Okoreograferad kycklingdans eller soffläge?

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Låt oss prata om det här med recensioner.

Under nästan hela arbetet med Hemligheter små var det här med att bli recenserad något som jag funderade på. Som jag både längtade efter och bävade inför. Vad ska folk tycka?

Nu har Hemligheter små funnits ute i handeln i en månad och några recensioner har den fått. Något jag också lärt mig att man inte alls kan räkna med, att få recensioner alltså.
De flesta som jag läst har varit positiva och fått mig att dansa en liten glädjedans här hemma, tänk er kycklingdansen fast mindre koreograferat mer glädjeskutt 🙂
Sen finns det de där recensionerna som får en att lägga sig i soffan och stirra upp i taket i en timme. Det är så lång tid jag ger mig själv att bryta ihop, sen är det slut på att tycka synd om mig själv – eller att recensenten inte fattar någonting – och fortsätta jobba.

Det jobbigaste med att få en halvljummen eller iskall recension är att det är dem man fastnar i. Man hakar upp sig på det negativa och glömmer alla positiva ord man fått höra. Det näst jobbigaste är att man inte kan bemöta dem. Som en recension jag fick nyligen där en detalj ifrågasattes som dålig research av mig och det kliade i fingrarna att skriva och tala om att så inte var fallet. Att detaljen faktiskt finns på riktigt. Men man får snällt sitta på fingrarna 🙂

Alla kommer inte tycka om ens bok. Alla kommer inte att läsa den på samma sätt och förstå vad du är ute efter trots att du själv tycker att det är jätte tydligt. Och det är helt okej. Så länge som du tycker om din bok, ditt sätt att skriva och storyn du berättar, då spelar det egentligen ingen roll vad någon annan tycker.

Fast vem försöker jag lura, det är klart att det gör.

Annars skulle vi inte dansa glädjedanser eller ligga i soffan och stirra i taket när någon berättat vad de tycker om våra böcker. Det som är viktigt är hur vi hanterar informationen. Vad vi gör med den.

Man dansar eller bryter ihop och kommer igen. Man tar till sig kritiken, jobbar hårdare, blir bättre och  fortsätter att lära sig så att nästa bok blir ännu tajtare.

Själv ska jag göra just det och förhoppningsvis utveckla mitt skrivande. Jag har tagit till mig både de positiva orden och kritiken jag hittills fått för Hemligheter små, utvärderat dem och ska använda mig av det när det blir dags att redigera Brutna små regler efter att min förläggare och redaktör nagelfarit manuset en första gång.

Ja, jag skickade äntligen in det till förlaget i fredags 🙂
Heja mig!!

Inlägget som försvann

ThomasJag skulle skriva något. Jag satte mig vid datorn igår och skulle göra det inlägg som var tänkt att bli tisdagens. Sen hände en sak. Mina trogna läsare – åjo en eller två finns det nog allt, väl? – minns säkert (visst, snälla?) att jag skrev såhär för ett par veckor sedan:

”Och snart kanske de första ”officiella” kommentarerna på Incidenten i Böhmen kommer. Då skall jag gömma mig under en kudde och be min hustru läsa. Och sedan, om hon lovar att det är ok skall jag läsa också. Fast jag stannar nog under kudden. För säkerhets skull.”

En plan…

Nu var det ju så att jag skulle skriva ett blogginlägg. Men jag kom inte igång riktigt, slösurfade lite och bara råkade hamna på en bokblogg. ”Smart?” frågar ni. Nej, inte särskilt. Om man nu inte gillar hjärtinfarkter så där strax före läggdags.

Hursomhelst, det senaste inlägget var en recension av – ni gissade rätt. Incidenten…

De kluriga här ställer frågan: ”Varför läste du vidare?” Eller kanske: ”Varför hämtade du inte din hustru som planerat?”

Svaret på den andra frågan är att hon befinner sig på andra sidan Atlanten, så det var lite krångligt. Den första vet inte jag heller svaret på.

Jag har läst författare som säger att de inte läser recensioner, och/eller att de inte bryr sig. Jag vet inte hur de gör. Jag är oerhört nyfiken av naturen (vilket väl är en anledning till att jag valt att bli författare) och inte speciellt hårdhudad (vilket tror jag är en fördel just när man skriver). Så jag kan givetvis varken låta bli att läsa eller att bry mig. Punkt.

