som varit felstavade. Gissa om man vill skjuta sig i hjärnan då…
  • Nätverka. Min mamma har sagt till mig att jag ska tack henne för mitt namn. Via nätverkande blir du synlig och du kan lära dig massor, dels genom andras misstag och genom deras framgångar.
  • Var ödmjuk inför författandet. En refusering kan lära dig något om den avviker från standardrefusen. Bli inte förbannad – ta till dig istället. Någon har läst och tycker något. Bra! Och får du hela tiden standardrefuser, testa skicka in en omarbetad version eller att annat manus.
  • Min första refusering fick jag i november 1998. Antagen första gången blev jag januari 2010. Det finns ingen anledning att ge upp.

Mina misstag har varit för dåligt bearbetade manus. Felstavat, dåligt flyt, meningsuppbyggnad vadå? Följebrev liknande kontaktannons istället för en säljannons… Jag tror jag skulle kunna fylla hela internet med mina misstag.

Men sen har jag hört från förlagshåll att jag lämnar avtryck och att man blir berörd och allt vad det har varit. Då kommer vi in på PR. För det kan tydligen vara så att man kan ha en perfekt säljande historia som säljer men kanske lite tillbakalutad som författare, eller så kan man ha en författare som är säljande och på så sätt säljer historien. Berätta gärna om era erfarenheter, jag är nyfiken! Och framförallt: Lycka till och fråga gärna om ni undrar över något, jag hjälper till (om jag kan).

//Liz

Led

Innan jag blev antagen funderade jag ofta på vad som hände då man blev antagen. Därför tänkte jag gå igenom detta ifall någon refuserad undrar. Jag hade bilden av att om man blev antagen så kom förlaget med trumpeter ett par veckor efter man skickat in manus. Fel. Att det tar tid är inte alls ovanligt. Så här var det för mig: Först skrev jag ett manus. Sedan skickade jag in det den 11 november 2008. Och väntade. Jag väntade så förfärligt länge att jag trodde jag skulle hinna dö. Faktiskt så förberedde jag maken på hur han skulle agera med mina manus då jag låg där och dog döden.

I  mars 2009 hade man inte hunnit läsa mitt manus. I april hade man läst och bestämt sig för att inte gå vidare, men de skrev att man gillade mitt manus och att jag gärna fick bearbeta det så det skulle passa in i förlagets profil – om jag själv ville. Och det är klart jag ville det. Jag gick noga igenom deras synpunkter och funderade ett par veckor innan jag bearbetade manuset och skickade in en ny variant. Nu hade det hunnit bli maj 2009. Och sedan väntade jag. Länge. I månader närmare bestämt.

Förlaget mailar januari 2010 och frågar hur jag skulle ställa mig till att bearbeta mitt manus igen med en redaktör om det skulle bli tal om utgivning. Nä, jag är inte intresserad av att bearbeta det, svarade jag givetvis inte. Jag sa naturligtvis att jag förstod att mitt manus hade brister och fel. I januari 2010 blir jag antagen. De skulle ringa mig på måndagen för diskussion av kontrakt och genomgång av manus. Detta hände nämligen på en helg. Längsta helgen ever. Längsta måndag förmiddag ever. Och så ringer de. Vi pratar om manuset, vi pratar om avtalet, vi pratar om annat. Trevligt samtal.

Avtalet kom en tid senare för genomgång och påskrift. Manuset kom för bearbetning kort senare. Jag bearbetade och skämdes över alla sjuka saker jag hållit på med i skrivprocessen som upprepningar. Huvudpersonerna stirrade väldigt ofta rakt ut. Och ungefär sjuhundra gånger påpekade jag hur en annan karaktär dummade sig. Och hilka, vad är det? Jag glömmer bort att jag är norrbottning – väldigt ofta. Det manuset jag skickade in allra först som jag tyckte var bearbetat, genomgånget, rättat och klart var så förbannat ofärdigt så jag skulle inte ens kalla det för ett utkast. Usch, skäms då jag tänker på det.

Sedan så komer Styx förlag i mars och bara: Hallå, hallå. Vi vill ge ut dig! Men det är en annan historia (och de kom inte heller med trumpeter efter ett par veckor).

I en fil kom provillustrationer som jag fick hissa eller dissa. Och det var de mest fantastiska illustrationer man kan tänka sig. Jag blev så glad då jag såg dem att det var nästan en liten tår i ögat. Och nu sitter jag och väntar på besked om vilket flyg jag ska ta till bokmässan i Göteborg.

Jag måste säga att vilka fantastiska förlag jag hamnat på. De är sjukt trevliga!

Men hörni, ge inte upp. Se vilken tid det kan ta. Det är alltså inte kört bara för att man får vänta. Okej?

Förläggaren: Därför antog jag Marcus

Vi har ju pratat en del om att bli antagen – och refuserad – här på bloggen. Kanske trodde ni att vi hade tömt ut ämnet. Men icke – vi hittade ett perspektiv till att berätta ur! Här berättar Hans-Olov Öberg, förläggare på Kalla Kulor Förlag, om varför han antog Marcus Priftis debutroman.

”Så… varför antog vi Gå på djupet?

Alla som någon gång läst Kalla Kulors manusinskickarinstruktioner känner någonting. Vissa blir arga och tycker att vi är dryga. Andra blir avtända och vågar inte närma sig oss. Ytterligare några känner sig inspirerade. Sugna, rentav. Och sedan har vi Fallet Marcus.

