Boktips: Att skriva av Stephen King.

Att påstå att Stephen King är en av författarvärldens giganter är ingen överdrift. I snart fyrtio år har han förtrollat och skrämt sina läsare. Men för min del är det en bok som kommit att betyda mer än alla de andra, hans självbiografiska skrivguide ”Att skriva.”

Jag befann mig i ett skede när jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med det manus som senare blev Drakhornet. Det fungerade helt enkelt inte riktigt. Dialogerna kändes stundtals väldigt konstlade, karaktärerna kom inte till sin rätt, och jag hade ännu inte förstått hur viktigt det är att stryka. Resultatet var en text som blivit tung av all information jag stoppat i den.

Man pratar ju ofta om hur viktigt det är med omslaget, att det är snyggt professionellt och vackert. Då tycker jag det är underbart med ett amatörfoto av King i stora glasögon.

I det skedet fick jag höra talas om ”Att skriva” och beställde den omedelbart. King tar med läsaren på en fascinerande resa genom sitt liv, där han varvar självbiografiska anteckningar med kärnfulla utläggningar om skrivandets konst. Just den del där han pratar om vikten av att redigera och stryka blev extra viktig för mig.

Han har ett exempel där två personer sitter i ett rum och pratar. Sedan reser sig den ena upp, går över rummet och gör något. Allt detta beskriver han mycket tydligt i textens första version. Sedan visar han elegant hur mycket av orden som är överflödiga. Man behöver t.ex. inte beskriva gången över rummet. Det förstår läsaren ändå. Så den meningen kapas. För mig var den kunskapen ovärderlig.

Förutom redigeringens konst innehåller boken tusen andra tips: Att skriva efter tema, exempel på tidsplaner, hur man skapar sig en struktur för historien, och hur författarens fantasi är hennes största tillgång.

Om du skriver, om du har författarambitioner, och ännu inte har läst ”Att skriva” så skaffa en kopia, fördjupa dig och njut.

En het sommar på Gotland

Dagens gästbloggare är Maria Engelwinge som debuterar i april/maj  på Ord/Text/Mening förlag med En SHOT till, tack. En bok om vänner en het sommar på Gotland. En bok om hur hemligheter från det förflutna påverkar nuet, om vad människor är beredda att göra för att bli sedda och älskade och vad som händer när det förflutna kommer ikapp.

Jag har min blogg på passagen vanligtvis, så jag bad läsarna ställa de frågor de var nyfikna på.

Hur jobbar du fram ett manus?

Jag kommer på karaktärerna först. De finns ganska fix och färdiga i mitt huvud med allt vad det innebär av olater, saker man kan tycka om dem för, passioner, sorger, längtan och trauman. Sedan bygger jag handlingen runt dem. Vad de gör, tänker och hittar på blir storyn och deras inre liv benstommen som allt kretsar kring. Jag använder bara datorn.

Jobbar du mycket med research?

Absolut. Jag vill att alla fakta ska bli korrekta. Jag hittar mycket på nätet, men långtifrån allt. Jag ringer massvis med samtal, och frågar alltifrån om hur en abort går till nu förtiden till vilka träd som växer i Almedalen. Trots att jag bodde på Gotland i 29 år är det mycket man glömmer och mycket som har förändrats. Jag skulle vilja säga att halva tiden är ren skrivglädje och halva tiden research och redigerande. Och jag tycker att allt är lika kul.

Hur många timmar/dag skriver du oftast? Har du många kontakter som hjälper dig med t ex idéer och korrekturläsningen?

Det är nog väldigt individuellt. Jag skriver när andan faller på. Vissa menar att man inte ska göra så för då blir det inget gjort. Shotboken tog ett halvår från första tangentnedslaget tills jag fick ja från min förläggare. Då var redigerande, lektörsläsning och research inkluderat.

Jag har valt ut några som jag känner förtroende för och som jag anser skriver fenomenalt själva att hjälpa till med idéer och kritik under resans gång. Jag är själv gammal korrekturläsare, men det hjälper inte mycket när det gäller ens egen text. Det fixar förlaget och ens ordbehandlingsprogram.

Om jag inte minns fel hade du skrivit 6 manus innan En SHOT till tack.
När visste du att detta var något hållbart?

Ganska snart faktiskt. Jag la upp delar av manuset på Kapiel1 och fick en enorm respons. En sömnlös natt beslutade jag mig för att skriva romanen jag själv inte ansåg fanns utgiven och att skriva det jag själv ville läsa. Jag brydde mig inte om vad folk skulle tycka och tänka, och det var uppenbarligen ett bra drag.

Hur kom du på att du skulle ta hjälp av Leffe Delo som lektör och hur bedömde du att det var värt pengarna? Hur tog du emot responsen?

Leffe gjorde reklam för sig på kapitel1. När jag såg hur klockrent han bedömde mitt och andras första kapitel fanns det ingen tvekan. Han lärde mig allt från skrivtekniker till marknadsföring och baksidestext. Han tar 2000 i arvode, och redan innan Leffe visade sig på Kapitel1 hade jag bestämt mig för att anlita en lektör. Det var värt varenda krona.

Jag fattade ju att det skulle bli mycket att jobba med, trots det infann sig en lätt depressionskänsla efter första utlåtandet. Det berodde inte på att Leffe inte älskade allt jag skrivit eller att han inte höjde mig till skyarna. Jag betvivlade helt enkelt om jag hade vad som krävdes för att göra de nödvändiga förändringarna. Tungheten höll sig i ett dygn ungefär, sedan läste jag utlåtandet en gång till och satte igång att redigera av bara h-e . Jag är oerhört tacksam för Leffes respons. Utan honom hade det inte funnits en roman i boklådorna snart, eller åtminstone en bra mycket sämre.

När i processen kände du dig redo – sen – att göra de ändringar som han påpekade?
Ansåg du att de var relevanta?
Kunde du anamma dem direkt?
Såg du det han såg?

Oja, jag såg absolut det Leffe såg. I nio fall av tio var vi överens. Där jag inte höll med fick jag ställa frågor, bolla tankar och ifrågasätta. Leffe förklarade konkret varför han ansåg att det inte var bra. Vi var som sagt inte alltid överens, men då sa Leffe till mig att lita på min magkänsla och det gjorde jag.
Det tog ett dygn innan jag smält all kritik, men sedan var det inga problem att ta till mig kritiken. En fördel, som jag ser det, var att jag inte investerat känslor i texten. Jag hade inget att försvara. Jag ville bara skriva en så bra roman som det var möjligt.

