Temavecka: Jennys antagningshistoria – Jag vann!

jennyGW_FotografHENRIKBERGLUND

Foto: Henrik Berglund

För ett år sen fick jag ett oväntat samtal. Det var journalisten Johanna Wiman som ringde och berättade att jag hade vunnit tidningen Skrivas och Storytels stora ljudbokstävling. Av över 350 bidrag hade de valt mitt!

Journalisten ville göra en intervju. Jag bad henne ringa upp igen en stund senare för jag var tvungen att ta in det hon just berättat. Sen kastade jag mig på sängen, tog några danssteg eller… jag minns inte riktigt. Men jag minns att jag ringde till Erik. Han som gav mig en skrivarkurs i 40-års present och med den satte igång alltihop.

Jag vann med en pitch till en Storytel Original ljudboksserie. En pitch är ett ord som ofta används när du presenterar en idé för en tv-serie. Min pitch inklusive karaktärer rymdes på en A4:a och jag hade inget färdigt manus. Vinsten gav mig en möjlighet att utveckla ett synopsis till en serie, men jag hade alltså inte blivit antagen i traditionell bemärkelse. Jag hade kommit en bit på vägen.

Jag kallades till möte på Storytel och fick deras seriekoncept presenterat. En serie är 10 avsnitt, ungefär en timmes ljud per avsnitt. Att skriva direkt för ljud var helt nytt för ett år sedan, men jag hade en förebild i Anna Bågstam Ryltenius som debuterat med ljudbokserien Stockholm Psycho, och jag trodde att min idé skulle passa konceptet.

Min huvudkaraktär Jossan höll på att bli en bikaraktär ett tag, men efter ett par vändor blev både synopsis och karaktärer godkända. Då började jag skriva ett pilotavsnitt. Ungefär 50 000 tecken som skulle bli en timmes ljud. Med stor vånda skickade jag iväg texten och piloten lästes in. Redaktionen på Storytel Original skulle lyssna och ta ställning om de ville gå vidare och göra en serie.

Jag var så nervös.

Rädd att de skulle hata mitt manus, att det bara var flax att just jag hade vunnit. Rädd att piloten skulle bli skit och att mina skrivardrömmar skulle gå upp i rök. Det skulle dessutom ske offentligt eftersom tidningen Skriva skulle rapportera hur det gick. Oavsett om det blev en serie eller inte. Det är hyfsat pressande att lyckas eller misslyckas inför öppen ridå.

Men så kom beskedet. Ett mejl med ämnesraden: ”Vi älskar dig!”

Jag var tvungen att dubbelkolla att det stämde. ”Blir det en serie?” För sån är jag. Hängslen och livrem. Osäker ända in i märgen. Men det var sant. Det skulle bli en hel Storytel Original-serie med Kämpa tjejer!

Tack fina, fina förläggare Emma och hela Storytel-gänget som tror på mig. Mot deadline!

 

Vinnare_TidningenSkriva_Jan2017

Ur tidningen Skriva

Här kan du läsa vinnarintervjun i tidningen Skriva.

Och här kan du läsa intervjun som gjordes när jag blivit antagen.

De första tidningsintervjuerna

Dagens gästbloggare är Malin Johansson som debuterade den 20:e juli på Contrast Förlag med den humoristiska kärleksromanen ”Kär lek?”. Boken handlar om Joanna som flyttar från Norrland till en studentlägenhet i Malmö, men den dagen hon får en ny granne är också dagen saker och ting sakta men säkert börjar förändras.


Först skrev jag en bok som jag egentligen inte ville att någon skulle läsa. Sedan gav jag ut den själv trots att jag tidigare sagt att det aldrig skulle hända. Då ringde journalister och ställde frågor vars svar jag inte alltid ville säga.

Den första intervjun överrumplade mig helt. Den kom innan boken var tryckt. En dag hade jag ett missat samtal på mobilen, och ett inspelat röstmeddelande med uppmaningen om att ringa upp journalisten. Så jag ringde upp. Och han började genast ställa frågor om mig, min bok, dess handling, mina framtidsplaner. Jag trodde han vill talas vid för att bestämma tid för intervju, så jag skulle hinna förbereda mig. Men nä.