Han säger själv att han lider av en ännu icke diagnostiserad bokstavskombination och nog fasen märktes det redan på följebrevet att han hade en särskild feeling för att få bokstäver att ligga i adekvata kombinationer. Men han formulerade sig inte bara snyggt, utan väl.

Vi säger ganska tydligt på hemsidan att vi inte är intresserade av a) debuterande män, b) allmän skönlitteratur, och så vidare. Många hade nog tolkat det vi skrev som ett rungande ”Marcus är inte välkommen här”. Men inte just den det angick.

Fallet Marcus inleddes därför med ett följebrev som på ett smart och säljande vis argumenterade kring varför vi trots att vi nog skrivit att vi inte ville ha honom och hans verk ändå verkligen ville det. Marcus hade läst på. Han visste vad vi gillade, vilka sorters författare vi ville ha och drog på som en litterär Beckham i syfte att skruva den över muren som vi så snyggt ställt upp.

Jag minns att jag tänkte något om ”självaste fan också” samt någonting annat om ”skriver han hälften så bra litteratur som han skriver följebrev, kanske vi har nåt här”. Sedan googlade jag honom. Insåg att han hade talanger utanför skrivandet och ett lagom stort behov av att synas. Han presenterar sig på nätet med en kaxighet som … känns igen från till exempel Kalla Kulor.

Så det var med andra ord med positiva förtecken som fas två i Fallet Marcus inleddes: läsningen av manus.  Efter det gick det ganska lätt. Manuset var ju bra. Bättre än bra. Återstod att ta reda på om Marcus var det även live. Han kom upp till redaktionen och tja… det funkade ganska snabbt.  Redigeringen av boken var enkel, trots omfånget, eftersom han – vilket är viktigt för alla författare – är precis lika intresserad som vi av att boken skall bli bra.

Och hur går det framöver med Fallet Marcus? Alla i vår närhet som läst boken är begeistrade. Även svurna fotbollshatare. Vi tror att det kommer att skrivas historia här. Vi tror att vi har någonting stort på gång.

För det är nästa puck. Det vi gör nu. Att vara ”antagen” är ju litet grand som att göra mål i en fotbollsmatch.  Det är fantastiskt bra och jublande trevligt, men vinner man garanterat matchen? Nix. Det är nu det börjar. Resten.

Semper Amens,

Hans-Olov Öberg
Förläggare, Kalla Kulor Förlag”

Ge aldrig upp

Skulle kunna börja mitt första inlägg med att berätta hur tacksam jag är över att få skriva här och allt som har med det att göra, men det tror jag ni redan förstår. Därför går jag raskt över till november 2009.

Någon gång i mitten av november, på en ganska perfekt dag att ge upp sitt skrivande, efter hundra år av refuseringar ringer det på min mobil. Jag var på jobbet, på väg ner i källaren och svarade med andan i halsen. ”Hej, det är från Svenska Dagbladet, jag tänkte om jag får göra en intervju med dig angående ditt skrivande?”

Jättekul, verkligen. Har inte folk bättre för sig än att driva med en utsvulten vill-bli-författare? Inget svar var lämpligare än ”Och jag har rastaflätor i näsan”.

Det var SvD. Och jag hade inga rastaflätor i näsan. Inga hjärnceller heller vilket säkert blev noterat. Tid för intervju bokades dagen efter. Jag kände mig utvald. På frågan hur han hittat mig bland andra mycket mer erfarna och duktiga refuserade blev svaret ”Du var länkad från en sida, inget märkvärdigt med det”. Vilken sida det var vet jag inte och det är mindre viktig. Men märkvärdigt var det – för mig.

Intervjun publicerades i en kulturbilaga ett par veckor senare. Året nådde sitt slut. Det var liksom bara att ge upp det här med att skriva. Jag menar, jag hade kämpat som fan. Försökt lära mig kommatera, stava och tänka rätt. Läsa en bok? Hur gjorde man då liksom? Astrid Lindgren vet man vem det var, men där går gränsen. Det kändes ut som om hela världen var full med mer begåvade som alldeles snart skulle vifta med ett avtal. 2010 skulle dessutom bli året då färre debutanter skulle ges ut. Färre än vad? Hur små summor finns det egentligen. Tack och hej. Skriv ni som ids och orkar, nu går jag och knypplar.

Januari. Antagen. Mars. Antagen – igen. Ge inte upp för sjutton! Skriv!

//Liz

Provokation

Jag erkänner, jag är lättprovocerad. Och nu gick jag på den igen.

Nyligen läste jag Carin Hjulströms (hon från teve) debutroman Finns inte på kartan. Det är en habil svensk chicklitroman i journalistmiljö – lite drama, en aning sex och en del feelgood på slutet – som inte lär gå till den litterära historien (eller ens till min egen topplista) men som var helt läsvärd. Bättre än en del annat jag läst i genren, men en bra bit från Marian Keyes-klass.

Längst bak i boken har författaren skrivit några tack till människor som hon tycker förtjänar det. Mitt bland dessa tackord blänger dessa bokstäver konfrontativt och provocerande mot mig:

Jag vill rikta ett varmt tack till min förläggare Abbe Bonnier, som trodde på den här historien och på mig trots att han inte hade sett ett enda ord som jag hade skrivit.

Ja, det betyder det du tror: att en Bonnier har antagit hennes debutmanus innan det ens blivit skrivet.

Jag hajar ju att det är så här det går till. Har man gjort sig ett namn, särskilt om det är inom teve, behöver man inte gå den vanliga väg som vi debutantbloggare tjatat så mycket om, med refuseringar i åtta grader och otaliga omskrivningar för att ens komma till Det Där Telefonsamtalet. Då är det bara att ringa Abbe Bonnier och säga ”Tjena, jag har värsta historien på gång. Så här är det. Vill du ge ut det?” Och. Få. Ett. Ja. Direkt.