Förstod du någon gång under redigeringen att det här skulle gå vägen – bära frukt?

Ja, ganska snabbt. När det väl var dags att skicka till förlag var jag säker på att En SHOT till tack skulle bli utgiven. Jag hoppades att det skulle bli det förlag som jag själv ville ha, och så blev det. Jag fick ja på första försöket. Jag menar inte att jag är någon ny Ulf Lundell eller Marian Keyes. Jag är Maria Engelwinge och jag har skrivit en roman som är unik. Den kanske aldrig blir en klassiker, såsom Lagerlöf eller Austen, men den är en skildring av vår samtid, med allt vad det innebär, och det är så jag vill att den ska ses.

Jag skulle vilja veta hur det gick till när du blev antagen:)

Jag skickade mitt manus till Ord/Text/Mening redan innan det var klart. Jag skrev ett ganska kaxigt följebrev, vilket jag inte direkt rekommenderar. Det kan gå hem, lika gärna som det kan få redaktören att dra öronen åt sig. I mitt fall kände jag att jag inte hade något att förlora. Min största dröm i världen var inte att bli publicerad. Jag förstår om det låter arrogant, men jag har så mycket annat i mitt liv som är viktigare. Men självklart är jag oerhört tacksam att det blev som det blev, och nu skriver jag en uppföljare till Shotboken.

Brev till en tv-producent

Bäste herr tv-producent*,

Jag har ett förslag till en ny dokumentärserie som jag skulle vilja erbjuda ditt produktionsbolag.

I vårt land finns det många människor som drömmer om att bli författare. (Enligt vissa källor är de så många som en tredjedel av hela vår befolkning!) Det är en dröm som ofta funnits med sedan barndomen. För många förblir det bara en dröm, men en och annan lyckas ta steget och bli publicerade.

Det där steget är så mycket mer än bara att få en bok utgiven. Det är att få tillgång till en ny värld, en värld som befolkas av förläggare och redaktörer, som består av pampiga förlagshus och små trånga kontor med passionerade bokälskare, som har sitt eget språk och sina egna överenskommelser.

För den som står utanför ter sig det som händer i den där världen avlägset. Det är som om en glasvägg hindrar åskådarna från att kliva in. Istället står de där utanför med längtansfulla blickar och känner frågorna välla upp inombords. Hur ska man egentligen skriva ett följebrev för att få någon av de där förläggarna intresserade? Hur ska manuset utformas för att bli läst? Hur många sidor är en roman? Måste jag hålla mig till en viss genre? Hur många exemplar trycks en debutantbok upp i? Vad tjänar egentligen en författare?

Men ingen kommer med något svar. För på andra sidan glasväggen är alla upptagna med att korka upp champagne och högläsa ur sina böcker för varandra. Ingen kommer och öppnar luckan i glasväggen för att fråga vad de vill, de där ute.

Det blir kallt utanför. Snön faller och får trafiken i staden att stanna. Men de står kvar, alla drömmande författarwannabes. För de vill veta. De vill in. En del av dem har till och med vänner och familj med som stöd, och de är minst lika intresserade av att få veta: var är det egentligen som händer i förlagsvärlden?

Därför, högt ärade tv-producent, föreslår jag att du och ditt produktionsbolag skapar en dokumentärserie där vi får följa arbetet på ett helt vanligt svenskt förlag. Ena dagen får vi se hur man gör omslaget till en kokbok. Nästa dag får vi följa med agenten på bokmässa i Prag. Och den tredje dagen  ringer förläggaren  det där magiska samtalet till en liten människa, någonstans i Sverige, för att säga: Vi skulle vilja ge ut din bok.

Det, herr tv-producent, slår vilken förlossningsscen som helst.

Vänliga hälsningar

Annelie Drewsen

*) Jag väljer här att adressera tv-producenten som herr, trots att det lika gärna skulle kunna vara en fru eller fröken. Brevformen krävde det av mig, och ibland måste form gå före ideologisk övertygelse.

Den kliande handen i mörka skogen

Arkan Asaad föddes 1980 i den kurdiska delen av norra Irak, Kirkuk. Han kom till Sverige 1984 tillsammans med sin familj. Han är flerfaldig svensk mästare i taekwondo och tränar idag ungdomar i samma sport. Arkan Asaad har gått Stockholms filmskola och arbetat med radioprogrammet Underlandet i P3 och Tankar för dagen i P1. Han debuterade i dagarna med romanen Stjärnlösa nätterNorstedts.

”Detta är helt fantastiskt, och det kommer bli så himla bra!”
Vifta en entusiastisk förläggare glatt med händerna och log brett mot mig.
Jag kunde ju inte ta till mig detta. Under många år har jag befunnit mig i den mörka djupa skogen, som ett troll omsluten av hopplöshet. Träden som påminde mig om min oduglighet, mörkret som aldrig avslöja en väg jag kunde ta mig ur.
Där, djupt inne, yra jag runt i flera år. Sökte tecken, svar, Anledning till min existens.
Mörkret och ovissheten gjorde mig rädd. Fängslade mina tankar och tillslut rörde jag mig inte mer. Apatisk och kall, satt jag på en tjock trästubbe. Uppgiven och trött. Trött på att leta. Trött på att inte veta.

En dag, likt en annan, helt ospeciell dag. Börja det klia i min handflata. Det börja lite pulserande. Men det klia mer och mer. Tillslut var jag tvungen att ställa mig upp och klia min hand i stora drag. När det inte sluta klia skrapade jag handflatan mot den blöta mossan, men det sluta inte heller och irritationen växte. Jag sprang till det närmaste trädet och skrapa handen som att det vore en trisslott.
Det blev inte alls bättre. Jag sprang runt blint i mörkret i skogen gråtandes utan att veta vart jag skulle ta vägen.
Jag snubbla. Platt på mage grät jag bittert över mig själv.
Ett tinglade ljud fånga min uppmärksamhet.
Jag lyfte mitt nergrävda ansikte och titta rakt fram.
Det var en penna! En ljus skimrande penna som sväva i luften, någon decimeter från marken. Som att den var för magisk att hamna på den blöta mörka iskalla mossa.Försiktigt tog jag tag i den, och mitt kliande sluta abrupt.
Handen fick ett eget liv och börja skriva. Det skrev och skrev, orden bara forsade ur. Handen skrev på träden, på mina kläder på allt det fann så skrev den. Så fort det inte fanns plats och skriva så drog handen mig vidare till en annan punkt och fortsatte.