Detta var innan boken hade kommit ut. Jag blev genast varse hur svårt jag hade att beskriva handlingen för min egen bok. Det var ju det att handlingen var så extremt jobbig för mig att tala om. Svarade något om att det var en humoristisk kärleksroman. Fick frågor om hur mycket i boken som var jag, hur mycket som var sant, vad mina vänner skulle säga. Jag hade ganska svårt för att svara på egentligen väldigt många av hans frågor, men han var trevlig. Lätt att prata med. ”Har du någon bild du kan mejla till mig, som vi kan publicera i tidningen?” undrade han avslutningsvis. ”Självklart”, ljög jag, för det var minsann allt annat än självklart, men som tur var hittade jag i datorn en bild som kändes ok.

Några dagar senare kom så artikeln i tidningen. Bokens titel saknade genomgående ett frågetecken, vilket såklart var något irriterande, men i övrigt var den helt ok. Kändes konstigt att se sig själv och framförallt läsa sina egna svar. Sa jag verkligen så?

En kort tid därefter kom samma text, men något längre, även med i en annan tidning. Men betydligt större. Reportaget fick en helsida och min bild upptog halva. Jag tänkte tyst att jag inte borde skickat en så högupplöst bild. Men det var kul ändå. Båda tidningarna finns uppe i Norrland i mina hemtrakter, så vips hade jag blivit lokalkändis. Nu var jag inte längre järvträskbon som flyttat till Malmö, nu var jag författaren som skrev böcker.

Boken anlände från tryckeriet, och ett par veckor senare fick jag mejl från en journalist som läst Kär lek? och nu ville tala med mig om den. Han hade inte bara mejlat, utan också skickat ett meddelande till mig på Facebook där han berättade lite om sin egen bakgrund, samt bad mig ringa honom. Då blev jag nervös. Med tanke på hur jobbigt det hade varit med frågor om boken tidigare, både från reportrar och bekanta, tänkte jag med fasa på vilka frågor som kunde komma nu när reportern läst Kär lek?. Han var dessutom en äldre herre, vilket väl inte direkt är den mågrupp som Kär lek? med studentliv och kärleksbekymmer riktar sig till. Så, jag var nervös. Men helt utan anledning skulle det visa sig.

Den här reportern var påläst, inte bara om boken men också om mig. Han hade kollat i min blogg, ställde frågor om Queen, läsning, ursprung, var mitt skrivande kom ifrån, hur jag hinner med allt. Vi hade mycket gemensamt och mycket att tala om, trots att han inte var i min målgrupp. Även han avslutade samtalet med att be mig mejla över en bild. ”Javisst, inga problem”, svarade jag, vilket inte helt sant den här gången heller.

Bilden som användes i de två första reportagen var visserligen bra, men den hade redan använts två gånger i norrländska tidningar samt att Kär lek? själv inte var med. Det var givetvis inte bra ur marknadsföringssynpunkt. Jag befann mig i lägenheten i Malmö, solen hade legat på hela dagen och det var 30 grader i lägenheten. Då började jag med projektet att ta ett självporträtt i helfigur. Det borde ha varit filmat, men som man säger; med självutlösare går det förr eller senare. Jag har fått många komplimanger för bilden, men själv fnissar jag mest då jag tänker på spektaklet det innebar att få till den. Om någon tycker att jag ser lite blank ut i ansiktet är det för att jag blev genomsvettig av att åla omkring i sängen, stapla upp böckerna som ständigt trillade omkull och försöka ställa in kameran som stod på uppstaplade lådor en bit bort.

Och artikeln blev bra, även om jag tycker en del grejer låter så fåniga. Men så är det väl för det mesta när ”man hör sin egen röst” i tidningen. Han verkade dessutom gilla boken och kallade mig för vår tids författare. ”Oj, det var inte illa”, tänkte jag.