Fastän jag vet att det är så här det funkar, kan jag inte låta bli att känna mig provocerad och irriterad. Fan, varför började man inte med teve istället?

/Marcus

PS. Alex Schulman fick nog inte heller så många refuseringar. Och Carolina Gynning (som har skrivit två böcker och därmed är kvalificerad för medlemskap i Författarförbundet) behövde inte ens skriva själv. Infoga valfri interjektion.

EDIT 2010-02-18: Kommentatorn Inga-Lina bestal mig på en snygg men felaktig punchline genom att kommentera att två böcker inte automatiskt kvalificerar till medlemskap i Författarförbundet. Man måste väljas in. Fel av mig, och kanske bra för litteraturen. Tack Inga-Lina!

Christoffer Carlsson om när han blev antagen

Christoffer Carlsson debuterar i mars 2010 på Piratförlaget med romanen Fallet Vincent Franke. Exklusivt för Debutantbloggen berättar han om finalkvällen i Bok-SM, om konkurrerande förlags intressen och om det enda rätta att göra efter sitt första förläggarmöte.

 

Jag skulle kunna börja med att berätta om hur jag hittade skrivarsidan Kapitel 1 via en artikel i en av Stockholms gratistidningar. Om hur jag bestämde mig för att ladda upp det som senare skulle bli min debutroman Fallet Vincent Franke, och hur jag sedan – efter lång tvekan – bestämde mig för att delta i sidans romantävling (Bok-SM) där vinsten var utgivning av Piratförlaget. Om hur jag gick till final i tävlingen genom att bli utvald av juryn (som, vid sidan av ”folket”, fick bestämma vilka som skulle gå vidare).

Men jag skiter i det. Allt det där, våren 2009, är bara en startsträcka i den här texten.

Istället hoppar jag fram till den fantastiska finalkvällen den första juni, då jag inte vann, då juryn placerade Vincent som tvåa.

Parallellt med allt det här hade jag skickat ut mitt manus till sju förlag. Ett av dem hade uttryckt intresse för det, inte ”det här vill vi ge ut!” men ”det här var väldigt intressant – hör av dig om du inte vinner.”

Jag hörde aldrig av mig, trots att jag inte vann. Bakgrunden till det, var två telefonsamtal.

Under finalkvällen, var jag öppen mot Piratförlagets Mattias Boström, och sa att jag hade ett annat förlag som var intresserade.

”Vad tycker du att jag ska göra?” frågade jag.

Trots han var högst partisk i frågan kände jag att jag kunde fråga honom som vän, och inte som förlagsanställd (Mattias har den effekten på folk).

”Vi behöver lite tid”, sa han eftertänksamt. ”Vi ska ha ett möte imorgon, låt mig återkomma till dig efter det.”

Under förmiddagen nästa dag ringde han.

”Vi behöver till den trettionde juni för att bestämma oss”, sa han. ”Det är helt enkelt så att fler personer behöver läsa manuset.”

Fler personer, har jag senare förstått, betydde i själva verket en person.

”Men”, tillade Mattias, ”måste du ha besked tidigare så får du givetvis höra av dig. Gör hellre det, än spring iväg till någon annan.”

Vid det här laget hade jag åtminstone förstått att de var intresserade. För en utomstående läsare kanske det ser självklart ut på pappret, men när det hände kändes det inte så (vilket kanske hänger ihop med att jag är allt annat än optimist). Och någon brådska om besked hade jag egentligen inte. Jag höll på att avsluta min magisteruppsats i kriminologi, det var juni, min flickvän var solbränd och vackrare än någonsin, och ingen svensk stad kan som Stockholm förföra en om sommaren. Och min gissning var att om det andra förlaget var intresserade den första juni, skulle de sannolikt inte ha ändrat sig om en månad.

Den sjuttonde juni ringde Piratförlagets förläggare.

”Vi vet att vi sa den trettionde juni, men vi har alldeles nyss haft ett redaktionsmöte här, och vi vill ge ut din bok. Vi tänkte att det här kanske kunde bidra till en glad midsommar.”

När jag hade klämt fram ett ”Herregud, vad roligt”, så bestämde vi oss för att ändå göra något vettigt av den trettionde juni – och träffas.

”Vi kan ses och prata lite, om dig och om boken och så, och dricka en kopp kaffe”, sa förläggaren.

Det blev en bra midsommar. Men under de här två veckorna mellan samtalet och mötet, var jag ännu osäker. Ses och prata? Vad betydde det? Att de var intresserade, men skulle ge mig rekommendationer för förändring, och sedan – efter att ha läst en omskriven version –fatta ett beslut om eventuell kontraktskrivning? Jo, efter att ha hört mig för bland de (ganska få) jag kände med insyn i förlagsvärlden, slog jag fast att det sannolikt var vad det betydde.

Dagen efter mötet skulle jag åka ner till Halmstad, min barndoms stad. Under mötet fick jag små indikationer om att vi kanske var lite närmare en kontraktskrivning än vad jag först hade trott, men ändå inte där än.

Vi började diskutera kontraktet och förläggaren sa, ”Du kan få se hur det ser ut.”

”Visst”, sa jag.

Hon visade mig det och förklarade vad vissa termer och specifikationer innebar, och sedan om jag hade några frågor.

”Nej”, sa jag.

”Nu ser du att det står en massa X där uppe, där författarens personnummer ska stå, men jag hade inte ditt personnummer, så jag kunde inte skriva ut det åt dig idag.”