Alla punkter jag skrev på lös upp. Skogen var delvis upplyst. För första gången hittade jag mig själv och kunde se vart jag var. Framförallt vart jag var på väg.
Jag behövde inte se hela vägen, ut ur denna mörka skog. Utan bara att se några meter framför sig gav mig hopp, styrka och modet att fortsätta lita på min hand.
Några månader senare var inte skogen bara dekorerad med ord. Utan en värld hade skapats. En ny värld!
Jag älskade den. Under hela min tid i skogen hade jag alltid vilja lämna detta. Men nu..nu var det min tryggaste plats på jorden.

”hallå, Arkan?! Är du inte glad?” frågade förläggaren mig när hon satt med pennan i handen för att skriva på min första kontrakt för min debutroman.
Den kliande handen skrev på.

Jante kan ta sig i arslet!

Vi har den stora glädjen att presentera en ny gästbloggare på debutantbloggen. Therés Stephansdotter Björk är en så kallad ”fast gäst” och planerar att regelbundet komma med nya inlägg framöver. Hon debuterar under våren med ”Jacks Rockiga Resa.” på Kalla Kulor Förlag. Vi är glada att ha henne med oss och önskar henne all lycka i bloggandet.

Min debut är en barnbok om en pojke, Jack, som dras in i ett musikaliskt äventyr där han tillsammans med sina rockidoler försöker rädda landet Metallien från den onda professor Vridnér. När jag fick höra att boken sålt in ungefär tre gånger så mycket som en debutant brukar borde jag ha blivit väldigt lycklig. Kanske jag blev också. Men snabbt tog realisten i mig tag i vilken känsla jag nu än hade och sa att ”Ja vi får väl se hur det går. Den ska ju sälja också.” Detta samtidigt som Jante satte stöveln mot mitt öra, tryckte ner mitt huvud mot marken och väste ”Du ska inte tro att du är något.” Varpå jag svarade ”Jag är en människa som alla andra, obetydelsefull för många, viktig för vissa. Men jag har satsat på en dröm och det är jag glad för! Så du kan ta din lag och trycka upp den i arslet! Dock ligger det inte i min natur att skryta om något. Men jag är stolt att jag uppnått en av mina drömmar, stolt och glad… och skitskraj!

Med perspektiv är det inte speciellt stort att ha skrivit en barnbok i Sverige. Därför struntar jag i perspektivet här och försöker bara vara glad för min egen skull. Jag har några vänner att tacka för att jag vågat ge Jante ett första slag på käften. De är glada för min skull, således vågar jag också vara glad. Drömmar är viktiga, men riktig vänskap och kärlek är viktigare. Inget kan ändra på det. Men når man någon eller den enda av sina drömmar har man all rätt att känna glädje och stolthet. Just i skrivande stund känner jag verkligen att Jante kan ta sig i arslet. Jag har en väldigt stark personlig motivation som inte handlar om pengar och framgång utan något som ger en mycket större och hetare eld. Men når ingenstans och ingenting genom att säga ”inte ska väl jag”.

Ambivalensen i reaktionen mot Jante och respekten för realisten i mig är ett tydligt exempel på att jag i sanning är en blandning mellan Kräfta och Lejon, Vatten och Eld. Jag är ambivalent och jag kan ana bipolära tendenser när jag verkligen går in för något och inte alls vill släppa det. Jag kan samtidigt ha svårt att syssla med vissa saker en längre tid. Trots att jag kan ha problem med detta har jag paradoxalt nog en fäbless för kontraster i alla dess former.

En gång när jag rodde hem från en kompis (uppväxt i skärgården) tog det, vad som vanligen tog tio minuter, istället 45 minuter. Jag rodde bokstavligen i motvind. En fin metafor, då helt sann. Min personlighet kan vara en stark motvind eller en lika stark medvind. Alla jobbar vi med något hos oss själva och jag är väldigt glad att jag trots det nämnda lyckats ro ett stort projekt i hamn. Att ha skrivit en hel bok (kom 80 sidor på en roman för några år sedan) är stort för mig i sig, utan publiceringen inräknad. Jag hoppas på att få skriva fler böcker om min huvudperson Jack’s äventyr men i framtiden kanske även en längre roman.

Brev till en eldsjäl

Oskar,

När jag skrev mitt brev till dig kunde jag inte föreställa mig vilket enormt gensvar vi skulle få. En mängd välskrivna och intressanta inlägg har publicerats både här och på andra bloggar. Det har varit högt i tak och tonen har hela tiden varit respektfull. Jag hoppas att vi kan fortsätta på samma sätt under de dryga elva månader som återstår av vårt år här.

Innan vi sätter punkt för den här debatten och går vidare med nya ämnen vill jag lyfta fram en sak som jag tycker har kommit fram väldigt tydligt i dina ord: drivkraften. Du skriver i en kommentar:

Men saken är den att om jag inte gör det här nu, så kommer jag ha svårt att motivera mig till att fortsätta skriva, fortsätta växa. Då kommer jag att dö lite inombords.

Om det är någonting i allt det vi har pratat om de senaste dagarna som jag kan relatera till så är det detta. Jag känner exakt samma sak. Det är nu det gäller.

I dagarna avslutar jag ett halv decenniums universitetsstudier. Men istället för att ta ett tryggt jobb som lärare i väljer jag ovissheten. För jag vill skriva. Bara skriva. Om jag inte gör ett försök kommer jag att ångra det resten av livet, det vet jag med säkerhet.

Från och med nu är planen alltså att jag ska leva av mitt skrivande. Till en början kommer huvuddelen av mina inkomster komma från skrivuppdrag för olika tidskrifter. Grunden till det har jag lagt under de senaste två åren, genom att frilansa parallellt med mina studier.  Samtidigt jobbar jag på bred front med att försöka skapa mig en bas för att utveckla ett författarskap. I mars kommer min första bok – en bilderbok för barn i förskolan. Det är början.

Efter den hoppas jag skriva mer, mycket mer. Fler barnböcker, naturligtvis. Men också böcker för äldre barn, läromedel, fackböcker och andra typer av större skrivprojekt. För tillfället för jag dialog med två förlag om idéer jag har. Möjligen kommer något ur det, i annat fall slickar jag såren, lär jag mig något och går vidare.