Budskap i barnböcker

Nästan allt jag gör bottnar i en stark vilja att främja språklig och mänsklig mångfald. Jag valde att bli språklärare för att få vara med när andra människor erövrar nya språk. Jag valde att vända mig till ett förlag som ger ut flerspråkiga böcker för att jag känner en stark samhörighet med deras affärsidé.

I grund och botten tror jag att en stark övertygelse är en fördel när det kommer till att bygga en karriär och att skapa sitt numera så omtalade personliga varumärke. Men det handlar hela tiden om en balansgång. Att bara ösa ut sitt budskap kan i längden bli tjatigt.

Det finns olika sätt att inkludera budskap i barnböcker. På 70-talet var det revolutionärt så det förslog – inga förskönande omskrivningar alls. Sedan dess  har det hänt en del inom den svenska barnlitteraturen. Fortfarande finns ofta en sensmoral, även om den är mer inlindad. Att man ska vara snäll mot sina kompisar eller att alla är lika mycket värda kan man säga hur många gånger som helst. Både i ord och bilder.

Personligen har jag svårt för böcker som bara är budskap. Om man till exempel ska göra en bok som har budskapet att det inte spelar någon roll vilken hudfärg människor har, behöver boken inte nödvändigtvis handla om hudfärg. Vill man skriva om pappor som tar hand om sina barn behöver boken inte göra en stor grej av att papporna tar hand om sina barn.

Jag tror att det bästa sätter att ge barn  (och vuxna) ett budskap – oavsett om det handlar om utseende, beteenden eller etik – är att låta det vara i bakgrunden, gärna outtalat, i en berättelse som handlar om något helt annat.

Min första bok handlar om Adam som får vattkoppor, men där finns också en pappa som tar hand om sin son. Många har uppskattat det, och undrat om det finns en tanke bakom att det är just pappan som står för omvårdnaden. Självklart finns det en tanke bakom. Det finns en tanke bakom (nästan) allt. Pappan ringer till exempel till förskolan och sjukanmäler sin son, vilket är en subtil signal om hur man förväntas agera då ens förskolebarn blir sjukt. Dessutom förekommer ordet förskola, fastän jag själv oftast säger dagis. Ett sätt att förhålla sig till en diskussion om profession och yrkesstolthet. Ett medvetet val.

Jag tror på att normalisera det som för somliga ter sig främmande. Istället för att skriva barnböcker om hur konstigt det är att människor har olika hudfärg (det finns!) tror jag på att bara låta folk se ut som de gör mest och skicka ut dem på äventyr i världen. Samtidigt kan man peta in små pekpinnar och budskap som kanske passerar obemärkt för de flesta läsare, men som ändå finns där.

Det finns andra tillfällen än skrivandet att formulera vad man vill säga med sin bok. I intervjuer till exempel.

Radiodebut i SR:s somaliska program

Inför mitt boksläpp kände jag ett större intresse från bloggare än gammelmedia och gissade att det skulle bli lättare att nå ut den vägen. Det visade sig också vara sant. Ett gäng bloggar har skrivit om boken och det har blivit många fina formuleringar att använda i marknadsföringen.

Jag har även träffat lokaltidningar på orten där jag bor. En intervju med illustratören och mig publicerades för ett par veckor sedan  i en tidning och snart kommer även en personporträtt av mig i en annan, nystartad lokaltidning.

Men det som gör mig gladast är nog ändå att jag har gjort min radiodebut. På releasen kom en reporter från SR Internationals somaliska redaktion och stack fram en bandspelare. Han ställde otroligt bra frågor, som visade på engagemang och yrkesskicklighet. (Till skillnad från reportrar som inte ens har orkat googla på mitt namn inför mötet).

Inslaget sändes i torsdags och är ungefär sju minuter långt. Reportern intervjuade både mig och den somaliska sagoläsaren Zamzam. Jag lyssnar fascinerat på ordflödet som väller ut ur högtalarna och urskiljer vissa ord som gör att jag förstår att det handlar om min bok: Adam, busbus (som jag numera vet är vattkoppor på somaliska), mitt eget och illustratörens namn och ytterligare några ord jag känner igen.