Vet ni vad? Jag överlevde. Med en puls på 957 tog jag mig till slutet på recensionen. Den var mer positiv än vad jag vågat tro på dessutom. (Vilket var tur, annars kanske någon fått ett samtal som lett till att hon fick ta nattflyget hem från Kanada).

Nu har jag fått min första, nu kanske det inte gör lika ont att läsa nästa. Kanske. Fast har jag möjligheten tar jag nog kuddevarianten i alla fall. Nästa gång. Och den därefter. Sedan utvärdering. Nått i den stilen.

Dessutom har jag fått en del kommentarer direkt till mig och/eller på facebook. Fatta vad glad jag blev. Jag har också kommenterat lite kring en del böcker jag läst – för att leva efter det jag lärt mig…

Men vad det var veckans blogginlägg egentligen skulle handla om har jag fortfarande ingen aning om.  Men det är smällar man får ta helt enkelt.

Nästa vecka vet jag i alla fall vad jag ska skriva om. Men det kommer att bli skrivet i sista stund då också. Men det är mer beroende på tajming…

För de undrar så hittar ni inlägget med kudden här, och recensionen här.

Jag är rädd för ingenting

ThomasTill den här veckan hade jag tänkt skriva ett inlägg med lite mer eftertanke. Något om själva skrivprocessen, kanske om plantering, eller om infodumpning. Något sådant. Jag hade inte riktigt bestämt mig. Något seriöst och genomtänkt i alla fall.

Hett tips till aspirerande och blivande debutanter. Tro inte att ni kan tänka klart dagarna före releasen. Det funkar inte. Fredrik och jag debuterar samma vecka, och han skrev igår om tidslinjen, från början till bok så att säga. Jag är imponerad att han lyckades skriva ett inlägg med en röd tråd i. Kunde kanske stulit hans upplägg, men jag har ju redan berättat en hel del av det så det skulle kännas som rätt mycket omtugg.

Alltså, jag har gått och tänkt att det är rätt lång tid kvar. Ett antal månader, som sedan blev till en månad. Men hela tiden sen. Inte nu. Så helt plötsligt är det måndag. Inte vilken måndag som helst utan en måndag när någon i familjen råkar fylla år. Strax efter morgonfirandet där någon gång kommer insikten. Det är ju den här veckan nu. Den veckan när min bok släpps!

Helt plötsligt kan jag inte längre prata om min bok som någonting som kommer sen. Eller tänka på den som det. Nu kommer den finnas därute, för alla som vill att läsa. Att tycka om eller att såga.

Eller att inte tycka någonting alls om. Och det är nog det jag fruktar mest. Förstå mig rätt nu. En sågning kommer att svida rejält. Jag vill trots allt att mina läsare skall tycka om det jag har skrivit. Och jag är inte mer än människa, så det är klart att jag kommer att tycka att det är jobbigt när någon tycker illa om den.

Men det jag är mest rädd för är total tystnad. Ett stort gapande ingenting. Tänk om nästan ingen vill läsa, och de som faktiskt gör det bara rycker på axlarna och lägger den ifrån sig. Då blir jag ledsen. Jag vill beröra. Det är det som är drivkraften för mig när jag skapar. Visst, det är ”bara” en helt vanlig mysteriberättelse. Inget starkt ämne – men jag vill ändå att den som läser ska känna något. Tycka något. Bli berörd på något litet sätt.

Nu när jag skriver detta är det bara 2 dygn kvar. Två dygn kvar tills det man kämpat för i ett par års tid blir verklighet. Jag ber om ursäkt för att detta blogginlägg inte blir något litterärt mästerverk. Jag ska försöka bättra mig till nästa vecka. Då skriver jag inte längre som ”blivande debutant”, utan som ”nybliven debutant”. Det är en enorm skillnad. Och väldigt liten.

Men till dess, ha det så bra! Och dessutom är jag lite nyfiken på vad som är era drivkrafter, ni läsare som också skriver?

Drakhornet fick superrecension av BTJ!


Så har Drakhornet blivit recenserad av BTJ. För den som inte vet vad BTJ står för kan jag upplysa er om att det är en förkortning för Bibliotekstjänst. De är ett distributionsföretag som har Sveriges bibliotek som sina största kunder. Varannan vecka skickar de ut ett häfte, kallat BTJ-häftet, där de recenserar nytillkomna böcker.