Va?

”Nej, okej”, sa jag.

”Så jag föreslår att du helt enkelt skriver ner dina uppgifter, namn, personnummer och adress, och så sätter jag in dem i kontraktet och skickar ner det till Halmstad i övermorgon, så kan du läsa det i lugn och ro där, och skicka upp det till oss om du inte vill föreslå några ändringar.”

HERREGUD.

”Okej”, upprepade jag så samlat jag kunde, och nickade.

Efter mötet visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag kände att jag ville göra något, men visste inte vad. Så jag gjorde det enda man kanske kan göra i en sådan situation.

Jag gick till en frisör och klippte mig.

En vecka senare, satt jag i mitt barndomshem i Halmstad och klistrade igen kuvertet. Det innehöll mitt påskrivna kontrakt. Eftersom barndomshemmet ligger lite på landsbygden, och det är långt till närmaste postlåda, erbjöd sig min mor att posta det på väg till sitt arbete senare samma dag.

Sedan ska jag ta mig ett arbete

Här kommer ett mindre planerat, mindre putsat inlägg om oro, känslan som allt som oftast infinner sig när jag är färdig med ett manus, korrigerar och vet att det sakta men säkert glider ur mina händer. Att denna värld i bokstavsform inte längre är bara min, och kan bli sågad, ganska rejält, av fullständiga främlingar.

Vecka 7, den 15e februari, påbörjar vi på Skrivarlinjen vår projektperiod, som pågår till och med den siste april. Jag ska ha Inga-Lina Lindqvist som handledare och vi ska tillsammans bearbeta mitt manus, som är klart nu, blev det i förra veckan. Någonstans nära den siste april ska jag posta/maila det bearbetade manuset, och gå och vänta. Och oroa mig. Brukar alltid bli lite nedstämd dagarna efter att manuset är skickat – precis när jag sätter på frimärken, eller klickar på ”sänd”, är det kanonspännande. Som om jag redan har förläggaren på tråden. Sedan kommer nerförsbacken. Som Nene löser jag det här med choklad. Jag löser det också genom att städa och se några avsnitt av Sex and the City.

Sedan brukar jag inse att jag är värdelös. Eller att jag inte gjorde mitt absolut bästa. Brukar väl inträffa ungefär efter en dryg vecka, kanske två. Då arbetar jag om manuset. Lagom tills refuseringarna trillar in kan jag hålla upp ett nytt och ”bättre” manus som sköld och återigen kunna känna att det är mitt, ingen annans, och så länge som ingen har sett det så kan jag också fortsätta tro att det är bra.

Men inte den här gången. Det här är sista gången jag försöker. Kanske låter lite dramatiskt, och det är meningen. Någonstans får gränsen gå och ett tag höll skrivandet på att äta upp mig, för saken är den att jag ger mig inte. Jag ger mig aldrig. Jag är som den där figuren som kastar sig själv mot stenen bara för att få sina vänner att skratta, men som närapå slår ihjäl sig på kuppen. Jag sjasar ut mig själv i min strävan efter att lyckas och förstår inte vad det gör med mig. Så nu har jag bestämt mig för att jag gör det en sista gång. Jag skriver samma story, på ett nytt sätt, en sista gång. Jag postar/mailar manuset till alla förlag som kan tänkas vara intresserade en sista gång. Och när refuseringarna trillar in ska jag ta dem som en kvinna; jag ska låta dem trilla in. Jag ska läsa igenom dem flera gånger. Jag ska förstå, inte förneka.

Sedan ska jag ta mig ett arbete, arbeta i några år och när jag glömt hur det här känns, när jag är påfylld med årsgammalt skriv och orden kryllar i fingrarna, kanske jag öppnar ett blankt Word-dokument och börjar om, börjar nytt.

Dagen mitt block fick fnatt II

Vad tänker man när man just har läst ett antagningsmail av omfånget halv twitteruppdatering?

Tänker är egentligen fel ord, eftersom det antyder någon slags aktiv verksamhet. Vi måste nog använda ordet mycket liberalt, och utsträcker det till att även betyda ”duka under för en hagelstorm av virvlande tankeimpulser”, för att komma rätt på bollen här. Och just av det skälet – tankarna är mer än lovligt osorterade – tar det ett tag att bena ut vad som egentligen är vad.

Det här är vad jag tror att jag ”tänkte”:

  1. Står det vad jag tror att det står?
  2. Helvete, det här är på riktigt!
  3. Eller är det verkligen det? Kan han ha skickat till fel person?
  4. Holy crap, jag blir utgiven!!!
  5. Vad fan ska jag ha på mig?
  6. Eller vänta nu, vad betyder det där egentligen? Borde han inte ha skrivit ”Du är antagen!” om jag var det? Är inte ”intressant” något man säger om svärmors äckliga mat när man ändå vill vara trevlig? Och ”diskutera”, det gör man väl med meningsmotståndare?
  7. Yippie-ki-yeah! Yabba-dabba-doo!! Hugga-Tjacka-Hugga-Tjacka-Woooohoooooo!!!
  8. Champagne! Visst stänger inte Systemet förrän klockan 22 på söndagar?
  9. Lugn… lugn… ta nu inte ut något i förväg förrän kontraktet är påskrivet. Du vet hur silly season kan vara.
  10. Okej, det här lär vara ett practical joke. Vem av mina så kallade vänner skulle ha gjort det mot mig? Fan vad taskigt!
  11. Men skärp dig nurå Marcus!