Det är en märklig känsla att lyssna på sju minuters radiosändning om sin egen bok utan att förstå vad som sägs. Som lärare i svenska som andraspråk har jag många gånger önskat att jag kunde lite somaliska, men aldrig har den önskan varit lika stark som nu. Kanske ska jag börja med att studera min egen tvåspråkiga bok för lite vägledning?

(Programmet går att lyssna på här. Inslaget om min bok börjar efter 22 minuter och jag medverkar från och med minut 25.)

Första intervjun angående Drakhornet

Så har man blivit intervjuad av lokaltidningen. Det var egentligen i förra veckan som intervjun gjordes, men artikeln kom först nu, perfekt till releasen. Det var väldigt trevligt. Jag och journalisten Jeanina Santiago från Knivstabygden fick oss en lite längre pratstund om svenska folksagor, arrangerade äktenskap, Sveriges historia, podcastteknologi och framtidens förlagsbransch.

Läs hela intervjun här

Ann Syréhn Tomašević om perspektiv efter debuten

Ann Syréhn Tomašević debuterade i maj med romanen Glas och aska, som utkom på Albert Bonniers förlag. Hon undervisar i litterär gestaltning men inspireras själv av film.

 

”Det är tre saker som gör din romandebut särskilt intressant: först att du har skrivit en bra bok, sedan att den ges ut på Sveriges största förlag och till sist din ålder. En sen debut är alltid spännande.” Så sa han, journalisten som intervjuade mig. Jaså, tänkte jag. I min enfald hade jag trott att det var ett kriterium som gällde för en bok, nämligen hur bra den är. (Nej, nu ljuger jag – jag vet ju att det i denna krassa värld också handlar om att sälja stort och snabbt.) Men jag ska inte sticka under stol med hur fantastiskt det kändes att bli uppringd av en förläggare på Albert Bonniers förlag och få höra: ”Vi vill ge ut din bok.”

Debut. Jag säger ordet för mig själv. Av franskans début som betyder början. En början på något, förhoppningsvis en författarbana, lång eller kort. Inte nödvändigtvis något som sker i början av livet alltså, ändå förknippas ordet ofta med ungdom. När jag själv för första gången skickade in ett manus var jag gott och väl över 50, sedan dröjde det ytterligare ett antal år innan Glas och aska med sina 539 sidor låg färdig på bokhandelsdiskarna. Nåväl, nu är jag äntligen i mål. Det har tagit lång tid att arbeta med detta romanbygge, att skriva och göra research, men det har också varit en resa som är en belöning i sig.

För att återgå till detta med att bli intervjuad (åtminstone för mig en helt ny erfarenhet), så plockas gärna yrket fram bland de knapphändiga faktauppgifter som finns om debutanten. Jag är lärare. I mer än en tidningsrecension har man gjort en koppling mellan mitt arbete och mitt skrivande. Det är förmodligen helt naturligt. Men i mitt stilla sinne kan jag inte låta bli att undra: om jag haft ett annat yrke, säg biljettkontrollant på Öresundstågen, eller kirurg, kranförare, cellist i en symfoniorkester, vad hade det då sagt om mitt författande? Min poäng är naturligtvis att varje författare bör bedömas i sin egen rätt, även om man ibland kan dra växlar på sina yrkeskunskaper.

Jag har undervisat på gymnasiet i litterär gestaltning och på högstadiet i något som kallades skapande skrivande, men som i praktiken var samma sak: att lära sig hur man beskriver ett skeende genom att gestalta i stället för att referera. Först vill jag säga att jag tycker bättre om termen Skapande skrivande än Litterär gestaltning, som låter märkvärdigare än det är. Att arbeta med andra människors skrivande är en grannlaga uppgift; vi vet alla hur sårbara vi är när andra börjar peta i våra texter, hur rädslan kan krypa under skinnet på en inför att bli bedömd. En intervjufråga som jag fått, och som jag gillade för att den träffade så rätt, löd: ”Mycket i din bok känns filmiskt, ser du scenerna framför dig när du skriver?” Svaret är ja. Jag är en bildmänniska. Jag måste se människorna, höra dem tala, se hur de rör sig i ett rum, höra ljuden i bakgrunden för att kunna berätta. I min undervisning har jag försökt få eleverna att se sina karaktärer. Film, detta underbara episka medium, har varit min referens till mycket skrivande i klassrummet.