Att satsa på skrivandet när man har bostadslån och familjeförsörjning att tänka på är inget lätt beslut. Ändå är det självklart. Vissa saker måste man bara göra, eller hur?

Som om det inte var svårt nog – som om inte skrivandet i sig var självutlämnade nog – så har du och jag även valt att dela med oss av våra erfarenheter och tankar på den här bloggen. Jag kommer att tänka på sista versen i Strindbergs dikt Vid avenue de Neuilly:

Där hänger på boklådsfönstret
en tunnklädd liten bok.
Det är ett urtaget hjärta
som dinglar där på sin krok.

Det kommer att bli ett händelserikt år för oss både. Hur resan slutar är omöjligt att veta. Kanske blir vi båda framgångsrika. Kanske går det käpprätt åt helvete. Troligtvis blir det något mitt emellan.

Hur det är blir är jag glad att ha sällskap av dig och alla de insiktsfulla läsare som så generöst delar med sig av sina tankar. Även om det inte blir precis som vi tänkt, är jag säker på att 2011 blir ett minnesvärt år.

Nu går vi vidare.

/Annelie

Är det verkligen okey att ge ut själv? – del 2

Detta är andra delen i en artikelserie där jag argumenterar för varför det är helt okey att ge ut sin bok själv. Annelie ställde i ett tidigare inlägg en fråga angående den litterära kvalitén hos självutgivare. I denna del tänker jag provocera lite och ifrågasätta vad vi menar när vi talar om litterär kvalité.

Vad är egentligen litterär kvalité?

Jag har en gammal vän. Egentligen är han vän till mina föräldrar, men vi träffades en hel del då jag gick på gymnasiet. Han arbetade nämligen på Jönköpings stadsbibliotek dit jag ofta gick efter lektionerna. Idag är han pensionär men jobbar fortfarande aktivt med litteratur, vilket inte är konstigt då det är hans livslånga passion. Vi hade en intressant konversation på facebook angående min boks litterära kvalité, den gick så här:

_______________________________________________________________

Han: Gör den inte bättre än Harry Potter bara, då blir den inte så mycket läst

Jag: Men vad exakt menar du med att jag inte ska göra den bättre än Harry Potter? 😉 ?? Är det inte bra om den blir bättre?

Han: Jo egentligen är det bra om det blir bättre. Det är svårt att förklara. Det får inte vara för litterärt men det måste vara ett flyt utan att vara för enkelt eller simpelt kanske man skulle säga. Ex. Om man skriver för litterära deckare får man inte så många läsare som om man skriver lite mer à la Läckberg. I ett litterärt språk har man mycket mellan raderna i ett simplare är det för mycket förklarat. Ngt mellanting!

Jag: Ah… jag förstår.. Tack. Jag lovar att försöka göra det lite lagom svårt… och lätt… samtidigt. 😉

____________________________________

Hans poäng är ganska klar. Skriv gärna så bra du kan. Men låt inte den inte vara så pass litterär att den skrämmer bort folk. Låt texten vara lättillgänglig och se till att historien får ett bra flyt. Det är viktigare än vackra litterära formuleringar och avgrundsdjupa filosofiska grubblerier. Vissa kommer säkert att anse att boken är dålig. Att den inte håller tillräckligt hög nivå. Men det spelar egentligen inte någon roll. För det är inte de som är målgruppen. Boken kan rent litterärt vara dålig, kanske till och med bör vara lite dålig, för att läsarna ska gilla den.

Dålig, men på ett bra sätt.

Hantverkets betydelse.

Det är min fasta övertygelse att man alltid ska försöka förbättra sitt hantverk. Man vill bjuda läsarna på en rejäl upplevelse. Ju bättre hantverk man har, ju bättre blir förhoppningsvis upplevelsen. I alla fall till en viss nivå. Det finns de som säljer ändå. T.ex. anser jag att Dan Brown är en riktigt dålig författare. Jag anser att DaVincikoden är ett hafsverk, med en plot som är ren historieförfalskning med karaktärer ungefär lika djupa som spånskivor.
Men det spelar i slutändan ingen roll. För folk älskar hans böcker. De har ett grymt driv och en cliffhanger i slutet på varje kapitel. Brown har sålt i flera miljoner exemplar. Något jag aldrig kommer att göra. För även om han är en dålig författare så når hantverket upp till den nivå som krävs. Fler människor gillar hans böcker än irriterar sig på dem.

Personligen har jag höga litterära ambitioner. (Vilken skrivande människa har inte det?) Jag vill inte att mina karaktärer ska vara spånskivor, utan kännas som riktiga människor av kött och blod. Jag vill fortsätta utvecklas hela livet och bli en allt bättre författare. Men jag vill även bli så pass bra att jag kan anpassa stilen till en nivå som fungerar för min målgrupp. Det innebär att försöka skriva på två nivåer.

Man kan läsa min bok som en snabb action i svensk fantasymiljö. Man kan också grotta ner sig i alla referenser till fornordisk, grekisk och kristen mytologi. Då blir det plötsligt en annan bok. Så att bli riktigt bra på hantverket kanske också innebär att lära sig att skriva dåligt.

Dåligt, men på ett bra sätt. 😉

Nu har jag sagt nog med provocerande saker för idag. Jag tar upp resten av frågorna imorgon. Det här med genré, förlagens nålsöga, och stigmat med att starta eget m.m

Vi ses då.

Är det verkligen okey att ge ut själv? – del 1.

I gårdagens inlägg ställde Annelie ett stort antal frågor till mig. Alla frågorna är egentligen sammanvävda då de ger olika vinklar på samma problematik. Därför griper jag mig an den stora huvudfrågan idag, den om litterär kvalité, och återkommer med de resterande småfrågorna imorgon.

Annelie skrev bl.a. att ett förlags namn ofta fungerar som en kvalitetsstämpel för konsumenten. Det är väl en sak att författaren tror på historien, en helt annan att någon extern, ett förlag, tror på den och är villiga att satsa pengar. Om boken är utgiven på ett stort förlag så brukar det innebära att den faktiskt också är bra. Konsumenten kan vara trygg i att få valuta för sina pengar.