Jag är inte säker på om det sista var en egen tanke, eller om det var sambons milt överseende men bestämda röst. Så här i efterhand känns det som att det skulle ha kunnat vara det senare. Jag brukar bara i undantagsfall använda förnamn när jag pratar med mig själv. Å andra sidan får väl det här räknas som ett undantagsfall.

Champagnen var slut på Systemet. Och mitt klädval blev, av löneknegliga skäl, något så fantasilöst som en svart Fred Perry-piké som inte har det minsta att göra med mig som person. Men dessa fadäser till trots, menade han allvar.

Och två dagar senare, när jag letat mig upp på den stockholmska vind där Kalla Kulor Förlag huserar, hälsade förläggare Öberg mig med orden:

”Välkommen in i Kalla Kulor-gänget!”

Först då förstod jag att det här var på riktigt.

/Marcus

Dagen då mitt block fick fnatt

Nä, nu tycker jag att det får vara slutrefuserat. Nån som vill veta hur det gick till när jag blev antagen istället?

För att bibehålla den känsla av gravallvar som man som manlig litterär debutant måste ha på sitt porträttfoto åtminstone ett litet tag till, ska jag vänta med känslopjosket och börja med the hard facts.

Såhär var det alltså: Efter en lång rad av -1- och 0-refuseringar hade jag i princip gett upp hoppet. Sveriges största förlag hade fortfarande inte svarat, men det hade dragit ut ordentligt på tiden och efter sju sorger och åtta besvikelser hade jag förlikat mig med tanken att Gå på djupet aldrig skulle bli mer än en förfelad förhoppning.

Då kom den. +2-refuseringen. Ett utförligt brev där Sveriges största förlag förklarade varför de inte hade antagit min bok.

Eftersom jag inte hade gått någon skrivarlinje, och inte kände någon i författarwannabe-branschen, visste jag inte att det fanns ytterligare två steg av refusering. Jag drog därför slutsatsen att jag hade fallit på målsnöret, och körde ytterligare ett race fast med några småförlag. (Jag kommer berätta mer om det senare.)

Så här såg det ut:

Från: Marcus Priftis <marcus@priftis.se>
Till: <info@kallakulor.com>
Datum: 8 februari 2009 kl 9.37 PM
Ämne: Manus: Gå på djupet

<bifogad fil: Gå på djupet.doc>
<bifogad fil: följebrev.txt>

Från: Kalla Kulor
Till: ’Marcus Priftis’
Datum: 9 februari 2009 kl 10.52 PM
Ämne: Re: Manus: Gå på djupet

Du argumenterar klokt. Dessutom börjar manuset helt okej. Det här innebär att vi tänker läsa hela innan vi säger någonting mer. Vilket innebär att du passerat nålsöga 1. 140-145 av 150 inskickade manus på ett år gör inte det.

Håll inte andan, eftersom det kommer att ta oss ungefär en månad. Men håll ut och tack för att du tänkte på oss.

Från: Hans-Olov Öberg
Till: ’Marcus Priftis’
Datum: 14 mars 2009 kl 8.30 PM
Ämne: A propos ditt manus

Mycket intressant. Jag ses gärna snart och diskuterar saken.
/Hoo

Bara nio ord. Knappt en halv twitteruppdatering. Ändå tog det minst en minut att läsa.

Och sedan: min mogna, manligt avvägda, kontrollerade reaktion:

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Fortsättning följer.

/Marcus

Anette Kindahl om att refuseras och antas

Anette Kindahl debuterar i april 2010 med romanen Kokongen. Anette är Debutantbloggens ”ständiga gäst” under 2010, och kommer att bidra med ungefär ett inlägg i månaden.

 

Sitter så äntligen med korrekturet till min roman. För första gånger liknar texten en riktig bok. Det har varit en resa på fyra år som nu närmar sig slutet. Det var i januari 2006 som jag började skriva på det som skulle bli Kokongen.

I två år höll jag på. Ja, inte varje dag, långt ifrån, långa tider låg texten bara och vilade, mörades, sedan tog jag fram den igen och såg nya öppningar, strykningar, tillägg som måste göras. I februari läste jag igenom texten från början till slut. Jag tyckte den var riktigt bra.

I mars 2008 skickade jag till åtta förlag på en gång, en dryg utgift tyckte jag, men, vad fan, nu gällde det att satsa för en gång skull. Det var det första jag skrivit, första gången jag skickade i väg något över huvudtaget, nu gällde det. På skrivarkursen hade jag lärt mig allt om hur många manuskript förlagen fick varje år, hur många procent av dem som fick ett artigt” nej tack”, ett längre utlåtande, och hur ynka få de var som verkligen antogs.

– Ett utlåtande borde du få, sa läraren.

Det gick ett par månader, de förtryckta refuseringsbreven började ramla in. Okej, tänkte jag, det räckte väl inte, trots att det är bra, undrar hur man ska skriva i så fall?

Jag hade fått fyra nej, det var försommar och kanske var skrivande ändå inget för mig. Fick jag inte ens ett personligt brev fick det nog vara. Eller…det hade ju varit otroligt roligt att skriva Kokongen. Kanske skulle jag skriva en roman till, bara för min egen skull?

Då kom det personliga brevet. ”Vi gillar det här jättemycket, men det är inte riktigt färdigt, behöver jobbas på lite mer.” De ringde också, för att förvisa sig om att jag förstod att de var väldigt intresserade.

Det räckte. Jag hade talang ändå. Jag var väldigt kaxig. De två refuseringsbreven som sedan kom berörde mig inte. Och Bonniers hade inte svarat, men de var så stora, inget att räkna med. Jag var nöjd.