BTJ recensionen är väldigt viktig. Den avgör i mångt och mycket huruvida man kommer att nå in i bibliotekssverige. Jag har en bekant som sålde över 400 böcker till olika bibliotek på en bra BTJ recension!

Så vad skrev de om Drakhornet? De var väldigt positiva! En vän på biblioteket skrev ”GRATTIS till en superbra recension hos BTJ! :)” innan jag ens hade läst den själv. Vilket så klart gjorde mig oerhört nyfiken. När jag väl fick läsa den blev jag så glad att jag knappt visste var jag skulle göra av mig själv.

Helst vill jag dela med mig av recensionen till hela världen. Men tyvärr får jag inte publicera den på internet. Lektörstjänsten är nämligen en betalstjänst hos BTJ där bara kunderna (bibliotek och vissa bokhandlare) kan gå in och läsa. Man får dock publicera kortare citat ur recensionen, så länge som man också uppger lektörens namn.

Lektören hette i detta fallet Kerstin Hagstrand-Velicu. Jag kan glatt konstatera att hon inte bara gillar boken utan dessutom verkar ha förstått den. Jag har nämligen genomgående försökt att skriva boken på två nivåer. Dels ska det vara ett äventyr som vem som helst ska kunna läsa och älska. Men där ska också finnas mer, för eftertanke och analys.

Men nog pratat. Jag får visserligen inte publicera hela recensionen, men här kommer ett citat:

”Handlingen är snabb och man hinner knappt hämta andan förrän nästa drabbning är på gång. Karaktärerna är tecknade med känslighet och stor förståelse för mänsklig svaghet som girighet, ren illvilja, skuld men också mod och längtan efter frihet. En verkligt bra fantasybok med många infallsvinklar.”

Yes! Där satt den. Bådar gott inför fortsättningen.

Recension av Drakhornet på Spektakulärt

Nu har det kommit en ny recension av Drakhornet. Det är Anna på Spektakulärt som har läst och recenserat.

Spektakulärt är en sida med fokus på nordisk SF, fantasy och skräck. Det är roligt med ett sånt ”lokalt” fokus då dessa genrer lätt domineras av den anglosaxiska världen.  Så här beskriver de sig själva:

”Spektakulärts ambition är att skriva om all ny svensk science fiction-litteratur och genrefilm. Recensioner av gamla och nya böcker och filmer varvas med nyheter och tips. Fokus ligger på Sverige och Norden och den fantastik (sf, fantasy och skräck) som produceras här. Spektakulärt pris delas ut varje år i syfte att uppmärksamma svensk science fiction och genrefilm.”

Jättekul att bli uppmärksammad på Spektakulärt. Och Anna verkade gilla boken. Kolla gärna in recensionen, som du finner här, samt lite andra inlägg på deras blogg. De har mycket på gång.

I väntan på recensionerna

Snart hoppas jag att recensionerna på Drakhornet ska börja ramla in. En av dem kom i förra veckan på bokbloggen Boktycke. Men det här att läsa och hantera recensioner är ju en konst i sig. I måndags funderade Therés kring respons och recensioner av hennes bok Jacks Rockiga Resa. Igår hade Annelie ett inlägg om huruvida det egentligen är barnens eller de vuxnas omdöme man ska lita på. Själv har jag redan fått en hel del reaktioner från läsarkretsen i min närhet. De har varit genuint positiva, så det känns bra. Men självklart är en helt opartisk recension något helt annat.

Jag kan känna mig kluven inför hela recensionsupplevelsen. Å ena sidan känner jag mig ganska trygg. Jag har redan fått massor av respons från mina betaläsare och redigerat boken fram och tillbaka i månader. Jag känner bokens olika aspekter och känner mig trygg i vetskapen att jag inte kunde ha gjort ett bättre jobb idag. Om tio kanske jag kommer att se på den och stöna, men då är det för att jag har ytterligare tio år av erfarenhet under bältet.

Å andra sidan är det självklart så att man blir påverkad. Om en recensent skulle gilla boken så är det klart att det skulle lyfta mitt humör för resten av dagen, kanske hela veckan. Om någon sågade den så är det klart att jag skulle bli ledsen. Man försöker liksom stålsätta sig, intala sig att det inte är så viktigt, men det är klart att det spelar roll.