Jag kommer att ge ut min bok på eget förlag. Mitt manus har inte passerat förlagens nålsöga. Hur ska jag kunna övertyga köparen att min bok faktiskt är värd att köpa. Hur ser jag själv på att säkerställa den litterära kvalitén? Hur vet jag att min text faktiskt är bra nog?

Det är en viktig fråga. En berättigad fråga. Något jag funderat mycket över.

Mina egna tvivel.

Självklart har jag tvivel. Ibland undrar jag om manuset verkligen är bra nog. Men det är ingen ovanlig känsla. Och den går över. För jag är mycket medveten om att nästan alla nya författare känner sig som ”bluffar” innan de har acklimatiserat sig till den nya rollen. Jag har läst en massa sköna inlägg av Kevin Frato från debutantbloggens första år. Där beskriver han hur han när som helst väntade att den ”Hemliga litterära polisen” skulle slå in dörren, arrestera honom och kasta honom i fängelsehålorna.

Men det finns några saker som gjort att jag kommit över mina tvivel. Här tänkte jag lista några av dem.

Riktigt usla böcker.

Förr eller senare händer det alla. Man har börjat på en ny bok. Man har kommit kanske femtio sidor in och ingenting verkar hända. Karaktärerna är träiga, ploten är obefintlig och språket börjar sakta men säkert skava i ögonen. Till slut lägger man ner boken och säger: ”Till och med jag kan skriva något bättre än det här.”

Det är inte alla som sedan går och skriver något eget. Men jag gjorde det. Varje gång jag får stora tvivel går jag bort till bokhyllan och plockar ner en ”riktigt usel bok.” Märk väl att de alla är utgivna av stora svenska förlag. Med stavfel, meningsbyggnadsfel och allt. Efter några sidor kan jag sätta tillbaka den i hyllan och nöjt konstatera att mina tvivel har skingrats.

Återkoppling från målgruppen

Min bok är riktad mot tonåringar och ”unga vuxna.” Därför har jag självklart också låtit flera tonåringar läsa den. Här är ett sms jag fick av en av dem:

Nu när jag har kommit in i
boken ordentligt så är jag
väldigt glad att säga att den
är faktiskt riktigt bra, bättre
än fantasy böckerna jag har
läst hittills faktiskt 😀

Vi träffades en vecka senare, fikade och gick systematiskt igenom boken, scen för scen, karaktär för karaktär. Det var väldigt givande.

Över lag har mina tonårsläsare varit väldigt entusiastiska. Det känns skönt. För det är ändå de som är målgruppen. Jag är säker på att en sann litteraturvetare skulle finna tusen saker som är fel på mitt manus. Men vad gör det, om målgruppen älskar den.

Återkoppling från de äldre betaläsarna

Jag har även ett antal unga vuxna samt äldre som fått läsa manuset. Faktum är att alla genuint har gillat den. Jag har varit väldigt noggrann med att påpeka att de inte får vara snälla mot mig, utan tvärt om måste påpeka varje brist de kunnat finna. Det har de också gjort, så det finns en hel del jag åtgärdat. Samtidigt har de alla, oavsett ålder, gillat historien. Flera har kommenterat att språket känns väldigt målande och levande. Detta trots att manuset då befann sig i en oborstade beta-version.

Det är mycket tack vare deras uppmuntran och glada tillrop som jag faktiskt vågar ta steget ut och publicera själv.

Kommentarer från refuserande redaktörer

I ett tidigare inlägg så publicerade jag ett refuseringsbrev från en redaktör på ett av de stora förlagen i Stockholm. Hon tog trots allt tiden att ge mig några uppmuntrande kommentarer samt några tips hur jag skulle kunna redigera manuset. Det hade hon inte behövt göra.

Jag har fått liknande uppmuntrande brev även från andra förlag. Flera skrev att de gärna tog emot framtida manus. Det innebär, i alla fall i min naiva skalle, att de insett att här faktiskt finns något. Sedan fungerade inte manuset just för dem, men de ser det inte som omöjligt att jag skulle kunna ha en framtid som författare

Det räcker för mig.

Min egen tro på mitt eget material.

Det finns en ganska stor stigma i att ge ut själv. Den ”Hemliga litterära polisen” tittar barskt på dig och mullrar ”Vem är du? Tror du att du är någon?”

Men jag bryr mig inte. Det är många år sedan jag upptäckte att jag faktiskt är någon. Jag är en sån där människa med jobbigt god självkänsla. Jag vägrar låta Jante och dess hemliga polis sätta sig på mig. Jag tror på mitt eget material.

Det är inte en tro som bara anlänt hux flux. Det är något som växt fram under en lång period av slit. Jag är idag en mycket bättre författare än när jag skrev de där första svajiga raderna på min första bok. Det kan jag säga med säkerhet. När jag läser mina gamla texter så ser jag verkligen att det skett en utveckling. Jag kan se de misstag jag gjorde då och veta att de inte kommer att göras igen.

På samma sätt kan jag, när jag läser böcker, oavsiktligt börja studera en författares teknik. Jag har blivit mycket mer medveten om form och innehåll, narrativ struktur och karaktärsbeskrivningar. När jag därför läser min egen bok och känner ”Det här är ju riktigt bra” så tror jag faktiskt att det inte enbart är mitt storhetsvansinne (även om det kan vara en delförklaring 😉 ) utan att manuset faktiskt är bra på riktigt.

För jag tror helt ärligt att jag lyckats skapa något ganska unikt. Det är en väldigt speciell värld, vår egen historia, men ändå inte, främmande men ändå välbekant. Full av märkliga varelser, hämtade ur våra gamla folksagor, men i en ny smutsig, bitvis ganska grym, tappning. Jag tror att det finns något här som tilltalar, inte bara tonåringar, utan fantasyälskare över lag.

Nu börjar det här inlägget bli riktigt långt. Alldeles för långt. Imorgon kommer del 2 och då ska jag ifrågasätta vad litterär kvalité egentligen är för något. Kanske kommer det bli provocerande. Kanske går jag alldeles för långt. Läs själva. 😉

Vi ses imorgon.

Att ge ut själv: Loser eller visionär?

Jag har gått och sugit på idén att starta eget förlag ganska länge. Det är över ett år sedan tanken slog mig första gången och jag kollade upp vad som skulle krävas. Jag insåg att det var mycket jobb. Så pass mycket att jag lät det vila. Det fanns inte utrymme just då i mitt liv. Men idén ville inte släppa och för varje refusering kom den tillbaka med förnyad styrka.