Sommaren kom och jag tänkte att jag skulle börja bearbeta texten igen, men kom inte riktigt igång. I augusti fick jag plötsligt ett mail ifrån Bonniers. De skickar väl inte förtryckta refuseringsbrev med mail? Jag satt en stund framför datorn innan jag vågade öppna.

”Ursäkta att det tagit så lång tid. Vi vill gärna träffa dig”.

I april kommer Kokongen ut på Alberts Bonniers förlag.

Förlagskontakt av åttonde graden

Marcus berättade om sin konstnärssjäl och hur den hanterar refuser, och jag känner igen mig alltför väl. När förlaget ville diskutera ändringar satt vi tillsammans, de säger ”det här och det här är du bra på, det här andra behöver du tänka över” och jag skriver i mitt block ’de hatar kapitel 8, stryk och gör om’. Inte så produktivt. Reaktionen på refusen kan alltför ofta ha samma effekt.

Refusen är oftast den första kontakten med ett förlag (borträknat att man kollat upp deras hemsida eller ringt dem för att se om manuset passar deras utgivning och vilken adress man ska skicka till) och därför är man extra hudlös när det kommer till deras svar. För mig hjälper det att förvandla svaret till en siffra. Det blir mindre personligt då.

När det kommer till refuser så är jag väl medveten om förlagens börda, tusentals manus som dräller in varje år och minimalt med tid för att svara på dem. Jag har därför utgått från standardrefusen i min listiga lilla skala för all förlagskontakt. Det som rimligen kan kallas uppmuntran hamnar på plussidan, det som känns direkt förnedrande hamnar på minussidan och standardrefusen står för nollan. Här nedan skildrad med åtföljande reaktioner och förslag på behandling.

Alltså:

-2 Förlaget slarvar bort ditt manus, med eller utan en post-it där det står att du är refuserad. Ingen känner ansvaret att meddela dig. True story! Jag låg på ett tag innan jag fick svaret om post-itlappen. Jag anser att ett -2 bör hanteras med stora mängder varm choklad, sprit eller en gråtattack i duschen.

-1 En standardrefus, så standard att de glömt fylla i ditt namn eller din boks titel på de utsatta platserna i mallen och/eller underskriven med praktikant @ störreförlag.se. En -1 ger en rättighet att smutskasta förlagets namn i slutna sällskap, svära högt och hytta med näven till utrop i stil med ’Idioter! Kretiner! Ni ska få se, vänta bara!’. Tröstas med choklad.

+/-0 En standardrefus, med eller utan personligt valda förmildrande ord. Formuleringar som ”vi anser inte att ditt manus är lämpat för utgivning” istället för att säga att det inte passade deras utgivning kan eventuellt knuffa ner den till -1. De första känns värst. Utrop i stil med ’De förstår mig inte! De har ingen smak!’ Tröstas med choklad.

+1 Ett kortare personligt brev där de skriver att de gillar manuset men inte har plats till det eller att det inte passade deras utgivning och de önskar en lycka till. Samma utfall som ovan men med en trevligare eftersmak. En +1 kan leda till överdriven analys av varje extraord, samt önskan om en +2 istället med utrop som ’men om de ska säga nåt kan de väl säga vad som var fel?’. Men det är i alla fall på plusskalan och har gjort en förtjänt av choklad.

+2 Ett långt utlåtande antingen från redaktören själv eller från lektören med specificering av vad som inte passade, vad som går att förbättra osv. Guld värt om man vill jobba vidare med manuset. En +2 kan vara en förbannelse täckt i en välsignelse. Någon har lagt arbete på svaret, de vill uppenbarligen säga något, men vad? Att jag kanske kan bli antagen om jag ändrar? Att de gillade den så mycket att de vill uppmuntra mig? Samtidigt uppmuntras man verkligen inte att svara på brevet, ens med ett tack. Vanka av och an, läsa sitt manus med brevet i högsta hugg, utrop i stil med ’Men där har du fel! Kan du inte se?’ leder ingen stans. Den resonliga rösten i huvudet säger att det här är sällsynt och bör behandlas försiktigt. Fira med choklad.

+3 Ett telefonsamtal där de sonderar terrängen för att kolla om det är lönt att skicka manuset till en lektör. Det är förmodligen billigare att redaktören ringer i förväg än lektörens arbete i onödan, men det känns ändå uppmuntrande. Slutresultat: allt från noll till fem. Oavsett vad som händer efter det här samtalet ska man unna sig att fira. Man har kommit förbi den första sållningen, det blev inte en nolla direkt! Choklad kanske?

+4 Ett samtal där de vill diskutera manuset och möjligheterna att arbeta vidare med det. Slutresultat: allt från noll till fem. Lyckorus är att förvänta. Utrop i stil med ’någon vill jobba med min bok! Någon har sagt att boken är fin! Någon förstår!’. Men det är inte en garanti för utgivning, så passa på att fira nu.

+5 Antagningssamtalet. Det ovillkorliga antagningssamtalet som leder till ett kontrakt inom en snar framtid. Glada utrop är valfria men brukliga, ändrad ansiktsfärg kan vara ofrivillig och är lyckligtvis dold av telefonen. Fira. Champagne är det minsta man kan begära. Och choklad.

Det sinnrikt plågsamma är att även väntan på de lägsta graderna av kontakt tar flera månader. Jag försöker se det som ett uthållningstest och inte som kinesisk vattentortyr. När man väl blir antagen tar det ändå oftast ett helt år innan det blir bok av det.