Samtidigt finns det vissas åsikter som är viktigare än andras. Något skedde i förra veckan när jag hade min signering på ICA. En man kom förbi.

”Jag ska hälsa så mycket från din största fan!” sa han.

”Jaha”, sa jag glatt överraskad. ”Vem är min största fan då?”

”Han heter Theo och bor i Vällingby. Han älskade din bok och hälsar att du måste skriva klart tvåan nu! Han kan inte vänta!”

De orden var som solsken för min själ.

Vi får se vad recensenterna tycker. Jag hoppas självklart att de ska älska boken. Men i slutändan, vad än domen blir, så får jag komma ihåg Theo, för det är hos honom och hans kompisar som det egentligen avgörs.

Missa förresten inte Therés releasefest för Jacks Rockiga Resa idag kl 14-17 på Kulturhuset.

Det är kanske inte mitt hjärta på en krok … men ändå!

Dagens gästbloggare är vår egen permanenta gästbloggare Therés Stephansdotter Björk.

 

På söndag 10/4 är det dags för releasefesten till min hårdrocksbarnbok Jacks Rockiga Resa. Mycket ska göras och mycket borde nog redan vara gjort. Samtidigt har jag redan börjat på nästa bok så huvudet surrar av idéer likt flygande insekter.

Releasen av Jacks Rockiga Resa kommer att äga rum söndagen den 10:e april på Underlandet i Kulturhuset i Stockholm mellan kl 14-17. Tävlingar, signerig, tilltugg och baddiebags till de 200 första som köper boken samt massa hårdrock utlovas. Alla är välkomna!

Jacks Rockiga Resa planerades inte att ligga så rätt i tiden som vi faktiskt tror att den gör. Att det är hårdrock i Melodifestivalen är bevis på att musikstilen når väldigt många människor. Kiss var kanske djävulens musik på 70-talet, men idag står de närmast för trallvänlig rock. Om vi talar om de riktiga hårdrockarna, om man får säga så, finns det få fans som är lika hängivna. Trots detta vet jag att alla inte kommer att gilla boken eller idén. Alla kan liksom inte tycka lika. Men i det ligger ändå en liten rädsla. Hur ska jag hantera det annorlunda eller negativa tyckandet? Kan jag bara strunta i det? Kommer jag kunna skilja på min bok och mig? Det är trots allt ingen bok där jag blottar mig själv och sliter ut själen till allmän beskådan. Det skulle jag i dagsläget aldrig våga. Sådana texter hamnar i en bortglömd mapp i datorn eller som kryptiska låttexter.

Nu är det faktiskt en barnbok vi pratar om, min första publicerade dessutom. Men jag vet att folk kommer att tycka sig blinda ändå. Frågan är bara, hur kommer jag att känna inför allt detta tyckande? Kommer jag att kunna hantera det, eller är det något man lär sig med tiden? Sitter just nu med ett färskt exemplar från tryckeriet framför mig, men vågar inte läsa det. Runt mig står lådvis innehållande boken, bara en bråkdel av de tusentals upptryckta. Vad är jag mest orolig för, att folk inte kommer att läsa den eller att folk faktiskt kommer att läsa den?

Hur jag än kommer reagera kring responsen kanske det är så att man blir lite tåligare för varje bok. Jag hoppas det, för jag planerar att skriva många fler!

Radiodebut i SR:s somaliska program

Inför mitt boksläpp kände jag ett större intresse från bloggare än gammelmedia och gissade att det skulle bli lättare att nå ut den vägen. Det visade sig också vara sant. Ett gäng bloggar har skrivit om boken och det har blivit många fina formuleringar att använda i marknadsföringen.

Jag har även träffat lokaltidningar på orten där jag bor. En intervju med illustratören och mig publicerades för ett par veckor sedan  i en tidning och snart kommer även en personporträtt av mig i en annan, nystartad lokaltidning.

Men det som gör mig gladast är nog ändå att jag har gjort min radiodebut. På releasen kom en reporter från SR Internationals somaliska redaktion och stack fram en bandspelare. Han ställde otroligt bra frågor, som visade på engagemang och yrkesskicklighet. (Till skillnad från reportrar som inte ens har orkat googla på mitt namn inför mötet).