Första gången jag nämnde tanken för min far reagerade han ungefär så här: Va? Ge ut boken själv? Men det är ju bara sådana där misslyckade författare som gör sånt.” Jag förstår hans reaktion. Det är en ganska vanlig inställning att man bara är en ”riktig” författare om man blir antagen på ett av de ”riktiga” förlagen. Författare som tar saken i egna händer och ge ut sin bok själv ses ofta med en viss misstänksamhet. Många associerar det med titlar som ”Tant Agdas diktsamling” eller ”Hovslätts Hembygdsförenings årsbok.” Begränsade upplagor för en begränsad publik. De har säkert sitt värde. Men det är inte den typ av självutgivning jag är intresserad av. Den är just alldeles för begränsad.  Jag vill nå ut. Jag vill, som alla författare, finna den stora publiken.

Saken är den att det finns tre olika sätt att ge ut själv. Folk blandar ofta ihop dem. Det första är om författaren kontaktar ett tryckeri och själv betalar tusenlappar för att få kanske hundra exemplar levererade hem till dörren. Då säljer man som privatperson. Marknadsföring och allt annat får man sköta helt själv. Det ska mycket till för att få någon volym på en sådan försäljning.

Det andra alternativet är att använda ett ”print-on-demand” förlag. Författaren betalar inte en krona, utan tankar bara upp text och omslag till förlagets server. Boken hamnar i förlagets katalog (d.v.s. hemsida) och vem som helst, inklusive författaren kan beställa så många exemplar de vill. Men eftersom varje beställd bok trycks individuellt så blir det väldigt höga priser. Jag har en kompis som gjorde så. Hans bok hamnade på 270kr, för en pocket och 420kr för en inbunden. Det är väldigt dyrt. Jag vet inte hur många kopior min kompis sålt. Inte överdrivet många skulle jag tro. Tyvärr.

Vad som återstår är det tredje alternativet. Den långa vägen. Att starta eget. Det är den vägen jag tänker vandra. Det är mycket att hålla reda på. Men det är värt det. För min text måste ut nu. Den måste andas och möta människor, annars dör den. Jag ska ge min text ett eget ISBN och en egen EAN. Jag ska fixa distribution, tryckeri och marknadsföring. Man ska kunna surfa in på mitt förlags hemsida och beställa, som pappersbok eller e-bok. Den ska registreras i bokrondellen så att man kan finna den på Adlibris, Bokus och alla andra större nätbokhandlare. Förhoppningsvis ska jag lyckas sälja in den till några vanliga boklådor också. Detta är enda sättet, om man faktiskt vill få några kopior sålda. Och det vill jag.

Efter en förklaring tyckte min far inte längre att det var en så usel idé. Inte riktigt så usel i alla fall. Faktum är att när jag förklarar för folk vad jag håller på med så reagerar de flesta med ”Oh, det är ju faktiskt ganska coolt! Du får säga till när boken är klar så jag får läsa den.” Det är så klart musik för mina öron. Plötsligt har man förvandlats från loser till visionär. Man får bara hoppas att det går bra, så man inte slutar som loser igen. 😉

Så hittade jag rätt förlag

För att bli utgiven gäller det att hitta rätt förlag till sitt manus. Idag berättar jag om hur jag fann ”mitt” förlag.

Det hela börjar egentligen för drygt tio år sedan, då jag 19 år gammal åkte till Mexiko utan att kunna ett ord spanska. (Jo förresten, några ord kunde jag efter att ha försökt läsa en kortroman av Gabriel García Márquez på spanska. Ett av dem var puñalada, som betyder dolkstöt. Ett annat var huevo. Det blev ett intressant samtal i taxin på väg från flygplatsen!) Jag gick en intensivkurs i spanska, men skaffade mig även en bok att läsa. Det blev Michael Endes Momo. Jag satte mig i solen och lät blicken vandra mellan boken och mitt spansk-svenska lexikon. Intill de tryckta orden antecknade jag den svenska översättningen. Ibland krävdes mycket tankearbete för att lista ut vilken grundform en viss verbböljning stammade från. Jag tror det tog en vecka att läsa första sidan, men motståndet minskade i takt med att mina kunskaper i spanska växte.

Ett enklare sätt att göra det jag gjorde är att skaffa sig en bok där samma text finns på två språk. Man kan lägga bort lexikonet och koncentrera sig på texterna. Först försöker man förstå enstaka ord. Sedan lägger man kanske märke till någon regelbundenhet i grammatiken. Så småningom lyckas man blottlägga diskrepanser mellan de två versionerna. Aha, det som sägs med ett verb här förvandlas till ett substantiv där! Och det som uttrycks med fyra ord där ryms i hälften så många här.

I USA har man sedan länge fattat att det finns en marknad för böcker på två språk. Det finns parallellspråkiga böcker för barn, unga och vuxna inom en rad olika genrer. När jag blev mamma började jag leta efter tvåspråkiga böcker till mina barn, eftersom vi pratar både svenska och spanska hemma. Det visade sig vara svårt.

Jag började leka med tanken att starta ett förlag som gav ut tvåspråkiga böcker för den svenska marknaden. Jag omsatte dock aldrig min idé i handling och rätt som det var upptäckte jag att någon annan hade startat ett sådant förlag. Först blev jag irriterad över att jag inte hade satsat själv. Men ganska snart insåg jag att jag egentligen inte var intresserad av att driva förlag, utan av att skriva böcker.

När jag en decemberdag 2008 fick en idé till en tvåspråkig bok skickade jag ett mejl till förlaget. Knappt två år senare skrev vi kontrakt och i mars i år kommer min bok Inte klia, Adam! ut i fyra olika språkversioner: svenska i kombination med spanska, somaliska, bosniska och polska. Nu är vi flera personer som arbetar med projektet och det känns helt rätt att vara på ett litet förlag som delar mitt engagemang för flerspråkighet. För mig är det en ära att skriva för Sveriges flerspråkiga invånare, både stora och små.

Vilket förlag drömmer du om att bli utgiven på?

Det sista av mig

Peter Jihde lämnar ”Idol”. TV4-programmet, alltså. Ni vet det den där fredagsunderhållningen som i stor utsträckning går ut på att arroganta skitstövlar krossar förhoppningsfulla ungdomars drömmar. Man ska gå hem från festen när det är som roligast, säger Jihde, och kanske har han en poäng i det. Även om han inte har sett ut att ha så kul på sistone.