Skalan är summan av min skrivgrupps, Bitches United, samlade refuseringsbrev, balanserad med en rudimentär kunskap om hur förlagen fungerar. Har ni kalibreringsförslag så låt mig veta, listan kan alltid finjusteras.

Och som med alla andra delar av skrivandet – ge inte upp! Det finns många förlag.

/Nene

När Kevin blev antagen, och hur det är nu

Det var i maj förra året. Vi hade precis kommit hem från valborgshelgen hos vänner i Malmö och tog ett kort besök i kolonistugan för att räfsa lite i ogräset. Kevin hade kollat brevlådan där flera gånger under våren utan resultat men när vi redan satt oss i bilen för att åka hem fick vi plötsligt se den allmänna brevlådan ute vid vägen. Brevbäraren hade rört till det förut härute, kanske låg det något där. (Varför vi väntade på svar vid kolonistugan och inte hemma får Kevin berätta en annan gång. Om han vill.).

Lådan var knökfull med gammal reklam och bortglömda brev till grannarna men oväntat nog, där låg två brev till Kevin. Det ena var ett refuseringsbrev från ett förlag där jag kände folk, det sved lite extra, men det andra var Brevet. Brevet var egentligen bara ett korrespondanskort med en hastigt nedklottrad mening men den innehöll lika mycket hopp som de blåa strecken på ett graviditetstest. Vi pratade lågmält på vägen hem om vad det kunde innebära och jag höll i brevet hela tiden som om det skulle försvinna om jag släppte det.

Dagarna efter ringdes samtal och knöts kontakter och så kom det till ett ultimatum. Om förläggaren fick som hon ville skulle det bli en bok, men först skulle det beslutas på ett utgivningsmöte dagen efter. Det var flera som skulle tycka. Hon lovade att ringa så fort hon hade besked.

Kevin hämtade på dagis och skola. Jag satt på nålar på jobbet. En minut över fem ringde Kevin mig.
”Hon har inte ringt”, sa han. ”Det är nog dåligt.”
”Hon har säkert inte hunnit, ge henne några minuter”, sa jag.

Tio över fem ringde jag Kevin. ”Jag kommer hem.” sa jag. Jag packade ihop mina saker, om jag skyndade mig kunde jag hinna med sexton-över-tåget. Kevin behövde mig därhemma.

Tolv minuter över fem ringde Kevin. ”Hon har ringt” sa han. ”De sa ja.”

Jag motstod impulsen att skrika ut beskedet till alla som var kvar på jobbet – såsom jag gjort när Kevin meddelade att han av misstag fått med sig värsta supertvättmaskinen från Coop, i stället för den halvdassiga rea-maskinen han betalat för – och så sprang jag till tåget. Skulle vi öppna den där champagnen vi haft i kylen i nästan fem år eller vad skulle vi göra? Något måste vi göra för att fira detta. Jag stannade till på Konsum på vägen från tåget och köpte flera sorters lyxglass och kakor fullsmockade med choklad och godis. Så åt vi glass och kakor till efterrätt den kvällen och firade med barnen.

Och nu har vi boken här.  Blank och ny, svart och grå och alldeles overkligt verklig. Jag vill stanna tiden lite nu och bara njuta. Som den första koppen kaffe efter en förlossning, när barnet är kollat och godkänt och man blir lämnad ifred en liten stund med fikabrickan, och bebisen ligger tätt intill och snusar och långsamt rör sina skrynkliga fingrar. När allt bara är bra, man har klarat av allting och inget ont kommer någonsin att få hända. Här vill jag vila en stund. Det blev en bok, den finns nu och inget ont kan hända den.

Gästdebutant: Marika King om dagen hon blev antagen

Kära debutantkollegor,

Den första april kommer min bok ut och då är jag inte längre h ä r … bland de hundra omarbetningarna, de spända förväntningarna och laddningarna inför releasefesten. Då hamnar jag liksom på a n d r a  s i d a n, tillsammans med några blandade recensioner och en sådan där post-någonting-depression. Så nu berättar jag den. Historien om när jag blev antagen. Innan det är för sent…

Nollåttanummer. Okänt. Jag tryckte bort ljudet och tänkte att jag skulle ringa upp sedan.  Någon gång. Det var fredag, klockan var … ointressant. Sigge hade hunnit bli tre veckor men ammade fortfarande var nittionde minut – och däremellan hade han ont i magen. Jag var halvdöd. Jag glömde bort att lyssna på meddelandet.

Halv sju tog jag upp telefonen. Tryckte fram rösten. Det var en kvinna. Hon sa: ”Hej, jag heter Fru Förläggare och ringer från Norstedts. Det blir lite dumt inser jag nu eftersom klockan är så mycket och det är helg … men ja, du kan väl ringa mig om du hör det här. Mitt nummer är …”

Jag stirrade på telefonen. På klockan. Slog desperat numret i en förvirrad önskedröm om att de nog minsann hade fredagsfester där på förlaget. En rökig och litterär after work med telefonerna medkopplade så att de kunde svara om det kom ett riktigt viktigt samtal. Mitt till exempel.

Det blev en lång helg.

På måndagsmorgonen sa FF: ”Jag tycker att det var en riktigt bra schwung i den där historien.”

Schwung! Min historia har schwung!

”Okej.”

”Tänker att vi borde träffas.”

Absolut. Jag kommer över nu! Genast!

”Okej.”

”Kan du på torsdag?”

Torsdag. Det var en hel jävla evighet till torsdag.

”Visst, det går fint. Vilken tid?”