För flera år sedan, och innan jag gick på Lunds universitets författarskola, anmälde jag mig till en brevkurs i Creative Writing. Kursen bestod huvudsakligen i att författa texter av typen veckotidningsnoveller och innehöll bl a råd om att undvika långa meningar, tillsammans med ett rekommenderat maxantal ord per mening. Jag slutade efter en tid då jag tyckte att min mentor var sämre skribent än jag själv (vilket jag skäms lite för så här i efterhand) och att kursen inte hade något att tillföra mitt skrivande. Avgiften var inte helt bortkastad, det fanns saker som jag haft nytta av senare. Men ingen talade om att se något i texten.

Ann Syréhn Tomašević

Min första intervju

På måndag förra veckan höll jag på att flytta som värst. I motstådslösa långkalsonger, en knallröd SVEA-mössa och ungefär tretton tusen stressfinnar i ansiktet hängde jag under taket i ett försök att leka målare. Min make rustade på med spackling, min vän Lotta stod och gapade (som vanligt) om allt och inget och så ringer den där jävla mobilen.

Ett hallå spydde jag ut. Jag spyr aldrig ut hallå i min mobil, utan alltid med mitt namn. Förutom denna gång. Enda gången i världshistorien. Tyvärr. På andra sidan var kulturredaktionen på NSD som ville göra en intervju. Jag började att be om ursäkt för hallået, förklarade att vi flyttar och påpekade att jag hade långkalsonger på mig (vad nu det hade för betydelse).

Det var en trevlig intervju. Jag trodde aldrig att jag skulle ha så mycket att berätta om mitt skrivande. Jag kände mig lugn och avslappnad.

Det avslappnade tillståndet avtog då journalisten meddelade att han behövde ett högupplöst foto. Jag gillar inte högupplösta foton i samband med högupplösta finnar och en obotlig fotofobi. Men vad fan ska man göra? Det var bara att akut spackla ansiktet och invänta den superduktiga fotografen. Ut i tidningen kom en överspänd Liz. Men det bjuder jag på, någon måste ju stå för underhållningen.

Hade det inte verkat som en muta hade jag skickat Patik Bostöm på NSD en pelargon eller något som tack för att han lyfte luren och gjorde en superfin intervju.

Nu längtar jag till nästa. Om det blir en nästa. Men det måste det väl bli?

Min första läser ni här.

Första tidningsintervjun

Edit: Här är artikeln.

Jag har blivit intervjuad av en tidning, och inte vilken tidning som helst heller utan min hembygds lokaltidning, Norra Skåne. Jag var av sentimentala skäl vänligt inställd från början, varandes en göingetös med klara lokalpatriotiska tendenser så kändes det fint och lite viktigt att bli uppringd. Sen var journalisten som pratade med mig otroligt trevlig också, fick mig att skratta och må bra och känna mig intressant.

Hon ställde frågor om mitt liv, om min väg till boken, om var jag får mina idéer ifrån och hur det kom sig att jag skrev ner dem. Om min uppväxt och om min utbildning. Jag svarade glatt, det här var trots allt den första intervjun jag gjort som handlade om mig. Mig! Hur underligt är inte det?

Ja, jag borde ha fattat tidigare hur det här skulle påverka mig, men nej. Jag klampade rakt in i det.