De som åker ur ”Idol” brukar inte säga att man ska gå hem när man är på topp. De brukar istället säga:

Ni har inte sett det sista av mig.

Fast det är klart, för det mesta har vi det. Det är förstås en annan historia. Jag skriver om den just nu, kampen för Femton minuter till för någon som har hookat på rampljus och inte klarar av sin avgiftning, min nästa roman ska handla om det och nu när nyårsklockan ringer ut mitt debutantår och ringer in nya tider är det lätt hänt att jag börjar tänka på framtiden.

Det har varit ett oerhört spännande år. Två egna releasefester och två fester för författarkollegor, förläggarmöten och planer på världsherravälde, omslagspepp och skrivkrampsångest, andra-romanen-nojor, bra recensioner och roliga recensioner, brottningsmatcher mellan egot och martyren… ja, ni har ju följt alltihop här. Jag är nog fortfarande lite för uppe i det för att göra en nykter analys av mitt debutantår – trots allt var det bara tre veckor sedan En käftsmäll är också beröring släpptes – men redan såhär på halvlyset kan jag säga så mycket som att det var en fantastisk resa. Tack så mycket, bloggkollegor, gästskribenter, läsare och kommentatorer för att ni har delat debutantupplevelsen med mig.

Nu ska nya krafter ta över här. Precis som Augustin och Kevin en gång lämnade över bloggen till mig (med flera), har det blivit min tur att passa budkavlen vidare. Oskar och Annelie heter era nya debutanter. De kommer att presentera sig mycket snart, och jag är helt säker på att ni kommer att ha en fantastisk tid tillsammans med dem. De verkar sjukt lovande och spännande.

Jag då? Ja, vad ska jag säga för egen del?

Ni har inte sett det sista av mig!

Såklart.

Tack så mycket, allihop, och Gott Nytt År!

/Marcus

To boldly go…

När jag skrev Udda verklighet och började skicka runt till förlag brukade jag känna det som att jag frågade chans på skolans tuffaste och mitt manus var min fråga-chans-lapp. När jag fick svaren i form av refuseringsbrev var det sjukt lätt att översätta dem till svaren en femteklassare skulle ge en oönskad chansning. ”Ditt manus lämpar sig inte för utgivning” var det lägsta jag fick och det går att översätta rakt av till ”och vem tror du att du är?”. Sen var det de där två förlagen som höll mig på halster, deras svar gick att jämställa med ”du är ju fin och så, men om du var lite snyggare, lite mer fixad så kan vi prata om det sen, men jag gillar dig, verkligen”.

Sen kom Den Rätte i form av Kabusa och Styxx Fantasy och då förvandlades min fråga-chans-lapp till grunden för vårt förhållande, och det skulle arbetas på det förhållandet så ta mig tusan. Arbeta gjorde vi, och grunden för förhållandet blev allt bättre.

Sen förvandlades manuset till en pappersbebis, jag fick hålla den i mina händer och nästan omgående skulle den flyga ur boet och reda sig själv. Vi var säkra på dess fördelar och förtjänster, på det sätt som mina föräldrar alltid sagt att de trott på mig, även om jag vet att de oroat sig och våndats för mig vid otaliga tillfällen.

Sen får boken fina betyg av somliga, mindre fina av andra (guldklimpar som ”Ormes är alls ingen dålig författare, när hon hittar sin rätta genre kommer hon att bli intressant” är fortfarande en favorit), får vara med och leka i allsköns media och gav mig chans att resa och prata. Vi var ett fint team, boken och jag.

Så är det december och förlaget har fått mersmak på vårt förhållande och undrar när nästa manus står att vänta och allt känns nytt igen. Osäkert och konstigt. Jag försöker komma ihåg hur det kändes att vara säker på mitt manus, det hade ju fått förlagets godkännande, men det är inte lätt.

Den här gången är jag osäker på min process och mitt kunnande, men jag vet hur allt det andra fungerar. Jag är inte uppsluppet nervös inför släppet, jag signerar min bok varje vecka (och det är fortfarande precis lika roligt och smickrande – jag hoppas det aldrig ändras) och jag pratar om mitt skrivande utan att skämmas. Möjligtvis skäms jag för att jag inte får mer skrivande gjort, det är ju meningen att jag ska vara någon annan nu, en förändrad person, en författare.

Men jag känner mig som om jag står på skolgården, i femte klass och ska fråga chans på någon jag gillar. Men den här gången är det inte ett förlag, det är själva texten som är den åtrådda. Jag undrar hur det kommer att kännas om ett år, men just nu känns det som om jag försöker göra något alldeles nytt, väl medveten om att tusentals och åter tusentals har gjort det före mig. Något kluvet.

Tack till alla som hängt med det här året! Det har varit en fin upplevelse att få dela mitt debutantår med så många, att få lov att gotta mig i det och klämma alla upplevelserna ur det. Jag önskar er alla ett underbart 2011!

PS: Och till dem av er som sliter med era egna processer – lycka till! Jag håller alla tummar för att 2011 ska bli ert år!

Augustin: Ett meddelande från andra sidan

Äntligen borstade den bastanta damen vintern ur kläderna. Hon ställde sig bredvid mig i receptionen till Bonnierförlagens högkvarter på Sveavägen i Stockholm. Kanske var hon i femtioårsåldern, jag har för mig att hon hade en mörk pälsmössa på sig, men jag kanske såg fel. Hon ställde ner sin väska på den klädda stolen mittemot min och drog upp blixtlåset till väskan.

Jag är numera vad som kallas en framgånsrik författare, men det känns inte så. På väggen i mitt skrivrum har jag satt upp en recension från den läsare på boktipset.se som skrev att hon älskade min bok från den första sidan till den sista. Min roman var en kritikerframgång. Den vann till och med ett pris.

Min nästa bok kom ut i höstas och är en försäljningsframgång. Inte bara journalister och journaliststudenter har köpt den. Tydligen har min ambition att den skulle vara en hjälp för alla människor som skriver och bloggar lyckats ta sig igenom mediebruset. Det verkar som om många gett ‘Så blir du en bättre journalist (och gladare)‘ i julklapp till skrivande människor.  Det hade jag inte väntat mig och det gör mig glad. Men det får mig inte att känna mig som författare.