Inslaget sändes i torsdags och är ungefär sju minuter långt. Reportern intervjuade både mig och den somaliska sagoläsaren Zamzam. Jag lyssnar fascinerat på ordflödet som väller ut ur högtalarna och urskiljer vissa ord som gör att jag förstår att det handlar om min bok: Adam, busbus (som jag numera vet är vattkoppor på somaliska), mitt eget och illustratörens namn och ytterligare några ord jag känner igen.

Det är en märklig känsla att lyssna på sju minuters radiosändning om sin egen bok utan att förstå vad som sägs. Som lärare i svenska som andraspråk har jag många gånger önskat att jag kunde lite somaliska, men aldrig har den önskan varit lika stark som nu. Kanske ska jag börja med att studera min egen tvåspråkiga bok för lite vägledning?

(Programmet går att lyssna på här. Inslaget om min bok börjar efter 22 minuter och jag medverkar från och med minut 25.)

Kan man räkna med att bli recenserad?

Det börjar dra ihop sig för mitt boksläpp. Pressmeddelandet är skickat och böckerna kommer snart från tryckeriet. Bara att invänta samtal från journalister som vill göra hemma hos-reportage och inbjudningar från tv-soffor, eller?  Troligtvis inte. Allmänintresset för en tvåspråkig barnbok på ett litet förlag är sannolikt mycket begränsat. Man kan fråga sig om det över huvud taget kommer att uppmärksammas av någon.

Mitt svar på det är ett tveklöst ja. För jag vet att det finns många som tycker att detta är viktigt. Den tvåspråkiga barnboken är en stark symbol för viljan att stärka modersmålen och främja flerspråkighet i samhället. Det största intresset kommer från pedagogiskt håll, från modersmålslärare, förskolor och myndigheter.

Även bloggarna verkar ha nappat. De reagerade snabbt på utskicket och verkar vilja recensera boken. Där ser jag den stora möjligheten att nå ut, utan att ta vägen via gammelmedia. Hittar man bloggar med rätt inriktning, som är villiga att läsa boken och skriva något om den kan man nå exakt de grupperna som boken riktar sig till.

Den stora svårigheten ligger förstås i att nå de som talar de språk som ingen av oss som är iblandade behärskar. Hur nå polacker i Sverige? Somalier? Bosnier? Jag har ingen aning. Här står mitt hopp till förlaget och de försäljningskanaler som redan finns inarbetade.

Gång på gång har min förläggare sagt att det tar mycket längre tid att få igång försäljningen på en tvåspråkig barnbok jämfört med enspråkiga. Men den senaste tiden har jag anat en skiftning i hennes inställning. ”Det verkar som om intresset för Adam-boken är större än vid vårt förra boksläpp” sa hon nyligen och funderade på om det kanske är tack vare sociala media.

Tiden får utvisa hur det går med försäljningen av min bok, men jag känner mig tacksam att jag får ge ut en bok i precis den här tiden, när det med ganska enkla medel går att nå ut på egna villkor, utan att ”godkännas” av de stora mediajättarna. Här tror jag att Oskar och jag har mycket gemensamt och det ska bli mycket intressant att följa även hans lansering under året.

Tills det drar igång på riktigt smider jag nya planer för min lilla barnbokshjälte. Snart kanske han är överallt…

Therése Söderlind om recensenter som besvarar varandra

Therése Söderlind debuterade i september 2010 med det ångermanländska familjedramat Norrlands svårmod, som kom ut på Wahlström & Widstrand.. Therése gillar bland andra Graham Greene och Kerstin Ekman och kombinerar sitt romanskrivande med att författa manus till e-learning-utbildningar.

 

Hejsan! Som Nenes gamla vapendragare från Författarskolan och ”med-debutant” under året har jag sagt att jag gärna gör ett gästspel på debutantbloggen. Jag som hade velat skriva – och läsa – mer på bloggen, men då mitt liv inte ger de möjligheterna skriver jag dessutom mitt enda inlägg i elfte timmen.

En bok sägs ha kort liv i Sverige idag, så det är väl dags att summera. Det är svårt att se förbi recensionerna när man är debutant. Det är nästan omöjligt att motstå frestelsen att gå i svaromål. Men jag ska inte. De sköter det själva. Mycket nöje! (Och ja – det är om samma roman de skriver.)