På torsdagen gick Sigge, jag, mannen och U (bästa kompisen som också hjälpt mig med hela bokskrivandet) till Skeppsholmen. Mannen promenerade Sigge och jag stod på standby för amning. U följde med mig på mötet som mentalt stöd och tolkningsbiträde (”U, jag är så jäkla trött, jag vet inte om jag kommer att förstå vad de säger!”).

”Jag har en fråga”, sa FF några minuter in i mötet. ”Hur självbiografisk är din bok?”

”Öh…”

”Inte för att det spelar någon roll, en bra historia är en bra historia.” Hon knäppte händerna över knäna. ”Det jag egentligen undrar är om du kan skriva några till.”

Vännerna slöt upp och firade med sen lunch på Tabac, men jag fattade ingenting. Jag trodde inte på det. Visst skrattade jag och log, men långt inuti tänkte jag att när jag får kontraktet, då kommer jag nog att fatta. Fyra månader senare hade jag kontraktet i min hand. Men … nej. Och så där höll det på. Omslag, redaktör, pressfoto. Omarbetning efter omarbetning och så äntligen ett färdigt manus. Overkligt. Och jag fattar fortfarande inte. Inte förrän jag ser boken i min hand.

Men då jävlar, då ska jag bli glad! Jag ska bli så glad att jag skakar och hoppar och sprutar champagne ur mig själv som den största magnumflaska ni någonsin sett!

Och sedan ska jag gråta en skvätt.

/Marika

Gästdebutant: Emma Ångström

Kära debutantkollegor.

Jag har läst er blogg med stigande intresse. Er kommande utgivning verkar
fylld av ångest och vånda.

Jag känner igen mig. Jag har också haft ångest över skrivandet. Min allra
största ångestattack kom när jag tittade på ett avsnitt av Sex in the City
och översköljdes av avund och missunnsamhet. Men min ångest var inte, som
så många andra flickors, sprungen ur avundsjuka på Carries garderob eller
pojkvänner. Jag ville inte ha hennes glittriga skor, hennes vildlockiga
hår eller charmiga lap top. Min ångest berodde på att Carrie, helt
nonchalant, som om det inte var den största grejen i världen, gjorde sig
redo för en lunch med sin förläggare. Sin FÖRLÄGGARE! En livs levande
person som vill ge ut ens böcker! Jag skulle ha kunnat döda för en sån!

Jag dagdrömmer mycket. Jag tror att det är ett effektivt sätt att sätta
upp mål och försöka uppnå dem, lite som en elitidrottare innan en tävling
föreställer sig hur han eller hon står på prispallen. Förut drömde jag om
ögonblicket då ett förlag skulle ringa och säga att de älskade mitt manus.
Jag tänkte att jag skulle samla alla mina vänner och dricka champagne hela
natten. De där dagdrömmarna slogs sönder gång på gång. Jag vet inte hur
många gånger jag i tårar har ringt min syster på vägen hem från närmsta
postutlämning med en hög refuserade manus under armen.

Men så ringde det en dag. Jag arbetade första dagen på mitt nya jobb och
tryckte irriterat bort det där 08-numret som ringde och störde hela tiden
när jag satt i mitt första måndagsmöte och låtsades vara professionell.
Till slut svarade jag, som vanligt med lite ångest i bröstet.
– Hej, jag ringer från förlaget Alfabeta, vi skulle gärna vilja träffa dig
och prata om att ge ut din bok.
– Va, sa jag. Vilket då?
– Ja, alltså… Alfabeta, sa hon i telefonen.
– Det fattar jag väl, sa jag. Men vilken bok?
Det var alltså många olika manus som cirkulerade på förlagen. Jag skickade
texter hej vilt med förhoppningen om att någon, någon gång, skulle nappa.
Hundra knack, ett ja tack, eller vad det är man säger.

Men för att komma till saken. Min ångest tog slut i exakt samma ögonblick
som jag fick det där telefonsamtalet. Då började istället glädjen. Jag
kände mig som den lockiga dockan i Kalle Ankas jul som får ett stort OK
stämplat i baken. Och jag gjorde som jag alltid har drömt om: jag samlade
mina vänner och vi drack champagne.
– Äntligen! sa hälften av dem jag berättade för.
– Redan? sa de som inte hade fått mina tårfyllda telefonsamtal på väg hem
från Posten.
Sedan åkte jag ut i skärgården och drack vin och åt ost på klipporna med
solnedgången som någon sorts surrealistiskt romantisk fond. Jag cyklade
omkring på grusvägar och fick solbränna och gick månskenspromenader och
var lycklig. Ingen ångest någonstans. Poff!

Den har ännu inte kommit tillbaka. Inte ens när jag öppnade manuset till
det som nu är min debutroman kom hjärtklappningarna tillbaka, trots att
jag då inte hade läst det på fyra år och texten var långt ifrån
utgivningsklar. Det kändes bara kul att sätta tänderna i den igen.
Ett förlagsavtal visade sig ha en mycket stimulerande effekt på mitt
skrivande.

Jag vill skriva jämt. Jag tog ett sabbatsår från mina studier för att
kunna skriva på heltid. Jag lever under existensminimum för att kunna
skriva på heltid. Därför dagdrömmer jag inte så mycket längre. Och om jag
gör det handlar det mest om att kunna köpa något. Att ha hundra kronor
över varje månad när hyran är betald sätter verkligen igång nya fantasier
om Carries liv, men nu är jag såklart mer avundsjuk på de där svindyra
skorna.

Jag måste sluta nu. Jag har bråttom till en lunch med min förläggare. Men
inga lik kantar min väg. Än.

/Emma Ångström