I entrén till finrummet för författare väntar jag på att få träffa min förläggare som kommer att säga uppmuntrande ord om det utkast som kanske blir min nästa roman. Jag är tidig, neurotiskt tidig, så jag kommer sitta i entrén i en halvtimme med tjocka vinterkängor på. Damen som delar några av minuter av min väntan drömmer om författarskapet. Hon säger det inte högt, men ur sin väska tar hon ett av tre bruna kuvert som har den välbekanta manustjockleken. Jag ser på sättet hon håller bunten att det inte är en fackbok. Det här är en roman, en berättelse om något personligt som hon lämnar i okända händer.

Det har gått två år sedan jag var med och startade Debutantbloggen, och drygt ett år sedan jag debuterade och det glädjer mig att se hur bra det har gått för er att fortsätta med bloggen. Många människor läser debutantbloggen, många får sin tröst i att inte vara ensamma i sin längtan efter att förstå sig på sitt eget skrivande.

Jag känner mig inte längre lika löjlig när jag säger att jag behöver skriva, men jag har fortfarande svårt att presentera mig som författare. Oftast säger jag att jag är byråkrat på Sveriges Radio.

Jag visste, intellektuellt så visste jag, att jag skulle vara samma person på andra sidan publiceringen. Men det är samma upptäckt som jag gör när jag rest bort ett längre tag. När förtjusningen över de nya omgivningarna lagt sig, så inser jag att resesällskapet är samma gamla Augustin som hemma i Sverige.

Kvinnan lyfte upp det gula, tjocka kuvertet och räckte fram det till sekreteraren som satt med headset bakom en rundad disk.

‘Det är ett manus’, sa hon.

Det hördes att hon visste att Bonniers får över tusen manus varje år.

‘Tack’, sa sekreteraren och tog emot det.

Damen stängde sin väska och virade in sig för att möta snömodden utanför. Jag vill säga någonting, för jag har själv varit i samma situation som hon, jag har själv lämnat över mitt manus till en obekant receptionist och gått hem till en evighetslång väntan.

‘Lycka till’, slank det ur mig.

Hon tittade på mig, först förvånat, men sen nickade hon ett tack tillbaka.

Jag vet inte vilken berättelse som gömmer sig i det tjocka kuvertet, men gissar att hon har skrivit länge, för det var tjockt. Jag gissar att det har kostat henne tid och kraft att skriva. Ni vet allesammans att romaner inte skriver sig själva. Kanske kommer hon, som jag, upptäcka att personen som väntar på andra sidan publiceringen är hon själv.

Och kanske är det alldeles tillräckligt.

/Augustin

Får man ge bort sina egna böcker?

En sak som kännetecknar debutanter är att vi, i likhet med alla andra nybörjare, oupphörligen pratar om sin debut. Det är både naturligt och fullt begripligt, för hur stort är det inte för någon som alltid drömt om att bli författare att äntligen få ge ut en bok? Men även en aldrig så stödjande och kärleksfull omvärld har rimligen en gräns för hur länge det fortfarande är roligt. Och såhär mot slutet av debutantåret kan man tänka sig att den gränsen är nära. Åtminstone för oss som debuterade i våras.

En sak till: Böcker är ju värsta julklappen. Mitt eget hushåll ståtar nu med såväl Combüchen som Vargas Llosa, samt lite fotboll, ett par barnböcker (till mig) och en suspekt bok med titeln Disgusting things (inte till mig). Bokhögen har växt sig både stor och uppfordrande och ska väl tas hand om vad det lider. Och man får hoppas att det ligger såväl käftsmällar som Gå på djupetar i andras bokhögar här och där.

Lägger man ihop dessa två saker får man en brännande het moralfråga. Och ja, jag borde kanske ha skrivit om det här redan innan jul, men då hade jag en begravning att skriva om, och dessutom hade jag redan bestämt mig. Nu är det för sent för goda råd, men eftersom jag ändå är väldigt nyfiken på vad ni tycker slänger jag ut frågan ändå. (Win-win.)

Alltså, here goes:
Är det okej att ge bort sina egna böcker i julklapp?

Det här handlar alltså om en slags vuxenvärldens motsvarighet till att ge bort saker man gjort i slöjden. Och eftersom det är taskigt att ställa kniviga moralfrågor dagarna efter jul (då åtminstone mina kognitiva förmågor ägnats åt herrarna Jansson och Skinkström, fru Musti och fröken Sillén), ger jag er tre svarsalternativ.

1) Ja, det är klart att man ska! Det är ju det finaste man har!
X) Det går bra när man är debutant, men sen ska man skärpa sig.
2) Nej, det är självcentrerat och egorunkande. Skämmes tammefan!

Luften är fri. Motivera i kommentarfältet!

/Marcus

Kom igen, visst vill du blogga 2011?

Hallå där vänner och ovänner!

Som ni har märkt har vi redan börjat säga hej då och tack för oss. Vi har fortfarande några äss i rockärmarna och trumfar i garderoben innan klockan ringer ut för 2010, men tendensen är ändå solklar: Det har blivit dags för oss att lämna över den här båten.

2011 kallar, och med ett nytt debutantår är det dags för nya debutanter.

Är du en av dem? Eller känner du någon av dem? Är du, eller den du känner, redo att ta över Debutantbloggen 2011?

Det finns många fördelar med att ta över Debutantbloggen. Man kan träffa nya vänner att dela debuterandets glädjeämnen och vedermödor med. (Jo, det funkar.) Man kan fixa till sin Google-rank och äntligen begrava den där pinsamma forumtråden från 2004 på sidan 2 (och därmed i glömskan). Man får gott om utrymme att berätta – i realtid! – om hur det känns när skrivandet går från att vara en lite skojig hobby till att bli en del av ens framtid. Om hur det är att bli författare.

Det finns däremot inga nackdelar. Men lite tid tar det, det gör det.

Undrar du något? Vill du anmäla ditt intresse! Så kul! Skicka ett mail till någon av följande:
kontakt@marcuspriftis.se
nene.ormes@gmail.com
lizwennberg@hotmail.com
debutantbloggen@gmail.com (kollas minst ofta)

(Vi avstår från att göra klickbara länkar av omsorg om vårt infektionskänsliga spamfilter)

Kom igen, visst vill du ta över bloggen du med? Hit us!

/Marcus, Nene och Liz