 

Norrlands svårmod är ingen lyckad titel på en mycket lyckad roman.” (TÅ/ÖA)
”Det enda som sitter perfekt är titeln.” (Dalarnas Tidningar)

”Intrigen är ganska enkel.” (TÅ/ÖA)
”… som gör intrigen onödigt snårig när den kastar mellan olika tidsperspektiv.” (Länstidningen Östersund)

”… en nästan Lars Norénsk helvetesskärpa i dialogen.” (Länstidningen Östersund)
”Karaktärerna saknar egna röster …” (Dalarnas Tidningar)

”Therése Söderlinds debutroman Norrlands svårmod är … sinnrikt uppgyggd, spännande och har en psykologisk skärpa som skär vasst och djupt.” (GD/HD/Tidningen Kulturen)
”Det är skickligt, fingerfärdigt, tänktvärt. Kort sagt en debut som ger mersmak.” (Eskilstuna-Kuriren)
”… en pratig och ganska lättviktig roman …” (SvD)

”När Therése Söderlind debuterar med romanen Norrlands svårmod gör hon det med ett starkt språk … en välskriven bok som berör.” (Corren)
”Vad Söderlind saknar är ett språk som kan bära upp hennes historia.” (Dalarnas Tidningar)

”Hon lyckas skapa en hotfull stämning med mycket små medel, en blick, en skevhet, ord som skaver.” (Sydsvenskan)
”Ordrikedomen tynger ned.” (UNT)

”För att hålla samman så många olika lager och samtidigt låta dem kommunicera med varandra krävs en författare som kan hantverket. Och det kan Therése Söderlind fullt ut.” (Kristianstadsbladet)
”Söderlind äger samma förmåga att beskriva gränslandet mellan kärlek och våld som Joyce Carol Oates.” (Sydsvenskan)
”Om hon fått lite vägledning av en sträng förlagsredaktör med blåpenna … skulle romanen ha blivit betydligt mer spännande.” (DAST Magazine)

”Therése Söderlind har i sin debutroman verkligen lyckats fånga den norrländska mentaliteten och återger miljö och karaktärer ytterst trovärdigt.” (Kristianstadsbladet)
”… den här typen av klichéer … känns samtidigt så otroligt uttjatat i såväl miljöskildring som personteckning.” (Länstidningen Östersund)

Norrlands svårmod är spänningsroman när den är som bäst – där både mysteriet och personerna får tid och utrymme att utvecklas.” (Elle)
”… Therése Söderlinds ambitiöst upplagda men alldeles för omständliga debutroman …” (SvD)

”… varje ord, varje fras, är noga avvägd, här finns inget onödigt bråte som skymmer sikten…” (TÅ/ÖA)
”Flera av digressionerna är dessutom ovidkommande, de bidrar inte till storyn …” (UNT)

”Smått imponerad är jag över Therése Söderlinds förmåga att få berättelsens alla pusselbitar att falla på plats … författaren tycks ha helkoll på mängden ’planteringar’ – både falska och äkta.” (Eskilstuna-Kuriren)
”Trådarna som man hoppas ska vävas samman i ett rafflande slut trasslar bara ihop sig …” (Borås Tidning)

”Det blir aldrig tråkigt, tvärtom spänningen stiger för varje sida … När dramat går mot sin upplösning förmår Söderlind att överraska.” (TÅ/ÖA)
”… en familjegåta, vars lösning, när den äntligen kommer, jag för länge sedan tappat intresset för.” (SvD)

”…språket är levande och spänstigt, det sprakar och gnistrar om det.” (TÅ/ÖA)
”… ordvändningar som var söndernötta redan för tjugo år sedan …” (UNT)

 

God Jul på er – läsare, författare och recensenter.

Therése Söderlind

Inte så tokigt ändå

Kommer ni ihåg hur jag gnällde om att jag inte fick några recensioner på Gå på djupet?

Det blev ju några recensioner till slut. Vi, alltså förlaget och jag, tryckte på som tusan, slängde ut säljkrokar överallt och agnade generöst med friex, och långsamt började recensionerna droppa in. Varje gång med samma reaktion från mig: först en spänd nervositet, därefter en vag obehagskänsla. Visserligen med små inslag av lättnad, men ändå i huvudsak en dyster känsla. Vad kritiska alla var!