Jag behandlade henne som om hon var en bekant på en trevlig tillställning och vi stod i köket och småsnackade. Jag sa på tok för mycket, alldeles för personligt och jösses amalia! berättade jag verkligen det där om att sitta på en sten i bäcken och spela för näcken som tolvåring? Jag kan inte ens minnas vad jag sa mer. Jag hoppas det går att rädda, att hon tycker jag var trevlig nog för att anstränga sig med texten om mig, att hon sållar bland uttalandena. Ujujuj, om jag inte led av nerver tidigare så gör jag det nu i alla fall.

Tror vi att jag lärt mig något av det här? Nej, det tror inte jag heller.

Igår kom dessutom fotografen för att ta en bild till artikeln. Jag hade drömt mardrömmar där jag glömt bort att han skulle dyka upp och gått till jobbet utan kamma håret och i den slappaste tröjan jag äger. Det är fullt rimligt att det skulle hända, jag tror det är därför mardrömmen var så tydlig. I vilket fall som lyckades jag komma ihåg att dagen skulle inledas med egotrippning och fick håret att ligga på plats.

Fotografen kom inrusande i butiken med ett ösregn i hälarna och vi hann precis knäppa några bilder med de svarta molnen i bakgrunden innan det började vräka ner. Han var snäll mot mig och strök min fåfänga medhårs genom att säga högt hur bra han tyckte jag gjorde mig på bilderna. Det fick mig förstås att må bra och slappna av och så blev bilderna säkert bättre därför. Den bild jag fick tjuvkika på hade mig som värsta superskurken med solen i ansiktet, en självsäker pose och hagelmolnen i bakgrunden fotograferad i grodperspektiv. Jag hoppas det blir den …

Resten av dagen hade jag nervösa svettningar när jag kom på att det här nu ska synas för allmänheten inom kort. På lördag närmare bestämt. Både i Norra Skåne och Skånska Dagbladet.

Ujujuj.

-Nene

Anders Sundin om dagarna efter debuten

Hej igen debutantkompisar. Hoppas att allt är bra. Min bok ”Kärlek i cancerns tid” har nu kommit ut och jag har fått några bra och någon mindre bra recensioner. Det är helt okej och väldigt väntat. Jag hade förresten inte förväntat mig några recensioner alls. En som precis fattat undertexten är i alla fall Maria Küchen i Sydsvenskan.

Jag har blivit intervjuad både här och där och det har varit både roligt och väldigt jobbigt eftersom det blivit mycket fler intervjuer än jag trodde. Boken handlar trots allt hur jag förlorade mitt livs kärlek på bara drygt sju månader. Att sitta där och svara på frågor som ”Vad som var värst?”, ”Varför jag skrev boken?”, ”Om något parti var svårare att skriva än något annat?” och ”Vad skulle Karin ha sagt?” är inte helt okomplicerat. Men jag har gjort det vänligt och gått därifrån och känt mig helt tömd.

Allra märkligast är det att bli intervjuad i morgonsoffan. Då har man liksom inte ens träffat programledaren mer än en minut före direktsändningen. De har researchers som ringer och gör intervjun först så att säga. Här måste jag kanske tillägga att Jenny Östergren på Nyhetsmorgon TV4 ringde mig personligen och gjorde researchintervjun. Det var gulligt. Några har också duckat lite inför det tunga ämnet har jag känt.

I tidningstexter har jag några gånger reagerat över den bild som målats upp av mig, jag har liksom inte känt igen mig. Men jag visste om att det skulle bli så. En journalistkompis som skrivit en utlämnande bok varnade mig för det. Hon hade rätt. Men jag har snällt ställt upp och tänkt på hur många gånger jag ringt olika människor när jag var nöjeschef på Svenska Dagbladet och mer eller mindre krävt att de ska ställa upp på intervjuer. Så det var lite av payback time nu, så fort någon ringt så har jag sagt ja. Det har slitit men jag har också försökt lära mig något av att sitta på andra sidan så att säga. Det har varit också varit skrämmande eftersom det blivit väldigt annorlunda mot vad jag trodde några gånger. Någon har också chansat och lagt ord i min mun som jag vet att jag aldrig skulle sagt.

Men jag är ändå glad över mottagandet och alla mejl och brev som ramlar in som tackar mig för min bok.

/Anders