Förlaget lät meddela att ”Vadå kritiska? Det här betraktar vi som idel lovord!”. Jag muttrade något ohörbart och vände mig till min sambo för en utförlig klagovisa, varpå hon läste recensionerna och höll med förlaget. ”Det här var väl inte så tokigt ändå?” sa hon.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Pressen var mycket mer kritisk än vad mina läsarkommentarer hade varit, men å andra sidan är det väl naturligt. Recensenter recenserar det dom får i uppdrag att recensera. Läsarkommentatorer kommenterar bara sånt dom gillar. Eller sånt som deras polare har skrivit. Allt det här vet jag, i alla fall när det handlar om någon annan… men ändå kändes det lite som i den där drömmen när man samlat på sig en massa pengar men ramlar nerför ett stup och vaknar med ett ryck. Utan pengarna. Såklart.

Men med lite distans till det hela kan jag konstatera att sambon hade rätt. Det var väl inte så tokigt ändå?

Gå på djupet recenserades i Norrköpings Tidningar, Gefle Dagblad, Sundsvalls Tidning, Borås Tidning, Café och DAST Magazine samt på webbsidorna Mikropoesi, Dagens Bok och FotbollSverige. (Dessutom kommenterade några bloggar, men det bortser vi från här.)

Gladast i boken var FotbollSverige, som tyckte att boken var ”lättläst, men med ett rikt språk”, ”fängslande” och ”man vill aldrig sluta läsa”. Norrköpings Tidningar höll med, och la till att den var en ”mycket insiktsfull skildring”. (Det var förresten samma recensent som sågade Marcus Birro så att han blev sur och hoppade av. Hihi.) Sundsvalls Tidning var också inne på lättläst-spåret. Recensenten påpekade att romanen ”i princip följer genrens konventioner”, men att den också innehåller en intellektuell utveckling för huvudpersonen och att den är initierad i sin beskrivning av den ibland råa verkligheten i storklubbarna.

Gefle Dagblad var också positiva, vilket var extra roligt eftersom boken delvis utspelar sig i Gävle. ”Märkligt nog en utomordentlig fotbollsroman”, säger recensenten, som också har upptäckt att jag snott rätt flitigt av verkligheten just i de avseenden som handlar om Emils tid i Gefle IF. Han upptäckte till och med att jag snott en massa allsvenska matchresultat. Hatten av för en recensent med en sån koll!

DAST Magazine, Dagens Bok och Mikropoesi förstod att Gå på djupet i första hand inte var en fotbollsroman utan en berättelse om en pojkes utveckling till man i en hård miljö. Recensenten bakom Mikropoesi påpekade att ”det djupt mänskliga i berättelsen, ensamheten, utanförskapet, är viktigare för själva historien, än vad fotbollen är som ram för den”. Mycket intressant att webbsajterna förstått det som jag tyckt varit uppenbart, men som dagspressen inte varit med på – visar det kanske på en större intellektuell spänstighet i de nya medierna?

Recensionen i Borås Tidning var den som gjorde mig mest ledsen. Mest för att recensenten var en gammal punkhjälte vars texter jag tyckt mycket om. Men när jag nu återvänder till recensionen inser jag att det stora problemet inte har så mycket med mig att göra, som att recensenten inte kan identifiera sig med Emil. Och han ser ju nånstans fram mot nästa bok, inte sant?

Att grabbtidningen Café tycker att höjdpunkten var när Emil fick pungen omvriden av en elak mittback, och inte har förstått nånting av utvecklingstemat i boken, är däremot bara roligt. Ibland säger recensioner helt enkelt otroligt mycket mer om recensenten själv än om det han är satt att recensera.

Se där, det var väl ändå inte så tokigt?

/Marcus

 

PS. En sammanställning av allt som skrivits om Gå på djupet finns på bokens webbsida.

Jag funderar (för mycket)

Och de gånger jag tänker efter, i den enorma trötthet jag bär omkring på, lever jag vidare på all positiv respons jag får på mitt enorma arbete jag lagt ner som författare (eller vad man väljer att kalla sig) till min bok. Toppen! För mig har det bara varit positiva ord, vilket får mig osmakligt att fundera över hur jag kommer, i den enorma trötthet jag bär omkring på, att reagera på det första negativa. Om någon varit med om någon dålig recension eller dålig kommentar på sina publicerade verk; hur reagerade ni? Jag tror jag kommer att gråta. Eller vad?

Emma om sin releasefest

I förgrunden SVT:s litteraturkritiker Magnus Utvik och Emmas förläggare Nina Wadensjö. Foto: Augustin Erba

I förgrunden SVT:s litteraturkritiker Magnus Utvik och Emmas förläggare Nina Wadensjö. Foto: Augustin Erba

Kära debutantkollegor!
Alla borde ha en releasefest! Även om man inte ska ge ut en bok eller släppa en skiva borde man få ha en ordentlig fest. Efter releasefesten för min bok ”Och allt är förvridet” tycker jag att fester är ett primärbehov.
Eller i alla fall en mänsklig rättighet.

Att ha en releasefest är ungefär som att gifta sig med sig själv. Man bjuder alla man tycker om. Man ser människor från jobb, skrivarkurser, skolor, familjen, släkten och barndomen samlas under ett tak (fyllt av ballonger) och umgås med varandra. Alla är glada. Det är kärlek i luften.

Eller så är det kanske som att få vara med på sin egen begravning. Det hålls tal om ens allra bästa och lite smådåliga sidor, känslor blottas, folk rörs till tårar (alltså inte bara jag) och man vågar säga det där man aldrig har sagt förut. Också den enorma mängden blommor jag fick påminner mer om en begravning än ett bröllop. Det kan inte finnas så många blommor ens i en Inter Flora-butik.

Men releasefester kan också vara ett sorts dop. På eftermiddagen var jag ingen särskild. 90 gäster, 300 ballonger, 150 varmkorvar och oklart antal sålda böcker senare är jag en författare. Det tar ett tag att smälta. Nu släpper allt som jag har laddat för under ett helt år. Inom några dagar finns boken i handeln och snart kommer recensioner både från kritiker och vanliga läsare. Det kan jag inte göra något åt.

Boken är släppt, den är inte bara min nu. Men jag har inte tänkt på att alla mina vänner ska läsa boken. Och deras reaktioner kan jag inte bortförklara. Vad de tycker om boken bryr jag mig faktiskt mycket om.
Det är stort att debutera. Det går en inte obemärkt förbi. Det krävs en fest för att markera förändringen. Och nu är jag gift med mig själv, döpt av Alfabeta, och alldeles levande begravd.

Det var allt som jag någonsin hade drömt om.

/Emma

Debutanten Kalle Lind är inte ond

Kära debutantkollegor,

En av oss har råkat ut för alla debutanters mardröm. Kalle Lind, som varit gästdebutant på vår blogg, har blivit utsatt för ett hårt angrepp. Kalles satiriska bok ”Människor det varit synd om” har gett upphov till en hatattack från en kolumnist på en lokaltidning.

Kalle påstås i kolumnen vara ond, föraktfull och syssla med historieförfalskning i sin bok.

Kalle berättar vad som hänt och försvarar sig på sin blogg. Jag vill som kollega uttrycka min solidaritet med Kalle – han skriver i en svår genre och även om jag ännu inte läst hans bok är jag övertygad om att han vägt varje ord på guldvåg.

Jag tycker att vi ska vara tacksamma för att det finns författare som Kalle som frivilligt tar på sig gycklarmössan och häcklar etablissemanget – trots att han blir bespottad.

/Augustin

Jag är rädd att vi är osams om recensentens uppdrag (II)

Hej kolleger, fruar och ni som kommenterat vår diskussion om kritikerns roll och hur vi förhåller oss till den.

Litteraturkritik är svårt – minns bara hur det gick för fru Frato och min fru när de förväntade sig att förvandlas till litteraturkritiker över en natt.

Fru Frato trodde att allt hon behövde var en röd penna. Min egen fru tycker att det är ett livslångt lärande att bli författare, men tänkte att det för att bli kritiker räckte att läsa min bok.

Jag tycker att det här säger något om synen på litteraturkritik i samhället. Det är synd, för bra litteraturkritik kan vara intressantare än de böcker den behandlar.

/Augustin